Facit efter 10 år med Industriavtalet - Facken inom industrin

Utvecklingen för de industrianställda och för övriga löntagare på den svenska
arbetsmarknaden hänger samman. Den positiva reallöneutvecklingen, minskningen
av arbetslösheten och den ökade sysselsättningen gäller för hela den
svenska arbetsmarknaden.
Ansvaret för den ekonomiska politiken faller på regering, riksdag och riksbanken.
Lönebildningen är arbetsmarknadsparternas ansvar. För att utfallet
för löntagare, företagare och den samhällsekonomiska utvecklingen i stort ska
bli så bra som möjligt måste lönebildningen fungera utifrån de givna samhällsekonomiska
förutsättningarna. Det bättre utfallet för industrin och dess
anställda under Industriavtalet jämfört med perioden innan beror på flera faktorer
varav de nya samhällsekonomiska förutsättningarna säkert är en.
Samtidigt hade lönebildningen en nyckelroll i arbetet med att bryta de onda
cirklarna och föra in den samhällsekonomiska utvecklingen på bättre banor.
Det var därför som staten hotade med ingrepp om inte parterna tog sitt ansvar.
Statsmakternas hot om att ingripa i lönebildningen borde vara undanröjt. Utvecklingen
under Industriavtalets första decennium talar till dess fördel. Inga
av de argument som låg bakom hoten om ingripande 1996 kan längre anses
vara relevanta.
Att det finns en spelplan för löneförhandlingar som löser intressekonflikter på
ett sätt som de inblandade parterna är hyfsat nöjda med innebär inte att allt är
frid och fröjd. Intressekonflikterna finns kvar och nya dyker upp. Det gäller
framförallt mellan fack och arbetsgivare, men de kan också finnas olika uppfattningar
mellan företrädare för olika fackliga organisationer och mellan företrädare
för olika arbetsgivarorganisationer. Det innebär nya utmaningar.
Om de som skrev under Industriavtalet anser att de förväntningar de hade då
Industriavtalet undertecknades har infriats eller inte kan bara de svara på. Vi
har i denna rapport inte ställt frågan direkt till dem. Kanske blev resultatet
över förväntan.
60