“Nej, du skall rikta blicken mot dina lärare och lyssna på dina ...

More documents

Recommendations

Info

...forts fr. s. 5 för att få införseln godkänd. Och så ska man deklarera sina pengar och växla till sig Ukrainsk valuta. Har man tur fungerar tullens datorer, som är till stor hjälp, annars måste tullarna sitta och skriva för hand. Efter tre-fyra timmar är vi på väg in i Ukraina och har cirka 65 mil kvar att åka. Vi har under årens lopp hittat allt kortare och bättre vägar att köra, men de håller ändå långt ifrån västerländsk standard. Det är stora hål här och där, och ibland saknas kanske en bit av körbanans kant, så det gäller att den som kör är pigg och alert. Klockan blir bortåt elva på söndagskvällen innan vi kommer till Belaya Tserkovs stadsgräns. Nu är det så att efter klockan tio på kvällen är det inte tillåtet att köra med tung lastbil genom staden. Vi kan stanna tuanför en stor park och sova, men det är riskfyllt. Rånrisken är rätt stor. Trötta efter två dygn i en lastbilshytt tar vi chansen att köra och hoppas att ingen polis ser oss. Så vi brakar på. Efter en stund ser vi en polisbil med besättning vid gatukanten. Vi tycker att vi ska ta tjuren vid hornen, så vi stannar. Bengt tar stadskartan med sig och går för att låtsas fråga efter vägen till pingstkyrkan på Golubinaya gatan. Själv stannar jag kvar i bilen och knäpper mina händer och börjar be till vår Herre om hjälp. Jag ber med slutna ögon. Det är ju lite spännande så jag tittar ut och ser en ambulans komma emot oss och försvinna. Efter några sekunder kommer den tillbaka, svänger in och stannar framför vår bil och föraren springer fram till poliserna och Bengt. Vi har fått bönesvar!!! För jag ser vem ambulansmannen är - en av ungdommar- 8 na i pingstförsamlingen. En pojke jag lagt märke till under tidigare resor. Han höll sig alltid framme. Slet med avlastningarna och var alltid hjälpsam. Dessutom var han nyfiken på de svenska motortidningar vi haft med oss ibland. Nu körde han tydligen ambulans. Det dröjer inte länge förrän Bengt och han kommer tillbaka och jag går ut och hälsar och får pussar på östeuropeiskt vis. Vi får klart för oss att han ska köra före oss till kyrkan, så vi klättrar in i vår bil och följer efter ambulansen. Det går rätt fort, och han kör med blåljusen på. Då vi närmar oss en stor rondell, mitt i centrum, hör vi att han sätter på sirenen också. Den får sedan vara på ända tills vi kommer fram till kyrkan. Väl framme vid kyrkan går han före oss in. Där väntar oss två av församlingens många kvinnor. Valentina, som Astrid L länge brevväxlat med och som varit hos oss två gånger, och en annan kvinna vars namn jag inte minns, men hon är alltid med i kyrkans verksamhet. Hon är sjuksköterska och ser naturligtvis att jag är trött, så hon ger mig en tablett, som jag tar tillsammans med te och smörgåsar som vi bjuds på, och snart är tröttheten borta. Ambulanskillen har gett bud till pastor Misha att vi har anlänt, så han dyker upp efter några minuter och vi har en kort bönestund innan vi går ut i det Ukrainska mörkret och Bengt backar in hela vårt långa ekipage genom grindhålet till kyrkans uppfart. Ett verkligt precisionsarbete. Vi följer med Misha hem för några timmars sömn innan vi nästa dag, måndag, skall möta en tullgubbe som skall kolla avlastning och lagring av alla de 90 m 3 kläder m.m. som vi har med oss och plombera lagerlokalen. Alla papper ska
vara godkända innan församlingen börjar dela ut vad vi haft med oss. En del till de mest behövande i församlingen, men genom stadens socialkontor, som församlingen har kontakt med, också till de behövande ute i staden och dess omnejd. Och dit går det mesta av lasten. Utlastningen tar flera timmar, trots att många församlingsmedlemmar har kommit för att hjälpa till, men vi får några eftermiddagstimmar att fördriva. Vi får skjuts hem till Valentina och hennes barn. Det ska blir skönt att sitta i lugn och ro och koppla av. Men någon riktig avkoppling blir det inte. Det är länge sedan vi sågs, och det går trögt att samtala då man inte kan varandras språk. Efter en stund kommer tolken Ludmila och timmarna går. Misha kommer och hämtar oss för det är läggdags. I morgon ska vi åka hem igen. Då har vi två dygn på vägarna, och en natt i en färjehytt framför oss innan vi landar i Nynäshamn och bara har några mil hem... Den här händelsen kommer ofta till mig. I tvivlens stunder eller då jag behöver lite uppmuntran ger den mig styrka och glädje. Jag tror att det var Marie-Louise Andersson, HFC, som sade då hon var i vår kyrka att har man bara något konkret att be om får man svar. Ibland får vi vänta på svar, men det kan också komma så snabbt att vi knappt hinner reagera och förstå. I alla fall dröjde det en god stund innan jag kom mig för att tacka för det mirakel jag upplevt. En sannsaga, berättad av Tore Larsson 9 The Cross in my pocket I carry a cross in my pocket A simple reminder to me Of the fact that I am a Christian No matter where I may be This little cross is not magic Nor is it a good luck charm It isn’t meant to protect me From every physical harm It’s not for identification For all the world to see It’s simply an understanding Between the Savior and me When I put my hand in my pocket To bring out a coin or a key The cross is there to remind me Of the price He paid for me It remind me too, to be thankful For my blessnings day by day And to strive to serve Him better In all what I do and say It’s also a daily reminder Of the peace and comfort I share With all who know my master And give themselves to His care So I carry a cross in my pocket Reminding no one but me That Jesus Christ is Lord of my Life If only I’ll let him be
Page 1 and 2: En tidning från “Nej, du skall r
Page 3 and 4: Herdebrev Sommaren 2009 SOL, SOMMAR
Page 5 and 6: Ett bönesvar Att få bönesvar lä
Page 7: Mötesprogram augusti 2009 V 31 (Se
Page 11 and 12: Strängnäsbygdens Pingstkyrka Past

“Nej, du skall rikta blicken mot dina lärare och lyssna på dina ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?