UNGDOM - Liberala ungdomsförbundet

#2013:1
UNGDOM

2
Prata om klass!
Lever vi i ett klassamhälle? I så fall, hur ser det ut?
Dessa frågor försöker vi att besvara i årets första
nummer av Liberal ungdom. Johanna And under-
söker olika analysmodeller för att identifiera vad en
social klass egentligen är.
Under de senaste åren har begreppet utanförskap
fungerat som ett populärt verktyg för att beskriva
samhällets olika grupper. Termen är effektiv för att
skildra ett samhälle präglat av en stelbent arbets-
och bostadsmarknad. Ungdomar hamnar ofta ut-
anför. Nationalekonomen Malin Sahlén konstaterar
att den höga ungdomsarbetslösheten riskerar att ce-
mentera klassamhället.
Men även om utanförskapet belyser ett viktigt pro-
blem kan man argumentera för att detta är en väl
tunn analyseringsmodell. Man måste kunna ha ett
vidare perspektiv för att skapa ett samhälle där alla
människor ges den frihet som behövs för att uppnå
individuella drömmar.
Statens roll i det hela är problematisk när det kom-
mer till diskussionen om klass. Helt klart är att sta-
ten inte är den enda institutionen som kan förtrycka
människor.
Statsindividualister hävdar att det effektivaste sät-
tet för individen att bli fri går genom just staten. Hur
man som liberal ska förhålla sig till detta är givetvis
kluvet. Sofia Herrström reder ut saken.
Idéer är inget som vi i Liberala ungdomsförbundet
räds att diskutera. Men världen utanför ungdoms-
förbunden tycks främmande inför detta. Hanna
Wagenius, ordförande för Cuf, analyserar varför
Några som verkligen är visionära är medlemmar-
na i konstgruppen Femmetopia. Liberal ungdom
har insupit framtidstro på deras utställning.
Trevlig läsning!
Karin Pihl
Redaktör
Liberal Ungdom #2013:1
INNEHÅLL
4 Noterat
6 Krönika
Axel Nordberg är gästkrönikör och
Karin Pihl kritiserar den nya borgligheten
8 TEMA: KLASS
8. Vad är klassamhället?
Johanna And förklarar klassamhället
10. Utanförskapets begränsningar
Karin Pihl funderar på samtiden
13. Ungdomsarbetslösheten och
det cementerade klassamhället
Malin Sahlén skriver för Liberal Ungdom
16. Vad är statsinduvidualism?
Sofia Herrström om att förhålla sig statsindividualismen
17 Listan: Gränsfall
Sofia Herrström listar vad som ligger på gränsen just nu
18 Skrattar bäst som skrattar sist
Hanna Wagenius gästskriver för Liberal ungdom
20 Kvinnokamp och konst på Femmetopia
Jakob Dowling besöker en feministisk utställning
22 Porträttet: Mårten Schultz
Saga Elgenstierna har träffat en mångsysslare
26 HBTQ-aktivismens frammarch
Johanna And kollar läget
29 Kultur
Filip Wästberg ger sig in i fantasy-världen och
Saga Elgenstierna har sett Anna Karenina på bio
30 Krönika: Bertil Ohlins gloria på sned
Håkan Tribell

Redaktion och produktion
Kontakta redaktionen på karin.pihl@luf.se
Karin Pihl,
redaktör
Jakob Dowling,
skribent
Ansvarig utgivare
Ebba Tornérhielm
Grafisk form
August Ekman Öhrn
Layout och redigering
Linnea Frank och Karin Pihl
Skribenter i detta nummer
Håkan Tribell, Axel Nordberg,
Hanna Wagenius
Tryck
Exakta Printing, 2013
Linnea Frank,
art director,
fotograf
Saga Elgensti-
erna, skribent
Omslag
Linnea Frank och Flickr: Mercury Jane
UNGDOM
Johanna And,
skribent
Sofia Herrström,
skribent
Liberal ungdom ges ut av Liberala
ungdomsförbundet och utkommer
fyra gånger om året. LUF är Folkpartiets
ungdomsförbund, och verkar för
individuella rättigheter, marknadsekonomi
och global frihet. Bli medlem på
luf.se.
3

NOTERAT
4
FOTO: FLICKR - SARAH ROYCE
Kött och blandat
Det är häst i färdigrätter som utger sig för att vara nötkött. Ring P1 och tidningarnas insändarsidor vittnar om
att folk är upprörda. Och givetvis ska rätt vara rätt och ingen ska luras. Men visst är det märkligt att männ-
iskor upprörs över att de mot förmodan smaskat i sig kött av fel djur när man läser innehållsförteckningen på
andra, populära köttvaror. Ta varmkorv, till exempel. Om någon granskade det egentliga
innehållet i denna vara skulle lite hästkött blekna i jämförelse.
Den nytillträdde påven Franciskus har anklagats för att inte stå upp för sina oppositionella
ordensbröder. Det är förstås illa om jesuitprästen låtit någon torteras
av militärjuntan i Argentina på 70-talet men Liberal ungdom undrar om det inte
finns fler skelett i garderoben. Har påven till exempel betalat sin TV-avgift?
Alturism, så klart
Statens medicinsk-etiska råd (Smer) vill att surrogatmödra-
skap ska tillåtas i Sverige. Smer bedömer att surrogat-
mödraskapet bör vara altruistiskt, det vill säga oavlönat,
och anser att det ska finnas strikta krav på vem som kan
vara surrogatmor. Hon ska genomgå en lämplighetsbe-
dömning, måste vara en nära vän eller släkting till paret
och ska ha egna barn sedan tidigare.
Rådet är ännu inte liberala vad gäller kommersiellt surro-
gatmödraskap och ur ett feministiskt perspektiv är det trist
att det som i så många andra fall är kvinnan som förväntas
ställa upp för andra utan att få så mycket som en krona för
mödan.
FOTO: FLICKR - KIT4NA

Kommunism, trots allt
Den vietnamesiska regeringen bjöd nyligen in all-
mänheten för diskussion av föreslagna ändringar av
konstitutionen. Revideringen sker med bakgrund av
den senaste tidens ekonomiska svårigheter, vilka skylls
på den korrumperade och oproduktiva statliga sek-
torn. Denna ska därför inte längre spela ”en ledande
roll” i den vietnamesiska ekonomin. Vietnam har länge
ansetts vara ett utvecklingsekonomiskt underbarn. De
marknadsekonomiska reformerna som genomfördes
på 80-talet, kallade đổi mới, ledde till explosionsartad
Det är Loreen-förbannelsen «
tillväxt och en dramatisk minskning av fattigdo-
men. De demokratiska reformerna har dock uteblivit
och Vietnam har förblivit en socialistisk enpartistat.
Allmänhetens respons på regeringens inbjudan lät
därför inte vänta på sig. I en namninsamling med 5000
underskrifter krävde man flerpartival, landäganderätt,
respekt för de mänskliga rättigheterna och maktdel-
ning. Kommunistpartiets generalsekreterare var dock
snar med att fördöma kraven, som enligt hans mening
är tecken på politiskt, ideologiskt och etiskt förfall.
Den kortvariga öppningen för reformer hade tydligen
endast ekonomiska motiv. Kommunistpartiet behåller
sitt järngrepp om makten.
Christer Björkman om varför en enda kvinna tävlade i Melodifestivalens final.
Vem trodde att de kvinnliga artisterna tävlade på lika mycket utrymme som
de manliga?
FOTO: CHRISTER BJÖRKMAN PRESS
NOTERAT
5

KRÖNIKA
6
Frihet för vem?
text: Axel nordberg
Försäljare av mobilabonnemang är ett enträget släkte. De är ofta glada, välfriserade, propert klädda och framför
allt påstridiga på ett sätt som gör dem både trevliga och otrevliga på samma gång. Året runt finns de i sina butiker
och på offentliga platser som större järnvägsstationer eller köpcenter. Men nu när vintern drar sig undan och vå-
rens grönska närmar sig kommer vi säkert att träffa på dem även på gator och torg. De kommer att med ett leende
bjuda in oss till samtal om våra nuvarande mobilabonnemang. De kommer fråga vilka priser vi betalar och bedyra
att deras erbjudande möjliggör en kostnadssänkning för oss.
När vi frågar hur detta ska gå till berättar de om den låga månadsavgiften och den nästan obefintliga minutkost-
naden för samtal. Försäljarna kan gå långt för att få vår signatur, men innan vi köper abonnemanget frågar vi ännu
en gång om vi verkligen fått veta allt om kostnaderna. Då får vi höra om öppningsavgiften för samtal, och den höga
startavgiften för abonnemanget. Trots allt får de inte ljuga, och när vi säger nej tack så är matchen över för stunden.
Telefonabonnemangserbjudandet är frivilligt, hur bra det än är.
Jag har inget problem med att telebolagen gör allt de kan för att få sina erbjudanden att verka fantastiska, så
länge som deras affischer har en liten stjärna som hänvisar betraktaren till ett stycke finstil sanning. De ber mig
i alla fall om lov innan de skickar en räkning. Samtycke och kontraktsmässighet präglar den fria handeln med
telefonabonnemang.
Samma beskrivning gäller tyvärr inte för statens TV och radio. De är ständigt långt fräckare än vad den löms-
kaste säljaren någonsin skulle våga vara. Statens TV och radio tar sig rätten att skicka en räkning till alla som nås
av deras sändningar, oavsett om vi är intresserade av dem eller inte. Jag blir upprörd när SVT kallar sig för fri tele-
vision. Fri betyder här helt enkelt att SVT är fria från behovet att be mig om lov innan de skickar mig en räkning.
Jag som kund däremot, är i det här sammanhanget knappast fri.
Vad gäller den politiska frågan spelar det ingen roll om SVT eller Sveriges radio producerar bra program eller
inte. Oavsett hur bra ens produkt är så har man i ett fritt samhälle ingen rätt att tvinga sina kunder till ett köp. Tänk
på det nästa gång du avvisar en försäljare. Hen bad i alla fall om lov.
FOTO: PRIVAT

Under de senaste åren har Timbro och Svenska dagbladets ledarsida försökt lansera begreppet Den nya borger-
ligheten. Paulina Neuding, chefredaktör för Magasinet Neo, bytte etikett på sin tidning ifrån liberal till just bor-
gerlig. SvD:s PJ Anders Linder, Neuding och gänget slår fast att Den nya borgerligheten inte syftar till en specifik
samhällsgrupp eller livsstil. Det är värderingar som förenar och gör begrepp som konservativ, kristdemokrat eller
liberal i stort sett överflödiga.
Men vad är det som förenar borgerligheten förutom att den hejar på Alliansen?
Räcker det att man är emot social ingenjörskonst för att få vara med? Historiskt sett har borgerligheten förenats
under ett icke-socialistiskt paraply. Nu vill man alltså gå steget längre och proklamera gemensamma uppfattningar
som inte endast baseras på en gemensam motståndare.
Problemet är att liberalism och konservatism ofta skär sig som kaviar och apelsinjuice. Bäggedera lägren skriver
under på att staten ska vara relativt liten. Men sen då? Den liberala staten ska skita i om man vill ägna sitt liv åt att
samla på grässtrån med sina sju partners eller om man vill ägna all vaken tid åt de lutheranska plikterna. För libe-
raler är samhället teoretiskt sett en hypotetisk sammanslutning av individer, eller något åt det hållet. Konservativa
anser däremot att vi alla är en del av en samhällsorganism som ska utvecklas i makligt tempo. Tron på de objektivt
goda värdena ligger den konservative varmt om hjärtat, och därför ska staten uppmuntra just dessa. De borgerliga
dygderna är enligt den nya, borgerliga rörelsen, eller vad man ska kalla det, aristoteliska värden som måttlighet,
hovsamhet och flit.
Min fiendes fiende är min vän
text: karin pihl
Kontrastera dessa mot den liberale tänkaren John Stuart Mills önskan om ett samhälle där människor tillåts vara
radikalt olika, genier och freaks om de så vill, eftersom samhället enligt Mill stagnerar av likriktighet och brist på
individualism. De flesta liberaler tycker nog att det är människans egen uppgift att avgöra om hon vill vara själv-
disciplinerad och modig eller ej. Det är inget mål för politiken.
Det borgerliga projektet blir alltså ganska tunt. Låt i stället konservativa vara konservativa och låt dem argumen-
tera för sin sak. Så kan vi liberaler argumentera för vår och alliera oss med konservativa när det passar, precis som
vi kan samarbeta med socialdemokrater när det råkar främja friheten.
KRÖNIKA
7

TEMA
8
RÄDDA
PLANETEN!
FOTO: KHEEL CENTER, CORNELL UNIVERSITY
Vad är klassamhället?
Text: Johanna And
Det finns en föreställning att dagens Sverige är ett
konserverat klassamhälle där människors klasstillhö-
righet är ärftlig och bestående. Är din förälder en ar-
betare kommer du också att bli en arbetare. För alltid.
Föddes du däremot in i en medelklass- eller överklass-
familj blev du garanterad ett välbärgat liv redan dag ett.
Ligger det någon sanning i detta? Diskussionen kan
härledas tillbaka till Karl Marx samhällsanalys under
1800-talet, då samhället var indelat i olika skikt av lö-
nearbetare och kapitalister.
Appliceras denna modell på dagens samhälle defi-
nieras fabriksarbetare, bibliotekarier och läkare som
lönearbetare, medan egenföretagare och varenda pen-
sionssparare anses vara kapitalist eftersom de äger ka-
pital. De grundligt förändrade samhällsvillkoren gör
Marx klassdefinition otillämpbar numera, varför det
kan tyckas irrelevant (och inte minst missledande)
att försvara en marxistisk ståndpunkt i en dagsaktu-
ell diskussion. Vad kännetecknar en specifik sam-
hällsklass i dag? Begreppen arbetarklass, medelklass
och överklass används utan vidare precisering och ger
sken av ett simplifierat samhälle, i vilket människor
antingen är välbärgade, bildade och fria från en ar-
betsgivares påtryckningar eller lever på marginalen,
roas av lättsmält kultur och sliter under chefens piska.
Om människor verkligen är socialt bundna i ett klass-
samhälle med fasta ramar blir det inte tal om någon
klassresa. Men det finns andra tänkbara perspektiv ur
vilka det går att se på människans socioekonomiska
utveckling, med toppar och dalar under livets gång,
från en mer eller mindre lyckosam startpunkt. Livets
resa utgår ifrån den individuella startpunkten och ses
relativt denna, även om det tycks finnas ett värde i att

jämföra den med andra människors.
De människor som utgör ett fattigt lands medelklass
och flyttar för att sedan hamna i Sveriges ekonomiska
bottenskikt gör möjligtvis en längre klassresa än ar-
betaren som säger upp sig och startar ett eget företag
inom det svenska samhället. Teoretiskt sett är det fullt
möjligt för en person som den nyss nämnda arbetaren
att ”byta upp sig”, antaget att egenföretagare definieras
som medelklass.
Frågan om företagarens friheter nödvändigt-
vis är större än arbetarens återför diskussionen
till hur klasser bör definieras i Sverige 2013. En-
ligt den sociologiska definitionen är arbetet ut-
gångspunkten för tre socialgrupper: Grupp III
(arbetarklassen), grupp II (medelklassen, lägre tjäns-
temän eller mindre företagare), och grupp I (över-
klassen, högre tjänstemän och större företagare).
Den här definitionen förutsätter att alla människor
befinner sig i arbetslivet. Den utgår ifrån yrkesstatus
snarare än inkomststorlek. Inkomst kan tänkas vara en
alternativ referens, som ju bättre beskriver människans
ekonomiska friheter. Som tidigare nämndes finns det
inga garantier för att en egenföretagare är mer fri eller
bunden i sitt jobb än den typisk ”arbetaren”, alltså inte
heller vem som får ut mest av sin yrkesroll.
En tredje utgångspunkt för en klassanalys kan vara
bildnings- och utbildningsidealet. Här kan man tänka
sig att klasstillhörigheten baseras på medvetande om
samhällsapparaten och på yrkesrollens utbildnings-
krav. Utifrån ett sådant perspektiv kan åtminstone alla
som har gått i svensk grundskola eller motsvarande
teoretiskt sett göra en klassresa om de väljer att fort-
sätta sina studier. Är det i sådana fall lättare att göra en
klassresa i dag än förr? Ja, på grund av den låga eko-
nomiska tröskeln till universitetet och möjligheten till
studielån.
Om en klassresa nödvändigtvis är eftersträvansvärd
för alla människor är en helt annan fråga. Det står i
var och ens frihet att prioritera annat än utbildning
och karriär om de föredrar det. Det finns inga objek-
tiva värden i vad som utgör det goda livet, och därför
måste det vara individens frihet att välja vad som ska
stå i fokus. Därför är det inte nödvändigtvis orättvist
att samhället består av olika klasser. Inte heller är det
önskvärt att förändra detta, så länge människor är fria
i sina möjligheter.
TEMA
9
BILD: FLICKR - DOUBLE-M
FOTO: GILDERM

TEMA
10
Inte på utdöende
Under de senaste åren har retoriken i svensk politik präglats av begreppet
utanförskap. Den borgerliga alliansen, som introducerade denna analysmodell,
belyste ett stort samhällsproblem. Men det kan finnas anledningar
till att tänka bredare än vad termen utanförskap ger utrymme för.
Utanförskapets
begränsningar
Text: Karin Pihl
Folkpartiet släppte år 2005 en rapport med titeln Ut-
anförskapets karta. Syftet var, precis som med Mode-
raternas då nytillsatta arbetsgrupp på samma tema, att
undersöka och kartlägga det utanförskap borgligheten
ansåg existera i socialdemokratins Sverige.
Ett av de kanske flitigast använda slagorden i valrö-
relsen 2006 var just ”utanförskapet”. Socialdemokratin
hade tvingat in människor i ett system av bidragsbe-
roende och ofrihet. Ungdomar, långtidsarbetslösa och
invandrare hade på grund av den socialdemokratiska
beroendepolitiken ställts utanför. Man ansåg att ett
maktskifte var nödvändigt för att bryta trenden och
ville byta ut bidragslinjen mot en arbetslinje.
Användningen av utanförskap som ett retoriskt be-
grepp blev ett vinnande koncept för det borgerliga
blocket. Att prata om medborgarna i form av de som
står innanför och de som står utanför var ett effektivt sätt
att beskriva verkligheten på. Problem: politiken ska-
par utanförskap. Löning: ändra politiken.
Men vad är det egentligen som dessa stackars männ-
iskor, förpassade och förslöade på grund av den soci-
aldemokratiska misstron till människors förmåga, är
utanför? Svaret är givetvis arbetsmarknaden. Höga bi-
drag, arbetsgivaravgifter och LAS skapar en stege där
pinnarna är bärkraftiga men där det första steget sitter
på tok för högt upp. Den här problembeskrivningen
är bekant för alla som har slagit upp en dagstidning
någon gång under de senaste åtta åren.
Att prata om medborgarna
i form av de som
står innanför och
de som står utanför var ett
effektivt sätt att beskriva
verkligheten på
Och visst är det en tämligen korrekt bild av ett Sveri-
ge som har haft ett sossestyre allt för länge som målas
upp i Alliansens retorik. Det är uppenbart att en för-
åldrad arbets- och bostadsmarknad länge har bidragit
till att göra och fortfarande bidrar till att göra männ-
iskor ofria. Mängder av studier har genomförts som
visar att arbetslöshet ökar risken för psykisk ohälsa.
Att människor har svårigheter att tillförskaffa sig
två av de viktigaste komponenterna för ett fung-
erande liv, nämligen arbete och bostad, leder så
klart till missnöje och känslor av hopplöshet. Vil-
ket i sin tur gynnar främlingsfientlighet liksom an-
dra oönskade inslag i samhället och i det politiska
landskapet. Alliansen sa det som behövde sägas
och genomförde mycket av det som behövde göras.
Det problematiska med att analysera samhället en-
bart utifrån denna utanförskapsmall, där den enda
utgångspunkten är ifall människor har jobb eller inte,
är att det blir en mycket mager analys av ojämlikhet.
Givetvis stämmer det att LAS och andra sossigheter

skapar ett samhälle där några är med och andra inte.
Men social rättvisa och möjligheten till klassresor
handlar om mer än att se till att alla människor kan
skaffa sig ett arbete.
Den liberala civilisationen präglas av öppenhet och
meritokrati. En människas position ska avgöras av
dennes meriter och färdigheter, inte av social bak-
grund. Att chansen för att få ett jobb är större ju sven-
nigare ditt efternamn klingar, eller att möjligheterna
för att få ett lägenhetskontrakt beror på
kontakter och rätt vänner, ty-
der på att något är fel.
Men ojämlikhet handlar
inte endast om lönearbete.
Vill man att människor ska
vara fria och jämlika räcker
det inte bara med att göra
det lättare för McDonalds att
anställa.
”Kategoriseringen av människor i arbetarklass och
borgarklass är ett förlegat sätt att analysera klyftorna”,
skriver Miljöpartiet i sitt partiprogram. I Folkpartiets
motsvarighet finns inte ordet klass nämnt en enda
gång, trots det ständiga mantrat ”klassresan börjar i
klassrummet”. Socialdemokraterna har börjat tala om
utanförskapet och använder begreppet på samma sätt
som de borgerliga.
Klasskampen är det tyst om sedan länge.
Förmögenheten
är inte tydligt kopplad till
förvärvsinkomst. De
rikaste i Sverige har blivit rika eftersom
de ärvt sin förmögenhet.
Ska vi börja prata om klassamhället? Och hur ser
klassamhället ut? Sociologen Stefan Svallfors hävdar
att ”människors placering i den samhälleliga arbets-
delningen, eller mer specifikt de anställningsrelationer
som innefattas i deras arbeten, har stor betydelse för
andra aspekter av deras tillvaro.” (Svallfors, 2004). Gi-
vetvis är inte ens samhällsklass den enda omständighe-
ten som avgör en människas sociala ställning. Faktorer
som kön, etnicitet och så vidare spelar också in. Li-
beraler är generellt sett duktiga på att problematisera
kring dessa, men glömmer
klasstillhörigheten. Det finns
anledningar att ändra på det.
Enligt en rapport som SNS
släppte 2011 beror en fjärde-
del av inkomst-
variationerna i Sveri-
ge på familjebakgrund.
Året innan gjorde Skattebetalarnas förening en
undersökning som visade att Sverige, trots den låga
lönespridningen, har en extremt ojämlik fördelning
när det kommer till förmögenheter. Förmögenheten
är inte tydligt kopplad till förvärvsinkomst. De ri-
kaste i Sverige har blivit rika eftersom de har ärvt sin
förmögenhet.
Även utbildningsnivåer går i arv. Högskoleverkets
siffror visar att 21 procent av barnen till föräldrar utan
gymnasiekompetens går vidare till högskolestudier.
FOTO: FLICKR - DIDRIT PUTRA
TEMA
11
FOTO: KRAPPWIES

TEMA
12
Motsvarande siffra för barn där en av föräldrarna har
forskarutbildning är 83 procent. Visst är det bra att
ungdomar lättare kommer i arbete med sänkt krog-
moms. Men om de äter eller arbetar på restaurangen
ska inte avgöras av föräldrarnas studienivå.
Ett annan oroande utveckling som kommer att få
konsekvenser för demokratin är människors delta-
gande i det demokratiska samhället. Den nya tekni-
ken har medfört mycket positivt. I dag kan så gott som
alla starta en blogg och framföra sina åsikter i den of-
fentliga debatten. Medieutbudet är större än någon-
sin och även för den hungrigaste mediekonsumenten
finns det alltid fler nyheter och politiska analyser
att kasta sig över.
Problemet är att dessa medieälskare utgörs av en
hyfsat homogen grupp. Färre hushåll än någonsin pre-
numererar på en dagstidning. Det är inte en alltför vå-
gad gissning att de ungdomar som förr läste tidningen
för att den låg på köksbordet kanske inte kommer
att scanna nätet efter information om samhället. Gi-
vetvis är det inget fel med att alla inte intresserar sig
för politik. Problemet uppstår när det existerar skill-
nader i möjligheter att delta i den politiska debatten.
Att förutsättningarna i livet är olika på grund av den
sociala bakgrunden är något som liberaler bör prata
om. Rättvisa möjligheter när det kommer till infly-
tande och makt i samhället är en frihetsfråga, och det
handlar om mer än att sänka arbetsgivaravgifter.
Vänstern gillar att tjata om hur klyftorna i Sverige
har ökat och hur de rika har blivit rikare. Rättvisa mel-
lan klasser handlar enligt sossar och vänsterpartister
om att pressa ihop löneskillnaderna. För liberaler bör
det emellertid inte vara ett problem att människor tjä-
nar olika mycket. Problemet uppstår när individen be-
gränsas av faktorer som hon själv inte harvalt.
Det liberala svaret på överklassafari är en klassresa
där alla som anstränger sig har chans att stiga om-
bord på färden mot villorna i Saltsjöbaden. Oavsett
bakgrund.
FOTO: FLICKR - VOX EFX

Ungdomsarbetslösheten
och det
cementerade
klassamhället
För att bryta ned det svenska klassamhället behövs fler enkla arbeten. Unga
människor utan vare sig goda betyg eller starka nätverk är de som förlorar
mest på de höga murarna kring arbetsmarknaden. När ska politiker våga göra
något åt det?
Text: Malin sahlén
Nationalekonom på Svenskt Näringsliv och författare till boken
Ungdomsarbetslöshet – när ska muren rivas (Ekerlids Förlag)
Timrå är kanske mest känt för sitt hockeylag, det sto-
ra Y:et vid flygplatsen, skådespelaren Lennart Jähkel
och företagen Permobil och Vivstavarvs pappersbruk.
Där är jag född och uppvuxen. Jag trivdes bra, hade en
trygg uppväxt och många fina vänner.
Ibland tänker jag tillbaka på de människor jag som
barn och tonåring hade i min närhet och på vad de,
och jag själv, gör i dag. Då inser jag att jag, om jag hade
försökt, förmodligen hade kunnat förutse mångas
framtid. Vilka som skulle göra karriär, vilka som skulle
växa upp till trygga personer med en stabil vardag och
vem som skulle bli fotbollsproffs. Men också vilka som
skulle möta en rätt så tuff framtid. Jag önskar att jag
oftare hade överraskats när jag ser vad det blev av mina
nära och bekanta.
Jag önskar alltså att det vore lättare att bryta med det
sociala arvet. Människors framtid grundläggs tidigt.
Det krävs en enorm styrka för att bli någon annan än
den man är. Barn med föräldrar som har hamnat snett
i tillvaron har en lång vandring framför sig för att inte
hamna på samma väg som mamma och pappa. Vi vet
att studieval, sannolikhet för sjukfrånvaro och sanno-
likhet att bli beroende av försörjningsstöd går i arv.
Men det sociala arvet har också stor betydelse för själv-
känslan, för mål och visioner i livet och för värderingar.
Jag är övertygad om att ett första jobb är oerhört vik-
tigt för att bryta sig loss från det sociala arvet. Ett jobb
innebär att man kan försörja sig själv. Man lär känna
vuxna människor som man kan se upp till. Man ut-
vecklar sig själv i förhållande till andra. Ett jobb skapar
kort och gott nya vägar i livet, andra än de ens bak-
grund har stakat ut. Det som en gång i tiden kallades
att göra en klassresa. Och det är också därför dagens
höga arbetslöshet bland unga i Sverige är så oerhört
allvarlig.
Under tjugo års tid har fler och fler ungdomar kom-
mit att stå utan arbete och fått allt svårare att hitta jobb.
För varje lågkonjunktur blir situationen sämre, och
när högkonjunkturen kommer så blir det bara något
TEMA
13

TEMA
14
lite bättre.
Arbetslösheten slår inte blint, utan särskilt hårt mot
just de unga som bär på ett socialt bagage. De med be-
svärliga familjeförhållanden. De som inte lyckades i
skolan. De som saknar kontakter och nätverk. De som
försöker hitta en annan
väg än den som stakats
ut av deras bakgrund.
På så sätt cementeras
klasskillnader av den
höga ungdomsarbets-
lösheten, och det har
politiken ansvar för.
Men i stället
för att öppna arbets-
Detta har dessutom lett till att
Sverige är det land i EU
där rätt kontakter betyder
allra mest, särskilt för dem som inte
har de bästa betygen eller den mest
ordnade bakgrunden.
marknadens vägbommar har politikens enda svar varit
att fler måste lära sig att klättra över dem. Av påstådd
omsorg om de unga har lägstalönerna pressats upp –
med följden att enklare jobb rationaliserats bort och
allt fler har blivit helt utan lön.
För att fler ska nå högskolebehörighet har kraven
höjts på gymnasiet. Det har resulterat i att fler miss-
lyckas eller hoppar av. För att jämna ut inkomstskill-
nader höjde man skatterna dramatiskt under flera
decennier, men då blev det så dyrt för företagare att
anställa att många blev helt utan inkomster. Och för att
ge unga människor arbetslivserfarenhet har man lottat
ut sommarjobb i kommunerna, men struntat i åtgär-
der som skapar riktiga jobb.
Lagen om anställningsskydd skulle öka tryggheten
på arbetsmarknaden, men gjorde det istället riskfyllt,
och därmed dyrt, att anställa en oprövad förmåga.
Detta har dessutom lett till att Sverige är det land i
EU där rätt kontakter betyder allra mest, särskilt för
dem som inte har de bästa betygen eller den mest
ordnade bakgrunden. Och kontakter skaffar man sig
just genom att börja job-
ba – inte på Komvux eller
på Arbetsförmedlingens
motivationskurser.
Även om man till en bör-
jan jobbar för en relativt låg
lön har vägen framåt då öpp-
nat sig. Lönestatistiken visar
nämligen att lönen snabbt
blir högre. Sex av tio lämnar den lägsta lönegruppen
inom ett år, och efter sex år har nio av tio tagit sig vi-
dare. Kassajobbet eller assistenttjänsten leder vidare
till nya möjligheter.
Jag skulle önska att arbetsmarknaden var arbetstagar-
nas marknad. Att det fanns många jobb att välja mel-
lan, att företagare var lockade av att växa och därmed
tävlade om ny personal med hjälp av löner och bra
villkor. På så sätt skulle vi kunna öka sysselsättningen
ordentligt. Men när det inte är så måste vi fråga oss
varför. Hur kommer det sig att företagare inte vågar ta
risken att låta verksamheten växa?
Det är nämligen inga andra än företagarna som kan
lösa problemet med den höga arbetslösheten bland
ungdomar. Det är dags att ändra den politik som sätter
stopp för människor att växa.
Protester under klimatmötet i Doha
FOTO: SVENSKT NÄRINGSLIV

Att staten inte är den enda institutionen som kan förtrycka människor är ett
inte allt för vågat påstående. Enligt statsindividualismen är staten det verktyg
som bäst frigör individer. Men kan detta synsätt kombineras med den liberala
statsskepticismen?
Statsindividualism
– en liberal tanke?
Text: Sofia Herrström
Staten och individen. Ett omdebatterat förhållande
som aldrig upphör engagera liberaler. Är staten en
garant för eller ett hot mot individens frihet? Intro-
duktionen av begreppet statsindividualism ställer frå-
gorna på sin spets. Hur ska liberaler förhålla sig till
denna symbios? Är den kompatibel med den liberala
verklighetsuppfattningen och de
liberala grundvärderingarna?
Det mest utförliga verket om
statsindividualism är boken Är
svensken människa? Gemenskap
och oberoende i det moderna Sve-
rige av Henrik Berggren och Lars
Trägårdh (Norstedts, 2006). För-
fattarna dissekerar den svenska
mentaliteten och hur denna har
format den svenska välfärdssta-
ten. Svenskens behov av själv-
ständighet anses ha historiska
rötter som sträcker sig tillbaka till den tid då hen för-
slavades under ett patriarkalt civilsamhälle.
Välfärdsstaten är således inte en socialistisk kon-
struktion utan en produkt av svenskens frigörelse ifrån
förtryck av sin omgivning. Statsindividualismen kan
sägas vara ett samhällsanalytiskt begrepp för en indivi-
dualistisk variant av den svenska modellen. En sådan
verklighetsbeskrivning bygger dock på en uppfattning
av svenska staten som individualistisk snarare än kol-
lektivistisk. Den bygger dessutom på premissen om
den självständige svensken.
Ideologiska debatter måste föras utifrån erfarenheter
om hur människor lever sina liv. En ideologi utgörs
därför av två komponenter: verklighetsuppfattning och
värderingar. Statsindividualismen bygger till skillnad
Statsindividualismen
bygger till skillnad
från liberalismen på
observationer snarare
än på visioner. De två är alltså
förenliga i den mån statsindividualismen
stämmer
överens med den liberala
samhällsanalysen. .«
från liberalismen på observa-
tioner snarare än på visioner.
De två är alltså förenliga i den
mån statsindividualismen
stämmer överens med den li-
berala samhällsanalysen.
Men är begreppet verkli-
gen värdeneutralt? Är stats-
individualismen inte en
kvasiideologi som glorifierar
det svenska samhället? Man
får medge att samhällsanaly-
sen inte är helt objektiv. Det
är nödvändigt att utgå ifrån vissa premisser om sta-
ten och individen för att göra statsindividualisternas
analys.
Är dessa premisser desamma som för liberalismen?
Frihet genom staten. En hårddragning av statsindivi-
dualismens statsbegrepp som fångar statens existens-
berättigande. Under antagandet att staten har en roll
att spela är frågan vilken roll och i vilken utsträckning.
Till skillnad från libertarianerna ser inte statsindivi-
dualisterna staten som ett nödvändigt ont. Tvärtom.
TEMA
15

16
En av statens huvudsakliga roller är att garantera med-
borgarnas självständighet gentemot varandra. Därmed
byggs staten ut till en möjlighetsmaskin, komplett med
välfärdssystem och socialt skyddsnät.
Många socialliberaler skulle sympatisera med ett
välfärdssystem som stärker friheten. Statsindividua-
lismen kan rentav tolkas som ett modernt uttryck för
konsekvenserna av en socialliberal politik. Det finns
dock en grundläggande skillnad. Liberaler ser staten
som ett medel, inte ett mål i sig. Man ser gärna alterna-
tiva marknadslösningar. Det finns dessutom en djupt
rotad skepsis till staten som institution inom liberalis-
men. Statsindividualister anser att det finns ett egen-
värde i att skapa ett beroendeförhållande till staten.
Svensken vill helst vara i fred och lämnar därför
andra i fred. Beskrivningen av den svenska mentali-
teten för tankarna till den liberala devisen ”min frihet
slutar där någon annans frihet tar vid”. Mottot tjänar
sitt syfte som ideologisk grundbult, till skillnad från
den svenska mentaliteten.
Statsindividualismen ser dock hotet från andra som
större än hotet från staten och framhåller därför indi-
videns självständighet i förhållande till sina medmän-
niskor. På så vis bekämpas patriarkatet, klassklyftor
och utanförskap. Ett sådant oberoende tycks fjärma
individer från varandra.
Då den svenska mentaliteten sägs ha uppkommit
som en reaktion på ett patriarkalt civilsamhälle är det
berättigat att fråga sig om statsindividualister är ute ef-
ter att bekämpa civilsamhället. Men ingen människa
är en ö, inte ens i statsindividualisternas ögon. Sociala
relationer förblir individens domän, från ett liberalt så-
väl som från ett statsindividualistiskt perspektiv.
Marknaden är en annan typ av interaktion som li-
beraler framhåller som en av samhällets grundpelare,
men som inte berörs av statsindividualismen. Den of-
fentliga sektorn lär spela en viss roll i statens garanti av
medborgarnas positiva rättigheter. Sverige är ett typex-
empel. Privatisering av exempelvis skola och sjukvård
ter sig en smula problematiskt ur ett statsindividua-
listiskt perspektiv, i den mån beroendet av staten förs
över på någon annan aktör.
Statsindividualismen slår, i likhet med sociallibera-
lismen, vakt om såväl positiva som negativa friheter.
Frånvaro av hinder och förtryck är grundläggande
men inte tillräckligt för att tillgodose individens frihet,
anser både statsindividualisten och socialliberalen.
Lika möjligheter till självförverkligande är också ge-
mensamma nämnare, vilket skiljer sig från libertaria-
nismens minimalistiska förhållningssätt.
Liberaler kan naturligtvis ifrågasätta hur fri indivi-
den egentligen är i ett beroendeförhållande till staten.
Staten är alltid ett hot mot individens frihet, men det
finns även andra hinder. Om detta kan liberaler och
statsindividualister enas.
Men där statsindividualister ser en beskrivning av
verkligheten ser liberaler en problembild. Liberalis-
men har en lång tradition av kritisk granskning av
staten för att förhindra att den blir för stark på indi-
videns bekostnad. Staten har inget egenvärde. I den
mån den statsindividualistiska staten kan tyglas kan
statsindividualismen anses vara förenlig med social-
liberala värderingar. Liberaler ägnar sig dock inte åt
glorifiering av samtiden. Vi för hela tiden frihetskam-
pen vidare.
FOTO: FLICKR - STRIATIC

Gränsfall
Sofia Herrström uppmärksammar fyra företeelser
med varierande grad av optimism
1. Till EU. . .
Cecilia Malmströms förslag om Smart borders.
Hårdare övervakning av utomeuropeiska
resenärer. Smart?
2. Till politiskt sammanbrott . . .
Varken Obama eller republikanerna har kontroll över de automatiska
nedskärningarna. Vem kör egentligen?
3. Till dårskap. . .
Basketspelaren Dennis Rodman hyllar Kim Jong Un,
en man ansvarig för ett helt folks lidande. Okunskap
måste vara bland det läskigaste som finns.
4. Till genombrott . . .
Amerikanska läkare botar en bebis med HIV.
Det våras för vetenskapen!
FOTO: FLICKR -SABIAN MAGGY
FOTO: CECILIA MALMSRÖM PRESS
VINJETT LISTAN
17

18
När Centerpartiet lanserade sitt idéprogram i slutet av förra året haglade
hånskratten tätt. För en person engagerad i ett liberalt ungdomsförbund är
visioner inte något främmande. Hanna Wagenius, ordförande för Centerpartiets
ungdomsförbund, funderar på varför världen utanför ungdomsförbunden inte
tycks vilja diskutera idéer.
Skrattar bäst som
skrattar sist
Text: Hanna Wagenius
Ordförande Centerpartiets ungdomsförbund
Efter att Centerpartiets idéprogramsgrupp släpp-
te sitt förslag i mitten av december har skämten om
det varit många. Populärast var kanske spekulationer
om att programmet skulle byta namn till Bonde söker
fruar, men det fanns också en allmän uppfattning om
att man nu hade skämt ut sig. Fri invandring, slopad
laglott, rätten att gifta sig med hur många man vill, slo-
pad skolplikt - vad i hela friden höll centerpartisterna
på med? Termen ”tokliberal” etablerades på rekordtid,
och syftade såväl på att positionerna var extrema som
på att de var galna.
Åsikterna är dock inte nya, inte ens i centersam-
manhang. Ungdomsförbundet tog ställning för poly-
äktenskap redan 2006. Diskussionen om laglotten har
funnits även i akademiska kretsar länge. Sverige är för-
utom Tyskland det enda landet i västvärlden om att ha
skolplikt i stället för läroplikt och fri invandring fast-
slog senast stämman 2011 att partiet ska verka för.
De som inte skrattade åt förslagen verkade bli oer-
hört provocerade av dem i stället. I normala fall när
man inte håller med en partikamrat i dennes offentliga
uttalanden brukar man kanske ringa den berörda per-
sonen och diskutera frågan. Nu var det i stället fron-
talattack i media som gällde. Det hela resulterade i att
partistyrelsen strök såväl slopad laglott som skolplikt
och öppningen för polyäktenskap.
Man måste ändå fråga sig varför förslagen uppfattats
som så kontroversiella. Läroplikt i stället för skolplikt
är som nämnt den dominerande företeelsen i västvärl-
den. Problemen som kommer sig av laglotten är väl
belagda och polyäktenskap lär inte vara mer kontro-
versiella inom ett decennium än vad homoäktenskap
är i dag. Varför diskuterades egentligen inte förslagens
politiska innehåll, utan i princip bara hur dumt det var
att gå ut med dem?
Min personliga analys är att i princip alla utanför de
politiska ungdomsförbunden är ovana att diskutera
idéer. I en tid när Socialdemokraterna och Moderater-
na trängs i mitten, och där inga beslut tas innan man
känt efter åt vilket håll vinden blåser, blir idéerna ett
nästan exotiskt inslag i debatten.
Få politiska analytiker verkar förstå vad man ska ha
dem till, och ännu färre journalister har den blekaste
aning om idéernas värde. Kan man inte omedelbart
svara på frågan om vilken röststark grupp som vin-
ner på vilket förslag framstår de omedelbart som obe-
gripliga. Politisk rapportering har sedan en längre tid
tillbaka övergått ifrån att vara en analys av politiskt
innehåll till att utgära en analys av hur förslagen kan
komma att påverka statistiskt icke säkerställda opini-
onssiffror som kan redovisas med stora rubriker och
tacksamma ord som kris och ras.

En övertro på att även hårdvinklade artiklar i media
ger hela bilden av förslagen kan ha legat till grund för
en stor del av de interna protesterna. Många center-
partister som varit med länge uttryckte förvåning när
de väl läst förslaget - det var ju inte alls nyliberalt, som
media menat, utan till största delen gammal centerpo-
litik. Ett par förslag stack ut, kunde medges, men det
mesta var sådant som man pratat om i decennier.
Kanske är det också det som är orsaken till att det
varit så tyst ifrån andra partier. Tanken om att fri in-
vandring är det enda moraliskt rätta återfinns ju inte
bara hos Centerpartiet - såväl Miljöpartiet som Mode-
raterna och Folkpartiet har sådana skrivningar. Ändå
har dessa röster lyst med sin frånvaro i debatten, och
Fredrik Reinfeldt har till och med uttalat sig kritiskt
mot tanken.
Vad som dock förvånat mig allra mest var vad LUF:s
förra ordförande anförde som skäl för att inte ta de-
batten i ett seminarium arrangerat av Ohlininstitutet
på temat fri invandring. Frida Johansson Metso, som
under sin ordförandetid gjorde sig känd som ivrig fö-
respråkare för öppna gränser meddelade att man hållit
sig borta från folkpartistiskt håll eftersom Centerpar-
tiet inte hanterat frågan bra.
Med andra ord: Kan inte ett annat parti sopa banan
ger vi oss inte ut på den. I min bok blir det kanske vik-
tigare att ta en debatt om någon annan från början
Varför diskuterades
egentligen inte förslagens politiska
innehåll, utan i princip
bara hur dumt det var att gå ut med
dem?
gjort ett taffligt försvar för min ståndpunkt. Kanske är
man rädd att råka försvara Centerpartiet av bara far-
ten, men sådana farhågor borde stå sig slätt när det
handlar om en så viktig principfråga där den andra si-
dan dessutom verkar vinna mark.
Innebär då allt detta att de principiella liberala stånd-
punkterna är förlorade? Är det ingen idé att slåss för
det som är rätt snarare än bekvämt? Är ideologierna
verkligen irrelevanta?
Jag tror inte det. Snarare kommer jag att tänka på ett
av Ghandis mest kända citat: “First they ignore you,
then they laugh at you, then they fight you, then you
win.”
Det är faktiskt bara vinna-biten som är kvar. Och
långsamt, långsamt, steg för steg, har det gjorts liberala
framsteg - även på senare tid. Det gäller dock för oss
som tycker att principer är viktiga att inte ge upp, och
att inte låta bli att ta debatten. Det enda som verkligen
skulle kunna föra de liberala idealen från den politiska
kartan är att ingen längre försvarar dem.
FOTO: CUF PRESS
19

Kvinnokamp och
konst med
Femmetopia
På Internationella kvinnodagen höll Femmetopia sin tredje årliga utställning.
Med en fördubbling av besökarantalet blev årets utställning en publiksuccé.
Liberal ungdom var där och tog pulsen. Vi fann några bekanta ansikten i vimlet!
Text: Jakob Dowling
FOTO: Linnea Frank m. fl.

Förbundsordförande Linda Nordlund spelade skivor
och dansade loss till tung hip hop.
Vice-ordförande Cecilia Johnsson och distriktsledamot
Julia Hagerblom från LUF Storstockholm dök upp!
Nora Milstig, distriktsledamot för LUF Storstockholm,
beundrade konsten.
Femmetopias aktivister ordnade de sista detaljerna på
feminismens världskarta innan utställningen öppnade.
Förbundsledamot Josefine Temrell stannade till på vä-
gen till Folkpartiets riksmöte i Västerås.
Röda trådar och leenden flög när Femmetopia-gruppens
ordförande Linnea Frank och demokratiminister Bir-
gitta Ohlsson invigde utställningen.
21

PORTRÄTTET
22
Mårten Schultz blev 2011, då 38 år gammal, Sveriges yngste juridikprofessor.
Året därpå utsågs han till Årets jurist 2012 av Juridikbarometern. Han har skrivit
krönikor för Dagens nyheter och rekryterades nyligen till Liberala nyhetsbyrån.
Liberal ungdom träffar honom för ett samtal om universitetstillvaron,
folkbildning och ambitioner.
Jurist med många
järn i elden
Text & foto:
Saga Elgenstierna
– När jag slutade gymnasiet funderade jag på att ta ett
sabbatsår och arbeta i affär, och jag tror att det är enda
gången som min pappa någonsin har sagt ifrån. Han sa
’nej, du ska gå på universitetet, nu på en gång’.
Direkt efter gymnasiet började Mårten Schultz således
att studera juridik vid Stockholms universitet.
Egentligen var det aldrig
någon fråga om att
ta en paus, åtminstone
inte för Mårtens pappa,
åklagaren Nils-Eric
Schultz.
Att Mårten började
läsa just i Stockholm
handlade från början
mest om praktiska
skäl, eftersom han då kunde bo hemma hos föräldrarna
i Nynäshamn under den första tiden. Han förklarar
att juridikutbildningen i Stockholm dessutom
är mycket större än motsvarigheterna i Uppsala och
Lund.
– Stockholm är ändå navet. Här har vi Högsta domstolen,
regeringen, justitiedepartementet och alla
När jag läste filosofi så
visste jag att det karriärmässigt var
helt meningslöst.
Det var bara för att det var roligt, ren
okynnesläsning. Sedan visadet
sig att jag hade och har jättemycket
glädje av det«
myndigheterna, så Stockholm är centrum i rättssverige
på något vis. Dessutom är Stockholms juridikutbildning
mycket större, det är många fler som
pluggar och många fler som jobbar vid institutionen här.
Årets jurist 2012 är en upptagen människa. Vi träffas
över en lunch i restaurangen
Lantis på Stockholms
universitet, ett drygt stenkast
ifrån hans kontor.
Dottern har fått följa med
till jobbet och äter sin
lunch framför en Iphone
Mårten Schultz tycks
vara lika hemma på Stockholms
universitet som
fisken är i vattnet, och det är kanske inte så konstigt
med tanke på att han tillbringat en stor del av de senaste
tjugo åren just här. Han framstår nästan som en
övermänniska när han berättar om sin studietid, hur
han läste andra kurser utöver juristutbildningen och
samtidigt arbetade inom vården på nätterna, då han
kunde studera samtidigt.

– Jag började läsa dubbelt nästan på en gång, först
litteratur och sedan filosofi. Jag har alltid gillat uni-
versitetstillvaron och tyckte nog inte att det var så
betungande, och om det krockade på något besvär-
ligt sätt prioriterade jag alltid juridiken. På något vis
tyckte jag att hela universitetstiden var en paus från ett
normalt, ansvartagande liv, säger han med ett skratt.
Att det var just filosofi som han valde att dubbla med
handlade mer om intresse än om taktik.
– När jag läste filosofi så visste jag att det karriär-
mässigt var helt meningslöst. Det var bara för att det
var roligt, ren okynnesläsning. Sedan visade det sig att
jag hade och har jättemycket glädje av det, men det
fanns inga sådana tankar då. Hade jag tänkt strategiskt
hade jag läst på Handelshögskolan, statsvetenskap el-
ler nationalekonomi, för det är sådana ämnen jurister
ofta dubblar med för att positionera sig. Jag hade nog
uppskattat att läsa allt inom de humanvetenskapliga
ämnena. Jag såg aldrig dubbelpluggandet som ett ok.
När det blev för mycket lät jag bli.
Det känns nästan lite tröttsamt att belysa Mår-
ten Schultz klädsel och stil. Men kanske hör hans
mohikanfrisyr, stora halsband, färgglada skor och
marmorerade kofta ihop med hans person. På något
sätt rimmar det väl med bilden av den unge professorn
som vill göra juridiken mer begriplig för allmänheten.
Ett av hans senaste folkbildande projekt är Juridik-
podden, Sveriges första juridiska podcast som han gör
tillsammans med juristen Tove Lindgren.
– Det är jättekul, vi spelade in det tredje avsnit-
tet i går. Tjejen jag arbetar med, Tove, är rolig. Hon
är liksom projektledaren, för det är hon som ser till
att det händer. Det är skitkul och vi fick sponsring på
en gång, vilket det gör att man blir lite extra taggad.
Mårten Schultz tycker att det är viktigt att skapa bryg-
gor mellan juridik och allmänhet.
– Jurister har ofta varit väldigt dåliga på att förklara
juridik på ett sätt som inte blir för kryptiskt för dem
som inte är jurister själva. I ett informationssamhälle
tror jag inte att juridiken mår bra av att på sikt pla-
cera sig själv i ett elfenbenstorn. Jag tror att det skapar
misstroende, att det kan underminera förtroendet för
rättsväsendet. Vi ser sådana tendenser redan nu.
PORTRÄTTET
Mårten berättar att utredningar visar på ett sjunkande
23

PORTRÄTTET
24
förtroende för rättsväsendet och menar att det kan tyckas
paradoxalt eftersom Sverige för det mesta vinner stort i
internationella mätningar, så som World Justice Index.
– Vi är den bästa rättsstaten i världen enligt interna-
tionella jämförelser. Samtidigt har förtroendet internt
i Sverige gått ned, framför allt för domstolar, polis och
åklagare. Jag tror det kan bero på att jurister ofta är dåli-
ga på att förklara basala rättsstatliga principer som var-
för man måste fria hellre än att fälla. Därför tycker jag
om tanken på populärjuridik, jag tror att det är nyttigt.
Mårten har tidigare skrivit krönikor i Dagens nyhe-
ter och rekryterades nyligen av Svend Dahl till Liberala
nyhetsbyrån, LNB, som förser liberala tidningar i lan-
det med ledarkolumner.
– Det var kul att skriva i DN, men det är skönt att
inte göra det också. Jag skrev varannan vecka och det
tog mycket tid. Nu skriver jag en gång i månaden. Det
är lite mer lagom. Och så är det roligt att skriva i lokal-
press, man får ett helt annat genomslag.
Mårten berättar att han en gång var medlem i Folk-
partiets ungdomsförbund, men att han aldrig var sär-
skilt engagerad. Jag frågar om det på något sätt var
problematiskt att komma ut som liberal genom att
ansluta sig till LNB.
– Ideologiskt så har jag ju tagit ställning som liberal,
däremot så har jag inte tagit ställning partipolitiskt.
Och det vill jag fortsätta med inte göra, åtminstone
ett tag till. Tar man ställning för ett parti får man så
mycket på köpet, och det är rätt skönt att inte ha den
stämpeln. Men det är ju otroligt svårt. Jag var med i
en antologi som Timbro gav ut. Redan det var en rätt
tydlig markering, och så hette den dessutom Borgerlig
framtid. Jag har väldigt svårt att identifiera mig med
ordet borgerlig överhuvudtaget.
Jurister har ofta varit
väldigt dåliga på att förklara
juridik på ett sätt som inte blir för
kryptiskt för dem som inte är
jurister själva.
Utöver krönikor, Juridikpodden, undervisning och
styrelseuppdrag har Mårten även hunnit med att starta
Sveriges första legal clinic, på vilken en grupp duktiga
studenter ska hjälpa människor att tillvarata sina rät-
tigheter på Internet. Syftet är att komma åt näthatare
och i förlängningen de företag som möjliggör hatet.
– Många gånger är nog de som sitter och hatar bak-
om sina datorer inte medvetna om vilka regler som gäl-
ler, och man inser inte att det kan vara brottsligt. Företag
som möjliggör hatet på olika sätt inser heller inte att
även de under vissa omständigheter kan ha ett ansvar.
Vi vill göra människor medvetna om de regler som finns
och uppmärksamma de juridiska begränsningarna.
Efter en timme i Mårten Schultz sällskap börjar jag
ifrågasätta hur jag egentligen använder, eller kanske
snarare slösar bort, min egen tid.
– Jag är rätt ambitiös faktiskt, även om det inte ver-
kar så. Ibland känns det som om folk tror att jag halkar
omkring på ett bananskal. Jag frågar om han tror att
det har att göra med hur han klär sig. Han instämmer.
– Det är priset man får betala, säger han och skrat-
tar. Jag tror att folk underskattar hur stort allvar jag tar
mitt jobb på, men det får man ta.
Vinn en bok! Skriv en frihetlig dikt och skicka in till karin.pihl@luf.se.
Vi utser tre lyckliga som vinner varsitt exemplar av boken Ungdomsarbetslöshet
– när ska muren rivas (Ekerlids Förlag) av Malin Sahlén. Vi vill ha ditt
bidrag senast den 28 april. Vinnarbidraget publiceras i Liberal ungdom.

PORTRÄTTET
25

26
Runt om i världen hårdnar klimatet för homo- bi- och transsexuella. Människor
som har en annan läggning än hetero och människor som inte vill dras med
en påtvingad könsidentitet möts av intolerans, hat och förtryck. Konservativa
attityder, diskriminering och tortyr från maktens sida stoppar dock inte HBTQpersoner
från att organisera sig eller på eget håll kämpa för frihet.
HBTQ-aktivismens
frammarch
Text: Johanna And
I februari månad kunde man höra ett reportage i Sve-
riges radio P3 om hur livet ser ut för öppet homosexu-
ella Kasha Nabagasera från Uganda, där parlamentet
nyligen har enats om att behandla ett förslag om en
så kallad anti-homosexlag. Uttryck för homosexuella
handlingar, som sedan länge bestraffats med 14 år i
fängelse, ska enligt det nya förslaget leda till livslånga
fängelsestraff eller i extremaste fall till döden.
HBTQ-aktivism och -informationsspridning kan
komma att resultera i tio års fängelse. De som vägrar
att göra en polisanmälan inom 48 timmar sedan de fått
veta att någon utfört en så kallad homosexuell hand-
ling straffas med böter eller fängelse i två till tre år.
Kasha Nabagasera och människor i hennes situation
känner sig mer tvingade än förr att hålla sig gömda,
långt bort från sina familjer, vänner, grannar och be-
kanta. För hur vet man vem som låter sig skrämmas av
de eventuella straffen?
Lagförslaget har legat på is sedan hösten 2009, då det
lämnades in av parlamentsledamoten David Bahati. I
vintras lovade dock parlamentets talman Rebecca Ka-
daga att behandla det, ”som en julklapp till det ugan-
diska folket”. Detta har lett till stark kritik från flera
västländer, bland andra USA och Storbritannien, som
hotar med att dra in det ugandiska biståndet om lagen
träder i kraft.
En del av Ugandas befolkning stödjer lagförslaget
fullt ut, i enighet med kyrkan. Kyrkan hävdar att ho-
mosexuella utgör ett allvarligt hot mot ugandiska barn
och påstår att en lagändring skulle skydda samhällets
traditioner och moral. Trots kyrkans starka inflytande
är det dock många som väljer att protestera mot infö-
randet av just dödsstraff.
FOTO: FLICKR - EP-JHU
Utrikes påtryckningar ska inte underskattas, men
möjligen är det gräsrötterna som skapar störst skillnad.
Gräsrötternas påverkan kan även noteras i Ryssland,
där folkets sexuella friheter för länge sedan begränsa-
des. ”Det finns inget sex i Sovjetunionen”, är ett känt
citat sedan det uttalades i en talkshow på 1980-talet.
Det beskrev ganska väl den officiella synen på sexuali-
tet. Det var något fult och skamligt. I det forna Sovjet
fanns strikta regler (till och med striktare än dagens)

för med vem och hur ofta man fick ha sex och det
sades att partiet fick gripa in om regimen förstod att
dessa regler inte följdes. Under perestrojkan 1987 och
Sovjetunionens upplösning 1991 genomgick Ryssland
en sexuell revolution. Dock en kaotisk sådan, eftersom
det inte fanns något medvetande om säkert sex.
Utrikes påtryckningar
ska inte underskattas, men
möjligen är det gräsrötterna
som skapar störst skillnad.
Än i dag saknas sexualundervisning i de ryska sko-
lorna, kanske med anledning av att den rysk-ortodoxa
kyrkan är emot sådant lärande. I dagens Ryssland finns
det inte längre några krav på att den sexuella debuten
ska ske efter äktenskapet, men en kvinna förväntas
gifta sig med en man åtminstone ett par år innan hon
fyller trettio.
Den officiella bilden av familjens struktur är fortfa-
rande konservativ och den mer invecklade regnbågs-
familjen kallas vid det negativt laddade begreppet
”svensk familj” (svenskar anses ha en liberal familje-
konstitution). De homo-, bi- och transsexuella frihe-
terna utvecklades inte i samma utsträckning som de
heterosexuella på 1990-talet. Homosexualitet legalise-
rades emellertid i landet vid denna tidpunkt. HBTQ-
rörelsen har hållit sig aktiv under 2000-talet och dess
frammarsch har gett upphov till motstånd i form av
en rad inskränkande nya lagar. För ett år sedan slogs
det fast i en domstol i Moskva att Prideparader och
liknande tillställningar ska vara förbjudna i staden för
åtminstone hundra år - fram till mars år 2112.
I St. Petersburg, som anses vara landets mest väster-
ländska och europeiska stad, beslutade man samma år
att införa en lag som förbjuder så kallad homopropa-
ganda riktad till barn (detta kan i praktiken innefatta
alla homosexuella uttryck på offentlig plats). Statsdu-
man, det ryska parlamentets underhus, har senare med
stöd av 388 röster mot en beslutat att lagen ska omfatta
hela Ryssland. HBTQ-aktivisterna fortsätter dock ändå
att kämpa för sin frihet genom att delta i Prideparaden
och hålla filmfestivaler. Kanske liknar deras framtid
därför nuläget i USA.
I början av mars månad är äktenskapslagstiftningen
könsneutral i tio amerikanska stater. President Barack
Obama visar sitt stöd för att den ska bli det i fler stater
och frågan ska behandlas i den amerikanska högsta
domstolen. Man kan tycka att värderingar och lagar
i väst borde liberaliseras i snabbare takt än de gör i
dag, då det till exempel inte är sällan som i synnerhet
transsexuella diskrimineras av lagstiftning.
Oavsett hur man förhåller sig till detta kan man se
att HBTQ-rörelser växer världen över. Regimer som
känner sig hotade av folkets genomslagskraft gör
motstånd, men aktivismen tycks vara ett gott skäl till
framtidstro.
FOTO: FLICKR - BKUSLER
NOTERAT
27

Isande spänning
Sagan om is och eld
George R. R. Martins
Månpocket
Text: Filip Wästberg
I George R. R Martins fantasyvärld är livet kort, hårt
och skoningslöst. I de fem första böckerna, av vad som
ska bli en serie på sju, får vi följa en imponerande ska-
ra karaktärer genom äventyr, misär och politik. Även
om böckernas samhällssystem skiljer sig väsentligt
från vårt eget, säger böckerna
mycket om vår tid. Detta torde
vara en bidragande orsak till att
böckerna blivit så populära och
grundligt analyserade.
I den renommerade tidskrif-
ten Foreign Affairs har forskare
i internationella relationer för-
sökt att förklara böckerna ge-
nom politisk realism, de menar
att makt är den centrala faktorn
för böckernas händelseförlopp.
Nog för att makthavare i Mar-
tins böcker sällan missar chan-
sen att utöka sin egen makt på
bekostnad av andra och viljan
att göra gott ofta utnyttjas skoningslöst, men böckerna
går djupare än så. Makt kan inte förklara samtliga hän-
delser i Sagan om is och eld. I många fall är normer, etik
och moral minst lika viktiga för historiens utfall. Detta
är lika sant i Martins värld som i verkligheten.
Det mest imponerande med Martins författande är
hur han använder karaktärerna som berättare.
I Sagan om is och eld är ingenting svart eller vitt, även
BILD: BENTAM BOOKS
om namnet tyder på motsatsen. Till skillnad från den
moderna fantasygenrens urfader, J. R. R. Tolkien, i
vars berättelser monster är just monster, är ”de onda” i
Martins böcker nästan alltid människor. Precis när jag
börjat avsky en av karaktärerna kommer ett kapitel ur
Det är i stället den ständiga spänningen, omfattande
researchen om medeltida liv samt karaktärernas otro-
liga spännvidd, med draghjälp från TV-serien, som
har gjort att Sagan om is och eld nått ut till en bredare
publik än vad fantasyböcker i regel brukar göra. Med
andra ord är det inget krav att som undertecknad vara
en fantasynörd för att fastna i denna
storslagna saga.
karaktären i frågas perspektiv
och avskyn ersätts mot förstå-
else och i många fall empati.
Som en kan förvänta sig av
ett feodalt politisk system råder
det i Martins värld extremt mi-
sogyna förhållanden. I många
fall är det dock de många
kvinnliga karaktärerna som är
de mest spännande att följa då
de har en hel värld mot sig.
Rent litterärt är böckerna
knappast Nobelprismaterial.
Förmodligen gör inte Martin
något sådant anspråk heller.
KULTUR
29

KULTUR
30
Eldig historia hettar inte till
Anna karenina
Regi: Joe Wright
Text: Saga Elgenstierna
Historier om den fördömda kärleken blir aldrig
omoderna, särskilt inte om författaren är Leo Tolstoj.
I Joe Wrights händer blir den klassiska berättelsen om
Anna Karenina, kvinnan som är gift med den tråkigas-
te mannen i Ryssland (här porträtterad av Jude Law),
och hennes affär med den livlige och passionerade
Vronskij en berättelse om livsval.
Men framförallt handlar det om vägen till hen-
nes undergång. Mer än något annat är det en visu-
ell upplevelse. Merparten av historien utspelar sig på
en teater. Scenväxlingarna sker också för det mesta på
samma sätt som på teatern, dekoren rör sig och när
karaktärerna flyttar sig rör vi oss från ett sovrum till
en balsal, från en balsal till en tågstation, där himlen
utgörs av kulisser.
Huvudrollen spelas av Keira Knightley som gör en
duglig insats även om man kan få en känsla av att man
har sett de där tårfyllda ögonen ganska många gånger
förut. Den tegelstenstjocka romanen rymmer många
karaktärer och filmmakarna har gjort sitt bästa för att
rymma dem alla. En av de största behållningarna är
Alicia Vikanders insats som Kitty, och framförallt den
utveckling vi får se i hennes karaktär som slutligen
FOTO: FOCUS FILM
leder henne till ett lyckligare liv. Hennes öde fungerar
som en behövlig motpol till Anna Kareninas. Utan
hoppet vi får hos Kitty och scenerna med henne och
den idealistiska Levin på den ryska landsbygden, där
vi för ovanlighetens skull rör oss utanför teatern, hade
filmen känts alltför instängd.
Det teatriska utgör inget problem, snarare förstär-
ker det de teman som historien innehåller från bör-
jan. Nej, problemet är att relationen mellan Anna och
Vronskij inte känns ens i närheten av så eldig som de-
ras repliker vill få oss att tro. Spänningen mellan dem
ska utgöra historiens kärna men deras öde känns stun-
dom lite väl mellanmjölk. När mellanmjölk surnar
rycker man mest på axlarna. Detsamma gäller Anna
Karenina och Vronskijs förhållande.

Bertil Ohlins gloria på sned
En rolig detalj i LUF Storstockholms lokaler är att Per Gahrton hänger upp och ned. Hans porträtt, alltså, det
som hänger bland övriga LUF/FPU-ordförande. Det är en ständig påminnelse om att det ibland går rejält snett.
Sist jag var där gjorde trängseln att Karin Karlsbro åkte i golvet. Hon var ordförande när jag gick med i LUF. Snart
kom hon på plats igen. Rättvänd. Överst, i en lite större ram, hänger Bertil Ohlin. Förstås. FPU:s förste ordförande.
Han var dessutom framstående ekonom som kom att belönas med Nobelpriset och handelsminister i samlingsre-
geringen under andra världskriget. Ohlin var en obestridd oppositionsledare under nästan hela den långa period
som Tage Erlander styrde landet. Det var en imponerande man.
Men ett av hans politiska arv är tyvärr en sorglig historia: katastrofen på bostadsmarknaden. Bostadspolitiken
fungerar tyvärr så långt ifrån som en marknad som man kan komma. För att ta oss bortom bostadssocialismen
behöver många saker göras. En av de viktigaste är att avskaffa hyresregleringen. Det är politiskt svårt. Givetvis blir
det inte lättare av att regleringen har ett obegripligt namn, bruksvärdessystemet, och en teknisk konstruktion som
gör den svår att förklara. I dag finns det inget politiskt parti i Sverige som driver den här frågan. Många pratar om
problemen med för få bostäder, men ingen vill göra något åt orsaken till att det är som det är.
Assar Lindbeck, en av Sveriges främsta och mest inflytelserika ekonomer, fick redan 1966 ett uppdrag av den
dåvarande socialdemokratiska regeringen att föreslå hur hyresregleringen kunde avskaffas. På kort sikt skulle hans
förslag gynna fastighetsägarna. Lindbeck föreslog därför en särskild skatt för att minska deras vinster. Det gillade
inte den socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng. Folk kommer att skylla höjda hyror på regeringens
skatt, trodde han. Bättre i så fall att ta bort regleringen utan skatt.
Men då protesterade oppositionsledaren Bertil Ohlin högljutt: Att ta bort hyresregleringen utan att kompensera
med en särskild skatt var fördelningspolitiskt oansvarigt. Tidigare hade Ohlin sagt att hyresregleringen måste bort.
Nu när det fanns ett konkret förslag var han plötsligt emot. Gunnar Sträng riskerade att framstå som fastighetsä-
garnas vän, i stället för hyresgästernas. Det gick inte för sig, så han drog tillbaka förslaget.
I dag konstaterar Assar Lindbeck att svensk bostadspolitik är en 70 år lång katastrof. Hyresregleringen blev kvar
för att Gunnar Sträng och Bertil Ohlin satte sina partiers maktintressen framför folkets väl.
Nog gör det att Ohlins gloria hamnar lätt på sned. Men tänk om hans arvtagare i LUF blir den kraft i Sverige som
inte ger sig förrän hyresregleringen är borta. Som en ständig påminnelse och en extra drivkraft: Häng Bertil Ohlin-
tavlan snett! När hyresregleringen är avskaffad, då är det dags att vända honom rätt igen.
Håkan Tribell
Chef för Timbro Idé
och tidgare vice ordförande
för LUF Storstockholm
FOTO: ERNST HENRY/ULF H BÖRJESSON
KRÖNIKA
31

Posttidning B
Avsändare
Liberala Ungdomsförbundet
Box 2253
103 16 Stockholm
PORTO
BETALT