Läs hela numret här - Parnass

Ingen känner Greta Garbo så väl som 

Vendela Berg, flickan som har väckt den 

skygga filmstjärnans intresse och blivit 

hennes sekreterare i Hollywood. 

De bor, arbetar och reser tillsammans, 

med eller utan Gretas älskare. 

Anne Charlotte Leffler räknades som 

Sveriges främsta författare under 

några år på 1880-talet. Hon skrev 

dramatik, prosa och journalistik om 

tidens frågor som kvinnors rätt till 

självständighet och kärlek och om 

klassklyftor, arbete och egendom. 

2 parnass 4·2012

av ett sådant liv vävs legender! 

Det ursprungliga temat för detta nummer av Parnass var 

”Kultförfattare”. Det materialiserades ganska snart till att 

handla om Stig Dagerman, hans liv och författarskap. Men 

redan innan dess hade vi bett Tomas Lidbeck att förklara 

vad som menas med ”kult”: 

”Kult är en uppstickare, ett uppkäftigt avantgarde som 

påminner om någon av dessa spöklika partiklar som man 

försöker hitta i kilometerlånga acceleratorer. Så fort man 

har fått syn på en så försvinner den.” 

Stig Dagerman var fyrtiotalets snabbt uppflammande 

stjärnskott. På fyra–fem år gav han ut fyra romaner, lika 

många dramer, en lång diktsvit, dagsverser i mängd, artiklar 

om den första tyska efterkrigshösten. Sedan inträdde lika 

plötsligt en kompakt tystnad. 

Av ett sådant liv vävs legender, skriver Ivo Holmqvist. 

En som verkligen levandegjort hans författarskap är 

Bengt Söderhäll, ordförande för Stig Dagermansällskapet, 

som bl.a. gör det genom att dela ut Stig Dagermanpriset. 

Två gånger har det gått till författare som senare också blev 

nobelpristagare: Elfriede Jelinek 2004 och Le Clézio 2008. 

Båda medverkar de i detta nummer med sina personliga 

intryck av Stig Dagerman. 

Även svenska författare har starkt påverkats av Dager- 

man: 

– Jag har aldrig hämtat mig från hans språk, berättar 

Björn Ranelid. 

Men en gång berömd räcker inte. Horace Engdahl på- 

minner oss om hur viktiga de många okända läsarna, som 

samlas i olika litterära sällskap, är när strålkastarna på den 

glittrande scenen har släckts. Det gör också Litteraturutredningen 

som nyligen kom med sitt slutbetänkande. 

Nina Frid ger gamla böcker nya kläder – och nya läsare 

– när Huddinge bibliotek nu öppnar ett retrobibliotek fullt 

av ”kultförfattare”. 

Möt också Ernest Hemingway, Eyvind Johnson och Patti 

Smith med flera i detta nummer av Parnass. 

de Litterära Sällskapens Samarbetsnämnd 

Info@dels.nu; www.dels.nu 

Utgivare: deLS tidskrifter ab 

Ordförande: bo Ståhle 

parnass 4·2012 

catharina söderbergh, redaktör 

Ansvarig utgivare och redaktör: 

Catharina Söderbergh 

adress: Lädersättravägen 15, 176 70 Järfälla 

tel: 0706-97 94 32, e-post: red@dels.nu 

Redaktionssekreterare: malin grände 

tel: 0722-33 75 25, e-post: parnass@dels.nu 

Kalendarieredaktör: margareta midgard 

e-post: margareta.midgard@gmail.com 

Grafisk form: Fredrik Snellman 

Tryck: V-tab, Vimmerby 2012 

Innehåll Parnass nr 4 · 2012 Årgång 20 

TEMA: Stig Dagerman 

4 Stig Dagerman – Av ett sådant liv vävs legender 

Ivo Holmqvist 

8 Bengt Söderhäll: 

– Fantastiskt att ständigt upptäcka Dagerman på nytt! 


10 ”Jag har aldrig hämtat mig från hans språk” 

Björn Ranelid återvänder ständigt till Dagerman 

Malin Grände 

14 Elfriede Jelinek: Jag beundrar Dagermans sans 

Bengt Söderhäll 

15 Stig Dagermanpriset har delats ut sedan 1996 

16 Le Clézio i Dagermans skog 


19 ”Nordens Rimbaud” – Stig Dagerman kult i Frankrike 

Karin Dahl 

21 Lo Dagerman: Nytt intresse för Stig Dagermans 

verk i USA 


24 Människans öde avgörs överallt och alltid 

Stig Dagerman 

26 Tre röster om Dagerman: Kerstin Ekman, PO Enquist 

och Siri Hustvedt 


Litterär salong 

28 Litterära sällskap fullbordar genikulten 

Horace Engdahl 

32 Kult – Meditationer kring ett begrepp … 

Tomas Lidbeck 

34 Skolbibliotek, kulturtidskrifter och litterära sällskap 

viktiga enligt Litteraturutredningen 

35 En tidsresa mellan hyllorna i Retrobiblioteket 

Nina Frid 

36 Karin och jag 

Pia Zandelin 

37 Ellen Key – en europeisk intellektuell 

Jonathan Howard 

38 Eyvind Johnson möter Ernest Hemingway 

Mats Tormod 

42 Patti Smith åt middag hos Strindberg 

43 Lyssna på en klassiker! 

Malin Grände 

44 Litterära notiser 

46 Kalendarium 

49 De litterära sällskapen 

Omslag: sTIg DagERmaN FOTO: sCaNPIX 

Lösnummerpris: 55 kr 

Prenumeration helår (4 nr): 220 kr. 

Prenumeration för medlemmar 

i litterära sällskap: 190 kr. 

Taltidning (Daisy): 120 kr. 

Norden och Europa: 280 kr. Övriga världen: 320 kr. 

Prenumeration: ISy-informationssystem, 

Furuviksringen 10, 302 44 Halmstad 

telefon: 035-19 75 00. Fax: 035-19 75 89. 

e-post: medlemsservice@isydistribution.se 

Parnass är producerad med ekonomiskt bidrag 

från Statens kulturråd. 

3

STIG DAGERMAN 

-– av ett sådant Liv 

vävs Legender 

Av IvO HOLMqvIST 

4 parnass 4·2012 

FOTO: aNNEmaRIE DagERmaN

Stig Dagerman hörde till de klartänkta och desillusionerade, 

hans samvete var kompromisslöst, hans medkänsla stor. Och 

i sina lyckligare stunder skrev han fantastiskt bra, säger Ivo 

Holmqvist som ger oss en skarp skiss av Dagerman och hans 

verk. 

Stig Dagerman var fyrtiotalets snabbt uppflammande 

stjärnskott, en kort tid hektiskt produktiv. På fyra–fem 

år efter debuten hade han gett ut fyra romaner, lika 

många dramer, den långa diktsviten, dagsverser i mängd, 

artiklarna om den tyska hösten som inte finner några 

skäl att tynga tyskarna med någon kollektiv skuldbörda, 

journalistik och sedan inträdde lika plötsligt en kompakt 

tystnad. 

Under de sista fem åren av sitt liv skrev han nästan 

ingenting förutom korta utkast till olika romanprojekt. 

Och så till slut koloxiden i garaget i Enebyberg den femte 

november 1954. Av ett sådant liv vävs legender, och 

spekulationerna har varit många kring tystnaden och 

döden. Han förkroppsligade mer än de flesta fyrtiotalismens 

mörker och ångest, skräcken och känslan av 

främlingskap. 

När andra i den generationen – Lars Ahlin var en av 

dem – rörde sig vidare fastnade Dagerman i sin svartsyn. 

Kanske var hans depression konstitutionell, säkert hade 

den med tidiga upplevelser att göra. När man lyssnar på 

inspelningarna förvånas man av hur mörk hans röst var, 

den går inte riktigt ihop med det pojkaktiga utseendet 

(han blev alltså bara 31). 

Jansson blir Dagerman 

Det biografiska är snabbt summerat: i Älvkarleby växte 

Stig Halvard Jansson upp med farföräldrar, farbröder och 

fastrar, alla mycket måna om honom (modern såg han 

först i vuxen ålder). Sedan flyttade han med fadern till en 

trång etta på Söder, gick på Södra Latin tillsammans med 

Per Olof Sundman, ändrade sitt efternamn, tog studen- 

ten och läste halvhjärtat i Uppsala en knapp termin. Då 

hade han redan engagerat sig i anarkosyndikalismen och 

börjat skriva i deras tidning Arbetaren vars kulturredak- 

tör han blev rekordung. 

Vid den tiden mördades farfadern på sitt uppländska 

hemman av en galning, farmodern fick en hjärnblödning 

av chocken och var borta inom ett par veckor. Stig 


FOTO: ERICa FüRlINgER 

Dagerman gifte sig med dottern i en exiltysk familj som 

hade erfarenheter av spanska inbördeskriget, fick två 

söner, skilde sig, och fick en dotter med skådespelerskan 

Anita Björk som han gifte om sig med. 

Franska förebilder 

tema stig dagerman 

Debuten kom med Ormen 1945, en tidstypiskt ångestladdad 

roman där den lössläppta huggormen sprider 

existentiell skräck på regementet. Ett spontant mord på 

ett tåg kanske inspirerades av en motsvarande episod i 

André Gides Vatikanens källare. Hursomhelst blev andra 

fransmän som Sartre och Camus hans vidare ledstjärnor, 

tillsammans med Kafka och William Faulkner. 

Nästa roman kom redan året därpå, den ännu mera 

symboltyngda De dömdas ö där skräckvisionerna är ba- 

rockt överlastade och där de sju skeppsbrutna får dela det 

kusliga landskapet med ödlor och fåglar. Olof Lagercrantz, 

som ägnar en stor del av sin fina bok om Dagerman (1958) 

åt just den romanen, erkänner att tonen ofta är alltför 

uppskruvad, men tolkar den sedan uppskattande och 

Detalj av tangentbordet på Dagermans skrivmaskin. 

Stig Dagerman vid skrivmaskinen i Bretagne 1948. 

5

Tre romaner av Stig Dagerman: Ormen, De dömdas ö, Bränt barn. 

Nederst: Vårt behov av tröst, en film av Dagermans dotterson Dan 

Levi Dagerman (2011) med berättarröst av Stellan Skarsgård. 

Stig Dagermans skrivmaskin är en Continental 350. Maskinen går 

fortfarande att skriva på. Den användes senast i filmen Vårt behov av 

tröst. 

inkännande: ”Dessa skräckfantasier, dessa hallucinationer 

hör till de hemskaste och mest inflammerade som skapats 

på vårt språk.” 

År 1947 kom novellsamlingen Nattens lekar med den 

mästerliga monologen ”Var är min islandströja”, kanske 

tillkommen i medveten tävlan med Lars Ahlins lika 

skickliga ”Kommer hem och är snäll”. 

Fyra romaner och en novellsamling på fem år 

Så dags för nästa roman året därpå, det väl sammanhållna 

triangeldramat Bränt barn, om gymnasisten, som förlorat 

sin mor. Fadern, som gifter om sig och han själv som 

förälskar sig i styvmodern. Det är en historia om skuld 

och slutlig försoning. Den sista romanen Bröllopsbesvär 

kom Strindbergsåret 1949 och är på sitt vis en burlesk 

motsvarighet till Hemsöborna (Dagerman hade suttit i 

Strindbergs skrivstuga på Kymendö), ett bondedrama 

om kärlek och bråd död. Det är de fyra romanerna, till 

det kommer hans skådespel. Skuggan av Mart är det bästa, 

en psykologisk uppgörelse mellan en dominant mor och 

hennes kuvade son, som båda lever i slagskuggan av den 

äldste sonen, en hjälte som dött i kriget. 


Att döda ett barn, kanske mest känd 

Till det bestående hör en serie artiklar i Expressen från 

Tyskland just efter kriget, samlade i Tysk höst som i sin 

Arthur Koestlerska klarsyn inte finner några skäl att tynga 

tyskarna med någon kollektiv skuldbörda. 

Kortnovellen ”Att döda ett barn” skrevs på beställning 

av NTF, filmiskt berättad och obönhörlig i sin nedräk- 

ning. Den har filmats två gånger, första gången sommaren 

1952 i Skåne med Gösta Werner som regissör, andra 

gången 2003 med Björn Larsson och Alexander Skarsgård 

som regissörer. Det är kanske idag det mest kända av 

Dagermans verk. 

Av en resa ombord på ett emigrantskepp till Australien 

blev intet, det reportaget hade man annars velat läsa... 

Kort efter hans död gjorde Lagercrantz ett postumt urval 

med en välvald titel, Vårt behov av tröst, och Breven gav 

Hans Sandberg ut för två år sedan. Var ska man börja en 

Dagermanläsning? 

Dagermans största blev aldrig klar 

Om man ska hålla sig till en enda av hans böcker? I så fall 

den oavslutade Tusen år hos Gud, en stort tänkt idéroman 

6 parnass 4·2012 

FOTO: ERICa FüRlINgER

med stråk av Swedenborg om hur Gud möter Isaac Newton 

i hans arbetsrum i London en marsdag 1727, och om den 

landsflyktige Carl Jonas Love Almqvist som famlar sig 

fram bland fallna soldater på slagfältet i inbördeskrigets 

Gettysburg: ”När aftonsvalkan kommer dö de. Skriken 

tystna och stiga upp mot stjärnorna, där änglar utan öron 

förnimma dem som vind mot sina kinder.” 

Platsar bland de mytomspunna 

I en berömd essäsamling tar den norske diktaren Nordahl 

Grieg upp två generationer engelska poeter som alla dog 

unga, dels romantikens trio Byron, Keats och Shelley, dels 

de som likt Rupert Brooke och Wilfred Owen stupade 

i första världskrigets skyttegravar. Gemensamt för dem 

alla var genialiteten, det snabba uppflammandet, och det 

lika snabba utslocknandet. Han kom själv att höra till 

dessa ”unge døde” när hans bombplan i en engelsk eska- 

der mot Berlin sköts ner över Atlanten. Jag vet inte om 

Stig Dagerman läste den boken, men han var liksom de 

ett stjärnskott som flammade upp och försvann, och myterna 

kring honom blev många. 

Nu är det nästan sextio år sedan han valde att gå ur 

tiden, men en stor del av hans verk har stått sig ganska 

 

Läs Stig Dagermans 

roman De dömdas ö 

Litteraturbanken.se 

nyhetsbrevet får du genom att maila till 

info@litteraturbanken.se 


gott under det halvsekel och de växlande konjunkturer 

som passerat. Länge fanns nästan allt han skrivit i tryck, 

och för drygt tjugo år sedan gav Hans Sandberg ut hans 

samlade skrifter i elva band. Nu ger Norstedts ut hans 

böcker på nytt. 

Ivo Holmqvist 

undervisat i skandinavisk 

litteratur på universiteten 

i Lund, auckland, Odense 

och gent är nu som 

professor emeritus bosatt 

på nya Zeeland. 

7


Bengt söderhäll: 

– Fantastiskt att ständigt upptäcka 

Dagerman på nytt! 

Av CATHARINA SÖDERBERGH 

Bengt Söderhäll brinner för Stig Dagerman. År efter år 

bygger han upp författarens skrivarlya på Bokmässan 

i Göteborg med skrivbord, bokhyllor, trasmattor och 

skrivmaskin och dessemellan är han ute i skolor och 

berättar om Dagerman. 

Varför är du så engagerad i Stig Dagerman och hans författar- 

skap? 

– Det började med en mamma som lyssnade särskilt noga 

när det handlade om litteratur i radion. Jag hörde som 

barn att det var viktigt och förmodligen var det så att 

mamma virkade lite långsammare när hon skärpte lyss- 

nandet. Smittsamt sånt! När jag blev tonåring flyttade vi 

till en lägenhet som låg uppepå folkbiblioteket i Skutskär. 

Det var som att bo på en skattkista. 

Bengt Söderhäll i Dagermans monter på Bokmässan i Göteborg. 


Vad är det hos Stig Dagerman och hans författarskap som 

speciellt talar till dig? 

– När jag ännu var tonåring, fanns idén att starta en 

förening där Dagerman var centrum. Då hade jag läst det 

mesta av honom en första gång. Men, en journalist fick 

nys om det hela och jag blev skrämd och planen las ner. 

När Urban Forsgren och jag träffades kom vi snart nog att 

prata om att bilda ett sällskap och det var efter allt elände 

som hände 1986: statsministern mördad, Tjernobyl, såg- 

verket i Skutskär nedlagt – en gång världens största – och 

bandylaget ur allsvenskan (jag spelade i A-laget i nästan 20 

år och hade lagt av knappt 2 år innan vi startade sällskapet 

27 maj 1987). 

Det som tilltalar mig hos Dagerman är den där okuvliga 

viljan att föreställa sig frihetens möjlighet, en frihet 

som är något annat än valfrihet, som ju ofta innebär 

andras minskade frihet och även ofrihet. Också den där 

otåligheten, att inte upprepa tidigare succéer, utan leta 

andra ingångar till berättandets kärna: dikt, roman, dags- 

vers, recensioner, brev, reportage, dramatiska arbeten, 

noveller, texter för radion – alla genrer och några till i en 

jakt eller ett frågande efter mening och tröst, en tröst han 

inte kände att han fick själv men som snart sextio år efter 

hans död med styrka kommer oss läsare till del i mycket 

av det han skrev. 

Dagerman skriver i ”Tror vi på människan?” om vår 

omätbara betydelse för varandra. Det handlar om med- 

mänsklighet och solidaritet och att vi delar belägenhet 

här i tillvaron. Inte så många författare har skrivit i den 

sökande, roliga, ironiska, allvarliga och prövande tonart 

som Dagerman. 

Hur många år har du varit på bokmässan och presenterat 

Dagerman med en stor egen monter? 

– Det är 19 år vi varit på mässan, Älvkarleby kommun och 

Stig Dagermansällskapet. Jan Bendrik från kommunen 

och Urban Forsgren och jag från sällskapet har under de 

här nitton åren samtalat om litteraturens mening och 

8 parnass 4·2012


Många ungdomar besökte Dagermans monter, ofta blev det långa diskussioner med Bengt Söderhäll. 

möjligheter via det dagermanska litterära arvet med 

åtskilliga hundratals personer. Vi har även föreläst, sjungit, 

genomfört miniseminarier och deltagit i Kulturrådets 

program och Internationella torgets. 

Hur jobbar du med Dagerman mellan bokmässorna? 

– Mellan mässorna? Vi har Dagermanrummet på Laxön 

i Älvkarleby och där har vi cirka 3 000 besökare per 

år, ganska många grupper från skolor, föreningar och 

enskilda intresserade som vill ha information. 

Vi besöker också skolor och Urban Forsgren och jag har 

melodierat många av Dagermans dagsverser och dikter 

och vi åker ut och spelar, sjunger, läser högt och berättar 

rätt ofta, kanske ett tjugotal gånger per år. 

En hel del elektroniska brev blir det också. Vi får 

frågor från bibliotekarier, journalister, studenter och 

medborgare någon gång i veckan, säkert. I dag hörde AFP 

(Agence France Presse) av sig om Nobelpriset!? Kanske för 

att vi två gånger givit Dagermanpriset till författare som 

senare samma år fått Nobelpriset i litteratur. I måndags 


fick jag en inbjudan till Sorbonne och i början av december 

ska jag föreläsa om Dagerman där för studenter i 

nordiska språk. Inbjudan gick till mig och Stig Dagermanseminariet, 

som instiftades vid Högskolan i Gävle 

i maj av rektor Maj-Britt Johansson och årets Dagerman- 

pristagare Nawal El Saadawi. 

Annars: Främsta drivkraften är att det är så fantastiskt 

att gång på gång upptäcka Dagermans texter och alla 

samtal med nya läsare, som hela tiden strömmar till. Vad 

jag förstår är det allvaret i viljan att meddela sig med andra 

som är det centrala för dessa nya läsare liksom för mig. 

9


”Jag har aldrig hämtat mig 

från hans språk” 

Björn ranelid återvänder ständigt till dagerman 

Av MALIN GRäNDE 

Det är så fantastiskt strålande varmt, denna tidiga höst- 

dag då jag ska träffa Björn Ranelid för att prata om Stig 

Dagerman. Huset på Hornsgatspuckeln i Stockholm 

vänder sina glittrande fönsterrutor mot solen och klockan 

i Maria Magdalena slår två slag. Det är ett tyst hus. Mina 

skor mot marmorn ekar när jag går en trappa upp och 

ringer på dörren. Dovt, långt borta kan jag höra signalen 

inne i våningen. 

Men sedan är allt tyst. Jag väntar. Ska jag ringa en gång 

till? Men då hör jag steg innanför dörren och tystnaden 

är över. Björn Ranelid hälsar mig välkommen. 

Det har gått 20 år sedan han började arbeta med 

romanen Mitt namn ska vara Stig Dagerman, men redan 

då vi bokade in intervjun förstod jag att Stig Dagerman 

fortfarande var en viktig person för Björn Ranelid. 

– Jag får 400 mail i veckan med olika förfrågningar. 

Jag tackar nej till Fångarna på fortet, men jag tackar ja 

till dig. 

En udda fågel 

Björn Ranelid har fått utstå en hel del spott och spe, inte 

minst från den svenska kultureliten. Att han syns i så 

många skiftande sammanhang och uttalar sig ofta och 

gärna är någon som går stick i stäv med den klassiska 

författarrollen. Han tänjer gränser när han medverkar 

i både reklamfilmer och underhållningsprogram. Han 

spränger gränserna när han gör det så ofta. Det är något 

hans kritiker älskar att lyfta fram. Det är också något som 

Björn själv väljer att börja samtalet med. 

–Inom idrotten och företagsvärlden bejakar man 

sådana egenskaper som att vara flitig och idog, snabb 

och receptiv. Men i den litterära och kulturella världen 

är det stort och det är fint och det är märkvärdigt att inte 

skriva så mycket och inte vara produktiv. Tänk dig att du 

överför det beteendet till den industriella världen. Tänk 

dig att du vore en chefsdesigner hos Ferrari som tecknar 

chassin, som ritar, tecknar och designar, tänk dig att du sa 

till din vd, till ledningen och styrelsen att du är beredd att 

släppa ett förslag till modell om sex år, ja då får du inte 

vara kvar. Men i den litterära världen är det märkligt och 

spännande att publicera något vart sjunde år. 

Björn Ranelid menar att hans kritiker inom den ”själv- 

utnämnda intelligentian” värnar om sin egen värld, sina 

egna höga hästar som de inte gärna vill stiga ner ifrån, 

genom att fördöma och nedvärdera honom och försöka 

stänga honom ute ur det litterära finrummet. 

– Min strävan är att nå ut till så många som möjligt 

med högsta möjliga kvalitet. Nu har fem miljoner män- 

niskor hört texten till Mirakel (som var med i melodi- 

festivalen tidigare i år), det är svenskt rekord. Hade jag 

varit fotbollsspelare hade det stått att det var svenskt 

rekord. Det är fyra gånger fler än de som läst Stieg Larsson 

i Sverige. 

Han nämner något profetiskt om, att efter hans död, då 

kanske man börjar presentera hans livsverk i siffror och 

rekord, men nu talar man tyst om det. Björn Ranelid har 

inga hemliga telefonnummer. 

Han syns på stan, i tv-rutan, på banken, på bensin- 

macken. Han har skrivit 30 böcker. Gjort 3 500 framträdanden. 

Stjärnorna på slottet, Allsång på Skansen, 

Let’s dance och Melodifestivalen – ja, han skiljer sig onekligen 

från vad man av hävd betraktar som en seriös författare 

i sitt elfenbenstorn. Han är en högst offentlig person. 

Attackerad, avbildad, avundad, avskydd och avhållen. 

En annan udda fågel 

– Då har vi osökt, eller sökt, kommit in på Stig Dagerman, 

säger Björn Ranelid och slår ut med händerna. Du kanske 

10 parnass 4·2012

– Jag tror att Stig Dagerman kommer att leva kvar länge, säger Björn Ranelid. 

tycker jag pratar mycket om mig själv, men det är bara ett 

avstamp i mig själv för att få ett korrelat, en relief, så att 

bilden av Stig Dagerman ska bli tydlig. 

– Det finns en enda rörlig film på Stig Dagerman. Det 

är en journalfilm. Filmen är 1 minut och 37 sekunder. Det 

är SF:s Veckorevy från den 4 oktober 1954, en invigning av 

restaurang Maritim på Nybrokajen i Stockholm. Kame- 

raögat fångar in superande kändisar som Povel Ramel, 

Eva Henning, Sture Lagerwall, Carl Johan Bernadotte, 

Annalisa Ericson, Lars Ekborg, Anita Björk och Stig 

Dagerman. När kameran sveper över bordsgästerna är 

det uppenbart att Stig Dagerman finner situationen obehaglig. 

Han vänder sig bort och skyggar med handen. 

– Det skulle jag aldrig fördöma. Jag skulle varken håna 

det, eller skratta åt det, eller säga att det är mindre värt. 

Jag menar att var och en ska få vara som den är. Man 

ska få vara som Stig Dagerman, som Lars Ahlin, som 

Pär Lagerkvist. Men man ska också få vara som Vilhelm 

Moberg som står på Hötorget och skriker åt Ivar Lo: ”Har 

du sett de småländska lingonen?”, och skriver politiskt 

om Erlanderaffären och Haijbyaffären och angriper 

rättsrötan i Sverige. 

– Alla de här författarrösterna och beteendena och 

egenheterna ska bilda en helhet. Man ska jämföra 

varandra, men inte i någon hierarkisk mening. Den här 


helheten av författarröster är som en orkester. Orkestern 

klarar sig inte utan alla stämmorna. Den klarar sig inte 

utan alla instrument. 

– Stig Dagerman hade aldrig klarat av att stå på Melodifestivalens 

scen. Men för mig är det inget klandervärt i 

det. Tvärtom tycker jag det är underbart med människor 

som vänder bort blicken när kameran går. 

Första mötet med Dagerman 

– På läroverket hade jag en kamrat som hette Sven-Göran 

Olsson. Han läste lite mer än jag. Vi tävlade om det där, 

att läsa och skriva uppsatser. Han hade en väldigt vacker 

handstil också. 

Han sa till mig: ”Du ska läsa Bröllopsbesvär”. När jag 

hade läst Bröllopsbesvär och tagit till mig inledningsmeningen: 

Sakta i backarna – sån gjorde gud snigeln, eller vem det 

var som gjorden. Men vem som gjorden så gjorde han 

det bra. För vad behöver snigeln farten till? Var han 

trampar så är det hans. Vart han sej i världen vänder står 

byggningen på egen mark. Så inte behöver han springa 

bena av sej för att hinna hem till exekutivauk tion eller 

utmätningen eller tvångsslaktningen. Snigeln, han bär sitt 

11 

© BJÖRN RaNElID aB 2011

FOTO: BONNIERs aRKIV 

hus på ryggen han. Sån rygg skulle man ha. 

Men tänk om man har – då blir man illa tåld. Då kan 

lördagstorparna, stengnetarna och näversugarna Långmo 

stå på sina broar och glo och mala snus. Som liga har bara 

det till göra. Somliga har ena helsikes broar framför sina 

oppruttna ruckel. Så pass att de lär kunna se det minsta 

som händer och sker i Fuxe från dem. Sitter man så på 

huset med en Smålänning lyft ser de att läsa ock om det 

eljest är ljust nog. Och bygger man på en våning till så 

står de på broarna och gapar tills käften blir full med 

flugor. Spott ut! 

Så tänkte jag ”Oj, oj, oj!” och så gick jag till Ormen och 

i den var det så varmt att man kunde rosta kaffebönor 

på rälsen och jag tänkte: ”Oj, oj, oj vad är det här för 

någonting?”. Det var en stor skillnad mot när jag läst 

böcker på läroverket och börjat på Strindberg. De gav inte 

samma direkta lustkänsla av glädje och sinnlighet. Men 

Stig Dagerman grep tag i mig omedelbart. Jag blev helt 

betagen. Jag blev fullkomligt hänryckt av språket, sedan 

släppte jag det aldrig. 

– Stig Dagerman var långt mer brådmogen än jag 

någonsin har varit, berättar Björn Ranelid. Han var 

kulturredaktör på Arbetaren när han var 21 år. Skrev 

romaner, noveller, dramatik och 1280 Dagsedlar. 

Han reste i Europa och skrev Tysk höst. Han var 

rastlös; jag säger att ”han löper amok i frihetens öga”. 

Han var enormt produktiv tills det bara tog stopp. 

Jag var 34 när jag debuterade. Vid den åldern var 

Stig Dagerman död! 

Att hitta ett eget språk 

När Björn Ranelid själv började skriva gällde det för 

honom att hitta ett eget språk, en egen tonart. 

Han debuterade 1983 och det dröjde nästan ytterligare 

tio år innan han påbörjade arbetet med boken om Stig 

Dagerman. Då kom den första meningen till honom: 

Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril, men den 

rymmer så mycket att Gud får ta till sin stora passare om 

han vill sluta den, och när barnet bereder sig på att dö 

flyr änglarna till Guds blick. 

Det är halsbrytande dramatiska bilder i ett poetiskt språk 

som ju faktiskt fått ett eget namn: ranelidska. 

Samlad kunskap gjuts i form 

Arbetet med Mitt namn ska vara Stig Dagerman innebär 

mycket läsning av och om Dagerman, möten med hans 

anhöriga och vänner, studier av den syndikalistiska 

rörelsen och av Dagermans värld. 

– Jag åker upp till Älvkarleby och sover över om natten, 

12 parnass 4·2012

i ett rum där man har ett soldatmuseum, berättar Björn 

Ranelid. När jag vaknar på morgonen är det första jag 

får se en soldat i full mundering. Jag hör själv hur jag 

skriker till, jag som annars inte är speciellt rädd av mig. 

Men sedan skrattade jag i tio minuter. 

– Jag skapar en reservoar, ett kärl, där jag lägger ner 

alla fakta. Sedan gäller det att gjuta en litterär form av 

detta. Ska jag skriva den i tredje person? Nej, det blir lite 

räddhågset, ängsligt och anemiskt. Ska jag skriva den i 

första person? Det är det farligaste som finns. Jag går in 

i den med mitt eget språk, men inte för att imitera hans 

språk. Jag gör det som en hyllning implicit till hans värld, 

hans förmåga, hans kunskaper, hans briljanta stil och 

hans extrema tidiga begåvning. 

Brottet mot genetiken 

Boken är också en hyllning till brottet mot genetiken och 

mot Dagermans sociala förbannelse. 

– Det framgår inte av texten, men det ligger som en 

underström av lava, en kulvert genom boken. Genetiken 

är vår mäktigaste furste, brukar jag säga, men Dagerman 

bryter mot den. 

Hans tunga bagage av arv och miljö: den lille gossen 

som lämnas bort bara sex veckor gammal, pappan som 

är suput och rallare, mamman oförmögen att ta hand om 

sonen som skickas mellan Älvkarleby och Stockholm sex 

eller sju gånger och som växer upp till ett ungt litterärt 

geni. 

– Stig Dagerman var långt mer brådmogen än jag någon- 

sin har varit. Han var kulturredaktör på Arbetaren när 

han var 21 år. Skrev romaner, noveller, dramatik, 1280 

Dagsedlar. Han reste i Europa och skrev Tysk höst. Han var 

rastlös; jag säger att ”han löper amok i frihetens öga”. Det 

är en vacker mening. Han figurerade ofta i kolorerad press, 

men var skygg för fotografer. Han var enormt produktiv 

tills det bara tog stopp. Jag var 34 när jag debuterade. Vid 

den åldern var Stig Dagerman död. 

Skulder 

– Han var skyldig förlaget 125 358 kr, det motsvarar 

3 miljoner i dagens penningvärde. Dessutom hade han 

många kvinnor, han var otrogen, otrygg. Det var en 

skör människa och där har du en av förklaringarna till 

varför han vänder bort blicken när det blir journalfilm. 

Kanske också till självmordet natten mellan den fjärde 

och femte november 1954 i garaget på Fenixvägen 4 i 

Enebyberg. Skuld till förlaget, skuld till kvinnor, skuld 

till sin barndom. 


Dagerman satte titeln 

Titeln på Ranelids roman kommer från en liten lapp som 

Stig skickade till sin bänkkamrat i skolan: ”Vad tror du om 

det här: Mitt namn ska vara Stig Dagerman”. Kanske blir 

romanen svensk långfilm inom kort. Björn Ranelid har 

blivit uppringd och tillfrågad i ärendet. Filmatiseringarna 

av tre av Dagermans egna romaner bidrog till hans popularitet, 

men det är annat som avgör om ett författarskap 

dör med författaren eller lever vidare. 

Nycklar till överlevnad 

– För att en författare ska leva vidare måste det finnas något 

i anslaget som rör vid gemene man, som inte är elitistiskt, 

som inte är hermetiskt tillknäppt, eller tidsbundet. Stig 

skriver om sorg, smärta, ångest, rädsla, glädje och lycka. 

Och han är kosmopolit i själen. 

– Jag tror Stig Dagerman kommer leva kvar länge, minst 

lika länge som Strindberg, trots sin snäva produktion och 

korta livsbana. Jag plockar fram honom minst en gång 

i månaden för språkets skull. Hans språk gick rakt in i 

mitt hjärta och det har jag aldrig hämtat mig ifrån. Det 

är underbart. 

Stig Dagerman 

– kometen som kom 

för nära solen 

redan 1993 kom Björn 

ranelids bok Mitt namn 

skall vara Stig Dagerman 

och i parnass tidigare 

temanummer om stig 

dagerman 1999 skriver 

ranelid bl.a. så här om 

honom: 

På knappt tio år drog 

han en ljusbåge på mörk 

himmel över Sverige. 

Kometen kom för nära 

solen och brändes till 

stoft, men flarnen ligger 

där på vita ark och 

väntar på att du skall läsa dem. 

13


elfriede Jelinek till parnass läsare: 

Jag beundrar Dagermans sans 

Av BENGT SÖDERHäLL 

– Under åren som gått sedan Elfriede Jelinek fick Dagerman- 

priset och Nobelpriset i litteratur har vi brevväxlat, berättar 

Bengt Söderhäll. När jag så skrev och berättade att Parnass 

skulle komma med ett temanummer om Dagerman, fick jag 

dagen efter en text med kommentaren: ”Jag skickar en liten text 

om Dagerman, som de kan ha med i tidskriften!” 

Så här skriver Elfriede Jelinek: 

”Från första stund, när jag läste hans texter, blev jag 

drabbad av denne man och hans öde, han som vid så unga 

år, inte ens tjugofem var han, med språk, enbart med språk, 

(något annat hade han inte) försökte begripa tillståndet 

i till exempel Tyskland omedelbart efter krigsslutet. Att 

utan fanatism ställa sig inför en knappt född demokrati, 

som kom till världen hösten 1946. För övrigt samtidigt 

med mig. Där kom alltså demokratin krälande ut ur ett 

blodigt svart hål, alldeles skorpig och klibbig, nästan 

oigenkännlig. 

Jag beundrar Dagermans sans och sinne för rättvisa, 

också gentemot gärningsmännen, utan att därigenom 

försumma offren och på så sätt än en gång skända dem. 

Detta är något som man knappast finner någonstans i 

den tyskspråkiga litteraturen från denna tid. 

Sans innebär hos denne författare att Vilja Se, utan 

att ingripa aktivt eller passivt. Om man inte enkelt kan 

hjälpa någon. 

Sans är inte: bara låta saker ske, utan det är trots allt 

handling. Seendets och beskrivandets handling, som 

släpper in allt och håller fast det, i det att det inte vill 

bli fasthållet. Jag skulle gärna försöka förvärva denna 

berättarhållning som förebild, men jag lyckas inte, jag 

värderar alltid, kanske kan jag inget annat. Det är nu 

ingen värderande rättvisa, som upprätthåller säkerhet 

och ordning i det som är, det skulle ju vara motsatsen till 

litteratur, utan en lekfull rättvisa, som ur hans figurers 

anspråkslöshet plockar fram deras allra egnaste, som har 

sitt ursprung i deras mänsklighet, nej, egentligen i deras 

människovara, och ständigt på nytt (och ständigt som 

något nytt, något aldrig förekommande [nie Dagewese- 

nes]) visar upp det för oss. ” 

(Översättning från tyska Magnus Lindman och Bengt Söder- 

häll) 

Jelinek fick Dagermanpriset 

och Nobelpriset samma år! 

Lördagen den 5 juni 

2004 fick elfriede Jelinek 

dagermanpriset. ett halvår 

senare fick hon nobelpriset 

i litteratur med 

motiveringen: 

… för hennes musikaliska 

flöde av röster och mot- 

röster i romaner och dramer 

som med enastående språklig 

lidelse blottar de sociala 

klichéernas absurditet och 

tvingande makt. 

dagermanpriset fick hon med med motiveringen: 

Elfriede Jelinek får Stig Dagermanpriset 2004 för ett 

författarskap som befinner sig mitt i tiden. I vidsträckta 

textytor möter Heidegger CNN och grekiska gudar korsas 

med ikoner från vår egen tid; ett skrivande som lånar och 

stjäl, sätter samman och bryter ner, ett skrivande där myten 

dekonstrueras och till och med Piff och Puff är värda en 

essä; allt genomfört med ett frontalangrepp på språket som 

låter yta bli djup och djup bli yta för att provocera oss att bli 

delaktiga, att ta ställning, att TÄNKA. 

14 parnass 4·2012 

FOTO: sTIg DagERmaNsÄllsKaPET


Collage med pristagarna på Bok & Bibliotek. 

Stig Dagermanpriset delas ut till den person eller den 

organisation som i Stig Dagermans anda verkar för att 

värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet och 

är ett samarbete mellan Älvkarleby kommun och Stig 

Dagermansällskapet. Prissumman är 50 000 kronor. 

Temat för priset är Stig Dagermans dagsvers ”En dag om 

året”: 

En dag om året borde alla låtsas, 

att döden vilar i ett vitt schatull. 

Inga stora illusioner krossas, 

och ingen skjuts för fyra dollars skull. 

Världskatastrofen sover lugnt och stilla 

emellan lakan på ett snyggt hotell. 

Inget rep gör någon broder illa, 

och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll. 

Inga män blir plötsligt sönderbrända 

och ingen dör på gatorna just då. 

Visst är det lögn, det kan väl hända. 

Jag bara säger: Vi kan låtsas så. (23.2.54) 


Pristagare: 

John Hron 1996, Yasar Kemal 1997, Det svenska folk- 

biblioteket 1998, Ahmad Shamloo 1999, Roy Andersson 

2000, Elsie Johansson 2001, Gita Sereny 2002, Lukas 

Moodysson 2003, Elfriede Jelinek 2004, Göran Palm 

2005, Sigrid Kahle 2006, Lasse Berg 2007, Jean-Marie 

Gustave Le Clézio 2008, Birgitta Wallin/Karavan 2009, 

Eduardo Galeano 2010, Judik Benedek 2011 och Nawal 

El Saadawi 2012. 

Prisjuryn 

Består för närvarande av Arne Ruth (ordförande), René 

Dagerman, Kerstin Jacobsson, Maria-Pia Boëthius 

(1999–), Björn Ranelid, Hilda Hellwig, Jan Bendrik och 

Bengt Söderhäll. Tidigare har Margareta Norlin och 

Therese Eriksson varit med i juryn. 

15 

FOTO: sTRINDBERgsmUsEET


LE CLézIO 

i dagermans 

skOg 


Jean-Marie Gustave Le Clézio. 

© NOBElsTIFTElsEN FOTO: Ulla mONTaN 

Det är Nobelfest i Stockholms stadshus. Litteraturpristagaren 

Jean-Marie Gustave Le Clézio håller efter middag- 

en ett tacktal där han säger att litteratur är det finaste vi 

kan ge våra barn och att den hjälper mänskligheten att 

förstå bortom gränserna. En del av talet håller han på 

svenska, och han avslutar med att tacka skogen. 

– Jag vill tacka er för att jag får vara här. Tack Svenska 

akademin, tack svenska folket … och tack skog. 

Redan i början av 2008 utsågs Le Clézio till 2008 års 

Stig Dagermanpristagare med motiveringen: 

Jean-Marie Gustave Le Clézio fyller bokens vita papper med 

de skönaste kombinationer av ord, skapade ur en medvetenhet 

om de utsattas och utstöttas tillvaro som orättvis och onödig. 

I hans litterära vittnesmål finns vi alla, vår tid, vår plats, vår 

frihet och vår sårbarhet. 

Vandring längs älv och väddklint 

I brevväxlingen oss emellan rörde det mesta praktiska 

ting, särskilt sedan det stod klart att han också skulle få det 

där andra, stora, litterära priset. Vi i Dagermansällskapet, 

Urban Forsgren och jag, lovade vår pristagare, och såg 

själva fram emot, några stillsamma dagar tillsammans 

vid Dalälvens utlopp och i Dagermans skog. Fram till 

dess att Herr Engdahl meddelade vem som fick 2008 års 

Nobelpris i litteratur var planen att författaren skulle 

komma till Älvkarleby under några dagar för att lära 

känna naturen här i Norduppland. Han hade brevledes 

fått beskrivningar av älven, skogen, fåglarna, fisket och 

han hade svarat: 

”efter att ha läst din beskrivning av Dalälven har jag en stark 

längtan att få komma till den plats där en del av Dagermans 

känsla för tillvaron måste leva vidare … , jag ser fram emot att 

göra den här resan till Dagermans födelseort.” 

Ja, nu blev det ingen kanotfärd på Dalälven och inga 

längre skogspromenader som planerat var. En kortare 

vandring längs älven blev det och en väddklint och hav- 

tornets solmättade syrlighet blev författarens slagruta i 

Dagermanland. De skogsväsen, troll och andra kanske 

obefintliga och de som verkligen finns, får vänta ännu 

en tid. Skogen kom i stället att vara närvarande på annat 

sätt, i text och tal. 

Diktaren och paradoxen 

Le Clézios Nobelföreläsning bar rubriken ”I paradoxer- 

nas skog” och den skog som är utgångspunkt för före- 

läsningen var den skog Stig Dagerman skriver om i 

”Diktaren och samvetet” (först publicerad i 40-tal, 1945:6). 

I talet säger Le Clézio: 

’Paradoxernas skog’ kallar Stig Dagerman skrivandet, den 

plats från vilken konstnären inte skall försöka fly. Där skall 

16 parnass 4·2012

Dagermans skog är också Le Clézios skog. 

han tvärtom slå läger för att lära känna varje detalj, för att 

utforska varje stig och namnge varje träd. Det är inte alltid en 

behaglig vistelse. Han hade för sig att han var skyddad, hon 

anförtrodde sig åt sitt pappersark som åt en nära, förståelsefull 

vän, men de konfronteras nu plötsligt med verkligheten, inte 

bara som iakttagare utan också som aktörer. De tvingas välja 

sida och hålla andra på avstånd. 

Stig Dagerman skriver i ”Diktaren och samvetet” (Essäer 

och texter, 1983): 

Men när han/författaren av stjärnor och måne och sol 

och kompass får veta att han befinner sig i paradoxernas 

skog bör han inte bli förtvivlad över sin situation och 

leta efter stigar som leder ut. I stället bör han söka sig 

en lägerplats. Förr eller senare måste han ändå förstå 

att han inte har någon annan skog att välja på och att 

diktarskapets konflikt på sin höjd är temporärt löslig. 

Detta hindrar givetvis inte att han oupphörligt tar 

ställning till dessa paradoxer, kanske är det ytterst detta 

som försvaret för dikten innefattar. Hur är det till exempel 

möjligt att å ena sidan förhålla sej som om ingenting 

vore angelägnare än dikten medan han å andra sidan 

dock ser hur folk omkring honom slåss med svälten 

och nödvändigtvis måste se ett höjt ackord som det 

angelägnaste? Där stöter han på en ny paradox: Han som 

ville skriva för de hungriga märker att endast de mätta 

har ro att låtsas som honom. 


”Jag vill gärna tala lite mer om skogen.” 

Så fortsätter Le Clézio sin Nobelföreläsning den sjunde 

december i den fullsatta Börssalen och i kuvertet som lig- 

ger intill manuskriptet på talarstolen sticker väddklinten 

fram, den väddklint som hjälpte honom att styra stegen 

längs Dalälvens strand alldeles intill Dagermans Norr- 

gärdet några veckor tidigare, den väddklint han glömde 

men som nu hjälper honom genom den ovana situationen 

under de tretton kristallkronorna, den väddklint han all- 

deles innan han steg upp i talarstolen fått tillbaka av en 

läsare, en läsare han promenerat en stund med i paradox- 

ernas skog, en skog som för en stund varit alldeles begriplig, 

tröstande och uppfordrande. 

– Strax före det överraskande beskedet från Svenska 

Akademien om utmärkelsen som jag tilldelats satt jag 

och läste Stig Dagerman, en samling politiska texter med 

titeln Essäer och texter, berättar Le Clézio. 

– Det var ingen tillfällighet att jag fördjupade mig i 

denna ironiska och bittra bok som jag är särskilt förtjust i. 

Jag skulle resa till Sverige för att motta ett annat pris, från 

Dagermansällskapet, och besöka Stig Dagermans barndomstrakter. 

Jag har alltid tyckt om Dagermans sätt att 

skriva, hans blandning av ungdomlig ömhet, av naivitet 

och sarkasm. Hans idealism. Den klarsyn med vilken han 

iakttar de vilsna efterkrigsåren, då han var vuxen och jag 

ett barn. Jag fäste mig speciellt vid en mening, det kändes 

som om den vände sig direkt till mig då jag hade publicerat 

17 

FOTO: BENgT sÖDERHÄll

en roman med titeln Ritournelle de la Faim. (Samma gamla 

svält. 2009, översättning av Ulla Bruncrona.) 

Boléro – en historia om hunger 

Det är i Ritournelle de la faim Ravels Boléro spelar en av- 

görande roll, ett musikstycke Stig Dagerman ofta lyssnade 

till när han skrev. I den medeltida kyrkan i Älvkarleby 

kommer vi att tala om detta, om Boléro: 

– Boléron är inte ett musikstycke som alla andra. Den 

är en profetia. Den berättar historien om en ilska, om 

hunger. När den slutar i våld(samhet) blir den med- 

följande (åtföljande) tystnaden förskräcklig (hemsk) för 

de utmattade överlevande, säger Le Clézio. 

Också Stig Dagerman lyssnade på Boléro. 

Den franske tonsättare Maurice Ravel komponerade Boléro 1928. 

Det är ett suggestivt, ångestladdad musikstycke, som många av efterkrigstidens 

intellektuella uppskattade. Stycket består av bara en me- 

lodi och en rytm, som repeteras om och om igen. Kompositionen bör- 

jar mycket svagt, en virveltrumma spelar samma rytm genom hela 

stycket. Melodin spelas sedan växelvis av olika instrument, tvärflöjt, 

klarinett, fagott, oboe, trumpet, saxofon, horn och så vidare. Ackompanjemanget 

blir hela tiden livligare och starkare tills hela orkestern 

spelar i slutet. 

– Min mamma var på premiären av baletten Boléro i 

Paris, fortsätter Le Clézio. Halva publiken var vansinnigt 

entusiastisk och den andra var vansinnigt upprörd. Inne- 

börden, det ska ses som uttryck för en tidsstämning. Den 

europeiska kolonialismens höjdpunkt och det fanns en 

föraning om ett kommande krig, en känsla av att något 

fasansfullt väntade, som man inte visste vad. 

– De fyra slagen i slutet på Boléro innebär en föraning 

av det som skulle komma. Konst är inte bara det estetiska 

rummet vid sidan av, utan det kan också fånga något som 

inte går att fånga med andra medel. 

”Det är förmodligen därför Stig Dagermans lilla 

FOTO: BENgT sÖDERHÄll 

mening gör sig påmind, därför jag vill läsa den om och om 

igen och låta mig genomsyras av den. Där finns förtvivlan 

och samtidigt jubel, för i bitterheten finns den sanning 

som vi alla letar efter. Som barn drömde jag om skogen. 

Den skrämde och lockade mig på samma gång. Jag för- 

modar att både Tummeliten och Hans greps av samma 

känslor när den med alla sina faror och alla sina under- 

verk omslöt dem. Skogen är en värld utan orienterings- 

punkter. Trädens täta lövverk, mörkret som råder där- 

inne, kan få en att gå vilse. Detsamma kunde man säga 

om öknen eller om öppna havet, där varje dyn, varje berg 

och varje våg följs av en identisk dyn, ett identiskt berg 

och en identisk våg.” 

”Varför skriver man?” 

Det var de första orden i föreläsningen och den avslutas: 

”Stig Dagermans mening om författarens grundläggande 

paradox rör i all sin pessimism vid en stor sanning. 

Han är missnöjd över att inte kunna vända sig till dem 

som hungrar efter jordisk föda och kunskap. Alfabeti- 

seringen och kampen mot svälten hänger samman, de 

är starkt beroende av varandra. Man kan inte lösa det 

ena problemet och lämna det andra därhän. Båda kräver 

att vi handlar. Må inget barn oberoende av kön, språk 

eller religion behöva svälta eller leva utan kunskaper 

under detta tredje årtusende som just har inletts här på 

vår gemensamma jord. Barnet bär på framtiden för vår 

mänskliga ras. Kungariket tillhör barnet som Herakleitos 

skrev en gång för länge sedan.” 

– En författare och ännu en författare och ett antal 

läsare möts i skogen, stillsamt samtalande, högröstat rop- 

ande, lystrande efter ekon, tar varandra i handen. Vår 

gemensamma och paradoxala plats, frihet, sårbarhet, vår 

skog, sammanfattar så Le Clézio. 

Gåtan får sitt svar 

Jemia Le Clézio, författarens hustru, kommer fram till 

mig efter föreläsningen och räcker över en av de böcker 

paret Le Clézio skrivit tillsammans, Sirandanes, en för- 

tjusande bok för barn om gåtor på kreol. 

På försättsbladet har Le Clézio skrivit, på kreol: ”Lamin 

sémé, lizié rékolte.” Några timmar senare skriver jag sva- 

ret som ett sms: ”Krir av lire.” 

I den paradoxala skogen författas och läses det, samtalas 

det och skapas det förståelse och mening. Frågan på kreol 

lyder: 

– Handen sår, ögonen skördar? 

Svaret: 

– Skriva och läsa! 

18 parnass 4·2012

”Nordens Rimbaud” 

stig dagerman kult i frankrike 

Av KARIN DAHL 

Karin Dahls bok La réception 

de l’œuvre de Stig 

Dagerman en France kom 

ut i Paris 2010. 


År 1954 tar en ung svensk författare 

livet av sig i Stockholm. Två år 

senare kommer en av hans romaner 

ut på det prestigefyllda förlaget 

Gallimard i Paris. Romanen Bränt 

Barn, eller L’Enfant brûlé i fransk 

översättning, mottas av en hyllande 

kritik. Sedan dess har Stig Dagerman 

– som slutade skriva innan 

han fyllde trettio år – inte upphört 

att fascinera den franska publiken, 

medan intresset för honom är be- 

tydligt svalare i andra länder, i synnerhet 

i Storbritannien där man 

rent utan skulle kunna tala om en 

flopp. (Bränt barn såldes där exempelvis bara i 700 exem- 

plar.) Hans samtliga verk är översatta till franska, vilket 

är mycket ovanligt för en nordisk författare, och hans 

dramer sätts ständigt upp på franska scener. I Frankrike 

har Dagerman också en särställning inte bara som nord- 

isk författare utan också som utländsk författare. Fransk- 

språkiga forskare har uppmärksammat honom i studier 

och antologier. Anmärkningsvärt är att en biografi skri- 

vits om Dagerman på franska (av Georges Ueberschlag 

1996). 

En litteraturens James Dean 

I Frankrike presenteras Stig Dagerman av kritikerna 

som ”den store svenske författaren”. Man betonar fak- 

tumet att han kommer från ”le Grand Nord”, ”den väl- 

diga Norden”, ett ställe som man tillskriver mystiska egen- 

skaper, genom att tala om exempelvis ”en hyperboreisk 

blekhet” eller om ”de stora fjordarnas misströstan” (det 

sistnämnda avslöjar en viss sammanblandning av de 

nordiska länderna). Tyngdvikten läggs dock på författa- 

rens självmord. Att han dog på ”höjden av sin framgång” 

eller ”vid 31 års ålder” är ofta det första man läser i recen- 

sionerna. Det bidrar till porträttet av den evigt unge poe- 

ten, vilket har en viss tilldragande charm, och skänker ho- 

nom ett skimmer av en slags litteraturens James Dean. 

Dagermans framgång i Paris har varit avgörande för 

hans internationella erkännande och för att hans verk 

har spridit sig också till andra länder, såsom Italien, men 

även för återupptäckten av honom i Sverige. Det syns 

bland annat i intresset som väckts hos svenska medier 

efter uppmärksamheten han har fått i Frankrike. Det blev 

särskilt tydligt när den franska rockgruppen Têtes raides 

för några år sedan tonsatte Dagermans text ”Vårt behov 

av tröst…” (”Notre besoin de consolation…”) något som 

föranledde viss uppmärksamhet i svenska media. Vi kan 

konstatera ett nyvaket svenskt intresse för författaren som 

återspeglas i teateruppsättningar och genom Norstedts 

nyutgåva av Dagermans romaner 2010. 

Hur kommer det då sig att Dagerman är så uppskattad 

i Frankrike? I min doktorsavhandling analyserar jag 

”kanoniseringen” av hans verk i Frankrike och visar på tre 

huvudfaktorer som förklarar hans framgång: Dagermans 

franska ambassadörers ansträngningar, de inneboende 

kvaliteterna i själva texterna och, kanske viktigast, myt- 

bilden kring författaren. 

Dagermans ambassadörer 


Utan sina ambassadörer, dvs. de som har introducerat 

verket, hade Dagermans erkännande aldrig blivit så om- 

fattande i Frankrike. Det handlar om några få eldsjälar 

som har åstadkommit ett mycket viktigt arbete genom att 

översätta, ge ut och sätta upp Dagermans texter, initiera 

debatter och diskutera verket. Det är på sin plats att 

nämna förläggaren Hubert Nyssen. På 1980-talet startade 

han förlaget Actes Sud som specialiserat sig på nordisk 

och germansk litteratur och omedelbart adopterade den 

svenska författaren. Översättaren Philippe Bouquet har 

tagit plats som en veritabel talesman för Dagerman i den 

franskspråkiga världen och gjort ett fantastiskt arbete 

genom att skriva och tala om verket. I början av sjuttio- 

talet publicerade Nobelpristagararen Jean-Marie Gustave 

Le Clézio artikeln ”Hé Stig Dagerman!” som kom att 

spela en nyckelroll för det dagermanska genombrottet 

(i ett specialnummer om svenska och finska författare i 

Les Lettres Nouvelles). Det krävs ofta en inhemsk etablerad 

person för att ge vind i seglen åt en utländsk författare 

som ännu är okänd för läsarna i det nya landet. 

19

IllUsTRaTION: CaRlO CaRRÁ 

Dagermans texter 

Nästan fyrtio år senare ägnade Le Clézio sitt Nobeltal åt 

Dagerman (se s. 16) och förklarade i svenska kulturradion 

vad det är som han uppskattar så mycket: 

”Denna blandning av lidande och ironi, det är sublimt. 

Hans texter är sublima, att man kan läsa dem idag fastän 

att de handlar om saker som hände för länge sedan. Man 

kan läsa dem med mycket entusiasm. […] Det är inte 

särskilt originella idéer som han handskas med, men han 

gör det med en sådan enkelhet, en sådan självklarhet, en 

sådan precision… att man, det är som, skulle man kunna 

säga, man hör ett barn som säger sanningen, för första 

gången hör man sanningen.” (Kulturradion P1 2008- 

05-01: Vårt behov av tröst – tre sätt att närma sig Stig 

Dagerman”.) 

Arthur Rimbaud (1854–91) anses synnerligen nyskapande och 

originell som poet. Tidigt i tonåren skrev han en revolutionerande 

och för den tiden moraliskt utmanande poesi, och har framstått som 

ett ideal för många unga rebelliska poeter. Han upphörde att skriva 

poesi innan han fyllt tjugo, och försörjde sig efter det bland annat som 

lycksökare, handelsman och vapenhandlare i Abessinien. Rimbaud 

introducerades i Sverige i början av 1930-talet av Gunnar Ekelöf i 

tidskriften Spektrum. 1939 presenterades han i Artur Lundkvists 

essäsamling Ikarus flykt. På svenska utgavs Rimbauds Samlade verk 

2003. (Wikipedia) 

Le Clézios glasklara beskrivning ringar säkerligen 

in den känsla många franska läsare delar med honom 

i mötet med Dagermans texter, vilket för oss in på den 

tredje faktorn, nämligen att Dagermans texter i sig upp- 

enbarligen har en speciell kraft att på djupet förmå beröra 

dem som läser dem. Flera läsare har vittnat om detta. 

Om hans texter särskilt tilltalar de franska läsarna kan 

det kanske förklaras med den likhet som de har med en 

av fransmännens egna litterära strömningar, existentia- 

lismen. Dagermans konstnärliga uttryck verkar återknyta 

till något i den mottagande kulturen, något i den franska 

folksjälen, något som läsarna känner igen sig i. 

Mytbilden 

I Frankrike har Dagerman redan från början varit före- 

mål för en mytbildning som fortsätter än idag. Mytbilden 

består framförallt av två element som sammanblandas: 

självmordet och Norden och det är i första hand för- 

fattarens självmord som ger upphov till denna. Tack vare 

självmordet, kan man säga, är Dagerman ansedd som den 

evigt unge författaren och som ”le poète maudit”, därav 

epitetet ”Nordens Rimbaud”. Att Dagerman är en ut- 

ländsk författare i Frankrike utgör den andra ingrediensen 

i mytomspinnandet, då hans nordiska härkomst utlöser 

en hel lavin av associationer i litteraturkritikernas fanta- 

si, såväl geoklimatiska sådana som sociala och litterära. 

Dessa referenser knyter i sin tur an till andra redan exi- 

sterande myter om Norden, som den om melankolin och 

svårmodet som sägs behärska nordbor, dessa ensamma 

och självmordsbenägna varelser som bebor de avlägsna 

platser där, för att citera en kritiker, ”evig vinter” råder. 

Sådana mörka föreställningar ger i sin tur näring åt 

myten om Dagerman. Dessa något svarta associationer 

som skulle kunna ha haft en negativ inverkan förefaller 

snarare ha lockat kritikerna. Mottagandet av Dagerman 

i Frankrike är en historia om en mörkrets förförelse. 

Nationella stereotyper om Norden som kyla och ångest 

i kombination med en stilistisk bravur som slår an på de 

franska läsarnas egna litteraturhistoriska strängar har 

alltså banat väg för en svensk författare att kunna beträda 

den franska parnassen. 

Karin Dahl är forskare på svenska insti- 

tutet i rom där hennes pågående projekt 

handlar om mottagandet i sverige av 

italiensk litteratur och om interkulturell 

kommunikation mellan sverige och 

italien. hon har tidigare publicerat en bok 

i frankrike om stig dagermans franska 

och italienska mottagande. 

20 parnass 4·2012

Lo Dagerman: 

nytt intresse för stig dagermans 

verk i usa 

Av CATHARINA SÖDERBERGH 

Stig Dagerman var gift två gånger, första gången med 

Annemarie Götze, andra gången med skåderspelerskan 

Anita Björk, som han fick dottern Lo med. Lo Dagerman, 

som bara var två år när fadern tog livet av sig 1954, bor 

sedan många år i USA. Men hon är då och då i Sverige 

för att hälsa på sina släktingar. Just nu är hon dock i USA, 

men hon har öppenhjärtigt svarat på våra frågor. 

Hur påverkade Stig Dagermans, din fars, tidiga bortgång dig 

och din uppväxt? 

– Jag tror varje litet barn, vars förälder dör, påverkas av 

det trauma som drabbar hela familjen. Jag var så liten 

och minns inte alls Stig, men jag minns till exempel min 

mamma som sitter och gråter och alla människor som 

kom till Enebyberg och hälsade på, ofta med presenter till 

mig. Som Harry Martinson – han tog med en bilderbok 

med vackra fjärilar till mig. Jag minns också att jag lekte 

en hel del ensam, hade fantasier och lekte i en garderob 

i mitt rum. 

Så länge jag kan minnas har jag vetat att min pappa 

tog livet av sig – i garaget. Eftersom jag fick så mycket 

uppmärksamhet, från familjen, släktingar, vänner osv., 

kände jag mig alltid speciell på något sätt. Det var inte 

av ondo. (Jag kände ju inte en saknad efter en älskad 

människa …) 

När man blir tonåring känns det jobbigt ... man vill 

hitta sig själv, inte vara någons barn. Sedan när man blir 

äldre, söker man i sitt genetiska ursprung och miljöarv, 

och försöker förstå den förälder som ”försvann” ... 

När förstod du Stig Dagermans betydelse och att han var en 

stor författare? 

– Jag fick höra om Stigs författarskap från allra första början 

(säkert från Anita), hur speciell han var, så begåvad – 

det är något som jag ”alltid” vetat. När jag var i skolåldern 

hade jag hans gamla skrivmaskin och det var på den som 

jag lärde mig att skriva maskin och tota ihop mina egna 

alster på … Jag skrev inte för att jag skulle vara speciellt 



bra på det. Mera var det något som man gjorde: använde 

ord och formulerade sig i skrift. Sedan i skolan älskade jag 

att skriva uppsatser på svenskalektionerna och fick viss 

uppmärksamhet – kanske mer på grund av mitt arv än 

kvaliteten på det jag skrivit. Jag har aldrig skrivit senare, 

jag är mer visuellt lagd och tycker bättre om att arbeta 

med bild än ord. 

När flyttade du till USA? 

– Jag har bott utomlands (i Nordamerika) längre än jag 

bott i Sverige – sedan 1975. Jag emigrerade inte utan stack 

iväg för att plugga och sedan blev det som det blev … 

Jag tog en mastersexamen vid MIT (Massachusetts 

Institute of Technology) och arbetade sedan med kollek- 

tivtrafikplanering i tio år. Sedan tog jag en annan Masters i 

Counseling och har de senaste 15 åren arbetat som kurator 

inom ett stort skolsystem i Washington DC. För tillfället 

jobbar jag heltid, dock utan lön, på att försöka få Stigs text- 

er tillgängliga (på modern engelska!) och kända i framförallt 

USA, men också för andra engelsktalande läsare. 

Känner du dig som svenskamerikan? 

– Jag har ingen sentimental relation till gamla svenskbyg- 

der även om Stig nog hade släktingar som utvandrade i 

början av 1900-talet (se t.ex. Snöblandat regn). Däremot 

är det stort att själv vara invandrare och att själv försöka 

brygga över dessa olika världar, och att hjälpa sina barn 

att förstå och uppskatta sitt svenska arv. Det är en drivkraft 

i mitt arbete här i USA att försöka få ut Stigs verk på 

modern amerikansk engelska, till skillnad från 50-talets 

brittiska engelska. 

En sak som dock gör mig sentimental, erkänner Lo 

Dagerman, är detta: 

– Dan, min äldste son håller nu på att ta en MFA 

(Master of Fine Arts) i regi på the American Film Institute 

i Hollywood, och bor bakom det anrika Roosevelt Hotel. 

Exakt för sextio år sedan bodde Anita och Stig på samma 

hotell när de kom till Hollywood för att göra sin lycka! 

21

Stig Dagerman med sin lilla dotter Lo. 

(Anita med Hitchcock och Stig med manus). Mer om 

det äventyret finns att läsa på www.dagerman.us under 

Multimedia/Film. 

Kan du berätta lite om intresset för Stig Dagermans verk i USA 

idag? 

– Vi, dvs. Norstedts och jag som översättare, har sedan 

börjat på 1980-talet försökt att få amerikanska förlag in- 

tresserade av att nypublicera Stig Dagerman, men det 

visade sig vara väldigt svårt – tills nu. Däremot kunde 

Steven Hartman, amerikansk nyöversättare av Stigs 

noveller, publicera många av dem i amerikanska litterära 

tidskrifter under 1980- och 1990-talen. 

För två år sedan, 2010, fick vi äntligen positivt svar 

från ett par stora förlag. Ett av dem, David Godine Pub- 

lisher i Boston, har vi ett avtal om två böcker med: En 

novellsamling (med nya och originalöversättningar) som 

kommer ut våren 2013. Även romanen Bröllopsbesvär, 

som vi hoppas kommer ut under 2015 (för första gången 

översatt till engelska!). 

University of Minnesota Press (UMP) hörde också av 

sig för ett par år sedan och frågade om de fick publicera 

German Autumn (Tysk Höst), som sedan publicerades 

2011. I våras kom så Island of the Doomed (De dömdas ö) 

ut och våren 2013 kommer A Burnt Child (Bränt barn) i 

nyöversättning. Så nu hoppas vi att UMP blir ett ”hem” 

för Dagermantexter i USA! 

Hur har detta nya intresse uppstått? 

– Jag tror att den 11 september 2001 totalt ändrade amerikanernas 

inställning till omvärlden – utländsk litteratur 

blev intressant igen. Världen har också krympt, mycket 

genom internet och globalisering, och det har också 

hjälpt. 

Samtidigt har Stigs texter hållits aktuella in på 2000- 

talet med nyutgåvor i Sverige och andra delar av Europa 

22 parnass 4·2012 

FOTO: lO DagERmaN PRIVaT

och det har även uppmärksammats i USA. 

”Die Zeitgeist” (tidsandan) har också förändrats: med 

utdragna krig, ekonomiska, politiska och ideologiska kris- 

er som resulterat i att människor känner sig mer utsatta, 

rädda och hjälplösa. Det är en situation som filosofiskt 

mer liknar efterkrigstidens än de mer optimistiska 1980- 

och 1990-talens. 

Hur har då de böcker, som hittills publicerats, tagits emot av 

amerikanska läsare? 

– German Autumn (Tysk höst) har bemötts väl. I The New 

Republic stod det till exempel: 

”Dagerman describes all of it with a ferocious lucidity 

that does not admit hyperbole or sentimentality. He is 

concerned to tell the truth, to show the world as it is, 

because only then can a clear idea be formed of what 

ought to happen next…” 

(”Dagerman beskriver alltsammans med en våldsam 

klarhet som inte medger överdrift eller sentimentalitet. 

Han är angelägen om att säga sanningen, att visa världen 

som den är, bara då kan en klar uppfattning bildas av vad 

som borde hända härnäst ... ”) 


Lo Dagerman var bara två år 

när hennes far stig dagerman 

tog livet av sig. sedan 1975 är 

hon bosatt i usa. 

Los mamma Anita 

Björk har gått bort 

Precis vid pressläggningen av Parnass kom budet om att 

Lo Dagermans mamma, skåderspelerskan Anita Björk, 

gått bort. I Dagens Nyheter beskriver Leif Zern henne 

som ”den stora gåtan i svensk teater. Många ville veta vem 

hon var bakom den till synes svala ytan.” 

Anita Björk hade ett brett register. Hon var fröken Julie 

i Alf Sjöbergs film i början av 1950-talet, den androgyna 

Tintomara i Alf Sjöbergs uppsättning av Drottningens 

juvelsmycke 1957 och Siri von Essen i uruppförandet av 

PO Enquists Tribadernas natt 1975 på Dramaten. 

Sammanlagt blev det omkring 25 filmroller och ett 

halvt dussin TV-pjäser, främst på 1980- och 90-talen. Bild- 

makarna av Ingmar Bergman var den sista. 

Mankell ger draghjälp 

åt Dagerman i USA 

succén för svenska kriminalförfattare i usa har säkert 

gett spinn-off-effekter på andra svenska författare, som 

t.ex. stig dagerman. kanske är amerikanska läsare nyfikna 

på vilka svenska författare som är deras förebilder? 

Omslagen på de amerikanska upplagorna av stig 

dagermans böcker pryds av positiva citat från kända 

författare: 

så här säger t.ex. Henning Mankell om Tysk höst: 

”One of the best collections ever written about the 

aftermath of war.” 

(”en av de bästa reportageserierna som någonsin skrivits 

om efterdyningarna efter kriget.”) 

Graham Greene: 

”dagerman wrote with beautiful objectivity. instead of 

emotive phrases, he uses a choice of facts, like bricks, to 

construct an emotion. ” 

(”dagerman skrev med en underbar objektivitet. istället 

för känslosamma fraser, använder han fakta, som 

tegelstenar för att sätta ihop starka känslor”) 

Le Clézio i sitt förord till De dömdas ö: 

”undoubtedly one of the strangest novels of the twentieth 

century. ” 

(”Otvivelaktigt en av århundradets märkvärdigaste 

romaner. ”) 

23


människans öde avgörs 

överaLLt Och aLLtid 

Av STIG DAGERMAN 

Ett halvdussin författare, däribland Stig Dagerman, fick 1950 

i uppdrag av tidningen Vi att svara på frågan ”Tror vi på 

människan”. Det här är Stig Dagermans svar: 

Att yttra sig om människan är att tala om sig själv. I den 

process individen oförtrutet för mot mänskligheten är 

han själv part, och det enda som kan skilja honom från 

målet är döden. Typiskt är att han ständigt, inte minst 

som domare, befinner sig på de anklagades bänk. Ingen 

kan påstå att mänskligheten är stadd i förruttnelse utan 

att först ha iakttagit förruttnelsesymptomen på sig själv. 

Ingen kan säga att människan är ond utan att själv ha 

deltagit i onda handlingar. Någon iakttagandets frihet exi- 

sterar inte, den som lever är mänsklighetens livstidsfånge 

och bidrar, han må vilja det eller inte, genom sitt liv till 

att öka eller minska mänsklighetens förråd av lycka och 

olycka, storhet och förnedring, hopp och tröstlöshet. 

Stig Dagermans gravsten med inskriften ”Att dö är att resa en smula, 

från grenen till fasta marken”. 

FOTO: BENgT sÖDERHÄll 

Därför kan jag våga säga: Människans öde avgörs över- 

allt och alltid och den ena människans betydelse för den 

andra är omätlig. Jag tror på solidariteten, medlidandet 

och kärleken som människans sista vita skjortor. Högst 

av alla dygder sätter jag den form av kärlek som kallas 

förlåtelse. Jag tror att människans törst efter förlåtelse 

är outsläcklig, inte därför att det finns någon arvsynd av 

himmelskt eller djävulskt ursprung, utan därför att vi alla 

från begynnelsen konfronteras med en världsordning 

vars obarmhärtighet vi kan göra mindre åt än vi önskar. 

Men nu är det tragiska i vår situation det, att samtidigt 

som jag kan vara övertygad om de mänskliga dygdernas 

existens kan jag ändå tvivla på människans förmåga att 

hejda den världsförintelse vi alla fruktar. Och det tvivlet 

förklaras av att det inte är människan själv som bestäm- 

mer över världens slutliga öde utan block, maktkonstella- 

tioner, statsgrupper som alla talar ett annat språk än 

människans, nämligen maktens. Jag tror att människans 

naturliga fiende är jätteorganisationen, därför att den 

berövar henne det livsnödvändiga ansvaret för medmän- 

niskan, beskär hennes möjligheter till att visa solidaritet 

och kärlek och i stället förvandlar henne till delägare i en 

makt, som, om den än för ögonblicket tycks riktad mot 

andra, ytterst är riktad mot henne själv. Ty vad är makt 

annat än känslan av att inte behöva ansvara för onda 

handlingars följder med sitt eget liv utan med andras. 

Skulle jag så till sist redovisa den vanmäktiga dröm jag 

liksom de flesta andra drömmer skulle det bli den här: att 

så många människor som möjligt skall inse nödvändig- 

heten av att bryta sig ut ur de människohatande makt- 

blocken, maktkyrkorna och maktorganisationerna inte 

för att bilda nya samfund utan för att försvaga den livs- 

förödande maktens ställning i världen. Kanske är det 

människans enda möjlighet att få fungera som med- 

människa bland medmänniskor, till att än en gång få bli 

mans gamman och mans vän. 

(Tidningen Vi 1950:3) 

24 parnass 4·2012

IllUsTTRaTION: ERICa FüRlINgER 

Stig Dagerman en face. 


25


Tre röster om Dagerman 

nedtecknade under en samtalskväll 

på dramatens lilla scen hösten 2010 


Kerstin Ekman har en lång författarbana bakom sig. Hon började 

som deckarförfattare 1959. Hennes senaste bok heter Grand final i 

skojarbranschen och kom ut 2011. 

FOTO: saNDRa QVIsT 

Kerstin Ekman: 

Kerstin Ekman har berättat om sitt första möte med för- 

fattaren Dagerman. Den stannade kvar, säger hon och 

talar om den unga författarens djup och förmåga att 

avslöja civilisationens krävande mönster. 

– Jag var sjutton när jag läste Bränt Barn och den drabb- 

ade mig inte så svårt. I Katrineholm för sextio år sedan 

sågs ångest och 40-talism som något i det närmaste löjligt. 

Jag fick boken av mamma och pappa och jag kände igen 

mig och sextio år senare känner jag igen mig i de små 

hundarnas land. 

– I Bränt barn finns den bästa begravningsskildring 

som någonsin skrivits och nånsin kommer att skrivas, 

fortsätter Ekman, och romanen handlar ju om vämjelse 

och lust och vägen in i driftslivet. 

Jag har läst vad Lönnroth och Delblanc skrivit om 

Bränt barn och när jag såg att de kallar romanen realistisk 

kan jag inte helt hålla med. Visst, det verkliga finns här, 

men som symboler, som barnets klossar: tydligt rött svart 

vitt, och grönt. Inga nyanser. Jag minns uppsatserna i 

skolan där läraren skrivit uppr uppr uppr i marginalen. 

Upprepning. Vad är det inte av det här i Bränt barn. Grönt, 

inte olivgrönt. Här är det en brutalt tydlig skildring. Här 

är inget psykologiskt finlir. Det kan man inte påstå. Mot- 

satsen till det sörjiga hundlivet. Det måste vara bättre i 

dag, att gå in i den vuxna världen! 

”Det är inte sant att ett bränt barn skyr elden. Det 

dras till elden som en mal till ljuset. Det vet att när det 

kommer nära skall det åter bränna sig. Ändå kommer det 

för nära.” 

Bränt barn. Ja, det är en lärorik roman för författare! 

26 parnass 4·2012

FOTOgRaF: laURENT DENImal 

Flera av Siri Hustvedts böcker finns översatta till svenska, 

bl.a. Sommaren utan män och Sorgesång. 

Siri Hustvedt: 

Siri Hustvedt är en amerikansk författare och poet, som 

tidigt fick kontakt med skandinavisk litteratur, men 

Dagerman lämnade inte något avtryck i tidiga år. 

– När förlaget bad mig skriva förord till nyutgåvan av 

romanen Ormen (debuten 1945), tackade jag ja, men blev 

orolig. Tänk om jag inte tycker om …? Efter den första 

sidan, som var som att läsa Raymond Chandler på speed, 

var jag fast! 

– Vad är det som gör en bok till en stor bok? Att boken 

vet mer än författaren, intensiteten och den psykologiska 

komplexiteten. Jag blev djupt rörd över att en så ung 

författare kunde skriva så. Och med sån energi. Första 

delen av Ormen skildrar utlevd hallucinatorisk fantasi, 

där perversiteter tillåts, farligt i den vanliga världen … 

Det är som om författaren inte kunnat låta bli att skriva 

det där som man vet inte är passande. Det är obegripligt 

kraftfullt. 


På Dramatenseminariet hösten 2010 berättade Per Olov Enquist om 

vilken stor betydelse som Stig Dagerman haft för honom, bl.a. när han 

skrev sin självbiografi Ett annat liv. 

P. O. Enquist: 

– Bränt barn är ett klockrent mästerverk, men jag undrar 

varför Olof Lagercrantz inte nämner romanen mer än 

i förbigående i sin Dagermanbiografi (1958). Det här är 

en roman om det mest förbjudna. Det handlar om svek 

och Dagerman rör sig intill en tabugräns: kärlek mellan 

en son och faderns älskarinna. En kärleksroman som rör 

vid det mest förbjudna. Den familj som Dagerman gifte 

sig in i blev viktigare än den egna. För mig är den här 

romanen, Bröllopsbesvär och novellerna toppen i Dager- 

mans författarskap. 

Lagercrantz skriver att Dagerman har svårt att skildra 

sex. Där har han fel. Det här är en fin, stilla, stor kärleks- 

roman. 

– Läs första sidan, fortsätter Enquist. Prosan är nedfrusen. 

Några felaktiga ord – på rätt ställe! Det blir krisp- 

igt. Textytorna skaver. Och senare, när han använder 

ord som vacker och ful om kvinnorna, det är fel ur alla 

samhällsklassers perspektiv. Och precisionen i de sista 

raderna … 

27 

FOTO: Ulla mONTaN

Litterär saLOng 

Litterära sällskap fullbordar 

genikulten 

Av HORACE ENGDAHL 

I sitt direktörstal vid Svenska akademiens högtidssamman- 

komst pekade Horace Engdahl ifjol på de insatser som de 

litterära sällskapen gör. 

”Mitt i all upphetsning över litterär storhet och berömmelse 

bör man någon gång ägna dessa en tanke. Det är genom dem 

litteraturen lever vidare när strålkastarna på den glittrande 

scenen har släckts.” 

En stor upplevelse kommer inte av sig själv. Mycket 

beror på vad man väntar sig. Förväntan är som en vacker 

presentförpackning. Den får innehållet att te sig en 

smula förtrollat, åtminstone i första ögonblicket. När 

man studerar de litterära klassikernas historia, blir man 

medveten om vilken roll förväntningarna spelar. Ryktet 

om en boks märkvärdighet är halva förklaringen till den 

verkan den gör. Praktiskt taget varje gång vi ställs inför ett 

verk, gammalt eller nytt, finns det en beredskap i form av 

redan etablerade värderingar, av vilka den viktigaste och 

mest svårgripbara är själva föreställningen om den riktiga 

litteraturen. 

Det gäller för alla konstarter. Man kan fråga sig hur 

stort intryck de flesta målningar skulle göra om de inte 

föregicks av det rykte som omger Konsten med stort K. Vi 

skulle kanske inte ta mera notis om dem än tavlor lutade 

mot väggen i trappuppgången när grannen håller på att 

flytta. Museet och galleriet framhäver konstverket som 

ett potentiellt föremål för kult och gör oss därigenom 

medvetna om möjligheten av en upplevelse som vi annars 

kanske inte skulle ha kommit på idén att drabbas av. Jag 

kan inte låta bli att tänka på La Rochefoucaulds maxim, 

att det finns människor som aldrig skulle bli förälskade 

om de aldrig hade hört talas om kärleken. 

Litterär smitta och smak 

I ett äldre samhälle med brutalare uppfostringsmetoder 

skapades de gemensamma förväntningarna ibland med 

ganska bryska medel. E.N. Tigerstedt, min gamle lärare, 

brukade säga att engelska gentlemän på 1700-talet beund- 

rade Homeros eftersom de inte kunde tro annat än att 

han var en stor författare med tanke på hur mycket stryk 

de hade fått för att lära sig hans verser utantill. 

På ett visst tidsavstånd är det tydligt hur litet till och 

med de starkaste andarna avviker från de värderingar som 

är allmänna i deras egen tid. Att utan något stöd i den 

omgivande kulturen hålla fast vid sin entusiasm för ett 

författarskap är i längden svårt. Med små, personliga 

variationer antar vi omgivningens färg, och den som inte 

gör det upplevs i varje särskild krets av människor som 

en olägenhet. 

Imitation är samhällslivets grundmekanism 

Gabriel Tarde, fransk sociolog från andra hälften av 1800talet, 

beskrev imitationen som samhällslivets grund- 

mekanism och förklarade mänskliga beteenden som 

överföring av ett slags smitta. När han myntade termen 

”grupptänkande”, var det inte för att brännmärka slö 

konformism utan för att benämna det bland människor 

normala tillståndet. Han studerade till exempel hur unga 

män dras in i kriminalitet. Brottsbeteendet uppstår inte 

genom någon moralisk uselhet utan genom de yngres 

härmning av äldre pojkar i den närmaste omgivningen. 

På liknande sätt sprider sig idealiseringen av konst i 

kulturella gäng. Entusiasmen för och förståelsen av litte- 

rära texter kan härmas och simuleras. Fraserna smittar, 

föreställningar biter sig fast. Kanske övergår beteendet så 

småningom i ett självständigt omdöme, men riktigt vad 

”självständig” betyder här är svårt att veta. 

På 1600-talet började man kalla ett visst slags smitta för 

smak. Smak var sådant som uppstod i kretsar som dam- 

erna samlade i sina boudoirer för gemensam högläsning 

och diskussion, kretsar där man lärde uppskattningens 

konst av varandra. Madame de Sévigné skriver i ett brev 

till sin dotter, Madame de Grignan, den 15 juli 1671: ”Vi 

läser fortfarande Tasso med nöje. Jag är säker på att ni 

skulle stå ut med honom om ni hade sällskap: det är en 

stor skillnad mellan att läsa en bok alldeles ensam och 

att göra det tillsammans med människor som förstår och 

lägger märke till de sköna ställena och därigenom väcker 

uppmärksamheten.” 

28 parnass 4·2012

Gudar brädade av genier 

Att förneka detta faktum är ett inlärt beteende i modern 

tid. Sedan romantiken är vi nersmittade med impulsen 

att simulera originalitet, en ”egen smak”, och att för- 

härliga avvikelsen. Sanningen att vi är flockvarelser är 

alltför sårande. Ännu på 1700-talet kunde filosoferna 

identifiera förnuftet med den allmänna meningen. Men 

mot århundradets slut inträffade någonting nästan kupp- 

artat. Förväntningsspelet togs över av en hop – som 

de nu plötsligt kallades – genier. Att närma sig de stora 

mästerverken blev hädanefter detsamma som att närma 

sig spåren av exceptionella själar för att genom dem få 

tillgång till existensens djup. 

Förutsättningen var att gudarna revs ner från sina 

altare och människorna själva steg upp på deras plats. 

Den intellektuella rörelse som kallas upplysningen, och 

som anses ha varit rationalitetens och vetenskapens väg- 

röjare, förde med sig en ny kult, som konkurrerade med 

den kristna tron, nämligen människodyrkan. Visst fanns 

det exempel på upphöjandet av mänskliga individer i 

den gamla världen, hos grekerna och romarna. Man 

hyllade idrottsmän, man gav fältherrar triumftåg. Men 

antiken ogillade förgudningen av enskilda och tröttnade 

aldrig på att varna för konsekvenserna av att väcka de 

Evigas avund. När Pindaros besjunger olympiasegrare 

i sina oden, handlar sången om segrarens hemstad, om 

hans förfäder och om de gudar som beskyddat honom. 

De romerska triumftågen beslöts av senaten efter nog- 

granna överväganden och var ålagda stränga regler och 

begränsningar. Enligt legenden ingick påbudet att en slav 

bak på vagnen skulle varna fältherren för att tro sig vara 

en gud: memento te mortalem esse. 

Kristendomen höll tillbaka förhärligandet av Adams 

och Evas släkte med ännu större stränghet. Helgonen 

hyllades först efter en postum prövotid och då som Guds 

redskap, ingenting annat. Det franska 1600-talets främste 

kyrklige vältalare Bossuet säger torrt i sitt griftetal över 

den store fältherren prinsen av Condé: ”Det är Gud som 

gör krigare och erövrare” och försöker sedan på allt vis 

tona ner prinsens personliga strävanden. Herren håller 


Horace Engdahl är ledamot av Svenska Akademien sedan 1997 och 

var dess ständige sekreterare 1999–2009 

inte på de högmodiga. Han är, som den gamla svenska 

högmässotexten sade, nära ”dem som har en ödmjuk och 

förkrossad ande”. Men det är många år sedan man hörde 

den texten i svenska kyrkor, och man anar varför. Handen 

på hjärtat: när träffade ni senast någon med en ödmjuk 

och förkrossad ande? 

Ära stora mäns minne 

I stället för högre väsen erbjöd upplysningen således 

stora människor som föremål för dyrkan: frihetskämpar, 

tänkare, diktare, de ”odödliga”, som man nu började säga, 

fast det ännu klingade blasfemiskt i mångas öron. Dide- 

rots och d’Alemberts encyklopedi talar om odödligheten 

som ”de stora själarnas illusion” en nödvändig illusion, 

skall läsaren förstå. Man tillägger att odödlighet förutsät- 

ter odödliggörande, det vill säga författarnas insatser i 

form av panegyriska diktverk, lovtal och glorifierande 

levnadsteckningar. När Gustaf III inrättade Svenska 

Akademien för 225 år sedan hade denna strömkantring 

just börjat, men kungen var snabb att se den och att 

förstå hur den kunde utnyttjas kulturpolitiskt. ”Ära store 

Mäns minne” anger Gustaf i sitt instiftelsetal som en av 

huvuduppgifterna för Akademien. Genom äreminnen 

och minnesteckningar skulle hjältar och snillen på alla 

29 

© sVENsKa aKaDEmIEN FOTO: HElENa PaUlIN–sTRÖmBERg

IllUsTRaTION: BONNIERs aRKIV 

samhällsområden framställas till eftervärldens beundran 

och unga svenska ädlingar inspireras att eftersträva en 

liknande namnkunnighet. 

Övermänniskan – författaren 

I skenet av de revolutioner som satte Europa i brand 

rehabiliterade diktarna stora trotsare som Prometheus 

och uppfann nya som Mefistofeles. Författare och konst- 

närer ägnades en tillbedjan som tidigare hade varit för- 

behållen härskarna som innehavare av ett gudomligt 

mandat. Andens furstar trädde fram, en Rousseau, en 

Beethoven, jämsides med krigshjältar som Nelson och 

Napoleons marskalkar. I litteraturen tecknade Byron 

en ny övermänniskotyp, som stod över de normer som 

gällde för vanligt folk, och erbjöd sig själv som modell. Så 

här säger hans vän Shelley: 

Känslan att vara störst av allt som fanns 

Berövade hans örnsjäl syn och sans 

När den förnam sitt överflöd av ljus. 

Snart skulle rika turister vallfärda till platser förknippade 

med Byron och andra berömda diktare. Man bevarade 

deras tillhörigheter som undergörande reliker, och om 

de mot förmodan haft något hem, blev det allt vanligare 

Horace Engdahl nämner lord Byron som exempel på författare som 

stod över vanliga normer. 

att man efter deras död inrättade ett museum där, som 

ett slags kapell för litterär helgondyrkan. De stora författ- 

arna togs omhand av en andlig industri bestående av 

forskning, editionsarbete, litteraturhistorieskrivning och 

estetisk kritik, och kunde, om de upptogs i kanon, räkna 

med att ge namn åt särskilda vetenskapsgrenar: hos oss 

Tegnérforskningen, Strindbergsforskningen, Lagerlöf- 

forskningen och så vidare. De litterära sällskapen har 

under senare tid fullbordat processen genom att likt 

ceremoniella sammanslutningar kring ortens gudar 

övervaka att alla jubileer hålls i helgd. 

Texten i skymundan 

Betydelsen av det kultiska elementet i den uppmärksam- 

het som idag ägnas litteraturen kan avläsas i den övervikt 

som intervjuer och personcentrerade reportage har fått 

över seriösa recensioner. Det är hausse för monumentala 

biografier, som sällan har någon annan grundritning 

än undantagsmänniskans hjältemodiga kamp mot en 

oförstående omgivning. Genom att gå till uppläsningar 

och författaraftnar söker publiken omedelbar beröring 

med den mystiska strålkraft som utgår från dem som 

förverkligar allas dröm om ändlös uppmärksamhet. Sig- 

neringen motsvarar handpåläggningen. De stormande 

applåderna är i stället för de gamla ropen av ”Evoe!” och 

”Hosianna!” 

De existentiella konsekvenserna för dem som upphöjs 

och för deras närmaste omgivning är ibland förödande. 

Delacroix skriver i sin dagbok om Lamartine, en av de 

franska romantiker som red högt på genikultens vågor: 

”Han erbjuder den pinsamma synen av en människa 

som är ständigt mystifierad. Han sitter lugnt förskansad 

i en egenkärlek som bara cirklar kring det egna jaget 

och försöker leda de andras uppmärksamhet till sig själv, 

medan alla omkring honom stillatigande enas om att 

betrakta honom som mer eller mindre tokig.” (Övers. E.R. 

Gummerus) Orden kunde handla om många andra och 

långt senare. 

En kändis bland andra kändisar 

I våra dagar har berömmelsens system drabbats av infla- 

tion och oordning. Diktare och konstnärer har upphört 

att vara en särskild kategori och blivit celebriteter bland 

andra. Nivelleringen av alla sorters bemärkthet låter sig 

beskådas i TV:s samtalsprogram, där alla gäster till slut 

hamnar i samma soffa, huller om buller, oavsett mission, 

likt skeppsbrutna på ett skär. Det innebär att systemet har 

tömts på sitt metafysiska innehåll. Det finns inte längre 

några föreställningar om högre insikter och historiska 

uppdrag. Det är själva framgången som beundras. Den 

30 parnass 4·2012

FOTO: CaTHaRINa sÖDERBERgH 

Snille och smak är mottot för Svenska Akademien. En som verkligen 

på sin tid hävdade detta var skalden Johan Henric Kellgren. I en av 

fönsternischerna utåt Stortorget i Börssalen finns Sergels byst av 

honom. Kellgren var också en av de första aderton som 1789 invaldes 

i Akademien. 

kända författaren är idag en hårt ansatt gudomlighet, som 

får vara beredd att dansa på bordet när stämningen stiger 

och tittarna kräver det. 

Fastän Gustaf III anknöt till upplysningstidens männi- 

skodyrkan, var det säkert aldrig hans mening att upp- 

ståndelsen kring de ärekrönta författarna skulle få sådana 

proportioner. Ett gillande mummel när ett aktat namn 

nämndes, en hedersam placering på åhörarbänkarna vid 

Svenska Akademiens högtidssammankomst och efter 

döden kanske en minnespenning med en berömmande 

latinsk inskription – det var det gustavianska måttet på 

ryktbarhet. 

Ingen återvändo 

Någon väg tillbaka till en sådan ordning finns naturligtvis 

inte. Vare sig vi gillar det eller ej är förväntningarnas spel 

numera knutet till författarens person snarare än till de 

litterära verken som sådana. Alla som själva är verksamma 

i litteraturen är smittade av detta tillstånd, oavsett om de 

värjer sig eller ger sig hän med exhibitionistisk förtjus- 

ning. Opåverkade är möjligen de som befinner sig längst 


bort från kulturvärlden och dess härlighet, okända läsare 

som bara vill sitta ner bland vänner och samtala om en 

bok för att lysa upp sin dag och förstå sin tillvaro. Mitt 

i all upphetsning över litterär storhet och berömmelse 

bör man någon gång ägna dessa en tanke. Det är genom 

dem litteraturen lever vidare när strålkastarna på den 

glittrande scenen har släckts. 

Direktörstal hållet vid Svenska Akademiens högtidliga sam- 

mankomst den 20 december 2011. Artikelrubrik och mellan- 

rubriker av Parnass redaktion. 

Om Svenska Akademien 

svenska akademien instiftades 1786 av gustaf iii. 

den 20 mars upplästes i rådet ett brev, där kungen med- 

delade att han beslutat inrätta ”ett samhälle af aderton 

herrar ock män, till svenska språkets stadgande ock 

upodlande, samt till öfning för vältaligheten ock svenska 

skaldekonsten: hvilcket samhälle skall nu ock evärdeligen 

bära namn af svenska academien”. 

akademiens främsta syfte är att ”arbeta uppå svenska 

språkets renhet, styrka och höghet”. nyckelorden är här 

”renhet, styrka och höghet”, och de betyder på nutida 

språk ungefär ’klarhet, uttrycksfullhet och anseende’. i 

stadgarna ålades akademien bl.a. att utarbeta en ordbok 

och en grammatik. dessutom skulle den anordna årliga 

tävlingar i vältalighet och skaldekonst över uppgivna 

ämnen. härigenom, var det tänkt, skulle akademien 

fungera som en högsta smakdomstol. 

”smak” var för gustaf iii ett viktigt begrepp, vilket bl.a. 

återspeglas i det valspråk han gav akademien: ”snille 

och smak”. med ”snille” menades ’talang’, ’begåvning’, 

och ”smak” betydde närmast aktsamhet och måttfullhet 

med de språkliga uttrycksmedlen. tanken var att den 

inspiration och den flödande skaparkraft som utgick från 

snillet skulle stadgas och modereras av smaken. 

 

31


KULT 

meditationer kring ett begrepp… 

Av TO M A S L I D B E C K 

Det ursprungliga temat för detta nummer av Parnass var 

”Kultförfattare”. Det materialiserades ganska snart till att 

handla om Stig Dagerman, hans liv och författarskap. Men 

redan innan dess hade vi bett Tomas Lidbeck att förklara vad 

som menas med ”kult”och här är hans svar: 

Jag borde ha vetat bättre än att döpa en bok till Kult. 

Problemen dyker upp redan i förordets krampaktiga för- 

sök att definiera ordet. Men Kult – outsiders och särlingar 

i litteraturen kom för tio år sen och det var min första 

bok. Idag hade jag kanske valt något mer konkret, kanske 

undertiteln: Outsiders och särlingar i litteraturen. En 

mer handfast titel. 

Då hade jag inte behövt lägga ner så mycket energi på 

att försöka förklara vad kult egentligen är. Jag klarar fort- 

farande inte av det. Kult hör till de mer undanglidande 

och svårfångade begreppen. Och nu sitter jag här igen och 

vrider och vänder på ordet – Kult. 

Kulten lever i skuggorna 

I år är det 40 år sedan David Bowie skapade sin rollkaraktär 

Ziggy Stardust. Året därefter avlivade Bowie honom på 

en avskedskonsert i på Hammersmith Odeon i London. 

Det var klokt av honom. Ziggy höll på att ta över. Bowie 

gjorde slut, han var tvungen att gå vidare. 

Kult rör sig i skuggan av dyrkan av idoler, förebilder, 

imaginära eller verkliga. Kult får gärna ett eget liv, gene- 

rerar mer attraktion, förstorar egon, får verk att växa 

okontrollerbart, skapar inte sällan växtvärk hos den som 

råkat skapa ett. ”Råkar”, för ingen kan skriva en kultbok 

på beställning. 

Den dyrkade ungdomen 

Kult är ett ungdomsfenomen. Även ungdom har ett egen- 

värde som, trots att det trumfas in dagligdags, likväl är 

svårförklarat. Varför dyrkar västerlandet ungdomen? Var- 

för är denna transitperiod i livet så åtråvärd? Det skrivs 

böcker om den förlängda adolescensen, människor vill 

inte längre växa upp, man är rädd för att stelna i givna 

former. Dyrkan av ungdom tas som något nästan själv- 

klart. 

Åtrå grundar sig annars vanligtvis på påtagliga egen- 

skaper som man finner attraktiva, skönhet, intelligens, 

kunskap, rikedom, men dyrkan av ungdomen handlar 

om ett tillfälligt tillstånd, en ålder, ett limbo där man inte 

vuxit färdigt. Kortvarigt övergående, förgängligt och kan- 

ske just därför så åtråvärt. Humbert Humbert i Nabokovs 

Lolita dyrkar nymfetter plågsamt medveten om att de är 

dömda att växa upp. 

Utanförskapet som hemvist 

Kan man prata om en ungdomskult? I sådana fall är den 

retrospektiv. Drömmen om en period i livet då allting är 

möjligt, då erfarenheten inte ligger som en hämsko över 

möjligheterna. För den som är mitt uppe i sitt ungdomsliv 

är det inte sällan en period av osäkerhet då man trevar 

efter vägledning, något att hålla sig till, växtvärk, något 

som kan forma det där egot till en gestalt. Man längtar 

att höra till, uppfyllas av ett sammanhang. Kort sagt en 

position att fly bort ifrån. De enda som inte dyrkar ung- 

domen är ungdomarna själva. 

Det är också en period i livet när man har ett starkt 

behov av att höra till, att positionera sig, söka sig ett utan- 

förskap om man är lagd åt det hållet. Till ett av avantgar- 

dets många dilemman hör att man ständigt måste flytta 

fram positionerna. Tillhörigheten får inte bli för bred. 

Exklusiviteten är en del av signumet. Det gäller för all 

konst. Den utopiska dag då Rilkes sonetter blir litterärt 

allmängods tappar de sin nimbus, sin exklusivitet och 

därmed sin attraktionskraft för de kretsar som behöver 

markörer för att särskilja sig. 

Den vesslelika kulten 

Kult hör till avantgardet. Jag älskar ordet. Det har en lika 

patinerad 60-talsaktig klang som ”moderna” i Moderna 

Museet. Dagens hipsters (avantgarde) glider omkring 

och sätter sin agenda i den ena änden av den litterära 

marknadsplatsen. I den andra finns etablissemanget, de 

32 parnass 4·2012

som värderar, förlägger, recenserar, säljer och försöker 

sätta dagsnoteringarna på världens litterära börser. 

De missar oftast kult. Skulle de träffa rätt någon gång 

så är det per definition inte kult. 

Kult är en uppstickare, ett uppkäftigt avantgarde som 

påminner om någon av dessa spöklika partiklar som man 

försöker hitta i kilometerlånga acceleratorer. Så fort man 

har fått syn på en så försvinner den. Ville Vessla är kult. 

Bolaño kommer till undsättning 

Det mesta skulle alltså peka mot att det bästa vore att 

ge upp försöken att definiera begreppet. Men så läser jag 

Roberto Bolaños tegelstensroman De vilda detektiverna. 

Den tar sitt avstamp i Mexico city och handlar om den 

fiktiva litterära rörelsen ”inälvrealisterna”, en samling 

mestadels opublicerade poeter som drömmer om att för- 

ändra språket, att kasta det litterära etablissemanget, den 

gamla poetiken (läs Octavio Paz) på historiens sophög 

för att själva bli herre på täppan. Ledargestalten bär det 

förpliktigande namnet Ulysses Lima. Genom vittnesmål 

från en mycket stor skara vänner, redaktörer, älskarinnor 

och bekanta följer läsarens hans göranden och låtanden 

genom de drygt 700 sidor som slutar i Sonoras öknar i 

Norra Mexiko där Cesárea Tinajero verkade på 30-talet, 

inälvsrealisternas andliga moder. 

Personkult skapad av karisma 

Huvuddelen av romanen är en kör av röster som berättar 

om Ulysses Limas och hans vapendragare Arturo Belanos 

(ett förtäckt självporträtt av Roberto Bolaño själv) och 

deras nyckfulla färd genom livet. En del betraktar Ulysses 

som en stor poet, men ju längre man slår följe med boken 

desto mer osäker blir läsaren på vem han egentligen är. 

Som en sentida Don Quijote drar han sin lans mot 

etablissemanget, men har inälvsrealisterna egentligen så 

mycket att komma med förutom sin ungdomliga entu- 

siasm och brådmogna utläggningar om poetik, vers- 

fötter och teoretiskt utanpåverk? 

Det framgår ganska snart att Ulysses Lima är en person 

som omsorgsfullt vårdar den nimbus av stor poet som 

han har lyckats skapa kring sin person. Kastar man en 

kritisk blick på hans person är han uppenbart arbetsskygg, 

asocial, egotrippad och parasitär. 

En karismatisk slashas i besittning av en trubbig charm 

men likväl en människa som inte uträttar särskilt mycket, 

det är osäkert om han ens skriver några dikter själv, men 

han besitter förmågan att dupera sin omgivning och 

skapa en bild av inälvsrealisterna som en stor och be- 

tydelsefull avantgardistisk rörelse, där han själv är central- 

gestalt. 


Bok om kult blir själv kult 

Till romanens förtjänster hör att den försätter läsaren i ett 

tillstånd som åtminstone får undertecknad att återupp- 

leva den sedan länge slocknade känslan av ungdomlig 

oförvägenheten, känslan av utvaldhet, att allt är möjligt, 

att de metafysiska diskussionerna gärna får vindla genom 

natten, att konsten och litteraturen är ett svindlande även- 

tyr och att genialiteten efter några glas vin kommer att 

bestå testet att möta morgonens nyktra dager. 

De vilda detektiverna är en metaroman om kult, en 

roman som både inkorporerar begreppet och i slutändan 

blir ett med det. 

Roberto Bolaño hann precis fylla 50 år innan han dog 

2003 i Barcelona, i väntan på en levertransplantation. 

Tomas Lidbeck är bibliotekarie och 

kulturskribent. till vardags återfinns 

han på kristianstad stadsbibliotek. hans 

senaste bok heter Flyktförsök, BtJ förlag 

2011, där undersöker han flyktmotiv 

i litteraturen och litteraturen som 

flyktmöjlighet. 

33


Skolbibliotek, kulturtidskrifter 

och litterära sällskap viktiga 

enligt Litteraturutredningen 

När Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inlednings- 

talade på De litterära sällskapens årsmöte i mars 2011, 

hade arbetet med litteraturutredningen precis startat. 

Den 27 september i år överlämnade kommittén sitt slutbetänkande 

till kulturministern. 

Omoderna regler 

Kommittén påpekar att tekniken har skenat ifrån regler 

om biblioteksstöd och andra ramar. Det är viktigt att 

biblioteken kan hantera avtal om upphovsrättsligt skyddad 

litteratur i elektroniska format. Enskilda folkbibliotek 

saknar i dag sådana resurser och kommittén bedömer 

därför är att Sveriges kommuner och landsting (SKL) bör 

träda in som avtalspart gentemot rättighetsinnehavarna. 

Utöver detta lämnar kommittén en rad förslag i syfte att 

vidareutveckla statliga stöd och ersättningar på litteraturområdet. 

Bland annat föreslås en maxgräns för hur stora 

bidrag enskilda företag ska kunna få inom litteraturstödet. 

Pengarna som frigörs bör i stället användas för att bland 

annat stödja förlagens digitalisering av tidigare publicerade 

böcker och utgivning av kulturtidskrifter. Vidare 

föreslås större resurser till internationellt utbyte på litteraturområdet. 

Godkänt idag, sämre imorgon 

Kommittén anser att litteraturens ställning på många sätt 

är god i dagens Sverige. Befolkningens läsvanor ligger på 

en hög nivå. Det publiceras mer litteratur än någonsin 

och Sverige har för att vara ett litet språkområde stora 

exportframgångar på litteraturområdet. 

Däremot kan litteraturens ställning urholkas framöver 

på grund av att de unga läser mindre och sämre. Professor 

Martin Ingvar, som varit ledamot i kommittén varnar för 

kommande brister i ”den litterära infrastrukturen”: 

På samma sätt som vi satsar på väg- och järnvägsbyggen 

för att knyta människor närmare varandra, måste en stark 

infrastruktur finnas i läsandet. En god läskunnighet är 

grundstenen för en människas förmåga till abstrakt tänkande. 

Läslyft för Sverige 

– Litteraturutredningens analys visar framför allt att 

det behövs kraftfulla åtgärder för att förbättra ungas läs- 

förståelse och öka lusten att läsa, påpekar i sin tur 

kommitténs ordförande Tomas Lidman. 

Utredningen föreslår bland annat att ett läslyft för 

Sverige initieras utifrån konkreta mål, som ska vara upp- 

nådda 2018. Förslag på åtgärder inom Läslyftet är t.ex. 

försök med läsombud i förskolan, regler som tydliggör att 

samtliga elever bör ha tillgång till skolbibliotekarier och 

att särskilda medel avsätts för läsfrämjande arbete inom 

folkbildningen. För att stärka det lokala och regionala 

arbetet föreslås att läs- och litteraturfrämjande ska vara 

en del i den så kallade kultursamverkansmodellen och 

att statliga medel ska fördelas till landstingen för detta. Vi- 

dare föreslås att Kulturrådet får i uppdrag att ta initiativ 

till och samordna större läsfrämjande insatser på nationell 

nivå. 

Sällskapens, DELS och Parnass roll 

Kommittén påpekar också att de litterära sällskapen spelar 

en viktig roll för att främja intresset för och kunskapen 

om äldre författare. Flera sällskap samarbetar t.ex. med 

bibliotek och skolor för att informera och skapa ett in- 

tresse för sina författare. De ordnar också olika litterära 

evenemang, seminarier och uppläsningar. Flera ger också 

ut egna skriftserier och initierar nytryck av sina författares 

böcker. Kommittén har också noterat den viktiga roll som 

DELS (De litterära sällskapens samarbetsnämnd) har 

att samordna olika arrangemang och insatser som t.ex. 

vid Bokmässan i Göteborg samt genom olika regionala 

seminarier. 

I detta sammanhang nämns också DELS tidskrift Par- 

nass, som betyder mycket för att sprida kunskaperna och 

intresset för klassikerna. 

Ja, varje sällskap får nu fundera ut vad man kan göra för 

att detta läslyft för barn och ungdomar ska förverkligas. 

Med en tätare kontakt mellan skola och sällskap kan 

kunskapen om den lokale författaren öka känslan för 

både hembygd, historia och litteratur. Sveriges barn och 

unga behöver de litterära sällskapen! 

34 parnass 4·2012

En tidsresa mellan 

hyllorna i Retrobiblioteket 

Av NINA FRID 

Vill man få fantastiska böcker att hitta nya 

läsare kan alla knep vara tillåtna. Visst kan man 

placera Fjodor Dostojevskijs Brott och straff på 

deckarhyllan, kalla Emily Brontës Svindlande 

höjder för skräck och göra Henrik Ibsens 

Gengångare till zombie-teater. Det förminskar 

inte litteraturen, men det breddar publiken. 

Fresta med en klassiker 

För den som redan är bokälskare och hemtam 

på biblioteket är det förstås inget hinder att kalla 

en klassiker för klassiker, men själva begreppen klassiker 

och kanon ger för många associationer till tvångsläsning 

från skoltiden, svårgenomträngligt och tråkigt. Något 

som du borde läsa ger lätt dåligt samvete eller lust att göra 

uppror. Ingen annan ska få bestämma vad jag läser, jag 

tar ett varv till bland nyheterna. Låt Albert Camus, J.D. 

Salinger, Sylvia Plath nå de trotsiga läsarna, ge dem en 

placering på Kultböcker istället, kanske på avdelningen 

för unga vuxna tillsammans med romaner som Ulf Lun- 

dells Jack, Erica Jongs Rädd att flyga och Paul Austers New 

York-trilogi. Där hade jag velat hitta dem när jag var 18! 

Ny ordning i hyllorna 

De flesta huvudbibliotek har underbara bokskatter i sina 

magasin. De efterfrågas främst av de läsare som verkligen 

vet vad de söker, för de flesta är det bara bokryggar 

placerade i alfabetisk ordning efter redan döda författare. 

Men så behöver det ju inte vara! Den 23 oktober 2012 

invigde huvudbiblioteket i Huddinge kommun landets 

första Retrobibliotek. Böckerna är desamma men place- 


ras istället i hyllorna efter utgivningsår. Det betyder att 

böcker från 40-tal, 50-tal, 60-tal och 70-tal placeras i ett 

sammanhang, med författare från samma tid och det blir 

på så sätt lättare att se litterära trender, influenser och 

samtal från den tiden. Att strosa mellan hyllorna ger en 

litteraturhistorisk tidsresa. 

Dagerman flyttar från Dostojevskij 

Stig Dagerman ska naturligtvis placeras på 40-talshyllan 

med exempelvis Erik Lindegren, Karl Vennberg och 

Werner Aspenström, redaktör för tidskriften 40-tal, och 

med poeterna Ella Hillbäck och Rut Hillarp. Det ger en 

helt annan känsla än den gamla placeringen på bokstaven 

D tillsammans med Dostojevskij. (Fast visst ja, honom 

placerade vi ju på deckare!) 

Samma innehåll. Nya kläder. 

I läsfrämjandets namn! 


Nina Frid är utvecklingsledare på Bibliotek Huddinge och har just nu öppnat 

Retrobiblioteket i bibliotekets Öppna magasin. Tidigare i år tilldelades hon Svenska 

Akademiens bibliotekariepris. 

35


karin Och Jag 

Av PIA zANDELIN 

Två poeter följer mig just nu: Nelly Sachs och Karin Boye. 

Båda med ett utanförskap som drivkraft till skapandet. 

Nelly Sachs är en ny bekantskap. Karin Boye min ständiga 

följeslagare. 

Min första poet. 

På elevhemmet Gläntan på Viggbyholmsskolan bodde 

jag i hennes forna rum. Sov i hennes säng och satt vid 

hennes skrivbord och såg ut över samma bergknallar, 

slingrande stigar och raka furor som hon. 

– Där bodde ju Karin, kunde någon av de äldre bland 

husfolket säga när de kom förbi. 

Och det var hon som fick mig att undra hur dikter 

kom till. Senare i livet kom hennes ”Du skall tacka dina 

gudar” i rätt ögonblick till mig. Och fortfarande är hennes 

strid också min. Den mellan ”Sköldmön”, rustad rak och 

pansarsluten, och det jag som vill möta livets makter 

vapenlös. 

De Nio speglar sin tidigare ledamot 

Fick i min hand De Nios litterära kalender för 2010 med 

tema Karin. Boye var ledamot av De Nio fram till sin död 

1941. I kalendern skriver Jonas Ellerström, Agneta Pleijel, 

Johan Svedjedal och andra om deras Karin Boye. 

Pleijel skriver om Boye hos Peter Weiss som framhåller 

hennes hederskänsla, rättframhet och rättfärdighet. ”Hon 

är modig, tapper och har stark rättvisekänsla.” ”Manliga 

egenskaper.” 

Jonas Ellerström framhåller hennes släktskap med 

Vilhelm Ekelund. Utropet till avslutning begagnar de 

båda. Omvänd ordföljd likaså. Boyes ”strålande mjukt, 

rytande hårt” kunde ha varit Ekelunds.Liksom Ekelunds 

hyllande av ”ädla mått”. Och Boyes ord om den diktare 

som är ”gåtfull för andra” men ”klar och tydlig just för 

mig…” avser helt visst Ekelund: ”Jag förstår, att den 

diktaren och jag ser tingen genom glas av samma slag.” 

Svedjedal skriver bland annat om Margit Abenius Boye- 

biografi. Abenius liknar Boye vid ett helgon utan fotfäste, 

oförmögen att finna sig tillrätta i ett vuxenliv där hennes 

lagar om renhet inte gällde. 

Karin Boye föddes den 26 oktober 1900 och dog den 23 eller 24 april 

1941. 1921 debuterade hon med diktsamlingen Moln. Den sista boken 

som hon skrev var Kallocain 1940. Läs mer om Karin Boye i Parnass 

4/2011 . 

Men främst tar jag del av hennes egen essä ”Rädslan 

och livet”. Hennes prosa bär här hela diktens lödighet. 

Och i sin pregnans står formuleringarna aforismen nära. 

Så här: ”Fruktbarhet kommer ur tillit.” ”Ofruktbarhet 

kommer ur rädsla.” ”Den fruktbare är positiv.” ”Den 

ofruktbare är negativ.” 

En motsatsernas poet 

Boye är det stora allvarets poet. Men hon har humor. Också 

självhumor. Som så här: ”har man kommit därhän, att 

den moraliska indignationen börjar leda ens handlingar, 

då är det tid att tänka på en längre ökenvistelse.” 

Hennes var rädslan och tilliten. Rädd om natten där 

på skolan, trots att vännerna vakade över henne. Om 

dagen kanhända rast tillsammans med lärarkolleger i en 

skogsbacke. Sköldmö, Vapenlös. Och trotsig. Det var hon 

som ”gav efterkrigsungdomen dess jublande och trotsiga 

gånglåt”, som det skulle komma att stå i dödsrunan. Bryt 

upp, bryt upp! 

Än en traditionalist, som sökte sig tillbaka till den 

nordiska poesins ursprung, till Eddans ödestunga språk- 

klang. Än en modernist, som önskade skapa ett personligt 

symbolspråk. Alltid den höga stilen. Inga mellanlägen. 

Hon diktade i svart och i vitt. Pendlade mellan hårt och 

mjukt. Så i dikten. Så i livet. 

Gåtfull för andra. Klar och tydlig just för mig. 

36 parnass 4·2012

Ellen Key 

– en europeisk intellektuell 

Av JONATHAN HOwARD 

Ronny Ambjörnsson föddes 1936 och blev professor i 

idéhistoria. Redan under 1960-talet började han forska 

i Ellen Key, som dog 1926, 77 år gammal. Nu har han 

gett ut en 590-sidig bok om henne ELLEN KEY – en euro- 

peisk intellektuell. 

Vanligen upptas en biografi till stor del av vad en person 

gjort, men Ambjörnsson ägnar sig mer åt hur Ellen Key 

tänkte och uttryckte sig. Det gör biografin intressant och 

spännande. 

Som underlag har Ronny Ambjörnsson haft den 

enorma mängden brev som hon skrev eller som skrevs till 

henne och som märkligt nog sparats. Han är dock med- 

veten om att brev ger en tillrättalagd bild av hur skrivaren 

känner, i synnerhet hos Ellen Key, som visste att breven 

ofta skulle läsas högt för vänner och familjemedlemmar. 

Och när vi läser handskrivna personliga brev, vet vi inte 

hur många utkast som har hamnat i papperskorgen. Ellen 

Key skrev sällan dagbok, men väl anteckningar, ”tankeböcker” 

och ”lifslinjer”, som inte var helt privata. 

I strävan att tydligt presentera sitt objekt kan den som 

skriver en biografi besväras av att ingen normal människa 

är konsekvent. Goethes doktor Faustus kände i sitt 

bröst tvenne själar som ville vandra åt olika håll; vi är ju 

ett spänningsfält mellan olika impulser, som under levnadsåren 

förändras. Ellen Key kritiserades för att vara inkonsekvent, 

men hon yttrade sig om många olika frågor 

vid många olika tillfällen, utan att känna sig förpliktad 

att sammanställa sina yttranden till ett enhetligt system. 

Ambjörnsson noterar att hon ”inte alltid så tydligt skiljer 

mellan vision och verklighet”. 

Friedrich Nietzsche var jämnårig med Ellen Key och 

de brevväxlade med varandra. Ambjörnsson tycker dock 

att ”hennes människoideal skiljer sig en hel del från 

Nietzsches”. Samtidigt som hon betonade individuell 

självtillräcklighet, insisterade hon på att människor behö- 

ver varandra och att medkänslan har en viktig roll. 

Ellen Key växte upp på en herrgård i Tjustbygden, med 

föräldrar som uppmuntrade henne att studera, vilket 

inte var vanligt under det sena 1800-talet. Detta var ju en 

oerhört expansiv tid i Nordeuropa och hon beskrev sig 

ofta som en apostel av den nya tiden. Hon behärskade 

engelska, franska, tyska och svenska och på alla fyra 



föreläste hon och skrev, mest essäer och debattartiklar. 

Hennes Barnets Århundrade läses fortfarande, annars 

har mycket av vad hon skrev fallit i glömska. Under 

sin livstid påverkade hon dock i hög grad Europas 

pedagoger, politiker och författare. Hon rörde sig bland 

de intellektuella ledarna. 

Kring sekelskiftet var den svenska kvinnan ingalunda 

jämställd mannen. Hon 

hade inte tillgång till 

högre akademisk ut- 

bildning, som gift var 

hon knappast myn- 

dig och hade inte röst- 

rätt. Ellen Key före- 

språkade jämlika men 

inte jämställda roller 

för kvinnor och för 

män, kompletter- 

ande men inte kon- 

kurrerande hennes så 

kallade särartstänkande. 

”Ellen Key gav tid- 

igt i sitt liv sig själv ett 

uppdrag: hon skulle 

till en större allmän- 

het föra ut de kunska- 

per, som hon genom 

sin privilegierade situation haft 

möjlighet att skaffa. Hon blev lärare, före- 

läsare, författare av historiska och litteraturhistoriska 

arbeten, kritiker och essäist. I sin essäistik var hon i 

första hand introduktör av olika utländska författar- 

skap, som hon ville lyfta fram. Men hon hade också 

ett ytterligare uppdrag, som kanske inte var lika med- 

vetet valt, men som efterhand utvecklades till hennes 

mest väsentliga, nämligen att beskriva och diskutera de 

samlevnadsformer som den nya tiden ställde krav på. 

Här var det bara indirekt som hennes kunskaper kunde 

komma till användning. Det som hon kunde dra nytta 

av var sin stora beläsenhet i tidens skönlitteratur … ”, 

skriver Ambjörnsson. 

37


eyvind Johnson möter 

Ernest Hemingway 

Av MATS TORMOD 

Det är i Krilons resa, en kväll i Montparnasse under 

senare halvan av 30-talet. Ett sällskap svenska konstnärer 

och artister har dinerat på La Coupole vid Boulevard 

Montparnasse och fortsätter samtalet tvärs över gatan. 

Jag tänker mig att de går över till Le Select, kanske La 

Rotonde. Där ansluter snart också den amerikanske för- 

fattaren William, nyss hemkommen från det spanska 

inbördeskriget. Bullrig och rusig. Jag förställer mig Hemingway. 

– Merde, sa han. To hell with that bloody Franco. Jag 

ska skriva ihjäl honom. 

Det är en utmaning som dock genast följs av invänd- 

ning och insikt: 

– Det kan inte beskrivas. Det måste målas. 

Det handlar om kriget och sanningen. Smärtan kan inte 

beskrivas utan måste visas och det uppstår en diskussion 

mellan ”amerikanarn” och de svenska konstnärerna om 

La Coupole vid Boulevard Montparnasse. Tecknat av Mats Tormod. 

vem som skulle kunna göra det. Goya, Picasso, Xet eller 

surrealisterna föreslås. 

Inte surrealisterna, protesterar amerikanarn. Man 

skulle bara uppfatta att de kände. ”De skulle inte kunna 

meddela.” 

Sanning är något som meddelas; det är att lägga fram 

dokument, skriver Eyvind Johnson ofta om sitt författarskap 

och när han låter också William uttrycka detta kursiverar 

han. 

Det är i denna stund i Paris som Johannes Krilon in- 

griper diskussionen: 

– Cézanne skulle kunna göra det. 

Till en början tror amerikanen honom inte. Det blir 

diskussion och Krilon måste förklara. 

Först handlar det om Cézannes frihet från engagemang; 

att inte filtrera genom ideologi. 

– I sin ungdom hade han tendenser, men han nötte 

38 parnass 4·2012

ihärdigt bort dem”, säger Krilon och jag erinrar mig en 

formulering långt senare i Johnsons recension av Hemingways 

Farväl till vapnen: 

”Hos Hemingway saknas också socialt patos och denna 

brist gör boken ännu ohyggligare. … ; den är en bikt och 

ett dokument.” 

Därefter handlar det om förenkling och ödmjukhet; 

att inte ställa sig ivägen för sanningen. 

”Han var i stånd till självförglömmelse, jagförglöm- 

melse inför motivet. Tänk er en öppen Cezanne! Bara 

ögon som ser! 

– Jag begriper, sa amerikanarn. 

I En fest för livet, Hemingways postuma minnen om 

de tidiga åren i Paris, skulle han långt senare berätta om 

hur han efter förmiddagens skrivpass promenerade ”till 

Luxembourgpalatset, där de stora konstverk fanns som nu 

till största delen överförts till Louvren och Jeu de Paume. 

Jag gick dit nästan varje dag för Cézannes skull.” 

Han lärde sig av Cezanne, skriver han i Parisboken, 

”men jag var inte redig nog att kunna förklara det. 

Dessutom var det en hemlighet.” 

Det var hans mentor Gertrude Stein som undervisade 

honom: ”På det sättet, på Cézannes vis”, ansåg hon att han 

måste lära sig att arbeta. 

Olika världar 

Hemingway och Johnson brukar inte ställas vid varandra; 

de representerar skilda världar, två kontinenter och olika 

genrer, den ene realist, den andre romantiker, eller tvärt- 

om. Men behöver det vara så, när det finns så många både 

ytliga och innerliga paralleller, när så mycket faktiskt är 

så likt? 

De bröt båda upp från otydliga hemmiljöer med en 

svag fadersgestalt. De rymde till äventyr, snar vuxenhet 

och mötte tidigt lemlästning och död, den ene som am- 

bulansförare vid fronten i Norditalien, den andre som 

dräng vid flottningsbröt och sågverk. I strävan bort, mot 

författarskap nådde de Paris samma år och försörjde sig 

genom att skriva hem till sina nordliga lokaltidningar, 

Toronto Daily Star och Norrländska Socialdemokraten. De 

skrev om fredskonferenser, om tysk inflation och framväxande 

fascism, men också om turister, tanter och valuta- 

svin vid caféborden i Paris. De rapporterade om Mussolini 

och Hitler. 

Där finns också paralleller i det ambivalenta förhåll- 

ande till manlighet och sexualitet; den otrovärdiga ma- 

chismo som anas i Hemingways tvillingromaner Solen 

har sin gång och Vårflod från 1927 och i Johnson Regn i 

gryningen från 1932. 


Eyvind Johnson. 

Läste Hemingway tidigt 

Eyvind Johnson läste tidigt några av Hemingways till 

franska översatta noveller, bland annat boxningsnovellen 

”Cinquant Mille Dollars” som trycktes i den Parisbaserade 

Nouvelle Revue Francaise 1927. Hemingways fiskehistoria 

”The Big TwoHearted River” (”Den stora dubbelhjärtade 

floden”) publicerades våren 1925 i This Quarter, en amerikansk 

litteraturtidskrift som gavs ut i Paris. 

Den senare är en av Hemingways allra första noveller 

och en del av den svit förment självbiografiska berättelser 

som efter författarens död samlades under titeln The Nick 

Adams Stories. I novellen ger sig Nick ut på en fisketur 

i vildmarken norra Michigan. Den aldrig nämnda kontexten 

isberget under ytan är att Nick har återkommit 

från krigssjukhus i Italien till ett barndomshem där han 

inte har någon plats. 

Novellen ligger mycket nära en annan novell, ”On 

writing” i The Nick Adams Stories, egentligen ett förarbete, 

kanske en kommentar. Det är samma fisketur och det 

är Cézanne som visar hur man gör: ”He knew just how 

Cézanne would paint this stretch of the river. God, if he 

were only here to do it.” Det var så Gertrude Stein hade 

uppmanat honom att skriva. 

39 

FOTO: HaNs malmBERg

FOTO: sVEN aagE NIElsEN 

Ernest Hemingway. 

Det finns en kärlek till naturen i berättelsen, och en 

ömhet. ”On writing” slutar med att Nick befriar en harpalt 

från ett par fästingar som håller på att ta livet av den. 

Han känner dess hjärta slå när han lägger ner den i gräset. 

Kanske hade den fått fästingarna när den dansade i gräset, 

men den kommer sig. När han går tillbaka till sitt läger 

håller han kvar känslan. ”He was holding something in 

his head.” Det är insikten om hur det verkligen är. 

Den utvecklade versionen, ”Den stora dubbelhjärtade 

floden” slutar i god stämning, men där finns också förlust 

och oro; ”I det snabba djupa vattnet i halvskymningen 

skulle fisket bli tragiskt. I myren var fisket ett tragiskt 

äventyr. Nick hade inte lust med det.” 

Så slutar en av de första berättelserna; och så börjar 

författarskapet. En fisketur, en erfarenhet och en ömhet 

som skall avslutas 30 år senare långt utanför Kubas kust, 

när den gamle fiskaren Santiago i Den gamle och havet 

surrat den stora svärdfisken, den han älskar och respekterar, 

vid sin båt och därefter ser den första hajen närma 

sig. Den kamp om upprättelse som den gamle är dömd att 

förlora, tar sin början. Löftet om att äntligen lyckas skall 

ännu en gång gäckas. 

Ät opp det där, galanos. Och gör en dröm om att ni har 

dödat en människa. 

Han visste att han var slutgiltigt besegrad nu och utan 

bot.” 

Eyvind Johnson om egna vildmarksupplevelser 

Om kärleken och ömheten, medkänslan för harpalten 

som dansade i gräset, berättar också Eyvind Johnson. I 

resedagboken Vinterresa i Norrbotten erinrar sig författaren 

jakter och snarfångster vid Lappmarksgränsen, men där 

finns också minnet av styvpappans förtvivlan efter ett 

dåligt skott: ”haren tumlade runt uppe i snön och skrek”. 

Bössan såldes; ”aldrig mer”. 

I ett centralt avsnitt i Slutspel i ungdomen, den sista delen 

av Romanen om Olof publicerad 1937 – ungefär samtidigt 

som Krilon och William möts tryckt också som novellen 

”Vinterångest” i DN, återger Johnson en fiskefärd i en 

berättelse som kan uppfattas som en replik, en ironisk 

kommentar till ”Den stora dubbelhjärtade floden”. 

– Om man gjorde om det på ett hyggligt sätt så var 

det nästan som en vildmarkshistoria i Tidsfördriv och 

Triumf, ja Allers”, tänker Olof om ”gnisslet och knarket 

från skidbindsler, som var en rem genom tåhällan och 

inget annat stavtagen, den ena staven var sprucken – det 

svaga knarret från näverkonten – den dinglande isbillen, 

yxan”. Det är en värdelös, men iakttagande korthuggenhet 

som erinrar om Hemingway, men också om den Cézanne 

som Gertrude Stein tidigt i Paris undervisade Hemingway 

om. Det är också den värdelöshet hos Cézanne som Krilon 

förklarar för William på Boulevard Montparnasse vid 

deras möte på caféet någon gång vid mitten av 30-talet. 

”Vinterångest” är i flera stycken en parallell till ”Den 

stora dubbelhjärtade floden”. 

Olof Persson har retirerat hem efter erfarenheter vid 

smedjor och sågverk, möten med död och lemlästning, 

men hemmet är ingen trygg punkt, har liksom för 

Hemingway aldrig varit det, och han flyr vidare upp till en 

koja någon mil in i vinterskogen. ”Om man ville använda 

stora ord, kunde man säga, att man drog ut i krig.” 

Det är en novell om att fiska, fånga sitt levebröd och 

att klara sig själv, inte ligga till last. Tematiskt ansluter 

den till Hemingways två berättelser, knyter samman den 

första, ”Den stora dubbelhjärtade floden” med Den gamle 

och havet, den sista, den som ännu inte var skriven. 

Manlig tragedi 

Till skillnad från Nick Adams får Olof Persson inte mycket 

fisk. Han får bottennapp. Nederlaget, som i Hemingways 

tidiga novell är närvarande enbart i en besvärjelse om 

halvskymningen vid myren, där fisket blir tragiskt, blir 

hos Johnson manifest på samma sätt som det senare skall 

bli det för den gamle fiskaren Santiago. 

Man var maktlös. Om det nu suttit en fisk på kroken, 

skulle man i alla fall inte fått upp den. Ifall man haft en 

snygg handstil skulle man kunnat skriva ner det på snön: 

40 parnass 4·2012

La Rotonde låg tvärs över gatan från La Coupole. Tecknat av Mats Tormod. 

Maktlös. 

Just då brast reven. Det sjöng i taglet, och med ens var allt 

räddningslöst förlorat. 

Så blir Olof Persson förödmjukad på det sätt Santiago ska 

bli det och i en ensamhet som han delar med denne. Det 

handlar inte om klasskamp. Maktlösheten är inte inför 

överheten, utan inför livet. 

Vad var då Cézannes trick? I samlingen Efter hand 

försöker Ulf Linde formulera den överrumplande han 

kallar det den irrationella likheten i Cézannes måleri och 

refererar till Nietzsches formulering om det dionysiskt 

omedelbara, det som inte påstår något, utan bara är: ”A 

rose is a rose is a rose”, säger Stein och när Hemingway 

kommenterar mottagandet av Den gamle och havet avvisar 

han varje symbolik genom att hävda att den gamle 

mannen är en gammal man, pojken en pojke, fisken en 

fisk och all symbolik är bara strunt. ”What goes beyond is 

what you see beyond when you know”. Det är den delade 

erfarenheten. 

Nietzsche noterar i en sidotanke i Tragedins födelse: 

”I denna mening har den dionysiska människan en likhet 

med Hamlet: båda har en gång fått en sann inblick i 

tingens väsen, de har förstått och de äcklas av att handla; 

ty deras handling kan ingenting ändra i tingens väsen, de 


upplever det som skrattretande eller förnedrande att de 

förmodas återupprätta världen, som lossnar i fogarna”. 

Det finns ett gemensamt tema. Jag prövar ett begrepp 

för författarskapen; manlig tragik, men tvekar. Tragedin är 

ödesbestämd, har inget med en fri vilja att göra, inget med 

att ta ansvar för sitt liv och sin värld. 

Jag kallar det manlig pessimism, en elegi. 

Det är den gemensamma erfarenheten; linan som 

brister. 

Mats Tormod var arkitekt i många år 

men har därefter studerat filosofi och 

litteraturvetenskap. i november kommer 

hans avhandling om eyvind Johnson Till 

en berättelse om tröst på atlantis. han har 

tidigare skrivit några romaner samt barn- 

och ungsdomsböcker. är medlem i eyvind 

Johnsonsällskapet. 

41

Rocksångerskan Patti Smith (2:a från vänster), hade sällskap med sin gitarrist Lenny Kaye samt Marika Lagercrantz 

och Bengt Ohlsson när hon togs emot av museichefen Stefan Bohman på Strindbergsmuseet. 

Patti Smith åt middag 

hos Strindberg 

Förra året fick punkdrottningen Patti Smith Polarpriset. 

En av få privata önskningar som hon hade under Stock- 

holmsbesöket, var att få uppleva Strindbergs sista bostad. 

Patti Smith älskar Sverige och var tillbaka i somras igen. 

Hon älskar Henning Mankell och Pär Lagerkvist, men 

allra mest August Strindberg, som hon beundrat sedan 

hon var tonåring. 

Middagen som ägde rum var en stillsam tillställning av 

privat natur. Förläggare Dorotea Bromberg, som bjöd på 

maten, minns: 

– Hon var tagen av Strindbergs bostad. Intresserad av 

allt som fanns där. Jag minns att hon blev intresserad av 

en låda med färger som någon av Strindbergs kvinnor 

ägt. Och av gitarren; det var nytt för henne att han ägde 

en och spelade på den. 

Bland gästerna den kvällen fanns också skådespelerskan 

Marika Lagercrantz: 

– Ja, det var en legendarisk kväll. Jag fick sitta bredvid 

denna gudomliga poet, 

författarinna, musiker. 

Också Bengt Ohlsson 

minns kvällen i ljusa 

färger, men för hans del 

var det inte Patti 

Smith utan hennes 

gitarrist Lenny Kaye 

som gjorde starkast 

intryck. 

– Lenny hade träffat Johnny Ramone, 

som jag har skrivit en roman om, så det var kul att 

höra honom prata om det, berättar Bengt Ohlsson. 

Ja, det var en trevlig kväll. Patti berättade bland annat 

att det främsta skälet till att hon skrev Just Kids var att hon 

behövde pengar till alla sjukhusräkningar efter hennes 

avlidne make. 

42 parnass 4·2012 

FOTO: sTRINDBERgsmUsEET

Lyssna på en 

klassiker! 

Av MALIN GRäNDE 

Man går genom en blå dörr för att komma in till Svenska 

Ljud Classicas kontor, ett stenkast från Mariatorget i 

Stockholm. Här träffar jag Christer Molander och Gerhard 

Hoberstorfer som driver ett ljudboksförlag. 

Det är nu rätt länge sedan som Christer och Gerhard 

började irritera sig på det stora men ensidiga utbudet av 

deckare och bestsellers i ljudbokshyllorna och undrade 

varför alla goda klassiker var hänvisade till evig tystnad. 

Tillsammans med Hasse Alfredsson startade de förlaget 

Svenska Ljud Classica på våren 2008. Affärsidén var att 

ge ut god litteratur, klassiker, i ljudboksform med duktiga 

uppläsare. 

Några av de första titlarna på förlaget var Carl Jonas 

Love Almqvists Det går an och Voltaires Candide. Sedan har 

giganter från litteraturhistorien följt, som äventyrslystna 

Huckleberry Finn och mer tvivelaktiga greve Dracula. 

Ett tiotal titlar har man hittills gett ut och fler klassiker 

av obestridligt värde står på tur vid den blå dörren på 

Söder. 

Med goda försänkningar inom teatervärlden har för- 

laget vänskapliga kontakter med Sveriges bästa skådespelare. 

På senare år har man tagit fasta på detta och profilerar 

sig som ”skådespelarnas eget ljudboksförlag”, med 

devisen ”Lyssna på det du borde ha läst”. I övrigt verkar 

förlaget i den anda som genomsyrat gamla Svenska Ljuds 

produktion, nämligen det hyfsat kultiverade samtalet 

och den lagom goda smaken. 

Man föreslår att de litterära sällskap som funderar på 

en jubileumsskrift eller årsbok tänker i ljudboksbanor 

nästa gång. Man är, som privatperson eller sällskap, välkommen 

att höra av sig och undra vad en produktion 

skulle kosta. Kanske finns det något hittills opublicerat 

material som ett sällskap har tillgång till som skulle passa 

att levandegöra i en uppläsning. 

Också andra ljudboksförlag satsar på klassikerutgiv- 

ning. Bonnier Audio, som är äldst i branchen, har en sär- 

skild serie som heter Klassiska kvinnor där man finner för- 

fattare som Virginia Woolf, Sara Lidman och Emely 

Brontë. Ibland förekommer ett bonusmaterial på böck- 

erna. Ett spår där uppläsaren, översättaren eller någon 

annan initierad, ger sin bild av boken. 


FOTO: Ola HallBERg 

Att läsa med öronen har blivit mycket populärt under 

de senaste åren. Antingen beror det väl på att den stressade 

nutidsmänniskan har möjlighet att uträtta nyttiga saker 

som strykning, fönstertvätt eller strumpstoppning samtidigt 

som hon får sin dagliga dos av litteratur. Eller så 

gäller det att utnyttja dötiden i bilkön, medan man ammar 

eller lagar mat. Förvisso kan det också ha att göra med 

att en uppläst bok ger en extra dimension i den röst som 

förmedlar texten. Att läsa Fritiof Nilsson Piraten själv 

eller med Ernst-Hugo Järegård som uppläsare ger olika 

upplevelser. Ibland tillför rösten något till boken, ibland 

blir man bara irriterad över att någon annan klåfingrig 

person tränger sig emellan texten och en själv. 

Trots att teknikutvecklingen är raketsnabb och möjlig- 

heten finns till komprimerat ljud för mobiler eller mp3- 

spelare, är cd-skivan fortfarande kung på ljudboksmarknaden. 

Både enligt Svenska Ljud Classica och Bonnier 

Audio beror det på att konsumenterna vill ha det så. 

43

LITTERäRA 

notiser 

Fredrika och Ying Toijer-Nilsson, 

två mångsidiga kvinnor 

Ying Toijer-Nilsson, författare, forskare och kulturjour- 

nalist har, som tidigare meddelats, avlidit 87 år gammal. 

En stor kulturpersonlighet och medlem i Årsta-sällskapet 

för Fredrika Bremerstudier, har lämnat oss. Nyss var 

hon här och gladde oss med uppskattande ord om Årsta- 

sällskapets senaste skrift Årsta slott – en kulturskatt i Ha- 

ninge. Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier bilda- 

des i mitten av 1980-talet – för att sprida kunskap om 

mångsidiga Fredrika Bremer, hennes liv och verk och 

Ying blev tidigt vår medlem. 

Med kunskap, vänlighet och humor drev hon opinionsbildning 

om kvinnorollen och efterlyste den frånvarande 

mannen. Ying var hyllad redaktör för tidskriften Hertha 

under många år, ett deltidsarbete som passade när sön- 

erna var små. Under det feministiskt så omvälvande 1970- 

talet följde hon med intresse det nyvaknade internationella 

utbytet mellan världens kvinnoorganisationer och 

tog emot utländska kvinnodelegationer på Fredrika Bre- 

merförbundets byrå. Med sin penna speglade hon även 

den politiska jämställdhetsdebatten i Sverige samtidigt 

som litteratur och forskning engagerade henne alltmer. I 

Yings forskning och litterära verksamhet var Selma Lager- 

löf och barn- och ungdomslitteraturen centrala och Fredrika 

Bremer stod hennes hjärta nära. 

Vi hade just beslutat att utse henne till vår heders- 

medlem. När vi nåddes av budet om att evigt unga Ying 

gått ur tiden utser vi henne postumt. 

För Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier 

Gunnel Stenqvist ordförande 

Anita Widén sekreterare och tidigare Hertharedaktör 

Spisa Strindberg! 

Under 2012 firas August Strindberg över hela landet, så 

även av Teater Halland, som bidragit med ett fartfyllt 

musikdrama Spisa Strindberg, som man turnerar med 

runtom i Sverige. Det är Strindberg för hela slanten, in 

och ut och bak och fram. Eftertänksamt, finstämt och 

pang på rödbetan. Skådespelarna Malin Svarfvar och 

Henrik Danielsson låter ingen somna in. Gunnar Edander 

har tonsatt 14 sånger med Strindbergsdikter. Regissör är 

Agneta Elers-Jarleman. Hon och Gunnar Edander har 

tillsammans satt upp flera andra pjäser om Strindberg 

och om andra klassiker. 

Malin Svarfvar och Henrik Danielsson sätter från början full fart i 

Spisa Strindberg. 

Gästa Harry Martinsons skola 

Tillsammans med Harry Martinson- och Salje sällskapen 

ger Olofströms kommun i Blekinge författare och konst- 

närer möjlighet att vistas i lärarbostaden till Nebbeboda 

skola nästa sommar. Skolan var Harry Martinsons 

favoritskola under hans år som sockenbarn. Mer informa- 

tion finns på www.olofsstrom.se 

”vi är många, vi är hälften” blir nordiskt 

skolprojekt 

Temat för förra numret av Parnass var ”Vi är många, vi 

är hälften” och handlade om de kvinnliga författarna i 

Norden. 

På Bokmässan i Göteborg lanserade så DELS projektet 

Vi är många vi är hälften: Gömda och glömda nordiska kvinn- 

liga klassiker som ska läggas ut på den nya samnordiska 

skolhemsidan www.nordeniskolan.org. Det kommer att 

bli en motbild till det uppseendeväckande ringa utrymme 

som kvinnliga klassiker fick i antologin Nordisk litteratur 

till tjeneste (82% män). 

DELS kontaktperson är Gunnel Stenqvist, epost: 

gunnel.stenqvist@sh.se 

44 parnass 4·2012

Ny skriftserie från Moas vänner! 

För att fira sitt trettioårsjubiléum har Moa Martinson- 

sällskapet startat en skriftserie. Serien heter ”I Moas sak”. 

Redaktör är vice ordföranden Ebba Witt-Brattström som 

skriver om Moaprisets historia, syfte och betydelse idag. 

Moapriset har delats ut sedan 1989 och är det enda pris i 

Sverige som främst getts åt kvinnor som skrivit i ”Moas 

anda”. På så vis har en ”Moa-linje” i svensk litteratur 

börjat skönjas. I numret medverkar också en rad andra 

intressanta skribenter som Aino Trosell, Kerstin Thorvall, 

Anneli Jordahl, Gerda Antti och Birgitta Holm. Nästa 

häfte kommer ut i januari 2013. Båda skrifterna kostar 

30 kr/st och kan beställas via info@moamartinson.se 

vem ska få Sara Lidmans pris? 

Sara Lidman-priset kommer att delas ut för första gången 

i mars 2013, i samband med 90-årsjubiléet av Sara Lid- 

mans födelse. 

Pristagare kan vara personer eller föreningar som 

”verkar i Sara Lidmans anda av passionerat motstånd och 

engagemang”. Priset består av en symbolisk gåva samt 

möjligheten att tillbringa en vecka på Lidmangården i 

byn Missenträsk i norra Västerbotten. 

Förslag till nomineringar skickas till: styrelsen@ 

saralidman.se. Sista dag 1 december 2012. 

Mer information om Sara Lidman och Sara Lidmansällskapet 

finns på www.saralidman.se 

Jolo får äntligen en egen bänk 

Jolosällskapet har firat 15-årsjubileum i år bl.a. med att 

inviga ”Jolos bänk” vid Kvarnens hållplats på Lidingö. 

På bänken sitter en skylt med texten ”Till minne av Jan 

Olof Olsson (Jolo) som brukade börja sina reportageresor 

med tåg från Kvarnen”. Det blågula bandet klipptes av 

författaren Vibeke Olsson Falk, dotter till Jolo och 

journalisten / författaren Margareta Sjögren-Olsson. 


Carin Mannheimer. 

Carin Mannheimer vilhelm Mobergstipendiat 

I samband med Vilhelm Moberg-Sällskapets årsmöte i 

sockenstugan i Långasjö i augusti fick Carin Mannheimer 

sällskapets stipendium på 30 000 kr och Jan Troell 

installerades som hedersmedlem. 

Carin Mannheimer arbetar i Vilhelm Mobergs anda, 

och i likhet med honom sätter hon den lilla människan i 

centrum. Hon har också visat att humor är ett av hennes 

verkningsfulla medel. 

Jan Troell har med personlig kraft och värme skapat ett 

av svensk filmhistorias storverk och genom detta bidragit 

till att öka kunskapen om Vilhelm Moberg och hans 

verk. 

Bo G Hall 

Bo Malmsten 

Ordförandebyte för DELS 

Efter åtta år avgick Bo Malmsten vid DELS årsmöte i våras 

som ordförande. Till ny ordförande valdes Bo G. Hall som 

i många år varit vice ordförande i Bell- manssällskapet. 

45

Margareta Midgard 

KalendariumKalendarieredaktör 

e-post: margareta.midgard@gmail.com 

för ytterligare information se www.dels.nu/kalendarium.html 

November 

15 Föreläsning med Pia-Kristina garde, som 2011 utkom 

med fotoboken Karin Boye och människorna omkring 

henne. Vissångaren Jan Hammarlund spelar egna 

tonsättningar av boyes dikter samt läser lyrik av 

Karin boye. Huddinge bibliotek kl 18. 

Läs mer på sällskapets hemsida www.karinboye.se 

17 att skriva med ögat. om Harry martinson och tomas 

tranströmer. Poesiforskaren niklas Schiöler föreläser 

kl 13 i abF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. 

Läs mer på Harry martinson-sällskapets hemsida 

https://sites.google.com/site/harrymartinson00/ 

17 I år är det 150 år sedan Viktor Rydberg utförde ”den 

dristigaste handlingen i sitt liv” och publicerade Bibelns 

lära om Kristus, boken som gjorde honom berömd 

och beryktad. det blir ett panelsamtal kring detta 

verk samt presentation av en nyutgiven bok. Kl 14 

före panelsamtalet talar professor emerita Ulla-britta 

Lagerroth om arvet från Rydberg lyft av Selma Lagerlöf. 

Plats: Forskarsalen, arkivhuset, dag Hammarskölds 

plats 1, Jönköping. Läs mer på sällskapets hemsida 

rydbergsallskapet.nu 

20 Utdelning av årets werner aspenströmpris kl 18.30 

på abF-huset i Stockholm. bl.a. medverkar bengt 

af Klintberg som berättar om bengt anderberg och 

werner aspenström. en inspelad intervju med werner 

aspenström framförs också. 

arrangör: werner aspenströmssällskapet och abF. 

20 beröringspunkterna mellan gunnar ekelöf och maja 

ekelöf (Rapport från en skurhink). Kl 18, abF-huset, 

Stockholm. Se www.abfstockholm.se 

20 Selma Lagerlöfs födelsedag firas på tuve bibliotek, tuve 

torg 5 kl 18-20. arr:tuve bibliotek och Selma Lagerlöfsällskapet 

i göteborg. 

21 Kampen för en värdig äldrevård –Ivar Lo på barrikaderna. 

Författaren margareta wersäll berättar om Ivar Los 

kamp för att ge Sveriges äldre en värdig ålderdom. Ivar 

Lo-Johansson beskrev vanvården och sysslolösheten. Hur 

äldre berövades sin identitet och förnekades mänskliga 

behov. Författaren banade väg för åldringsvård i 

hemmen. Ivar Los debatt om Ålderdoms-Sverige har 

fått förnyad aktualitet. Är det bättre nu? Vad kan vi 

lära av Ivar Lo? Kl 18.30 i Rotundan på Stockholms 

stadsbibliotek. arr i samarbete med Ivar Lo-sällskapet. 

Läs mer på stadsbibliotekets hemsida 

https://biblioteket.stockholm.se 

24 edith Södergran-seminarium. ebba witt-brattström 

föreläser. efter föreläsningen ges pjäsen ”guds djärvaste 

ängel”, pjäsen där edith S (Camilla nylund) möter elmer 

diktonius (andreas Rodenkirchen). arr: abF Stockholm, 

se www.abfstockholm.se. 

24 Den allvarsamma leken 100 år. Föredrag av professor 

emerita birgitta Holm under rubriken ”Lydia – 

en devalverad gertrud”. Visning av anja breiens 

filmatisering från 1977 av romanen. Kl 14, Salong 

mauritz, Filmhuset, gärdet. 

Se vidare www.soderbergsallskapet.se 

24 Premiär kl 16 för Nils Holgerssons underbara resa som 

musikal på Helsingborgs stadsteater. Föreställningen 

pågår t o m 30 januari 2013. mer info: http://www. 

helsingborgsstadsteater.se 

24 bokmässa på Växjö Stadsbibliotek kl 10–18. elisabeth 

bergstrand-Poulsen Sällskapet deltar bl.a. 

24 Ronny ambjörnsson talar om sin bok om ellen Key. 

kl 15 på gubbängens bibliotek, Stockholm. arrangörer: 

gubbängsbibliotekets Vänner i samarbete med 

gubbängens bibliotek och abF Stockholm. 

24 Strindberg på dramaten, kl 16 på Strindbergsmuseet, 

drottninggatan 85, Stockholm. medverkande: Lars 

Löfgren arrangörer: Strindbergssällskapet, Samfundet 

S:t erik och SLF. 

46 parnass 4·2012

Fram till den 13 januari 2013 pågår utställningen 

”Astrid och Evert, Om kärleken till 

konsten”på Millesgården. Den 5 december 

kl 18 berättar David Anthin, som doktorerat 

på Evert Taube, om boken Evert Taubes 

värld. Boken ges ut i samband med utställ- 

ningen på Millesgården men är också 

Taubesällskapets årsbok 2012. 

27 astrid-dagen firas kl 18 i norstedts café, tryckerigatan 4, 

på Riddarholmen i Stockholm. Kommer du ihåg? – astrid 

Lindgrens dotter Karin nyman och anne-marie Fries 

(madickens) dotter Lena Fries-gedin berättar barndomsminnen. 

Samtalsledare: eva gedin, förlagschef på 

norstedts. 

December 

1 och 2 workshop med bokbinderi i Långasjö sockenstuga av 

elisabeths böcker i trasiga utgåvar. arrangör: elisabeth 

bergstrand-Poulsen Sällskapet. 

1 Speglingar: Havanna–New Orleans. Kerstin Vikner 

berättar om sin nya bok där hon i romanform skildrar 

Fredrika bremers och Jenny Linds upplevelser av new 

orleans och deras möte i Havanna. Vidare överlämnar 

Hans Lindblad till Årstasällskapet en bokgåva A Discourse 

of Matters Pertaining to Religion av theodor Parker som 

Parker gav till Fredrika med dedikation 9 december 1849. 

Kl 13.30 i Skolhuset på adolf Fredriks kyrkogård 

i Stockholm. mer info: www.fredrikabremer.net. 

2 tvåhundra år och ännu aktuell. dickensprogram med 

författaren britt dahlström kl 15 i wendelas Hus i 

Södertälje. Läs mer på hemsidan 

http://www.wendelasvanner.se 

3 minneskonsert för wilhelm Peterson-berger kl 19 i 

norska kyrkan, Stigbergsgatan 24, Stockholm. biljetter 

säljs vid kyrkans entré. Läs mer på www.petersonbergersallskapet.se. 

8 Heidenstam i ord och ton kl 14 i birgittas kloster, 

Vadstena.traditionsenligt arrangerar Heidenstams- 

sällskapet ett adventsprogram i samarbete med Sancta 

birgittas Klostermuseum. 


9 taubesällskapet anordnar traditionsenlig julfest på 

münchenbryggeriet. Läs mer på sällskapets hemsida 

http://www.taubesallskapet.se 

11 ellen Key och august Strindberg. Citat-spel av monika 

Sternö brandborg och ann-mari tormalm. Kl 14 i 

abF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Läs mer på ellen 

Key-sällskapets hemsida http://www.ellenkeysallskapet.se/ 

aktuell.html 

18 Viktor Rydbergs födelsedag firas traditionsenligt med 

program på Viktor Rydbergmuséet i Jönköping. mer 

information finns på Viktor Rydberg-sällskapets hemsida 

http://rydbergsallskapet.nu/program.html 

Januari 2013 

19/1–17/2 Fotoutställning om edith Södergran på Stockholms 

Stadsbibliotek. mer information finns på bibliotekets 

hemsida https://biblioteket.stockholm.se 

22 Litteraturseminarium kring Lars ahlins roman Bark och 

löv kl 18, Vuxenskolan, thulegatan 5, Sundsvall. 

arr: Lars ahlin-sällskapet. Läs mer på sällskapets 

hemsida http://www.larsahlinsallskapet.se/ 

Februari 2013 

5 Soaré med Hjalmar gullberg-sällskapet kl 18–21 på 

InKonSt, bergsgatan 29 i malmö. medverkande: Jonas 

thornell, Henrik Venant, Pia-Kristina garde, Jacques 

werup samt musiker. Hjalmar gullberg-sällskapet ger 

ut essäskriften Utanförskap på gott och ont i samband 

med programmet. Läs mer på sällskapets hemsida http:// 

hjalmargullberg.se/ 

47 

FOTO: BERTIl sTIllINg/EXPREssEN sCaNPIX.

9 Heidenstam i Sorrento. Litterära utblickar i Linköpings 

stadsbibliotek kl. 13. Sven-göran Fransson, vice 

ordförande i Heidenstamsällskapet berättar om sina 

upplevelser och läsefrukter från Sorrento. 

23/2–23/3 Fotoutställning om birger Sjöberg på Stockholms 

Stadsbibliotek. mer information finns på bibliotekets 

hemsida https://biblioteket.stockholm.se 

25 Årsmöte med Ludvig nordström-sällskapet kl 17.45 och 

utdelning av 2013 års Ludvig nordström-pris till martin 

Schibbye och Johan Persson kl. 18.30 i Sambiblioteket, 

Härnösand 

Mars 2013 

3 håller Cederborgssällskapet årsmöte på borgen i osby. 

efter årsmötesförhandlingar följer ett föredrag om 

författaren. 

läslust 

Erica Fürlinger har just läst 

om De dömdas ö av Stig Dagerman: 

– En av de böcker som gjort 

starkast intryck på mig, läste 

jag för tjugo år sen och lite 

till. Jag har inte läst den sen 

dess. Då läste jag den å andra 

sidan en tre fyra gånger under 

mycket kort tid. Jag har velat 

läsa om den, men har inte 

vågat. Jag är rädd att förstöra 

den. Det där att den inte ska 

vara lika bra, att den inte ska 

säga mig lika mycket, att den inte ska vara lika full av 

betydelse och sanning nu, som då. Jag är rädd att mitt 

minne av den ska förstöras. 

Jag hade aldrig läst något liknande. Jag strök under och 

antecknade i marginalen. Det exemplaret har varit borta 

länge. 

Eftersom det är så länge sedan och eftersom mitt minne 

är distrakt så minns jag egentligen inte mycket av handlingen. 

Ett skeppsbrott. Ett par ögonglober som svävar 

fritt i tät dimma. Vajande gräs. En varan. En replik; unge- 

fär ”Livet är i sig meningslöst. Men man kan fylla det med 

meningsfulla saker”. Människor som möter sina värsta 

rädslor och sin död. 

Boken är De dömdas ö av Stig Dagerman och jag har just 

skaffat mig ett nytt exemplar. 

Erica Fürlinger 

3, 10, 17, 24 och 31 är det Sällskapsliv – Litterära matinéer på 

Skansen. Programmen äger rum i ordenshuset brofästet 

kl 15–16.30, kaffeservering 14.30-15. Skansens entré 

gäller. närmare information på www.parnass.nu och 

www.dels.nu 

16 taubesällskapet håller årsmöte. Läs mer om sällskapet på 

hemsidan http://www.taubesallskapet.se 

17 alice tegnér-sällskapet gästar Skansen och vi får chansen 

att höra många av hennes barnvisor. Se vidare www.dels. 

nu 

Mer under våren 2012 … 

Lördagen den 13 april arrangerar Heidenstamsällskapet en 

bussrundtur i Verner von Heidenstams fotspår. Vi reser från 

Folke Filbyterstatyn i Linköping över örberga kyrka och 

nässja domarring. Lunch äter vi på Klosterhotellet i Vadstena 

och far sedan vidare till övralid, där vi får en specialvisning. 

Ciceroner på resan är anna-Lena Höglund och Sven-göran 

Fransson. 

Leffler genomstrålad av 

Monica Lauritzen 

I förra numret av Parnass 

berättade Tove Leffler om arbetet 

med sin bok Den kärleken. 

Det var en roman med 

stark förankring i brev och 

annat biografiskt material, 

om författarinnan Anne Charlotte 

Leffler. I september kom 

biografin Sanningens vägar: 

Anne Charlotte Lefflers liv och 

dikt av Monica Lauritzen. 

Så här skrev Lena Kåreland i 

Svenska Dagbladet: 

”… oavbrutet fängslande … Monica Lauritzens biografi 

präglas av en lust och berättarglädje som är smittsam. 

Det är svårt att lägga ifrån sig skildringen av Anne Charlotte 

Lefflers liv och dikt. Den informationstäta skildringen 

är väl underbyggd, men kunskapen tynger aldrig. I 

stället imponeras man av de omfattande arkivstudier som 

ligger bakom Sanningens vägar. ” 

Nu är Monica Lauritzen nominerad till Augustpriset i 

kategorin Årets svenska fackbok. Augustpriset delas ut av 

Svenska Förläggareföreningen vid en gala 26 november i 

Stockholms konserthus. 

Malin Grände 

48 parnass 4·2012

Förteckning över 

dels sällskap 2012 

Lars Ahlin-sällskapet 

www.larsahlinsallskapet.se 

Hugo Alfvénsällskapet 

www.alfvensallskapet.se 

Almqvistsällskapet 

www.almqvistsallskapet.se 

Dan Andersson-Sällskapet 

www.danandersson.org 

werner Aspenströmsällskapet 

c/o monica borg 

bagaregatan 4, 777 30 Smedjebacken 

Erik Beckman-sällskapet 

www.erikbeckmansallskapet.se 

Bellmans minne 

norr mälarstrand 20, 112 20 Stockholm 

Bellmanssällskapet 

www.bellman.org 

Frans G. Bengtsson-sällskapet 

www.fgb-sallskapet.org 

Hjalmar Bergman Samfundet 

www.hjalmarbergman.blogspot.com 

Elisabeth Bergstrand-Poulsen Sällskapet 

www.elisabethbergstrandpoulsen.se 

Bondesonsällskapet 

www.bondesonsallskapet.se 

Karin Boye Sällskapet 

www.karinboye.se 

wilhelm von Braunsällskapet 

www.culturum.se/braun 

Årstasällskapet för Fredrika Bremerstudier 

www.fredrikabremer.net 

Cederborgs-sällskapet 

Solhemsgatan 31, 283 32 osby 

Stig Dagermansällskapet 

www.dagerman.se 

Folke Dahlberg Sällskapet 

www.folkedahlberg.org 

Olof von Dalinsällskapet 

http://dalin.bizweb.se 

Delblancsällskapet 

www.delblancsallskapet.se 

Gunnar Ekelöf-sällskapet 

www.gunnarekelof.se 

Sällskapet Eva och Carl-Emil 

Englunds vänner 

www.internetional.se/carlemil 

Albert Engströmsällskapet 

www.albertengstrom.se 


Evandersällskapet 

www.evandersallskapet.se 

Fakirensällskapet 

www.fakirensallskapet.se 

Nils Ferlin-Sällskapet 

http://user.tninet.se/~jll006w/nfindex.htm 

Laura Fitinghoffsällskapet 

www.laurafitinghoff.se 

Sällskapet Per Anders Fogelströms 

vänner 

www.fogelstromsvanner.se 

Harald Forss gille 

drottninggatan 29, 13 tr, 702 22 örebro 

Margit Friberg-sällskapet 

www.margitfribergsallskapet.se 

Gustaf Fröding-sällskapet 

www.frodingsallskapet.se 

Geijersamfundet 

www.geijersamfundet.se 

Karl Gerhard Sällskapet 

www.jazzgossen.com 

Elsa Grave-Sällskapet 

www.elsagrave-sallskapet.se 

Hjalmar Gullberg-Sällskapet 

www.hjalmargullberg.se 

Emil Hagström-sällskapet 

www.emilhagstrom-sallskapet.se 

Britt G Hallqvistsällskapet 

dalbyvägen 25, 224 60 Lund 

Hedenvind-sällskapet 

www.flata.net/hedenvind 

Heidenstamsällskapet 

www.vernervonheidenstam.se 

Frank Heller sällskapet 

www.frankhellersallskapet.se 

Gustaf Hellström-sällskapet 

www.gustafhellstrom.se 

Alf Henrikson-sällskapet 

www.alfhenrikson.se 

Helga Henschens vänner 

c/o Laila nygren. Pålsundsgatan 3b, 

117 31 Stockholm 

Svenska Horatio Hornblower sällskapet 

c/o Pontus Järborg, 

brantingsgatan 41, 115 35 Stockholm 

Olof Högberg Sällskapet 

http://www.nilsjohantjarnlund.se/sidor/olofhogberg-sallskapet.aspx 

Ibsensällskapet i Sverige 

c/o berit gullberg, Colombine teaterförlag 

gaffelgränd 1a, 111 30 Stockholm 

Eyvind Johnson-sällskapet 

c/o Per-olof mattson, 

Selmedalsvägen 24, 129 36 Hägersten 

Johan Olof (Johansson) sällskapet 

c/o göte norstedt, 

Lumsvägen 6, 774 68 Horndal 

Jolosällskapet 

www.jolosallskapet.se 

Karlfeldtsamfundet 

www.karlfeldt.org 

Karlfeldtsföreningen i Folkare 

c/o barbro wahlberg, 

gullbågsvägen 23, 774 00 avesta 

Ellen Keyinstitutet 

www.eki.nu 

Ellen Keys vänner i Norden 

c/o Siv Hackzell, 

Kvarnhagsg. 92 1tr, 165 54 Hässelby 

Ellen Key-Sällskapet 

www.ellenkeysallskapet.se 

Martin Koch Sällskapet 

http://hem.bredband.net/d364834 

Agnes von Krusenstjerna-sällskapet 

http://hem.passagen.se/agnes.von. 

krusenstjerna 

Pär Lagerkvist-Samfundet 

c/o margareta Petersson, 

Växjö universitet, 351 95 Växjö 

Selma Lagerlöf-sällskapet 

www.selmalagerlof.org 

Gustaf Larsson Sällskapet 

www.gustaflarssonsallskapet.se 

Hans Lidmansällskapet 

www.hanslidman.se 

Sara Lidmansällskapet 

www.saralidman.se 

Astrid Lindgren-sällskapet 

www.astridlindgrensallskapet.se 

Sällskapet Ebba Lindqvists vänner 

www.ebbalindqvist.com 

Aksel Lindströmsällskapet 

http://aksellindstrom.se/?page_id=33 

Svenska Linnésällskapet 

www.linnaeus.se 

Ivar Lo-sällskapet 

http://goto.glocalnet.net/ivarlo 

49

Harriet Löwenhjelm-sällskapet 

www.harrietlowenhjelm.se 

Harry Martinson-sällskapet 

www.harrymartinson.org 

Sällskapet Moas vänner 

www.moamartinson.se 

vilhelm Moberg-Sällskapet 

www.vilhelmmobergsallskapet.se 

Pelle Molinsällskapet 

http://pellemolin.se 

Ruben Nilsson Sällskapet 

www.ruben-nilson.se 

Bernhard Nordh-sällskapet 

www.bernhardnordh.se 

Ludvig Nordström-sällskapet 

http://ludvignordstromsallskapet.se 

Birger Norman-sällskapet 

Strömnäs 106, 872 93 Lunde 

Pälle Näver-Sällskapet 

www.stenberga.nu/Society.aspx?societyId=7 

Albert Olsson-sällskapet 

http://albertolssonsallskapet.se 

Arto Paasilinna Sällskapet 

www.artopaasilinnasallskapet.se 

wilhelm Peterson-Berger-sällskapet 

www.peterson-bergersallskapet.se 

Marcel Proust-Sällskapet 

http://marcelproustsallskapet.se 

Povel Ramel-sällskapet 

www.povelramelsallskapet.se 

Sällskapet för Ester Ringnér-Lundgren 

www.estersallskap.se 

viktor Rydberg-sällskapet 

http://rydbergsallskapet.nu 

Anna Rydstedt-Sällskapet 

www.annarydstedt.se 

Saljesällskapet 

http://salje.se 

Martha Sandwall-Bergströmsällskapet 

sandwallbergstromsallskapet.blogspot.se 

vänföreningen till stiftelsen 

Torgny Segerstedts Minne 

www.torgnysegerstedt.se/vanforeningen.html 

Shakespearesällskapet 

www.shakespearesallskapet.se 

Birger Sjöbergsällskapet 

www.birgersjoberg.se 

Stig Sjödin-sällskapet 

www.stigsjodinsallskapet.se 

Sällskapet Erik Johan Stagnelii vänner 

www.stagnelius.se 

Sigge Starks litterära sällskap 

c/o beth Haglund, 

680 51 Stöllet 

Strindbergsällskapet 

http://auguststrindberg.se 

Skandinaviska Swedenborgssällskapet 

http://swedenborgsallskapet.se 

Olle Svensson Sällskapet 

www.ollesvensson.org 

Söderbergsällskapet 

www.soderbergsallskapet.se 

Edith Södergran-sällskapet 

www.sodergransallskapet.fi 

Taubesällskapet 

www.taubesallskapet.se 

Jacob Tegengren-Sällskapet 

http://tegengren.webbhuset.fi 

Alice Tegnér sällskapet 

http://alicetegner.wordpress.com 

Tegnérsamfundet 

c/o Sten Hidal, 

Karl XI-gatan 11b, 222 20 Lund 

Thomas Thorild sällskapet 

www.thomasthorild.se 

Sällskapet Ragnar Thoursies vänner 

www.ragnarthoursie.se 

Kläderna gör klassikern! 

Gunnar Turesson Sällskapet 

http://gunnarturesson.se 

wallinsamfundet 

c/o mona engberg, 

Skogsfrustigen 22, 784 50 borlänge 

wendelas vänner 

www.wendelasvanner.se 

Albert viksten sällskapet 

http://albertviksten.se 

wodehousesällskapet 

www.wodehouse.se 

Cornelis vreeswijksällskapet 

www.cornelis.se 

Elin wägner-sällskapet 

www.elinwagner.se 

Sonja Åkesson Sällskapet 

www.sonjaakesson.se 

Karl Östman Sällskapet 

www.karlostman.com 

Personhistoriska Samfundet 

http://personhistoriskasamfundet.org 

Romantiska förbundet 

http://romantiskaforbundet.se 

Svenska Fornskriftsällskapet 

http://svenskafornskriftsallskapet.se 

Svenska vitterhetssamfundet 

www.svenskavitterhetssamfundet.se 

Sällskapet Deckarvännerna 

www.dast.nu/deckarvannerna 

På litterära sällskapens hemsidor hittar 

du aktuell information om dem. några 

få sällskap har ännu inte någon egen 

hemsida. då har vi istället tagit fram namn 

och adress på en kontaktperson. 

mycket information om sällskapen finns 

också på www.dels.nu 

modelejon med rakknivsvass byxa och extra höga klackar eller lufsiga 

antisnobbar i utstuderat slarvig klädsel. intellektuella typer med svart polo, 

sliten manchesterkavaj eller lila kulturkofta. tjusigt riggade donnor med djärva 

decolletage och dyr haute-couture från paris eller panka dubbelarbeterskor 

med kappfodret vänt femtioelva gånger. våra klassiker är fyllda av skickligt 

tecknade skisser, som direkt ringar in en figur och ger läsaren en uppfattning 

om vem man har att göra med. 

för både författare och deras litterära personer har kläder alltid varit 

en markör för klass, personlighet, politik och tidsanda. mode och kläder är 

långtifrån bara yta. det visar vilka vi är eller vilka vi vill vara, både i och utanför 

böckerna. på senare år har författarens roll blivit mer offentlig. det är viktigt 

hur man marknadsför sig utseendemässigt. hur var det förr? 

sTRINDBERgsmUsEET 

Parnass gläntar på den litterära garderobsdörren i nr 1 2013! FOTO: 

50 parnass 4·2012

Till vännen som redan har allt! 

LJUDBOK-PAKET I JULKLAPP FÖR 270:- 

Vol 1+Vol 2 direkt till din vän. Inkl porto inom Sverige. 

(Ord.pris 320 k + ev frakt). Gäller t o m 2012-12-31. 

BESTÄLL IDAG på www.cal-forlaget.se 

Vol 1 

”Upplysningen i Halland” 

Volymen innehåller 2 CD-skivor med 

fokus på 1700-talet och upplysningstiden. 

Däribland givetvis Olof von Dalins Sagan 

om hästen och Then Swänske Argus. Men 

också linnélärljungarna Pehr Osbeck och 

Fredrik Hjortbergs reseskildringar, som 

Öfver en Ostindisk Resa från ostindietiden 

samt samtida Fredrik Nybergs diktning 

om Halland. Även musikstycken nns 

med hör bl a Skatan sitter på Kyrkotorn. 

(Styckpris 150 kr). 

LYSSNA TILL 

HALLANDS 

FÖRFATTARE 

VOL 1 

Upplysningen i Halland 

Olof von Dalin 

Pehr Osbeck 

Fredrik Hjortberg 

Fredrik Nyberg 

Tips! Ange en personlig julhälsning vid beställning. Köp idag på 

BÄSTA JULKLAPPEN 

- luta dig tillbaka i fåtöljen och 

njut av skön lyssning... 

Vol 2 

”Ljuset kommer från Halmstad” 

Volymen innehåller 2 CD-skivor med Klara 

Johansons noveller Det första bokrummet, 

Familjeminnen från förra seklet och ur Dagbok 

1912–1920 samt av Fredrik Ström delar ur 

Min ungdoms strider, Rebellerna och politiska 

tal som Talet mot Sven Hedin och Kvinnor! 

skaen eder bildning…. 

Noveller, personliga minnesbilder, visor, 

tal, politiska inlägg och dagbokstexter. Här 

presenteras tiden runt sekelskiftet och första 

världskriget i Sverige. 

(Styckpris 180 kr). 

VOL 2 

Ljuset kommer från Halmstad 

Fredrik Ström 

Klara Johanson 

VOL 3 

Ett spår av romantik 

Fredrik Vetterlund 

Tristan Lindström 

Göran Sonnevi 

Tobias Berggren 

Catharina Rysten 

Susanne Sörensen 

VOL 4 

Skälmarna från Falkenberg 

August Bondesson 

Carl-Johan Vallgren 

VOL 5 

Gud, naturen och svartrockarna 

Abela Gullbransson 

Gustaf Ullman 

Ingela Strandberg 

VOL 6 

Att föda och dö i Halmstad 

Elsa Grave 

Sonja Åkesson 

VOL 7 

Visor, slam och deckare 

Alf Hambe 

Ingegerd Stadener (Poloni) 

Geta Lööf 

Slampoeterna i fam. 

Bengtsson (Viking, 

Alexander och Tanja) 

Gyllene Tider 

CAL-förlaget! 

Köp idag på 

CAL-förlaget! 

Release 2013 

Förboka! 

Till serien LYSSNA TILL HALLANDS FÖRFATTARE 

nns webbplatsen www.lyssnatillhalland.se 

Där kan man hitta texterna i original, pedagogiskt 

material, intervjuer och information om författarna 

och de historiska epokerna samt möjlighet till 

bokning av “föreställningsprogram”. 

Produktion av Teater Halland. Förlag CAL-förlaget, 

Varberg. Teater Halland är först i Sverige med att lyfta 

fram det litterära kulturarvet på detta sätt. Teater 

Hallands skådespelare, kompositörer, musiker och 

de båda litteraturvetarna prof. em. Eva Lilja och l. 

dr. Ulf Cronquist har tillsammans värnat om ett lätt 

tilltal och vetenskapliga fakta där förhoppningsvis 

alla; ungdomar såväl som vuxna får lyssna till spännande 

och viktiga författarskap. 

52 info@teaterhalland.se parnass 0340-889 25 4·2012 

www.teaterhalland.se www.cal-forlaget.se www.regionhalland.se 

www.teaterhalland.se www.lyssnatillhalland.se

Läs hela numret här - Parnass

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?