UD trafficing 010125 - Regeringen

26 Barn med funktionshinder
Endast ett fåtal procent av barn med funktionshinder får chansen att gå
i skolan. Till en del hänger detta samman med otillräckliga resurser, till del
med attityder och fördomar. Att påverka såväl utformningen av undervisning
som skolpersonal är därför viktigt.
En förutsättning för att barn med funktionshinder fullt ut ska kunna
delta i utbildning och utveckla sina förutsättningar är att de får sina
särskilda behov tillgodosedda. Detta kan vara i form av personliga hjälpmedel
som rullstolar, proteser, synhjälpmedel och hörselhjälpmedel. Det
kan också vara anpassning av den fysiska skolmiljön med ramper, ljussättning,
kontrastfärger eller ljuddämpande åtgärder. Undervisningmaterial bör
anpassas till det enskilda barnets förutsättningar, exempelvis i form av
storstil, punktskriftsmaterial för synskadade barn eller lättläst text och
piktogram för barn med inlärningssvårigheter. För döva barn är det nödvändigt
att inlärning sker på teckenspråket, eftersom det är deras första
språk. Kan detta behov inte tillgodoses i en hörande miljö är särskilda
teckenspråkiga klasser eller enheter ett nödvändigt alternativ.
Insatser som främjar ”en skola för alla” ger dock de bästa möjligheterna
att förverkliga barnkonventionen. Erfarenheten visar att denna skolform är
ett av de bästa medlen att eliminerar fördomar. Dessutom är den betydligt
mer kostnadseffektiv än traditionella specialskolor, som dock kan spela stor
roll som resurscentra.
Genderperspektivet alltid viktigt
Genderperspektivet måste alltid vara närvarande. Ett folkligt förankrat program
i nordvästra Pakistan är ett bra bevis för detta. I regionen råder Purdha, vilket i
princip innebär total segregationen mellan män och kvinnor. Programmet går ut
på att bybor bildar kommittéer som ska hitta och identifiera barn med funktionshinder.
Dessa barn är som regel osynliga. De göms inomhus och
kommittémedlemmen måste besöka familjen. Enligt traditionen var det i början
uteslutande män som bildade kommittéerna. Snart nog insåg man att kvinnor
också måste bli delaktiga. Männen kunde inte gå in i huset då kvinnorna fanns
där, så de frågade männen då de träffade dem. Men papporna såg bara sina
söner medan flickor med funktionshinder förblev osynliga. Då började man i
programmet att också bilda kvinnliga kommittéer. Trots enorma svårigheter
fungerar nu många sådana kommittéer. Ett resultat är att även flickor med
funktionshinder blivit synliga och får möjlighet att gå i skolan. En annan
positiv bieffekt är att kvinnorna själva så smått börjat ifrågasätta de traditionella
könsrollerna.
Ur ”How can boys and girls with disabilites best be reached?” Rädda Barnen,
2000.
Internationella överenskommelser ett verktyg
Både FN:s barnkonvention och FN:s standardregler är relevanta instrument
i en strategi som går ut på att bevaka att rättigheterna för barn med
funktionshinder respekteras.
Ännu en internationell överenskommelse är av stor relevans. Det är
Salamancadeklarationen, som berör undervisningsfrågor för barn med