Läs hela TS-tidningen

TEXT: INGA CEDRONIUS | FOTO: WWW.PALMKLINT.SE
DANDY MED
VÄLVÄSSAD
PENNA
Som alltid ser Johan Hakelius mycket
elegant ut i rutig tweedkavaj och
väst när vi träffas denna grå oktoberdag
på ett café i Vasastan, dit han
tagit sig trots en kraftig förkylning.
På nästippen sitter de karaktäristiska
runda glasögonen och i bröstfickan
sticker en färgglad sidennäsduk fram.
Johan Hakelius är mannen vars
klädstil även blivit hans varumärke.
Efter många år som bland annat
ledarskribent på Svenska Dagbladet
och chefredaktör på Finanstidningen
arbetar denna livlige debattör i
dag som frilansjournalist med uppdrag
som varierar från kolumnist
i Aftonbladet till panelmedlem i
TV4s morgonsoffa och spanare i P1.
Du har i många år varit anställd
på tidningar och tidskrifter men i
dag är du frilansare.
– Ja, jag har inte haft ett ”riktigt”
jobb på åtta nio år, säger Johan Hakelius
och småler. Men jag måste
säga att jag aldrig har haft en sämre
chef än jag själv. Jag är en riktig
slavdrivare och dessutom stenhård i
löneförhandlingar.
När jag lämnade Finanstidningen
kände jag att jag ville göra något
på egen hand. Jag var så vansinnigt
trött på alla möten, särskilt de som
alla sitter med på men ingen tycker
2 | 2011
att det är någon poäng med. Då valde
jag att prova på frilanslivet. Först var
tanken att det bara skulle vara under
något år, men det gick så bra att
jag fortfarande är kvar, efter snart
ett decennium. Jag har också haft
lite tur. Jag har bytt uppdragsgivare
efter hand. När jag slutat med ett
uppdrag har det alltid dykt upp ett
annat, vilket förstås har påverkat mitt
val att bli kvar som frilansskribent.
”MYCKET RÖDPENNA BLEV DET”
Under åren har du skrivit i allt från
Svenska Dagbladet till tidskriften
Axess magasin. Måste du anpassa
dig till olika målgrupper när du har
så olika uppdragsgivare?
– I stil och språk, ja. Läsare av till
exempel Aftonbladet, Affärsvärlden
och Axess har alla olika förkunskaper
och erfarenheter. Den långt
drivna satir jag skriver i Axess skulle
till exempel aldrig fungera i Aftonbladet.
Men det är roligt, för det gör
att jag får variation i arbetet. Men
mina åsikter är förstås desamma,
oavsett uppdragsgivare. Jag började
på Svenskans ledarsida, vilket var
en mycket bra skola eftersom man
där fick skriva två till tre artiklar
varje dag. Allt från inlägg om mellanöstern
till att rapportera om en
JOHAN HAKELIUS
ny brandstation i Täby. Formatet
var broadsheet och det skulle fyllas
varje dag. Det blir rätt mycket text.
Men jag hade en väldigt bra redaktör,
Håkan Hagvall. Han var som en
gammal folkskolelärare och jag tror
aldrig att han hindrade mig från att
skriva någonting, men jag fick heller
aldrig något publicerat som inte han
hade gått över med rödpennan. Och
mycket rödpenna blev det. Men inte
går det att skriva nästan tusen krönikor
som jag gjort i Aftonbladet utan
att ha en fast inre kärna av värderingar.
I annat fall skulle det vara en
hopplös situation.
Du är skribent, krönikör och
författare och dessutom debattör
i radio och tv. Vilken plattform är
viktigast för dig?
– Skrivandet är det absolut viktigaste.
Där känner jag mig mest
hemma.
Vad är största skillnaden mellan
att skriva böcker och att skriva artiklar
och krönikor?
Korta texter är väldigt svåra att
skriva bra. Många tror att korta texter
är enklare att skriva än längre,
men det är precis tvärtom. I långa
texter kan man slarva en aning
och det försvinner i ordmängden.
Å andra sidan är jag något av en
9
>