Gravida missbrukare inom LVM-vården - Statens Institutionsstyrelse

I vårt sammanhang kan det dock vara minst lika intressant att uppmärksamma en
annan skrivning i kapitlet om gravida kvinnor i de nationella riktlinjerna: ”utgångspunkten
måste […] vara att det är både fostret och det blivande barnet som i första hand
ska skyddas. I den svenska alkohol- och narkotikapolitiken har en viktig hörnsten varit
att skydda dem som indirekt drabbas av negativa effekter av alkohol- eller narkotikamissbruk
[…]. Det gäller våld, rattfylleri och annan kriminalitet men också effekterna
på det blivande barnet av missbruk eller beroende hos den gravida kvinnan. Det
ofödda barnet har ingen som kan tala för sig. Att uppmärksamma denna problematik
är ytterligare ett skäl till att ge området ett eget kapitel” (sidan 171).
Enligt vår mening går Socialstyrelsen med denna skrivning ganska långt i riktning
mot att inkludera ett ofött barn i LVM:s ”närståendeskydd”, det vill säga att man riskerar
skada sig själv eller någon närstående. Motiveringen för att det finns ett särskilt
kapitel om gravida i riktlinjerna är dels att biologiska förändringar gör att gränserna
mellan riskbruk och missbruk förskjuts under graviditet och att test eller behandlingsmetoder
därför inte utan vidare är applicerbara på gravida. Dels ges en mer politiskideologisk
motivering, nämligen att det finns en tradition att beakta även indirekta
konsekvenser av alkohol- och narkotikabruk och att skydda fostret, som inte har någon
som kan föra dess talan. ”Missbruk eller beroende hos modern är en stor belastning
för fostret, och därför är det viktigt att rehabilitera den blivande modern” (sidan 171).
Skrivningen innebär inte att rehabilitering kan/ska/bör ske utan samtycke, men den
signalerar att fostret har ett särskilt skyddsbehov som samhället och vården bör (ska?)
beakta.
Departementspromemorian 2009 – förslag om ett nytt kriterium i LVM
Våren 2009 lade alltså regeringen fram ett förslag om en ändrad LVM-lagstiftning och
våren 2011 lämnades Missbruksutredningens slutbetänkande (SOU 2011:35) där såväl
riskbruk som missbruk hos gravida tas upp. I avsnittet Skyddet för det ofödda barnet poängteras
återigen att det är svårt att ange generella gränsvärden för fostrets känslighet
för skador. Det generella rådet om total avhållsamhet från rusmedel under graviditeten
kan i praktiken inte användas som en grund för vård utan samtycke om en kvinna
inte följer rådet. Även risken för att kvinnorna skulle undvika kontakt med vården och
sociala myndigheter påtalas, såsom i tidigare utredningar. För ett fåtal kvinnor kan det
hända att de, ”trots vetskapen om alla goda skäl för att avstå potentiellt fosterskadande
substanser” (sidan 314), ändå inte klarar att leva så att graviditeten kan genomföras på
ett säkert sätt. ”I dessa fall av missbruk eller beroende, vanligen i kombination med
annan psykisk störning, kan det utifrån den individuella prövning som LPT förutsätter
föreligga en indikation för vård utan samtycke” (s 314). Utredaren anser också att
närståendeskyddet enligt LPT 6 kan påverka prövningen av tvångsvård enligt LPT i enskilda
fall, något som ”[redan torde] gälla med dagens tillämpning av lagstiftningen”
(sidan 314). Med andra ord – i de få fall där detta är ett problem, är kvinnan förmodligen
så vårdbehövande att psykiatrisk tvångsvård troligen är aktuell och att man i prak-
6 Det är oklart vad utredaren egentligen avser här. Något närståendeskydd finns egentligen inte i LPT utan
bara en generell skrivning om fara för andra.
Gravida missbrukare inom Lvm-vården 15