Bohusarvet 2012-1.indd - Bohusläns hembygdsförbund

Bohusarvet 

Tidskrift för Bohusläns Hembygdsförbund 2012:1 

Kvarnar i fokus! 

1

Bohusarvet 

Ansvarig utgivare 

Ulla Swedberg 

Vik. redaktör 

Kristina Holmström, 0522–65 65 23 

kristina.holmström@vgregion.se 

Grafi sk form och layout 

Ove Drejenstam 

Redaktionsråd 

Ove Drejenstam Kristina Holmström 

Lars Rydbom Ulrica Wallin 

Prenumeration 

Bohusarvet utkommer med 4 nr/år. 

Prenumerationspris: 100 kr/år. 

Bohusarvet ingår i medlemsskap i Bohusläns 

Hembygdsförbund inkl. Årsboken 

Bohuslän för 300 kr/år. 

Vill du prenumerera? Kontakta 

Hembygdsförbundets kansli: 

bohuslans.hembygdsforbund@vgregion.se 

0522–65 65 61 (mån–tis, tor–fre kl 09–14). 

Tryck: 

Risbergs, Uddevalla, 2012 

ISSN 1654-2274 

Bohusläns 

Hembygdsförbund 

Kansli: 

Unni Andersson, 0522–65 65 61 

Adress 

Box 403, 451 19 Uddevalla 

E-post: 

bohuslans.hembygdsforbund@vgregion.se 

Hemsida: 

www.hembygdbohus.se 

Plusgiro: 52 31 88-1 

Bankgiro: 303-8486 

Redaktionen förbehåller sig rätten att 

redigera och förkorta inkommet material. 

Ur innehållet 

Hembygdsrörelsen i ständig 

rörelse och förändring 3 

Spåren efter kvarnarna 4 

Lyckorna Kvarn 6 

Fiskebäckskils kvarn 8 

Kvarnarna i Hembygdsrörelsen 11 

Kurser på Nääs 12 

Årsboken 2011 13 

Hantverkslaboratoriet 14 

Inte bara fi ske och stenhuggeri 16 

”Vi var starka kvinnor 

som inte förtröttades” 18 

Kvarnar på Dalboslätten 21 

Främre omslag: Kvarnen på Hönö. 

Foto: Hans Taremark 

Bakre omslag: Från Kvarnbyn i Mölndal 

Foto: Torbjörn Holmström 

2

Hembygdsrörelsen i ständig rörelse 

och förändring 

I mars kommer Marika Russberg tillbaka 

till sin tjänst som Kulturarvskonsulent 

och allt återgår till sin normala 

lunk i Bohusläns Hembygdsförbund. 

Min tid som vikarie blev inte alls som 

jag planerat. Men även om det inte blev 

som jag hade tänkt, blev det inte dåligt. 

Bara annorlunda, och bra ändå. 

Tyvärr blev de planerade Sofieanvändardagar 

och utbildningarna i Photoshop 

inställda av skäl vi inte kan påverka. 

Inte heller blev det Maritimt på 

Hyllan. 

Men trots det kom det något positivt 

ur detta. En ny arbetsgrupp har 

bildats för att blåsa nytt liv i Maritimt 

på Hyllan, med lite nya idéer och infallsvinklar. 

Ibland behöver man en 

omstart för att komma vidare. Vuxenskolan 

har slutit ett samverkansavtal 

med SHF, där kan NI påverka och 

utforma era egna kurser. Några förslag 

och handledningar fanns i decembers 

nummer av Bohusarvet. Kontakta den 

lokala Vuxenskolan, de har lovat att 

ställa upp med stöttning och resurser! 

Under hösten har det varit berättarcaféer 

på Bohusläns museum, och det 

fortsätter under våren, inte minst på 

Världsberättardagen 20 mars med program 

på Bohusläns museum. Berättarcaféerna 

har varit ett samarrangemang 

mellan Berättargruppen 3:e Vingen, 

Studieförbundet Vuxenskolan, Bohusläns 

Hembygdförbund och Upplevelsecentrum 

Lysekil. Missa inte er chans 

att ”låna” Kerstin Thuresson från Berättargruppen 

3:e vingen till er förenings 

berättarkväll. Hon kommer gärna 

ut och berättar historier och vill höra 

ERA lokala sagor och sägner. 

Ett relativt nytt projekt på initiativ 

från Sveriges Hembygdsförbund 

är Kulturarvet och toleransen. Hembygdsrörelsens 

ideologiska grundsyn 

är att vara öppen för alla oavsett 

Gustafsbergsdagarna 2012 

21 och 22 juli 

Har du funderat över hur det kan ha varit att besöka en badort förr i tiden? 

På Sveriges äldsta havsbadort Gustafsberg i Uddevalla återupplivas delar 

av badortslivet varje sommar under Gustafsbergsdagarna. 

Under de två dagarna kan du få uppleva hur det kan ha varit på Gustafsberg 

runt sekelskiftet 1900. Du möter baderskor, kan kanske prova på gymnastik 

och se nya badmodet anno 1899. Barn kan prova på lekar från tiden, 

det blir guidade visningar, musik och mycket mer. 

Är din förening intresserad av att medverka? Kontakta BHF:s kulturarvskonsulent 

Marika Russberg, marika.russberg@vgregion.se eller 0522 – 65 

65 14. 

I slutet av mars hålls ett informationsmöte för intresserade inför sommarens 

Gustafsbergsdagar. 

Läs mer om tidigare evenemang på: www.utgangspunkten.se; sök på Badortsdagar. 

Foto: Annica Engström 

3 

bakgrund. På detta sätt blir kulturarvet 

och den lokala historien tillgängligt 

och en tillgång för alla. Det skapar 

vår identitet oavsett var vi är födda och 

vilken bakgrund vi har. 

Utgångspunkten för projektet är att 

hembygdsrörelsen gemensamt lyfter 

fram kulturarvet och historien som en 

generöst inkluderande och dynamisk 

kraft. 

Syftet med projektet är att motverka 

främlingsrädda grupper att lägga beslag 

på Sveriges historia, våra traditioner 

och utestänga människor. 

Om ni ute i föreningarna känner att 

ni vill jobba med detta, eller kanske 

t.o.m. redan jobbar med det och vill utvecklas, 

kontakta kulturarvskonsulenten. 

Kristina Holmström

Spåren efter kvarnarna 

I bäckraviner och på bergshöjder runt 

om i Bohuslän ligger resterna efter 

vårt vatten- och vinddrivna kulturarv: 

kvarnlämningarna. I mitt arbete som 

antikvarie på Bohusläns museum har 

jag kommit att studera kvarnarna som 

arkeologiska objekt, d.v.s. kvarnlämningar, 

gamla fördämningsvallar, vägar, 

husgrunder och andra rester som 

kvarnnäringen lämnat efter sig. Jag har 

främst arbetat med lämningar efter 

vattenkvarnar och oftast har det skett 

med anledning av naturvårdsåtgärder 

vid vattendrag. Därför har det sällan 

funnits möjlighet att inventera alla 

kvarnar inom ett visst område, utan 

det har rört sig om dokumentation av 

enskilda objekt eller ett vattendrag. 

Text och foto: Linnea Nordell 

Kvarnlämningar är spännande, eftersom 

de ofta är mycket komplexa. 

Ett kvarnläge har från början valts ut 

för att det finns goda förutsättningar 

för att skapa en fördämning och ett 

bra fall. Samma plats användes om 

och om igen för vattenkraftsanvändning 

i form av kvarnar, sågar, vadmalsstampar 

mm. När anläggningen sedan 

tagits ur bruk och blivit en ruin finns 

alla tidsskikt kvar på samma plats och 

det kan vara svårt att urskilja exakt vad 

som är lämningen efter en kvarn eller 

en såg. De äldsta kvarnplatserna i 

Bohuslän kan genom historiska kartor 

och skriftligt arkivmaterial härledas 

tillbaka till 1600-talet. Det är dock 

inte omöjligt att samma läge har an- 

Långevallsälven ligger i Bullarebygden, Tanums kommun, och den utgör vattenförbindelsen 

mellan Norra och Södra Bullaresjön. Långevalls såg och kvarn låg i den norra delen av flödet 

och sågen omnämns för första gången i slutet av 1700-talet. Det finns detaljerade lantmäteriakter 

över de närliggande hemmanen, Smeberg på den västra sidan om älven och 

Klageröd på den östra. Därför har vi en god uppfattning om hur anläggningen sett ut. 

1801 

Kartan visar en fördämningsvall med vattenledare 

fram till kvarn- och såghusen. På 

den västra sidan ligger Långevalls såg och 

kvarn; den mindre byggnaden är kvarnen 

och den större är sågen. På den östra sidan 

ligger en byggnad. Det är troligen en kvarn 

tillhörande Klageröd. Grunderna efter 

Långevalls såg och kvarn finns kvar i ungefär 

de lägen som anges på kartan. Fördämningsvallen 

är till största delen raserad och 

efter kvarnen på Klagerödssidan finns inga 

synliga lämningar kvar. 

1832 

Kartan visar en vinklad fördämningsvall 

och sågen och kvarnen på Smebergssidan. 

Kvarnen på Klagerödssidan är inte kvar. 

Långevalls såg och kvarn var skattlagda vid 

denna tid. Enligt A.E. Holmbergs beskrivning 

(1867) fanns här ”sågverk och mjölqvarn 

med två par stenar, samt skattlagt 

ålfiske”. 

4 

vänts även tidigare. Kvarnplatsen har 

ofta använts kontinuerligt ända fram 

till tidigt 1900-tal. 

När jag inleder studiet av en kvarnplats 

börjar jag alltid med kartmaterialet. 

Tack vare lantmäteriets karttjänst 

Historiska kartor är det idag enkelt att 

granska översiktskartor och andra lantmäteriakter 

från 1600-talet fram till 

vår tid. Lantmäteriaktierna kan ge det 

tidigaste belägget för en kvarn på en 

viss plats och ekonomiska kartor från 

1930- och 1960-talen ger en god uppfattning 

om inom vilket tidsintervall 

kvarnen togs ur bruk. Om historiska 

kartor saknas kan den moderna fastighetskartan 

vara till hjälp för att lokalisera 

kvarnlägen. Små fastigheter i 

1910-1911 

Vid denna tid har kvarnen tagits bort och endast 

såghuset finns kvar på Smebergssidan, i 

höjd med bokstäverna Å och N i ”Långevallsälfven”. 

Fördämningen finns bara delvis kvar. 

Omkring 1910-1911 genomfördes rensningsarbeten 

i älven och det är troligt att fördämningen 

revs och att sågen lades ned i samband med 

detta. De två små öarna strax norr om såghuset 

anlades också vid denna tid, kanske med material 

från fördämningen. På den ekonomiska 

kartan från 1930-talet är sågen och fördämningen 

helt borta.

Lämning efter Moltemyrs väderkvarn i Slättna, Lyse socken, Lysekils kommun. Väderkvarnslämningar 

är inte lika vanliga som vattenkvarnar i Bohuslän. Väderkvarnen 

i Slättna var en s.k. hättekvarn eller holländare. Grunden visar att kvarnen haft 

en åttakantig form och ett kvarnstenspar finns också kvar på platsen. 

anslutning till vattendrag med beteckningen 

”S” kan indikera läget för en 

kvarn eller såg, en anläggning som varit 

samfällt ägd av en by eller flera gårdar. 

Hembygdslitteratur är en viktig källa 

till kunskap kring kvarnar och sågar. 

Eftersom det sällan finns möjlighet 

att besöka exempelvis Landsarkivet 

i Göteborg, blir hembygdsforskarnas 

och sockenskildrarnas arbeten mycket 

betydelsefulla. I hembygdslitteraturen 

kan det finnas sammanställningar 

av domstolsprotokoll, brandförsäkringar 

och annat arkivmaterial, såväl 

som fotografier och personskildringar. 

Man kan också använda mantalslängder, 

folkräkningslängder, husförhörslängder 

och liknande via Riksarkivets 

SVAR – Svensk arkivinformation. 

Även om de flesta kvarnbyggnader är 

borta, kan grunderna finnas bevarade. 

Om vattendragets närområde inte genomgått 

alltför stora förändringar, kan 

det finnas goda möjligheter att lokalisera 

kvarnlämningar. Ibland kan man 

finna system av fördämningar och 

kvarnlämningar utmed långa partier 

av vattendragen. 

När man letar efter kvarnlägen utmed 

vattendrag, är hörseln ett bra 

hjälpmedel, eftersom ljudet av forsande 

vatten leder till platsen för fallet. 

De flesta kvarnar förlades till naturliga 

fall i vattendragen. Fallen förbättrades 

med hjälp av fördämningsvallar, konstruerade 

av sten eller jord och sten, 

ibland användes träbjälkar som fundament. 

Kvarngrunderna hittar vi nedanför 

fallet, ofta vid ena kanten av vattendraget. 

De består vanligen av fyra 

kallmurade stenpelare (murade utan 

murbruk). Ibland står två av pelarna 

på en konstgjord ö, som delar in vattendraget 

i två flöden. Om kvarnstenarna 

finns kvar, ligger de ofta i vattendraget 

i anslutning till kvarngrunden. 

Runt omkring kan det finnas fler husgrunder, 

grävda kanaler och tillfartsvägar. 

Grunder efter torp och backstugor 

i närheten av kvarnen är också vanligt. 

Alla lämningarna tillsammans bildar 

kvarnmiljön som helhet och är viktiga 

för förståelsen av platsen. 

Kvarnlämningar av den typ som beskrivits 

ovan är mycket vanliga i Bohuslän. 

De allra flesta av dessa kvarnar 

var skattebefriade husbehovskvarnar, 

som brukades av en eller flera gårdar 

gemensamt. De var belägna på gårdarnas 

utmarker och brukades bara när 

vattenflödet var som kraftigast, under 

5 

Tack vare Östen Sandells hembygdsforskning, 

publicerad i Vikarvet 1982-1983, 

vet vi en del om kvarnens historia. Väderkvarnen 

uppfördes 1864 och var en 

skattlagd tullkvarn. Ägaren var folkskolelärare 

Mathias Fredriksson, som bodde 

på torpet Moltemyr med sin familj. Av 

taxeringslängderna framgår, att inkomsterna 

från kvarnen utgjorde en sjättedel 

av Fredrikssons totala årsinkomst. Mjölnaren 

Carl Nilsson anställdes 1867 och 

inhystes hos familjen Fredriksson, där 

han bodde kvar till sin död 1891. Då 

övertogs driften av Fredrikssons två söner. 

År 1898 ansågs kvarnen vara värdelös 

och befriades från fastighetsskatt. 

Väderkvarnen stod kvar fram till 1940talet, 

då den revs. 

höst och vår. Vissa kvarnlägen kan vi spåra 

tillbaka till 1600-talet. Under slutet av 

1700-talet och 1800-talets första hälft 

anlades många nya kvarnar i Bohuslän, 

men de allra flesta lades ned i samband 

med att ångdrivna och elektriska kvarnar 

med moderna valsverk introducerades 

vid 1800-talets slut och 1900-talets början. 

Idag ligger kvarnlämningarna ofta på 

otillgängliga platser i tät skog. Konstruktioner 

av trä har som regel multnat bort 

och stenfundamenten kan vara raserade. 

Många av dessa kvarnplatser kan dock 

på ett konkret sätt hjälpa oss att förstå 

hur kvarnnäring och vattenkraftsutvinning 

gick till i Bohuslän för flera hundra 

år sedan. Tillsammans med historiska 

kartor och arkivmaterial kan kvarnlämningarna 

bidra med en viktig pusselbit 

till hembygdens historia. 

Historiska kartor: 

historiskakartor.lantmateriet.se 

SVAR – svensk arkivtjänst: 

www.svar.ra.se 

Riksantikvarieämbetets fornminnesregister: 

www.fmis.raa.se 

Kringla – sök i svenska museers samlingar 

och arkiv: 

www.kringla.nu

Inom Ljungskileortens Hembygdsförenings 

verksamhetsområde finns 

två kvarnbyggnader, Aröds kvarn och 

Lyckorna kvarn. Aröds kvarn är väldokumenterad 

och är restaurerad i kördugligt 

skick. Aröds kvarn har anor från 

1659 då det i jordeboken finns anteckning 

om en skattelagd kvarn i Aröd. 

Den var i drift till 1945 och ägs nu av 

Ljungskileortens Hembygdsförening. 

Ett vatten kan driva flera kvarnar. 

Ån (Bratteforsån/Ljungsån) mellan 

Hällungen och saltsjön vid Ljungskilen 

har samtidigt drivit fem kvarnar 

och två sågar; Brattefors kvarn och såg, 

två kvarnar i Håle, Skafteröds kvarn, 

Sågedalen samt Lyckorna kvarn. Kvarnarna 

kan tidvis också drivit benstamp 

och vadmalsstamp. 

Lyckorna kvarn 

Lyckorna kvarn börjar som husbehovskvarn 

ca 1814 och blir 1815 en tullmjölskvarn 

med 2 par stenar och en 

vadmalsstamp. Kvarnen blir skattelagd 

1817. Det innebär att skatt betalas 

till staten från kvarnen, men också att 

en förundersökning gjorts, så att inte 

kvarnar kom att anläggas alltför nära 

varandra, då kvarnverksamheten skulle 

bli olönsam. Vattnet var också en stor 

resurs för bönder och markägare. Det 

var svårt att komma överens mellan 

Anfasteröds gård (kvarnägaren) och 

markägarna på andra sidan ån. Kvarnanläggningen, 

som drevs med underfallshjul, 

stör fisket i ån. Dammluckan 

måste hållas öppen vissa tider (mest 

nattetid) för att fisken kan kunna passera 

upp och ner i ån. En del rättsprocesser 

följde. Jordägarna fick vissa tider 

ersättning för uteblivet fiske. 

Lyftet för kvarnen kom när Andrew 

Macfie (grundaren av badorten Lyckorna) 

köpte Anfasteröd gård 1845. 

Kvarnhuset byggdes om (1850) och 

blev större i tre våningar. Det var fem 

stenar under samma tak, därav ett par 

Lyckorna Kvarn 

Text och foto: Ingrid Kennborn 

stenar till husbehovsmäld samt förmalning 

av ben m.m. Vattenhjulet fick 

då en bättre konstruktion. 

Ytterligare förbättringar har gjorts 

med ett gjutet dämme 1939, då man 

också satte in nya turbiner. På 1960talet 

elektrifierades kvarnen. Men var 

därefter i bruk endast några år. 

Det gjutna dämmet är nu borta. 

2008 togs fördämningen bort för att 

fisken åter fritt ska ta sig fram i ån. Naturvården 

”vann” över det kulturhistoriska 

arvet. 

Kvarnbyggnaden var fördelad i över- 

mellan- och underkvarn. När man 

malde gröpe användes alla våningarna. 

Kornen hälldes i kupan i övre kvarnen, 

rann ner till kvarnhjulen i mellankvarnen 

och efter malning rann gröpet vidare 

till den nedre kvarnen för uppsamling 

i säckar. 

Vetemjöl maldes i mellanvåningen 

i s.k. valskvarn. 1942 gjordes en påbyggnad 

på taket då en ny valssikt installerades. 

Vetekornen hälldes i kupan 

i överkvarnen och rann ner till 

valskvarnen i mellankvarnen. Därefter 

fördes mjölet igenom elevator upp till 

sikten i små skopor mellan våningarna 

och siktades i flera olika steg. För finjustering 

av de olika momenten finns 

ett stort antal stroppar för reglering. 

Det färdiga mjölet samlades upp i en 

lår i överkvarnen. En spetsmaskin rensade 

vetet före malningen. 

En triör (rensmaskin) finns också. 

Där rensades säden i en roterande 

trumma och kornen ramlade ner på 

såll som fördelade kvalitet och storlekar 

i olika fack. 

Kvarnstenarna måste hackas för 

skarpa räfflor och malytor. Överstenen 

lyftes upp på högkant. En van 

person kunde göra det på ca fyra timmar. 

Hackorna måste också vara vässade. 

Natursten behövde vässas ofta kanske 

varannan dag, medan gjuten sten 

6 

Kvarnsten med ”lyften” 

(började användas på 1920-talet) någon 

gång i månaden. 

Numera är vetemjölet vitt och fint. 

Så var inte fallet tidigare. Rolf Hagström 

(mjölnarson) berättar att vissa 

kunder önskade ett vitt vetemjöl vilket 

mjölnaren (fadern) ordnade till genom 

en tillsats i mjölet. Vad den tillsatsen 

bestod av var det hemlighetsmakeri 

kring. 

Stora utrymmen i mellan och övre 

kvarnen utnyttjades till förvaring av 

spannmål i säckar inför malningen. 

Det kan inte förvaras utomhus eftersom 

ett torrt sädeskorn mals bättre. 

Till kvarnen hör också en hög byggnad. 

Fördelad i fyra våningar. Då liksom 

nu finns en körbro/gångbro in i 

fjärde våningen. (Det är stor skillnad 

i marknivå). Användningen har varit 

något oklar men byggnaden har fungerat 

som virkesupplag, ett hyvleri har 

funnits på fjärde våningen, det har varit 

mangelbod och torkrum för tvätt. 

Tvättstugan låg uppströms i närheten 

och var även den ett ansvar för mjölnaren. 

Harry Macfie byggde en tid kanadensare 

i detta höghus. I bottenvåningen 

har funnits frörenseri. 

En tid kring 1900 fanns det tre benstampar 

i Lyckorna kvarn. Benen krossades 

eller stampades till ganska finkornigt 

stoft. Detta benmjöl användes 

som gödsel i jordbruket. Ben inköptes 

från Danmark och Norge. Det fanns

ett särskilt hus bredvid kvarnen där 

benen troligen förvarades. Kunskapen 

om denna verksamhet är liten vilket 

gör att den förmodligen var mycket 

begränsad i sin omfattning. 

Ibland sker snabba förändringar. 

1926 uppfördes en lång sågbyggnad 

mot åsidan av höghuset. Då blev Anfasteröds 

såg i Sågedalen utan kraft, eftersom 

ån bröt sig en ny väg, och man 

flyttade såganläggningen till Lyckorna. 

Vid Lyckorna var ån breddad till en 

damm uppströms sågen på båda sidorna 

om stenbron. Före regleringen av 

Hällungen var vattennivån flera meter 

över nuvarande nivå. Tack vare dammen 

kunde stockarna förvaras i vatten 

och delvis föras vattenvägen till sågen. 

Delar av sågen finns kvar men är placerad 

på annan plats i byggnaderna. 

Kvarnen ägdes av Anfasteröds gård 

och mjölnarna var anställda på gården. 

En gång i månaden maldes mjöl som 

sedan delades ut till statare och anställda 

på gården. Dessutom var det ständiga 

transporter med säd för att mala 

gröpe till de 40-50 korna och de övriga 

djuren. Det upphörde 1937 då ladugården 

brann och ersättningsladugården 

låg för långt från kvarnen. Dessutom 

ersattes vattnet som kraftkälla med 

elektricitet och kvarnen placerades på 

gården. 

På 1940–50-talet var betning av utsäde 

en uppgift för kvarnar/mjölnare. 

Då betades det mest utsäde, både vete, 

råg, korn och havre. Betningen färgade 

kornen rosa och gjordes för att hindra 

växtföljdssjukdomar. Medlet kom 

i damejeanner med dödsskallar på eftersom 

medlet var mycket giftigt. Rolf 

minns att han var portförbjuden till 

nederkvarnen när det arbetet pågick. 

En särskild trumma användes så att 

varje korn blev betat. Eftersom jag är 

bonddotter minns jag också att kornen 

i såmaskinen var helt rosa och att 

pappa inte tillät oss att komma nära 

och ta i det. 

Siste mjölnaren Maurenius Hagström 

arrenderade sågen från 1947 och 

köpte den i slutet at 50-talet. I mitten 

av 1970 -talet avyttrades kvarnen. Numera 

äger Uddevalla kommun marken 

och Ljungskileortens Hembygdsförening 

byggnaderna. Maurenius son Rolf 

kan berätta om arbetet i kvarnen och 

de förändringar som han minns. Det 

är ett dokumentationsarbete som delvis 

ligger framför oss. 

Styrelsen har tagit ett inriktningsbeslut 

att låta bygga en turbin (attrapp) i 

nederkvarnen för att åskådliggöra hur 

en sådan fungerade för att alstra kraft 

till drift av kvarnen. 

Alla desa kvarnar 

I Fräkne härad, fanns det 1802 så 

mycket som 90 kvarnar. (Förteckning 

från jordrannsakning 1802, uppgift ur 

Herbert Christensons bok om Fräknebygden). 

Av dessa 90 kvarnar var två 

väderkvarnar, en i Toften i Forshälla 

socken och en i Barkesbo, Grinneröds 

socken. 

I Forshälla låg 42 kvarnar, Resteröd 

6, Ljung 20 samt i Grinneröd 22. 

Kvarnar som var placerade i samma 

bäck krävde samarbete om fördämning 

och vattenföring. 

De flesta av dessa vattenkvarnar var 

mindre, skvaltkvarnar eller som de 

kallas i trakten fjärkullekvarnar. Det är 

en enkel vattenkvarn med lodrätt stående 

axel utan utväxling, försedd med 

snett ställda skovlar. Det blir ganska 

tätt om dessa kvarnar markeras på en 

karta. 

Dessutom fanns det på många gårdar 

en urgammal kvarntyp, handkvarnen 

som säkert används parallellt med 

skvaltkvarnen. 

I slutet på 1800-talet fram till 1913 

fanns en väderkvarn på Exercisplatsen 

Backamo. När verksamheten avslutades 

plockades den ner och forslades till 

Uddevalla. 

Kvarnprojektet har fått mig att fundera 

mera på de kvarnar som funnits 

på vår gård. På gårdskarta från mitten 

av 1800-talet är tre kvarnar markerade. 

I ett biflöde till Bratteforsån har 

7 

dessa tre kvarnar legat med några hundra 

meters mellanrum. Var exakt är svårt 

att säga eftersom platserna förändrats 

bl.a. genom vägbygge i början av 1900talet 

(senare rikstvåan som följde ån). 

Tre kända kvarnstenar har tagits upp 

från sin plats i ån. Två gör tjänst som 

trädgårdsbord och en sten stals i början 

av 1980 talet. 

Dikt av John Olsson 

Lyckornas gamla kvarn 

var ett tillhåll för oss barn. 

Där fanns mycket att se 

mången bonde var sné. 

Där var väsen och liv 

där var gnabb, där var kiv. 

Dånet, mjöldamm och allt det där 

som ger kvarnatmosfär. 

Jag minns gnisslet och braket 

av remmarna som for runt upp i taket. 

Och det hängde säckar i länken 

som kom upp genom bänken 

med de luckorna två 

som man sen hörde slå. 

Säcken greps av starka nävar 

att den upp till ryggen svävar. 

Det var mandomsprovet då 

att en pojks beundran få. 

Ur Ljungskilebygden 1900-1982 

samt intervju med Rolf Hagström.

Kan du tänka dig Fiskebäckskil utan 

kvarn? Det kan inte vi! skrev vi i Föreningen 

Sjöstjärnan när vi vädjade om 

bidrag till restaurering av kvarnen år 

2002. Från privatpersoner och Sparbanksstiftelsen 

Väst fick vi ihop den 

drygt halva miljon det kostade att byta 

ut det mesta av brädfodringen och få 

nya vingar på plats. 

När Sjöstjärnan bildades år 1909 var 

ett av de första målen att bevara kvarnen 

som ett kulturminnesmärke. Den 

9 september 1913 köpte föreningen 

den med mark av Olivia Andersdotter. 

Det har funnits 15-20 kvarnar på 

Skaftö. Nu återstår kvarnen i Fiskebäckskil 

samt Skaftö gårds kvarn, som 

ägs av Skaftö Hembygdsförening. 

Många tar en liten tur upp till kvarnen 

för att titta på solnedgången eller 

bara njuta av utsikten. Detta är inget 

nytt. Professor Axel Romdahl berättar 

om hur nioårige Carl Wilhelmson råkade 

få lyssna på hur några karlar satt 

där och pratade om ryktet de hört, att 

skeppet som hans far befann sig på 

skulle ha förlist. Det dröjde en vecka 

Fiskebäckskils kvarn 

Text och foto: Kristina Jarnedal, Föreningen Sjöstjärnan 

innan hans mor fick bekräftelse från rederiet. 

Carl hade inget sagt om det på 

hela veckan. Långt senare, år 1905-06, 

målade han tavlan ”På berget”. Männen 

sitter på bergknallen vid kvarnen. 

Att de är placerade med blicken mot 

land får räknas som konstnärlig frihet. 

Valborgsmässoafton firas med sång 

och tal till våren på Kvarnberget. Då 

T.v. Modern montering av nya vingar. 

8 

är det Skaftö hembygdsförening som 

står för arrangemanget. 

Kvarnens historia 

De äldsta uppgifterna om väderkvarn i 

Fiskebäckskil finns i kvarn- och mjölnarlängd 

för Orust och Tjörn daterad 

29 mars 1773. Skaftö låg under Morlanda 

socken, Orusts västra härad. 

Den nuvarande är en ”holländare”, 

Olle Larsson och Bernt Kilenstam lägger 

sista handen vid restaureringen.

På berget, 1905-06, Carl Wilhelmson, 

Göteborgs Konstmuseum. 

men den typen var inte införd i Sverige 

vid den tiden, så man kan ta för 

givet att det då handlade om en holkekvarn. 

En holkekvarn består av ett timrat 

hus uppbyggt på hörnstenar. Ovanpå 

huset finns holken, en vridbar konstruktion 

av stolpvirke och brädklädsel, 

med vingar. Hela holken vrids. 

Under 1700-talets senare hälft avlöste 

dessa vattenkvarnarna. 

En ”holländare” har vridbar båthätta 

och gallervingar, som blev försedda 

med brädflykter, senare med segel 

vid användningen. Vingarna är fästade 

i hättan, kvarnens översta del, som 

kunde vridas mot vinden med linor 

fästade i förankringar i berget. I början 

av 1800-talet kom denna kvarntyp 

till Sverige. 

Självklart måste det vara yrkeskunnigt 

folk som ger sig på kvarnbygge. 

Vår kvarn byggdes 1854-55 av mjölnaren 

Per Olsson i Fiskebäck. Han 

var född 1823 på Mellanqvarn under 

Hätteröd och Getrilla, Morlanda. 

Men varför byggdes så många kvarnar? 

Vem utnyttjade dem och var kom 

anläggningskapitalet ifrån? I ”Skaftö 

årsskrift 1987” redovisar Östen Sandell 

HäradsSynesrättens protokoll för 

Fiskebäckskihls Wäderqvarn. Vid synen 

den 9 juli 1855 hade de med Protokoll 

hållet hos Kongl. och Hvitfeldtska 

Stipendii Kuratellet den 3:e 

februari innevarande år, enligt vilket 

Sökanden blivit berättigad att uppföra 

ifrågavarande Qvarn mot fastställd 

årlig grundlega af En Riksdaler fyratio 

skillingar Banko… 

De hade en inlämnad Mäldelags- 

Lista upprättad i April Månad 1855 

att utgå ifrån. 

”Wi undertecknade vill förmala wår 

mäld på den wäderqvarn som mjölnaren 

Per Ohlsson här Uppbyggt på Fiskebäcks 

egor nära vid Fiskebäckskihl.” 

Tunnor 

Hafre Råg Korn Blandkorn 

Anders Bengtsson 1 2 4 2 

Amandus Bengtsson ½ 2 2 1 

Maja Jonsson 1 2 4 2 

Johan Martin Nordström ½ 2 2 1 

Johan Jonsson 2 3 2 

M. Göransson 2 3 2 

Nils Hindriksson 3 4 1 

Hindrik Andersson i Fiskebäck 1 3 1 

Anders Börjesson i Fiskebäck 1 3 1 

Kristian Hindiksson 1 2 

-------------------------------------------------------------- 

Summa 3 18 30 13 

Utlåtandet tillstyrkte skatteläggande 

eftersom den kunde inbringa fyra 

tunnor korn till staten. Sökanden fick 

betala kostnaden för sammanträdet 

”Sexton Riksdaler Sexton Skillingar 

för Domhafvanden och Tolf Riksdaler 

tjugonio skillingar sex runstycken allt 

Banko för Nämnden.” 

Men det var inte klart med det. 

Nu fick Per Olsson skicka ansökan 

till ”Konungens Höga respective Befalningshafvande 

öfver Götheborgs och 

Bohus Län”. 

9 

Summa Summari 64 Tunnor” 

”På grund af HäradsSyneRättens 

herhos bifogade Protokoll för den 9:2 

nästlidne juli får jag aller ödmiucast 

anhålla, det Konungens Höga Befalningshafvande 

tecktes förordna vederbörande 

Kronobetjäning att med biträde 

af erforderlig antal Nämnd inom 

Socknen Boende att med möjeligaste 

första förrätta SkattLägning å min 

på Gymnasii Frälse Hemmanet Fiskebecks 

egor, inom Morlanda Socken 

å Skaftöland Uppförd Wäddermjölqvarn, 

hvari genom Kronans andel af >>>

qvarntulen kunde bestämmas, derom 

anhålles ödmiukligen. 

Fiskebek på Skaftöland d. 23:e Julij 

1855. 

Per Olsson 

Bevitnar Olof Nilsson i Tönsängen” 

Den 23 oktober har Konungens Befallningshafvande 

(d.v.s. Länsstyrelsen) 

definitivt kommit fram till att mäldetillgången 

är tillräcklig. 

Skattläggningsprotokoll från 13 september 

1856 är detaljerat med mått 

på kvarnen och än en gång fastställer 

de att mäldelaget utgöres af åtskilliga i 

närheten härintill boende. 

Den här gången utgår de från 79 

tunnor 16 kappar och skattelägger 

efter det. Detta kommer från Göteborgs 

Lands Kontor den 15 november 

1856. 

Därefter är det dags för Kammarkollegii 

utslag den 29 December 1856. 

Om mäldelaget satsade pengar eller 

om Per Olsson själv hade startkapitalet 

har vi ännu inte kunnat lista ut. 

Mjölnare 

Per Olsson bodde i Fiskebäckskil 

1855-64 med maka Mariana, sex barn, 

sin far och två bröder (i hus 60, Kaptensg. 

32). 1864 flyttade de tillbaka till 

Orust och sålde då kvarnen till skepparen 

och redaren Amandus Bengtsson 

(hus 62, Kaptensg. 41). För Amandus 

var det väl bara en investering. Att 

han genom makan Johanna fått lagfart 

på 7/384 mantal av Stora Grönskhult 

och finns med på mäldelagslistan från 

1855 var knappast en anledning. 

Han anställde ”Mjölnar-Hinrik”, 

Johan Henrik Nilsson, en smått legendarisk 

fiskebäckskilsbo, mjölnare, 

snickare, likkisttillverkare, målare och 

donator till Fiskebäckskils fattiga. 

Vid slutet av 1860-talet byggde 

Henrik hus 82, Mossebacken 2. På 

bröllopsdagen 31 mars 1871 flyttade 

han in med skeppardottern Julia Charlotta 

(Lotta). Äldsta dottern Nama Johanna 

blev sinnessjuk och dog i ung- 

domen. Ytterligare en flicka föddes 

liksom en pojke, men båda dog som 

småbarn. 

Henrik var en av elva skaftöbor som 

1880 köpte Fredrik Fredrikssons hus, 

hus 17, med sjöbod och brygga samt 

fartygsandelar och lösöre för 2 617 

kronor (motsvarande 130 000 kr i dagens 

penningvärde). Han var en av tolv 

som 1885 köpte Alexander Gustavssons 

hus 119 med sjöbod samt delar i 

brygga, fartyg, badhusbolaget och vadlaget 

”Helgarne” och lösöre för 3 533 

kronor. Han var också en av nio som 

1887 köpte Maurits Valbergs manhus 

på Klubbban, fartygsandelar och lösöre 

för 781 kronor. 1889 blev han delägare 

i skonertskeppet ”Carl” byggt 

1889. Att ”köpa” hus där faktiskt ursprungliga 

familjen bodde kvar var väl 

ett lånesystem på den tiden. 

Barnen var borta och Lotta dog 

1909 så kvarlåtenskapen testamenterade 

han till mindre bemedlade fiskebäckskilsbor. 

Det är inte alla det berättas historier 

om efter 100 år. Allan Ivarsson skriver 

i ”Skaftö Gilles bok 1984” om hur 

Henrik ibland kröp ner i en likkista för 

att komma undan världen. 

Efter hustrun Lottas död var det litet 

svårt för honom att hålla ordning 

på veckodagarna. En gång när han 

anlitats av kommunen för att reparera 

brunnslocket på Jonken (brunn där 

Repelia möter Kaptensgatan, nu täckt 

på Näbbgäddans tomt) var han i full 

färd med uppdraget på Kristi Himmelfärdsdag 

då någon vid halvniotiden 

påpekade vad det var för dag. 

Henrik tog upp sin klocka ur västfickan 

och sa: 

– Åh, han for inte opp före klocka 

nie! varefter han samlade ihop sina 

verktyg och gick hem. 

Mjölnarsysslan övertogs av Henriks 

bror Carl August, sjöman, snickare 

och mjölnare också han. Han hade gift 

sig 1876 med änkan efter Simon Andersson, 

Olivia Maria Andersdotter på 

en gård i Fiskebäck där nu servicehu- 

10 

set Gullvivan ligger. Trots att Simons 

och Olivias dotter var omyndig stod 

hon som ägare till gården. När August 

och Olivia också fått en dotter 1878 

flyttade de till hus 121, Mossebacken 

1, snett emot Henriks. Han köpte då 

även kvarnen av Amandus Bengtsson. 

De hann få tre barn, men redan 1883, 

35 år gammal dog August. 

Johan Petter Adolfsson från Myckleby 

fick nu från 1884 sköta kvarnen. 

Han blev inte heller gammal; 33 år var 

han när han dog 1895. 

Efter Johan Petters död hade Olivia 

inte någon inneboende mjölnare, men 

ändå har kvarnen varit i drift 3-4 år in 

på nya seklet. Möjligen kan Mjölnar- 

Henrik ha tagit upp yrket några år eftersom 

han sägs ha varit den siste mjölnaren 

på Kilen. Henrik dog 1912. 

En del faktauppgifter varierar som 

alltid i gamla dokument. 

Alla hus som är omnämnda i samhället 

är fortfarande bebodda året runt, 

något som är mycket ovanligt idag. 

Läs mer: 

Carl Norman har skrivit ett tjockt häfte 

om kvarnar i allmänhet och kvarnen 

i Fiskebäckskil i synnerhet. Han har 

gjort noggranna uppmätningar och redovisar 

i många detaljerade bilder hur 

konstruktionen fungerar. 

Allan Ivarsson: Väderkvarnar, Skaftö 

Gilles årsskrift 1984 

Östen Sandell: Väderkvarnar, Skaftö 

Gilles årsskrift 1987 

Fiskebäckskil och dess bebyggelse 

utg. av Skaftö Hembygdsförening 

1990

Kvarnarna i Hembygdsrörelsen 

Under den inventering 

som genomförts under året 

av hembygdsgårdar i Västra 

Götaland på initiativ av 

Bohusläns hembygdsförbund 

och Västarvet har vi 

fått en god överblick över 

vilka slags byggnader som 

har bevarats genom hembygdsföreningarnasförsorg. 

En inte obetydlig del 

av dess byggnader utgörs 

av kvarnar, såväl vattenkvarnar 

som väderkvarnar. 

Särskilt markant är andelen 

kvarnar av det totala 

hembygdsföreningsförvaltade 

byggnadsbeståndet i Bohuslän. 

Det kanske inte är 

så märkligt att det är på detta 

viset. 

Kvarnar är en byggnadstyp 

som inte med någon 

större lätthet konverteras till 

något annat. Visst kanske 

någon har snuddat vid tanken 

att bygga om en kvarn 

till fritidshus men ofta är det 

rent praktiskt och ytmässigt 

olämpliga lokaler för ett sådant 

ändamål och därtill är 

de byggda som verksamhetslokaler som 

man inte utan formellt bygglov har rätt 

att bo i. Kvarnarna har med hänsyn 

till läge och utrymmen heller inte varit 

funktionella som förråd. 

Efter att kvarnarna lagts ner, oftast som 

ett resultat av att de konkurrerats ut av 

den nya tekniken i form av motordrivna 

kvarnar, så har de övergivits. Många har 

säkert medvetet rivits men sannolikt har 

merparten helt enkelt ruttnat ner och 

slutligen rasat samman, kanske vid en 

vårflod eller en kraftig höststorm. 

Det måste ha varit rätt uppenbart för 

våra föregångare i hembygdsrörelsen att 

Lars Rydbom, byggnadsantikvarie, Bohusläns museum 

dessa konstruktioner står för en försvinnande 

kunskap som är viktig att 

bevara. Beträffande väderkvarnarna är 

de inte sällan konstruktioner med ett 

uppenbart symbolvärde för sin trakt 

och lite utav landmärken i sin miljö. 

För vattenkvarnarna har i huvudsak de 

stora anläggningarna bevarats, de som 

fortsatte driften genom elmotorns försorg 

och de enstaka skvaltkvarnas som 

finns bevarade är inte sällan återuppbyggda 

på ett hembygdsmuseum men 

utan sitt riktiga element, det forsande 

vattnet. 

Vi skall vara tacksamma för det 

11 

förutseende arbete 

som våra föregångare 

i hembygdsrörelsen 

lade ner för att bevara 

kvarnarna för eftervärlden. 

Vi kan idag 

känna att intresset för 

kvarnar ligger i tiden. 

En teknik som är så 

enkel och lättförståelig 

och en byggnad 

som till mycket stor 

del är uppförd i det 

material som vi ändå 

alla förstår, trä, är så 

långt ifrån vår moderna 

digitala tid man 

kan komma. Även om 

tekniken är enkel så är 

det dock inte enkelt att 

underhålla och förvalta 

en kvarn. Det krävs 

goda kunskaper i träbearbetning 

för att få 

till ett par kvarnvingar 

och det krävs mycket 

till av styrka för att 

byta en kvarnaxel. 

Att genomföra en 

renovering av en kvarn 

Mollösunds kvarn 

är kostsamt och erfarenheten 

från renoveringar under det 

sista halvseklet visar att det inte är rätt 

att göra halvdana reparationer. Visst är 

det trevligt om kvarnbyggnaden finns 

kvar men finns därtill maskineriet med 

alla sina delar kvar och det bara är att 

lyfta på en dammlucka för att få kvarnhjulen 

att snurra så är det mångdubbelt 

bättre. Många renoveringar under 

1900-talets slut syftade till att rädda 

kvarnbyggnaden som sådan men det 

är glädjande att mer och mer engagemang 

idag läggs på att bevara kvarnen 

som konstruktion, minne av äldre teknik 

och som arbetsplats.

Nya kurskatalogen från Nääs har kommit! 

Massor med spännande finns att 

göra för alla smakinriktningar. Det 

här händer på NÄÄS i vår: Obs! Enbart 

ett utdrag av kursutbudet. Hela 

kursutbudet finns på www.bvn.se 

Slöjden börjar i skogen – ny utbildning 

i fyra delar 

24-25 mars + 12-13 maj + 8-9 sept 

+ 27-28 okt 

Tid: 9-16 Avgift: 4 500 kr 

Kursledare: Knut Östgård, slöjdare. 

Plats: Slöjdseminariet 

Utbildningen utgår från trädet i 

skogen – som ämne till föremål som 

du slöjdar med skarpa verktyg och 

handens kunskap. Kursen vill ge en 

fördjupad inblick i träets egenskaper, 

täljtekniker och andra moment som 

ger resultat i en vackert skuren yta. 

Den vänder sig bland annat till dig 

som vill utveckla ditt slöjdande till en 

näring eller delförsörjning. 

Snickra till trädgården 30 mars-1 

april 

Tid: fre 13-17, lör & sön 9-16 Avgift:1 

550 kr 

Kursledare: Manne Swedberg, finsnickare. 


Vi tillverkar en grind eller en trädgårdsmöbel 

till trädgården med traditionell 

sammansättning där vi tappar 

ihop och fäller in de olika delarna i 

varandra. Du bestämmer själv modell 

på din grind eller trädgårdsmöbel. En 

fortsättningskurs i finsnickeri för den 

som har idéer men behöver lite hjälp, 

med både teknik, handlag och verktyg, 

för att gå i mål med sitt projekt. 

Kostnad för material tillkommer. 

Introduktion till byggnadsvård 22 

april 

Tid: 9-16 Avgift: 790 kr 

Kursledare: Lars-Erik Olsson och 

Victoria Sjöqvist, byggnadsvårdare. 

Plats: Sundsby, Tjörn 

Kurser på Nääs 

I den vackra miljön på Sundsby säteri 

med anor från 1600-talet gör vi under 

förmiddagen en rundvandring och 

pratar om byggnadsvård och varsam 

renovering. Under eftermiddagen introduceras 

du för traditionella metoder 

och material. Du får göra en färgtrappa, 

använda speedheater och lära 

dig mer om linoljefärg, tjära mm. Teorikurs 

med praktiska inslag. 

Fönsterrenovering 6 maj 


Kursledare: Mats Lindström, fönsterhantverkare. 


De flesta gamla fönster går att rädda 

även om det tar sin tid. Som lön för 

mödan får du vackra fönster av en kvalitet 

som inte är möjlig att köpa idag. 

Under kursen visar fönsterhantverkaren 

momenten i fönsterrenovering 

steg för steg. Vi plockar ur glas, renoverar 

bågen, kittar, målar samt diskuterar 

glaskvalitet, färg, kitt mm. 

Tillverka fönster 18-20 maj 

Tid: fre 13-17, lör & sön 9-16 Avgift: 

1 550 kr 


Plats: Stenkullen, Lerum 

En kurs för dig som vill lära dig att 

tillverka en fönsterbåge. Du genomför 

alla moment från fräsning av bågprofiler 

till sammansättning. Vi gör 

sammanfogningar av bågvirke och 

infällning samt korsmöte av spröjs. 

Självständigt arbete med handledning. 

I kursen ingår teori kring virkesval och 

trähantering. 


Gör något nytt av något gammalt 

1-3 juni 

Tid: fre 13-17, lör & sön 9-16 Avgift: 

1 550 kr 


Plats: Stenkullen, Lerum 

Har du lust och idéer att bygga om 

och förnya ett gammalt föremål som 

12 

förlorat sin ursprungliga funktion? 

Under denna praktiska snickerikurs 

får vi utlopp för vår kreativa sida och 

hittar på nya funktioner för gamla grejor. 

Du tar med dig utgångsmaterialet 

hemifrån eller hittar något hos kursledaren. 


Experimentell miljövänlig färgning 

28-30 juni 

Tid: 9-17 Avgift: 3 200 kr 

Kursledare: Jeanette Schäring, textilkonstnär. 


Vi använder naturen för att göra en 

färgpalett. Färg från en växt kan ge ett 

dussin olika möjligheter beroende på 

jordtyp, växtplats, väder, årstid, materialet 

som ska färgas och vilket vatten 

man använder. Vi undersöker botaniska 

färger som kommer från växter 

och som kan förnyas giftfritt och är 

biologiskt nedbrytbara. Med hjälp av 

växtligheter från omgivningarna experimenterar 

vi med färg - färgbad och 

förenklade Shiboritekniker. 


Putsa och mura med kalkbruk 25- 

27 maj 

Tid: Fre 13-17, lör & sön 9-16 Avgift: 

1700 kr 

Kursledare: Stig Ljungberg, murare. 

Plats: Sjuntorp, Trollhättan 

Murning och putsning med kalkbruk 

är en uråldrig teknik och som 

kan vara bra att själv kunna utföra om 

du har skador på en mur eller en putsad 

vägg. Under kursen lär du dig teoretiskt 

om olika sorters bruk och puts, 

därefter praktisk murning av eldstad 

och putsning av väggar med kalkbruk. 

Grunden – grundläggande om 

grundläggning 22 april 


Kursledare: Per Zachrisson, praktisk 

byggnadsvårdare. Plats: Källnääs-

Förändrade levnadsvillkor påverkar 

även själva huset och grunden. Under 

en dag går vi igenom problematiken 

kring timmerhus på luftade och oluftade 

naturstensgrunder från 1800-tal 

och tidigt 1900-tal. Vi diskuterar teknik 

och materialval vid renovering av 

grund och bjälklag och avslutar med 

att titta på ett praktiskt exempel. 

Bakning i vedeldad stenugn 12-13 

maj 


Kursledare: Skalljö-Nääs Hemslöjdsförening. 


Baka i bakugn är både teknik och 

njutning i skön förening. Kursen hålls 

i den fantastiska bakstugan där brödet 

bakades under sommarkurserna som 

hölls på Nääs under slöjdskolans dagar. 

På kursen bakar vi traditionella 

runda brödkakor. Moment som ingår 

är t ex att elda i ugnen, sätta deg, göra 

i ordning bakbord och lavar och till 

sist att baka själva brödkakorna. 

Fruktträdsvård – fördjupning 

1 april 


Kursledare: Rolf Eskilsson, hortonom. 

Plats: Västergötlands museum, 

Fornbyn, Skara 

Obs! Detta är enbart ett utdrag av 

kursutbudet. Hela kursutbudet 

fi nns på www.bvn.se 

Årsboken 2011 

Tema för årets Bohuslän är öar. Så passande för landskapet vars långa kustremsa 

kantas av en arkipelag unik i världen. Stora och små öar skapar en 

övergång mellan det bohuslänska fastlandet och de stora haven västerut. 

Öar som i de skyddande innerfj ordarna är blommande och trädbevuxna, 

men ju längre ut desto kalare. 

Anders Källgård som själv titulerar sig nesofi l, d.v.s. älskare av öar, har givit 

ut ett fl ertal böcker i ämnet. I sin artikel ”Varför älskar vi öar? utreder 

han begreppet ö fi losofi skt och underhållande. Många öar i Bohuslän har 

brukats och bebotts under långa tider. Att varje liten ö haft betydelse märks 

av att även de minsta är namngivna. Docent Birgit Falck-Kjällquist vid Dialekt-, 

ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, ger oss en lärd genomgång 

av bohuslänska kustnamn från Göteborgs norra skärgård (som ju tillhör 

Bohuslän) upp till Sotebonde. På resan norrut passerar vi Åstol som 

beskrivs som ”den vackra ön med det gåtfulla och hittills otolkade namnet”. 

På Åstol bor författaren Birgitta Stenberg sedan 1960-talet och hon 

har skrivit en dikt om namnet Åstol. I årsboken skriver hon om hur livet 

förändrats på ön och ger oss även en framtidsbild att fundera över. 

Bibbi Olsson, museiman och f.d. handläggare på Kulturrådet, berättar 

om sitt Fjällsholmen, om öns historia och förändring under tre sekler. 

Från hembygdsförbundets engagerade medlemmar bidrar Margareta 

Lönnquist, aktiv i Käringöns hembygdsförening, med artikel om Årholmen. 

Längst ut i Orusts skärgård mitt i Vallerösund vid Härmanös sydspets, 

ligger denna ö där man enligt en muntlig tradition ägnade sig åt 

sjöröveri. Göran Hansson från Rörö Biblioteks- och Hembygdsförening, 

berättar om ”Rörö på Håkon den Gamles tid” på 1200-talet och om öns 

strategiska läge. Göran Ingemarson, verksam i Backa hembygdsförening, 

ger oss en grön berättelse från en ö i norra Göteborg; ”Hisingen - göteborgarnas 

grönsaksland”. 

Bohusläns museums medarbetare har också varit engagerade. Museets 

biolog, Jan Uddén, beskriver i ord och bild ett bohuslänskt mikrokosmos 

i innerfj orden mellan Orust och fastlandet Fräkne. Konstpedagog Birgitta 

Åhlund guidar oss bland öar och konstnärskap, bland Bohuslänskildrare 

vars verktyg var färg och pensel. Vadbodarna i norra Bohuslän är en relikt 

byggnadstyp som inventerats av museet, om dessa skriver byggnadsantikvarie 

Lars Rydbom. Arkeolog Niklas Ytterberg har undersökt avrättningsplatser 

och galgbackar, varav fl era funnits i skärgården. I vattnen runt Bohus 

fästnings holme i Göta älv ligger många sjunkna skepp och 2009 dokumenterades 

fl era av vraken. Marinarkeolog Staff an von Arbin skriver om 

denna del av projektet, Medeltida trader och transportstrukturer i Bohusläns 

skärgård. Museet har också medverkat i fl era etnologiska dokumentationsprojekt 

angående livet i skärgården. Tillsammans med etnolog Christine 

Fredriksen besöker vi Styrsö och Åstol för att få en inblick i öbarnens 

tillvaro då och nu. 

Dokumentation av verksamheten vid Bohusläns museum och Bohusläns 

Hembygdsförbund och dess föreningars verksamheter återfi nns sist i boken. 

Välkommen till Bohusläns inspirerande övärld! 

13 

Viveka Overland

Hantverkslaboratoriet 

En plattform för hantverkare att undersöka och utveckla kunskap i handling 

Sverige är rikt på kulturmiljöer, men 

det är en rikedom som kräver olika 

resurser för att vidmakthållas. En av 

de resurser som fordras är hantverkskunnande. 

Hantverkslaboratoriet är 

ett nytt försök att bemöta detta gamla 

problem, nämligen behovet av hantverkskompetens 

för att vårda äldre 

byggnader och kulturmiljöer. Ambitionen 

är att utveckla och tillhandahålla 

ett kvalificerat expertstöd och en 

kunskapsbank för professionella som 

arbetar praktiskt eller ansvarar för vård 

av våra kulturskatter. Göteborgs universitet 

och Riksantikvarieämbetet 

har därför, tillsammans med Svenska 

kyrkan, Statens Fastighetsverk, Hembygdsförbund, 

Västarvet och Mariestads 

kommun, samt hantverksföretag 

och branschorganisationer, skapat 

ett nationellt centrum för kulturmiljöns 

hantverk. 

Kompetensutrymme för 

hantverkare 

En viktig funktion för Hantverkslaboratoriet 

är att lyfta fram värdet av 

hantverkarens kunskaper när det gäller 

val av metoder, teknik och material vid 

restaureringar. Därför bemannas laboratoriets 

kontor i Mariestad med hantverkare. 

I Mariestad finns hantverksexperter 

inom praktisk byggnadsvård, 

landskapsvårdens och trädgårdens 

hantverk. Hantverksexperterna ska bevaka 

kunskapssituationen inom sina 

yrkesfält, överbrygga praktik och akademi, 

samt medverka i laboratorieprojekt 

som bedrivs runt om i landet. För 

att nå ut i hela landet har hantverkslaboratoriet 

hantverkskoordinatorer, 

utlokaliserade och nära praktikens 

problem och frågor. Idag finns koordinatorer 

inom byggnadsvård, trädgård 

och landskapsvård. Koordinatorerna 

är laboratoriets nätverks- och projektsamordnare. 

Forskning i praktiken 

Är du hantverkare? Har du en projektidé? 

Ett problem du vill lösa i ditt yrkesarbete? 

En produkt eller teknik du 

vill utveckla? Hantverkslaboratoriet 

utlyser varje år ett par så kallade gästhantverkartjänster. 

Stödet syftar till att 

ge hantverkare utrymme att själva utveckla 

sitt hantverk. Yrkesverksamma 

hantverkare kan få anställning upp till 

sex månader heltid, och vetenskaplig 

handledning, för att fördjupa sig i ett 

problem eller en fråga från sitt arbetslivs 

vardag. Tjänsten kan anpassas till 

projektuppgiften och hantverkarens 

arbetssituation. Tidigare gästhantverkartjänster 

har resulterat i undersökningar 

av recept, handledning i arbete 

och renovering med kaseinfärger, 

instruktioner i hamling, utvecklingshistoria 

kring ädelputs och utveckling 

av monteringsanvisningar för träställningar. 

Kompetens för hantverksdokumentation 

En hantverkare som undersöker ett 

hus eller utforskar ett hantverk kan se 

olika spår och tecken som till exempel 

berättar om hur huset en gång byggdes 

eller hur byggmaterialet har framställts. 

Hantverkaren kan utifrån dessa 

dra slutsatser och skapa förståelse för 

en byggnad eller en hantverksprocess. 

Hantverkarens perspektiv och kunskaper 

om vårt kulturarv har ofta förbisetts 

när objekten ska dokumenteras. 

Det har gjort att många analyser och 

beskrivningar är dränerade på sitt avancerade 

innehåll och nästintill banala. 

Hantverkslaboratoriet verkar för att 

hantverkare själva ska utföra dokumentationen 

av sina arbeten. Både 

den analys som utförs inför ett uppdrag, 

men också att hantverkaren 

gör dokumentationen inför den slutrapport 

som sammanställs. Hant- 

14 

Av Gunnar Almevik 

och Linda Lindblad 

Alvar och Stefan knutritningar. 

Fotograf: Linda Lindblad 

verkslaboratoriet arbetar med olika 

handledningar i hantverkarens dokumentationsmetoder, 

som intervjuer, 

processbeskrivningar, uppmätningar 

och fotografering. Ett medium som 

lämpar sig särskilt väl för hantverksdokumentation 

är filmen. Hantverkslaboratoriet 

satsar därför särskilt på film, 

bland annat genom att bygga upp ett 

filmotek av hantverksdokumentationer, 

ett ”filmkörkort” i form av en kurs 

i filmdokumentation för hantverkare, 

och en nationell filmsamordnare för 

hantverksdokumentationer. 

En virtuell kunskapsbank för 

hantverk 

På Hantverkslaboratoriets hemsida 

www.craftlab.gu.se utvecklas successivt 

en kunskapsresurs som är öppen 

och tillgänglig för alla. I vår Kunskapsbank 

finns hantverksrapporter som 

producerats inom olika projekt under 

många år. Det är tidigare opublicerat 

material som nu finns tillgängligt för 

dig som hantverkare. Här finns till ex-

empel Södra Råda-projektets rapporter 

om arbetet med att rekonstruera den 

medeltida träkyrkan. Rapporter från 

projektet Nordsvenskt träbyggande 

finns också för nedladdning. 

Projektlaboratorier 

Ett laborativt arbetssätt handlar om 

att göra kulturmiljövårdens projekt 

till fältlaboratorier där kunskap kan 

tas tillvara och byggas upp genom att 

olika yrkesgrupper möts och samarbetar. 

En restaurering eller en skötselåtgärd 

ger unika möjligheter att studera 

kulturobjekt under ytan och är en 

kostnadseffektiv situation att undersöka 

hantverksprocesser. Att använda 

restaureringen som ett laboratorium 

möjliggör ett smart samutnyttjande av 

resurser och kompetens. Dessutom ger 

det förutsättningar för resultaten att 

omsättas i praktisk handling och dokumenterad 

kunskap. 

Starka företagsnätverk 

Hantverkslaboratoriet verkar för att 

stödja och utveckla befintliga företagsnätverk 

inom kulturmiljövården. Ett 

viktigt arbete under 2010 och 2011 

var också att stödja etableringen av nya 

nätverk för hantverkare och företag i 

de landskap och regioner som saknar 

nätverk. Möjligheten att träffa och lära 

känna andra företagare och byggnadsvårdare 

i sitt eget geografiska område 

har många fördelar. I de regioner som 

har eller har haft starka nätverk beskrivs 

att dialogen om hur man ska ta 

sig an våra gamla hus och vilka kompetensbehov 

som finns fungerar bättre. 

Näringslivet blir i högre grad medaktörer 

i kulturmiljövården istället för 

dess motpart. För aktörer som Hantverkslaboratoriet 

finns behovet av att 

komma i kontakt med och kommunicera 

med enskilda hantverkare och 

småföretagare. Genom etablerade företagsnätverk 

så finns bra kontaktytor 

för samverkan, det går att nå ut över 

hela landet och till många olika yrken. 

Fortbildning för hantverkare 

Under hösten och vintern 2010-11 

genomförde Hantverkslaboratoriet 14 

dialogseminarier från Jokkmokk till 

Helsingborg. Den samlade bilden av 

samtal med 350 yrkesmänniskorj gav 

värdefull information om nödvändiga 

framtida satsningar, där Hantverkslaboratoriet 

kan vara en nyckelspelare. 

Brandkårsinsatser för svaga och hotade 

hantverkstraditioner efterlystes, 

samt stöd till nätverk mellan hantverkare 

och företag som verkar inom 

kulturmiljövården för att stärka varandra 

och utbyta erfarenheter. En 

tredje efterlysning gäller behovet av 

kompetensutveckling. Hantverksla- 

15 

Dokumentation av hantverk – produkterna, 

utövandet och människorna 

– har traditionellt genomförts inom 

museiverksamheten. Nordiska museet 

och folklivsarkiven har arbetat med 

tematiska frågelistor sedan början av 

1900-talet. Den museala dokumentationen 

av hantverk har präglats av en 

uppdelning av intervjuare/forskare med 

kulturhistorisk kompetens och uppgiftslämnare/muntlig 

källa med hantverkskompetens. 

Dokumentationerna har 

främst fungerat som källmaterial i kulturhistorisk 

forskning, och mindre som 

stöd i hantverkets kunskapstradering. 

I projektet ”Hantverkare emellan” prövas 

en ny arbetsform där hantverkare 

intervjuar hantverkare och producerar 

dokument med förmedlingsvärde 

för andra hantverkare. Ett 20-tal yngre 

hantverkare 

har redan arbetat tillsammans med och 

intervjuat äldre traditionsbärare. En 

av de medverkande är Anna Johansson 

från Floby som intervjuat Tycho Loo i 

Storsjö kapell om materialkvalitet och 

tillverkning av stickspån. 

Foto: Anna Johansson 

boratoriet arbetar för närvarande efter 

två linjer för att möta efterfrågan av 

kompetensutveckling. Dels utvecklar 

och moderniserar vi, i samarbete med 

branschorganisationer och Gesäll- 

och Mästarbrevskansliet på Stiftelsen 

Hantverk & Utbildning i Leksand, gesäll- 

och mästarprov för hantverk i dagens 

arbetsliv och för kulturmiljövårdens 

behov. Dels arbetar vi för att få 

till stånd ett nationellt fortbildningsutbud 

för yrkesverksamma i form av 

korta kurser och projektanknutna 

workshops. 

Nyhetsbrev 

Om du vill följa de projekt och utvecklingsarbeten 

som bedriv inom 

Hantverkslaboratoriet eller få tips om 

intressanta hantverkshändelser så kan 

du prenumerera på vårt nyhetsbrev. 

Anmäl dig via vår hemsida! http:// 

www.craftlab.gu.se

Inte bara fiske och stenhuggeri 

Text: Annika Torevi • Bilderna tillhör Hembygdsarkivet 

Mellan Servicehuset och Kullen, strax 

ovanför Fjällbackaskolans gymnastiksal, 

ligger en gammal gård vars ägare 

finns dokumenterade så tidigt som 

1659. Gården är då en del av något 

som redan 1391 nämns i gamla uppteckningar 

som ”Leirustaein” och gården 

kom senare också att få namnet 

”Lersten Uppegård”. I Häradsboken 

finns ägarna upptecknade, men de första 

uppgifterna är så knapphändiga att 

det bara står ”Tore och hans hustru”. 

Med tanke på hur lite folk det bodde i 

trakten vid den tiden, så var det säkert 

fullt tillräckligt som identifiering… 

Det vore för ambitiöst att lista alla 

ägarna här, men som kuriosa kan nämnas 

att en del ägare ståtar med titel: det 

finns två dragoner, en riksdagsman, en 

corporal, två soldater och rätt många 

änkor. Resten får man anta var hemmansägare, 

helt enkelt, samt deras 

hustrur. Kvinnor fick ingen titel innan 

de blev änkor. Som mest var ägandet 

av Lersten Uppegård delat på fem 

familjer. Detta innebar inte att det 

faktiskt bodde fem familjer på gården. 

Oftast var det bara en familj, men de 

kunde mycket väl ha inneboende, ensamstående 

släktingar som ibland också 

var delägare. På många gårdar ägde 

man delar av mark på andra gårdar för 

att ens egen gård var för liten för försörjningen. 

Så var det även med Lerstens 

Uppegård – Nestor Johansson 

ägde under en period en del i Falkegården 

(som låg ungefär mellan Tång och 

Vandrarhemmet) tillsammans med 

Christenssons på Liden. 

I våra dagar kallas Lerstens Uppe- 

gård ”Nestorsgården” och är känd – 

eller egentligen alltför okänd – som 

hembygdsmuseet i Fjällbacka. Namnet 

kommer efter gårdens siste ägare, 

Nestor Johansson. Boningshuset som 

vi ser idag är byggt 1849. 

Många som besökte hembygdsmuseet 

i somras reagerade på det relativa 

välstånd som boningshuset utstrålar. 

Flera sovrum, två kakelugnar, fina trägolv 

och handblåsta fönster utan luckor. 

Förmodligen är vi så vana vid att 

se Fjällbackas historia ur fiskarfamiljernas 

perspektiv, de vars utkomst var 

beroende av den nyckfulla sillen och 

vars periodvisa elände bara överträffades 

av stenhuggarnas, att vi glömmer 

bort att Fjällbacka hade ett blomstrande 

jordbruk med mycket gamla anor. 

Hällristningarna som berättar norra 

Bohusläns tidigaste mänskliga historia 

visar att det växte fram ett ganska välutvecklat 

jordbrukssamhälle redan under 

bronsåldern. Vårt område har lätta 

och sandiga jordar med god dränering 

och det blev även vanligt med boskapsskötsel 

som bidrog till att landskapet 

fick både åkrar och hagar. 

16 

Under järnåldern bredde jordbruket 

ut sig på skogens bekostnad och dess 

bebyggelse blev mer permanent. Detta 

odlingslandskap bestod fram till 1800talets 

skiftesreformer. 

Säger man ”bonde” idag så tänker 

de flesta i Fjällbacka ”bulling” (person 

från Bullaren), men faktum är att de 

flesta urinvånare har släktband till en 

eller annan gård i området kring Fjällbacka… 

Det är svårt att som modern människa 

på 2000-talet gradera ”bättre 

och sämre” för människor som levde 

under tidigare århundraden; jordbruk 

på de villkor som gällde förr var 

alls ingen dans på rosor. Ändå föreställer 

jag mig att det under både 1800- 

och tidigt 1900-tal måste ha varit en 

större trygghet i jorden än i havet. 

Framför allt för kvinnorna. De arbetade 

jämsides med sina män istället för 

att gå i oviss väntan på en fiskare som 

kanske aldrig kom hem igen. Bönderna 

var utsatta för vädrets makter, precis 

som fiskarna, men de hade sina risker 

fördelade på fler tillgångar; djuren, 

skogen och åkern. Dessutom hade de 

flesta gårdar strandrätt, d.v.s. rätt att 

nyttja bäckar/åar/älvar/havet för fiske 

och insamling av tång som användes 

som gödsel till odlingarna. 

Nestor Johansson föddes i Hjälpesten 

1871. Han hade många syskon 

bland annat de tre bröderna Oscar, Johan 

och Otto.

Johan var 

halt, förmodligen 

sedan 

födseln, och 

bodde i det 

rum som ligger 

innanför 

salen. Nestor 

och Otto 

bodde uppe 

på vinden 

och Maria 

hade det lilla 

Nestor gemaket närmast 

köket. Otto var yngst och fick 

öknamnet ”piltongen” av sina bröder. 

Han var gårdens springpojke och den 

som högg veden. Han hämtade alltid 

posten, men var den pensionsutbetalning 

gick Nestor själv, eftersom Otto 

inte var betrodd med större summor 

pengar. Oscar bodde på Skolgatan 

och hade eget åkeri som distribuerade 

varor av skilda slag. Försörjningen 

på Nestorsgården kom av jordbruket, 

men Nestor var också kreaturshandlare 

under sin yrkesverksamma tid. 

Bland annat exporterade han boskap 

till Norge. 

1910 blev Nestor delägare i Nestorsgården. 

I husförhörslängden från 1910 

finns han med, titel kreaturshandlare, 

liksom hans bror Oscar (detta måste 

ha varit innan han flyttade från gården), 

titel åkare och hushållerskan 

Maria Johansson. Alla tre anges som 

bördiga från Kville. 

Det var inte perfekt ordning i de här 

längderna, för 1920 står Nestor som 

hemmansägare, vilket väl i och för sig 

var riktigt, men nu anges han plötsligt 

som bördig från Skee och hushållerskan 

har bytt namn till Augusta Carolusson, 

också hon från Skee. Om det 

nu går att lita på? Enligt mina källor 

var Maria den enda hushållerskan och 

hon stannade livet ut. 

Även Oscar hade en hushållerska 

som hette Maria och för att skilja de 

båda åt hette de i folkmun ”Oscars 

Maria” respektive ”Nestors Maria”, 

fast den senare kallades också ”tjocka 

Maria” eftersom hon var mera rundlagd 

än sin namne. 

Vi har alltså en gård som i början av 

1900-talet är bebodd med tre ungkarlar 

och en hushållerska. Vi vet mycket 

lite om herrarnas kärleksliv och 

än mindre om hushållerskans, men 

skvallret visste i alla fall att berätta att 

Nestor hade ett och annat fruntimmer 

på kroken på sin tid. En av dem, Emelie, 

hade han till och med bestämt förlovning 

med, men när han kom med 

hästskjutsen för att hämta henne vid 

tåget i Rabbalshede, så talade han om 

för henne att ”det där vi har planerat – 

det blir inge av med det!”. Nestor hade 

även en romans med Ingrid från Edsten, 

men av hänsyn till hennes släkt 

så går vi inte närmare in på det. 

Gift blev han aldrig, Nestor, men 

fåfäng, det var han. Skulle han in till 

byn (ni förstår ju att det inte var någon 

våldsamt krävande expedition – 

man går från Nestorsgården till torget 

på under sju minuter) så började han 

dagen innan med att raka sig och säga 

åt Maria att hon skulle lägga fram den 

strukna finskjortan. När morgondagen 

kom klädde han sig omsorgsfullt, 

vattenkammade sig och begav sig sedan 

ut för att göra sina ärenden. 

Det finns en liten historia om Nestor 

som visar att han var långsint men 

slagfärdig: En dag hade han tagit sig 

igenom hela proceduren med att göra 

sig klar för besöket i byn och kanske 

blev han fördröjd på vägen, för när 

han kom ner till dåvarande posthuset 

(första huset på höger hand i Galärbacken 

om man är på väg neråt, det 

har fortfarande ståtliga pelare vid ingången) 

så var det stängningsdags 

och postkassörskan vid namn fröken 

Rydstedt låste dörren mitt framför näsan 

på honom. Snopet! 

Nå, det var ju inget att göra åt. Nestor 

han vände hemåt med oförrättat ärende. 

En tid senare, när fröken Rydstedt, 

som gillade att promenera, skulle korsa 

Nestors ägor, var han ute för att 

flytta korna. Artigt och belevat höll 

han upp grinden för fröken Rydstedt 

17 

och i samma 

ögonblick 

som hon passerar 

honom 

säger han ”Ja, 

här finns inga 

bestämde 

posttider, här 

inte!”. 

Nestor och 

hans bröder 

bjöd barnen 

Otto 

på granngården 

Liden på julfest varje år. Det låter 

kanske inte så märkvärdigt, men med 

tanke på att de var 11 syskon som tågade 

iväg utan mor och far så kan man 

såhär med nutida perspektiv tycka att 

det var rätt strongt av tre ungkarlar. 

Fast de hade ju Maria, förstås! 

Någon gång under 40-talet sålde 

Nestor gården till Fjällbacka municipalsamhälle 

av åldersskäl. I kontraktet 

fanns en klausul om att han själv 

och hans efterlevande bröder skulle 

få bo kvar så länge de levde. Nestor 

dog 1957 och Otto dog 1962. Otto 

skänkte, innan sin bortgång, brödernas 

kvarlåtenskaper till Stiftelsen Fjällbacka 

Pensionärshemsförening, medan 

han själv flyttar till äldreboendet i 

Hjälpesten. Han kom alltså ”hem” på 

äldre dagar… Stiftelsen överlät i sin 

tur sina rättigheter till hembygdsföreningen 

1960. 1964 upplöses municipalsamhället 

och Fjällbacka blir en del 

av Kville kommun som numera är Tanums 

kommun. 

Nestorsgården ägs alltså idag av 

kommunen, men förvaltas av Kville 

Hembygds- och fornminnesförening. 

Gården är i första hand ett kulturarv 

som är fjällbackabornas – inräknat alla 

dem som har historisk anknytning eller 

enbart engagemanget. Ingen kommer 

att ta vara på detta arv åt oss, det 

måste vi göra själva. Alla är välkomna 

att bidra med arbetsinsatser eller 

pengar! 

Artikeln tidigare tryckt i Fjällbackabladet 

nr 107, Dec 2009

”Vi var starka kvinnor som inte 

förtröttades” 

I samband med att ”Sillens dag” firades 

i Bohuslän, första helgen i juni 

förra året, firades här i Grebbestad två 

olika 100-årsjubileer. 

Det ena var den första Hummeransjovisen 

i Grebbestad och det andra 

var den första – ja, Sveriges och 

SJ:s första automobilbuss i linjetrafik. 

Båda jubilarerna har något särskilt gemensamt: 

Det är Sillen och att de fortfarande 

finns i bruk, men under andra 

namn. Hummeransjovisen heter idag” 

Grebbestads ansjovis original” och 

busslinjen som kör den gamla turen: 

Grebbestad – Tanums station - Grebbestad, 

heter ”Greta”. 

Till firandet av ”Sillens dag” ville vi 

i Kulturföreningen Gamla Grebbestad 

lyfta fram kvinnornas historia i sill- 

hanteringen. Vi gjorde en utställning 

med namnet: ”Vi var starka kvinnor 

som inte förtröttades”. Den handlar 

om konservarbeterskornas arbetsvillkor 

i Grebbestad. Vi hade tagit intryck 

av en artikel som konservarbeterskan 

Stina Hansson från Grebbestad hade 

skrivit i ”Livs var dag”. Jubileumsskrift. 

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet 

90 år 1986. 

Utställningen visades i den gamla 

konservfabriken som finns kvar än 

idag, men med helt annan verksamhet. 

Utställningen blev mycket uppskattad. 

Många besökare kände igen sina släktingar 

och vänner som fanns på fotona 

i utställningen. Vi fick höra olika 

minnen och berättelser från sillhanteringen. 

18 

Sillskärerskorna vid konservindustrin i Grebbestad, 

visar sina nya förkläden. 1920-talet. 

Vi gjorde också flera kulturvandringar 

i ”Sillens tecken”. Vi sydde 

kläder och klädde oss som konservarbeterskor 

när vi genomförde våra 

arrangemang. 

Utställningen har också visats på 

Bomässan på Grebbestads Folkhögskola 

i juli och lördagar i december 

i en lokal i centrala Grebbestad. 

Där kontaktade oss filmteamet som 

spelar in Camilla Läckbergs ”Fjällbackamorden”. 

De ville låna utställningen 

till en inspelningsscen. 

Så blev det och nu återstår det att 

se om utställningen kommer med 

i filmen.

Vy över den nya konservfabriken, 1902. 

Konservfabriken och skarpsillen 

Det var på konservfabriken i Grebbestad 

1911, som skarpsillen i en särskild 

kryddlag omvandlades till hummeransjovis, 

efter ett mycket hemligt 

recept. Produkten ”Grebbestads hummeransjovis” 

kom att bli världsberömd 

och är så än i dag, men då under namnet 

”Grebbestads ansjovis original”. 

På 1870-talet hade hantering av sill i 

stor skala, startats i Grebbestad av sillfabrikör 

Edvard Nilsson. Denna första 

sillindustri byggdes inne i samhället på 

platsen där dagens röda sjöbodar finns, 

längs kajen. Då fanns ingen kaj, istället 

fanns många träbryggor och bodar för 

olika verksamheter. Då var salt enda 

konserveringsmedlet för sillen. 

1900 utplånades konservfabriken 

och kringliggande byggnader, då de vid 

en svår eldsvåda brann ner till grunden. 

Verksamheten fortsatte efter en 

tid, i en ny konservindustribyggnad, 

som kom att ligga i den dåtida utkanten 

av Grebbestad, dvs. mellan nuvarande 

Strandvägen och Grebbestadsbryggan. 

Under 1920-talet gjordes 

stora om- och tillbyggnader på fabriken. 

Bl. a. ett bleckslageri för tillverkning 

av konservburkar. En ny fabriksbyggnad 

i trä var färdigbyggd 1925. 

Efter semestern 1956 fick personalen 

flytta in i en alldeles ny modern fabrik 

på området, byggd i tegel. Här skedde 

produktionen fram tills 1973 då verksamheten 

i Grebbestad lades ner och 

flyttades till Kungshamn. 

Ett litet stycke kvinnohistoria 

från 1920-talet 

Hur det var att arbeta på konservfabriken 

i Grebbestad, har konservindustri-arbeterskan 

Stina Hansson (1904- 

1993), beskrivit i en artikel i ”Livs var 

dag”. Jubileumsskrift. Svenska Livsmedelsarbetareförbundet 

90 år 1986. 

19 

Stina Hansson började på ”Fabriken” 

1920. Då var hon 16 år. När man började 

arbeta där, måste man ha eget förkläde 

och kniv med sig. Stina hade en 

vanlig bordskniv med sig. Den kunde 

hon inte skära sill med, men en av arbetarna 

hjälpte henne att slipa kniven 

så att den gick att använda. 

Arbetsmiljön var påfallande enkel: 

kyligt och fuktigt. Kvinnorna satt på 

träpallar utan ryggstöd vid var sin sida 

av ett långt arbetsbord. De hade långa 

träribbor som stöd för fötterna. Ribborna 

kallades för ”fotapallen” och 

den låg aldrig stilla. I den källarliknande 

arbetslokalen fanns varken värmeeller 

varmvattenledning. Det eldades 

i en liten järnkamin, som stod längst 

ner i lokalen, men värmen spreds bara 

nära kaminen. Där fick de äldre arbeterskorna 

sitta och arbeta. Ovanpå kaminen 

värmdes hinkar med vatten, 

som var till för de äldre arbeterskornas 

rengöring av redskap, skärbrädor och 

arbetsplatser. De yngre kvinnorna fick 

nöja sig med kallvatten. 

Det var lätt att slinta med trätofflorna 

då golven var våta och hala av sill- 

>>> 

lake. 

Sillskärerskor, 1920-talet.

Några skyddskläder fanns inte. Arbetarna 

använde stora jutesäckar som 

förkläden. Dessa säckar torkade aldrig 

på vintern. 

Hanteringen av sillen gav nariga och 

såriga händer. Det var inte ovanligt att 

man slant med kniven och skar sig. 

Skärsåren hade svårt att läka. I fabrikslokalerna 

fanns det inget förbandsmaterial. 

Det fick arbetarna ha med sig 

själva. Gamla trasor och lindor tog 

man med sig i fall det skulle hända en 

olycka. Men om någon blev mycket 

skadad, så kunde man gå till ledningens 

kontor och fråga efter gasbindor 

och kloraminlösning. 

Toaletterna, dvs. utedassen låg längst 

ut på en brygga. Kvinnorna tyckte det 

var särskilt otrevligt att gå dit på kvällen, 

så de gick två och två. Risken att 

möta en mansperson eller trampa på 

en råtta var stor. 

Besök av yrkesinspektrisen 

Kerstin Hesselgren 

Stina Hansson berättar i sin artikel att 

disponenten en dag hade kommit in i 

fabrikslokalen där kvinnorna satt och 

skar sill. Hon (ja, det var en kvinna), 

hade med sig en annan kvinna som 

de inte kände igen. Det visade sig att 

kvinnan var yrkesinspektrisen Kerstin 

Hesselgren. När hon fick se att kvinnorna 

hade blöta jutesäckar i stället för 

ordentliga skyddsförkläden, blev hon 

väldigt upprörd. ”O, har ni inga förkläden!” 

hade hon sagt. ”Det skall ni 

ha, det skall jag styra om att ni får, för 

jag är Kerstin Hesselgren och arbetar 

i svenska riksdagen.” En tid efter besöket 

hade det kommit ett stort paket 

med skyddsförkläden. De var sydda 

i kraftigt bomullstyg och indränkta i 

linolja för att bli vattentäta. Kvinnorna 

blev mycket glada för förklädena och 

skötte dem noga. 

Produktion och förtjänst 

Stina Hansson skriver i sin artikel: ”När 

vi hade 1000 burkar hade vi tjänat 

11 kronor. Kanske vi kunde klara att 

plocka i 1000 burkar eller något hundratal 

därutöver på dagtid. Det blev inte 

många vilostunder för den som skulle 

lyckas med detta. Många orkade inte 

med så mycket och då blev ju daglönen 

därefter. När det blev nattarbete 

blev vi ju tröttare än på dagtid och då 

kunde vi inte arbeta lika snabbt. Förtjänsten 

på nattarbetet blev lägre per 

tidsenhet jämfört med förtjänsten på 

dagtid.” 

God sammanhållning 

Trots allt slit och elände, sammanfattar 

Stina Hansson sitt nästan 50-åriga 

arbete som sillskärerska på ”Fabriken”, 

så här: ”Ett fint kamratskap hade 

vi. Vi glömde aldrig våra äldre arbetskamrater, 

när de inte kunde arbeta. Vi 

gick till dem när de fyllde år. Vi följde 

dem på deras sista färd till kyrkogår- 

20 

När vädret var bra arbetade 

sillskärerskorna utomhus 

den. Jag minns dem alla, duktiga, strävsamma, 

som aldrig gav upp.” 

Fortsatt arbete i Kulturföreningen 

Gamla Grebbestad 

I vår planerar vi att utvidga utställningen 

med fler bilder och intervjuer med både 

kvinnor och män, som har arbetat på ”Fabriken”. 

Det skall bli ett spännande arbete. 

Eva Kihlberg, Birgit Greby, Lena Wichman 

Kulturföreningen Gamla Grebbestad 

Litteratur: ”Livs var dag”. Jubileumsskrift. Svenska 

Livsmedelsarbetareförbundet 90 år 1986. 

Foton: Kulturföreningen Gamla Grebbestads 

fotoarkiv. 

Lussekaffet på fabriken 

blev en 

trevlig tradition. 

Stina Hansson är 

kvinnan nr fyra från 

höger i bild.

Genom den styva leran i sydöstra Dalsland 

letar sig Dalbergsåns vattensystem 

fram. Dalbergsån mynnar i Vänern 

men bildas egentligen av två åar 

– Frändeforsån och Krokån – och 

blir, när de flödar samman, Dalbergsån. 

Här, mitt i jordbruksbygden, kom 

den kraft som dessa åar producerar 

väl till pass för att driva olika former 

av mindre företag och verksamheter 

– kvarnar, benstampar, garverier, sågverk, 

färgerier. Av dessa var sannolikt 

(vatten)kvarnarna det viktigaste inslaget. 

Kvarnen var central för bondehushållet 

och med en vida större befolkning 

under 1800-talet fanns ett stort 

underlag för malning. Även om det 

fanns mindre skvaltkvarnar i mindre 

vattendrag (t.ex. mindre bäckar) hade 

dessa en mycket begränsad kapacitet 

och var starkt årstidsbundna (i princip 

under vår och höst då det fanns vatten 

där). Likaså hade en del hushåll handdrivna 

kvarnar. Men också de hade en 

Krokfors kvarn i Örs socken omkring 

1980. Den var då sedan länge nedlagd. 

Kvarnar på Dalboslätten 

Text och foton: Mats Sjöberg 

väldigt begränsad förmalningskapacitet. 

Så större vattenkvarnar i de lite 

större vattendragen var oundgängliga 

för bondehushållen och jordbrukssamhället. 

Det har därför funnits ett stort antal 

kvarnar vid Dalbergsåns vattensystem 

under tidernas gång. Exakt hur många 

kan ibland vara svårt att ange och dessutom 

har det varit så att många kanske 

inte existerade under så lång tid. Men 

21 

På en sträcka om drygt en km faller Dalbergsån 

ganska kraftigt och skapar forsar 

och strömmar. Genom att bygga dammen 

blev det därför bra att anlägga bl.a. kvarnar. 

Under det sena 1800-talet fanns här 

fem kvarnar. Men här fanns också färgerier, 

såg, benstamp och garveri. 

gör man ett överslag över antalet kvarnar 

under det sena 1800-talet så blir 

det totalt 10 st. Tre fanns längs Frändeforsån 

(Forsane, Östebyn och Vena), 

två fanns längs Krokån (Krokfors och 

Assarebyn) samt fem vid Dalbergsån 

(Rödjan, Mellankvarnen, Bolstad 

prästgårds kvarn, Rud och Åsebro). I 

denna artikel kommer jag att uppehålla 

mig vid kvarnarna längs Dalbergsån. 

På en sträcka om ca 1 km fanns 

dessa fem kvarnar. Här fanns naturliga 

strömmar och mindre fall som kunde 

dämmas till ganska kraftfulla vattendammar 

och fall. Till en början var 

fördämningarna ganska primitiva och 

de läckte mycket vatten vilket gjorde 

kraftkoncentrationen dålig. Men med 

tiden (sent 1800-tal och tidigt 1900tal) 

effektiviserades dämmena och man 

skapade hålldammar gjorda av stenblock 

och cement. Dessa läckte mindre 

>>>

vatten och effektiviteten blev betydligt 

större. Ett problem som var vanligt 

under 1800-talet var att kvarnarna 

konkurerade om samma vattenmängd. 

Den kvarn som låg överst/först i raden 

av kvarnar (Rödjan) hade naturligtvis 

ett gyllene läge vad gäller förmågan 

att kunna utnyttja det rinnande vattnet. 

Värre var det för de nedanförliggande 

kvarnarna. För att kunna drivas 

effektivt var de beroende av att Rödjans 

kvarn inte höll tillbaka vattnet eller 

på annat sätt blockerade vattnet. 

Detta var en ständigt återkommande 

stridsfråga mellan de olika kvarnarnas 

ägare och mjölnare. Tvisterna avsatte 

stora mängder text i de protokoll som 

upprättades vid tingsförhandlingarna. 

Dessa protokoll är intressanta ur flera 

aspekter – här kommer det dagliga 

livet också fram. Man nådde överenskommelser 

men flera gånger trotsades 

dessa. Stämningen verkar inte alltid ha 

varit den bästa mellan kvarnägarna. 

Alla kvarnarna drevs med vattenhjul 

(under tidigt 1900-tal gick de kvarvarande 

kvarnarna över till turbiner). De 

snurrande träkolosserna var inte alltid 

lätta att hålla i brukbart skick. Speciellt 

svårt var det under kalla och isiga 

Åsebro kvarn i Bolstads socken 

omkring 1980. Kvarnen byggdes 

1825 och lades ned 1989. 

vintrar då vattnet frös på och satte sig 

på hjulen. Den stora tyngd som de belastades 

med av isen gjorde att de ofta 

bröts sönder. På vintermorgnarna var 

det mjölnarens första uppgift att bege 

sig ut för att knacka bort isen. Men 

även vår- och höstfloderna var besvärliga. 

Ett ymnigt vattenflöde kunde lätt 

bryta sönder de värdefulla och livsavgörande 

hjulen. 

Själva malningen skedde med hjälp 

av stenar – en underliggande och stillastående 

sten och en annan roterande 

översten. Stenarna (och givetvis vattenhjulen) 

var själva navet i kvarnen. 

Stenarna var enorma kolosser som vägde 

flera hundra kilo. Och de hämtades 

vanligen från ett stenhuggeri i Västergötland 

(Lugnås) som var specialiserat 

på att framställa kvarnstenar. Med 

båt gick stenarna över Vänerns böljor 

och den sista färden till kvarnen skedde 

med häst/oxe och vagn. 

En fråga som jag alltid har tyckt vara 

intressant är hur effektiva de gamla vattenkvarnarna 

var vad gäller malningskapacitet. 

Att de moderna kvarnarna 

har (hade) en betydligt större kapacitet 

är självklart. Men hur mycket kunde 

en gammal vattenkvarn mala? Jag 

har via modern bokföring samt äldre 

statistik från kvarnarna försökt rekonstruera 

det hela utifrån en kvarn 

22 

(Åsebro kvarn). Det första nedslaget 

jag har kunnat nå är 1783. Genom 

att min far ägde denna kvarn fram till 

mitten av 1980-talet har jag haft tillgång 

till hyggligt säkra uppgifter om 

malningen. Genom föregångaren till/ 

mjölnaren vid kvarnen har jag vidare 

rekonstruerat malningen på 1940talet. 

Genom bokföring från Qvantenburgs 

säteri (som under tiden från 

ca.1820-talet till sent 1800-tal ägde 

kvarnen) har jag dessutom kunnat få 

fram siffror från tidigt 1800-tal. 

Malningen av foder vid Åsebro kvarn 

vid olika tidpunkter 1783-1982. 

År Malning (kg/år) 

1783 34.104 kg 

1820 48.310 kg 

1821 53.837 kg 

1849 1 89.266 kg 

1850 185.361 kg 

1946 2.130.280 kg 

1982 2.629.702 kg 

Som framgår av tabellen är det en 

stor skillnad mellan 1700- och 1800talen 

å ena sidan och 1900-talet å den 

andra även om det skedde en uppgång 

från 1700-talet och det tidiga 1800-talet 

och mitten av 1800-talet. Den årliga 

malningen kring 1800-talet uppgick 

i princip till vad man malde under en 

vecka på 1900-talet. (Noteras bör att 

malningen vid den sista tidpunkten i 

tabellen ovan var elektrifierad). 

Frågan är vad vi ser i dessa siffror. 

Det är ganska klart att kvarnarna kunde 

mala mer än vad siffrorna visar. I 

ett rättsligt sammanhang år 1875 uppger 

mjölnaren vid en grannkvarn att 

man vid kvarnen kunde mala 32 tunnor 

säd per dag (=64 kappar tullsäd), 

vilket omräknat skulle motsvara ca. 

2.800 kg (havre). Omräknat till helår 

(om vi antar att 300 dagar var arbetsdagar) 

skulle detta betyda en årsmalning 

på 840 ton. 

Visst hade 1900-talets kvarnar en 

betydligt större kapacitet än tidigare i

historien. Å andra sidan är det sannolikt 

att siffrorna inte bara speglar 

skillnader i teknik mellan olika tider. 

Sannolikt speglar de också en annan 

utfodringskultur. Det var först under 

1900-talet som utfodring av djur 

skedde med spannmål. Men siffrorna 

speglar också att antalet djur har 

ökat betydligt. Efter 1800-talets havreexportboom, 

som i princip tog slut 

med 1880-talets kris, skedde en markant 

satsning på djurhållning, framför 

allt nötkreatur. Djuren blev alltså 

både större och betydligt fler och det 

är nog detta som vi ser i den ökade 

malningen samtidigt som kvarntekniken 

gjorde det möjligt att motsvara 

denna ökade efterfrågan. 

Före mitten av 1900-talet var det 

sällan mjölnarna som ägde kvarnarna. 

Eftersom en kvarn vanligen var en betydande 

investering (byggnader, stenar, 

hjul mm) var det ofta rikare personer 

som hade råd att bygga dem. Mjölnarna 

var anställda och fick oftast sin lön i 

spannmål. På detta sätt kunde de själva 

hålla ett mindre antal djur och finna 

sin utkomst. Mjölnarna tycks också 

ha varit en grupp personer som höll 

kvar sina arbeten under lång tid. Och 

ofta gick yrket vidare inom familjen. 

Forsane kvarn i Frändefors socken omkring 

1980. 

Äldste sonen i familjen började arbeta 

med sin far och tog över när denne 

inte längre orkade med det fysiskt 

tunga arbetet. Arbetet var inte bara 

tungt. Kvarnarna var också kalla, ofta 

dragiga och kanske fuktiga – åtminstone 

under höst, vinter och tidig vår. 

Det var säkerligen inte alltid så roligt 

att kliva in i en kvarn en tidig vintermorgon. 

Det enda ställe där det fanns 

lite värme var i kvarnkammaren. Här 

hade man en liten järnspis som i första 

hand var avsedd för kvarnbesökarna 

att värma sig vid och sitta och prata 

med andra kvarnkunder. Men här 

23 

Assarebyns kvarn i Örs socken omkring 1980. 

kunde mjölnaren inte sitta och värma 

sig alltför länge – arbetet måste ju skötas. 

De små bygdekvarnarna är idag i 

princip borta. Kvarnarna, som tidigare 

var helt bundna till vattendrag och ofta 

belägna på landsbygden, finns numera 

i stora komplex och är ofta knutna 

till städerna. Att de tungarbetade småkvarnarna 

inte länge finns kvar är kanske 

inte så mycket att sörja över. Men 

de har varit en betydelsefull del av vår 

samhälls- och kulturhistoria och därför 

är deras historia väl värd att uppmärksamma 

och hålla vid liv. 

Författaren växte upp vid Åsebro kvarn 

under 1950- och 1960-talen. Hans far, 

Nils Sjöberg, innehade den 1950-1985. 

Författaren har skrivit om kvarnar i artikeln 

”Historia kring vattenkvarnar” i Hembygden 

1982 (Dalslands Fornminnes- 

och Hembygdsförbund), i artikeln ”När 

vattnet vred kvarnstenarna” i boken Himmel 

och havrejord. En bok om socknarna 

Bolstad, Erikstad och Grinstad. (1982) 

samt i boken Stilla flyter Dalbergsån. 

En personlig historia om människor och 

verksamheter i och kring Åsebro (2002; 

eget förlag

Bohusarvet 2012-1.indd - Bohusläns hembygdsförbund

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?