Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
1
2<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
3
andra utgåvan, mars 2004<br />
Samtliga texter Margit Skoog<br />
Produktion Daniel Nilsson<br />
Grafisk formgivning Daniel Nilsson och Samuel Nilsson<br />
Omslag Samuel Nilsson<br />
Typsnitt Bodoni & Adobe Garamond 12/15<br />
Papper Stora Enso 130 gram silk<br />
Utmatad och bunden i Malmö<br />
Gamlao förlag<br />
Gamla Ö Gård<br />
605 95 Norrköping<br />
www.gamlao.<strong>se</strong><br />
4<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Mormor<br />
<strong>berättar</strong><br />
margit skoog<br />
Gamlao förlag<br />
margit skoog © 2003-2004<br />
5
Mormor Margit och grannflickan Ulla på trappan vid Kättstorp.<br />
6<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Innehåll<br />
1. gården med dess innevånare och omgivning 8<br />
Livet på landet<br />
Kläderna och hygienen<br />
2. förändringar, uppfostran och matvanor 28<br />
Uppfostran<br />
Maten och matlagningen<br />
3. guldkanterna 46<br />
Jultiden<br />
Vintern efter jul och nyår<br />
4. krigsåren 1939–1945 64<br />
Efter kriget<br />
Epilog<br />
5. glimtar från ivars barndom och ungdomsår 76<br />
Något om släkten<br />
6. ett bondbröllop 84<br />
Något om Björkvik och vårt liv<br />
där och uppbrott därifrån<br />
7. dialekten 108<br />
8. släktkrönika 124<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
7
1. Gården med<br />
dess innevånare<br />
och omgivning<br />
8<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Vår gård heter Kättstorp Stor- eller Fräl<strong>se</strong>gård och ligger<br />
i Flistad socken i Östergötland. På gården fanns två bostadshus,<br />
ladugård, bod, jordkällare, brygghus (tvättstuga) och<br />
dass. I stora hu<strong>se</strong>t bodde Pappa, Mamma och vi fyra syskon;<br />
jag, Gunborg, Arne och Elis. I hu<strong>se</strong>t fanns två rum på södra<br />
gaveln, salen och stora farstun på mitten och på norra gaveln<br />
ett rum och köket. På övre våningen fanns en stor vind och<br />
på södra gaveln ett kök och på den norra ett rum. Över dessa<br />
var det vi kallade »tredje vinn«. Ett ganska outforskat område<br />
eftersom det inte fanns någon stege eller trapp dit upp. På<br />
sidorna om kök och rum under snedtaket fanns fyra skrubbar<br />
(förvaringsutrymmen). När vi var riktigt små låg vi hos<br />
Pappa och Mamma i kammaren bredvid köket. Sedan fick<br />
vi flytta in i förmaket (ett av gavelrummen) som då blev<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
9
Kättstorp <strong>se</strong>tt från ovan.<br />
»vårt rum«. Salen användes bara då det kom främmande och<br />
vid jul. Rummen värmdes upp med kakelugnar men i salen<br />
eldades bara vid särskilda tillfällen.<br />
I rummet bredvid vårt bodde Tilda och Lina. De hade också<br />
köket på övervåningen. Deras föräldrar hade ägt gården och<br />
de ogifta systrarna bodde där hela sitt liv. De hade en bror,<br />
Alfred, som med sin fru Emma bodde i det lilla hu<strong>se</strong>t. Vi<br />
kallade dem »farbror Karlsson« och »tant«.<br />
Morfar arrenderade gården en tid, så Mamma är född där.<br />
Då Pappa och Mamma gifte sig arrenderade de gården. Sedan<br />
köpte de den, jag tror det var 1927.<br />
10<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Mor Lydia med lilla Margit i trädet.<br />
Vi hade också dräng. Han bodde på övervåningens rum,<br />
drängkammarn. Sista drängen hette Martin Boqvist och han<br />
var vad vi nu skulle kalla utvecklingsstörd. Fattigvården i<br />
socknen hade hand om honom och utackorderade honom hos<br />
någon bonde. Den bonde han var hos före oss slutade med<br />
lantbruket i början av 30-talet och då kom han till oss. Det var<br />
väldigt svårt ekonomiskt de åren så det blev en lättnad att inte<br />
behöva betala en dränglön. Boqvist kunde göra enklare saker<br />
på egen hand, men ofta fick vi vara med och säga för honom.<br />
Han hade styrkan och vi visste hur det skulle göras. Han<br />
11
Fyra generationer; Beda, Lydia, Margit och Britta.<br />
12<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
var kvar hos oss tills han fick komma till ålderdomshemmet.<br />
Tidvis hade Mamma piga. Det var i samband med att barnen<br />
föddes annars var Tilda och Lina »barnflickor«.<br />
Vår närmaste granne var Betelkapellet. Det byggdes 1928 på<br />
en tomt som styckades av från vår gård. Gamla kapellet revs<br />
och den marken tillföll gården. Mellan gamla och nya kapellet<br />
låg Farfar och Farmors stuga. Morfar och Mormors gård<br />
Lekslätt låg någon kilometer norrut från Kättstorp. En bit<br />
åt andra hållet låg Backgården där farbror Einar och tant<br />
Marta med sina tre barn Karin, Ingeborg och Torsten bodde.<br />
De var jämngamla med oss och våra bästa vänner. Någon<br />
kilometer mot norr ligger Maspelösa. Där fanns på den tiden<br />
järnvägsstation, tre handelsbodar, bageri, bryggeri, post och<br />
telefonstation med mera.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
13
Livet på landet<br />
Om vi börjar från början med födel<strong>se</strong>n så var det andra förhållanden<br />
än nu. Det fanns ingen mödravård eller barnavårdscentraler.<br />
Om det blev tvillingar kom det helt överraskande<br />
om inte den blivande modern själv kunnat ana något. Det var<br />
så hemlighetsfullt omkring graviditeten och det tisslades om<br />
att nu är »hon nog på det vi<strong>se</strong>t«. Att bli med barn utan att<br />
vara gift var bland det värsta en flicka kunde råka ut för.<br />
Hon ansågs som en sämre sorts människa. Det hände till och<br />
med att hon blev bortkörd från hemmet för att hon dragit<br />
vanära över familjen. Fadern till barnet kom lindrigare undan.<br />
De äldre och erfarna kvinnorna hjälpte de unga mödrarna<br />
med råd om hur de skulle förhålla sig. I god tid syddes<br />
det småbarnsplagg och sänglinne till det väntade barnet. Då<br />
det blev flera barn i familjen fick syskonen »ärva« efter varandra.<br />
Gamla lakan revs till navelbindor och stjärtlappar. En<br />
utrustning bestod av navelbindor, stjärtlappar, blöjor, mantel<br />
och en kraftigare binda att hålla till manteln med. Navelbindan<br />
lindades runt barnets mage för att inte naveln skulle<br />
puta ut. Den användes bara första veckorna. En skjorta av<br />
tunt, mjukt tyg och som var öppen baktill och prydd med en<br />
brodyrkrage och på den en tröja av flanell klädde överkroppen.<br />
Stjärtlappar och blöjor lindades runt stjärten och benen. På<br />
det virades manteln runt kroppen och veks upp så att det<br />
blev som en på<strong>se</strong> och fästes om livet med bindan. Barnet blev<br />
som ett litet paket. För längre <strong>se</strong>dan lindades även armarna<br />
14<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Flickorna vid Sörsgården i Finspång. På bilden: Ingeborg<br />
i Backgårn, Gunborg, Margit och Anna i Sörgårn.<br />
in, men det var inte så på vår tid som väl var! Förlossningen<br />
skedde alltid i hemmet. Det fanns en barnmorska i distriktet<br />
som hämtades hem då det blev dags att föda. Pappa åkte<br />
efter henne med häst och fjädervagn och då var det bråttom.<br />
Mamma låg i den dubbelbäddade imperialsängen och på<br />
spi<strong>se</strong>n stod grytor med hett vatten färdiga. Vi som brukade<br />
ligga i sängkammaren flyttades till salen och Mormor var hos<br />
oss och tog hand om oss. Hon var van efter att själv ha fött<br />
tolv barn, den yngsta tre månader innan jag föddes. Vi fick<br />
gå in och titta på det nya lilla syskonet. Mamma låg <strong>se</strong>dan till<br />
sängs någon vecka. När Arne och Elis föddes minns jag rätt<br />
15
a. Ett par episoder från de tillfällena: Pappa bar Gunborg på<br />
armen och vi skulle gå in och <strong>se</strong> vår lillebror första gången. Då<br />
frågade hon Pappa: »Ä han fatt« (är han svart). När Elis föddes<br />
vägrade Arne att titta på honom och knep ihop ögonen hårt.<br />
Ingen berättade långt i förväg om det väntade barnet utan det<br />
var strax innan födel<strong>se</strong>n som vi fick veta vad som var på gång.<br />
Vi var för små att förstå att Mamma ändrat fason och kläderna<br />
skulle vara vida för att i möjligaste mån dölja tillståndet. Att<br />
amma var helt naturligt och barnvälling och barnmat tror jag<br />
inte fanns att köpa, det tillreddes hemma. Då vi var nyfödda<br />
hade Mamma någon till hjälp som piga. Det blev ju mycket<br />
mer arbete i hemmet med det nya barnet. Så följdes barnets<br />
utveckling av oss andra och varje litet framsteg gladde. En del<br />
barn drabbades av »engelska sjukan«. Arne hade några sådana<br />
symptom men det blev väl inga allvarliga men.<br />
Vi barn fick börja att hjälpa till så snart vi kunde. Vi var<br />
med i det mesta som hände på gården. Vi bar in ved och<br />
vatten, krattade grusgården om lördagarna, hjälpte till att<br />
städa, putsade re<strong>se</strong>rvoaren (resalvarn) vid spi<strong>se</strong>n och kaffepannan<br />
som var av koppar. Knivar och gafflar skulle gnidas<br />
med trippersten så de blev blanka. De var av stål som inte var<br />
rostfritt. I lagården fanns alltid något att göra: mala kålrötter<br />
åt grisarna, bära in strö till korna, ge hön<strong>se</strong>n mat och plocka<br />
in äggen med mera. Mamma var noga med att vi flickor<br />
skulle lära oss att sköta ett hushåll. Det var helt och hållet<br />
»fruntimmersgöra« att sköta hemsysslorna.<br />
Det var bakning i regel en gång i veckan. På sommaren<br />
bakades i den stora murade ugnen, annars i järnspi<strong>se</strong>lugnen.<br />
Så var det slakt två, tre gånger om året. En gödgris och ibland<br />
16<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Mormor Margit gallrar better vid Kättstorp 1939, »Så här kröp man hela sommaren«.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
17
även en kalv slaktades. Då saltades fläsk in i en stor träbalja.<br />
Det gjordes korv, dels fläskkorv att koka och dels medvurst<br />
som skickades till rökning. I kon<strong>se</strong>rveringsburkar av glas<br />
kon<strong>se</strong>rverades olika slags köttmat. Frukt och bär syltades, saftades,<br />
kon<strong>se</strong>rverades och torkades då den tiden var. Mamma<br />
sydde alla våra kläder och så vävde hon mycket. Vi fick<br />
sköta hushållet då hon vävde och sydde, så jag hade aldrig<br />
vävt något förrän på sommaren innan jag skulle gå på<br />
Sjöviks folkhögskola vintern 1941–1942. Då fick jag väva några<br />
handdukar så att jag inte skulle vara helt ovan då vävning<br />
ingick i kur<strong>se</strong>n som jag skulle gå.<br />
Att arbeta med hushållet var inte så roligt. För mig var det<br />
en ren plåga ibland men för Gunborg ett nöje! Så mycket<br />
bättre var det att få vara ute och arbeta med lantbruket.<br />
Vi hade hästar, kor och grisar samt höns. Ute på gärdena levde<br />
harar, rapphöns och kornknarrens knarrande hördes på kvällar<br />
och sommarnätter. Vårbruket började med att så gödning och<br />
jorden bereddes för sådd. Vi odlade ganska mycket höstvete<br />
och det var ju redan på gång att växa. På våren såddes<br />
vårvete, blandsäd (havre och korn) samt kålrötter, foderbetor,<br />
sockerbetor och några år även ärter och bönor. På sommaren<br />
kördes göd<strong>se</strong>ln ut och brukades ner på trädan. Det<br />
var växelbruk med grödorna i bestämd ordning på de olika<br />
gärdena och jag tror det var sjätte eller sjunde år som en del<br />
låg i träda och bearbetades under sommaren för att bli av med<br />
ogrä<strong>se</strong>t. Att spruta ogrä<strong>se</strong>t med kemikalier blev inte vanligt<br />
förrän efter andra världskriget men <strong>se</strong>dan sprutades så mycket<br />
mer både för ogräs och ohyra av alla slag både ute och inne.<br />
d.d.t. och andra farliga gifter användes utan tanke på eller<br />
18<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
År 1939, Margit sitter på det högra sädeslas<strong>se</strong>t. De andra på bilden är Torsten i Backgårn och<br />
Bokvist som var utvecklingsstörd. »Säslas<strong>se</strong>n« pratar Margit gärna och mycket om.<br />
vetskap om vilka risker det innebar. Det var bekvämt och<br />
effektivt. Före kemikalietiden togs flugorna med håv och<br />
flugfångare som var klibbiga remsor som hängdes upp i taket<br />
både inne och i ladgården. Utsädet betades med ett kvicksilverpreparat<br />
i en tunna på en axel som man vevade runt. Det<br />
var nog inte det mest hälsosamma arbetet. För min del var<br />
det mesta utearbetet så års att sköta trädgården, ansa rabatter<br />
och att så trädgårdslanden samt annat städjobb utomhus.<br />
När vi barn blev så stora att vi behövde mer arbete började<br />
vi odla sockerbetor Det lönade sig bra och blev också bra<br />
foder åt korna. Det var mycket arbete med att hacka och<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
19
gallra betorna. Det tog en stor del av sommaren. I oktober till<br />
november togs betorna upp. De satt så hårt i jorden att man<br />
fick ha en speciell betgaffel att gräva upp dem med. Sedan<br />
skulle de blastas och mesta jorden skrapas av och läggas i<br />
prydliga högar. De kördes <strong>se</strong>dan till Maspelösa där de lastades<br />
på järnvägsvagnar för vidare befordran till sockerbruket<br />
i Linköping.<br />
Höskörden var det tyngsta och svettigaste arbetet. Höet<br />
togs två år i rad från samma gärde. Första året var det mest<br />
klöver och lite timotej, andra året tvärtom. Grödan togs av<br />
med slåttermaskin och fick ligga någon dag <strong>se</strong>dan sattes det<br />
upp för att torka. Klövern sattes i regel upp på hässjor och<br />
timotejhöet på staver till hösåtan. Det var tungt och eftersom<br />
det var i juli var det varmt också. Då var den som kom<br />
till oss med kaffe och svagdricka efterlängtad! När höet var<br />
torrt kördes det hem och med högaffel hivades det upp på<br />
höskullen. Där togs det emot och stoppades och trampades<br />
ner så att allt skulle få plats. Man brukade vara två till tre<br />
personer till det jobbet. Svetten rann och särskilt klöverhöet<br />
blev smuligt och när det kom innanför skjortan var det inte<br />
behagligt men huvudsaken var att ha fint hö till vintern åt<br />
både kor och hästar.<br />
Roligast var att få köra och sköta hästarna, att <strong>se</strong>la på och<br />
av och att få rida till och från gärdena. Av årets arbeten<br />
var skörden det roligaste. Vi hade en självbindare ihop med<br />
Backgården och hjälptes åt med skörd och tröskning. Då var<br />
vi ett helt gäng och jag fick köra sädeslass med våra hästar<br />
precis som om jag varit grabb. Särskilt tröskningen var rolig<br />
20<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Jo<strong>se</strong>f, Elis, Arne, Lydia och Gunborg vid »bindarn«.<br />
då vi körde direkt från åkern till tröskverket. Mamma har sagt<br />
att då jag var liten stod jag på lagårdsbacken och tittade på<br />
tröskningen och inget kunde få mig därifrån. När jag var<br />
i fjortonårsåldern fick jag börja hjälpa till på tröskverket.<br />
Några gånger fick jag åka till kvarnen med säd som skulle<br />
malas. Den låg vid Odensfors flera kilometer hemifrån (Karl-<br />
Åkes Pappa var mjölnare och ägde kvarnen). Att jag fick det<br />
förtroendet när jag inte var äldre var vår gamla märr Floras<br />
förtjänst. Mamma var lite orolig men då sa Pappa att om<br />
någon bara var med och höll upp tömmarna så gick hon till<br />
kvarnen. Det gick ju min ära lite förnär förstås!<br />
21
I lagården hade vi så där sju till nio kor, några kvigor<br />
och kalvar. Vi hade inte mjölkmaskin förrän på <strong>se</strong>nare år så<br />
handmjölkning hörde till mina dagliga sysslor. Det var roligt<br />
att dona med djuren! Vart djur hade sitt sätt och man lärde sig<br />
att känna igen deras egenheter och de blev som kompisar och<br />
vänner, särskilt hästarna. Flora tyckte inte om kel så henne<br />
hade man respekt för. Hon kunde bitas om man inte passade<br />
sig. Men de andra hästarna vi hade var så sällskapliga. Pappa<br />
sålde och köpte hästar allt emellanåt. När det körde ihop sig<br />
och jag fick ovett och örfilar av Mamma bar det av ut till<br />
lagårn och jag fick tröst hos hästarna. Vi hade rätt många<br />
grisar som också skulle ha sitt. När suggorna grisade var det<br />
alltid spännande att <strong>se</strong> hur många smågrisar det blev och hur<br />
suggan skötte dem. Vi vaktade dem under grisningen och<br />
ibland någon dag efter också. När smågrisarna blev ungefär<br />
<strong>se</strong>x veckor skulle de säljas. Då kunde det hända att vi fick följa<br />
med Pappa till torget i Linköping. Dit fraktades de i en bur på<br />
fjädervagnen de cirka 18 kilometer som det var till »stan«.<br />
En riktig högtidsdag var det när vi släppte ut korna på bete<br />
på försommaren. Betet låg strax utanför lagården. De var så<br />
vackra och hoppade och sprang i glädje över friheten. Vad jag<br />
kan minnas så sken alltid solen då! Nästan lika roligt var det<br />
på hösten då man tog in dem i den nystädade lagården och<br />
lade nytröskad halm i bå<strong>se</strong>n. Korna såg ut att trivas med att<br />
få komma in då det började bli mörkt och kallt ute. Man fick<br />
en förunderlig känsla av ro och frid då korna stod eller låg i<br />
sina bås lugnt idisslande. Och vilken ljuvlig doft det var av ny<br />
halm och djur! Det kan nog ingen förstå som inte varit med<br />
om det.<br />
22<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Det kan tyckas vara ett ganska strängt liv med hårt arbete,<br />
men så var det på den tiden och ingen kunde tänka sig något<br />
annat. Arbetsdagarna var långa och några bestämda arbetstider<br />
för drängar och pigor fanns inte. De fick i regel var<br />
tredje söndag ledig och någon <strong>se</strong>mester var inte uppfunnen<br />
än. Om de skulle byta arbetsplats skedde det i regel i oktober.<br />
De flyttade från gamla plat<strong>se</strong>n 24 oktober och började på<br />
nya stället 1 november. Veckan däremellan kallades friveckan.<br />
Till dess skulle höstarbetet vara färdigt vilket utomhus<br />
betydde att skördearbetet var över, höströjningen gjord och<br />
allt var i ordning. Inomhus skulle byk, slakt med mera vara<br />
klart, innanfönstren insatta samt hu<strong>se</strong>t städat i alla vrår. Det<br />
fanns pigor och drängar eller statare på nästan alla gårdar.<br />
Stataren bodde med sin familj på gården i en statstuga som<br />
ofta var trång och dålig. Deras lön, »staten«, bestod av bostad,<br />
mjölk, spannmål och kanske något mer av gårdens produkter<br />
samt en liten kontantlön. Ofta måste deras fruar hjälpa till<br />
med mjölkningen.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
23
Kläderna och hygienen<br />
Kläderna var rätt så olika mot nu. Vi flickor hade alltid<br />
förkläde på oss till vardags, även till skolan, däremot inte<br />
på söndagarna. Vi hade klänningar och på vintern tjocka<br />
strumpor och kängor. Om vi skulle vara ute och det var<br />
mycket kallt hade vi byxdamasker under kappan. De var av<br />
något mjukt, stickat tyg och såg ut som långbyxor med resår<br />
under foten. Underkläderna bestod av linne, byxor och livstycke<br />
som knäpptes fram med knappar och i nerkanten i<br />
sidorna var det knappar att knäppa strumpebanden på. Dragkedjor<br />
fanns inte ännu. På somrarna gick vi barfota då vi<br />
var hemma, men aldrig till skolan eller då vi skulle gå bort.<br />
Det gjordes stor skillnad på finkläder och vardagskläder. När<br />
finkläderna började bli slitna togs de till vardags. Vi hade hatt<br />
på oss även på sommaren, särskilt då man var finklädd. När<br />
man hade »hänghår« med en stor ro<strong>se</strong>tt i håret (vilket var vanligt<br />
då man var finklädd) gjorde det ordentligt ont när hatten<br />
satt åt om huvudet. I vardagslag var det flätor som var vanligt.<br />
Jag hade aldrig klippt håret förrän jag var över 20 år. Gunborg<br />
hade polkahår, det vill säga klippt hår.<br />
Då det gällde hygienen så tvättade vi oss i ett emaljerat<br />
handfat som stod i hörnet av diskbänken. Där hängde också<br />
en grovhandduk till händerna och en hemvävd handduk<br />
som var gemensam för familjemedlemmarna. Toalett- och<br />
hushållspapper användes inte, vet inte om det ens fanns att<br />
köpa i affärer på landet. Det var tidningspapper på dass och<br />
24<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
trasor av utsliten trikå och annat lämpligt tyg att torka upp<br />
med som gällde. När vi skulle bada tog Mamma in en träbalja<br />
och ställde på köksgolvet. Vatten värmdes på spi<strong>se</strong>n. På sommaren<br />
badade vi ute i bykkaret.<br />
Längst ner i hörnet av gårdstomten låg brygghu<strong>se</strong>t (tvättstugan).<br />
Där var en stor inmurad bykgryta och ett stort laggat<br />
bykkar samt några tvättbaljor, även de av trä. Då vi bykte fick<br />
vi dra vatten i mjölksåarna från källan som låg i andra änden<br />
av gårdstomten. Byken gick till så att man först lät kläderna<br />
ligga i blöt ett tag, oftast över natten. Så »gnodde« man dem<br />
på ett tvättbräde av plåt. Därefter lades vittvätten i bykkaret<br />
i en viss ordning och en lut gjordes i ordning som östes över<br />
tvätten. Nere i kanten av karet fanns ett hål genom vilket<br />
luten skulle rinna ut. Då man ville ha luten kvar sattes det i<br />
en träplugg som tätning. Först skulle byken kallösas ett tag,<br />
<strong>se</strong>dan värmdes luten i bykgrytan och östes på karet. Så höll<br />
man på att tappa av luten och värma den och ösa på igen<br />
tills den blev nästan kokhet. Det kallades att byka på. Ibland<br />
samlades ungdomarna på kvällen i brygghu<strong>se</strong>t och skötte<br />
påbykningen. Det kallades bykåka och vi hade väldigt roligt.<br />
Då var det ofta »hög luft« i det lilla brygghu<strong>se</strong>t. Dagen efter<br />
drogs bykkaret ner till källan där man klappade, sköljde och<br />
vred ur kläderna. Ibland var det så kallt att förklädena blev<br />
stelfrusna och tvätten var hårdfru<strong>se</strong>n där den hängde på tork.<br />
Då den var torr manglades och ströks den mycket noggrant<br />
och plockades in i linneskåpet. Vi hade ingen mangel när<br />
jag var liten, utan vi åkte till Morfar och Mormor i Lekslätt<br />
och manglade. Det var roligt! Strykjärnen var förstås sådana<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
25
Skurarflickorna skurar Betelkapellet någon gång på <strong>se</strong>nt 1930-tal, Mormor Margit står i mitten.<br />
26<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
som man värmde på spi<strong>se</strong>n. »Randkläderna« (det kulörta)<br />
tvättades i en balja i köket på vintern och på sommaren utomhus.<br />
Vittvätten sparades ihop och byktes två till tre gånger på<br />
året.<br />
Dammsugare fanns inte. Man sopade mattor och golv med<br />
en kortskaftad kvast. Mattorna togs ut ibland och »rystades«.<br />
Det virvlade upp mycket damm så man fick vänta en stund<br />
med att damma tills dammet »lagt sig«. Man tog inte av sig<br />
skorna utan gick ut och in med samma skor. Var de våta<br />
eller leriga tog man förstås av sig dem. Att ta av sig skorna<br />
då man hälsade på hos någon var inte tänkbart. Det skulle<br />
nog ha an<strong>se</strong>tts som en oartighet om någon gjort det. Däremot<br />
användes galoscher eller bottiner då det var vått eller snö.<br />
Dem tog man av i »farsta« (förstugan). Golven skurades med<br />
såpa och rotborste då det behövdes. Man låg på knä och<br />
skurade bit för bit. Till jul hände det ibland att man hade<br />
nyvävda trasmattor att lägga på de renskurade golven. Då luktade<br />
det rent och kändes riktigt hemtrevligt.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
27
2. Förändringar,<br />
uppfostran och<br />
matvanor<br />
28<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Det blev en del förändringar då de gamla dog. Farmor<br />
dog i januari och Farfar i augusti 1929. Då såldes deras hus<br />
till farbror Bengtsson och tant Matilda. Farbror Bengtsson<br />
körde posten med bil och tant Matilda var kalaskockerska.<br />
Posten hade förut burits ut av en »postgubbe«. Han bar en stor<br />
skinnväska på magen med posten i och gick in i köket hos alla<br />
och lämnade av den. Tant Matilda var en tjock och glad tant<br />
som kunde laga de finaste kalas. Om något verkade svårt sa<br />
hon alltid: »Det går så bra sisådär så«.<br />
Tilda dog 1934 och Lina 1935. Då fick Arne och Elis flytta<br />
in i det rummet som de bott i. När farbror Karlsson dog flyttade<br />
»tant« till dottern och deras hus som varit »undantag«<br />
blev Pappa och Mammas. De reparerade det och hyrde ut det<br />
till lärarinnan fru Rytters. Hon bodde där med sin Mor och<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
29
Farbror David med flera på besök i Kättstorp.<br />
två döttrar. På ferierna var de mest i Västerljung där hennes<br />
man var lärare.<br />
I Tilda och Linas rum och kök flyttade <strong>se</strong>nare Mammas<br />
moster Anna in. Hon hade förut bott i Lekslätt där hon hade<br />
30<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Margits Far Jo<strong>se</strong>f och Mor Lydia med bsa:n på väg till farbror David i Pauliströms bruk.<br />
ett rum och kök. Men så övertog Mammas bröder Knut och<br />
Ture gården och då skulle Morfar och Mormor bo där. Morfar<br />
dog 1940. Sedan sålde Knut och Ture Lekslätt och köpte<br />
Össby gård i Gårdeby och Mormor flyttade med dit. Jag tror<br />
det var 1951. Mormor dog 1957.<br />
Elektricitet fanns på gården redan från 1918. Den användes<br />
endast för belysning. Elapparater var inte vanliga då. Belysningen<br />
var vanligen en taklampa i varje rum. Vi hade även<br />
en bordslampa på skrivbordet. Den fick jag ärva. Utomhus<br />
fanns en ytterlampa på köksfarstuns knut och så några lampor<br />
i lagården. Så kom radion. Vi hade en liten rund kristallmottagare<br />
med två hörlurar. När det var något roligt program,<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
31
till exempel »Farbror Sven och Efraim Alexander« delade vi på<br />
lurarna så att vi bara hade lur för ena örat. På så vis kunde<br />
fyra höra. Telefon hade vi inte då jag var liten, skulle tro att<br />
det var omkring 30-talet som vi fick den. Man ringde bara<br />
i nödfall till exempel om någon ko blev sjuk så veterinären<br />
måste anlitas eller i andra viktiga saker. Då åkte Pappa till<br />
telestationen i Maspelösa.<br />
Första cykeln fick jag då jag var 17 år. Förut hade vi fått<br />
åka på Mammas cykel. Ungefär vid den tiden köpte Pappa<br />
motorcykel, en bsa 500 kubik. Oj vad roligt det var att få åka<br />
med honom! Jag fick till och med köra den några gånger. Då<br />
satt Pappa bakpå och höll uppsikt över både mig och motorcykeln.<br />
Pappa och Mamma kuskade omkring rätt mycket och<br />
gjorde långresor både till Pappas bror David och hans familj.<br />
Han var disponent på Pauliströms pappersbruk i Småland. I<br />
Stockholm hade Mamma släktingar så dit åkte de också. Då<br />
fick vi barn sköta om det där hemma. Gunborg hade ansvaret<br />
för hushållet och jag för djuren och moster Anna övervakade<br />
att vi skötte oss. Under krigsåren på 40-talet fick man ingen<br />
bensin så då pallades bsa:n upp i vagnskullet tills bensinen<br />
blev fri igen.<br />
32<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Uppfostran<br />
Vi barn blev fostrade till lydnad och aktning för vuxna. Att<br />
säga du till vuxna var otänkbart. Till och med sade barnen i<br />
Backgården ni till sina föräldrar. Vuxna sade heller aldrig du<br />
till varandra utan att först ha »lagt bort titlarna«. Det hystes<br />
oerhört stor respekt för »fint folk«. Dit hörde lärare, doktorer,<br />
präster och patroner med flera. Mamma var sträng så vi fick<br />
ofta bannor och örfilar om något gick på tok eller vi inte<br />
lydde. Åtminstone fick jag det. När Mamma sa: »Nu lyr du«<br />
då lydde man och det var inget resonemang om saken! Det<br />
var helt i sin ordning då att hålla barnen i tukt och Herrans<br />
förmaning. I skolan var det också vanligt med aga som nyp i<br />
örat, smäll på fingrarna och kvarsittning efter skoldagens slut.<br />
En del barn fick verkligen fara illa. Mobbning är faktiskt inget<br />
nytt.<br />
Att gå i söndagsskolan var helt naturligt redan då vi bara<br />
var tre till fyra år ända till 15 år då vi fick en Bibel. De första<br />
åren var söndagsskolan i gamla kapellet, <strong>se</strong>dan i det nya Betelkapellet<br />
som tillhörde baptistförsamlingen. Dit gick vi troget<br />
var söndag om vi inte var sjuka och ofta var vi med Pappa<br />
och Mamma på eftermiddagsmöte också. Det kunde bli lite<br />
långsamt ibland för oss barn att sitta tysta och stilla, men<br />
det var aldrig tal om att man skulle få gå omkring, prata<br />
och ännu mindre ha något med sig som sys<strong>se</strong>lsättning. Ibland<br />
somnade man ifrån alltihop. När jag slutat skolan var jag<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
33
År 1933 fick Margit åka på baptistläger.<br />
söndagsskollärare för småbarnsklas<strong>se</strong>n ett tag. Vi gjorde aldrig<br />
en massa saker som nu, utan det var textläsning med en del<br />
förklaringar till samt frågor till barnen om det vi läst och<br />
så en minnesvers som man skulle kunna läsa upp utantill<br />
nästa söndag. Så sjöng vi. En vanlig sång var: »Jag älskar<br />
söndagsskolan och villigt skyndar dit«. Villigheten var nog inte<br />
så stor alla gånger! Det fanns ingen scout- eller juniorförening<br />
i kapellet men Pappa och Mamma tyckte att vi behövde få<br />
komma ut bland andra ungdomar så 1933 skickade de mig<br />
till ett juniorläger. Det hölls vid Fruktåkers gård vid Roxen.<br />
Jag var lite ensam men bodde i tält tillsammans med ett par<br />
flickor. En av dem var dotter till lägerchefen och hette Alice<br />
34<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Alm. Hon var bussig och vi kom bra överens. Sommaren<br />
1940 var jag med på ett ungdomsläger vid Motala. Det var<br />
genom ungdomsledaren Gunnar Albjart som jag kom med<br />
där. Det var en stor upplevel<strong>se</strong>. I församlingen i Flistad var<br />
det sträng ordning och ungdomarna hölls »i Herrans tukt och<br />
förmaning« så det ansågs inte så lämpligt att vara med på läger,<br />
nästan lite omoraliskt. En tid hade vi en ungdomsförening i<br />
kapellet men den tog slut då det ansågs att det räckte med<br />
att vi var med på de vanliga mötena. När jag var 14 år döptes<br />
jag och blev medlem i församlingen. Söndagen hölls verkligen<br />
i helgd så att bara de nödvändiga sysslorna utfördes. Handarbete<br />
som till exempel stickning var helt otänkbart men rita<br />
och måla fick man göra.<br />
Så kommer vi till kapitlet »skola«. Den låg vid kyrkan cirka<br />
en kilometer m hemifrån. Vi gick i skolan i <strong>se</strong>x år och därefter<br />
i fortsättningsskolan två år. Den hölls på vintern då den vanliga<br />
skolan hade vinterlov. Två klas<strong>se</strong>r hade gemensam lärare<br />
och skolsal. I första och andra klass hade vi fröken Carlesson<br />
som lärarinna. Hon var snäll, även mot de barn som hade lite<br />
svårt att hänga med och som kom från fattiga hem. Hennes<br />
föräldrar hade varit Kinamissionärer så hon var uppvuxen i<br />
Kina. Jag kunde både läsa, räkna och skriva när jag började<br />
skolan så det blev rätt långtråkigt. Tilda och Lina hade lärt<br />
mig för det gick ju inte att komma till skolan och inte kunna<br />
det. På den tiden måste alla barn sitta tysta och still i sina<br />
bänkar och då man fick en fråga resa sig upp och stå ordentligt<br />
i gången mellan bänkarna när man svarade. Då var det bäst<br />
att kunna sin läxa! I tredje och fjärde klass hade vi fru Rytters<br />
som lärarinna och henne måste vi kalla »fru Rytters« (det var<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
35
inte »fröken« där inte). Hon var sträng och vi fick psalmver<strong>se</strong>r<br />
mest var dag i läxa som vi skulle lära oss utantill. Det var<br />
det värsta av allt att lära sig. Det var så mycket konstiga<br />
ord och innehållet var svårt att förstå. Så skulle vi kunna<br />
multiplikationstabellen »som ett rinnande vatten«. Vi hade<br />
inte så många ämnen på schemat, men det var noga med att<br />
kunna läsa rent och tydligt och att skriva vackert. De roligaste<br />
ämnena vi hade var teckning och gymnastik, men det var inte<br />
alla som tyckte det.<br />
Vad språket beträffar så var det var det olika för »fint« folk<br />
och oss. Vi pratade »öschötska« och stadsbor och mer bildade<br />
personer talade mer som en bok eller rikssvenska. Det var inte<br />
så mycket utifrån som påverkade oss. Dialekten var olika i<br />
olika delar av Östergötland. Man kunde höra om någon var<br />
från till exempel Skänninge och Vadstenatrakten eller om de<br />
kom »äppifrån skogen«, det vill säga norr om Göta kanal. Vår<br />
dialekt var slättens omkring Roxen. Det kunde bli rätt konstiga<br />
ord då vi försökte översätta till »fint«. Som till exempel<br />
när jag gick i småskolan och hade fått en böld på armen. Fru<br />
Rytters frågade vad jag hade under bandaget och jag svarade<br />
blygt: »En bärde« (»rd« uttalas som i bord) Hon frågade om,<br />
och då sa jag högt och tydligt: »En bårde«. »Menar du en<br />
böld« sa hon och det höll jag med om men var inte riktigt<br />
säker på att det var rätt. Nu är snart dialekterna ett minne<br />
blott. Ord från engelskan som nu är så vanligt användes inte<br />
då. När ordet baby kom in i språket uttalade man det först<br />
som det stavades innan det blev till »bebis«.<br />
I femte och sjätte klass samt i fortsättningsskolan hade vi<br />
kantor Wahlberg som lärare. Han var organist i kyrkan också<br />
36<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
och honom fick vi kalla »kantorn«. Han var snäll och så lät<br />
han oss arbeta på egen hand ibland, särskilt på teckningslektionerna.<br />
Då fick vi fria händer vilket jag utnyttjade till<br />
det yttersta, men så fick jag också stora A i teckning. Till<br />
avgång<strong>se</strong>xamen hade kantorn sågat till ett par stora bitar av<br />
en gammal »svart tavla«. På dem ritade jag ett par teckningar<br />
som jag fick färglägga med tavelkritor. De hängdes upp på vår<br />
»svarta tavla« till beskådande på examensdagen. Examnarna<br />
var alltid nervösa och högtidliga. Då skulle man ha ny<br />
klänning och föräldrar (mest mammor) samt präst och skolråd<br />
var med. Då fick vi visa upp vad vi lärt oss genom att lärarna<br />
förhörde oss i vissa ämnen. Vi fick läsa upp psalmver<strong>se</strong>r och<br />
blev förhörda på tabellen. Så fick vi våra betyg och gick till<br />
kyrkan där premier delades ut till vad lärarna ansåg var de<br />
duktigaste i klas<strong>se</strong>n. En före detta lärare hade donerat sin<br />
förmögenhet till skolan och tack vare det delades ut premier<br />
i varje klass. Det var i form av böcker i olika storlek och<br />
lämpliga för vår ålder. Ett av de sista åren kunde vi få pengar<br />
istället, tio eller tjugo kronor. Det var stora pengar för ett<br />
barn på den tiden. Tyvärr var det bara dem som lärarna tyckte<br />
var begåvade och ordentliga som fick premier så det var i<br />
regel samma barn som fick år efter år medan en del aldrig<br />
hade en chans även om de var flitiga. I vår familj höll vi<br />
oss väl framme. Skolmaterialet fick föräldrarna betala och<br />
skolböckerna gick i arv mellan syskonen. Jag som var äldst<br />
fick nya, fina böcker, men man fick vara rädd om dem. Vi<br />
hade syslöjd också, men det var bara för flickorna. Vi sydde<br />
och stickade och virkade. Jag hade lärt mig en hel del innan<br />
jag började skolan så där klarade jag mig bra. Träslöjd fanns<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
37
inte och skolkök hade inte börjat då jag gick i skolan, men<br />
Gunborg var med de första som fick gå i skolkök och det passade<br />
ju henne. De donerade pengarna räckte även till skolresor.<br />
I tredje och fjärde klass fick vi åka till Omberg och<br />
i femte och sjätte klass åkte vi till Stockholm. Den resan<br />
företogs bara vartannat år då båda klas<strong>se</strong>rna följdes åt. När jag<br />
fick åka gick jag i sjätte klass. Vi åkte båt på Göta kanal både<br />
bort och hem. I Stockholm fick vi gå till slottet och be<strong>se</strong> det.<br />
Så såg vi på vaktparaden och var också på Skan<strong>se</strong>n. Vad vi var<br />
med om mer minns jag inte. Det var en stor upplevel<strong>se</strong> för en<br />
liten bondflicka från Östergötland!<br />
Det var tur att den resan inte skulle göras då jag gick i femte<br />
klass för då var jag sjuk nästan hela vårterminen. Efter jul<br />
fick vi mässlingen. När jag blivit frisk igen gick jag till skolan<br />
men det blev bara några dagar för så fick jag blåmärken på<br />
benen och blev väldigt sjuk. Doktorn kom och diagno<strong>se</strong>n<br />
blev tuberkulös knölros. Mamma fick förhållningsorder om<br />
hur jag skulle skötas. Det var eget rum, fönstret på glänt<br />
dygnet runt och det fick inte finnas några mattor eller dukar<br />
i rummet, det skulle vara dammfritt. Så skulle jag gödas<br />
med linfrövälling, söt mjölk, smör och grädde med mera. Då<br />
vårterminen slutade var jag så bra att jag kunde vara uppe<br />
lite, förut hade jag legat i sängen hela tiden. Men jag kunde<br />
inte vara med på examen. Skolråd och lärare ansåg att jag<br />
inte skulle behöva gå om femteklas<strong>se</strong>n utan fick börja sjätte<br />
på hösten. Men det var en del luckor i mina kunskaper som<br />
jag fick försöka ta igen så gott jag kunde. Jag började skolan<br />
ett år för <strong>se</strong>nt eftersom jag var född i slutet av året och var<br />
liten och klen på den tiden. Jag fyllde alltså åtta år min första<br />
skoltermin.<br />
38<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Maten och<br />
matlagningen<br />
Så gott som all mat och bröd lagades till hemma på vedspi<strong>se</strong>n.<br />
Först var det över öppen eld som fungerade så att spisringarna<br />
plockades av allt efter kokkärlets storlek som sattes ner<br />
över elden. De blev sotiga i botten och man fick handskas<br />
förståndigt med dem så man inte sotade ner. Det var nära<br />
nog en revolution när det började finnas kokplattor istället<br />
för ringarna. Mamma skurade kokkärlen rena från sot men<br />
eftersom de inte var plana i botten byttes de så småningom<br />
ut mot planslipade. En och annan gryta fick nog hänga med<br />
i alla fall och stod på spi<strong>se</strong>n och guppade då innehållet blev<br />
varmt.<br />
Vi åt frukost vid sjutiden, förmiddagskaffe klockan tio,<br />
middag klockan tolv, eftermiddagskaffe klockan fyra och<br />
kvällsmat vid sjutiden. Vardagsmaten var enkel husmanskost.<br />
När jag var liten (före skolåldern) hade vi alltid korngrynspudding<br />
med lingonsylt (kärvkake mä krösamos) till frukost.<br />
Sedan blev havregrynsgröt den vanliga frukosten. Jag hatade<br />
den men var tvungen att äta den ändå. Den blev kall och<br />
klumpig innan man tvingat i sig den. Till förmiddagskaffet<br />
fick vi skorpor eller vetebrödsskivor och till eftermiddagskaffet<br />
även smörgås. Middagen, som var huvudmålet, bestod av två<br />
rätter. Vanligt var potatis och fläsk, paltbröd och fläsk, makaroner,<br />
spiken eller stekt sill, hemlagad fläskkorv samt soppa<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
39
med mera. På lördagarna kokades oftast rotmos. Soppan var<br />
vanligast ärtsoppa eller köttsoppa med klimp samt »tisdagssoppa«.<br />
Den kokades på en saltad fläskbit med potatis och<br />
kålrotsbitar och om det var något mer i den minns jag inte.<br />
Den soppan var Gunborgs fasa. Hon kunde sitta med sin<br />
sopptalrik långt efter det att vi ätit färdigt. Efter soppan fick vi<br />
plättar eller ugnspannkaka med sylt och grädde. Till efterrätt<br />
var det någon frukt- eller bärkräm eller fruktsoppa kokt på<br />
hemodlade, torkade äpple- och päronbitar och då det var lite<br />
extra fint lade Mamma i russin och katrinplommon också.<br />
Pappas förtjusning var krösamos och mjölk. Även hemkon<strong>se</strong>rverad<br />
frukt förekom, särskilt på söndagarna. Då hade vi<br />
ofta någon kötträtt till exempel kalops, något kon<strong>se</strong>rverat från<br />
slakten eller om någon höna var gammal nog att nackas så<br />
blev det ett riktig kalasmål. »Änglamat« var en av de godaste<br />
efterrätterna. Det var skorpor uppblötta i mjölk som varvades<br />
med hallonsylt och vispgrädde. Grädde fanns det för<br />
det mesta gott om. Mjölk till hushållet togs alltid undan vid<br />
kvällsmjölkningen och dagen därpå skummades grädden av.<br />
Alla använde grädde i kaffet så det måste alltid finnas. Mjölk<br />
var vår bordsdryck och på sommaren hade vi också svagdricka<br />
som köptes i fem- eller tiolitersflaskor med patentkork. Det<br />
bästa jag visste var att få en mugg spenvarm mjölk vid<br />
mjölkningen. Den smaken delade jag med katterna. Mjölken<br />
skickades till mejeriet i Klockrike i mjölkflaskor som<br />
rymde 30–50 liter (vi kallade dem mjölksåar). Mjölkskjut<strong>se</strong>n<br />
utgick från Vågerstad gård på morgnarna och samlade upp<br />
mjölksåarna som stod på mjölkstättor utefter vägen. Vid<br />
middagstiden kom den tillbaka och hade då med sig skum-<br />
40<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
mjölk, smör och ost som gårdarna hade beställt från mejeriet.<br />
Bröd bakades i regel en gång i veckan, för det mesta på<br />
fredagen. Mamma gjorde degen i stora trätråg, ett för vete<br />
och ett för rågdeg. Av vetedegen bakades levar och »snurror«<br />
som fylldes med smör och socker och även med kardemumma<br />
då det skulle vara finare. Av rågdegen bakades hålkakor och<br />
till helgerna även sirapslevar. Runda limpor med kryddor i<br />
bakades bara till jul. Småbröd bakades inte så ofta eftersom<br />
det bara bjöds på då det kom främmande och vid festliga<br />
tillfällen som till exempel födel<strong>se</strong>dagar. Vi fick inte ta kakor<br />
hur som helst utan Mamma delade till åt oss. I vanliga fall<br />
gräddades brödet i järnspi<strong>se</strong>lugnen men på sommaren och<br />
till julbaket eldades den stora, murade ugnen och i den blev<br />
brödet så fint och så gick det mycket fortare att grädda i den.<br />
Att det inte bakades i den jämt berodde på att det var en<br />
rätt omständig historia att elda den och så måste köksdörren<br />
stå öppen för att det inte skulle ryka in. Brödet förvarades i<br />
burkar så det blev rätt hårt till nästa bak. Mjölet förvarades<br />
i en mjöllår som stod i »boa«. Där var också bakbordet och<br />
trågen.<br />
När Pappa och andra arbetade på gärdena gick vi barn med<br />
kaffe till dem. Vi hade en liten lockkorg som Mamma lade<br />
ner vetebröd och smörgås i och det som behövdes till kaffet.<br />
Kaffet hälldes upp i en butelj som stoppades ner i en strumpa<br />
för att hållas varmt. Senare kom termosflaskan och det var ju<br />
en stor förbättring.<br />
Maten stod i köksskåpet eller i ett skåp i köksfarstun. I det<br />
skåpet kunde det bli problem med råttor. På sommaren måste<br />
all ömtålig mat bäras ner till källaren där det fanns hyllor<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
41
och ett bord som var upphängt i taket så att inte råttorna<br />
kom åt maten. Där förvarades även potati<strong>se</strong>n som skulle räcka<br />
hela året till den nya skörden. På hyllorna stod syltburkar och<br />
saftflaskor och på golvet en träkagge med krösamos. Vi hade<br />
ett hallonland och ett jordgubbsland och i trädgården fanns<br />
mycket klarbärsträd. Av jordgubbarna blev inte så mycket sylt,<br />
det togs fram då det kom främmande särskilt åt pastorer och<br />
missionärer som bodde hos oss då de hade möten i kapellet.<br />
De fick plättar med jordgubbssylt till kvällsmat. Hallonsylt<br />
och körsbärssylt däremot fick vi alltid till plättarna och ugnspannkakan.<br />
När det var kalas var det väldigt mycket god<br />
mat, till och med grönsaker till köttet och potati<strong>se</strong>n. Mest<br />
var det ärter och morötter och de kallades med ett fint ord<br />
för legymer. Mamma var specialist på att göra fina och goda<br />
ostkakor (därför har jag aldrig vågat mig på det med tanken<br />
att de aldrig kan bli som Mammas). När det skulle bli kafferep<br />
och kalas och till syföreningsauktion i kapellet gjorde<br />
Mamma både många ostkakor och äpplekakor i stora ugnen.<br />
Äpplekakorna var sådana där med skorpsmulor som rostades<br />
i smör och varvades med äpplemos. På kafferepen var det<br />
vanligt med tio till tolv sorter småbröd. Så skulle det vara<br />
saffransfläta, snurror eller ännu finare wienerbröd och karde<br />
mummaskorpor och till sist »radiotårta« och en maffig<br />
gräddtårta. Mamma gick på en bakkurs och lärde sig göra<br />
wienerbröd, marsipan med mera. Hon färgade grädde och<br />
marsipan och spritsade grädden och garnerade med rosor<br />
och blad av marsipanen så tårtorna blev riktiga konstverk.<br />
Mamma var otroligt duktig med allting. Hon gjorde allt så<br />
42<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
noga och fick så fina resultat vad det än gällde.<br />
Ett par tre gånger på året slaktades en gris och ibland också<br />
en kalv. Fläsket saltades ner i en stor träbalja. Så gjordes korv<br />
både till att koka och att röka, likaså köttbullar, sylta, leverpastej<br />
med mera. Även skinkorna skickades till rökning. Till jul<br />
saltades en julskinka. Maten kon<strong>se</strong>rverades i glasburkar och så<br />
fanns det mat för lång tid. Av blodet gjordes palt och paltbröd.<br />
Paltbrödet torkades och kunde på så sätt förvaras länge.<br />
Då någon ko kalvade gjordes råmjölkspannkaka (kalvdans).<br />
Råmjölken späddes ut till lagom styrka och gräddades i formar<br />
i ugnen. Den åts ofta till kvällsmat eller som efterrätt med<br />
sylt och grädde. När det var flera kor som kalvade på kort tid<br />
kunde man bli rätt trött på råmjölkspannkakan.<br />
Fisk köpte vi av en gubbe som åkte omkring med ett par<br />
fisklådor på cykel. Fisken kom med tåget till Maspelösa så den<br />
var väl inte alltid så färsk. Strömming, sill, torsk, kolja och<br />
vittling var det mest vanliga sortimentet. Då höll sig katterna<br />
framme. De fick ren<strong>se</strong>t. Det och matrester och råttor var deras<br />
föda. Att köpa kattmat i affären var helt otänkbart. Det var<br />
nog inte uppfunnet då!<br />
Det som inte producerades på gården eller köptes i större<br />
partier gick man till handelsboden efter. Där lämnade man<br />
fram en nota eller också sa man vad man ville ha. Handelsman<br />
eller bodbiträdet stod bakom disken och tog emot<br />
beställningen. Det mesta var i lös vikt som förvarades i lådfack<br />
och säckar. Salt sill stod i en tunna innanför disken och jästen<br />
var i kilopaket som låg på disken och lagom stort stycke för<br />
två eller fem öre skars av. Mjöl, socker, gryn med mera östes<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
43
upp i påsar och för det som var lämpligt att slå in i papper<br />
fanns ett ställ med pappersrullar på disken. Plastpåsarna hade<br />
ännu inte gjort sitt intåg varken i affärslivet eller i hemmen.<br />
Det var först på 50-talet de blev allmänna. Tvättmedel var<br />
nog med det första som såldes i kartonger. Pri<strong>se</strong>t skrevs upp<br />
för hand med blyertspenna (kulspets är en <strong>se</strong>nare uppfinning)<br />
och räknades ut på papper eller notan. Ibland kunde man få<br />
en strut karameller på köpet.<br />
44<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
45
3. Guldkanterna<br />
46<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Vi hade mycket att leka med både ute och inne. Inne lekte<br />
vi mest med att rita och måla, lite små handarbeten och så<br />
dockorna som vi hade många av. Den finaste var Svea som<br />
jag fick av farbror Svensson då jag fyllde sju år. (Han var<br />
predikant och var mycket hemma hos oss.) Hon kunde säga<br />
Mamma och kunde gå då man ledde henne med en käpp<br />
som fästes i en skena som fästes om henne. Ute fanns mycket<br />
att göra. På sommaren kastade vi boll, hoppade hage, lekte<br />
affär med mera. Vi plockade blommor och smultron på<br />
dikeskanterna och backarna som fanns på gärdena. Jag var<br />
ofta med Pappa på gärdena och fick åka med på redskapen<br />
när det gick att göra en sittplats av en hötapp eller en säck<br />
på dem. På vintern åkte vi kälke, spark och skidor och lekte i<br />
snön. Skidorna stod Torsten i Backgårn för. Han köpte gamla<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
47
Kusin Kurt med alla syskonen som passagerare.<br />
militärskidor som han sågade av till lagom längd och värmde i<br />
brygghusba<strong>se</strong>n så att han kunde kröka till dem. Sedan kletade<br />
han på någon sorts valla och sålde dem <strong>se</strong>dan till »hugade<br />
spekulanter« för några kronor.<br />
När Pappa och Mamma gick bort på födel<strong>se</strong>dagsfester eller<br />
andra kalas fick aldrig vi barn följa med. De hade ju utmärkt<br />
bra barnvakter i Tilda och Lina. Men till Morfar och Mormor<br />
i Lekslätt var vi bjudna ibland. Där var full fart! Mamma var<br />
äldst av tolv syskon. Min yngsta moster är tre månader äldre<br />
än jag så många av barnen bodde hemma i Lekslätt. Vi lekte<br />
48<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Margits Farmor och Farfar, bilden är tagen på 1920-talet.<br />
och rasade så jag förstår inte att Mormor stod ut med oss. Det<br />
var ju mest i köket vi höll till.<br />
Farfar och Farmor bodde så nära att till dem kunde vi gå<br />
själva. Farmor hade haft hjärnblödning så hon var lam och<br />
kunde inte tala. Hon satt i en rullstol och med den kunde<br />
Farfar dra henne hem till oss någon gång. Farfar gjorde så<br />
goda smörgåsar på bröd med kummin i som han bakat.<br />
Två av de fem sönerna, Georg och Elis (som <strong>se</strong>dan kallades<br />
Edvin) hade emigrerat till Amerika. De hade skickat hem kort<br />
med vyer från deras nya hemland. Det följde med en slags<br />
kikare som man satte korten i och då man tittade i den blev<br />
korten så levande. Dem plockade vi fram, och så hade Farfar<br />
söndagsskoltidningar som var inbundna till böcker som vi<br />
49
Margit hoppar över rabatten i Kättstorp.<br />
också fick titta i. Pappa hade en faster och farbror som bodde i<br />
Olivehult (Livenåhult sa vi). Dit brukade vi åka i fjädervagnen<br />
efter Flora någon gång på sommaren. Farbror Ville (Vilhelm)<br />
var stallförman på herrgården och faster Malla (hon hette<br />
Amalia och var Farfars syster) hjälpte till på herrgården då<br />
det var kalas där. Hon lagade så god mat. Vi brukade få<br />
kalops och fruktsoppa med tjockt av köpefruktsbitar i. När<br />
vi ätit brukade farbror Ville öppna byråklaffen och ta fram<br />
en skinnpå<strong>se</strong> med pengar och så fick vi var sin krona. Vi<br />
fick också en på<strong>se</strong> med teaterkonfekt, så det var med stora<br />
förväntningar vi åkte till dem.<br />
50<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Någon gång fick vi följa med till »stan« som var Linköping.<br />
Dit var det cirka 18 km. Vi åkte häst eller då vi var stora<br />
nog att orka cykla gjorde vi det. Kanske åkte vi tåg någon<br />
gång men det var nog när vi blev äldre och klarade oss själva.<br />
En speceriaffär hade ett stall på gården där Pappa brukade<br />
ställa in hästen. Där handlade vi också, bland annat bitsocker<br />
i trälåda, en säck strösocker, en säck havregryn och tio kilo<br />
orostat kaffe som Mamma <strong>se</strong>dan rostade i ugnen vart efter.<br />
Vi fick alltid en strut karameller på köpet. Så gick vi till<br />
fru Edmunds manufakturaffär där Mamma köpte tyger och<br />
sybehör. Bakom ett draperi i ett hörn av affären hade hon<br />
ett kaffebord som jämt var dukat och där bjöds långväga och<br />
utvalda kunder på kaffe. Första gången jag var på en vattenklo<strong>se</strong>tt<br />
var där. Hon visade mig vägen dit och sa att då jag<br />
var färdig skulle jag dra i det där handtaget som hängde i<br />
en kedja. Det gjorde jag förstås och det blev ett förskräckligt<br />
brus och ovä<strong>se</strong>n både uppe i behållaren som satt uppåt taket<br />
till och likaså i wc-stolen och vattnet började forsa. Jag blev<br />
»dörädd« och undrade vad jag ställt till med. Men efter en<br />
stund tystnade det och vattnet slutade rinna. Jag drog en<br />
lättnadens suck över att det inte blev översvämning.<br />
Vårens helger började med Marie Bebådel<strong>se</strong>dag som alltid<br />
firades den 25 mars. Då gräddades våfflor och det var våraning<br />
i luften. Första lärkan kom i det taget och då sprang man in<br />
och ropade att nu har lärkan kommit. Det var ett efterlängtat<br />
vårtecken. Så blev det påsk. Den helgen tyckte jag var så<br />
dyster. Långfredagen var verkligen lång när allt var stilla. Vi<br />
fick äta så mycket ägg vi ville påskafton men några andra<br />
begivenheter minns jag inte. Vi gick förstås till kapellet på<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
51
Närmaste granne var Betelkapellet.<br />
möten. Godispåskägg och påskkäringar förekom inte. Från<br />
pingsten har jag inte heller några särskilda minnen. På sommaren<br />
var det söndagsskolutflykt någon söndag. Då åkte vi<br />
i lövade vagnar till någon vacker plats. Morfar hade en stor<br />
vagn som kallades vurst och som drogs av två hästar. Den<br />
brukade vara med samt några andra vagnar. På festen lekte vi,<br />
sjöng och blev trakterade med saft och kaffe. En del äldre var<br />
också med.<br />
Midsommarhelgen var sommarens höjdpunkt. Då brukade<br />
Pappas bror David och hans familj som bestod av faster Mia<br />
och sönerna Alf och Kurt komma till oss. Farbror David var<br />
52<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
disponent på Pauliströms pappersbruk i Småland. Han hade<br />
bil och det var ju märkvärdigt att få åka bil på den tiden. Var<br />
vrå av hu<strong>se</strong>t och även vind, bod, källare och dass skulle vara<br />
nystädade tills dom kom. Det sattes in löv från lönnarna i<br />
stora farstun, i köket, på dass och var vi tyckte det passade.<br />
Alf var lite äldre och Kurt lika gammal som jag. Vi lekte så<br />
många roliga lekar när första blygheten gått över, och när Alf<br />
hade börjat på läroverket tyckte vi att han visste så mycket.<br />
Jag tog tillfället i akt att få reda på vad en del vilda blommor<br />
hette för han kunde så många växter som han samlat i sitt herbarie.<br />
Senare i livet när jag skaffat en Florabok såg jag att inte<br />
allt stämde. När de åkte hem efter helgen tyckte vi att det var<br />
hopplöst tråkigt och nu skulle det dröja ett helt åååååår innan<br />
de kom igen!<br />
Då jag var i tonåren hade vi stora släktkalas några midsomrar.<br />
Gamla mostrar till Mamma ville fira sina 80-årsdagar<br />
med att bjuda släkten på kalas hos oss. Mamma var mycket<br />
duktig att ordna kalas. Då fick vi ligga i och arbeta långa<br />
dagar, men det var så roligt trots att man blev trött. Då fylldes<br />
hu<strong>se</strong>t till sista plats. Släktingarna från Stockholm stannade<br />
ibland flera dagar. Till hjälp hade vi tant Matilda som var<br />
duktig på att laga till kalas. Middagen bestod först av ett<br />
smörgåsbord med många smårätter. Huvudrätten var stekt<br />
kyckling med potatis och legymer. Kycklingarna födde vi<br />
upp själva och de skulle inte väga mer än <strong>se</strong>x till åtta hekto.<br />
Vi slaktade, plockade och gjorde i ordning dem dagen före<br />
kala<strong>se</strong>t om jag minns rätt. Till efterrätt skulle det vara glass<br />
med fruktkompott. Glas<strong>se</strong>n gjordes i en glassmaskin. I en<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
53
form fylldes glassmeten som <strong>se</strong>dan packades in i is och grovt<br />
salt i glassmaskinen och så vevades maskinen runt för hand<br />
tills glas<strong>se</strong>n var färdig. Det var jobbigt och oftast fick karlarna<br />
dra veven. Så var det kaffe förstås med massor av kakor och<br />
tårta. När Stockholmarna låg kvar blev alla sängar upptagna<br />
och vi själva låg uppe på vinden. Det blev också tid för lekar<br />
och umgänge och vi hade väldigt roligt.<br />
Vårt hem var mycket gästfritt. Ofta bodde predikanter och<br />
missionärer hos oss då de hade möte i kapellet. Ibland kom<br />
det någon missionär och visade ljusbilder om landet, folket<br />
och det arbete de utförde där. Mest var det från Kongo och<br />
det var högintressant! Till gästerna lagades god mat. Mamma<br />
gräddade ofta extra goda plättar till kvällsmat, <strong>se</strong>rverade med<br />
jordgubbssylt och grädde och till kaffet snurror och småbröd.<br />
Det dukades i salen för gästen och Pappa. Vi barn fick hålla<br />
oss i köket och så kikade vi in i salen och hoppades att det<br />
skulle bli lite kvar åt oss av de goda plättarna. I salen fanns<br />
en sittsoffa som gick att vända på så det blev en bädd. Däri<br />
bäddades åt gästen med Mammas finaste lakan. Bädden var<br />
både kort och smal så stora farbröder låg nog inte så bekvämt.<br />
Kaffe på sängen på morgonen ingick i <strong>se</strong>rvicen.<br />
Både Mamma och Pappa var mycket sällskapssamma och<br />
Pappa hade en strålande humor. Han kunde få den mest allvarsamme<br />
att skratta och i besvärliga lägen sa han ofta något<br />
tokroligt så man måste skratta och bli på bättre humör hur<br />
krångligt det än var. Han hade bra sångröst som han lät höra<br />
i kapellet både i solosång och i musikföreningen. Han spelade<br />
cittra och ledde musikföreningen i många år. Mamma fick<br />
en orgel av Tilda och Lina då hon var i 15-årsåldern så att<br />
54<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
hon skulle kunna spela i kapellet och en gubbe lärde henne<br />
att spela efter noter. Sedan var hon organist i kapellet tills<br />
hon blev gammal. På sin 70-årsdag 1 <strong>se</strong>ptember 1966 fick<br />
hon medalj från Baptistsamfundet för berömvärd insats. (Jag<br />
har både orgeln och medaljen.) Hon var även hårt engagerad<br />
i syföreningen. Församlingen hade till att börja med i nya<br />
kapellet pastorsfamiljer. Den förste pastorn var David Uhnell<br />
med fru Tekla och fyra barn. Senare var det unga evangelister<br />
som skulle »uppehålla verksamheten«. De var som barn i<br />
hu<strong>se</strong>t hos oss. På sommaren hölls det friluftsmöte i Risängen.<br />
Det var en hag- och betesmark som tillhörde Ljungs slott.<br />
Den låg vackert vid Motala ström. Dit åkte vi med häst och<br />
vagn och där var det mycket folk samlat och tal, sång och<br />
musik samt kaffe<strong>se</strong>rvering. Det var mycket arbete med den<br />
dagen men också stor glädje och trevnad.<br />
När vi var i tonåren hade vi inte så många ungdomar att vara<br />
tillsammans med. Våra bästa kompisar var »backgårdsbarna«.<br />
Vi gick till varandra och spelade fia, räv och chinaschack.<br />
Vi pratade och skojade och hade väldigt roligt. Ingeborg var<br />
mycket musikalisk. Hon kunde spela orgel »på gehör«. Hon<br />
och Gunborg spelade även mandolin. Jag var inte så bra på att<br />
spela vare sig orgel eller mandolin. Jag spelade helt efter noter<br />
och missade jag dem blev det en oönskad paus eller stopp.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
55
Jultiden<br />
Julen var efterlängtad av både stora och små, men den togs<br />
inte ut i förskott som nu med fester och julpynt med mera.<br />
Lucia firades aldrig hos oss på landet. Jag vet inte när det<br />
blev vanligt med fester och luciatåg i »stan«. Första gången jag<br />
såg lucia var när jag arbetade på Hemslöjdens vävateljé åren<br />
1944–46 då jag stannade kvar en stund på kvällen och såg på<br />
luciatåget. Adventsstjärna och adventsljus hade vi inte heller<br />
när jag var liten. Festligheterna började först på julaftonsmiddagen.<br />
Första förberedel<strong>se</strong>n var när julosten ystades någon gång<br />
i <strong>se</strong>ptember när korna »gick på klövern«. Då var mjölken<br />
som bäst och osten blev lagom lagrad till jul. Så skulle julgri<strong>se</strong>n<br />
slaktas. Det skedde hemma på gården. Vatten värmdes i<br />
brygghu<strong>se</strong>t att löga gri<strong>se</strong>n med då den var slaktad. Så hängdes<br />
den upp och inälvorna togs ur. Allt som var användbart togs<br />
tillvara: lever, lungor, hjärta och njurar. Tarmarna blev korvskinn.<br />
Att ta tillvara tarmarna kallades »att re upp räntan«.<br />
Det var inte precis något glamourjobb! Tarmarna tömdes och<br />
vändes ut och in och skrapades så det bara blev ett fint skinn<br />
kvar. Så styckades gri<strong>se</strong>n upp och var bit användes till vad den<br />
bäst passade för. Det gjordes leverpastej, korv, köttbullar med<br />
mera och av huvudet blev det sylta. Av blodet blev det palt och<br />
paltbröd. Så skulle det bykas och hela hu<strong>se</strong>t städas in i minsta<br />
vrå. Julbaket gjordes så nära jul som möjligt. Då höll Mamma<br />
till i kammaren bredvid köket med degarna och utbakningen<br />
för i köket var iskallt eftersom dörren ut måste stå öppen<br />
56<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Jul på Kättstorp med farbror Oskar och Fars kusin Berta som gäster.<br />
när det eldades i stora ugnen. Samma sorters bröd och kakor<br />
bakades till varje jul. Jag har hållit den traditionen vid liv<br />
men uteslutit några sorter. Kvällen före limpbaket gjordes den<br />
degen. Den skulle arbetas med en trästöt i tråget och det<br />
var karlgöra. Men för det mesta klarade Pappa sig undan<br />
det jobbet genom att de som kom till oss för att få håret<br />
klippt fick också slå limpdegen (åtminstone ibland). Pappa<br />
brukade klippa håret på bästa vännerna och deras söner samt<br />
mina morbröder i Lekslätt förstås. Då bjöds det på kaffe och<br />
Mamma tyckte nog att det var lite besvärligt mitt i värsta<br />
stöket. Men alla ville ju bli fina till jul! Ibland lutade Mamma<br />
själv lutfisken. Det var mycket pys<strong>se</strong>l med att byta vatten<br />
57
på den och eftersom lutningen gjordes i brygghu<strong>se</strong>t blev det<br />
mycket vattenbärande och spring dit. Någon dag före jul<br />
kokade vi knäck och kola. Det arbetet stod mest Pappa för<br />
och vi barn hjälpte villigt till. En del kolor skulle viras in<br />
i silkespapper som vi klippt fransar på för att <strong>se</strong>dan hängas<br />
i granen. Övrigt julgodis var nötter och äpplen. Våra Cox<br />
Pomonaäpplen sparades väl till jul. På julaftonen, då den<br />
äntligen kom, klädde vi julgranen på förmiddagen och Pappa<br />
satte upp julkärven och vid middagen doppade vi i grytan.<br />
Till eftermiddagskaffet samlades alla och då bullades det upp<br />
med saffransbröd, kardemummasnurror och alla sorters kakor<br />
som bakats till jul. Vi hade alltid några gamla som firade jul<br />
med oss: Tilda och Lina förstås och Farfar och Farmor kom<br />
så länge de levde. När så moster Anna bodde i vårt hus var<br />
det självklart att hon skulle vara med oss. Pappa läste julevangeliet<br />
och Mamma spelade på orgeln och vi sjöng några<br />
julsånger. Så äntligen var det dags för julklappsutdelningen.<br />
Julklapparna kunde vara dockor, trähästar, julgransprydnader,<br />
blyertspenna och suddgummi, böcker att skriva och rita i som<br />
Mamma gjort av vitt omslagspapper, kläder till till exempel<br />
förkläde, vantar och strumpor. Bästa julklappen jag kunde få<br />
var nog en trähäst som var grå- och vitmålad med svans av<br />
upprepat bindgarn och sadel av rött tyg och tömmar. Den<br />
stod på en träplatta med hjul och var väl sådär en tio till<br />
tjugo centimeter hög. Det var flera jular jag fick en sådan.<br />
Någon tomte kom aldrig utan Pappa delade ut julklapparna.<br />
Jultomtar var nog inte vanliga då vi var små.<br />
På juldagsmorgonen gick vi till julottan i kapellet. Det var<br />
högtidligt och stämningsfullt, men vi var trötta efter julstök<br />
58<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
och julaftonens spänning och jag mådde ofta illa och måste<br />
gå ut och kräkas. Vi brukade vara bjudna till Morfar och<br />
Mormor på middag och kaffe. Mormor brukade bjuda på<br />
plommonspäckad fläskhare och till efterrätt syltpäron med<br />
vispgrädde och mandelformar. Som jag minns det åkte vi<br />
alltid släde dit. På annandagen var det söndagsskolans julfest<br />
i kapellet. Farbror Herman från Linköping kom och förgyllde<br />
festen med att berätta om något från Gamla testamentet. Det<br />
gjorde han på ett högst dramatiskt och levande sätt så att<br />
när han till exempel talade om Noaks ark kunde vi <strong>se</strong> för<br />
oss hur djuren kom gående och hoppande in i arken. Det var<br />
knäpptyst och alla satt som »tända ljus«. Så läste några av<br />
barnen en dialog som övats in i förväg, julsånger sjöngs och vi<br />
fick en på<strong>se</strong> med godsaker och äpple och en jultidning. Någon<br />
av mellandagarna var vi bjudna till moster Anna i Lekslätt på<br />
julkaffe med mycket gott till. Högst upp på en hörnhylla i<br />
rummet hade hon en stor förgylld häst. När vi bad henne om<br />
det tog hon ner den och vi fick ta på den och <strong>se</strong> den på nära<br />
håll. Den var nog det finaste jag visste!<br />
Så gick dagarna och det blev nyår. Från nyårsaftnarna<br />
minns jag inget särskilt men nyårsdagen var det församlingens<br />
årsmöte. Det kunde bli ganska dramatiskt när meningarna<br />
gick isär om än det ena och än det andra, men det löstes till<br />
sist på något vis. Julkafferep hölls lite här och var men det var<br />
inte vanligt att barnen fick följa med. Hos oss var det också<br />
julbjudningar med många gäster. Omkring tjugondag Knut<br />
var det barnens tur att få ha bjudningar, så kallad »julgransrystning«.<br />
Då brukade barnen i »Gategårn« vara bjudna till oss<br />
och vi till dem. Då bjöds på kaffe, saft och kakor. Vi dansade<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
59
kring granen och lekte ringlekar och sjöng »nu är glada julen<br />
slut, slut, slut, julegranen kastas ut, ut, ut«. Så plockade vi av<br />
granen all grannlåt som sparades till nästa jul, men julgranskaramellerna<br />
och nötterna delades rättvist mellan oss. När<br />
julen var över kändes det hopplöst långt till nästa jul!<br />
60<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Vintern efter<br />
jul och nyår<br />
Det var en lugn tid på vintern tills vårarbetet kom igång.<br />
Vi började vårterminen 15 februari så då började vardagen på<br />
allvar när vi var i skolåldern. De två år vi gick i »fortsättningen«<br />
var dels från 15 december till fram mot jul och dels efter<br />
helgdagarna till 15 februari, sammanlagt <strong>se</strong>x veckor. Mamma<br />
brukade sätta upp en väv och höll på med andra handarbeten.<br />
Vi ritade, lekte med dockorna med mera och så var vi med ute<br />
i lagården. När det snöade jublade vi för då kunde man göra<br />
så mycket ute, åka kälke, spark och skidor, göra snögubbar<br />
och mycket annat roligt med snön. När vi blev stora nog fick<br />
vi flickor oftast stoppa strumpor och sticka i nya hälar och<br />
fötter på gamla strumpor. I julklapp från moster Ida (en ogift<br />
moster till Mamma) brukade vi få en låda med allehanda<br />
saker. Det var handarbeten som vi skulle göra och en del<br />
som hon hade gjort, till exempel nålböcker att sätta sy- och<br />
stoppnålar i och näsduksväskor. Jag har ännu kvar något av<br />
det. Väggbonaden med gul kant och devi<strong>se</strong>n »friskt mod är<br />
gott harnesk« fick jag när jag var sådär sju till åtta år och jag<br />
broderade den själv, troligen med viss hjälp av Mamma. På<br />
vintern körde Pappa hem ved från skogen. Den köptes i Ljung<br />
socken eftersom det inte fanns någon skog hemmavid. Vi<br />
bodde ju på östgötaslätten. Det var barrved till köksspi<strong>se</strong>n och<br />
björkved till kakelugnarna. Famnveden lades upp i »vefloder«<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
61
på lagårdsbacken för att torka. Den sågades (på <strong>se</strong>nare år med<br />
vedkap) och kastades in i vedboden där <strong>se</strong>dan Boqvist tillbringade<br />
mycket av sin tid med att hugga den. Veden fraktades<br />
hem på kälkar efter parhästarna. På utsatta ställen av<br />
vägen blåste snön ofta bort och då gick bönderna ut och skottade<br />
upp snön ur dikena och lade på vägen så att de kunde<br />
köra med kälkar och slädar. Vi brukade gå ut och lyssna efter<br />
hästarnas bjällror när vi väntade att Pappa skulle komma hem.<br />
Det var malmklockor som hängde i bringan på hästarna. Den<br />
ena var rätt stor och den kände vi igen klangen på. Den fick<br />
följa gården när vi delade arvet så den har Arne. Den som vi<br />
har är från Ivars hem.<br />
Annars hade bönderna lugna dagar. Drängarna skötte<br />
djuren med vad därtill hörde av rykt, »mäkning« (utgödsling,<br />
utfodring med mera). Mjölkningen kunde inte Boqvist klara<br />
av, så för det mesta var det nog Pappa och jag som skötte om<br />
det. Då jag växte upp var det handmjölkning som gällde. Jag<br />
tjatade och ville lära mig att mjölka, men Pappa tyckte inte att<br />
jag var stark nog i händerna. Jag var väl i 13–14-årsåldern då<br />
jag fick börja på »riktigt« och då fick jag mjölka de kor som var<br />
lätta att mjölka och som hade tålamod med mig. Katterna var<br />
alltid med och bevakade mjölkningen för då fick de alltid en<br />
skål nymjölk. Så kom grannar som brukade köpa mjölk av oss<br />
och då mättes mjölken upp i deras krukor med ett långskaftat<br />
litermått. Farbror Einar i Backgården kom ibland någon gång<br />
och då dracks det kaffe, pratades och spelades fia. Emellanåt<br />
åkte Pappa till Backgården och Mamma gick på sina symöten,<br />
så vintertiden kändes det inte av någon brådska och stress<br />
(ordet stress tror jag inte fanns i svenska språket då). Lugnet<br />
62<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
öts några dagar före femtonde februari när årets deklaration<br />
skulle lämnas in. Skrivbordet översvämmades av kvitton,<br />
mjölklikvider, räkningar och dylikt. Pappa och Mamma<br />
brydde sina hjärnor med att komma ihåg och ekonomin diskuterades.<br />
Bokföringen var tämligen enkel och alla avdrag<br />
med mera som finns nu var inte uppfunna då. Var och en<br />
fick klara sin ekonomi på egen hand mycket mer då än nu.<br />
När så våren kom blev det liv och rörel<strong>se</strong> både ute och inne.<br />
Innanfönstren skulle tas ut och det städades både ute och<br />
inne. Så började tjatet om att få gå barfoten. Pappa sa att<br />
när »yxeläggera« (gullvivorna) räckte till handloven kunde det<br />
vara varmt nog att gå ut utan strumpor och skor. Det hade<br />
hans Far alltid sagt. Förut hade vi nog gått »kippskodda« ett<br />
tag, alltså skor men inga strumpor. Innan det tunna vinterskinnet<br />
under fotsulorna hunnit bli tjockt av nötningen var<br />
det förfärligt vasst, särskilt på grusgården men på gräsmattan<br />
var det så skönt. Hade det regnat så att det fanns vattenpölar<br />
att gå i var det »toppen«. Än i dag kan jag inte hålla mig ifrån<br />
att gå barfota och plaska i vattenpölarna. På gärdesvägen blev<br />
det så skönt, mjukt damm som var nästan lika bra som vattnet<br />
att gå i. Att hitta första hästhoven (tussilago) och första gullvivan<br />
hörde till vårens fröjder, för att inte tala om att höra<br />
första lärkan! Så kom starflockarna och det blev liv och rörel<strong>se</strong><br />
överallt. »Katta« fick ungar och kycklingar kläcktes. Det var<br />
en härlig tid!<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
63
4. Krigsåren<br />
1939—1945<br />
64<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Det hade länge rått oro ute i Europa <strong>se</strong>dan Hitler och<br />
nazismen fått allt mer inflytande. Här i Sverige fanns många<br />
anhängare av nazismen och de trodde på Hitler nästan som<br />
på en gud. Det skapade mycket oro och många tragedier här<br />
i landet, bland annat fick några av Mammas kusiner i Stockholm<br />
sina liv förstörda. Hos oss fanns aldrig en tanke på att<br />
Hitler skulle skapa lycka för folken, tvärtom. Kriget i Europa<br />
började komma allt närmare Sveriges grän<strong>se</strong>r och oron här<br />
var mycket stor. Radions nyhetsförmedling följdes med största<br />
intres<strong>se</strong>. Likaså vad tidningarna kunde förmedla. Hos oss var<br />
det fritt att lyssna på radio och läsa tidningar, men i de länder<br />
som ockuperades var det förbjudet. Så var det till exempel<br />
i Norge. Jag kände väldigt starkt för Norge och hade ända<br />
<strong>se</strong>n skoltiden när vi läste om Norges fjäll och fjordar haft<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
65
Beredskapsgubbarna utanför kapellet.<br />
stort intres<strong>se</strong> för det landet. När jag var hembiträde i Stockholm<br />
lånade jag böcker på biblioteket på norska av Ib<strong>se</strong>n,<br />
Björnstjerne Björnson med flera så jag lärde mig förstå norska<br />
riktigt bra. På kvällen den förste <strong>se</strong>ptember 1939 kom någon<br />
in hos oss och sa att de var ute och satte upp meddelande<br />
om mobili<strong>se</strong>ring. Det var Mammas födel<strong>se</strong>dag och som vanligt<br />
då Pappa och Mamma fyllde år var det många gäster hos<br />
oss och förstämningen blev stor. Karlarna som var vapenföra i<br />
åldrarna 21–45-årsåldern fick bereda sig på att bli inkallade till<br />
militärtjänst med detsamma. Det blev väldigt svårt för en del<br />
när de måste lämna gård och husdjur och inte visste något om<br />
66<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
vart de skulle eller hur länge de skulle ligga inkallade. I vår<br />
familj drabbades vi inte av det eftersom Pappa var för gammal<br />
och pojkarna för unga. De som fanns kvar hemma fick rycka<br />
in och hjälpa dom som inte hade folk på gården som klarade<br />
av det nödvändiga. Det bildades block av gårdar som fick ta<br />
ansvar för de som behövde hjälp. Pappa var blockledare för ett<br />
sådant block. Det fick inte bli känt vart de blev skickade av<br />
säkerhetsskäl så adres<strong>se</strong>n till dem var bara ett fältpostnummer<br />
någonstans i Sverige. De kunde inte skriva hem var de var<br />
eller hur de hade det för breven gick genom censur. Det var en<br />
militär hemlighet. Det blev också order om mörkläggning för<br />
att inte eventuellt fientligt flyg skulle få några ledtrådar. När<br />
man skulle tända ly<strong>se</strong>t måste fönstren täckas för antingen med<br />
skivor eller mörkläggningspapper som fanns att köpa och all<br />
yttre belysning var förbjuden. Militärbilarna hade sina lyktor<br />
avskärmade så det bara var en smal strimma ljus. Andra bilar<br />
måste också ha avskärmning. Det var inte många privatbilar<br />
igång de åren, bara de nödvändigaste lastbilarna och taxi.<br />
Det blev ju brist på drivmedel då det inte gick att importera<br />
något. Då uppfanns genga<strong>se</strong>n. En slags kamin kallad gengasgryta<br />
monterades bakpå bilen och den eldades med ved eller<br />
träkol. Ga<strong>se</strong>n som bildades leddes in till motorn och drev den.<br />
Det var ett besvärligt göra att hålla liv i gengasgrytorna och<br />
chaufförerna var sotiga för det mesta. Krigsvintrarna var verkligen<br />
mörka! I hast upprättades förläggningar var det gick.<br />
Kapellet blev förläggning en tid till att börja med. En ström<br />
av »landstormsgubbar« vällde in. »Landstormen« kallades de<br />
som var i de högre värnpliktsåren. Där utrustades och vaccinerades<br />
de och blev <strong>se</strong>dan utskickade till andra förläggningar<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
67
som låg så till att det behövdes övervakning där, mestadels<br />
vid grän<strong>se</strong>rna. Det var förläggningar lite varstans i gårdarna.<br />
De som låg i kapellet hade sitt tvättställe vid vår källa och<br />
maten fick de i en kokvagn i Maspelösa dit de marscherade<br />
på led. Det kom olika grupper på hösten och vintern och de<br />
for nog rätt illa i kylan. Just krigsvintrarna var de kallaste »i<br />
mannaminne«, åtminstone de kallaste jag upplevt både förr<br />
och <strong>se</strong>nare. En gång kom en landstormsgubbe in i köket och<br />
undrade om Mamma kunde hjälpa honom att diska kokkärlet<br />
»för det luktade död och förgängel<strong>se</strong>« ur det, sa han. De<br />
hade inget varmvatten. Det gjorde ju Mamma förstås och<br />
det var inte det enda kokkärlet vi diskade! En dag fick vi <strong>se</strong><br />
morbror Seth i Finspång gå ute vid kapellet. Han hade blivit<br />
inkallad som motorcykelordonnans och fått en hel säck med<br />
utrustning som han försökte komma underfund med hur och<br />
till vad det skulle användas. Han och en kompis fick ligga<br />
hos oss då de var kvar här. Alla blev inte ivägskickade utan<br />
det upprättades depåer där mindre grupper blev kvar för att<br />
hålla material och bilar i beredskap. Vid Kulla var en sådan<br />
förläggning. När kapellet blev tömt på militärer hade vi möten<br />
där lördag, söndag och en eller två veckokvällar och då fick<br />
vi fullt hus av dom inkallade. De hade inte så mycket att<br />
göra på fritiden så våra möten var ett tillfälle att komma ifrån<br />
förläggningen. Ett par av gubbarna var med i kapellet och<br />
hjälpte till i musikföreningen. En av dem hade dragspel. Vi<br />
blev bekanta med tre stockholmare som var furirer. De bodde<br />
hos farbror Henning i Kulla som var bror till farbror Einar.<br />
(Övriga familjemedlemmar där var tant Selma och deras barn<br />
Mary och Valter som var i min ålder.) Vi bjöd dem på kaffe<br />
68<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Margit åker båt med Margareta och Sven, som <strong>se</strong>dan kom att gifta sig, år 1947 i Stockholm.<br />
ibland både hos oss och vid Backgården. De var mycket trevliga<br />
och skojiga så vi hade mycket roligt tillsammans trots att<br />
de var mycket äldre än oss.<br />
Det blev ransonering på en hel del förnödenheter. Vi fick<br />
ransoneringskort som det skulle klippas kuponger på så fort<br />
man köpte något som var ransonerat. Kaffe, socker, mjöl, kött<br />
och fläsk och jag vet inte allt vad det var. Vi som hade gård<br />
hade väl lättare då det gällde maten. För mjölet hade vi malkort<br />
i kvarnen och för slakten fick man söka licens. För att<br />
dryga ut kafferansonen rostade Mamma vete och blandade<br />
kaffebönorna med. Det var stor uppfinningsrikedom när det<br />
gällde att hitta på kaffesurrogat. På den tiden bryggde vi inte<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
69
kaffet utan kokade det i en kaffepanna på spi<strong>se</strong>n som det<br />
gällde att passa då den kokade upp, annars pöste det över.<br />
Vintern 1941–42 var jag på Sjöviks folkhögskola i Dalarna.<br />
Den vintern var den kallaste vi någonsin har upplevt och<br />
mycket snö var det också. På sjön Bäsingen utanför skolan<br />
plogades snön upp i vallar för att inga främmande flygplan<br />
skulle kunna landa där. Följande vinter var Gunborg och jag<br />
i Stockholm som hembiträden. I familjen Attersten där jag<br />
arbetade skaffade herrn i hu<strong>se</strong>t kött med mera så vi hade det<br />
bra. Med rätta kontakter gick det att gå vid sidan om ransoneringen.<br />
Jag var ofta ute och stod i kö för att köpa skarpsill.<br />
Jag tror det var den enda fisken man kunde få tag på eftersom<br />
fiskebåtarna inte kunde komma ut och fiska. På sommaren<br />
bodde Atterstens på Ingarö och de ville att jag skulle följa med<br />
dit för deras tioåriga dotter skulle kunna vara där i veckorna<br />
också. Det var tänkt att jag skulle vara hemma och hjälpa till<br />
på gården på sommaren, men eftersom jag trivdes och hade<br />
det så bra, fick jag stanna hos dem. På Ingarö fick vi så mycket<br />
färsk strömming som vi ville och vi lagade till den på alla<br />
möjliga sätt och det riktigt frossades.<br />
Det var krig runt om hela Sverige. Läget var spänt men<br />
de styrande meddelade att »vårt förhållande till främmande<br />
makt var gott«. Man skulle hålla tyst med vad man eventuellt<br />
visste om vårt försvar. Det sattes upp affischer och klistrades<br />
lappar med texten »En svensk tiger« med bilden av en gul-<br />
och svartrandig tiger. Sverige lyckades hålla sig utanför kriget<br />
men det gick tack vare en del kontroversiella eftergifter som<br />
till exempel tyska trupptransporter på järnvägen genom Sverige.<br />
Hit kom flyktingar, mest från Norge och Finland och de<br />
70<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
lev omhändertagna så gott det gick både av privata hem och i<br />
förläggningar. Så till sist var Hitlers makt bruten och tyskarna<br />
fick dra sig tillbaka från land efter land. Den sjunde maj<br />
1945 skall jag aldrig glömma! Jag arbetade på Hemslöjdens<br />
Vävateljé i Linköping då. Förut hade jag sagt att den dag<br />
Norge blir fritt skall jag bjuda på bakel<strong>se</strong>r. Och nu blev Norge<br />
fritt och det var en glädje utan like! Ute på torgen och gatorna<br />
samlades folk och sjöng och hurrade och kastade papperslappar<br />
och <strong>se</strong>rpentiner så det yrde i luften. Pappa ringde till<br />
mig på jobbet och undrade hur det blev med bakel<strong>se</strong>rna. »Vi<br />
blir många så jag hjälper dig att betala« sa han. Militärer som<br />
bodde hos oss då samt några grannar skulle fira freden med<br />
oss. Jag gick till ett konditori och där var det överfullt av<br />
folk som också tänkt fira freden med bakel<strong>se</strong>fest. När det<br />
blev min tur gick alla konditoriets bakel<strong>se</strong>r åt! Om jag minns<br />
rätt köpte jag 23 stycken. Mamma hade dukat långbord från<br />
köket och in i salen med svenska flaggor och det var verkligen<br />
feststämning. Alla hade en förhoppning om att allt skulle<br />
återgå till det normala igen.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
71
Efter kriget<br />
Det blev förändringar och inget blev sig riktigt likt efter<br />
kriget. Då började mekani<strong>se</strong>ringen på allvar och det började<br />
användas gifter för att bekämpa både skadedjur och ogräs.<br />
Ingen tycktes förstå riskerna med det och vilka följder det<br />
kunde få för både människor och natur. Det sprutades av<br />
hjärtans lust och alla tyckte det var både bekvämt och effektivt<br />
och det gav fina skördar. Fruktträd som sprutades flera<br />
gånger på året gav fin felfri frukt. Ogrä<strong>se</strong>t var inte något problem<br />
varken på grusgårdar eller på åkern. Nu behövdes inga<br />
träden i jordbruket för att klara bekämpningen av kvickrot<br />
och andra svårutrotade ogräs. Konstgödning började också att<br />
användas i mycket större utsträckning. Tiderna blev sådana<br />
att småbrukare hade inte stor chans att leva drägligt på vad<br />
gården kunde producera. Därför köptes de små gårdarna upp<br />
och lades tillsammans så att det lönade sig med alla stora<br />
och dyra maskiner som nu blivit vanliga. Många sålde korna<br />
och odlade raps och vete istället. Drängar och pigor blev i<br />
stort <strong>se</strong>tt överflödiga. I jordbruket tog traktorer, skördetröskor,<br />
halmbuntare med mera över en stor del av arbetet och inomhus<br />
blev det samma förhållande. Tvättmaskin, dammsugare, elspis,<br />
kylskåp och frysbox samt en hel rad mindre hushållsapparater<br />
gjorde hushållsarbetet lättare och enklare. Det blev så tomt<br />
och tyst på gårdarna. Inga stora arbetslag mer utan var bonde<br />
arbetade ensam med sitt och sina maskiner. Underligt nog<br />
fick folk så ont om tid och att ta sig tid att gå till varandra och<br />
prata bort en stund hanns inte med nu.<br />
72<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Epilog<br />
I slutet på 40-talet flyttade Gunborg och jag hemifrån helt<br />
för då var vi klara med utbildningen till våra yrken. Jag hade<br />
gått på Brunssons Vävskola i två år och var nu vävlärarinna<br />
och fick arbeta åt Södermanlands Läns Landstings skolor för<br />
yrkesutbildning, vilket innebar att jag reste runt i Sörmland<br />
och höll vävkur<strong>se</strong>r. Gunborg hade gått på Småskole<strong>se</strong>minariet<br />
i Strängnäs i två år och blev småskollärarinna och fick<br />
lärarinneplats med bostad i Ljung socken. Arne var kvar<br />
hemma på gården och arbetade tillsammans med Pappa med<br />
lantbruket. Elis bodde också kvar hemma men arbetade med<br />
verkstadsarbete. Han blev allvarligt sjuk, en hjärntumör som<br />
opererades med lyckat resultat, men det tog lång tid innan<br />
han kunde arbeta igen. Pappa blev också sjuk och det var en<br />
blodcancer. Han dog 1954. Arne köpte gården och det hölls<br />
auktion på djuren och en del annat. Arne med familj bodde<br />
i lilla hu<strong>se</strong>t men nu bytte Mamma hus med dem. Där bodde<br />
hon till sin död 1971. Arne köpte till några granngårdar och<br />
drev jordbruket kreaturslöst men hade grisar. Så blev han<br />
allergisk mot gluten och tålde inte det damm som bildades<br />
då han utfodrade grisarna med mjöl, så han fick avveckla det<br />
också. 1997 sålde Arne gården. En granne köpte jorden och<br />
döttrarna Lisbeth och Annika köpte hu<strong>se</strong>n Lisbeth det lilla<br />
hu<strong>se</strong>t och Annika med maken Mårten det stora. Arne hade<br />
för några år <strong>se</strong>dan planterat skog (björk och gran) på åkern<br />
norr om trädgården. Den hade nu vuxit upp och där röjde<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
73
Kättstorps Elis och Astrid tillsammans med Margits Mor och Far.<br />
han plats och byggde en bekväm och fin villa åt sig och Greta.<br />
Vi gifte oss alla fyra. Först Arne med Greta 1949, så jag med<br />
Ivar 1950, Gunborg med Karl-Åke 1952 och Elis med Astrid<br />
1956.<br />
Det var en omvälvande utveckling som vår generation fått<br />
vara med om. Från bondesamhället där hand- och hästkrafter<br />
gjorde allt arbete tills maskiner och apparater tog över. Telefon,<br />
radio, tv och datorer har kommit, likaså bilar som var<br />
sällsynta i min barndom. Reklamen bestod av några enkla och<br />
»snälla« annon<strong>se</strong>r och vid affärerna några skyltar av plåt. Nu i<br />
it-åldern känner vi gamla oss lätt lite vilsna.<br />
74<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
75
5. Glimtar från<br />
Ivars barndom<br />
och ungdomsår<br />
76<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Ivar föddes i Rovgölet, ett skogstorp som hörde till Virå<br />
bruk i Björkviks socken i Södermanland. Han var yngst av<br />
<strong>se</strong>x syskon, alla födda mellan år 1900 och 1910. Det var Tage,<br />
Sven, Lydia, David, Jo<strong>se</strong>f och Ivar. Tage var halvbror till de<br />
andra syskonen. Mamma Elisabet, kallad Li<strong>se</strong>n, dog då Ivar<br />
var spädbarn, troligen i »barnsäng« som var ganska vanligt på<br />
den tiden. Hennes syster Teresia i Dalstugan tog då hand om<br />
Ivar och där var han i cirka två år. Pappa Axel Skoog hade<br />
hushållerska en tid men gifte <strong>se</strong>n om sig med Hilda Broman<br />
från Yxstastugan. Barnen kunde aldrig riktigt lära sig att kalla<br />
henne »Mamma«. Hon hade en tvillingsyster som hette Anna<br />
och de var lika som bär. Anna var gift med en svenskamerikan<br />
som en kort tid efter giftermålet dog och då flyttade hon till<br />
Ivars hem och bodde <strong>se</strong>dan kvar där. (Därifrån kommer vår<br />
tavla med herdemotivet.)<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
77
Hela släkten; syskonen Ivar, Jo<strong>se</strong>f, David med barn, Lydia, Sven med frun Signe<br />
och baby. På bänken sitter Ivars Far Axel, frun Hilda och hennes syster Anna.<br />
Något om släkten<br />
Morfar (Li<strong>se</strong>ns Pappa) hette Classon och var kusk vid Hagebyberga<br />
och bodde i en flygel där. Han var gift två gånger.<br />
Första frun, som var Li<strong>se</strong>ns Mamma, dog. De hade några fler<br />
barn men eftersom Li<strong>se</strong>n dog så tidigt blev kontakten med<br />
den släkten dålig. En bror till henne, Emil Classon, bodde i<br />
Virå. Hans son Erik, alltså Ivars kusin, bodde kvar där och<br />
honom har vi haft kontakt med. Pappa Axel hade två bröder:<br />
Emil och Gustav. Farbror Emil och faster Maria bodde i Virå.<br />
De hade två döttrar. Under andra världskriget krockade två<br />
78<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Ivars hem Hallsjötorp byggdes 1928. Han var själv med och byggde hu<strong>se</strong>t.<br />
flygplan i luften över Virå. Ett av dem slog ner strax intill<br />
stugan som de bodde i och den tog eld och brann upp. Som<br />
väl var så var de inte hemma då. Sedan bodde de i en lägenhet<br />
i ett större hus som hörde till Virå. Emil var förman vid sågen.<br />
På den tiden var Virå bruk stort med många olika verksamheter:<br />
såg, spikbruk, kvarn, handelsbod och så herrgården med<br />
den stora, fina parken, jordbruk och stora skogsdomäner. Farbror<br />
Gustav och faster Anna bodde i Källstugan och de hade<br />
nio barn. Han hade lantbruket och var också skogskörare.<br />
Deras son Karl (Kalle i Källstuga) och hans fru Linnéa har<br />
vi varit tillsammans med en hel del. En annan son, Axel,<br />
och hans fru Margit ägde och bodde vid Medlinge tills<br />
Ivar flyttade dit. Ivars föräldrar var frikyrkliga och troligen<br />
79
missionsförbundare. De åkte långa vägar till möten och det<br />
hölls även stugmöten i deras hem. Barnen gick i söndagsskola<br />
i Virå.<br />
Våren 1920 flyttade familjen till Hallsjötorp. Det var också<br />
ett skogstorp men större än Rovgölet och hörde till Jönåkers<br />
häradsallmäning. Hallsjötorp ligger en eller ett par kilometers<br />
avtagsväg söder om Ändebolsvägen västerut. Det ligger vackert<br />
med beteshagar och skog runt om och en bit nedanför bostadshu<strong>se</strong>t<br />
ligger Hallsjön. Där brukar sångsvanar och tranor<br />
rasta och det fanns mycket fisk i sjön. I hagarna var det blått<br />
av blåsippor på våren och på sommaren plockade de litervis<br />
med smultron. De hade två hästar som det kördes i skogen<br />
med, Vanligen fyra kor och någon kviga samt grisar, får och<br />
höns och katter förstås som skulle hålla efter råttorna. »Gummera«,<br />
som Ivar kallade Hilda och Anna, tog reda på ullen<br />
efter fåren och spann och färgade den. En del får var svarta<br />
så det blev natursvart och en del vit ull färgades med stenlav<br />
till brunt. Så vävdes det tyg av garnet och stickades strumpor.<br />
Lydia vävde tyget till hästtäckena som vi har. En bit nytt tyg<br />
fanns kvar och det sydde jag den runda dynan som ligger i<br />
kubbstolen. Det byggdes ny stuga och den var Ivar med om<br />
att bygga. Det finns något foto på bygget i Ivars album. Det<br />
blev en stor, fin stuga men ändå var där ganska trångt eftersom<br />
familjen var stor och Anna hade ett rum för sig. Pappa<br />
och Hilda låg i rummet bredvid köket och pojkarna låg<br />
i köket i utdragssoffor. På vintern när de körde i skogen<br />
blev <strong>se</strong>lar och utrustning våta och på kvällarna hängdes<br />
det på tork över köksspi<strong>se</strong>n över natten. På sommaren låg<br />
pojkarna på »bovinn« (det kallades övre våningen på boden,<br />
80<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
ett förrådshus). Lydia låg hos Anna i hennes rum. Det var<br />
bara ett rum på övre våningen också. Resten var en stor<br />
oinredd vind. När Ivar blev pensionär och började sitt hobbysnickeri<br />
byggde han en modell av stugan. Det fanns varken<br />
elektricitet eller telefon så länge Ivar var kvar vid Hallsjötorp.<br />
Första skolåren gick Ivar i Virå skola när de bodde i<br />
Rovgölet. Sedan blev det skolan i Djupviksnäs. Det var lång<br />
väg att gå och på vintern då det var mörkt och mycket snö var<br />
det inte lätt att ta sig till skolan. Kläderna ärvdes av syskonen<br />
så länge de höll. Sina första egna skor fick Ivar då han började<br />
skolan. Det fanns inte elektricitet i skolsalen utan belysningen<br />
var en fotogenlampa som hängde i taket framme vid katedern<br />
där lärarinnan satt. Skolan varade <strong>se</strong>x år och <strong>se</strong>dan två vintrar<br />
med fortsättningsskola. Sedan blev det »läsningen« (konfirmationsundervisningen)<br />
som i regel var en gång i veckan och<br />
då skulle konfirmanderna också gå i kyrkan på söndagarna.<br />
Konfirmationen skedde i Björkviks kyrka. Konfirmationskostymen<br />
hade köpts till Svens konfirmation och gick <strong>se</strong>dan i<br />
arv till de andra pojkarna. Däremellan hängde den på vinden.<br />
Under lästiden var Ivar dräng vid Skogstorp som låg en bra<br />
bit längre in i skogen. Där var det »trångt om saligheten« i<br />
stugan. Far och Mor i hu<strong>se</strong>t, deras två vuxna döttrar och Ivar<br />
låg i utdragssoffor i köket. Rummet bredvid köket användes<br />
till förråd för mjöl och andra förnödenheter.<br />
När Ivar var tio år råkade han ut för en olycka. Han hoppade<br />
ner från källartaket och hamnade rakt på en kratta så en pinne<br />
trängde in i foten. Det blev varbildning och blodförgiftning.<br />
Han blev så sjuk att de måste ta honom till doktorn. Han<br />
bäddades ner i fjädervagnen och de åkte till doktorns mot-<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
81
Ivar gjorde rekryten vid Ing. 1, året var 1930.<br />
tagning i Björkvik. Doktorn kunde inte behandla skadan där,<br />
utan dagen därpå bäddades han åter ner i fjädervagnen och<br />
nu åkte de till Ålberga station, tog tåget till Nyköping och där<br />
en hästdroska till lasarettet. Han blev opererad på tre ställen<br />
i benet och fick ligga kvar fem, <strong>se</strong>x veckor. Det blev väldigt<br />
stora ärr som för alltid påminde om den händel<strong>se</strong>n. En gång<br />
måste veterinären komma till en sjuk ko. Han kom åkande i<br />
bil och då han åkte tillbaka fick Ivar följa med till Björkviks<br />
apotek efter medicin. Ingen av familjen eller grannarna hade<br />
åkt bil, så när han kom hem var alla nyfikna och frågade ut<br />
honom om hur det var att åka bil. En riktig <strong>se</strong>nsation för en<br />
grabb i elva till tolvårsåldern på den tiden!<br />
82<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
I Hallsjön badades och fiskades det. Där fanns gädda,<br />
abborre, ål och annat matnyttigt som blev ett välkommet tillskott<br />
i det stora hushållet. De plockade också bär i skogen<br />
då det var den tiden. På kvällarna rensades de på köksbordet.<br />
Bären bars till Virå där en gumma från Ålsjötorp köpte upp<br />
deras och andra plockares bär som hon <strong>se</strong>dan sålde. Hon åkte<br />
med Nunnebanan till Sandviken och därifrån med båt till<br />
Norrköping där hon sålde dem på torget. Betalningen var<br />
omkring tio till femton öre litern och pengarna användes för<br />
det mesta till klädköp. En annan sys<strong>se</strong>lsättning var att sitta<br />
och »lura på räv« om kvällarna. De satt i ladugården och<br />
stack ut bösspipan genom ett fönster. En kväll när Ivar var<br />
i 14-årsåldern fick han byta med Sven och vakta på räven.<br />
Om en stund kom han in och sa att han skjutit en. Sven<br />
trodde honom inte förrän han fick <strong>se</strong> räven. Det var första<br />
jaktbravaden. Som 15-åring fick han sin första cykel. Det var<br />
en tragedi bakom det köpet. Brodern Tage hade en motorcykel<br />
och körde omkull med den. Han skadade ett knä och<br />
fick stora sår. Han var hårdhudad och tyckte att det där<br />
skulle inte pjoskas med. Såren blev inte skötta utan det blev<br />
blodförgiftning som han dog av. Han hade en livförsäkring<br />
som familjen fick ut och med hjälp av de pengarna kunde Ivar<br />
få köpa en cykel.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
83
6. Ett<br />
bondbröllop<br />
84<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Vi förlovade oss påskafton 8 april 1950. Jag hade vävkur<strong>se</strong>r<br />
i Runtuna och bodde på Åkra gård då. Ivar hämtade mig<br />
och vi åkte hem till Kättstorp. På vägen hem stannade vi<br />
och bytte ringar i »Grålle«. Vi hade tänkt överraska dom därhemma,<br />
men det blev de som överraskade oss istället. De<br />
hade anat vad som var på gång, så när vi kom hem blev det<br />
förlovningsfest. Det var dukat fin middag i salen och vi blev<br />
firade. Så bestämde vi tid för bröllopet och det sattes ut annons<br />
i tidningen. Det blev stor uppståndel<strong>se</strong> och gratulationer på<br />
vävkur<strong>se</strong>rna. De slutade 15 juni och <strong>se</strong>dan var jag hemma vid<br />
Kättstorp under sommaren och arbetade med min »utstyr<strong>se</strong>l«.<br />
Jag vävde en dukväv i tioskaftsdräll: två dukar åt mig, en<br />
åt Mamma och en åt Gunborg. Så vävde jag trasmattor och<br />
gardiner. En bunt av »Tuppens extra prima linneberedda«<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
85
Margit Jo<strong>se</strong>fsson blev fru Ivar Skoog.<br />
86<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
lakansväv köptes och jag sydde lakan. Till brudlakanen hade<br />
jag knypplat en spets, »Bjälbohjärtan« och på ett par andra<br />
sydde jag hålsöm och fällde in virkade stjärnor.<br />
Ivar hade ju haft bosättning förut så vi behövde inte skaffa<br />
så mycket nytt och tur var det för våra kassor var knappa.<br />
Vi köpte sängar (som <strong>se</strong>dan har följt oss hela livet) och<br />
utrustning till dem. Jag hade vävt ett fint möbeltyg i damast<br />
på Brunssons och till det köpte vi en fåtölj som möbelaffären<br />
klädde med det tyget. Till den ville jag ha ett litet fint bord.<br />
De möblerna skulle stå på en ryamatta som jag också hade<br />
vävt på Brunssons. Så köpte vi ett par stolar och ett litet bord.<br />
Om det var något mer kommer jag inte ihåg. Allt som allt gick<br />
möbelräkningen på 795 kronor. En hel del bra hushållsgrejor<br />
fick vi i lysnings- och bröllopspre<strong>se</strong>nter.<br />
Så skulle vi »ta ut lysning«. Det var mycket viktigt på den<br />
tiden. Då gick man inte och gifte sig hur som helst! Vi åkte till<br />
kyrkoherde Sten Almerstam som var präst i Flistad och Ljung<br />
socknar. Där blev vi mycket rart mottagna.<br />
I Björkvik ordnade Ivar det själv med ett intyg från mig att<br />
det var i sin ordning. Vi fick en del pre<strong>se</strong>nter och Mamma fick<br />
ordna med lysningskaffe.<br />
Det var mycket som skulle förberedas för bröllopet. Vi åkte<br />
till stan till fru Edmuns manufakturaffär och köpte tyg till<br />
brudklänning, ett fint sidentyg med invävda ro<strong>se</strong>tter. Mamma<br />
sydde klänningen i prin<strong>se</strong>ssmodell med en hel rad överklädda<br />
knappar att knäppas i ryggen. Den blev så fin liksom allt<br />
som Mamma gjorde. Hon var otroligt duktig och noggrann<br />
med allt hon företog sig. Tryckta inbjudningskort skickades<br />
ut till en 50–60 gäster. Vig<strong>se</strong>lakten skulle äga rum i Betel-<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
87
kapellet, Flistad, lördagen den 23 <strong>se</strong>ptember klockan 15 och de<br />
inbjudna bjöds att »samt därefter intaga middag i vårt hem«.<br />
Det städades och bakades och lagades mat. Mamma tingade<br />
folk som skulle hjälpa till på bröllopsdagen. En del silver<br />
och porslin lånades till ett pris av 29 kronor. Kokerska var<br />
Greta Årman. Dessutom fem andra som skulle <strong>se</strong>rvera, ta<br />
hand om disken med mera. Arbetslönerna gick på 218 kronor.<br />
Matvaror, bröd och dricka gick till 470 kronor. Mamma<br />
har skrivit upp allt ordentligt på ett ark som jag har kvar,<br />
därför vet jag det. Men vad vi åt minns jag inte, men enligt<br />
anteckningarna var det troligen ett fint smörgåsbord med lax,<br />
aladåber, omeletter, ost med mera, kyckling som huvudrätt<br />
och glass med spunnet socker och kon<strong>se</strong>rverad frukt till<br />
efterrätt. Mycket togs ur Mammas förråd och av gårdens<br />
produktion. Till kaffet var det bröd av alla de sorter (cirka<br />
tio till tolv sorters småbröd var vanligt vid finare bjudningar)<br />
samt tårta med ett brudpar av porslin på mitten. Det dukades<br />
bord överallt i rummen. Hela hu<strong>se</strong>t blev så festligt. På den<br />
tiden var det <strong>se</strong>d att brudens föräldrar stod för hela bröllopet<br />
med allt vad det innebar.<br />
På bröllopsdagens förmiddag åkte jag in till stan till en<br />
fri<strong>se</strong>rsalong där jag skulle bli brudklädd. Med mig hade jag<br />
brudklänningen och Flistad sockens brudkrona. Brudslöja<br />
lånade frissan ut. Där hämtade Ivar mig då jag var färdig.<br />
Med sig hade han brudbuketten som var det finaste jag <strong>se</strong>tt.<br />
Jag hade sagt att jag ville ha rosor i blandade färger och liljekonvaljer<br />
och det fick jag. Trots att det var på hösten så hade<br />
det gått att skaffa liljekonvaljer. Ivar var så stilig i lånad frack<br />
och nyköpta skor. Därefter åkte vi till fotografen. Det togs<br />
88<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Margit och Ivar gifte sig 23 <strong>se</strong>ptember 1950.<br />
kort både i hel- och halvfigur och så ville Ivar ha ett kort<br />
på mig ensam. Han tyckte att jag var så fin! Sedan åkte<br />
vi hem till Flistad i »Grålle« med Elis som chaufför. Vi<br />
tågade in i kapellet till tonerna av en brudmarsch som Ingeborg<br />
i Backgården spelade på orgeln. Kyrkoherde Almerstam<br />
förrättade vig<strong>se</strong>ln. Gunborg var tärna och höll buketten under<br />
vig<strong>se</strong>lakten. Efter vig<strong>se</strong>ln var det tal och Almerstam och faster<br />
Mia sjöng solosånger. Så gick vi hem till Kättstorp till de<br />
89
väntande festligheterna där. Den fina middagen åts, det hölls<br />
tal och hurrades. Under festens gång tillkännagav Pappa att<br />
Gunborg och Karl-Åke hade förlovat sig så det blev dubbelt<br />
festligt! Humoristisk som han var började han med att säga<br />
»en olycka kommer sällan ensam« och därmed menade han<br />
att nu flyttade båda flickorna hemifrån på allvar. Almerstam<br />
sjöng »När björkarna susa« och det blev ett minne för livet för<br />
oss två. Av Pappa och Mamma fick vi en Bibel i bröllopsgåva.<br />
De andra pre<strong>se</strong>nterna var också framlagda. Från mina syskon<br />
fick vi en kaffe<strong>se</strong>rvis, från mostrar och morbröder bordssilver<br />
och från Mormor pengar som vi <strong>se</strong>dan kompletterade silvret<br />
med. Av min chef Britta Sundblad fick vi ett stort gratängfat i<br />
keramik. Övriga pre<strong>se</strong>nter var bra och användbara husgeråd,<br />
mycket fat och dylikt i rostfritt som var så populärt då. Många<br />
telegram kom som lästes upp. Många anspelade på mitt yrke.<br />
Ute på gården hade en äreport rests av grannar och vänner. På<br />
kvällen samlades en del folk från bygden och ropade: »Brudparet<br />
ut!« som <strong>se</strong>d var. Vi gick en runda och Almerstam<br />
gick i spet<strong>se</strong>n och spelade fiol och efter följde en del gäster.<br />
Arne, Elis och Karl-Åke hade gjort i ordning ett fyrverkeri<br />
på gräsplan som de med lite möda fick att fungera. Det var<br />
festligt! Så småningom tog även den här oförglömliga dagen<br />
slut och vi åkte till Gunborgs bostad vid Ljungs skola för<br />
att övernatta där. (Gunborg var lärarinna i Ljungs skola).<br />
Där hade några varit i förväg och ställt till med en del hyss.<br />
Mamma skickade med kaffe och bröd som vi skulle ha på<br />
morgonen. När jag bjöd Ivar på kaffet fick han en konstig min<br />
och tyckte inte det var gott. Gunborg hade ställt fram kaffepannan<br />
på spi<strong>se</strong>n men vad jag inte visste var att hon lagt i<br />
90<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
en rejäl dos salt i den. Hyggligt nog hade de skickat med så<br />
mycket kaffe att det räckte till ett kok till.<br />
På söndagen åkte vi tillbaka till Kättstorp och var där på<br />
dagen. Sedan åkte vi hem till Medlinge i Björkvik som nu<br />
var vårt gemensamma hem. Det var lite vemodigt att lämna<br />
barndomshemmet men samtidigt underbart att komma till<br />
ett eget hem tillsammans med den som jag lovat att älska i<br />
nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Vi hade det så fint och<br />
vackert i vårt hem tyckte vi. Den närmaste tiden fick vi ordna<br />
en del kafferep för dom som uppvaktat oss däromkring men<br />
inte varit med på bröllopet. Många var nog ganska nyfikna<br />
på hur vi hade det och om den nya frun skulle klara av ett<br />
bondhushåll. Så skulle det ordnas med och skickas ut tackkort<br />
till alla som uppvaktat oss. Så började vardagarna med<br />
arbete både ute och inne. Det blev väl både nöd och lust i vårt<br />
gemensamma liv, men vi höll alltid ihop och hjälptes åt. Nu<br />
när jag skriver det här i mitten av januari 2003 är jag ensam<br />
och saknaden efter Ivar är stor. Men min stora glädje och tröst<br />
är våra snälla, rara och fina barn och barnbarn.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
91
Något om Björkvik och<br />
vårt liv där och<br />
uppbrott därifrån<br />
Björkviks gamla kyrka brann 1869. Ruinen finns kvar vid Yngaren.<br />
På 1930-talet rustades den upp. Man lade tak på tornet,<br />
lagade murarna och byggde klockstapel. Senare murades<br />
ett altare där det forna altaret stått för att användas vid<br />
friluftsgudstjänster. En del gravar finns kvar. Nya kyrkan<br />
byggdes 1872–1875. År 1900 brann även den kyrkan så att<br />
bara murarna återstod. Den byggdes upp igen och togs i<br />
bruk 1902. Flera frikyrkor fanns i socknen: Missionshu<strong>se</strong>t vid<br />
Glindran (Svenska missionsförbundet), Baptistkapellet i norr,<br />
Pingstkyrkan vid Björkviks samhälle och Örebrobaptisternas<br />
kapell i söder. Vid Björkviks samhälle fanns läkare, apotek,<br />
folktandvård, b.b. (Rödakorshemmet), skola, ålderdomshem,<br />
post och telestation, bank, urmakare, trädgårdsmästeri,<br />
veterinär och fläskrökare och kanske en del som jag glömt.<br />
Lanthandlar fanns lite överallt i socknen men nu finns<br />
bara affären Hagsjö kvar. 1972 anlades en vildsvinsfarm<br />
vid Virå gård. Cirka 140 hektar inhägnades. Senare tillkom<br />
också mufflonfår, dov- och kronhjort. 1983 avvecklades hela<br />
projektet. Även hön<strong>se</strong>ri fanns där.<br />
Runt sjön Yngaren ligger många stora gods och herrgårdar.<br />
De som ligger i Björkvik är, om vi kommer söderifrån, först<br />
92<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Danbyholm, <strong>se</strong>dan Vedeby, Hagebyberga, Valla, Marieberg<br />
och Hovsta. 1940 eldhärjades ladugårdarna vid tre av de stora<br />
gårdarna, nämligen Hagebyberga, Marieberg och Sandstugan<br />
under Danbyholm. Vid Marieberg innebrändes ett 50-tal djur.<br />
Nya ladugårdar byggdes. En inspektor (inspektorns uppgift<br />
var att leda lantbruket) som kom till Hofsta hösten 1935<br />
<strong>berättar</strong>:<br />
»Det var ett lantbruk som då inte hunnit så långt i<br />
mekani<strong>se</strong>ringen. Det fanns ingen traktor, det var endast<br />
hästar, 16–17 stycken och mycket folk. Det var 500 tunnland<br />
åker och 1100 tunnland skog att driva under eget bruk. Då<br />
fanns en besättning på 40 kor men efter 35 år när jag slutade<br />
hade vi 117 kor och en sammanlagd besättning på 300 nöt.<br />
Det var en revolutionerande utveckling för svenskt lantbruk<br />
under min tid på Hofsta. Från ingen häst till <strong>se</strong>x traktorer, och<br />
från att ha tröskat på logen till att ta allt med skördetröska.<br />
Omsättningen var elva gånger större, men den lilla arbetsstyrka<br />
som var kvar när jag slutade kom upp i mycket högre<br />
löner än den stora från början. Timpenningen var 42 öre när<br />
jag började och ungefär tolv kronor när jag slutade.«<br />
Hans namn var Karl Isaksson och han flyttade från Björkvik<br />
1970.<br />
Något om Röda Korshemmet där Britta och Anders är<br />
födda. I februari 1929 får baron Ernst Hermelin på Marieberg<br />
i uppdrag att komma överens med kommunen om hyra<br />
för gamla epidemisjukhu<strong>se</strong>t. Friherrinnan Thyra Hermelin<br />
lovar anställa lämplig husmor. Distriktsstyrel<strong>se</strong>n lämnar 1000<br />
kronor, och nu inhandlas möbler, förlossningssäng, instrumentkokare<br />
med mera och Röda Korshemmet invigs 30 juni<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
93
1929. 1934 utökades vårdplat<strong>se</strong>rna från två till tre, och nu<br />
vill man också ha ett isoleringsrum. Överstyrel<strong>se</strong>n ger 1000<br />
kronor och kommunalnämnden lovar utföra arbetet för det<br />
beloppet. Det var år 1937. 1948 var patientavgiften i rkhemmet<br />
fem kronor. 1949 avgår barnmorskan Greta Johansson<br />
med pension och barnmorskan Jenny Hultqvist anställdes.<br />
Då hon går i pension får Björkvik ingen egen barnmorska.<br />
Alltså är Röda Korshemmet som förlossningshem en avslutad<br />
historia. Hu<strong>se</strong>t med avlönad husmor behölls till 1 januari<br />
1956.<br />
Många minns provinsialläkare doktor Hanssons läkargärning.<br />
Utan ett öres ersättning såg han till patienterna på<br />
rk-hemmet i 25 års tid. En trygg plats för Mor och barn!<br />
Hans mottagning kunde hålla på till långt fram på eftermiddagarna<br />
och med sjukbesök till framåt midnatt. Ingen<br />
kallade på honom förgäves. Han kom antingen i egen bil eller<br />
med taxi och alla fick en personlig behandling. I en liten stuga<br />
vid Medlinge bodde en gammal gumma som hette Augusta.<br />
Hon hade en del krämpor och det hände att hon kom till oss<br />
och bad oss ringa efter doktorn. Jag minns en <strong>se</strong>n kväll när<br />
hon kom och kände sig dödssjuk. Vi ringde till doktorn och<br />
han kom framemot midnatt. Det var nog inte så farligt med<br />
Augusta, för så fort hon fått prata med doktorn blev hon lugn<br />
och ville gå hem till sin stuga igen, men doktorn tyckte det var<br />
bäst om hon fick stanna hos oss över natten. Efter övertalning<br />
fick vi henne att stanna och vi bäddade åt henne i en soffa där<br />
hon låg med kläderna på till morgonen. Då var hon ivrig att<br />
komma hem igen.<br />
94<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Vävkurs i hembygsstugan i Björkvik på <strong>se</strong>nt 1940-tal.<br />
95
Medlinge hette gården som Ivar arrenderade av Bernhard<br />
Karlsson <strong>se</strong>dan 1946. Det var cirka 36 tunnland åker och<br />
betesmark. Till gården hörde även en del skog men den ingick<br />
inte i arrendet. Ivar fick en del skogskörning när Bernhard<br />
avverkade. Det fanns ett litet sågverk också som hörde till. Att<br />
jag kom in i bilden berodde på att jag skulle leda en vävkurs<br />
i Virå och skulle då bo hos Agnes och Erik Jansson som<br />
hyrde övervåningen vid Medlinge. På nedre våningen bodde<br />
Ivar och hans svägerska som var hushållerska åt honom. (På<br />
den tiden kunde inte en karl klara sitt hushåll utan måste ha<br />
kvinnlig hjälp.) Hon hade blivit änka och hade två döttrar<br />
(den yngsta var Ivars brorsdotter) samt en gammal Far. Det<br />
blev ganska betungande för Ivar med så stort hushåll, men<br />
så snäll och ömhjärtad som han var så fick det gå. Ivar hade<br />
bytt ut sin motorcykel mot bil, en Plymouth »Grålle«. Jag<br />
kom med buss till Hagsjö som var närmaste hållplats från<br />
Medlinge, (tror att det var <strong>se</strong>x till åtta kilometer dit). Det<br />
var 27 februari 1949. Agnes hade bett Ivar att hämta mig där,<br />
så när jag klev av bus<strong>se</strong>n stod en lång, artig karl där och<br />
tog hand om min väska och mina garnknyten. Ofta drack vi<br />
kaffe och åt tillsammans, ibland där nere och ibland uppe där<br />
jag bodde. Ivar och jag märkte snart nog att vi hade mycket<br />
gemensamt och trivdes väldigt bra med varandra. Det sågs<br />
inte med blida ögon av Berta som såg sitt trygga och bekväma<br />
liv kunna hotas. Vi kände i alla fall att vi ville höra ihop.<br />
Jag fick <strong>se</strong>dan fyra kur<strong>se</strong>r till i Björkvik och bodde dels hos<br />
Stina och Harald i Solhaga och dels hos Febe och Allan i<br />
Jämkakärr, så vi höll kontakt med varandra och blev vissa om<br />
att vi älskade varandra. Efter lite trubbel med Berta så gav hon<br />
96<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Ett familjefoto taget till Margits Mormors 80-årsdag.<br />
sig iväg utan att säga adjö eller vart hon tog vägen. En av deltagarna<br />
i Viråkur<strong>se</strong>n bodde i närheten, Karin i Mota. Vi hade<br />
blivit mycket goda vänner (vi cyklade tillsammans till kur<strong>se</strong>n)<br />
och hon hoppades att jag skulle bli fru vid Medlinge. När Ivar<br />
blev ensam kom en snäll tant, Eva i Sörkärr, och erbjöd sig<br />
att hushålla åt honom. Hon hade gått på vävkurs i Virå och<br />
hon kände till Ivar och hans förhållande <strong>se</strong>dan gammalt. Vi<br />
hade blivit goda vänner och hon hjälpte oss mycket. Så 23<br />
<strong>se</strong>ptember 1950 gifte vi oss och jag flyttade in som fru Skoog<br />
på Medlinge. På vintern <strong>se</strong>dan hade jag min sjätte vävkurs i<br />
Björkvik. Den hölls i Virå.<br />
97
Utanför vårt köksfönster låg en liten vitrappad stuga som<br />
beboddes av farbror Skott och hans hushållerska tant Julia. De<br />
var mycket vänliga och hade med intres<strong>se</strong> följt vårt förhållande<br />
ända <strong>se</strong>dan jag kom till Medlinge. På den tiden var det något<br />
fint att ha ett yrke som mitt och de unnade Ivar mer än väl<br />
att få en sån fru. Farbror Skott var invalidi<strong>se</strong>rad av reumatism,<br />
men han hade lite »gårdsfarihandel« som han åkte omkring i<br />
sin bil och bjöd ut i stora delar av Sörmland. Tant Julia hade<br />
varit sömmerska så hon hjälpte mig en del med sådant. När<br />
våra barn kom till världen var de mycket glada åt dem. Så<br />
snart de kunde gå tultade de in till »avo Kott och tant Uja«<br />
och där vankades både underhållning och godis.<br />
Ivar var medlem i m.h.f. Vi brukade vara med på m.h.f.mötena.<br />
Ordföranden hette Kallerstam och var pensionerad<br />
lärare och så mycket humor och så rolig som han var, är<br />
det få människor förunnat att vara! Det gjorde att de möten<br />
han ledde var något i särklass. Man blev glad och åkte<br />
alltid därifrån med någon historia eller annat roligt minne.<br />
Han var intres<strong>se</strong>rad av dialekter och då han fick höra<br />
min »öschötska« tyckte han det var intressant och ville<br />
höra olika uttal och benämningar. Själv kunde han en hel<br />
del. Några gånger läste jag östgötadikter på mötena, såsom<br />
»Vävkari« och »Ätterhöstvär« med flera till allmän förnöjel<strong>se</strong>.<br />
Sörmlänningarna tyckte att »öschötskan« lät så kul.<br />
Med i m.h.f. var också våra bästa vänner: Liljegrens i Skarendal<br />
och Nymans som var föreståndare på ålderdomshemmet,<br />
Lisa för hemmet och Roy för lantbruket som hörde till. Åke<br />
och Hanna Liljegren var missionsförbundare och genom dem<br />
fick vi god kontakt med Missionshu<strong>se</strong>t och dess medlemmar.<br />
98<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Anders och Britta leker i köket i Medlinge, Björkvik.<br />
Vi umgicks ganska mycket och hade alltid roligt i varandras<br />
sällskap.<br />
Eftersom jag fick så många vävkur<strong>se</strong>r i Björkvik (<strong>se</strong>x stycken)<br />
blev jag bekant i hela socknen. Kur<strong>se</strong>rna var vid Virå bruk,<br />
Hembygdsstugan, Tegnebol skola, Sarpetorps gård, Djupviksnäs<br />
skola och till sist, <strong>se</strong>dan jag blivit fru Skoog istället<br />
för fröken Jo<strong>se</strong>fsson, ännu en kurs vid Virå bruk. Jag var<br />
inackorderad på flera olika ställen och blev på så vis nära<br />
bekant med många sockenbor.<br />
99
Nya hemmet i Norrköping på Bråvallagatan 27.<br />
Åren vid Medlinge var slitsamma och det var knapert ekonomiskt<br />
men det var en lycklig tid. Vi hjälptes åt och försökte<br />
göra det bästa av omständigheterna. Så växte vår familj med<br />
Britta och Anders och vi var så glada åt våra barn. Vi skaffade<br />
oss en katt också. Den åkte vi till Nyköping efter. Hon hette<br />
Sussi och var helvit halvangora. Hon var så vacker och klok<br />
och blev förstås kelgris och familjemedlem. Vi var mycket tillsammans<br />
med Agnes och Erik som bodde på övre våningen<br />
och med dem hade vi många glada stunder. De flyttade till en<br />
stuga vid Gustavsborg, så de sista åren vi bodde vid Medlinge<br />
100<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Anders, Britta, Margit och Gunnar på en Karlstadscamping 1964.<br />
hade vi andra grannar uppöver oss. På våren när Britta bara<br />
var några månader, blev Ivar inkallad till militärtjänst i Stockholm.<br />
Med hjälp av en granne, Gösta i Hagstugan, klarade vi<br />
av den tiden också. Vi hade då lagt om driften från kor till<br />
grisar så det var mer lättskött. Vi hade en ko som försåg oss<br />
med mjölk till hushållet. Då hon var nykalvad och mjölkade<br />
bra, kärnade jag smör av grädden som inte gick åt till annat<br />
och skummjölken blev grismat. Den månaden Ivar låg inkallad<br />
grisade tre suggor och det fick jag ta hand om. Det hände<br />
några nätter att jag gick ut till lagården och såg till grissuggan<br />
och att jag sprang mellan amningen av Britta och tillsynen<br />
101
av smågrisarna. Det var jobbigt men jag klarade av det. Både<br />
Ivar och jag var glada när »repmånaden« var över och allt gick<br />
sin gilla gång igen. Åren i början på 50-talet var besvärliga<br />
för lantbrukarna, för antingen var det våtår eller torka. På<br />
Medlinges marker fanns det både sandbackar och dyjord så<br />
alltid blev det något, men jag vet våtår när det var så gott som<br />
omöjligt att bärga skörden. Ett år hade vi ett stort stycke med<br />
rödklöverfrö som skulle ge »klirr i kassan« men det regnade<br />
bort. Fröet stod ute på åkern ända till i februari och då var<br />
det inte så mycket värde i det. Vi hade inga torkmöjligheter<br />
med fläktar som det har blivit <strong>se</strong>nare. Men fin potatis hade vi<br />
alltid. Sandbackarna var idealiska för potatisodling. Nu är den<br />
bästa potatisbacken vid Medlinge asfalterad och Vägverket<br />
(tror jag det är) har upplagsplats där. Ivar var med och hjälpte<br />
Sigfrid Skott ibland då han var ute och sålde och tog upp<br />
order till Väskfabriken som fanns i Björkvik. Det blev lite<br />
inkomst på det och det behövdes. Arrendet på Medlinge gick<br />
ut 14 mars 1956 och vi bestämde oss för att sluta med lantbruk<br />
då. Ivar sökte efter arbete och fick något i Nyköping, men<br />
det visade sig att den som förmedlade det inte var tillräknelig<br />
utan en stor bluffmakare, så det blev inget av det. Vi hade i<br />
alla fall bestämt att hålla auktion på lantbruksinventarierna.<br />
Den hölls den 14 december 1955, alltså på Brittas fyraårsdag.<br />
Så skulle vi bestämma oss för vart vi skulle flytta och kom till<br />
den slutsat<strong>se</strong>n att Norrköping nog var bäst. I en större stad<br />
var det lättare för oss att få arbete och så kom vi lite närmare<br />
min hemtrakt. Vi skulle ju ha någonstans att bo också, och<br />
att flytta in i en stadslägenhet var alldeles otänkbart. Vi prenumererade<br />
på Norrköpings Tidningar för att <strong>se</strong> om det fanns<br />
102<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
12 maj 1948 tog Margit Jo<strong>se</strong>fsson vävlärarexamen<br />
vid Johanna Brunssons vävskola i Stockholm.<br />
103
någon villa som kunde vara lämplig. Ivars bror David och<br />
Linnéa, som bodde i stan, gav oss också råd både om hus<br />
och arbete. Vi hade omkring 23–24 000 kronor att satsa.<br />
En annons om auktion på en villa intres<strong>se</strong>rade oss, men den<br />
blev i vårt tycke alldeles för dyr efter standarden. Ivar frågade<br />
auktionsförrättaren Hilding Bjelkhammar om han inte hade<br />
någon villa som skulle vara tänkbar för oss. Han sa då: »Jag<br />
har en villa som jag tror skulle passa er precis«. En änka som<br />
inte orkade bo kvar, ville sälja men hon var noga med vem<br />
som köpte den. Så fort vi fick <strong>se</strong> hu<strong>se</strong>t blev jag stormförtjust<br />
och tyckte att det måste vi köpa. Ivar var mer försiktig och<br />
trodde inte att vi skulle klara det ekonomiskt. Det var två<br />
spekulanter, den ene hade blivit inkallad så han kunde inte<br />
göra upp köpet på en gång och den andre hade inte så gott<br />
rykte så honom ville hon inte sälja till. Hon begärde 45 000<br />
och vi hade pengar till halva köpesumman från auktionen och<br />
arvet efter min Pappa. Resten tog vi hypotekslån på. Bjelkhammar<br />
hjälpte oss också att få bostadsbidrag. Det visste vi<br />
inte om att det fanns möjligheter att få. Det har varit en god<br />
hjälp genom åren. Vi gjorde upp köpet i februari men skulle<br />
inte flytta förrän 2 maj 1956. Jag väntade otåligt på den dagen<br />
och planerade för hur vi skulle möblera med mera. Att vi fick<br />
en så bra trädgård liksom på köpet kunde vi inte <strong>se</strong> eftersom<br />
det var förfärligt mycket snö det året, så vi såg nästan bara<br />
topparna av fruktträden. De var ganska små då. Att det var<br />
friköpt tomt hade vi inte heller så stort begrepp om, så vi hade<br />
nog en väldig tur med det köpet Vi har heller aldrig ångrat<br />
oss och trivts mycket bra här. Ivar fick arbete efter några dagar<br />
på Fiskeby som mest bestod i att slå gräs med mera men det<br />
104<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
lev inte så långvarigt. Samtidigt fick David förfrågan av sin<br />
virkeshandlare Kalle Hedman om han inte visste om någon<br />
bra chaufför för den han hade skulle sluta. Han och systern<br />
Britta Gustavsson hade en virkes- och bränsleaffär. Det blev<br />
Ivars jobb, som var slitigt emellanåt, men han trivdes och<br />
blev mycket uppskattad och god vän med cheferna. Men så<br />
måste firman upphöra eftersom det var stadens mark och den<br />
skulle bebyggas med bostadshus. Kalle Hedman blev sjuk och<br />
dog och så blev Britta Gustavsson och Ivar ensamma om att<br />
avveckla rörel<strong>se</strong>n i juni 1963. Ivar fick då jobb hos byggmästare<br />
Viking Andersson och <strong>se</strong>dan hos Sven och Holger Andersson<br />
från februari 1966 till juni 1968 som fastighetsskötare hos<br />
Dei<strong>se</strong>lprodukter. Så tillbaka till Sven och Holger och några<br />
fler byggare till 1971. Arbetade <strong>se</strong>dan som fastighetsskötare en<br />
kort tid hos Celloplast men blev <strong>se</strong>dan sjukskriven på grund<br />
av utsliten rygg och nacke som orsakade svår yr<strong>se</strong>l med mera.<br />
Från och med januari 1974 blev han sjukpensionär.<br />
1959 utökades familjen med Gunnar som ju är den ende<br />
infödde Norrköpingsbon av oss. Efter jul 1968 skulle a.b.f.<br />
börja med vävkur<strong>se</strong>r. En granne, Ragnar Gustavsson, hade<br />
hand om planeringen och han hade hört att jag höll på med<br />
vävning så han frågade om jag ville hjälpa dem att planera och<br />
<strong>se</strong>dan leda kur<strong>se</strong>rna. Jag antog erbjudandet för nu var Gunnar<br />
så stor att jag kunde vara hemifrån de timmar som kur<strong>se</strong>n<br />
tog. Först var det bara kvällskur<strong>se</strong>r två dar i veckan, men<br />
<strong>se</strong>dan utökade vi med dagkur<strong>se</strong>r. Så blev vi bondfolk stadsbor<br />
och livet har gått vidare med både goda och onda dagar. För<br />
barnens del var det nog bra att det blev som det blev och<br />
vi har funnit oss tillrätta. Men vi har hela tiden känt oss<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
105
mer som lantfolk än stadsbor och har följt med utvecklingen<br />
inom jordbruket och varit glada att inte behöva vara med om<br />
den utveckling som skett. Vi har ofta tagit en biltur upp till<br />
Kolmårdsskogarna och Björkvik för att ströva i skogen och<br />
plocka bär och svamp.<br />
Genom att vi blev medlemmar i Vidablicks missionsförsamling<br />
fick vi många goda vänner och meningsfull fritid och<br />
barnen fick en god grund i scout- och ungdomsarbetet där<br />
Getsjötorp betytt mycket för hela familjen.<br />
106<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
107
7. Dialekten<br />
108<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Dialekterna håller på att försvinna precis som länsbokstäverna<br />
på bilarna gjorde. Förr kunde man <strong>se</strong> på bilnumret<br />
och höra på dialekten varifrån folk var. Så ändrades<br />
bilnumren till att bli lika över hela Sverige, och nu håller<br />
språket på att låta lika också varifrån man än kommer i<br />
landet. Skillnaden i dialekten skiljde sig så gott som från<br />
socken till socken förr. Motala ström och Göta kanal var en<br />
gräns i norr som märktes särskilt på r-ljudet, och västerut mot<br />
Vadstena och Skänninge var dialekten bredare, som vi som<br />
bodde på slätten lite väster om Linköping tyckte. De här ver<strong>se</strong>rna<br />
är ett prov på den dialekt som talades förr, där jag växte<br />
upp, i Flistad socken på östgötaslätten.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
109
Evangelistflickera<br />
De kom två evangelister te byn,<br />
två flicker så unge å granne<br />
mä klarblåe öga å ro<strong>se</strong>r på hyn.<br />
Hos tôrpôrn ve Sten feck di stanne.<br />
Sen hade di möte i stuga där,<br />
å fôlk de kom sôm gråe katter.<br />
En satt där å trängdes på bänke å brär,<br />
stugvärmen rent gjorde en matter.<br />
Å flickera di sjöng å spele gitarr<br />
å tale ôm himmel så sköner,<br />
mä tårige öga å rösta i darr<br />
di läste så trosvis<strong>se</strong> böner.<br />
Men skolmästarn, sôm ä en lärder kar,<br />
110<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
han sa ôm flickeras predike<br />
att ynklige anspråk sômme har<br />
på ledning te sällhetas rike.<br />
Flickera kan inget, just så han sa,<br />
di har inte den minste examen,<br />
i teologin kan di inte e ra<br />
men tale ôm blo å lekamen.<br />
Nog va de le sant att i lärdomens bo<br />
va flickera nog blann di sämste.<br />
Men ett ä säkert: Di hadde tro,<br />
å de ä le ändå de främste.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
111
E lita förvårsvi<strong>se</strong><br />
Nu våres de i backa<br />
å sola ly<strong>se</strong>r klart.<br />
I kullrige myrstacka<br />
där ä de liv å fart.<br />
Där kryper di små kräka<br />
å kryller ôm varann<br />
å hugger mä käka<br />
å har nu brått minsann.<br />
Men di gamle di prate,<br />
å sant de le va,<br />
att myrer så kavate<br />
så års ä inte bra.<br />
112<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
När Varferdan ä inne<br />
då ska di komme fram.<br />
Tin förut di gjorde i blinne<br />
å blir dôm nog te skam.<br />
Där ska snöge på jola<br />
lika länge sôm<br />
myrera vatt i sola<br />
inna Vaferhälja kom.<br />
Så än kan de nog dröje<br />
tess rikti vår de blir.<br />
Men vi får le ôss nöje,<br />
ho kommer va de lir.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
113
Nu ä de vår<br />
Nu ä de vår i Vånga dal,<br />
där växer grönt gräs på renera.<br />
Fôgla sitter ihundratal<br />
å sjunger glae på grenera.<br />
Di sjunger vi<strong>se</strong>r på fôgelvis,<br />
di bare sjunger å kvittrer,<br />
gläds åt väla å sjunger pris<br />
åt goe sola sôm glittrer.<br />
Bonn han står ve sitt fägålsgap,<br />
sir ut kring gäle å hage.<br />
I öga lurer tokenskap<br />
sôm i ungdomens dage.<br />
Nu minns han vårer fôrr i tin<br />
när majell fla<strong>se</strong> på berget,<br />
han va unger å hans Krestin<br />
va vackreste flicka i Sverge.<br />
114<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Månge vårer han gått å sått<br />
så gla å nöjder te sinnes.<br />
Från alle vårer sôm gått<br />
han någet vackert kan minnes.<br />
För våra ä ju ändå en ti<br />
då en vill glä <strong>se</strong>j å hôppes.<br />
Sola skiner så go å bli<br />
å träna grönsker å knôppes.<br />
Dä ä ljuvlit i Vånga dal<br />
när sôm de ä den här tia.<br />
Lärka flaxer å göken gal<br />
där bôrtifrån västersia.<br />
Körka skiner så grann å vit,<br />
å tornet blänker i sola.<br />
Nu har allt våra komme hit,<br />
snart blir de sômmer på jola.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
115
Novembermörker<br />
Nu ä de ruskit å mörkt å mulet<br />
å töckna hänger så tung å kulet.<br />
En knappast nånsin sir sola.<br />
å daga ä ju sôm kôrte stunner.<br />
En går å grunner:<br />
När blir de solsken på jola.<br />
Å vintern kommer nu va de hämter,<br />
men när klockera ve jula klämter<br />
då börjer daga å vänne.<br />
Di blir då längre bare nån minut,<br />
men <strong>se</strong>n te slut<br />
en knappast tror di har nån änne.<br />
Visst blir de rolit när sola skiner,<br />
en går å my<strong>se</strong>r å bare fliner<br />
å tycker allting ä ljuvlit.<br />
Men vore de solsken å sômmer jämt<br />
ja tror bestämt<br />
de vurte träkit för gruvlit.<br />
Ur häftet »Här hemifrån« av Valter Granehult.<br />
Utgiven av Vånga hembygdsförening 1985.<br />
116<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Vävkari<br />
Liten å skinntôrr å kuti ho geck här nere på jola,<br />
ho va söm e törrbränder martall, men iöga hade ho sola.<br />
Där spele å glimme å glänste de rakt söm när sola leker<br />
tafatt mä stråla sina blann blana på björker å eker.<br />
Dä lyste rent å ôm na där ho geck mä sitt knyte å knalle<br />
från gål te gål runt slätta. Å välkommen va ho te alle<br />
för inte i hele härat nån kunne väve så granne<br />
å mjuke matter å duke, sôm ho kunne ingen ranne.<br />
Dä lyste å glittre å blänkte, de va sôm ôm själve sola<br />
ha komme rakt in i rummet när en la di duka på bola.<br />
Nån fråge en gång Kari var ho feck sina granne mönster.<br />
Ho skratte söm vanlitt å svare: »Igenom mitt vävkammerfônster<br />
kan ja si hur sola väver e unlitt granner matte<br />
å brer kring hele slätta – de ä sôm ôm sola skratte<br />
när slätta ly<strong>se</strong>r å färger. Då pas<strong>se</strong>r ja på å titter<br />
å lär mej solas mönster sôm ja sir så väl där ja sitter«.<br />
Ho, käremora i Backgårn sôm fråge, tyckte att ola<br />
di lät rent å lite galne. Inte kan en läre å sola!<br />
Nänä, inte alle kan ett, men de finns di sôm ä så skapte<br />
fast di har då förstås te de mäste blitt begrinte å begapte.<br />
og lärde mor Kari å sola å ho va de bäste ho visste<br />
å alle Guss månge gåver, de tyckte ho te de siste.<br />
När ho lå för dön å vänte te få gå bôrt från jola<br />
va di siste ola ho visske: »Lyft ôpp mej å låt mej si sola«.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
117
Ätterhöstvär<br />
Daga ä våte<br />
sôm långe gråe tåte<br />
hänger regnet från himlen ner.<br />
En surner i själa<br />
när en går där runt gäla<br />
å tror le aldri på sola mer.<br />
Daga ä våte,<br />
en rent å vill gråte<br />
när en tänker på sômmarn å allt sôm va<br />
en gång när sôm sola<br />
sken grant över jola<br />
å en va så hjärtans förinnerlitt gla.<br />
På flicka en trodde<br />
men falskheta bodde<br />
i bröstet på Kari, å när de vart höst<br />
å kvälla vart långe<br />
å stunnera månge<br />
ho to <strong>se</strong>j en annan i granngårn i öst.<br />
118<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Så nu får en gå där<br />
å ilsknes, å stå där<br />
me tårige öga iblann fast en svär.<br />
Men alltihop ginge<br />
nog bare en finge<br />
en endaste da lite solskensvär.<br />
Gråheta hänger<br />
i lufta å slänger<br />
<strong>se</strong>j ôm en, å snart ä en gråer själv.<br />
En går bakôm plogen<br />
å känner <strong>se</strong>j mogen<br />
te sköljes mä uttå död<strong>se</strong>ns älv.<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
119
De ä tôrrt<br />
De ä alldeles ryslitt va de ä tôrrt.<br />
Klövern ä vis<strong>se</strong>n, säa ä tunner å kôrt.<br />
Sir di inte dä, di sôm mä värleka styr<br />
å hör di inte hur bönnera gnyr?<br />
Lôppätne ä röttera, di kommer ingen vart.<br />
Nu ä de inte lätt te vare en bonneknart.<br />
Än mulner de i söder å än i nôrr,<br />
men de kvittar; jola ä lika gisten å tôrr.<br />
En rikti regnmakere, han vore värd penge,<br />
minst lika mycke sôm tu<strong>se</strong>n par dränge.<br />
Å sånna di växer, sôm ni vet, inte på trä.<br />
ojje jojjena mejet så besvälitt de ä!<br />
120<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Sômmermôra<br />
I reneste otta ja står på varanda,<br />
nyss hördes e klocke där inne slä tre.<br />
De ä sôm ôm hele naturen höll anda<br />
i väntan på nått sôm kommer å ske.<br />
I grä<strong>se</strong>t de glittrer sôm klare kristaller<br />
å alltihop sir liksôm nytvättet ut.<br />
Ja sir hur i öster bak björker å taller<br />
e brannguler sol ôm e stunn ska slô ut.<br />
Nu hörs de ett silverne sprött litet kvitter<br />
sôm följs å ett annat å <strong>se</strong>n fler å fler.<br />
Di sjunger iträna runtôm där ja sitter<br />
å hör hur naturen sin môrabön ber.<br />
Visst finns de le mycke sôm <strong>se</strong>värt kan vare<br />
å vackert å prydlitt – de mänsker har gjort<br />
män ä en e enkel naturmänske bare,<br />
då har en sin åsikt ôm va sôm ä stort!<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
121
Provinschera<br />
Ja satte ett par provinschbuske härôm året.<br />
Å nu blommer di bägge två<br />
fast de har vatt en sån tôrke.<br />
De ä fullt mä röe ro<strong>se</strong>r<br />
på den ene busken.<br />
Den andre ä översålleder mä vite.<br />
Varenda môra går ja ut å sir på buska,<br />
å mä desamme blir de<br />
sôm ôm åra flyttedes tebaka.<br />
Ja geck en gång i en annan gammel trägål<br />
å plocke store buketter mä ro<strong>se</strong>r<br />
å satte in dôm i glas å va<strong>se</strong>r.<br />
Men en gång bann ja en krans<br />
å vite å röe provinscher.<br />
Tåra trall när ja hadde ihop blommera.<br />
Ja la kran<strong>se</strong>n på e lita grav.<br />
En kan ju tycke de va unlit,<br />
att de bare va en liten fôgel sôm va dö.<br />
122<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Ur boken »Östgötaspegel del 2«.<br />
Carin Flisberg-Andersson
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
123
8. Släktkrönika<br />
<strong>mormor</strong><br />
Ruth Margit Ingeborg Skoog<br />
född Jo<strong>se</strong>fsson (Andersson), 30 november 1919<br />
hennes mor<br />
Lydia Maria Andersson<br />
född Engberg, 1 <strong>se</strong>ptember 1896–6 juli 1971<br />
hennes far<br />
Karl Jo<strong>se</strong>f Andersson<br />
11 februari 1891–19 maj 1954<br />
syskonen<br />
Gunborg Jansson, född Jo<strong>se</strong>fsson, född 9 juli 1923<br />
Arne Jo<strong>se</strong>fsson, född 2 februari 1926<br />
Elis Jo<strong>se</strong>fsson, född 5 februari 1929<br />
124<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
morfar<br />
Karl Ivar Skoog<br />
31 maj 1910–14 maj 2002<br />
hans mor<br />
Elisabeth, dog när Ivar var spädbarn<br />
hans far<br />
Axel Emanuel Skoog<br />
född 8 april 1877<br />
syskonen<br />
Tage Skoog (Elisabeths son), född 1900<br />
Sven Skoog, född 19 <strong>se</strong>ptember 1903<br />
Lydia Karlsson, född Skoog 25 april 1905<br />
David Skoog, född 1 juni 1907<br />
Jo<strong>se</strong>f Skoog, född 1908<br />
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
125
arnen<br />
Britta Maria Elisabeth Skoog Nilsson, född 14 december 1951<br />
Anders Ivar Jo<strong>se</strong>f Skoog, född 6 oktober 1953<br />
Karl Gunnar Axel Skoog, född 31 augusti 1959<br />
barnbarnen<br />
barn till britta och lennart nilsson<br />
Karl Daniel Napoleon Nilsson, född 29 december 1979<br />
Samuel Karl David Nilsson, född 10 augusti 1982<br />
Elias Karl Lennart Nilsson, född 20 april 1987<br />
barn till anders och christina skoog<br />
Anna Sofia Skoog, född 29 mars 1983<br />
Karl Joel Skoog, född 9 augusti 1984<br />
Klara Elisabeth Skoog, född 19 juli 1989<br />
barn till gunnar skoog och annelie johansson<br />
Emil Ivar Skoog, född 28 juli 1994<br />
Olle Axel Skoog, född 10 juni 1998<br />
126<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong><br />
Hos fotografen hösten 1992. Margit 73 och Ivar 82 år.<br />
127
128<strong>mormor</strong> <strong>berättar</strong>
Change language