Vardagshjältar - Aftonbladet

Vardagshjältar
AFTONBLADET 1998 ÅRSREDOVISNING

INNEHÅLL
3 1998 i sammandrag
4 Vd-kommentar
7 Chefredaktören har ordet
11 Aftonbladet – kvällstidningen
14 Söndagstidningen
20 Puls
23 Internet
26 Kvinna
30 Tv-tidningen
33 Hälsa
38 Ledningsgruppen
40 Styrelsen
42 Verksamheten i korthet
43 Förvaltningsberättelse
44 Resultaträkning, koncernen
45 Balansräkning, koncernen
46 Finansieringsanalys, koncernen
47 Resultaträkning, moderbolaget
48 Balansräkning, moderbolaget
49 Noter
53 Revisionsberättelse
54 Sammandrag
ÅRET I SAMMANDRAG 1998
1998 1997 1996 1995
Resultaträkning
Omsättning (Mkr) 1 561 1 469 1 354 1 207
Resultat efter avskrivningar (Mkr) 102 45 42 32
Resultat efter finansiella poster (Mkr) 105 50 43 36
Upplaga per utgivningsdag helår (tusen ex) 412 423 396 377
Marknadsandel upplaga (%) 48 46 43 39
Upplaga vardagar (tusen ex) 397 408 381 362
Upplaga söndagar (tusen ex) 502 511 484 473
Annonsvolym, spaltmeter (spaltmeter) 11 898 11 102 11 143 9 367
Genomsnittligt lösnummer pris (kr) 8:35 8:00 7:67 7:28
ÅRSREDOVISNING 1998 • 3

Full fart framåt!
Ett år går fort. Ett första år som chefredaktör för Aftonbladet går
ännu fortare.
Vad blev det av alla idéer, satsningar och ambitioner som fanns i
bakhuvudet vid förra årsskiftet?
En hel del faktiskt, även om inte allt som fanns där blev genomfört.
Naturligtvis hade jag hoppats på en något ökande upplaga. Det blev
inte så. Ändå befäste vi positionen som Skandinaviens största tidning
och ökade dessutom gapet till värsta konkurrenten. Det känns skönt.
ENGAGEMANG GER MER
Journalistiskt har det varit ett bra år. Vår satsning på undersökande
och avslöjande artikelserier har varit mycket framgångsrik. Jan Helins
och Urban Anderssons stora artikelserie om flyktinghanteringen i
Sverige är bland det mest genomarbetade som gjorts på Aftonbladet.
CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET • 7

Under ett par månader plöjde de igenom 20 000 dokument för att
få ett bra underlag till granskningen. Och skolserien i slutet av
augusti ledde till en livlig debatt i många kommuner runt om i landet.
Den blev också utgiven i bokform och delades ut på bokmässan i
Göteborg. Det blev succé.
På självaste midsommarafton blev jag uppringd av Rädda Barnens
generalsekreterare, som ville få till stånd ett samarbete mellan
Aftonbladet och Rädda Barnen i den största insamlingen i organisationens
historia. I mitten av augusti skrevs kontraktet, som innebär
att vi tillsammans under ett helt år ska få svenska folket att skänka
en timlön till 2000-talets barn. Redan nu har det här samarbetet
lett till skakande reportage om barns villkor runt om i världen.
Under hösten bildades också en speciell ”grävarredaktion” under
ledning av redaktionschefen Kalle Jungkvist. Och i november belönades
Aftonbladets samhällschef, Lena Mellin, med Stora Journalistpriset.
Lena ansvarade också för Aftonbladets valbevakning som vid en
granskning av Göteborgs Universitet tillhörde landets mest objektiva.
UPPGÅNG OCH FRIANDE FALL
En del produktförändringar har också gjorts. I mitten av september
startade Aftonbladet en it-bilaga i tabloidformat på söndagar.
Responsen från läsarna har varit mycket bra. Under det kommande
året ska vi dessutom knyta it-bilagan hårdare till vår framgångsrika
nätredaktion.
Vi har också gjort om söndagsbilagan och skapat en speciell
avdelning för inredning, trädgård och mat.
Tv-tidningen är vår mest framgångsrika bilaga. Trots att Expressen
flyttade sin bilaga till onsdagar, en dag före vår, är upplagan högre
än någonsin.
Mycket av min tid under våren gick åt till att hantera den så kallade
nazistaffären. Trycket från andra medier var stort. Mitt i sommaren
kom den friande domen i Stockholms tingsrätt och några månader
senare friades reportern även i hovrätten.
SATSNINGAR
Vad händer då 1999, det här årtusendets sista år?
Under senvintern blev vår stora bilsatsning verklighet. Aftonbladet
har anställt en av landets bästa motorjournalister, Robert Collin,
som efterträdare till Christer Glenning som hastigt gick bort i
höstas. Med hjälp av Collin och det unika samarbetet med
specialtidningen auto motor & sport satsar Aftonbladet på att bli
nummer ett – i papperstidningen och på nätet.
Vi kommer också att fortsätta arbetet med att integrera nätredaktionen
i nyhetsredaktionen. Det innebär ett helt nytt sätt att arbeta för
vår journalistiska personal. På önskelistan finns ytterligare ett antal stora
och spännande projekt som vi hoppas kunna genomföra under året.
ÖPPEN LINJE
Men viktigast är trots allt kontakten med våra kunder, läsarna. De
som varje dag, året runt, i ur och skur troget går till kiosken för att
köpa Aftonbladet. Ibland glömmer vi journalister bort läsarna. Det är
farligt. En tidning som inte är lyhörd för vad läsarna tycker kommer
i det långa loppet att förlora respekten.
Vi på Aftonbladet tänker inte låta det ske. Därför kommer vi från
och med nu att sätta läsarna ännu tydligare i centrum. Själv har jag
redan börjat. Via e-post och telefon har jag dagligen kontakt med
många läsare. Det har givit en hel del tips, idéer – och tankeställare.
Aftonbladet var den första stora dagstidningen på internet. Vi såg
tidigt möjligheterna med den nya tekniken. Under 1999 tar vi nästa
steg; att skapa framtidens medieföretag med nyheter och service
till läsarna dygnet runt.
ANDERS GERDIN
8 anders.gerdin@aftonbladet.se
) 08-725 20 00
8 • CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET

”Jag hoppade in.
Man bara gör det.
Hade det varit
mina barn
hade jag sprungit
genom tegelväggen.”
6 • ÅRSREDOVISNING 1998

Med några minuters mellanrum, och utan att veta vad som
väntade dem, anlände de fredagkvällen den 30 oktober
1998 till Herkulesgatan på Hisingen i Göteborg.
Först polisinspektör Jan Edmundsson.
Sedan Reine Carlsson, rökdykare.
Och två minuter efter honom kom Lena Olsson,
Aftonbladetjournalist – den första nyhetsreportern att
se branden som tog 63 unga människors liv.
Taxin stannade klockan 23.56, hon klev ut och gick runt
hörnet, in i helvetet. Så löd senare rubriken över det
första uppslaget i nyhetstidningen som trycktes ett dygn
senare: ”Helvetet på jorden”. Det var en rimlig beskrivning
av brandplatsen, och rapporteringen löpte över 32 sidor.
Vad hände sedan?
Drygt tre månader har gått, och Göteborg flimrar av
februarisnö. Det är som ett första möte, från branden
minns de inte varandra. Jan, Reine och Lena var bland
de första på plats, men hade olika uppgifter att fylla
den natten.
Nu jämför de bilder.
– Skriken, säger Lena.
– Min första minnesbild är en eldkvast, och så skriken.
De glömmer jag aldrig. Felet var att jag inte var förberedd.
Jag trodde att jag åkte på en brand, jag visste inte att
det var en katastrof.
– Explodera, säger Reine, flera gånger.
– Det kändes som jag skulle explodera. Pulsen var
säkert uppe i 200, jag kokade av adrenalin.
Allra först på plats var Jan. Larmet till polispiketen
gällde ”brand i industri”. På väg över Götaälvsbron greps
han av en katastrofkänsla liknande den vid spårvagnsolyckan
åratal tidigare. Han möttes av en flicka, hon
ryckte i hans uniformsärm. ”Hjälp mig”, sa hon, och dog.
Sedan började han arbeta, och fortsatte i tre dygn.
Rökdykaren Reine hade adrenalinet i rörelse redan när
han kom. Utan att vänta på de två vattenpumpar, som
är brandmannens livförsäkring, klättrade han uppför en
rest stege mot ett fönster, och lyste ner med sin lampa.
– Jag såg en ormgrop av människor som skrek,
minns han. Det var svart. Så hoppade jag in. Man bara
gör det. Hade det varit mina barn hade jag sprungit
genom tegelväggen.
Hans minnen är exakta, han berättar detaljerat hur
Chock.
Vanmakt.
Minnen.
det såg ut inne i diskoteket, och somligt gör ont att få
veta. Sju eller åtta personer fick han ut. Totalt 40,
kanske 50, räddades.
Han är nöjd:
– Men jag har tränat ett helt liv för sådana här uppgifter.
För mig var det ett perfekt Reine Carlsson-jobb.
Yrkesrollen är ett skydd. ”Jag kommer inte att ta åt
mig”, svarade Reine under räddningsarbetet på vad
han trodde var en fråga från en kamrat. Fast kamraten
ingenting frågat.
Jan Edmundsson, polisinspektör. Lena Olsson, Aftonbladetjournalist. Reine Carlsson, rökdykare.
NYHETSTIDNINGEN • 11

”Några bilder har bitit sig fast:
Färgen på flickans ögon,
hon som sa ’hjälp mig’.”
”Det kanske var
tjänstefel att inte
ta fler uppgifter.
Men det blev så.
Jag är i första hand
människa och
i andra hand journalist.”
– Jag behövde nog bara
säga så just då, säger han nu.
För självfallet har alla
”tagit åt sig”.
Lena lyssnar tyst på Reines
berättelse. Hon gick under
räddningsarbetet runt med
sitt block i handen, som en
legitimation, för att ingen
skulle missta henne för
nyfiken idiot. Blocket innehöll
efteråt ett tiotal förnamn, några citat och ett fåtal fakta.
– Det kanske var tjänstefel att inte ta fler uppgifter.
Men det blev så. Jag är i första hand människa och i
andra hand journalist.
– Så jag började klappa ungar.
Det hon kunde göra var att vara en vuxen. Att röra
vid barnen, förklara på vuxenvis att de måste tala med
polisen, och måste åka till sjukhus.
Efteråt bröt hon ihop, till sin förvåning.
– Jag hade ingen erfarenhet av att se människor dö
framför mina ögon. Men jag trodde inte att jag skulle
krisa. Jag som sett så mycket jävelskap och varit på
andra bränder där människor dött.
Även Jan är nöjd med sin insats. Men en känsla av
meningslöshet kan komma över honom. Några bilder
har bitit sig fast: Färgen på flickans ögon, hon som sa
”hjälp mig”, och en pappa som måste lyftas bort från
sitt barns kropp.
– Numera, när jag hör häftig gråt, får jag starkt obehag i
kroppen. Det hände senast i dag, när jag såg tevebilderna
från Jordanien där kung Hussein dött, säger Jan.
Alla tre har på olika vis bearbetat sin upplevelse.
Hjälpen behöver nödvändigtvis inte vara professionell.
Reine har sin fru, sina skogspromenader, och har även
föreläst om branden och mått bra av den respekt som
strömmat mot honom.
Han säger:
– Jag ser branden som en erfarenhet. Glömmer gör
man inte, och ska nog inte heller. Det är fruktansvärt att
så många dog – men i dag tittar jag på dem som lever.
KERSTIN WEIGL
8 kerstin.weigl@aftonbladet.se
) 08-725 20 00
12 • NYHETSTIDNINGEN
”Hans minnen
är exakta.
Somligt gör ont
att få veta.”

Hopp.
Förtvivlan.
Mirakel.
Linn har fyllt ett år och hon är ett under.
Ja, så tycker ju alla föräldrar förstås.
Men det är faktiskt inte bara mamma Anna och pappa Christer Tjäder, som tycker att Linn är en
riktig mirakelbaby. Så tycker även läkarna.
Det kom ett telefonsamtal till Söndagstidningen i november förra året. Det handlade om Linn,
som snart skulle fylla ett år och som var ett under.
Linn vägde bara 670 gram när hon föddes den 7 januari 1998. Hon föddes så otroligt mycket
för tidigt, efter bara drygt fem månader. Hon var en liten röd, skrynklig varelse utan ett uns fett
under huden. Allt fanns där. Fingrar och tår och ögonfransar, men allt var så oerhört smått. Och
efter ett dygn var också vikten nere i 510 gram. Som ett paket smör.
Det är inte mycket och egentligen skulle Linn inte ha klarat sig.
– Men det visste hon inte om. Hon är tuff. Vilken match fick hon inte kämpa, innan hon vann
sitt liv, säger pappa Christer Tjäder.
Linn föddes alltså ofattbara 17 veckor för tidigt.
I Sverige föds cirka 4,5 procent av alla barn för tidigt och läkarvetenskapen har i dag stora möjligheter
att rädda dem. Men de måste åtminstone ha nått 25:e veckan av graviditetens 40 veckor.
Av dem som föds mellan den 32:a och 36:e veckan överlever hela 95 procent.
Och av dem som föds mellan den 25:e och 27 graviditetsveckan överlever 60 till 70 procent.
Det är fina siffror och allt tack vare det nya läkemedlet Curosurf. Ett preparat som hjälper
barnens omogna lungor att fungera.
Men 23:e veckan?
Socialstyrelsen rekommenderar inte ens att man ska försöka rädda barn som föds före 25:e veckan.
”Klarar du det här
så ska vi döpa Linn,
bad de till en gud
de inte trodde på.”
SÖNDAGSTIDNINGEN • 15

Alla sjukhus klarar det inte heller.
När Anna kom till Södersjukhuset i Stockholm så forslades hon snabbt vidare. Vattnet hade gått
och något var fruktansvärt fel. Anna skulle föda trots att hon bara var i 23:e veckan. Det fick bli
ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Och där skedde undret. Linn blev en av de få som överlevt en sådan tidig födsel. Ett mirakel
Söndagstidningen kunde berätta om.
Nu sitter Linn här på sin ettårsdag och är rosig och fin och ser precis ut som en praktbaby ska göra.
När hon ser tårtan med ett ljus, så spärrar hon upp ögonen. De är stora och intresserade och
uppmärksamma. Förtjust slänger hon sig över tårtan. Gräver vällustigt i den och smakar på
fingrarna. Hon gör ett frustande vitalt intryck.
– Det är hennes första tårta.
Både Anna och Christer ser lite rörda ut när de kommenterar scenen.
De kommer ju ihåg hur det var för knappt ett år sedan.
Minnesbilden finns där så skarp och klar: Linn som en liten mager, luden ”trollunge” planterad
i en glasburk med slangar från näsa och navel. Blind som en kattunge, insvept i doften av
desinfektionsmedel.
Och så maskinen till vilken Linn var kopplad. Maskinen som de både tillbad och fruktade.
Maskinen som plingade och berättade hur Linn mådde.
Varken Anna eller Christer är troende. De är inte konfirmerade. Christer inte ens döpt.
Men nu bad de i sin förtvivlan.
– Klarar du det här så ska vi döpa Linn, bad de till en gud de inte trodde på.
Fortfarande tror de väl inte, men Linn är i alla fall döpt.
Och hon är nu precis så stark och full av liv som de då drömde om att hon skulle bli.
16 • SÖNDAGSTIDNINGEN
”Tiden mellan
hopp och förtvivlan.
Varje gram,
varje timme
var så viktig.
Det var en tid
som förändrade deras liv.”
”Minnesbilden finns där
så skarp och klar:
Linn som en liten mager, luden ”trollunge”
planterad i en glasburk
med slangar från näsa och navel.”

De kommer båda ihåg stunden för exakt ett år sedan. Förlossningsrummet var fullt av folk,
narkosläkare, barnläkare, förlossningsläkare.
– Blir det kejsarsnitt nu, frågade Christer.
Och de minns svaret:
– Nej, vi kan plocka ut alla barn, men vi måste se att det har livsgnista. Att barnet klarar en förlossning.
Linn hade gnistan!
Med en värme, som snuddar till vördnad, pratar de om läkarna och personalen som fick igenom
Linn och dem själva den första svåra tiden.
Tiden mellan hopp och förtvivlan. Varje gram, varje timme var så viktig.
Det var en tid som förändrade deras liv.
– Tänk, säger Anna i dag. Det fanns en tid då det första jag tänkte på när jag slog upp ögonen
var: Hur mår jag i dag?
– Och det första jag tänker på nu när jag vaknar är: Hur mår Linn?
När Anna blev gravid var barn något hon aldrig tänkte på. Hon och Christer var drygt halvvägs
till målet, psykologexamen. Det var jobb och karriär som gällde. Men så kom Linn.
– Jag vet inte om det var hennes dramatiska ankomst till livet som är anledningen. Men plötsligt
blev inget lika viktigt som Linn.
– Visst ser jag fram mot jobbet som psykolog en dag. Men tillvaron har liksom fått lite andra
proportioner. Framför allt vet jag nu att man aldrig ska ta något för givet. Tänk att ha fått ett
sådant underbart barn som Linn. Det är inget självklart.
BOSSE SANDSTRÖM
8 bosse.sandstrom@aftonbladet.se
) 08-725 20 00
”Tillvaron
har liksom
fått lite andra
proportioner.”
SÖNDAGSTIDNINGEN • 17

”På kvällen
känns det så jävla bra,
men på morgonen...”
18 • ÅRSREDOVISNING 1998

ÅRSREDOVISNING 1998 • 19

ANNA ASP, 20, bor i Enskede och
arbetar som receptionist. Världens
sexigaste man är enligt henne
George Clooney. Så när det var en
artikel i Puls om honom så läste
hon den naturligtvis. Annars brukar
hon mest titta i Partajguiden.
MARCUS HANSSON, 22, älskar att träna.
Minst fem gånger i veckan. När han
inte tränar läser han multimedia på
Stockholms universitet. Han går ut
mellan två och tre gånger i veckan
och det händer att han tittar i Puls
krogguide för att få tips.
ANNA-KARIN BÄCKSTRÖM, 20, går på
folkhögskola strax söder om
Stockholm. Hon växte upp i Västervik
och drömmer om att bli arkitekt.
Puls läser hon för alla de häftiga
intervjuerna.
”Det är många faktorer som spelar in
för att det ska vara en bra kväll.”
FILIP HAMMAR, 23, arbetar som
reporter på Aftonbladet nöje och
Puls. Han önskar mest av allt just nu
att Malmö FF vinner SM-guld 1999.
Filips favoritdel i Puls är nog
Barflugan.
Fredag.
Polarna.
Party.
VAR: I en lägenhet i Solna strax
utanför Stockholm.
NÄR: En fredagkväll i januari 1999.
VAD: Förfest inför en kväll på
krogen.
Innan ni går ut, hur förbereder ni er?
MARCUS: Jag duschar.
Är det allt?
FILIP: Det har ju konstaterats att killar
blir mer och mer fåfänga. Jag tror att
det stämmer. Egentligen vill man ju
vara killen som bara drar handen
genom håret innan man går ut.
ANNA: Så var det förr.
FILIP: Men man gör ju inte det.
Man är fåfäng, även som kille. Man
fixar alltså till det yttre innan man
går ut. Plus drickat då naturligtvis.
MARCUS: Jag väljer kläder innan,
för jag bor så litet och kan inte tvätta
hemma.
FILIP: Du väljer alltså kvällen innan?
MARCUS: Jag måste planera lite
innan jag går ut.
ANNA: Så är tjejer också. De kan
planera allt sånt långt i förväg.
FILIP: Man ska ju inte tvätta håret
samma dag som man går ut. Det är
bättre med dagen innan.
ANNA: Slemmigt.
FILIP: Allvarligt, man ska bara
tvätta det två gånger i veckan för då
blir håret mycket lättare att forma.
ANNA-KARIN: Det låter äckligt. Jag
tvättar håret varje dag.
Hur är det att gå ut i Stockholm
jämfört med andra ställen?
ANNA: I Stockholm kan man ju
sprida ut sig. I Västervik går alla till
Stadshotellet.
MARCUS: Jag tycker att det är
svårt att gå ut i Stockholm eftersom
man måste känna nån, som känner
nån, som står i dörren. Eller så ska
det vara ett sånt ställe som man vet
PULS • 21

”Jag väljer kläder innan,
för jag bor så litet
och kan inte tvätta hemma.”
”För några
år sedan
kunde jag
vakna med
ångest för
att jag
sagt saker.”
”Ibland
kan det
vara tråkigt,
men så
flirtar man
med en tjej,
och så är det plötsligt skitkul.”
22 • PULS
att man kommer in på. När jag var
ute med en kompis förra helgen var
vi på fem ställen. Han känner alla
dörrvakter, så då kom vi in överallt.
ANNA: Jag har aldrig kort kjol på
mig när jag går ut, men de tjejerna
som har det kommer in direkt.
FILIP: Det är ju fullkomligt självklart.
ANNA-KARIN: Med tjejer som har
långbyxor är det direkt: ”Har du
legitimation?”.
MARCUS: Överhuvudtaget så frågar
de oftare efter leg på killar än på tjejer.
ANNA: Han 25, hon 20.
FILIP: När jag flyttade till Stockholm
var det ofta skitsvårt att komma in.
Jag kom fan inte ens in på Trap bar
och de släpper in alla människor.
MARCUS: Tjejer kan smila sig in:
”Snälla, får jag inte.”
ANNA: Jag skulle aldrig göra det.
Får man ett nej för att man är för
ung, då går man.
ANNA-KARIN: Är man tillräckligt
desperat så skulle jag nog kunna
göra det.
FILIP: Är man tillräckligt packad så.
Hur full blir man?
ANNA-KARIN: Full.
MARCUS: Det känner man dagen
efter. Men jag får sällan baksmälla,
man har lärt sig vad man ska göra,
dricka vatten och så.
FILIP: Jag har absolut ingen kontroll,
jag kan vara hur jävla full som helst
eller hur jävla nykter som helst. Det
är svårt att lära sig dricka, jag önskar
att jag kunde det. Fast det vore tråkigt
att rationalisera drickandet.
ANNA: Full märker man att man
varit när man vaknar.
FILIP: Menar ni att ni aldrig blir
riktigt kanon?
SAMSTÄMMIGT: Jooo.
FILIP: Jag somnar ofta på krogen,
det hände senast för en vecka sedan.
ANNA: Jag blir så där pinsamt
trevlig när jag träffar folk. ”Neeeej,
men är du här. Å, vi måste träffas.”,
fast man inte menar det ett skit.
FILIP: För några år sedan kunde
jag vakna med ångest för att jag
sagt saker.
MARCUS: Jag har fortfarande ångest
för några gånger jag spytt på fester,
trots att det var flera år sedan.
Hur ofta händer det att man vaknar
upp bredvid någon man inte ska
vakna upp bredvid?
ANNA-KARIN: Nej, gud. Nästan aldrig
faktiskt.
ANNA: Ja, fast då och då. På
kvällen känns det så jävla bra, men
på morgonen...
FILIP: Det har hänt, men det ger
en sällan ångest. Om det inte skulle
vara ens syrra eller så, eller sin
polares tjej. Förmodligen var väl
hon lika pissig i så fall.
ANNA-KARIN: Om båda vill så är
det väl det ultimata för dem.
FILIP: Det är en jävligt enkel lösning.
ANNA: Jag tycker aldrig one-night
stands är bra sex.
MARCUS: Men man har ju chansen
att spela ut och göra sånt man
aldrig skulle göra annars.
FILIP: Det är ju inte kul i längden.
Jag har kompisar som har hundratals
tjejer på sitt samvete och då
måste det ju vara rätt trist.
Målet med att gå ut, är det att hitta
någon?
ANNA-KARIN: Det beror på vem man
går ut med. Ibland vill man bara
sitta ett gäng tjejer och snacka.
Då har man så kul tillsammans att
det inte spelar någon roll. Men
ibland är det kul.
MARCUS: Det beror ju på hur full
man är. Det är många faktorer som
spelar in för att det ska vara en bra
kväll. Ibland kan det vara så att det
var en tråkig kväll, men så flirtar
man med en tjej, och så är det
plötsligt skitkul.
MALIN HENDRIKSEN
8 malin.hendriksen@aftonbladet.se
) 08-725 20 00

”Jag har lättare
för att skriva,
jag får fram
mycket mer då,
säger Carina.”
Klick.
Kontakt.
Kärlek.
Carina Dowermyr, 37, steg av tåget på Södertälje Syd.
Där väntade kärleken.
Tack vare Aftonbladet Chat.
För tio år sedan hade deras förälskelse varit omöjlig.
Men även i vår tids kärlekssagor säger det klick.
Fast på avstånd. Hon satt i Ljungby, han i Södertälje.
Framför var sin dator i aprilkvällen surfade de in på Aftonbladet
Chat 30+ för första gången.
– Jag fick höra talas om internet och blev nyfiken på vad man
kunde hitta, berättar Carina.
Det visade sig snart: En kvarterschef vid Täljebostäder som slog
ihjäl några tråkiga jourtimmar framför datorn, 42 mil längre norrut.
Carina skrev att hon stickade, han slängde genast i väg en fråga:
– Kan du sticka en tröja åt mig då? Vi började snacka och det
var ju kul. Någon kväll senare chansade jag och gick in igen.
Carina var där, och så vart det som det vart. Det är slumpens
skördar, säger Peter Norbell, 42.
Kontoret drog plötsligt mer än tidigare och Peter åkte gärna dit.
– Vi kunde chatta hela nätterna, minns Carina.
Efter en månad skaffade Peter egen dator. Samtalen blev allt
djupare och allt mer tekniskt avancerade. Nu kommunicerade de
via e-mail och framför allt ICQ, där varje tangenttryckning syns
direkt hos motparten.
Inte förrän efter en månad pratade de med varandra på telefon
första gången:
– Jag har lättare för att skriva, jag får fram mycket mer då,
säger Carina.
136 utskrivna e-mail från Peter är hennes kärlekskorrespondens,
ömt sparade i en tummad bunt.
Efter två månader var det dags för det första mötet. På nationaldagen
1998 tog Carina tåget till Södertälje Syd.
– Det kändes rätt helt enkelt. Man känner på sig vissa saker,
säger hon.
– Jag var ganska lugn inför mötet. Men visst var det spännande,
minns Peter.
På perrongen kramade de om varandra. Det var en varm
sommardag och nu sa det klick för andra gången:
– Det var ju som om vi hade känt varandra flera år, säger Carina.
Sen gick det bara en månad och så förlovade de sig. De firade
med att skriva en dikt, ”våga och vinna det är livet, 30+ på
Aftonbladet det är givet”, och krönte dagen med en flaska
australiensisk skumpa.
Nu har Carina och 13-åriga dottern Therese flyttat upp till Peters
och 16-årige sonen Jimmys trea i Södertälje. Inte gör det något att
det är lite trångt, när man är kär. Dessutom trivs barnen med varandra.
– Peter är så omtänksam. Jag blir bortskämd och får kaffe på
sängen varje dag, skrattar Carina.
INTERNET • 23

Hon siktar på att bli webbdesigner, ”för att det är så himla kul
med datorer”, och har nyligen genomgått en ettårig utbildning,
PC Nätverk.
Peter och Carina läser gärna Aftonbladet på internet, men inte
blir det lika många timmar vid datorn längre. Däremot berättar de
ofta om sin kärlekshistoria för omgivningen.
– En jobbarkompis blev inspirerad, och nu har han också träffat
en tjej, via Aftonbladet Chat 30+, berättar Peter.
Framåt sommaren hoppas de få tag i en större lägenhet och
kanske Peter får tid för sin andra ögonsten då också: En Opel
Rekord Coupé, årsmodell 68.
– Jag tänker leta reservdelar till den på nätet. Man kan ju logga
in sig både på bilskrotar och bilklubbar. När jag har gjort i ordning
den ska vi åka på veteranbilsträffar, säger Peter.
– Vi åker runt på en massa bilfirmor och tittar på bilar, skrattar
Carina.
Dessutom drömmer de om att resa till Australien.
– Innan vi åker dit skulle vi kunna lära känna folk där på nätet,
funderar Peter.
Kanske via Aftonbladet Chat, helt enkelt. Varje dag använder
sig mängder av utlandssvenskar, från Australien till USA, av
Aftonbladets nättidning för att hålla kontakten med hemlandet.
Världen har blivit mindre. Och förändrad. Förr möttes man på
dansbanan. Numera gör man storfångsten på nätet. Sen går man
och dansar.
– Vi gillar musik och dans. Är som Svensson, skrattar Carina
och kramar om sin älskade.
JOACHIM KERPNER
8 joachim.kerpner@aftonbladet.se
) 08-725 20 00
24 • INTERNET
”136 utskrivna
e-mail från Peter
är hennes
kärlekskorrespondens,
ömt sparade
i en tummad bunt.”
”Världen har
blivit mindre.
Och förändrad.
Förr möttes man
på dansbanan.
Numera gör man
storfångsten
på nätet.
Sen går man
och dansar.”

Smal.
Snygg.
Snittad?
”Nu efteråt
ser jag att jag var
skitsnygg innan
jag fick barnen,
men jag var
inte alls nöjd då.”
Småflickor bantar. Var sjunde kvinna mellan 15 och 29 år
skulle vilja göra en skönhetsoperation. Är vi rentav på väg
mot en värld av perfekt klonade kvinnor, frågade Cecilia
Gustavsson på Aftonbladet/Kvinna tre vanliga kvinnor.
Dit har vi inte kommit, men de flesta är överens: Ett
snyggt yttre har blivit viktigare än någonsin.
En Sifoundersökning som gjordes på uppdrag av
Aftonbladet/Kvinna visar att tolv procent av alla kvinnor
vill skönhetsoperera sig. De yngre, mellan 15 och 29 år,
är mest positiva till ett ingrepp.
Diskussionen tar genast fart när Ylva Bergman, 37,
reporter på Aftonbladet/Kvinna, Linda Emtestam, 19,
som studerar på Handelshögskolan och Marianne
Göthman, 45, sjuksköterska, träffas för att prata om
skönhetsidealen.
Alla tycker att utseendefixeringen har gått för långt.
Men vad tycker ni om att operera sig för att bli
vackrare? Kan ni tänka er det själva?
– I dag skulle jag inte kunna göra det. Jag tycker det
är synd när jag ser tjejer som är söta, men som ändå
har opererat bysten till exempel. Men i framtiden kanske
jag ändå skulle kunna tänka mig en operation, om jag
får komplex och om det ses som helt naturligt att
skönhetsoperera sig då, säger Linda.
Ylva känner sig kluven:
– Principiellt tycker jag att det är helt fel. Men jag tror
att man vänjer sig vid tanken i takt med att det blir
vanligare. Vi lever i en kultur där det är en hård press på
att vara snygg och se ung ut. Det är sjukt att kvinnor
över 25 knappt ses som attraktiva! Jag vet inte hur jag
kommer att resonera om jag har fått hängig haka eller
ögonpåsar om 20 år. Det är svårt att stå emot trycket.
– Jag tycker att det är osportsligt att ta till kniven,
säger Marianne. Det går en gräns där. Man kan förbättra
sitt utseende på andra sätt, genom att träna eller sminka
sig. Var och en får förstås göra som den vill. Men jag
skulle inte vilja att mina barn gjorde om sig för att duga.
Alla tre tror att skönhetsoperationer kommer att bli
vanligare. Men inte så vanligt att alla kvinnor kommer att
se likadana ut och följa de senaste utseendetrenderna.
Däremot är de övertygade om att det blir en klassfråga,
där de som har pengar i högre grad köper sig en snygg yta.
KVINNA • 27

Varken Marianne, Ylva eller Linda är helt nöjda med
hur de ser ut. Men Linda hoppas att hon ändrar sig
med åren:
– Jag tänker mig att jag struntar mer i skönhetsidealen
när jag blir äldre, kanske lite över 30 – om jag blir
mamma och känner att jag inte behöver jämföra mig
med unga tjejer längre.
De andra skrattar igenkännande och misstänker att
Linda kommer att upptäcka att hon har fel.
– Man är väl aldrig nöjd. Nu efteråt ser jag att jag var
skitsnygg innan jag fick barnen, men jag var inte alls
nöjd då. Jag var ung och dum och tyckte att jag var
för tjock, berättar Marianne.
De tre är ense om att man matas med bilder dagligen,
från medier, reklam och filmer. Att alla som syns i
offentligheten är slimmade och välsminkade på ett helt
annat sätt än för 20 år sedan.
– Ta till exempel sångerskor och programledare – i
dag är alla nerbantade och stylade. Ingen kan vara lite
småful, som på 1970-talet, säger Marianne.
– Hela samhället bygger på att man ska fixa till sig,
tycker Linda. Det har blivit stor skillnad på bara några år.
Nu ska varenda 13-åring vara välsminkad och ha märkeskläder,
så var det inte när jag var i den åldern. Men samtidigt
ska man inte erkänna att man tänker på sitt utseende.
Helt klart är det svårt att stå emot skönhetshetsen.
– Vilket slöseri med pengar och energi det är
egentligen! säger Marianne.
Ylva håller med:
– Jag blir förbannad när jag tänker på hur mycket tid
vi lägger ner på vårt utseende i stället för att göra något
vettigt eller ägna sig åt något roligare. Men det är svårt
att stå emot pressen.
Men vem vet – möjligen blir det någon gång trendigt
att se normalt halvtråkig ut, komplett med bilringar,
rynkor och ridbyxlår? Kanske.
CECILIA GUSTAVSSON
8 cecilia.gustavsson@aftonbladet.se
) 08-725 20 00
28 • KVINNA
”Vi står där
med läppstiftet
och push-up-behån
även om det känns
tröttsamt ibland.”
”Ett snyggt yttre
har blivit viktigare
än någonsin.”

”Jag tycker att
det är osportsligt
att ta till kniven.
Det går en gräns där.”
KVINNA • 29

”De ska vara
badade och klara
och ha pyjamas,
så att de kan
somna i soffan
om de vill.”
”Jag planerar
vilka program
jag verkligen vill se.
Och hinner jag inte titta,
spelar jag in dem”
FAMILJEN BORG-FORSSELLS
FAVORITPROGRAM:
Tre Kronor (Hilda) (Hilda)
Bella och Theo (Olle) (Olle)
Gröna Rum (Lenor) (Lenor)
Vetenskapens värld (Tomas) (Tomas)
Robinson (Alla!) (Alla!)
Tidning.
Tv.
Tittarstorm.
Tomas Forssell och Lenor Borg köper Aftonbladet varje
dag. Men på torsdagar är det extra viktigt.
– Det har hänt att jag har köpt Aftonbladet och
missat tv-tidningen. Då blir det världskrig, säger Tomas
och skrattar.
På fårskinnsfällarna i tv-soffan sitter hela familjen samlad
– en ovanlig syn i det här huset där alla ständigt är på
språng, inte minst Olle, 8, familjens piggögde busfrö
som sällan befinner sig på samma ställe där han var nyss.
Hemma hos familjen Borg-Forssell i den vita trävillan
i Huddinge, söder om Stockholm, är det undantagslöst
full rulle. Bär saftas och syltas, höstens vilt tas om hand,
en soffa ska kläs eller ull tovas och förvandlas till tomtar
inför julens alla marknader.
Släkt, vänner och bekanta kommer och går i en strid
ström. Här är alla välkomna och här är varmt och skönt
och gott att vara.
REPORTERNS
FAVORITPROGRAM:
Kommissarie Morse
Rederiet
Nike
Mitt i Naturen
Striptease
TV-TIDNINGEN • 31

Men på fredag- och lördagkvällarna möts familjen
framför tv:n: Mamma Lenor, 44 år och konsthantverkare,
pappa Tomas, 46, som är brandman, och barnen
Hilda, 11, – och Olle, förstås.
– Vi har mys-pys, äter något gott och tittar på tv
tillsammans, på Robinson eller Sikta mot stjärnorna
eller något annat som ungarna gillar. De får bestämma,
säger Lenor.
– Det behövs inte så mycket, det är just att det heter
”mys-pys” och att vi är tillsammans. Ungarna kräver det.
Då ska de vara badade och klara och ha pyjamas, så att
de kan somna i soffan om de vill.
– Inte jag! säger Hilda.
Hon är familjens såpafantast – utan konkurrens – och
har lämnat barnprogrammen för serier som Rederiet
och Tre Kronor.
– Tre Kronor är bäst, säger Hilda bestämt.
På soffbordet ligger Aftonbladets tv-tidning. Hela
familjen använder tv-tidningen, utom Olle – än så länge.
– Jag kan inte leva utan tv-tidningen, säger Lenor
med eftertryck.
Som konsthantverkare och tvåbarnsmamma har hon
tusen järn i elden. Och hur hon överhuvudtaget har tid att
se på tv är en fullständig gåta.
Just därför krävs det planering – och utan tv-tidningen
skulle det inte gå.
32 • TV-TIDNINGEN
”Det finns en polisserie
som jag är helt frälst i
– Uppdrag mord.
Sport är jag
också tokig i!”
”Förr samlades
man runt elden,
nu samlas man
framför tv:n.”
– Jag vill ha tv-tidningen varje vecka så jag kan planera
vilka program jag verkligen vill se. Och hinner jag inte titta,
spelar jag in dem, säger Lenor, som brukar sätta sig vid
köksbordet och gå igenom tidningen när den kommer.
Hon tittar inte bara i tablåerna vilka program som går
när – hon läser verkligen bilagan.
– Från början till slut, säger Lenor.
Favoritprogrammen vill hon absolut inte missa. De
handlar ofta om mat, hem och trädgård, kultur och
hantverk.
– Jag gillar svenska program, som Aspegren mitt i
maten, Läslustan, Gröna Rum och korta svenska serier,
typ Skärgårdsdoktorn. Och UR-programmen, om fäbodliv,
om ull eller hur man renoverar gamla möbler, säger Lenor.
Tomas läser också tv-tidningen, men inte lika noga.
Han planerar inte på samma sätt som Lenor.
– Jag spontantittar mer, säger Tomas.
– Nyheterna vill jag absolut se, minst en gång per dag,
men om det är Rapport eller Aktuellt spelar ingen roll.
– Jag vill se Vetenskapens Värld, dokumentärer och
samhällsprogram, som Striptease, Reportrarna och Åtta
Dagar. Det står inte så mycket om dem i tv-tidningen,
eftersom det oftast är aktuella ämnen, men filmerna läser
jag gärna om, säger Tomas.
– Det finns en polisserie som jag är helt frälst i –
Uppdrag mord. Sport är jag också tokig i!
Tomas skulle gärna ha en parabolantenn, just för kunna
se mer sport, till exempel – men Lenor tycker att det räcker
utmärkt med ettan, tvåan och fyran.
– Jag struntar i vad som går på trean och femman, jag
läser inte ens det – och vi hinner ju knappt se det som
går på de andra kanalerna.
Hennes egen heliga stund är på mornarna, när hon
har kört barnen till skolan.
– Då gör jag kaffe och tittar på Nyhetsmorgon, i lugn
och ro. Om jag inte ska hämta någon möbel som ska
kläs om eller något, förstås.
Och ibland, sent på kvällen, när resten av familjen sover
och det för ovanlighetens är tyst och lugnt i huset, sätter
sig Lenor tillrätta i skinnfåtöljen, framför tv:n.
Då passar hon på att se något av favoritprogrammen
hon spelat in.
– Det är hopplöst att försöka se något program på
kvällen, jag hör inte vad de säger, för det är sånt surr
här hemma. Men nu har jag fått ett par trådlösa hörlurar
av Tomas, så jag kan titta även om de andra är i rummet,
säger Lenor.
Det är sällan Tomas och Lenor vill se samma program
på kvällarna – förutom Seinfeld, som de är lika förtjusta
i bägge två.
Men som tur är finns det en tv på övervåningen också.
– Eftersom Lenor har planerat vad hon ska se, går jag
upp så får hon titta här nere, säger Tomas gentilt.
För Lenor är Aftonbladets tv-tidning ett måste. Det
vet Tomas numera.
Att komma med någon annan tv-tidning istället är
inte aktuellt.
– Nej, säger Lenor bestämt.
– Det går inte. Det blir fel. Om det är en tv-tidning jag inte
är van vid, vet jag inte var jag ska titta. Jag vill ha Aftonbladets
tv-tidning, ingen annan – annars blir jag tokig!
KERSTIN NILSSON
8 kerstin.nilsson@aftonbladet.se
) 08-725 20 00

Maten är god, men hälsan är bättre. Annika, Daniel och Branka
läser och följer recept ur Aftonbladets Hälsa-bilaga. Ibland hjälper
inte ens det. En dag förstod de att de måste förändra sina liv.
Tillsammans har de, fast med olika metoder, gått ner 139 kilo.
– Ett bröd ska ha tyngd och vara saftigt, men absolut inte vitt, säger
Daniel, 23, och väger rödbetsbullen i handen.
Vi befinner oss på Örtagården, en vegetarisk restaurang i
Östermalmshallen i Stockholm. Bagarsonen Daniel från Solna fyller
tallriken med champinjoner, sallad, fetaost, råris och kinagryta.
Han, som korats till årets Viktväktare i Sverige, kommenterar fettinnehållet
i några av de andra vegetariska rätterna.
Med välfylld tallrik går han tillbaka till restaurangbordet. Han
hälsar på Annika Mikkelsson, 30, från Alunda i Uppland och på
Branka Stojic, 52, från Söder i Stockholm.
Hästtjejen Annika ser ut som vilken glad 30-åring som helst. Men när
Annika berättar att hon bantat bort nära hälften av sin vikt (57 kilo)
bara genom att äta pulvret Nutrilett uppstår en kort tystnad.
Daniel har jagat ”röda prickar” med Viktväktarna, och i ett års tid
vägt nästan varje tugga på vågen. Han tittar på Branka som också
ser förvånad ut. Hon, i sin tur, har lyckats ”svetta bort” 20 kilo på
Sveriges Radios spinning-cyklar.
– Jag har också provat pulvret, säger Branka. Tyckte det smakade
Pulver.
Prickar.
Pedaler.
”Jag blev
idiotförklarad
bara för att
jag vägde
157 kilo.”
HÄLSA • 33

”Det är skönt att kunna
sitta med benen i kors igen,
att slippa ständig migrän,
att kunna sova gott
om natten.”
”När Annika berättar
att hon bantat bort nära
hälften av sin vikt genom
att äta pulvret Nutrilett
uppstår en kort tystnad.”
34 • HÄLSA
äckligt. 57 kilo, du har gjort en ofattbar prestation. Hur kan du
jobba så hårt med alla dina hästar och samtidigt leva på pulver?
Blir du aldrig yr i huvudet av vitaminbrist?
– Nej. Det är målet, inte medlen, som är viktiga. En otålig människa
som jag vill se snabba resultat. Orkar inte ens tänka på att hålla på
och fixa och trixa och väga varje måltid. Då pinar jag mig hellre
med pulvret under några veckor. Jag gör ”intervaller”, säger Annika.
– Bortsett från smaken så ger pulvret både vitaminer och en
tydlig mättnadskänsla.
– Men, invänder Daniel, varför utsätta kroppen för såna farliga
påfrestningar? Jag gick ner 62 kilo, trots att jag som Viktväktare åt
mig mätt varje dag.
– Jag provade också Viktväktarna. Säkert sju, åtta gånger, säger
Annika. Men den metoden fungerade inte på mig. Det blev för
mycket att hålla reda på. Pulvret är lättare att hantera. Att ta med sig
på resan, till exempel.
– Men, säger Branka lite skeptiskt, känner du aldrig att du vill
kunna tugga maten. Sörpla och njuta?
– Det gör jag ju också, säger Annika. Min poäng är att jag äter
allting: Kakor, bullar, tårta, chocklad. Pulvermetoden använder jag
bara när jag kraftigt vill reducera min vikt, och på kort tid.
– I dag är min bantning i princip avslutad. Nu använder jag
pulvret ”kosmetiskt”. Rör ut några glas dagen efter en fest. Mer än
så behövs inte.
Ungdomarna, Annika och Daniel, lever helt olika. Som i två
skilda världar.
Annikas liv är ridgården utanför Uppsala. De 20 hästarna kräver
hennes ständiga närvaro. Dygnet runt. Året runt.
Daniel är den glade bagarsonen som bakar 60 000 semlor om året
(men inte äter en enda), som gillar att gå på restaurang och dricka öl
med polarna. Men båda minns den andra tiden, livet som tjock.
Förnedringen. Utanförskapet. Den förlorade livslusten.
– Vet ni vad en läkare sa? Han sa att jag inte skulle få uppleva min
35-årsdag. Jag var bara tonåring, men kände mig som ett stort monster.
Även om tjejerna tittar efter Daniel av en helt annan anledning i
dag än för några år sedan, är mat för honom inget att skämta om.
Daniel har besegrat sin sjukdom, fetman, tillfälligt.
Men eftersom den är ärftlig, och risken för återfall stor, måste
kampen fortsätta.
Branka Stojic lyssnar noga, samtidigt som hon låter äppelkakan
väl smaka. Branka provade de flesta metoder innan hon vände sig
till företagshälsovården (Radio & tv-hälsan).
– Mina värden var inte alarmerande. Men jag insåg att jag måste ta
tag i min tillvaro och inte bara beklaga mig över min arbetssituation.
Att Branka på kort tid lyckats bli av med 20 kilo tillgodoskriver hon
spinning-träningen. Branka känner sig inspirerad att cykla i grupp
och till musik. Hon trampar på så att svetten sprutar.
– Visst är det skönt, säger Branka, att kunna sitta med benen i kors
igen, att våga klä sig i en klänning, att slippa ständig migrän, att
kunna sova gott om natten. Men jag måste ändå planera mina
middagar, tänka på vad jag stoppar i mig.
– Jag föredrar pasta i alla former, säger Annika. Vad äter du helst?
– Är jag det minsta osäker beställer jag kött, säger Branka. Då
kan jag se det feta och skära bort det.
– Jag tänker aldrig på mat, säger Annika. Jag jobbar så mycket
och hinner aldrig stå vid spisen. Det blir snabbmat för min del. Och
kanske lite pulver ibland.
– Mitt sätt att lura kroppen och undvika frosseri är att äta och
tugga maten mycket långsamt. Efter cirka 20 minuter brukar en
mättnadskänsla infinna sig.
– Ha tålamod, ”vänta ut” den känslan och halva slaget är vunnet.
TOMAS SJÖMAN
8 tomas.sjoman@aftonbladet.se
) 08-725 20 00

36 • ÅRSREDOVISNING 1998

”En jobbarkompis blev inspirerad,
och nu har han också träffat en tjej,
via Aftonbladet Chat 30+.”
ÅRSREDOVISNING 1998 • 37

Produktion Tatlin Design AB
Foto Christina Sjögren
Foto på sid 38 och 41 Christian Pohl
Foto på sid 13 Mats Strand
Foto på nyfödd Linn Tjäder sid 15 Anna och Christer Tjäder
Textredigering Elisabet Tapio Neuwirth
Papper Gallerie Art Silk
Tryck och repro Wassbergs Tryckeri

Arenavägen 63, Globen City, 105 18 Stockholm. Telefon: 08 - 725 20 00
Årsredovisningen på internet: www.aftonbladet.se