När Öland skulle sättas under vatten - Krigsmyter

smb presenterar
överraskande krigshistoriska fakta
del 21
När Öland skulle sättas under vatten
När solen gick upp över Alvaret en tidig sommarmorgon,
var den stora stunden inne att prova hur vattnet
skulle fyllas på mellan vallarna. Motorn sattes igång.
Pumpen sög vatten allt den förmådde. Timme efter timme,
flera dagar pumpades det. En vattenpuss på ett hundratal
kvadratmeter blev resultatet. Den torra jorden sög åt sig det
mesta av vattnet och resten dunstade bort i sommarhettan.
– Inte ens om 50 pumpar varit igång samtidigt hade det varit
möjligt att pressa upp någon kvantitet vatten, säger en civilingenjör
som bevittnade experimentet.”
Så skriver journalisten Sune Lantz om Föralinjen i tidningen
Kvällsstunden nr 31, 4 augusti 1989. Sällan har ett militärt
projekt blivit så förtalat som Föralinjen, sällan har journalister
raljerat så ohämmat. Vilka är då fakta i målet?
Överstelöjtnanten och militärhistorikern Stellan Bojerud
har skrivit följande: ”För att sammanfatta sakfrågan handlar
Föralinjen om hur man inför ett uppfattat säkerhetspolitiskt
hot inte skyr några medel för att åstadkomma – även närmast
marginella – förbättringar av landets försvarskraft för att sedan,
då den mesta uppståndelsen lagt sig, kalla in revisorer
och fråga sig om ansträngningarna verkligen var nödvändiga.
Detta fenomen har vi upplevt förr och kommer sannolikt även
att i framtiden få återuppleva”.
Arbetet bedrevs med stor kraft under sommaren 1940, då
invasionshotet bedömdes som överhängande. Här grävs och
fördjupas stridvagnsgraven. Vattenfylld och omgiven av översvämmade
sankmarker borde det ha blivit ett ordentligt hinder
för såväl stridsvagnar som trupp.
Av Per-Anders Lundström
1
Raoul Thörnblad (1891 – 1955)
officer vid Kungliga Fortifikationen
1914, löjtnant 1918 och
kapten 1935. Mest känd som
uppfinnare och konstruktör
av fallskärm typ Thörnblad.
Han fick den otacksamma
uppgiften att leda byggandet
av Föralinjen
Nils Hallström (1879 – 1941)
officer vid Kungliga Kronobergs
regemente 1902,
löjtnant 1904, kapten 1916
och major 1929. Var chef för
Generalstabens topografiska
avdelning, men erhöll reservstat
1920.
Vad var då Föra-linjen?
Chef för försvaret på Öland efter den 9 april 1940, med titeln
landstormsregementschef, var en tidigare generalstabsofficer,
major Nils Hallström. Han hade gått över på reservstat 1920
och var nu disponent vid Forssjö bruk. När han någon gång
efter den 9 april 1940 kom till Öland, påbörjades ett intensivt
arbete för att möjliggöra ett effektivt försvar av ön. Hallström
insåg att den tillgängliga truppen var helt otillräcklig för att
försvara hela ön. Totalt bör han sommaren 1940 ha disponerat
kring 2 500 man, mest landstorm, vilka hade att värna knappt
300 kilometer kustlinje, alltså färre än tio man per kilometer.
Hur skulle detta kunna gå?
Svaret är enkelt; det gick inte! Med så lite trupp gick det
inte att skapa ett hållbart försvar överallt. Senare försvarsplaner
över Öland har talat om ”Hänsynslös kraftsamling” samt
”den som vill skydda allt, skyddar intet”. Det grepp Hallström
valde var att ge upp norra Öland. Han bedömde det omöjligt
att med tio man per kilometer avvisa en invasionsstyrka som
gick i land på de fina landstigningsstränderna norröver. Han
avsåg helt enkelt att fördröjande försvara norra tredjedelen av
Öland och först på allvar ta upp striden vid en verkligt kraftig
regelstridsställning.
Av en ren händelse råkade han iaktta kärret vid Marsjö
och fann att man med relativt små medel genom uppdämning
kunde skapa en mycket stark regelstridsställning i höjd med

Från pumpen skulle
vattnet i rörledningar
tryckas upp för landborgsbranten.
Föra hållplats. Han skriver: ”Det rådande läget och det otillräckliga
försvaret låg till grund för mitt beslut.”
Nu hade major Hallström fattat ett beslut om anläggande
av en för svenska förhållanden mycket ovanlig regelställning.
I Holland hade konstgjorda översvämningar använts som hinder
under hundratals år – och ingen hade höjt på ögonbrynen
– men i Sverige var detta en revolutionerande nyhet, kanske
lite väl nydanande. Det bör tilläggas, att major Hallström under
sina 20 år i civil tjänst själv haft ansvaret för flera torrläggningsprojekt
och även byggt invallningar med pumpstationer
för utvinning av jordbruksmark. Han kan därför anses ha haft
stor sakkunskap på området.
Ingenjörer från Ing 2 kallas in
Nu behövdes trupp för både regelställningen och andra angelägna
befästningsarbeten. Till major Hallströms förfogande
ställdes därför 50. ingenjörkompaniet L 12, med personal utbildad
vid Ing 2 och med kapten Raoul Thörnblad som chef.
På mycket kort tid vidtogs nu de nödvändiga förberedelserna
för anläggandet av regelstridsställningen.
Genom ett vallsystem med översvämningar skulle försvarslinjen
kunna kortas så mycket att fienden endast kunde
marschera torrskodd på några hundra meter mot Kalmarsund
respektive Östersjön.
Vallsystemet omfattade två vallar om tillsammans 1 350
meter. Dessa gjordes permanenta och kamouflerades väl.
Stor hjälp hade man av ett civilt torrläggningsprojekt tidigare
påbörjats i området. I stället för att leda ut vattnet från våtmarkerna,
skulle nu vattnet ledas in. Avloppskanalen för torrläggningsföretaget
kunde, om den fördjupades och breddades
något, bli en förträfflig stridsvagnsgrav – sju meter bred och
två meter djup. Genom att området översvämmades skulle det
bli sankmark runt om och det effektiva vattendjupet i själva
graven upp till tre meter. Här skulle ingen stridsvagn kunna
vada över.
Olika potentater, bl.a. dåvarande arméchefen, generallöjtnant
Sylvan, åtföljd av chefen för arméstaben, generalmajor
Helge Jung, samt huvudläraren i taktik vid Krigshögskolan,
Viking Tamm, besåg arbetena vid Föralinjen och gillade tanken.
För att snabbt kunna översvämma området sommartid,
då det var torka, förbereddes installation av en pump med stor
kapacitet. Stridsvagnsgraven beräknades fyllas på någon dag,
hela området på elva dagar.
Major Hallström skrev den 26 juni till militärbefälhavaren
2
Av Raoul Thörnblad
improviserad
väderkvarn som
användes för att
pumpa upp vatten ur
kanalen.
Kapten Thörnblad
poserar här själv vid
sitt verk.
att han betraktade varje dags dröjsmål som en fara och bad
om tillstånd att få köpa ett pumpaggregat om två pumpar och
en motor för att snabbt kunna vattenfylla området på drygt
2km 2 . Den lilla pump som tillfälligt rekvirerats hade mycket
liten kapacitet. Då krigsrisken var överhängande, avslutade
Hallström: ”Jag anser mig icke kunna bära ansvaret för den
eventualiteten, att vattnet icke är inpumpat i rätt tid, om det
kunde ha varit så genom anskaffning nu av det ovannämnda
aggregatet.” Svaret blev, att planerade pumpningsarbeten inte
fick igångsättas och att några pumpar inte fick inköpas. Allt
skulle nu vila, till dess major Hallström och kapten Thörnblad
besvarat en mängd frågor av både teknisk och ekonomisk natur.
Föralinjens militära värde ifrågasätts
En ny hemställan från Hallström i slutet av juli att få påbörja
vatteninpumpningen mötte starkt motstånd hos militärbefälhavaren
översten i reserven Torsten Winberg. Denne låter
förstå, att han är något tveksam till Föralinjen, då den kan få
ett militärt värde endast under vissa förutsättningar, varför
några pumpar inte får inköpas. Major Hallström blev mycket
upprörd, när han fick överste Winbergs brev. Han satte sig ner
för att skriva ett brev till överbefälhavaren. Först och främst
menade han att det endast i Föralinjen gick att skapa ett verkligt
pansarhinder. Endast här skulle det, p.g.a. stridsvagnsgrav
och översvämningar, bli omöjligt att kringgå ställningen.
På övriga Öland kunde varje stridsvagnshinder lättvindigt
kringgås, i synnerhet som det rådde stor brist på pansarvärn.
Föralinjen, däremot, kanaliserade de möjliga platserna för
en genombrytning till några hundra meter längs kusten mot
Kalmar sund respektive Östersjön. Hallström avslutar: ”Genom
att milobefälhavaren förbjudit arbetets fullföljande, är jag
visserligen juridiskt fri från ansvar, och jag riskerar måhända
personliga obehag genom min fortsatta strävan att få slutföra
ett arbete, som jag anser betydelsefullt för Ölands försvar. Jag
kan emellertid icke själv känna mig ansvarsfri utan att hava
underställt högre myndighet avgörandet, varför jag härmed
vördsamt anhåller om överbefälhavarens resolution”.
Denna anmärkningsvärda skrivelse avsändes aldrig, men
tydligt är att militärbefälhavaren i Kristianstad började tycka
att major Hallström och kapten Thörnblad handlat lite väl
självsvåldigt. Själv hade militärbefälhavaren vid sina inspektioner
på Öland sorgfälligt undvikit att inspektera Föralinjen,
trots att Hallström uttryckligen bett honom göra detta.

Juristerna träder in
Militärbefälhavaren lät i början av oktober efter viss skriftväxling
företa en utredning om Föralinjen och dess tillkomst.
Utredningsuppdraget gick inte till en fortifikatoriskt utbildad
officer, med möjlighet att bedöma dess värde, utan till en jurist,
miloauditören Per Stjernquist. Hans utredning, som inte
präglades av någon större sakkunskap, var försiktigt negativ
och resulterade i att den förhyrda pumpen och motorn nu fick
lämnas tillbaka.
De civila arbetarna vid Föralinjen får också avsked i början
av januari 1941.
Hallström dör, Thörnblad ensam kvar
Den 16 januari var det dags för major Hallström att lämna
sin befattning som chef för L 11 och därmed var Föralinjens
store tillskyndare borta ur bilden. Han blev nu stabschef vid
Kalmar försvarsområde men dog inom kort efter en hjärtinfarkt.
Nu var Thörnblad ensam kvar, och det skulle visa sig
att hans situation snart skulle bli mycket obekväm. En månad
efter Hallströms avgång som regementschef, den 17 februari,
skrev försvarsområdesbefälhavaren till den nye regementschefen,
överstelöjtnant Aschan, att ”Föralinjens taktiska betydelse
minskats”. Han meddelade där vissa restriktioner för arbetet
med Föralinjen.
Överstelöjtnant Aschan, som efterträtt Hallström som regementschef
på Öland, föreslog den 22 februari försvarsområdesbefälhavaren,
att kapten Thörnblad personligen skulle
få föredra ärendet. Slutklämmen i brevet var dock mindre
positiv: ”Vidare vill jag som min personliga åsikt uttala, att
allt arbete på den s.k. Föralinjen omedelbart stoppas.” Thörnblads
kompani lämnade redan den 3 mars Öland och grupperades
på fastlandet. Det gick dock så långt att Thörnblad
kom att ställas inför krigsrätt för anläggandet av Föralinjen.
Han frikändes dock på ett demonstrativt sätt av krigsrätten,
som menade att även om fel begåtts vid handläggningen kunde
skulden för detta inte läggas på en underordnad officer utan
inflytande på besluten.
Sammanhanget
Värdet av en fem kilometer lång vattenfylld stridsvagnsgrav,
omgiven av översvämmade träskmarker, kan diskuteras, men
Det översvämmade
området skulle
vara drygt två km 2 .
Som synes var
syftet att stoppa en
invasionsstyrka och
kanalisera genombrottsförsöken
till
Föralinjens båda
flanker.
Grönvik
Djupvik
Lofta
Marsjö
3
obestridligt är att de konventionella stridsvagnshinder som
uppfördes 1940 var av begränsat värde. De uppfördes som flerradiga
stenhinder, och varje sten hade en vikt av cirka tre
ton. Så småningom gjordes försök som visade att dessa stenar
lätt kunde skjutas sönder av stridsvagnskanoner, varför man
övergick till stenar om minst fem ton. Nya försök visade, att
även dessa var lätta att smula sönder med direktbeskjutning,
varför pansarhinder i armerad betong blev den dominerande
typen. Totalt sett byggdes det 151 920 meter pansarhinder i
Sverige under beredskapen, detta till dryga kostnader, uppskattningsvis
kring 25 mkr. Föralinjen ställde sig betydligt
billigare än ett konventionellt pansarhinder, 171.000:– istället
för ca 650.000:–. Ett sådant hade och dessutom med säkerhet
inte fyllt sin uppgift, då den bestått av tre tons stenar, vilka lätt
kunnat skjutas sönder.
Efterskrift
Hur var det då med journalistens artikel? Pumpade man
i dagar, bara för att se vattnet rinna undan? Och vem var
civilingenjören som bevittnade det hela? Alltihop saknar, som
läsaren redan har förstått, helt förankring i verkligheten. Man
pumpade bara i tre till fyra timmar med en mycket liten pump,
bara för att kontrollera att den orkade trycka upp vattnet från
Kalmarsund upp till fördämningen och sedan fick pumpen
lämnas tillbaka. Den fiktive ”Civilingenjören” fyller bara den
funktionen att i artikeln ge trovärdighet åt en berättelse om en
händelse som aldrig ägt rum.
Så växer en höna till en fjäder och berättelserna om Föralinjen
avlägsnar sig allt mer från verkligheten. När det nu gått
snart 60 år sedan händelsen kan vi läsa i det föregivet seriösa
uppslagsverket ”Sveriges inre vattenvägar del 1: ”Sedan en halv
miljon kronor lagts ner på projektet avbröts det 1944, då det
visade sig att pumpen vid Kalmarsund bara förmådde skapa
en pöl på ett hundratal kvadratmeter i stället för som planerats
flera kvadratmil. Det skulle i stället krävts 50–100 pumpar.” Så
ser vi hur ett från början lovvärt initiativ av en lokal militär
chef först mals ner i den militära byråkratin, hur överordnade
chefer gör allt för att slippa ta del i besluten. Så småningom,
när obehagliga frågor börjar ställas, finns inget stöd att hämta
på högre nivå och den lokale befälhavaren ställs inför krigsrätt.
c
Hjälmstad
Föra
Gelträsk
Ö. Vässby
Ö. Greda
Vässby fjärd
Hallnåsvik

Diket som skulle
rädda Sverige
Det var en märklig känsla när jag stod framför diket ”som skulle rädda Sverige”
i händelse av att antingen Tyskland eller Sovjetunionen skulle landstiga
på Öland. Det var inte mycket till dike, det måste erkännas. Jag hade
först stött på diket under arkivforskningar på Krigsarkivet inför framtagandet
av förbandshistoriken om Göta ingenjörkår, där diket – benämnt som Föralinjen
- också fick ett eget kapitel i boken. Hela historien verkade märklig
och minst sagt otrolig. Föralinjen var tänkt som en regelstridsställning,
det vill säga en stridsställning i vilken försvar kan tas upp för att avslå
anfall i flank eller rygg. Linjen gick tvärs över Öland och skulle bestå
dels av ett djupt stridsvagnsdike kompletterat med sanka områden som skulle
översvämmas med hjälp av vattenpumpar.
Föralinjen är ett av många inslag i den svenska militärhistorien.
Om du är intresserad av att veta mer om hur Sverige har
försökt lösa sina försvars- och säkerhetspolitiska problem
genom århundradena kan jag rekommendera boken Svensk militärmakt,
strategi och operationer under 1500 år. Den är skriven
av Lars Ericson Wolke, Sveriges kanske främsta och flitigaste
militärhistoriska penna, professor och huvudlärare vid FHS
Militärhistoriska avdelning. Här kan du följa utvecklingen
från vikingatidens försvar, krigen under Vasakungarna och
Sveriges stormaktstid fram till dagens insatsförsvar.
Trots att Sveriges sista krig var 1814 mot Norge har landet
upplevt krigets hotande vindar vid ett flertal tillfällen: 1850-talets Krimkrig,
de båda världskrigen och Kalla krigets ubåtsjakter som höjde temperaturen
till farliga nivåer. Svenska officerare och soldater har deltagit i
internationella fredsframtvingande insatser i Kongo, Afghanistan och många
andra platser runt om i världen. Du får boken för 0 kr när du blir medlem i
Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Den är värd 348 kronor.
Med de bästa hälsningar
Per-Anders Lundström
Styresman för SMB
PS. Här får du lite fakta om SMB. Klubben Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek
drivs av entusiaster för entusiaster med syfte att tillgodose behovet
av militärhistoria. Vi nöjer oss dock inte med att tillhandahålla de böcker
som finns på den allmänna marknaden. SMB gör även egna böcker med hjälp av
de främsta experterna och militärhistorikerna – böcker som du får tag på
bara genom oss! Som medlem i SMB är du därmed alltid bland de första som får
tillgång till det bästa som publiceras inom militaria.
Gå in på www.krigsmyter.nu/svenskmilitarmakt så får du boken Svensk militärmakt,
strategi och operationer under 1500 år, en av våra egna böcker, för 0
kronor.
4