Gravida missbrukare inom LVM-vården - Statens Institutionsstyrelse

1.2 Erfarenheterna från Norge
År 1993 fick Norge en ny socialtjänstlag, Lov om sosiale tjenester (LOST), som även
reglerar tvångsvård. I socialtjänstlagens sjätte kapitel anges villkoren för vård utan
samtycke för personer som har ett fortgående missbruk (§ 6-2) och även villkoren för så
kallad ”frivilligt” tvång (§ 6-3), vilket innebär att klienten samtycker till kvarhållning
i vård. År 1996 kompletterades lagen med § 6-2a som innebär att gravida missbrukare
kan vårdas utan samtycke om det är högst sannolikt att barnet kommer att födas med
skador till följd av kvinnans missbruk 8 . Omhändertagandet sker alltså av hänsyn till
fostrets liv och hälsa – oberoende av skaderisken för kvinnan. I valet mellan fostrets
hälsa och moderns autonomi har man tydligt valt att prioritera fostret (Söderström &
Skolbekken 2012). Enligt § 6-2a kan den gravida kvinnan kvarhållas under hela den
återstående delen av graviditeten.
Nästan 20 år efter att den nya socialtjänstlagen kom till publicerades en utvärdering
av hur tvångsparagraferna använts under dessa år (Lundeberg med flera 2010). Utvärderingen
omfattade omhändertagandeprocessen, socialarbetarnas inställning till
tvång, regionala skillnader och könsskillnader i tvångsanvändning, beskrivningar av
vilka som vårdas utan samtycke, fallstudier av hur vården och eftervården organiseras
samt klienternas upplevelser av omhändertagandet och vårdtiden.
Rapporten visar att tvångsvård generellt oftare används för kvinnor än för män,
vilket är anmärkningsvärt med tanke på att missbrukets utbredning är betydligt högre
bland män jämfört med bland kvinnor. En möjlig förklaring är att det finns en
underliggande offerkonstruktion som gör att sjukvården, polisen, anhöriga eller andra
kanske är mer benägna att anmäla missbrukande kvinnor till socialtjänsten. Det finns
en större uppmärksamhet och vilja att få kvinnor ut ur prostitution och att skydda dem
mot våld och övergrepp i missbruksmiljöerna. Snedvridningen kan också påverkas av
att missbrukande män oftare återfinns inom kriminalvården och så att säga redan är
omhändertagna (Lundeberg med flera 2010, sidan 11 f).
Trots att antalet personer med tungt missbruk är högt, är tvångsomhändertaganden
relativt sällsynta i Norge. Enkäter och intervjuer med socialarbetare antyder att det delvis
hänger ihop med lagstiftningens stränga villkor för användning av tvång, relativt
få anmälningar till socialtjänsten, kapacitets- och kvalitetsproblem i vården samt socialtjänstens
syn på tvång och självbestämmande. Användningen av vård utan samtycke
(§§ 6-2, 6-2a) har emellertid ökat över tid, troligen till följd av att missbrukarna blivit
allt mer problemtyngda med ökad grad av samsjuklighet (missbruk och psykiatrisk
sjukdom). Även organisatoriska och kunskapsmässiga förhållanden inom socialtjänsten
tycks ha spelat en viss roll; sannolikheten att socialtjänsten öppnar ett tvångsärende
ökar om det finns anställda som är specialiserade på tvångsärenden. Påtryckningar
8 Vård utan samtycke generellt och gentemot gravida kräver att det finns ett pågående missbruk hos klienten.
Missbruk av vad framgår dock inte i själva lagtexten förutom att benämningen ”rusmiddelmisbrukere” används i
rubriken till kapitel 6 (”Særlige tiltak overfor rusmiddelmisbrukere”) och ”rusmiddelmisbruker” används i § 6-2a.
I förarbetena beskrivs emellertid rusmedel som ett gemensamt begrepp för alkohol, narkotika och andra rusframkallande
medel (Søvig 2007).
18
Gravida missbrukare inom Lvm-vården