UD trafficing 010125 - Regeringen

Barn med 

funktionshinder 

INTERNATIONELLT UTVECKLINGSSAMARBETE

2 Barn med funktionshinder

Förord 

Antalet barn med funktionshinder beräknas uppgå till cirka 140 miljoner 

eller vart sjunde till tionde barn i världen. Cirka 85 procent av dessa barn 

lever i utvecklingsländer. Ändå är andelen funktionshindrade barn lägre i 

fattiga länder, jämfört med rika länder. Många dör i tidig ålder. 

Barn med funktionshinder diskrimineras runt om i världen. De ställs 

utanför eller glöms helt enkelt bort. Studier visar att i vissa delar av 

världen har endast ett par procent av barn med funktionshinder möjlighet 

att gå i skolan. Det finns skolor som inte tar emot funktionshindrade barn. 

Särskilt alarmerande är situationen för döva barn. Det råder stor brist på 

lärare som behärskar teckenspråk. I många länder har barn med funktionshinder 

inte heller tillgång till den hälso- och sjukvård, den rehabilitering 

och stöd som de behöver för sin utveckling. 

Målet måste därför vara att barn med funktionshinder ska få sina 

rättigheter respekterade på samma sätt som andra barn. Insatser för barn 

ska utformas så att alla barn omfattas. Undervisningen i skolan ska till 

exempel utformas utifrån alla barns behov. Utbildningen ska anpassas till 

barnet. 

FN:s konvention om barnets rättigheter liksom FN:s standardregler och 

Salamancadeklarationen ställer krav på det internationella utvecklingssamarbetet. 

Det krävs långsiktiga och generella insatser som skapar förutsättning 

för barn med funktionshinder att utvecklas. 

I denna skrift, som har utarbetats inom ramen för en översyn av barnfrågor 

i det internationella utvecklingssamarbetet, redovisas mål och 

strategiska insatser i det internationella utvecklingssamarbetet när det 

gäller barn med funktionshinder. 

Stockholm i maj 2001 

Maj-Inger Klingvall 

Biståndsminister 

Barn med funktionshinder 3


Inledning 

Detta är en av sex strategier som utarbetats inom ramen för en översyn av 

barnfrågor i det internationella utvecklingssamarbetet, Barnprojektet. 

På regeringens uppdrag har Utrikesdepartementet gjort en översyn av 

barnfrågor i det internationella samarbetet. Avsikten är att utforma en mer 

sammanhållen policy för barnfrågor och att utveckla ett systematiskt 

barnperspektiv i det internationella samarbetet. Utgångspunkter är de 

biståndspolitiska målen och FN:s konvention om barnets rättigheter. 

Särskild uppmärksamhet har ägnats åt utsatta barn och i uppdraget har 

ingått att utarbeta strategier inom angelägna ämnesområden. Inom barnprojektet 

har sex sådana strategier utarbetats som rör barnarbete, kommersiell 

sexuell exploatering av barn, barn i väpnade konflikter, barn som 

drabbas av hiv och aids, barn på institution samt denna strategi för barn 

med funktionshinder. 

Flickor och pojkar med funktionshinder finns i alla sammanhang, också 

bland de övriga fem grupperna. Bland flickor och pojkar i väpnade konflikter 

eller på flykt, bland dem som arbetar, lever på institution, utnyttjats 

sexuellt eller drabbats av hiv och aids är många funktionshindrade. Dessa 

barn är flerdubbelt utsatta och diskriminerade. Trots detta är de ofta 

osynliga, glöms bort eller negligeras. 

Inom ramen för översynen har också en sammanfattande rapport 

Barnrättsperspektiv i utvecklingssamarbetet utarbetats. Denna behandlar 

övergripande frågor, bland annat om tillämpning av de biståndspolitiska 

målen med beaktande av FN:s konvention om barnets rättigheter. 

Översynen kommer att avslutas med en skrivelse som föreläggs riksdagen 

under år 2001. I denna kommer regeringens prioriteringar och syn på 

hur barns rättigheter ska integreras i utvecklingssamarbetet att redovisas. 

I projektgruppen har projektledaren Barbro Holmberg, ambassadör Tom 

Tscherning och departementssekreteraren Åsa Johansson ingått. Denna 

strategi har utarbetats av konsulten Lillemor Andersson-Brolin i samarbete 

med en referensgrupp. I referensgruppen har Gunilla Hogling och Malin 

Ekman-Aldén SHIA, Ulrika Persson, Rädda Barnen, Eva Falkenberg, Sida, 

Lars Blomgren och Kerstin Jansson, Socialdepartementet ingått. 



Funktionshinder kan bli 

handikapp 

Antalet barn med funktionshinder brukar beräknas uppgå till cirka 140 

miljoner, eller vart sjunde till tionde barn i världen. Cirka 85 procent av 

dessa barn lever i utvecklingsländer. Det är dock stora variationer mellan 

världsdelar och länder. Andelen funktionshindrade barn i fattiga länder 

antas vara lägre, eftersom många dör tidigt. I Jemen är den officiella siffran 

exempelvis tre procent. Alla siffror ska dock ses som mycket grova uppskattningar, 

eftersom det saknas tillförlitlig och jämförbar statistik när det 

gäller barn med funktionshinder. Mörkertalen ökar osäkerheten ytterligare. 

Grundläggande begrepp 

I vanligt språkbruk brukar man inte skilja mellan funktionshinder och 

handikapp, och uttrycket handikappade barn används i samband med olika 

företeelser. 

Barnkonventionens artikel 23 använder begreppen barn med fysiskt 

eller psykiskt handikapp utan att definiera begreppen närmare. För att reda 

ut centrala begrepp får man gå till FN:s standardregler (1993). 

Funktionsnedsättning, handikapp och rehabilitering är tre grundläggande 

begrepp i standardreglerna. 

Begreppet funktionsnedsättning innefattar ett stort antal olika funktionshinder 

som förekommer överallt i världen. Skador, tillstånd eller sjukdomar som 

orsakar funktionsnedsättningen kan vara av bestående eller övergående natur. 

Handikapp avser förlust eller begränsning av möjligheter att delta i samhället 

på samma sättt som andra. Handikapp beskriver mötet mellan människor med 

funktionsnedsättning och omgivningen. Syftet är att fästa uppmärksamheten 

på vad i miljön som hindrar mäniskor med funktionsnedsättning från att 

utvecklas och att deltaga i samhällslivet på lika villkor. 

Rehabilitering. Enligt standardreglerna är rehabilitering ”en process som syftar 

till att människor med funktionsnedsättningar ska uppnå och behålla bästa 

möjliga fysiska, intellektuella, psykiska eller sociala funktionsförmåga och att 

ge dem möjligheter att förändra sina liv och uppnå ett större oberoende”. 

Rehabiliteringsprocessen innefattar ett stort antal åtgärder och aktivitieter. På 

svenska förekommer också termen habilitering, som poängterar att en funktionsnedsättning 

är medfödd och inte förvärvad. Eftersom detta är vanligare 

bland barn än bland vuxna är även detta begrepp relevant. 

Sammanfattningsvis tydliggör begreppen att funktionshinder inte behöver 

vara något handikapp. Det som skapar handikapp är omgivningen och 

bristen på möjligheter att komma över funktionshindret. Det är omgivningen 

som måste anpassas. 


1. IDC & WHO, Ref.no 

WHO/RHB/06.3, 1996. 

8 Barn med funktionshinder 

Begrepp relaterade till åtgärder 

I samband med åtgärder och program för funktionshindrade finns en 

uppsättning centrala begrepp. 

Förebyggande åtgärder är ett sådant. Dessa åtgärder kan dels syfta till att 

hindra uppkomsten av fysiska, intellektuella, psykiska eller syn- och 

hörselskador (primärt förebyggande). Dels kan det handla om åtgärder som 

bidrar till att skador upptäcks tidigt, så att de inte förvärras eller blir 

bestående (sekundärt förebyggande). Enligt paragraf 22 i Standaradreglerna 

är förebyggande åtgärder och tidig upptäckt bland barnhälsovårdens 

viktigaste mål. 

Community-based rehabilitation, CBR, är ett begrepp som myntades i 

slutet av 1970-talet inom Världshälsoorganisationen (WHO). CBR brukar 

ibland beskrivs som bybaserad rehabilitering. CBR-metoden används 

emellertid också i urbana miljöer. Eftersom engelskans community inte har 

någon direkt motsvarighet på svenska finns det inte heller någon bra 

översättning av begreppet. Detta har resulterat i att man använder begreppet 

CBR även på svenska. 

CBR är en av de vanligaste formerna för stöd inom handikappbiståndet. 

Metoden bygger på lokalt befintliga resurser och på de gemensamma 

krafterna hos de funktionshindrade människorna själva, deras familjer och 

personer i närmiljön. Grundtanken är att brukarna själva ska ta situationen 

i egna händer. WHO och IDC (International Disability Consortium) har 

utformat riklinjer för att stämma av om ett CBR-program är bärkraftigt. 1 

Det slås fast att tre faktorer är av yttersta vikt och bör analyseras. För det 

första att programmet är uttryck för ett behov. För det andra att byn 

(kvarteret, kommunen) visar aktivt intresse och för det tredje att det finns 

stöd utanför byn. 

Även om det finns en gemensam grundtanke varierar utformningen av 

CBR-programmen väsentligt. De kan omfatta en by, en kommun eller ett 

bostadsområde. Samarbetet mellan funktionshindrade vuxna och barn, 

deras familjer, andra nyckelpersoner i närmiljön, det civila samhället och 

myndigheter kan följaktligen också se mycket olika ut. 

I samband med utbildningsfrågor återkommer begreppen specialundervisning, 

integrerad undervisning och en skola för alla. 

Specialundervisning innebär att barn med funktionshinder får undervisning 

tillsammans. För vissa grupper, som exempelvis döva barn, antas ett 

sådant arrangemang vara det mest lämpliga. En grundtanke är att man 

skapar en miljö som är helt anpassad efter barnets funktionshinder. Detta 

innebär dock ofta att barnets sociala utveckling försummas. Under en viss 

period sågs specialundervisning som den bästa lösningen för flertalet 

grupper barn med funktionshinder. 

Så småningom kom denna syn emellertid att ändras. Experterna betonade 

vikten av fysisk integrering. Barn med funktionshinder skulle gå i vanliga 

skolor, ibland dock i speciella klasser. I detta sammanhang myntades 

begreppet integrerad undervisning (integrated education). 

I engelskspråkig litteratur finner man också ofta begreppet inclusive

education, som ofta översätts med en skola för alla. Enligt Kenneth Eklindh, 

UNESCO är det dock en väsentlig skillnad: 

”Att tala om inkludering är att inte nå ända fram. När släkten, familjen, samhället, 

förnekar funktionshindret hos barn sker en utstötning. När samhället 

accepterar funktionshinder som en del av samhället finns risk för segregering 

genom lagstiftning etc. När samhället får förståelse för funktionshindret söks 

det efter lösningar som inclusive education. När samhället når insikt utgår 

man ifrån gemenskap och principen om delaktighet” 

Båda begreppen lägger stor vikt vid det sociala samspelet mellan kamrater 

och andra i barnets närmiljö och det har en nära koppling till CBR 

(Community-based rehabilitation). En utbildning ska omfatta såväl pedagogiska 

som sociala aspekter och den ska vara anpassad till lokala förhållanden. 

Undervisningen ska utformas utifrån alla barns behov – ”en tröskellös 

skola”. Barnen ska inte anpassas till utbildningen utan utbildningen ska 

anpassas till barnet. 2 Detta är en förutsättning för att alla barn ska få sina 

rättigheter till utbildning förverkligade. En skola för alla rekommenderas i 

UNESCO-stödda Salamancadeklarationen som antogs 1994. 

2. Booth, T. & Ainscow, 

M. 1998. 



Internationella rättsregler 

Tre internationella överenskommelser är centrala i allt utvecklingssamarbete 

som syftar till att förbättra situationen för barn med funktionshinder. 

Den första är FN:s konvention om barnets rättigheter, eftersom den 

ratificerats av alla länder med undantag för USA och Somalia. Det andra är 

FN:s standardregler för människor med funktionshinder, som antogs 1993. 

Ett tredje viktigt policydokument är den så kallade Salamancadeklarationen. 

Denna formulerades under en världskonferens om specialundervisning 

i juni 1994 och där 92 regeringar och 25 internationella 

organisationer deltog. 

Till dessa tre grundläggande dokument kan ytterligare några fogas; FN:s 

konvention om eliminering av alla former av diskriminering mot kvinnor 

(CEDAW), 1979 och FN:s handlingsplan för jämställdhet och Pekingdeklaration 

som antogs av 189 länder vid världskonferensen i september 

1995. Även FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är relevant, eftersom 

artikel 25 i denna fastslår rätten till trygghet vid funktionshinder. 

Den gemensamma utgångspunkten för dessa internationella överenskommelser 

och andra dokument är att människor med funktionshinder har 

rätt att utvecklas och att delta i samhället. För att detta mål ska förverkligas 

måste vissa hinder i omgivningen elimineras. Även om integrerade 

åtgärder ska prioriteras framför speciallösningar, indikerar dokumenten att 

det behövs en balans mellan båda typerna av åtgärder. 

FN:s konvention om barnets rättigheter 

Fyra av barnkonventionens 54 artiklar har lyfts fram som grundläggande 

principer, som blir vägledande för tolkning av konventionen: 

• Alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras 

(art 2) 

• Barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet (art 3) 

• Barnet har rätt till liv och utveckling (art 6) 

• Barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det (art 12) 

Alla barnkonventionens artiklar gäller för barn med funktionshinder. I 

artikel 2 är barn med funktionshinder särskilt omnämnda. Vidare slår 

artikel 23 fast att ”barn med fysiskt eller psykiskt funktionshinder bör 

åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer 

värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande 

i samhället”. 

Att barn med funktionshinder har rätt till särskild omvårdnad ”i enlighet 

med tillgängliga resurser” (artikel 23) får exempelvis inte bli alibi för 

att dessa barn kan nedprioriteras då resurserna är knappa.

Klarare riktlinjer för uppföljning behövs 

Alla stater som ratificerat FN:s barnkonvention har förpliktigat sig att vart 

femte år rapportera till FN:s kommitté för barnets rättigheter om hur de 

uppfyller sina åtaganden. Rapporterna ska följa vissa riktlinjer. Barn med 

funktionshinder ska exempelvis rapporteras under hälsovård och välfärd. 

Hittills har länderna följt dessa instruktioner noggrant. Det har inneburit 

att de flesta länder begränsat sin rapportering om barn med funktionshinder 

till hälsoavsnittet. I en del fall rapporterar man också om olika former 

för undervisning, där barn med funktionshinder deltar. På övriga samhällsområden 

är emellertid barn med funktionshinder osynliga. 3 

Rapporterna ger inte tillräcklig information om hur barnkonventionen i 

sin helhet tillämpas då det gäller barn med funktionshinder. En Rädda 

Barnen-studie inkluderade en granskning av ett tiotal alternativrapporter. 4 

Även i dessa rapporter nämns barn med funktionshinder oftast i samband 

med hälsa. I hälften av rapporterna nämndes emellertid barn med funktionshinder 

också i samband med undervisningsfrågor, frågor som berörde 

artikel 2 (diskriminering), artikel 3 (barnets bästa) och artikel 12 (barnets 

rätt att uttrycka sin mening). Hur man skulle ändra attityder och hur man 

skulle stärka barnens självtillit var ytterligare frågor som ofta återkom i de 

alternativa rapporterna, som utgör ett komplement för val av insatser. 

FN:s standardregler för människor med funktionshinder 

FN:s standardregler (1993) är moraliskt, men inte juridiskt bindande som 

en konvention. Standardreglerna har stöd från en stor del av FN:s medlemsstater 

och är i dag ett kraftfullt politiskt instrument som lett till 

nytänkande. 

Standardreglerna lägger grunden till rättigheter för alla personer med 

funktionsnedsättning. Reglerna reflekterar synen att det är omgivningen 

som gör människor handikappade. I paragraf 15 konstateras följande: 

I alla samhällen i världen finns fortfarande hinder som gör det omöjligt för 

människor med funktionsnedsättning att utöva sina rättigheter och friheter och 

försvårar för dem att delta fullt ut i samhällets aktiviteter. Ansvaret att 

undanröja sådana hinder vilar på medlemsländerna. 

Det finns flera likheter mellan standardreglerna och barnkonventionen. 

Men det finns också olikheter. Standardreglerna är exempelvis betydligt 

mer konkreta när det gäller utbildning. 

I FN:s standardregler slås det fast att stater bör erkänna principen om 

lika möjligheter till utbildning för barn, ungdomar och vuxna med funktionshinder. 

Staterna bör se till att sådan utbildning är en integrerad del av 

den ordinarie utbildningen (Regel 6). När det ordinarie skolsystemet inte 

kan tillgodose behovet av utbildning hos alla människor med funktionsnedsättning 

kan specialundervisning övervägas. Enligt Regel 6 bör sådan 

undervisning ha lika hög standard och lika höga ambitioner som den 

ordinarie undervisningen och bör vara nära knuten till den. Studerande 

med funktionsnedsättning bör erbjudas minst samma utbildningsresurser 

som studerande utan funktionsnedsättning. 

3. Andersson-Brolin, L. 

1996. 

4. Kommittén för 

barnets rättigheter har 

uppmuntrat det civila 

samhället i respektive 

land att ställa samman 

en s k alternativrapport. 

Eftersom de nationella 

rapporterna ofta 

begränsar sig till en 

normativ beskrivning ska 

dessa rapporter analysera 

hur lagar och förordningar 

faktiskt tillämpas. 

Rapporterna ska både 

ifrågasätta och komplettera 

med fakta och 

statistik. (UN, 1994). 



Medlemsländerna bör ha som mål att stegvis integrera specialundervisningen 

i den vanliga undervisningen. Det står dock klart att 

specialundervisning i vissa fall tillfälligt kan vara den lämpligaste typen av 

undervisning för vissa studerande med funktionsnedsättning. Eftersom 

döva och dövblinda har speciella behov kan deras utbildning tillgodoses 

bättre i specialskolor eller specialklasser eller i speciella enheter i vanliga 

skolor, särskilt i början av utbildningen. 

Salamancadeklarationen 

Världsdeklarationen om utbildning för alla (1990) betonade vikten av att 

ta hänsyn till alla barns behov men nämnde inte något speciellt om barn 

med funktionshinder. Den banade dock väg för den så kallade Salamancadeklarationen, 

som senare antogs på världskonferensen om specialundervisning 

i Salamanca. Deklarationen uppmanar regeringar och FN, särskilt 

UNESCO, att främja integrerad undervisning och att inkludera specialpedagogik 

i all lärarutbildning. Barn ska gå i vanliga skolor (inclusive 

education), möjligen med särskilt stöd eller i specialklasser, och undervisningen 

ska ta hänsyn till att barn är olika och har olika behov. Enskilda 

organisationer uppmanas att stärka samarbetet med statliga myndigheter 

och att engagera sig i undervisning för flickor och pojkar, kvinnor och män 

med särskilda behov. 

Både standardreglerna och Salamancadeklarationen hävdar att integrerade 

åtgärder ska prioriteras framför speciallösningar. Salamancadeklarationen 

använder begreppet ”inclusive education” medan standardregerna 

talar om ”integrated settings”. Enligt båda dokumenten behövs det 

dock en balans mellan olika typer av åtgärder. Standardreglerna tar döva 

och dövblinda som exempel på behov som bättre kan tillgodoses i specialskolor, 

specialklasser eller speciella enheter i vanliga skolor. 

Sammanfattande kommentarer 

Sammanfattningsvis utgör således FN:s barnkonvention och FN:s standardregler 

tillsammans en lämplig bas för planering, implementering, uppföljning 

och utvärdering av insatser på olika nivåer. Barnkonventionen slår fast 

principerna, och standardreglerna bekräftar dessa med praktiska förslag till 

åtgärder. 

Det finns dock behov av förändrade riktlinjer för rapporteringen till 

FN:s kommitté för barnets rättigheter. Barn med funktionshinder ska inte 

bara nämnas i artikel 23 (och artikel 2) utan bli uppmärksammade i alla 

avseenden om deras rättigheter ska förverkligas till fullo.

Barnets rättigheter kränks 

De rättigheter som anges i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga 

rättigheterna, i barnkonventionen och i CEDAW omfattar alla människor, 

oavsett om man är funktionshindrad eller inte. Ingen får diskrimineras. 

Detta är också syftet med standardreglerna. Att granska villkoren för barn 

med funktionshinder föreslås därför som test på hur ett samhälle lever upp 

till barnkonventionens artikel om icke-diskriminering. 5 

Rätten till utbildning ej tillgodosedd 

För barn med funktionshinder är det faktum att de lämnas utan undervisning 

ett av de allvarligaste problemen. Ofta hänger detta ihop med de 

attityder som finns inom skolan och inom utbildningssystemen. 

Även om policyn i de flesta länder är att dessa barn ska gå i den vanliga 

skolan så är det fortfarande vanligt att skolorna inte tar emot barn med 

funktionshinder. Specialskolorna är få, kostnadskrävande och belägna i 

städer. Resultatet blir att det är ytterst få barn med funktionshinder som 

får undervisning. Situationen för döva barn är särskilt svår. Det råder stor 

brist på lärare som behärskar teckenspråk. Dessutom är det ett stort antal 

länder som inte erkänner teckenspråket som undervisningsspråk och därför 

använder en oral undervisningsmetod. 

I en studie i östra och södra Afrika visade det sig att endast ett par procent 

av funktionshindrade barn hade tillgång till utbildning (Ross D.H., 1988). 

Liknande siffror nämns för Rajasthan i Indien (Fallgren, Anna. 1995). 

ILSMH (International Leage of Societies for Persons with Mental Handicap, 

numera Inclusive International) genomförde en studie i ett antal länder för 

att se hur många av barnen med inlärningssvårigheter som gick i specialskolor. 

Man konstaterade att specialskolorna bara täckte en bråkdel av 

behovet. I Nigeria var det exempelvis endast 0,7 procent, i Zambia ca 3 

procent och i Botswana mindre än 5 procent av barnen med inlärningssvårigheter 

som gick i sådana specialskolor. 

Ett skäl som ofta nämns är att det inte finns resurser för att låta barn med 

funktionshinder gå i vanliga skolor. Detta argument ifrågasätts dock i en 

Världsbanksrapport från 1994 som konstaterar att sådana åtgärder medför 

såväl sociala som ekonomiska fördelar. 

Ett annat argument är att det skulle skapa kaos i skolorna och att 

standarden skulle sjunka. Ett motargument är att det handlar om ett 

mycket litet antal barn som är funktionshindrade. I många fall är problemet 

att relativt små resurser satsas på utbildningssektorn. Som konsekvens 

av detta har skolorna låg kvalitet med otidsenliga läroplaner och läromedel, 

alltför många elever, dåliga skollokaler och lärarna har låga löner. 

5. Children’s Rights, 

Save the Children/ 

UNICEF, 2000:15. 


6. National Commission 

on Special Needs 

in Education and 

Training and the 

National Committee on 

Education Support 

Services, 1997. 

7. Beresford, B., 1997. 


Det finns dock länder som visar stark politisk vilja när det gäller att 

skapa förutsättningar för en skola för alla. Sydafrika är ett sådant. Två 

nationella kommittéer inom utbildningsministeriet har tillsammans tagit 

fram förslag hur den nuvarande skolan skulle kunna förändras radikalt. 

Kommittéerna har identifierat en rad hinder på olika plan, hinder som 

måste övervinnas. Ett av dessa är förhärskande attityder. 6 

Exempel på ”en skola för alla” 

”Nhial bodde med sin familj i det sudanesiska flyktinglägret Pignudo i Etiopien. 

Han var tio år och hörselskadad. Nhial var mycket intresserad av skolan i flyktinglägret. 

Varje gång hans bror gick dit följde Nhial efter. Men läraren i skolan ville 

inte släppa in Nhial. Pojken blev mycket upprörd och sökte hjälp hos en 

handikappgrupp som fanns i lägret. De diskuterade saken med skolans rektor, 

och till slut fick Nhial börja. Nu är han aktiv i skolan. Han uppför sig som sina 

jämnåriga, deltar i drama, musikundervisning och tycker om att rita”. 

(Hämtat ur Rädda Barnens utbildningsmaterial) 

Exemplet ovan visar några viktiga förutsättningar för att en skola för alla 

ska bli verklighet, nämligen en positiv attityd hos skolledningen och 

samarbete med handikapporganisationer eller grupper av funktionshindrade, 

som kan stödja den enskilde eleven. Nästa nödvändiga förutsättning 

är att lärare får utbildning i pedagogiska metoder så att utbildningen 

får ett verkligt innehåll. 

Det finns ytterligare pilotprojekt. I Jemen har exempelvis ”en skola för 

alla” utvecklats ur ett CBR-program, och efter lång tveksamhet stödjer 

utbildningsministeriet nu en försöksverksamhet i tre regioner där CBRprogram 

finns. 

Barns delaktighet 

En av barnkonventionens principer är att barnet har rätt att uttrycka sin 

mening i alla frågor som rör dem och att hennes eller hans synpunkter ska 

respekteras (art 12). En annan princip är den om icke-diskriminering (art 

2). Även standardreglerna betonar vikten av att faktiskt involvera människor 

med funktionshinder i alla frågor som berör dem. Ett barns funktionshinder 

får således inte utgöra något hinder. 

Verkligheten ser annorlunda ut. Rätten för flickor och pojkar att få 

uttrycka sin mening respekteras sällan. Kränkning av denna rätt, liksom 

rätten till information, är än vanligare bland barn med funktionshinder. 

Det hänger till del samman med brist på kunskap. Bryony Beresford har 

emellertid för UNICEFs räkning utvecklat idéer om hur man kan involvera 

barn med funktionshinder i forskning och studier, och förhoppningsvis är 

en förändring i sikte. 7 

Rätten till hälsovård och rehabilitering negligeras 

Enligt artikel 23 i barnkonventionen har varje barn med fysiskt eller 

psykiskt funktionshinder rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv som

möjliggör dess aktiva deltagande i samhället. En förutsättning för ett 

sådant liv är bra hälsovård och rehabilitering. 

I de flesta utvecklingsländer är det emellertid en mycket liten del av 

barnen som har tillgång till detta. Även om personal upptäcker en skada 

tidigt så saknas det ofta både kunskap om och resurser för behandling. 

Vanligtvis får inte heller barnets föräldrar erforderligt stöd för att kunna 

uppmuntra sitt barns utveckling. Dessutom krävs en samordning av 

åtgärder inom flera sektorer, vilket ofta är komplicerat. Då dessa förutsättningar 

inte finns kan tidig upptäckt till och med få negativa effekter. 8 

Rådande föreställningar om funktionshinder är ofta ännu ett hinder för 

hälsovård och rehabilitering. Om barnets funktionshinder förknippas med 

skam eller straff undviks kontakter med omvärlden, inklusive den 

”moderna” hälsovården. 

Rätten till skydd mot övergrepp eftersatt 

Konsekvenserna av diskriminering och nedvärdering kan bli särskilt 

förödande i vissa situationer, då behovet av trygghet och skydd är som 

störst. Det gäller barn i krig, barn på flykt, föräldralösa, barn som vistas på 

institution, arbetande barn, barn som drabbats av hiv/aids eller som 

exploateras sexuellt. Är ett sådant barn dessutom funktionshindrat behöver 

det särskilt skydd. Riskerna varierar för flickor och pojkar, varför ett 

genderperspektiv alltid är nödvändigt. 

Ofta löper flickor speciellt stora risker. En stor andel flickor med 

funktionshinder dör tidigt, och de som överlever blir diskriminerade både 

på grund av sitt kön och sitt funktionshinder. Det är vanligt att flickor med 

funktionshinder lämnas utan skolgång, och det händer att de överges av 

familjen. Som en konsekvens är just ensamhet och utanförskap en vanlig 

upplevelse. 9 Ofta förnekas funktionshindrade flickor att bilda familj. En 

studie från Nepal visar exempelvis att 80 procent av de funktionshindrade 

kvinnorna förblev ogifta. 10 

Eftersom funktionshindrade flickor redan från början betraktas som 

oförmögna att gifta sig och ta hand om en familj växer de upp utan att få 

kunskap om sin egen kropp, sexualitet, graviditet och barnafödande. Detta 

bidrar i hög grad till att dessa flickor löper ovanligt stor risk att bli sexuellt 

utnyttjade. 

Sexuellt utnyttjade barn 

I en kartläggning som Rädda Barnen låtit göra konstaterades att det är 

vanligt att både flickor och pojkar med funktionshinder utnyttjas sexuellt. 

11 De studier som gjorts om sexuell exploatering visar att mellan 40 

och 80 procent av flickor och 16 och 32 procent av pojkar med funktionshinder 

har utsatts, och att det är betydligt vanligare bland funktionshindrade 

barn än för barn allmänt. Dessutom finns det mycket som tyder 

på att sexuella övergrepp mot barn med funktionshinder anmäls mer 

sällan än övergrepp mot andra barn. 

Att barn med funktionshinder, och i synnerhet flickor, utnyttjas i hög 

8. Zinken, P., 1998. 

9. Mendis, P., 1993. 

10. I västvärlden 

händer det att flickor 

med funktionshinder 

pressas att sterilisera 

sig utan att de själva 

tillfrågas. Flera länder 

tillåter exempelvis 

sterilisering på 

anmodan från förälder 

eller vårdnadshavare. 

Informationen från 

Asien och Afrika är 

knapphändig men 

sannolikt förekommer 

sterilisering även där 

(N.E. Groce, UNICEF 

1999:9). 

11. A matter of Social 

Context… 1997. 


12. Hastie, Rachel, 

1997. 


grad är enligt rapportförfattaren uttryck för allmänt utbredda fördomar att 

funktionshindrade är mindre värda och inte behöver respekteras som andra. 

Då dessa fördomar finns i barnets nära omgivning, i familjen eller andra 

vårdnadstagare och bland kamrater är risken för sexuellt utnyttjande stor. 

Arbetande barn 

Bland barn som arbetar finns det ett relativt stort antal flickor och pojkar 

med funktionshinder. Om dem är det dock tyst. De varken hörs eller syns i 

debatten, trots att de ofta utgör ett påtagligt inslag i gatubilden. Inte sällan 

lämnas ett barn dag efter dag på samma plats i syfte att tigga ihop sitt 

levebröd. Även i program för arbetande barn är flickor och pojkar med 

funktionshinder osynliga. Kunskapen om just deras villkor och vad som 

händer med dem är därför begränsad liksom informationen om samband 

mellan arbete och funktionshinder. Följaktligen är det angeläget att skaffa 

mer systematisk kunskap, så att de åtgärder man vidtar också gagnar barn 

med funktionshinder. 

Krig och flyktingsituationer 

Alla barn blir särskilt utsatta i krigs- och flyktingsituationer. UNICEF 

uppskattar att för varje barn som dör i ett krig blir åtminstone tre skadade. 

Flera av dessa blir fysiskt eller mentalt skadade för resten av livet. Hittills 

är det skador från personminor som fått störst uppmärksamhet, medan de 

barn som redan före kriget eller flykten är funktionshindrade även lätt 

glöms bort i de här situationerna. Frågan om hur barn med funktionshinder 

klarar sig i krig eller på flykt har ofta låg prioritet. Kunskapen om hur 

döva, blinda eller utvecklingsstörda barn upplever en krigssituation, hur de 

får information och vilket stöd de behöver är därför knapphändig. 

Barn med funktionshinder drabbas också speciellt på andra sätt i 

väpnade konflikter. Dels ökar risken för att barnen hamnar på institution. 

Dels kan de inte få den nödvändiga rehabiliteringen, när samhällsinstitutioner 

upphör att fungera. I en bok om barn med funktionshinder i 

Bosnien ges åtskilliga exempel på detta. 12 För familjen kan ett barn med 

funktionshinder upplevas som en börda. Om familjen tvingas fly måste de 

ofta lämna barnet efter sig, något som bekräftas i flera studier från flyktingläger. 

De barn med funktionshinder som föds eller växer upp i flyktingläger 

behöver uppmärksammas och få tillgång till skola, service och annat stöd 

som ges till barn. I de så kallade flyktingprofilerna (standardiserade 

kartläggningar) av flyktingläger är det dock ovanligt med information om 

barn med funktionshinder. En konsekvens blir att barnet inte får sina 

rättigheter eller behov tillgodosedda – de glöms bort. 

Barn och ungdom på institutioner 

Det uppskattas i dag finnas mellan 8 och 10 miljoner barn som växer upp 

på institution. Dessa siffror tenderar att öka i takt med ökad fattigdom, 

urbanisering och hiv/aids-epidemin. Bland dessa finns det många barn med

funktionshinder. Flickor lämnas bort oftare än pojkar. Ungdomar med 

mentala funktionshinder löper särskilt stor risk att bli lämnad på institution. 

13 

En institution är ofta isolerad från omvärlden och maktförhållandet 

mellan personal och de boende är ojämnt. Institutionsvård innebär därför 

stora risker för att barnets rättigheter inte respekteras. Det är exempelvis 

svårt att garantera trygghet och skydd. Övergrepp är mycket vanligt. 

Hiv och aids 

Information om samband mellan barn som drabbats av hiv och aids och 

funktionshinder är knapp. Med tanke på att flickor och pojkar med 

funktionshinder utsätts för sexuella övergrepp oftare än andra är det 

emellertid inte osannolikt att de löper större risk att drabbas av hiv och 

aids. Att informationen om risken att drabbas inte är anpassad till unga 

med funktionshinder är ännu en riskfaktor. 

Barn med funktionshinder i fattiga familjer 

Fattigdom kan både vara orsak till och konsekvens av ett funktionshinder. 

Undernäring, svåra levnadsvillkor, ohygieniska miljöer, att fattiga barn 

måste ta skadliga arbeten, brist på primärhälsovård etc ökar risken för 

bestående skador. Ett funktionshindrat barn i familjen ökar i många fall 

familjens fattigdom. Att få ett barn med funktionshinder kan i sin tur 

innebära en katastrof för en redan fattig familj, om barnet inte kan hjälpa 

till med sysslor som andra barn, eller om det behöver ständig tillsyn. 

Föräldrar eller andra syskon måste då avstå från behövliga inkomster. 

Omsorg om barnet kan på så sätt bli ett stort hinder för familjens 

försörjningsmöjligheter. Bristande stöd och resurser från samhället ställer 

stora krav på familjen. Särskilt kritiskt är detta i familjer med en ensamförsörjande 

förälder som saknar ett socialt nätverk, en verklighet som är 

vanlig för de många kvinnor som flyttar in till städer, långt från sin familj. 

I fattiga samhällen där utbildning är bristvara håller sig dessutom 

traditionella synsätt och fördomar om funktionshinder kvar. För en fattig 

familj kan därför ett funktionshindrat barn bli en belastning i dubbel 

bemärkelse. Antropologen Nancy Schepper Hughes fann exempelvis att 

barn med funktionshinder betraktades som ”besökare” eller ”änglar” och 

fick mindre mat än de andra i familjen. Å andra sidan kan även ett litet 

bidrag från barn med funktionshinder betyda mycket i en resurssvag 

familj. Ett barn med funktionshinder kan också få mycket kärlek och 

uppskattning. Fattigdom måste inte innebära att ett barn har det sämre 

psykologiskt och socialt. 

Fördomsfulla attityder förklarar mycket 

Vilka attityder omgivningen har till barn med funktionshinder är en 

grundläggande fråga. Det är dessa attityder som ytterst påverkar om 

barnen ges möjlighet att utvecklas, att gå i skolan och att deltaga i samhällslivet 

i allmänhet. Detta har visats i flera UNESCO-studier och kom 

13. Groce, Unicef, 

1999:9. 


14. Bowman, I. Et al., 

1985 och Anna-Klara 

Berglund, 1995. 


också tydligt fram i en studie av projektet Piña Palmera i sydvästra 

Mexico. 14 Fördomar är både ett allvarligt och svåråtkomligt hinder att 

förverkliga rättigheter. 

I Rädda Barnens strategi för barn med funktionshinder nämns tre 

vanliga sätt att betrakta funktionshinder på: det traditionella, det medicinska 

eller individuella och det sociala. Under senare år har ännu ett synsätt 

utvecklats. Enligt detta handlar handikappfrågor om mänskliga rättigheter, 

och att människor med funktionshinder och deras organisationer har 

en mycket aktiv roll. Målet är att förvandlas från objekt till subjekt, från 

att bli betraktad som ”dom” till att bli en del av ”oss”. 

Olika synsätt 

Det traditionella synsättet. Traditionellt är ett funktionshinder ofta förknippat 

med straff, synd, något som inger rädsla, skam och osäkerhet, men det förekommer 

också helgonförklaring och religiös dyrkan. Funktionshindret är dock alltid 

omgärdat med mystik. Ofta har detta lett tlll att barn med funktionshinder 

gömts undan, satts på undantag i jämförelse med andra i en familj, och till och 

med helt förnekats. I andra, urbana samhällen är det vanligt att barn med 

funktionshinder sätts ut på gatan för att tigga och fråntas både respekt och 

möjligheter att leva ett ”vanligt social liv”. 

Den medicinska synen. Den västerländska, medicinska synen på funktionshinder 

innebär att behovet av (medicinsk) rehabilitering och träning fokuseras. Det 

avvikande ska normaliseras. Rehabiliteringen, dvs att barn får behandling, 

träning och tekniska hjälpmedel, blir inte medel utan mål, och som följd negligeras 

ofta andra behov. Institutionsvård ses exempelvis som det mest effektiva 

sättet att rehabilitera barn, något som i sin tur medför att de isoleras från övriga 

samhället. Avskärmning stärker dessutom redan existerande attityder. 

Det sociala synsättet. Det medicinska perspektivet har dominerat länge. Under 

1980-talet började emellertid ett mer socialt synsätt tränga in. Därmed vidgas 

perspektivet till att omfatta det sociala samspelet mellan den funktionshindrade 

och hans eller hennes omgivning. De bärande principerna är att barn med 

funktionshinder ska leva tillsammans med sin familj, gå i vanliga skolan, leka 

med kamrater och röra sig fritt i närsamhället. Med det här synsättet blev det 

viktigt att förstå omvärldens attityder och närmiljöns sätt att reagera och att 

förändra djupt rotade föreställningar och fördomar. ”Ett samhälle för alla” och 

”full delaktighet” blir centrala begrepp. 

Inclusion. Internationellt har detta synsätt utvecklats ytterligare. Begreppet 

”integration” har blivit ”inkludering”. Genom att peka på heterogenitet i ett 

samhälle vill man visa att det finns en mängd olika barn med samma behov, 

rättigheter och lika värde. Fortfarande lever dock många fördomar kvar och 

försvårar förändringsarbetet. 

Skillnad mellan vision och verklighet 

Det är relativt få samhällen som genomsyras av ett och samma synsätt 

och ännu färre där människor med funktionshinder själva har stort 

inflytande. Den officiella synen på frågor kring funktionshinder kan skilja 

sig väsentligt från de attityder som familjen, grannar, kamrater, lärare 

eller vårdpersonal har.

Regeringar och myndigheter är som regel medvetna om det synsätt som 

är accepterat på den internationella arenan och av biståndsgivare. Den 

officiella bilden kan följaktligen vara progressiv. I praktiken kommer 

emellertid barn med funktionshinder fortfarande i sista hand, och barnets 

rättigheter respekteras inte. 

En trolig förklaring till skillnaden i politik och praktik är att barn med 

funktionshinder inte är någon politiskt stark påtryckargrupp. Brist på 

kunskap och djupt rotade fördomar är andra skäl. Att barn med funktionshinder 

marginaliseras, vistas på institutioner eller isoleras i särskolor 

förstärker en ond spiral av okunskap och fördom hos allmänheten. 



Barn med funktionshinder i 

det internationella utvecklingssamarbetet 

Sveriges bistånd till barn med funktionshinder varierar både till form och 

innehåll. Samarbetet kan vara såväl normativt som operativt. Det kan 

omfatta stöd till insatser på internationell, nationell och lokal nivå, och det 

kan ske via många olika kanaler. Nedan följer en beskrivning av biståndet i 

mycket grova drag. 

Multilateralt samarbete 

FN:s kommitté för barnets rättigheter som har en strategisk position har 

fått svenskt stöd sedan starten. Eftersom alla länder sänder sina rapporter 

till kommittén har den en global överblick över hur rättigheterna respekteras. 

Dessutom kan den påverka länderna genom sina kommentarer. Som 

tidigare nämnts finns det dock svagheter när det gäller rapportering om 

barn med funktionshinder. Oklarheterna ligger i såväl konventionstexten 

som riktlinjer för hur rapporterna ska utformas. 

För att diskutera dessa problem arrangerade kommittén en speciell dag 

på temat funktionshinder (1997). Både handikapporganisationer och 

barnrättsorganisationer bjöds in. Bland annat deltog SHIA och Rädda 

Barnen (som representant för Save the Children Alliance). Som ett resultat 

av mötet bildades en arbetsgrupp. Gruppens främsta syfte är att stödja 

FN:s kommitté för barnets rättigheter i frågor som rör barn med funktionshinder. 

Detta ska ske genom att gruppen ställer samman information 

om levnadsvillkor för barn med funktionshinder. Grundliga studier ska 

göras i fyra länder som visat framsteg och sprida dessa erfarenheter. 

Gruppen ska också följa hur barnkonventionen används av regeringar, FNorgan 

och enskilda organisationer för att förbättra situationen för flickor 

och pojkar med funktionshinder. 

Projektet handläggs och administreras av organisationen Disability 

Awareness in Action (DAA) som är ett samarbetsorgan med kontor i 

London. Gruppen leds av FN:s särskilda rapportör och medlemmarna 

representerar internationella barnrättsorganisationer, handikapporganisationer 

och FN-organ. Gruppen har fått ett treårigt stöd på 3 

miljoner kronor genom Sida. 

FN-organ 

Internationellt har Sverige varit aktiv i handikappfrågor allmänt, och flera 

fackorgan och FN-enheter, bland andra FN:s handikapprogram i New York, 

har fått svenskt stöd.

UNICEF har länge fått svenskt stöd. För närvarande planerar Barnfonden 

programmet ”Child Protection through Education”. Sida kommer 

att stödja detta program under villkor att programmet prioriterar barn 

med funktionshinder. Medel ska tas ur den särskilda pott som regeringen 

avsatt för utsatta barn. UNESCO har fått stöd för metodutveckling, 

erfarenhetsutbyte och spridning av information om undervisning för barn 

med särskilda behov, och Sverige var en av finansiärerna till den tidigare 

nämnda världskonferensen i Salamanca. 

WHO:s Handikapp- och Rehabiliteringsenhet har fått stöd från Sverige 

alltsedan 1980-talet. Stödet har främst använts för att utarbeta och testa 

CBR-medodiken, att ta fram en handbok och att genomföra seminarier. 

Avsikten har varit att förbättra situationen för såväl vuxna som för barn 

med funktionshinder – både på ett direkt och ett indirekt sätt. 

FN:s särskilde rapportör i handikappfrågor och FN:s statistikavdelning 

har fått personellt och finansiellt stöd. Även UNDP har fått resurser för 

metodutveckling och för att följa upp det Världsaktionsprogram som 

antogs 1981. Ingen av dessa verksamheter har dock någon klar barnprofil. 

Andra internationella organisationer 

Även internationella organisationer utanför FN har fått svenskt stöd. Bland 

dessa kan det londonbaserade Health Link nämnas. (Tidigare Ahrtag – 

Appropriate Health Resources and Technologies Action Group). Health Link 

har tillsammans med ICH (International Child Health) i Uppsala utvecklat 

en databas – Disability Information Service. Andra internationella organisationer 

får indirekt stöd från Sverige, som exempelvis Save the Children 

Alliance som stöds via Rädda Barnen. 

Regionala initiativ 

Även program som genomförs regionalt inkluderar flickor och pojkar med 

funktionshinder. Ett exempel är det arbete som FN:s ekonomiska kommission 

för Asien och Stilla Havsområdet (ESCAP) bedriver. 

Bilateralt samarbete genom Sida 

Att flickor och pojkar med funktionshinder ska ägnas särskild uppmärksamhet 

slås fast i Sidas policy för handikappfrågor. 15 

Inom undervisningssektorn har stöd getts till undervisning för flickor och 

pojkar med särskilda behov under en lång tid. Bland de länder som fått 

stöd är Portugal (1976–1980), Sydafrika, Tanzania, Botswana, Sri Lanka, 

Zimbabwe, Zambia och Indien. I de flesta fall är syftet med insatserna att 

skapa förutsättningar för att barn med funktionshinder ska kunna deltaga i 

vanliga skolan. Stödet omfattar ofta en kombination av åtgärder, som 

lärarutbildning, läroplaner, läromedel, tekniska hjälpmedel och 

utbildningsreformer. 

Inom hälsosektorn stöds dels insatser för tidig upptäckt inom primärhälsovården 

dels rehabilitering, framför allt i form av Community-based 

Rehabilitation. CBR har ingått i hälsobistånd till Zimbabwe, Kenya och i 

15. Sidas utvecklingssamarbete 

för barn och 

vuxna med funktionshinder. 

Sida 1999:18. 



ett projekt i Gaza/Västbanken, som genomförs av Diakonia. CBR är också 

en del av ett landbygdsutvecklingsprogram i Sri Lanka. Genom att Sida 

länge haft ett institutionssamarbete med ICH vid Uppsala Universitet har 

ansträngningar gjorts att föra in ett barnperspektivet i de flesta CBRprogrammen. 

Fortfarande är det dock förknippat med åtskilliga svårigheter 

att länka undervisningsinsatser och CBR-program. 

Bistånd via enskilda organisationer 

Ett viktigt komplement till de bilaterala och multilaterala insatserna är det 

bistånd som ges via många enskilda organisationer. Dessa organisationer 

stödjer en mängd olika typer av insatser. Det kan handla om en skola för 

blinda barn, ett CBR-projekt eller ett program för landsbygdsutveckling 

med speciella resurser för att inkludera alla barn, oavsett de har funktionshinder 

eller ej. 

Ett par av de enskilda organisationerna intar emellertid en särställning, 

eftersom barn med funktionshinder är en uttalad målgrupp för deras 

insatser. Det är Rädda Barnen, SHIA och Diakonia. 

Rädda Barnen 

Rädda Barnen har stött barn med funktionshinder sedan början av 1980talet. 

1995 antog Rädda Barnens styrelsen en strategi. Tonvikten ligger på 

de flickor och pojkar som lever i ekonomiskt och socialt utsatta miljöer 

och barn i krig och på flykt. Att förändra attityder till barn med funktionshinder 

ses som mycket viktigt, eftersom fördomar ofta är större hinder än 

själva funktionsnedsättningen. 

Arbetet består av opinionsbildning, studier och programstöd. Det sker 

lokalt, regionalt och internationellt. Rädda Barnen stödjer dels handikappspecifika 

program, som CBR, och försöker få in ett barnperspektiv i dessa. 

Dels försöker man göra barn med funktionshinder synliga för att på sikt 

kunna inkludera handikappaspekter i alla program. En utvärdering som 

genomfördes 1998 visade att barn med funktionshinder uppmärksammades 

i så gott som alla strategier och policydokument inom såväl Rädda 

Barnen som i Save the Children Alliance. Däremot var det fortfarande 

långt kvar till målet att alla konkreta insatser ska ta hänsyn till och innefatta 

barn med funktionshinder. 

SHIA 

SHIA arbetar för att synliggöra och skapa förutsättningar för människor 

med funktionshinder att förbättra sina villkor och att integrera handikappaspekter 

i allt bistånd. Målet är att stärka barn, ungdomar och vuxna med 

funktionshinder, särskilt kvinnor och flickor, så att de kan leva och fungera 

på en jämlik nivå med andra. Standardreglerna är ett viktigt instrument i 

verksamheten. Att bygga upp och stärka organisationer av funktionshindrade 

ses som en nödvändig förutsättning för att funktionshindrade ska 

kunna föra sin egen talan och deltaga aktivt i samhällslivet. 

Bland de vanligaste insatserna för barn med funktionshinder finns

utbildning. Enligt SHIAs riktlinjer ska utbildningsprojekt för barn i första 

hand syfta till att barn och ungdom med funktionshinder integreras i den 

lokala skolan. För barn och ungdomar med behov som inte kan tillgodoses 

i den ordinarie skolan, exempelvis döva och dövblinda, kan undervisning 

och träning ges under andra former, exempelvis i speciella klasser, specialskolor 

och resurscentra. 

Två områden där SHIA har särskild kompetens är: 

• Organisationsmedverkan, där vuxna på ett organiserat sätt kan tjäna 

som förebilder såväl utåt i samhället som gentemot enskilda barn och 

individer och 

• Föräldrainflytande med stöd till föräldramedverkan och inflytande i 

barnets utveckling. 

Diakonia 

Som en del av det bilaterala hälsobiståndsavtalet med Gaza/Västbanken 

finns ett CBR-program sedan början på 1990-talet. Även om insatsen är 

riktad till hela befolkningen i de aktuella områdena så har barnen en 

framträdande plats. Stödet har implementerats genom Diakonia. 

Programmet har använt sig av ett antal strategier. Enligt bedömare har 

detta varit en styrka, även om samordningen varit svår och olika aktörers 

roller ibland varit oklara. Handikapporganisationerna har själva varit 

mycket aktiva och insatser för att ändra attityder har haft en framträdande 

plats. Flera utvärderingar av programmet har gjorts. 16 

Svenska universitetsinstitutioner 

Även svenska universitetsinstitutioner bedriver verksamheter som gynnar 

funktionshindrade barn i tredje världen på olika sätt. De fungerar som 

sakkunniga rådgivare, organiserar utbildningar, bevakar och samlar in 

information och utvecklar metoder. Någon forskning om barn med funktionshinder 

finansieras dock för närvarande inte av Sarec. 

Sammanfattande kommentarer 

Sveriges internationella utvecklingssamarbete som direkt eller indirekt 

riktas till barn med funktionshinder är mångfacetterat. Inte oväntat är det 

därför svårt att få en samlad bild. Det står dock klart att såväl lokala som 

nationella och internationella insatser behövs. Det framstår också som 

viktigt att det civila samhället involveras, och att stödet präglas av en 

helhetssyn, så att barnet och inte funktionshindret står i centrum. 

Att Sverige länge visat stort engagemang i handikappfrågor internationellt 

har fått betydelse för den handikappolitiska utvecklingen. Sverige har 

därmed skapat sig ett gott anseende. Det är därför angeläget att Sverige 

även i fortsättningen driver dessa frågor i internationella fora. Det är också 

angeläget att forskning inom området uppmuntras. 

16. Exempelvis Mendis 

P. 1996, Lindahl, C. & 

Oppelstrup, H., 1996. 



Mål och strategiska insatser 

Målet med en strategi för barn med funktionshinder är att barnets rättigheter 

ska respekteras på samma sätt som rättigheterna för alla andra barn. 

Insatser ska således utformas så att de tar hänsyn till barn, oavsett de har 

funktionshinder eller ej. 

Utgångspunkten för en sådan strategi är barnkonventionen och dess fyra 

principer: Barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet (art 3), alla 

barn har samma rättigheter och lika värde (art 2), barnets rätt till liv och 

utveckling (art 6) och barnets rätt att uttrycka sina åsikter i alla frågor som 

berör det (art 12). 

Artikel 2: ”Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom 

deras jurisdiktion de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av 

något slag, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, 

hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska 

eller sociala ursprung, egendom, funktionshinder, börd eller ställning i övrigt”. 

Artikel 23: ”Konventionsstaterna erkänner att ett barn med fysiskt eller psykiskt 

handikapp bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som 

säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva 

deltagande i samhället”. 

Barnets bästa i främsta rummet 

De ovannämnda fyra principerna i barnkonventionen stödjer varandra och 

utgör olika aspekter av samma helhet. Principen om barnets bästa (art 3) 

stadgar att vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i 

främsta rummet. Principen om barnets bästa understödjer artikel 2, det vill 

säga principen om icke-diskriminering, som är ytterst relevant i analyser 

både av lokala beslut och av nationella åtgärder som lagar, sociala reformer, 

hälsa, utbildning och miljöfrågor. 

Principen om barnets bästa understödjer också artikel 12. För att 

bedöma vad som är barnets bästa ska det berörda barnet eller den grupp av 

barn som berörs komma till tals och hänsyn ska tas till synpunkter som 

kommer fram. Enligt barnkonventionen har alla, även barn med funktionshinder 

rätt att själva påverka sin situation. 

Att ha barnets bästa som utgångspunkt kan vara särskilt viktigt i samband 

med val av omvårdnadsform men också i andra fall då barn med 

funktionshinder inte nämns specifikt i barnkonventionen. Det handlar om 

att i varje unikt fall försöka stärka respekten för flickor och pojkar med 

funktionshinder så att deras rättigheter förverkligas till fullo. För att rätten 

till en familjemiljö ska kunna bli verklighet kan det kanske behövas 

förändringar i lagar men också genomgripande attitydförändringar.

Att verka för att barn med funktionshinder inte diskrimineras 

Mellan sju och tio procent av alla barn har funktionshinder. Det är giltigt 

för så gott som alla situationer, även i de grupper av barn som lever under 

särskilt svåra förhållanden: barn i väpnade konflikter, barn som exploateras 

på olika sätt, barn med hiv/aids, barn som bor på institution eller arbetar. 

Erfarenheter visar att barn med funktionshinder ofta diskrimineras, 

ställs utanför eller helt enkelt glöms bort i dessa och andra sammanhang. 

Att se till att dessa flickor och pojkar synliggörs och involveras i det 

internationella utvecklingssamarbetet är grundläggande. Diskriminering får 

varken existera i lagstiftningen eller rättstillämpningen. Det är följaktligen 

väsentligt att granska lagar, men också hur samhälleliga resurser fördelas 

med utgångspunkt från principen om icke-diskriminering. Det gäller såväl 

allmänna statliga och kommunala budgetar som specifika insatser inom 

hälsovård, skola, omsorg och fysiska miljön. Granskningarna kan sedan 

ligga till grund för förslag till samhällsåtgärder inom ovannämnda områden 

så att dessa är anpassade till alla barn, oavsett de har funktionshinder eller 

inte. 

Diskriminering är konkreta uttryck för attityder och värderingar. Oftast 

handlar det om brist på kunskap. Att bidra till ökad insikt hos människor i 

den omedelbara närmiljön och bland politiker och beslutsfattare är därför 

en central ingrediens i strategin. Det kan innebära bättre statistik, spridning 

av information via massmedia eller till speciellt utvalda personer. 

Att främja rätten till deltagande 

För att insatserna ska vara bärkraftiga krävs det att föreslagna åtgärder har 

sina rötter i dem de ytterst berör – barnen själva och deras företrädare. 

Deltagande är också en av principerna som barnkonventionen vilar på. Att 

låta barnen och deras familjer deltaga aktivt i planering och i studier är 

därför av största vikt. Hittills har det emellertid inte varit särskilt vanligt 

att låta barn och ungdomar med funktionshinder själva ge uttryck för sina 

åsikter om olika åtgärder, varför behovet att utveckla metoder är stort. Det 

gäller exempelvis frågor som rör skola, hälsovård, omsorg, boende och 

fysisk planering. 

Att involvera föräldrar eller handikapporganisationer är också viktigt 

med tanke både på att barn med funktionshinder inte är någon stark 

påtryckargrupp politiskt och att vuxna med funktionshinder kan fungera 

som positiva förebilder för barnen. 

Att främja rätten till liv och utveckling 

Många barn med funktionshinder dör tidigt, särskilt flickor. Bättre hälsovård, 

kunskap och en ändrad syn på barn med funktionshinder kan rädda 

många barns liv. Kunskap bland anhöriga, personal vid hälsovårdscentraler, 

i skolor och förskolor kan också bidra till att en skada upptäcks tidigt så att 

den inte förvärras eller blir bestående. Utbildning och kampanjer kan vara 

av avgörande betydelse. 



Endast ett fåtal procent av barn med funktionshinder får chansen att gå 

i skolan. Till en del hänger detta samman med otillräckliga resurser, till del 

med attityder och fördomar. Att påverka såväl utformningen av undervisning 

som skolpersonal är därför viktigt. 

En förutsättning för att barn med funktionshinder fullt ut ska kunna 

delta i utbildning och utveckla sina förutsättningar är att de får sina 

särskilda behov tillgodosedda. Detta kan vara i form av personliga hjälpmedel 

som rullstolar, proteser, synhjälpmedel och hörselhjälpmedel. Det 

kan också vara anpassning av den fysiska skolmiljön med ramper, ljussättning, 

kontrastfärger eller ljuddämpande åtgärder. Undervisningmaterial bör 

anpassas till det enskilda barnets förutsättningar, exempelvis i form av 

storstil, punktskriftsmaterial för synskadade barn eller lättläst text och 

piktogram för barn med inlärningssvårigheter. För döva barn är det nödvändigt 

att inlärning sker på teckenspråket, eftersom det är deras första 

språk. Kan detta behov inte tillgodoses i en hörande miljö är särskilda 

teckenspråkiga klasser eller enheter ett nödvändigt alternativ. 

Insatser som främjar ”en skola för alla” ger dock de bästa möjligheterna 

att förverkliga barnkonventionen. Erfarenheten visar att denna skolform är 

ett av de bästa medlen att eliminerar fördomar. Dessutom är den betydligt 

mer kostnadseffektiv än traditionella specialskolor, som dock kan spela stor 

roll som resurscentra. 

Genderperspektivet alltid viktigt 

Genderperspektivet måste alltid vara närvarande. Ett folkligt förankrat program 

i nordvästra Pakistan är ett bra bevis för detta. I regionen råder Purdha, vilket i 

princip innebär total segregationen mellan män och kvinnor. Programmet går ut 

på att bybor bildar kommittéer som ska hitta och identifiera barn med funktionshinder. 

Dessa barn är som regel osynliga. De göms inomhus och 

kommittémedlemmen måste besöka familjen. Enligt traditionen var det i början 

uteslutande män som bildade kommittéerna. Snart nog insåg man att kvinnor 

också måste bli delaktiga. Männen kunde inte gå in i huset då kvinnorna fanns 

där, så de frågade männen då de träffade dem. Men papporna såg bara sina 

söner medan flickor med funktionshinder förblev osynliga. Då började man i 

programmet att också bilda kvinnliga kommittéer. Trots enorma svårigheter 

fungerar nu många sådana kommittéer. Ett resultat är att även flickor med 

funktionshinder blivit synliga och får möjlighet att gå i skolan. En annan 

positiv bieffekt är att kvinnorna själva så smått börjat ifrågasätta de traditionella 

könsrollerna. 

Ur ”How can boys and girls with disabilites best be reached?” Rädda Barnen, 

2000. 

Internationella överenskommelser ett verktyg 

Både FN:s barnkonvention och FN:s standardregler är relevanta instrument 

i en strategi som går ut på att bevaka att rättigheterna för barn med 

funktionshinder respekteras. 

Ännu en internationell överenskommelse är av stor relevans. Det är 

Salamancadeklarationen, som berör undervisningsfrågor för barn med

funktionshinder. Denna skulle i många fall kunna användas som referensram 

för hur FN:s barnkonvention ska tolkas och hur åtgärder ska rapporteras 

när det gäller skolfrågor. Tillsammans utgör de tre internationella 

överenskommelserna en stark bas i en strategi för att främja rättigheterna 

för barn med funktionshinder. 

Att påverka det internationella arbetet 

FN:s kommitté för barnets rättigheter granskar hur länder omsätter FN:s 

barnkonvention i praktiken. Kommittén har följaktligen en strategisk 

position. På grund av de tidigare nämnda svagheterna i såväl konventionstext 

som riktlinjer har emellertid informationen som länderna lämnat inte 

varit tillfredsställande. 

Genom den nybildade arbetsgruppen (Rights for Disabled Children – A 

working group in consultation with the Committee on the Rights of the Child) 

har dock förutsättningarna förändrats. Gruppens huvuduppgift är att 

stärka rapporteringen vad gäller barn med funktionshinder. Detta kan ske 

på flera olika sätt. Bättre samordning av uppföljningar av standardreglerna 

och information i UNICEF:s situationsanalyser behövs. Kan dessutom 

stödet till arbetsgruppen samordnas med nationella insatser får det svenska 

utvecklingssamarbetet stor genomslagskraft. 

Åtgärder kan bli än mer effektiva om alla FN-organ och andra internationella 

organisationer uppmärksammar barn med funktionshinder i sina 

strategier och program för hälsovård och utbildning. Att driva dessa frågor 

i styrelser och andra sammanhang är därför väsentligt. 

Att se till att internationell rapportering om kränkningar av funktionshindrades 

rättigheter också omfattar barn är ännu en angelägen uppgift. 

Att påverka samarbetsländerna genom förbättrad kunskap 

I det svenska utvecklingssamarbetet för frågor kring mänskliga rättigheter 

ingår redan stöd att ta fram rapporter till kommittén. Detta är en utgångspunkt 

för att åstadkomma rapporter av hög kvalitet, rapporter som innehåller 

såväl relevant statistik som kvalitativa data. 

Förutom egna insamlade data kan UNICEF:s situationsanalyser, rapportering 

om FN:s standardregler och tidigare rapporter till FN:s kommitté 

för barnets rättigheter bidra med värdefull information. 

Grundliga och korrekta rapporter får flera funktioner. De blir viktiga 

modeller i det internationella arbetet, de kan användas för att påverka 

politiker och beslutsfattarare, och de kan visa på vikten av samarbete 

mellan departement. Med sitt rättighetsperspektiv utgör de relevanta 

underlag för insatser på områden som hälsovård, utbildning, massmedia, 

kultur och fysisk miljö. 

Att ta tillvara enskilda organisationers erfarenhet och styrka 

genom samarbete 

I Regeringens skrivelse 1997/98:76 Demokrati och mänskliga rättigheter i 

svenskt utvecklingssamarbete nämns det civila samhällets roll och förut- 


17. Sida 1999:14. 


sättningar. Genom stöd till representativa och trovärdiga organisationer 

kan demokrati och mänskliga rättigheter stärkas. I regeringsskrivelsen slås 

det fast att staten bör finna former för att underlätta och stimulera sådana 

krafter i det civila samhället. Man konstaterar vidare att de organisationer 

som arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter blivit alltmer 

professionella. 

Även i Sidas policy för utvecklingssamarbetet för barn och vuxna med 

funktionshinder fastslås att det bistånd som ges via enskilda organisationer 

är ett viktigt komplement. 17 

Samarbetet mellan en föräldraförening i Rumänien, ASCHF, och föräldrar inom 

svenska RBU, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar, kan tjäna 

som exempel. Under tio år har RBU stött ASCHF i sin strävan att bygga upp en 

folkrörelse. Men föräldrar och barn har också umgåtts socialt, något som 

medfört många positiva effekter. 

”När vi såg hur de svenska papporna tog hand om sina barn i rullstol, hur 

stolta och naturliga de var med dem, då fick vi mod att själva ta ut våra barn 

utanför hemmet” säger en rumänsk förälder, som tidigare själv känt skam, då 

folk på gatan gjort korstecken vid åsynen av sonen i rullstol. 

(Ur Hört&Hänt 1/99) 

En kombination av bilateralt statligt samarbete och stöd via det civila 

samhället är av vikt. Då policyarbete på en nationell nivå omsätts i praktiken 

är det viktigt att ha en lokal förankring, något som oftast nås bäst 

genom enskilda organisationer. Samtidigt kan en enstaka insats för ”en 

skola för alla” eller ett CBR-program naturligtvis lättare accepteras och få 

efterföljd om det också pågår ett policyarbete i samma riktning på nationell 

nivå. 

Att stödja forskning och statistikutveckling 

Systematisk och djup kunskap om barn med funktionshinder och deras 

rättigheter är begränsad. Som framgått ovan behövs mer och bättre 

statistik. Det finns också flera angelägna forskningsfält. Ett sådant är hur 

synpunkter, åsikter och förslag från barn med funktionshinder kan tas 

tillvara bättre, och hur de kan bli mer delaktiga i beslut om den egna 

situationen såväl som i samhällsfrågor som berör dem.

Litteraturreferenser 

Abu-Habib, Lina. Gender and Disability. Women’s experiences in the Middle East. Oxfam, 

1997. 

ActionAid Disability News. A bi-annual newsletter of Action Aid India. 

A chance in life. Principles and practice in basic primary education for children. Save the 

Children Alliance, London 1998. 

A guide for NGOs reporting to the Committee on the Rights of the Child, UN, 1994. 

A matter of social context... The sexual abuse of children with disabilities Anna-Clara Berglund, 

Rädda Barnen, 1997. 

Ainscow, Mel & Memmenasha, Haile-Giorgis. The education of children with special needs: 

Barriers and opportunities in Central and Eastern Europe. Innocenti papers EPS 67, UNICEF, 

1998. 

Are Disabled People Included? An exposure document on the violation of disabled people’s 

human rights and the solutions recommended within the UN Standard Rules. Disability 

Awareness in Action, 1998. 

As if Children Matter. Perspectives on children, rights and disability. 

L’institut Roeher Institute, North York, Ontario, Canada, 1995. 

Andersson-Brolin, L. Children with disabilities. How is progress monitored? Rädda Barnen, 

1996. 

Andersson-Brolin, L. From Rehabilitation to Rights. A review of the development of Rädda 

Barnen’s Internationeal work for children with disabilities during the last decade. Rädda 

Barnen, 1998. 

Andersson-Brolin, L. How can boys and girls with disabilities best be reached? Save the 

Children Sweden, 2000. 

Are disabled people included? Dokument publicerat med anledning av 50-årsminnet av den 

allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Producerat av ett antal handikapporganisationer 

och publicerat av Disability Awareness in Action. 

Asia and the Pacific into the twentyfirst century: Prospects for social development. UN New York, 

1998. 

Barn med funktionshinder i SHIA:s utvecklingssamarbete. Rapport från SHIA:s arbetsgrupp för 

barn med funktionshinder. SHIA, 1999. 

Berglund, Anna-Klara. Funktionshinder, attityder och handikapp. En fallstudie om attityder och 

deras betydelse för människor med funktionshinder i sydvästra Mexiko. C-uppsats, Minor field 

study. Avd för u-landsfrågor. Uppsala Universitet, 1995. 

Beresford, Bryony. Personal Accounts. Involving disabled children in research. Social Policy 

Research Unit. UK, 1997. 

Blomgren, Lars. Council of Europe Programme for Children. Discussion paper DASE PC (98) 3, 

Strasbourg, November 1998. 

Blomgren, Lars. FN:s standardregler för människor med funktionshinder – vision och verktyg i 

vår arbete för ett samhälle för alla barn. Anförande vid RB:s regionkonferens dec 1999. PM 

Socialdepartementet, 1999-12-09. 

Booth,T. & Ainscow, M. From them to us: An international study of inclusion in education. 

London, 1998. 

Bowman, I. et al. Helping handicapped pupils in ordinary schools: strategies for teacher training. 

Paris, UNESCO, 1985. 

Bäckman, Örjan. Attityder till handikapp i olika kulturer. Paper för forskningskonferens, april 

1991. 



CBR News (international newsletter published by AHRTAG – nr 23. Special issue May-August 

1996. 

Children with disabilities. Information sheet. Rädda Barnen, 1994. 

Children’s rights. Turning principles into practice. Ed. Alfhild Petrén and James Himes, Save the 

Children/UNICEF, 2000. 

Coordinators’ notebook. no. 22, 1998. Temanummer om ”Inclusion”. 

Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete. 

Regeringens skrivelse 1997/98:76, Stockholm, 1998. 

Early Childhood development revisited: From policy formulation to programme implementation. 

Monograph number 5. UNICEF ICDC Florence 1996. 

EFA the year 2000 assessment. Thematic study on inclusive education. Participation in 

education: The inclusion of disabled learners. 

Outline for the review. UNESCO 1999. 

Fallgren, Anna. A minor field study about integrated education for disabled children in the state of 

Rajasthan. Valla Folkhögskola, Linköping 1995. 

Forsberg, E./Starrin B. Frigörande kraft. Empowerment som modell i skola, omsorg och 

arbetsliv, Gothia 1997. 

Finkenflugel, Harry. (ed) ”The handicapped community. The relation between primary health 

care and community based rehabilitation” in Primary Helth Care Publications 7. 

Funktionshindrade kvinnor i SHIAs samarbetsländer. Rapport SHIA, 1993. 

Gaff, Angela. Out on a limb? The status of disabled children in international law. Paper for legal 

course. London, 1997. 

Gautron, B.&Jarrar, A. Report on a mid-term evaluation of the comprehensive disabled Afghans’ 

project. For UNOPS (UN Office for Project Services) and Rädda Barnen, 1996. 

Gautron, B. Evaluation of the Community-Based Rehabilitation Programme in the Republic of 

Yemen. A summary by Rädda Barnen, 1997. 

Groce, Nora Ellen. An Overview of Young People Living with Disabilities: Their needs and their 

rights, Working Paper, UNICEF, 1999. 

Guidelines for conducting monitoring and self-assessment of community-based rehabilitation 

programmes. International Disability Consortium and WHO, WHO/RHB/96.3, Geneva, 1996. 

Hagner, Christina. Utbildningsmaterial om barn med handikapp. Rädda Barnen, 1998. 

Handlingsplanen från FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995. Utrikesdepartementet, 1996. 

Hastie, Rachel. Disabled children in a society at war. A casebook from Bosnia. Oxfam UK, 

1997. 

Hammarberg, Thomas. Making Reality of the Rights of the Child, Rädda Barnen, 1995. 

Hammarberg, Thomas. ”En skola för barnets bästa” – vad barnkonventionen borde betyda för 

modern utbildningspolitik. Svenska Unescorådets skriftserie nr 4, 1998. 

Hargö Granér, Solveig. ”CBR – från vanmakt till vardagsmakt” i E. Forsberg/B. Starrin. 

Frigörande Kraft, Gothia, 1997. 

Haste, Rachel. Disabled children in a society at war. Oxfam 1997. 

Helander, Einar. Prejudice and dignity. An introduction to Community Based Rehabilitation, 

New York. UNDP, 1993. 

Helander, E. Mendis P., Nelson, G. and Goerdt A. Training in the Community for People with 

Disabilities, 4th ed. Geneva, WHO, 1991. 

Hidden Sisters. Women and girls with disabilities in the Asia and the Pacific Region. Economic 

and Social Commission for Asia and the Pacific (ESCAP), New York. UN, 1995. 

Hogling, Gunilla. Mänskliga rättigheter för människor med funktionshinder. Uppsats, Linköpings 

Universitet, 1996. 

Hört & Hänt 1/99, Rörelsehindrade Barn och Ungdom, RBU.

ICDC. The Unicef International Child Development Centre. Overview http:/www.uniceficdc.org/welcome/about.htm 

1999-03-18 

Ighe, Siv. Utvärdering av SRF/SHIAs Low vision project för synreahabilitering, SHIA, 1998. 

Implementation Handbook for the CRC. UNICEF, 1998. 

Inclusive education in Vietnam. Paper presented by Mr. Tec, NIES, Vietnam, odat. 

Inclusive education on the agenda. Paper presented to the World Bank, UNESCO 1998. 

Kristiansson, B. & Liljeström, R. Evaluation of Community Based Rehabilitation in Vietnam. 

Rädda Barnen, Stockholm, 1993. 

”Let the world know”. Report of a seminar on human rights and disability. Edited by Marcia 

Rioux, SHIA, 2000. 

Lindahl, C. & Oppelstrup, H. Support to the Sida funded programme in the West Bank. Report 

from a mission, February 1996. 

Lopez, Irene. Toward inclusive education in Vietnam. The Vietnam experience, Göteborgs 

Universitet, odat. 

Manual for the Development of Statistical Information for Disability Programmes and Policies, 

New York. UN, 1996. 

Map 2000. Disability Desk. Premier’s Office, Mpumalanga Province, Sydafrika, 1997. 

Medi, Elena. et al. Participatory Review of the National Programme of Community Based 

Rehabilitation in Cape Verde. Rädda Barnen, 1996. 

Mendis, Padmani. Community-Based Rehabilitation program West Bank and Gaza Strip. May 1996. 

Mobilising schools in Yemen for the development of inclusive education. Seminar on basic 

education for Rädda Barnen programme officers. Report by Brouillete J. & Sayeed, A. Rädda 

Barnen, 1998. 

Mendis, P. ”Report from a CBR programme in Viet Nam” i Helander ed. Prejudice and Dignity. 

1993. 

Mendis, P. Community-based rehabilitation program West Bank and Ghaza strip. Report of an 

evaluation April-May 1996. 

Nilsson, L. & A. Involvement of disabled persons organizations in the national CBR program in 

Ghana. Report from consultancy June 1995. 

Nordin, A. et al. Inclusive education in Vietnam. An evaluation of the support by Rädda Barnen 

1991-1995. Rädda Barnen, 1996. 

One in ten. Nyhetsbrev, UNICEF. 

One school for all children. EFA 2000 reports on the new trend. 

http://www.unesco.org/education/efa/efa_32overview.htm 990308. 

Paudel, Sushila. Paper. Citerat i ”Hidden Sisters”, UN 1995. 

Persson, Ulrika. ”Human rights mean rights for children too” in CBR News Special issue No. 

23, 1996. 

Poverty and disability. A position paper. SIDA, 1995. 

Quality education for all. Overcoming barriers to learning and development. Report of the 

National Commission on Special Needs in Education and Training and the National 

Committee on Education Support Services. Pretoria, 1997. 

Raikes, Joanna. Summary report on issues of difference and discrimination workshop in Ethiopia 

11th-17th July 1998. Save the Children-UK, 1998. 

Reaching the unreached. A CBR project in the Philippines. Ahrtag, London, 1980. 

Realising the Convention on the Rights of the Child in a Community-Based Rehabilitation 

Context. Ministry of Insurance and Social Affairs,The Republic of Yemen in collaboration 

with Rädda Barnen. Paper presented by Jane Brouillette and Huda Ali Ahmed, odat. 

Refugee Children. Guidelines on protection and care, UNHCR, 1994. Report on informal 

consultation with agencies and NGOs. 



to discuss the formation of a proposed programe advisory group on rehabilition. 19-20 September 

1996. Rehabilitation Unit, WHO, 1996. 

Reuterswärd, Helena. BedömningsPM, Sida DESO/UND, Febr 2001. 

Richter, Lena. The situation for children with disabilities in Pakistan. 

Paper producerat för Rädda Barnen, 1996. 

Ross, D.H. Educating handicapped young people in Eastern and Southern Africa, UNESCO, 

1988. 

Rädda Barnens strategi för barn med funktionshinder. Rädda Barnen, 1995. 

Saleh, Lena. ”One school for children”, Paper, UNESCO, 1999. 

Schepper Hughes, Nancy. Death without weeping, the violence of everyday life in Brazil, undated 

SHIA:s seminarium om barn med funktionshinder i Sverige och i SHIA:s samarbetsländer. 

Minnesanteckningar, SHIA, 1998. 

Sidas bistånd inom handikappområdet. En översyn. Sida, 1996. 

Sidas utvecklingssamarbete för barn och vuxna med funktionshinder. Avdelningen för Demokrati 

och Social Utveckling, Sida, 1999. 

Strategies for combatting childhood disability. Guatemala City, UNICEF, 1994. 

Strategies for the prevention of blindness in national programmes: a primary health care approach. 

Geneva, WHO, 1997. 

Submission to UN Committee on the Rights of the Child. October 1997 Theme Day. ”The Rights 

of Children with Disabilities”. International Save the Children Alliance, memo, 1997. 

The Salamanca Statement and Framework for Action on Special Needs Education. UNESCO, 

1994. 

The Standard Rules on equalization of opportunities for persons with disabilities, UN, 1994 

(Svensk översättning 1995). 

”The Rights of Children with Disabilities; Child first, disabilities second” in One in ten, 

Special issue Volume 14, 1995. 

Tollfrey, David. Roofs and Roots, the care of separated children in the developing world. Save the 

Children Fund, London, 1995. 

UN Convention on the Rights of the Child, New York. UN, 1990. 

UN Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAWconvention), 

1979. 

UNICEF. Childhood disability and country examples. 

GSH Update March 19, 1999. 

UNICEF. An Overview of Young People Living with Disabilities. Their needs and their rights. 

Working paper by Nora Ellen Groce, September 1999. 

USAID Disability Policy. Policy Guidance. Washington, 1997. 

What hides behind the doors? Informationsblad om barn med funktionshinder. Rädda Barnen 

art.nr 98-2108, 1998. 

Women on the move. Special edition of Handling. SHIA, 1995. 

Zinken, Pam. ed. Disabled children in developing countries, 1998.

Förkortningar 

AHRTAG Appropriate Health Resources and Technologies Action Group 

CBR Community Based Rehabilitation 

CRC UN Convention on the Rights of the Child 

DAA Disability Awareness in Action 

DISTAT UN Disability Statistics Database 

EENET Enabling Education Network 

ESCAP Economic and Social Commission for Asia and the Pacific 

FN Förenta Nationerna 

HIV Human immune deficiency virus 

AIDS Acquired immune deficiency syndrome 

ICDC International Child Development Centre Innocenti, UNICEF, Florence 

IDC International Disability Consortium 

IDDC International Disability and Development Consortium 

ICH International Child Health Unit, Uppsala Universitet 

ILSMH International Leage of Societies for Persons with Mental Handicap 

INGO International Non-Governmental Organisation 

NGO Non-Governmental Organisation 

RB Rädda Barnen 

RI Rehabilitation International 

SHIA Swedish Organisation of Disabled International Aid Association 

Svenska Handikapporganisationers Internationella Biståndsförening 

Sida Swedish International Development Cooperation Agency 

Styrelsen för Internationellt utvecklingssamarbete 

SRF Synskadades Riksförbund 

UN United Nations 

UNDP UN Development Programme 

UNESCO UN Educational, Scientific and Cultural Organisation 

UNICEF UN Children’s Fund 

UNHCR UN High Commissioner for Refugees 

UNOPS UN Office for Project Services 

WHO World Health Organisation 


ISBN 91-7496-249-3 

Art nr UD 01.032 

Fler exemplar av denna skrift kan beställas från Utrikesdepartementet, 

telefon 08-405 10 00 eller per e-post sarah.zetterqvist@foreign.ministry.se 

Original: West Studios 

Foto: Pressens Bild (Alex Farnsworth, Leif Engberg, David Longstreath, 

Sven-Erik Sjöberg, Karin Alfredsson) 

Tryck: Danagårds Grafiska, Ödeshög 2001 

103 39 Stockholm

UD trafficing 010125 - Regeringen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?