Årets vinnare Simonson vägrar må dåligt Spelet kring Jas Gripen ...

24
Han är kirurgen som lade skalpellen på hyllan och
blev omåttligt populär genom att muntligen
dissekera våra vanor och ovanor.
Men just nu funderar Nils Simonson, alla
konferensarrangörers favorit, mest på varför vi
svenskar mår så dåligt när vi har det så bra.
Nämn namnet Nils Simonson till den mest beprövade
konferensbesökare och du ser ett glatt skimmer i dennes
ögon. Nils Simonson, känd för att på det mest roande sätt
både oroa och väcka nya tankar hos sina åhörare, drar
utsålda hus var han än befinner sig. Han är dessutom en
av dessa talare med ett välfyllt och varierat skafferi av
kunskap, uppslag och föreläsningsteman. Som plockar,
blandar och ger ur en outsinlig bank på beställning.
Själv tycker han att han bara förpackar gamla sanningar
på nytt sätt. Sanningar som att ”livet inte är så tokigt ändå”.
Just funderingar kring förmågan att njuta av det liv vi
ändå har är det han för närvarande får flest förfrågningar
om. En anledning är förstås att det är ämnet för hans tredje
bok som nyligen kommit ut.
AKTUELLT ÄMNE
Men ämnet är också ruggigt aktuellt.
– Vi motionerar mer än någonsin, är mer upplysta om
vikten av nyttiga vitaminer och lever längst. Samtidigt är vi
världens sjukaste och friskaste på en gång. Vad gör vi
svenskar för fel egentligen? Varför förmår vi inte längre
plocka fram essensen i livet? säger han när jag når honom
på mobilen. Troligen sitter han – som vanligt enligt egen
utsago – i en vänthall på Bromma eller någon annan
svensk flygplats.
Ett svar på de existentiella frågorna ger han själv direkt:
Vi jämför oss helt enkelt med fel målbilder.
– Vi måste inse att lyckan inte ligger i att göra den där
resan till Mauritius. I att få mer lön eller ny bil.
Samtidigt citerar han en träffsäker formulering av social-
psykologen Lars Dencik: ”vi får inte glömma att vi mår
dåligt på en mycket hög nivå”.
Allvarligast är ändå när barnen far illa.
– Vi ska till och med kunna lämna in våra barn på nattdagis
för att hinna roa oss med vår make eller maka en
kväll. Men curlar dem samtidigt så mycket att de aldrig
hinner skapa nödvändiga stötdämpare mot törnarna i livet.
Med den attityden till barn, då har samhället verkligen gått
fel! Jamen, vi läkare får förfrågningar om dottern kan få
sjukskrivas för att killen gjort slut! Är det klokt? utbrister
han med karaktäristiska jämtländska vokaler.
MÄNNISKANS ANSVAR
Nej, klokt är att faktiskt tillåta sig att vara ledsen ibland, är
Nils Simonsons absoluta övertygelse.
Han påminner om en annan klokskap kring människans
ansvar, formulerad så väl av filosofen och psykiatern
Viktor Frankl som överlevde tre års koncentrationsläger
under nazismen: ”Allt kan man ta ifrån människan. Utom
en sak- den yttersta friheten att välja förhållningssätt till
Nils Simonson gästar
MiH den 11 februari.
det som livet för med sig. ”
Allvaret till trots. Nils Simonson upplevs ändå inte som
tråkig på scen. Han använder både humor och känslor
som redskap för att påverka sin publik.
– Mitt mål är att alla ska skratta gott, gråta en skvätt
och samtidigt lära sig något. Det är vad det hela går ut på.
Humorn är nyttig. Den kan hjälpa människor att ta åt sig
beska sanningar. Om du inte skrattat högt och glatt 20–30
gånger under en timme av mitt prat då har jag misslyckats,
summerar han.
SNABBLÄSARE
Själv laddar han genom att läsa. Mängder. En bok per
dygn, ungefär.
– Den bästa investering jag gjort i mitt liv är en kurs i
snabbläsning i London. Om jag sedan gör rätt tolkningar
av det jag läser, det är en annan sak! Men jag brukar säga
att om hälften av dem jag möter under en föreläsning talar
vidare vid fikabordet – då är det ingen dålig utdelning.
Det är nu snart fem år sedan han slutade sitt arbete
som kirurg vid sjukhuset i hemstaden Östersund. Ett roligt
jobb som han ändå kände sig färdig med efter 40 år.
Operationsbordet hade han för övrigt redan lämnat på
grund av reumatiska besvär. Istället hade han förvandlats
till administratör, vilket han kryddade genom att bege sig
ut för att tala. Först hos läkemedelsföretag. Sedan vid mer
allmänna konferenser. Ämnena var hans egna specialiteter:
om hjärnan, om minnet, om hur vi människor fungerar.
Så har det fortsatt, även efter pensioneringen. Ämnesskafferiet
har breddats och han har fortsatt. Drivkrafterna
är de vanliga, resonerar han: applåder, bekräftelse – och
lite extra pengar.
– De ämnen jag tar upp är tacksamma. Och så har jag
nog en viss fallenhet för att prata. Det är ju inte många
patienter som reser sig upp och applåderar efter en
operation annars.
TRAPPA NER
Dessutom är föreläsningarna bra sysselsättning för en
man som inte vill jobba i trädgården, snickra eller måla.
Och som upplever att det inte alls är lika roligt att läsa
som pensionär med oceaner av tid, jämfört med när han
blev själaglad över att lyckas stjäla en timme med en bok.
Dock har han utlovat en nedtrappning. Antalet uppdrag
per år har länge legat över 100. Nu anser hustrun att det
räcker med 60–70. Inte för att han börjar bli trött, utan för
att de båda vid 67 års ålder upplever att ”det finns färre
dagar i andra ändan” som han uttrycker det.
– Lagom behöver ju inte vara fel.
Text: Eva Thelander
Illustrattion: Nils Simonson