SOU - Regeringen

SOU 1998:132 

Den 18 september 1997 beslutade regeringen att tillsätta en analysgrupp med uppgift 

att granska samhällets agerande i anledning av Estoniakatastrofen. 

Den 23 september 1997 förordnades generalsekreteraren i Svenska Röda Korset 

Peter Örn som ordförande och förutvarande förbundsordföranden i Svenska Kommunalarbetareförbundet 

Lillemor Arvidsson, förutvarande chefredaktören gästprofessorn 

i journalistik Christina Jutterström, professorn i allmänpsykiatri hovpredikanten 

Conny Nordin samt förutvarande rektorn vid Uppsala universitet professor 

emeritus Stig Strömholm som ledamöter i Analysgruppen för granskning av 

Estoniakatastrofen och dess följder. Lillemor Arvidsson entledigades med verkan 

fr.o.m den 23 januari 1998 från sitt uppdrag och den 23 mars 1998 förordnades i 

stället verkställande direktören för Spri Leni Björklund som ledamot i analysgruppen. 

I Analysgruppens för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder sekretariat 

ingår Marianne Wasteson som huvudsekreterare, Hanna Brogren som pressoch 

informationsansvarig, Lars Tomth som utredningssekreterare och Maria 

Walander Dalayman som projektledare. 

Analysgruppen överlämnar härmed en första rapport av granskningen av Estoniakatastrofen 

och dess följder. 

Stockholm i november 1998 

Till statsrådet Mona Sahlin 

Peter Örn Leni Björklund Christina Jutterström Conny Nordin Stig Strömholm 

/Marianne Wasteson Hanna Brogren Lars Tomth Maria Walander Dalayman 

3

4 

FÖRKORTNINGAR 

Förkortningar 

ARCC Air Rescue Coordination Center 

CAK Centrala avdelningen för Ambulanssjukvård och Katastrofmedicinsk 

planering 

DEMC Akut- och katastrofmedicinskt centrum vid Södersjukhuset 

DIS Den Internationella Stödföreningen 

FAE Föreningen för Anhöriga till saknade och omkomna från Estonia, vilka var 

anställda i Lindesbergs kommun 

JRCC Joint Rescue Coordination Center 

KKL Krissamverkan Kommun Landsting 

LKC Länskommunikationscentralen vid polismyndigheten i Stockholms län 

MRCC Maritime Rescue Coordination Center 

MRSC Maritime Rescue Sub Center 

PKL Psykologisk-psykiatisk katastrofledningsgrupp 

POSOM Beredskapsgrupp för psykiskt och socialt omhändertagande 

PUG Psykologiska uppföljningsgruppen vid lasarettet i Norrköping 

ROV Remote Opereated Vehicle eller fjärrstyrda farkoster 

RPS Rikspolisstyrelsen 

SEA Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga 

SPF Styrelsen för psykologiskt försvar

INNEHÅLL 

Innehåll 

AVSNITT 1– INTRODUKTION 

Sammanfattning av analysgruppens uppdrag 

samt hur det tolkats och utförts ............................................................................... 9 

AVSNITT 2 – BESKRIVNINGEN 

Inledning ....................................................................................................................... 13 

1 ”Färjan Estonia befaras ha sjunkit.” ......................................................................... 15 

2 Beskedet når ut i Sverige .......................................................................................... 17 

3 Sjöräddningens insatser ........................................................................................... 22 

4 Regeringens agerande under natten......................................................................... 24 

5 Regeringens arbete under förmiddagen den 28 september ...................................... 26 

6 Regeringens arbete under eftermiddagen och kvällen den 28 september ................ 28 

7 De centrala myndigheternas agerande den 28 september ........................................ 32 

8 Krisarbetet påbörjas runt om i Sverige .................................................................... 35 

9 Svenska Kyrkans reaktioner ..................................................................................... 43 

10 Regeringens arbete under torsdagen den 29 september ........................................... 45 

11 Centrala myndigheter .............................................................................................. 47 

12 Regeringens arbete under fredagen den 30 september ............................................ 49 

13 Söndagen den 2 oktober blir nationell sorgedag ...................................................... 50 

14 Den svenska identifieringskommissionen bistår den finska ...................................... 53 

15 Arbetet i Regeringskansliet måndagen den 3 oktober .............................................. 54 

16 Arbetet går vidare på centrala myndigheter ............................................................. 56 

17 Regeringens arbete onsdagen den 5 oktober ........................................................... 58 

18 Regeringens arbete torsdagen den 6 oktober ........................................................... 59 

19 Regeringens pressoch informationsarbete från den 28 september 

till den 6 oktober ..................................................................................................... 60 

20 Massmediernas bevakning under den första veckan ................................................. 62 

21 Den nya regeringen tillträder fredagen den 7 oktober ............................................. 67 

22 Sjöfartsverkets rapport överlämnas till Kommunikationsdepartementet ................. 70 

23 Registrering, identifiering och passagerarlistor ........................................................ 72 

24 Svenska kyrkan för samtal om etiska frågor ............................................................. 75 

25 Arbetet med att identifiera omhändertagna omkomna ............................................ 77 

26 Den första partiledaröverläggningen ....................................................................... 78 

27 Viktiga beredningsbeslut.......................................................................................... 80 

28 Kommunikationsdepartementets kontakter med anhöriga ...................................... 83 

5

6 

INNEHÅLL 

29 Den omdiskuterade minnesgudstjänsten till havs .................................................... 86 

30 En del av underlagen för Sjöfartsverkets konsekvensanalys presenteras ................... 89 

31 Etiska rådet inleder sitt arbete ................................................................................. 92 

32 Anhörigas kamp för ett beslut om bärgning ............................................................. 96 

33 Föreningar för anhöriga och överlevande bildas ...................................................... 98 

34 Ytterligare underlag för Sjöfartsverkets konsekvensanalys ....................................... 101 

35 Etiska rådet får en detaljerad beskrivning av hur en bärgning av Estonia 

kommer att gå till .................................................................................................... 104 

36 Sjöfartsverket lämnar sin konsekvensanalys ............................................................. 107 

37 Etiska rådets ställningstagande................................................................................. 109 

38 Partiledaröverläggningar inför beslut i bärgningsfrågan .......................................... 111 

39 Beslut i frågan om bärgning av fartyg och omkomna närmar sig ............................. 114 

40 Den 15 december fattar regeringen beslut om att Estonia inte ska bärgas ............... 116 

41 Överenskommelse med försäkringsbolaget Skuld om skadestånd till 

anhöriga och överlevande ........................................................................................ 118 

42 Det fortsatta arbetet med övertäckning och gravfrid ............................................... 119 

43 Överenskommelse om gravfrid mellan Sverige, Estland och Finland ...................... 121 

44 Regeringen uppdrar åt Statens konstråd att utforma en minnesvård ....................... 125 

45 Regeringens kontakter med anhöriga ...................................................................... 127 

46 Anhöriga reagerar mot övertäckningen ................................................................... 129 

47 Massmediernas rapportering av Estoniahändelser leder till åtgärder på 

Kommunikationsdepartementet .............................................................................. 132 

48 Statsminister Göran Persson går in i Estoniafrågan ................................................. 133 

49 Juristgrupp utreder rättsfrågor ................................................................................. 135 

50 Övertäckningen stoppas ........................................................................................... 136 

51 Regeringens fortsatta kontakter med anhöriga ........................................................ 138 

52 Partiledaröverläggning om hur Estoniafrågan ska utredas ....................................... 140 

53 Sjöfartsverket föreslår radarövervakning för att garantera gravfriden vid Estonia .... 142 

54 Internationella haverikommissionens arbete ............................................................ 144 

55 Ersta sjukhus arbete med anhöriga .......................................................................... 146 

56 Minnesvården på Djurgården invigs ........................................................................ 149 

57 Åklagarmyndighetens förundersökning ................................................................... 151 

Noter ............................................................................................................................ 153 

AVSNITT 3 – PROCESSEN 

Inledning ....................................................................................................................... 157 

1 Analysgruppens underlag ......................................................................................... 158 

2 Seminarium den 10 februari 1998 om tekniska förutsättningar och praktiska 

frågor rörande bärgning av Estonia ch omhändertagande av omkomna .................. 160 

3 Seminarium den 16–17 mars 1998 om frågor rörande individuella och 

samhälleliga konsekvenser av Estoniahaveriet .......................................................... 162

INNEHÅLL 

4 Expertmöte den 17 juni 1998................................................................................... 167 

5 Expertmöte den 29 september 1998 ........................................................................ 170 

6 Analysgruppens kontakter med anhöriga och överlevande ...................................... 172 

7 Filmer från dykningar ned till Estonia ..................................................................... 179 

8 Besök i Finland ........................................................................................................ 180 

9 Besök i Estland ........................................................................................................ 182 

10 Internationella jämförelser av andra olyckor ............................................................ 185 

Noter ............................................................................................................................ 189 

AVSNITT 4 – ANALYSEN 

Inledning ....................................................................................................................... 191 

1 Den avgående regeringens inledande åtgärder ........................................................ 193 

2 Internationell haverikommission och svensk förundersökning ................................ 197 

3 Svenska statens möjligheter att agera i frågan om omhändertagande av omkomna 

vid sjöolyckor ........................................................................................................... 200 

4 Betydelsen av statsministrarnas uttalanden .............................................................. 203 

5 Sjöfartsverkets inledande utredning ......................................................................... 206 

6 Regeringsskiftets betydelse för hanteringen av bärgningsfrågan .............................. 209 

7 Regeringens informationsverksamhet ...................................................................... 213 

8 Regeringen initierar viktiga uppdrag ....................................................................... 218 

9 Konsekvensanalysens genomförande ....................................................................... 220 

10 Etiska rådets arbete .................................................................................................. 223 

11 Regeringens förankring av beslutet .......................................................................... 228 

12 Följderna av regeringens beslut den 15 december 1994 

för anhöriga och överlevande ................................................................................... 230 

13 Rättsliga och tekniska följder av beslutet.................................................................. 233 

14 Den principiella innebörden av regeringens agerande ............................................. 240 

15 Prövningarna i orsaks- och ansvarsfrågorna ............................................................. 243 

Noter ............................................................................................................................ 246 

AVSNITT 4 – REKOMMENDATIONEN 

Inledning ....................................................................................................................... 249 

1 Bakgrund till rekommendationen ............................................................................ 251 

2 Överväganden .......................................................................................................... 255 

3 Rekommendation .................................................................................................... 258 

4 Att leva med Estonia ................................................................................................ 262 

Bilaga 1 Kommittédirektiv ........................................................................................... 264 

Bilaga 2 Anhörigföreningar .......................................................................................... 267 

Bilaga 3 Anföranden i riksdagen den 15 december 1994 .............................................. 275 

Bilaga 4 Förteckning över möten, seminarier och intervjuer ........................................ 278 

Källförteckning ............................................................................................................. 282 

7

8 

INTRODUKTIONEN 

AVSNITT 1 EN SAMMANFATTNING AV ANALYSGRUPPENS UPPDRAG 

SAMT HUR DET TOLKATS OCH UTFÖRTS


Sammanfattning av analysgruppens uppdrag 

samt hur det tolkats och utförts 

Det har gått drygt fyra år sedan M/S Estonia 

förliste, utanför finska Utö i Östersjön. 852 människor 

från 17 länder förlorade livet. 137 människor överlevde. 

Fortfarande påverkas vårt samhälle av händelsen. Fartyget 

ligger kvar på botten av Östersjön, som en följd av 

regeringens beslut den 15 december 1994 att inte bärga 

Estonia, att inte vidta åtgärder för att ta upp de omkomna 

och att låta övertäcka vraket. Ett beslut som var avsett att 

sätta punkt för frågan om M/S Estonia. 

En grupp människor som fortfarande påverkas av katastrofen 

och dess följder är de som överlevde katastrofen 

och de som är anhöriga och vänner till dem som följde 

med fartyget till botten. Men det stannar inte vid det; 

olyckans väldighet har fört med sig att många frågor har 

rests i vårt svenska samhälle. Frågor om värderingar, etik 

och lag. Frågor om ansvarstagande och engagemang. Om 

rättigheter och skyldigheter. Frågor om vårt förtroende 

för samhällets förmåga att hantera katastrofer av detta slag 

och dimension. 

Följderna av regeringens beslut att inte bärga Estonia 

och att inte omhänderta omkomna 

Anhöriga 

En avgående och en tillträdande statsminister uttalar båda 

en vilja att omhänderta de omkomna ombord på fartyget. 

Uttalanden som kom att uppfattas som utfästelser av stora 

grupper av anhöriga, överlevande och svensk allmänhet. 

Beslutet att inte bärga fartyget leder till olika reaktioner 

hos anhöriga och överlevande. Hos många anhöriga inleds 

en period av växande besvikelse, hos andra ett accepterande 

av det fattade beslutet. 

Överlevande 

Av de 137 människor som överlever olyckan är 54 svenska 

medborgare. Dessa människor har varit med om en händelse 

som påverkar dem för återstoden av deras liv. Ingen 

av dem kommer någonsin att glömma natten mot den 28 

september 1994. Men trots att de har exceptionella erfarenheter 

av en olycka som påverkat det svenska samhället, 

9

och lett till en rad konsekvenser upplever många av dem 

att deras erfarenheter inte tillmätts något värde. Många 

känner sig bortglömda, osynliggjorda, otillfredsställda för 

att de berövats möjligheten att komma till tals och bidra 

till samhällets lärdomar för framtiden. 

Tillsättandet av analysgruppen 

Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen och 

dess följder har fått regeringens uppdrag att granska hur 

vårt svenska samhälle har påverkats av händelserna sedan 

katastrofen. Beslutet att tillsätta analysgruppen kom i september 

1997 efter gemensamma partiöverläggningar och 

möten med företrädare för anhöriga och överlevande. 

I regeringens direktiv till analysgruppen betonas att 

granskningen är särskilt viktig för att stärka allmänhetens 

förtroende för statsmakternas och det offentliga Sveriges 

agerande i samband med händelser av katastrofkaraktär. 

Särskild hänsyn skall tas till effekterna av olyckan på längre 

sikt för de överlevande och de omkomnas anhöriga. 

Analysgruppens tolkning av uppdraget 

Analysgruppen har tolkat uppdraget så att det övergripande 

målet är att bidra till att den offentliga behandlingen 

av Estoniahaveriet och dess konsekvenser kan slutföras 

på ett sätt som innebär att allmänhetens förtroende 

för det offentliga Sveriges förmåga att hantera katastrofsituationer 

återställs och att de anhörigas sorgearbete, 

samt de överlevandes livssituation kan underlättas. I anslutning 

till denna målsättning skall analysgruppen bidra 

till att samhällets framtida katastrofberedskap kan stärkas. 

För att detta mål skall kunna uppnås bör några viktiga 

förutsättningar infrias. 

Granskning av följderna efter den 28 september 1994 

En första förutsättning är att analysgruppens granskning 

kan ge en tydlig bild av vad som faktiskt har skett efter 

olyckan. Analysgruppen ägnar i denna rapport stort utrymme 

åt att beskriva de händelser som inträffat sedan den 

28 september 1994 fram till och med oktober 1998. Beskrivningen 

omfattar myndigheters, inklusive regeringens 

10 


och Regeringskansliets, agerande. Särskilt viktigt har varit 

att granska om rätt myndighet har agerat i olika sammanhang 

samt att granska vilka underlag som legat till grund 

för de olika beslut som fattats. Även andra offentliga 

organs agerande belyses, kyrkliga samfund och massmedierna 

kan nämnas som exempel. Utöver detta tillkommer 

att analysgruppen beskriver den roll som organisationerna 

för överlevande och anhöriga spelat och vilka dessas insatser 

varit. Denna granskning bygger på ett mycket omfattande 

och unikt material, som till stor del är nyinsamlat, 

och presenteras i rapporten under avsnittet Beskrivningen. 

Utöver detta redogörs i rapporten för de kunskaper 

och erfarenheter analysgruppen samlat i möten med expertis 

inom viktiga områden som står att härleda till de 

frågor som analysgruppen prövat inför utformandet av 

slutliga rekommendationer. Exempel på sådana områden 

är: bärgning, omhändertagande och identifiering av omkomna 

från Estonia samt psykologisk påverkan på personal 

inblandad i en sådan åtgärd, övertäckning av vraket, de 

långsiktiga konsekvenserna av hanteringen av Estoniafrågan 

för anhöriga och överlevandes livssituation. Utöver 

detta beskrivs även analysgruppens intryck av kontakter 

med anhöriga och överlevande, genom direkta möten och 

via telefon och brev. I detta avsnitt, som är rubricerat Processen, 

belyses även, som en jämförelse, hanteringen av ett 

antal större internationella olyckor under senare år. 

Medgivande av misstag 

En andra förutsättning för att den övergripande målsättningen, 

att återställa förtroendet för det offentliga 

Sverige, skall kunna infrias är att granskningen skall bidra 

till att misstag medges där de förekommit. 

Med innehållet i de två avsnitten, Beskrivningen och 

Processen, som grund speglar analysgruppen ett antal principiella 

frågeställningar som fick stor betydelse för händelserna 

kring Estonia. Analysgruppens förhållningssätt är 

kritiskt men präglas också av insikt om det exceptionella i 

olyckans väldighet. Bland händelser som analyseras kan 

här nämnas de uttalanden som gjordes av Carl Bildt och 

Ingvar Carlsson, rörande bärgning av fartyget och omhändertagande 

av omkomna, regeringsskiftets betydelse,

tillsättandet av ett etiskt råd, myndigheternas informationsarbete, 

Sjöfartsverkets utredningar med flera händelser. 

I avsnittet, som rubriceras Analysen, redogörs även för 

juridiska aspekter kring dessa principiella frågor. 

Ovissheten kring Estonia måste skingras 

En tredje förutsättning för att analysgruppens målsättning 

skall kunna infrias, är att beslut fattas som skingrar ovissheten 

och, om möjligt, sätter en definitiv punkt för Estonia. 

Regeringsbeslutet av den 15 december 1994 har av 

stora grupper anhöriga och överlevande aldrig accepterats. 

Det faktum att regeringen också beslutade om att 

uppskjuta den planerade övertäckningen av fartyget, har 

bidragit till att det för många människor framstår som om 

frågan om Estonia är lika öppen, som för fyra år sedan. För 

många av dem analysgruppen mött under sitt arbete innebär 

detta en smärtsam ovisshet och en påverkan på den 

egna livssituationen. 

I avsnittet Rekommendationen presenteras analysgruppens 

förslag till åtgärder för att bringa Estoniafrågan 

till, vad gruppen hoppas kommer att innebära, en slutpunkt. 

Förbättrad beredskap inför framtida katastrofer 

En fjärde förutsättning är att Sveriges framtida katastrofberedskap 

förbättras. En stor olycka kan aldrig vändas till 

något gott för den enskilde som drabbats, men vi har en 

skyldighet som samhälle att lära för framtiden. En viktig 

del i analysgruppens arbete inriktas på att formulera dessa 

lärdomar. Till detta återkommer analysgruppen i en separat 

rapport som presenteras vid ett senare tillfälle. 

Presentation av Analysgruppen för granskning av 

Estoniakatastrofen samt dess sekretariat 

Analysgruppen består av följande ledamöter: 

Peter Örn, ordförande, generalsekreterare i Svenska Röda 

Korset. 

Leni Björklund, verkställande direktör för Spri. 

Christina Jutterström, förutvarande chefredaktör, gästprofessor 

i journalistik. 


Conny Nordin, professor i allmänpsykiatri vid Linköpings 

universitet. Hovpredikant. 

Stig Strömholm, förutvarande rektor vid Uppsala universitet, 

professor emeritus. 

I sekretariatet ingår: Marianne Wasteson, huvudsekreterare, 

Hanna Brogren, pressoch informationsansvarig, 

Lars Tomth, utredningssekreterare och Maria 

Walander Dalayman, projektledare. 

Analysarbetet har ställt särskilda krav på att hela sekretariatet 

varit engagerat i utredningsarbetet. Det har varit 

nödvändigt mot bakgrund dels av den omfattande 

informationsinsamlingen och de krav som ställts på att 

analysera materialet, dels av kravet på öppenhet och det 

stora intresset från anhöriga och överlevande, massmedier, 

samt en bred allmänhet. 

Tack 

Analysgruppen vill inledningsvis framhålla samarbetet 

med referensgruppen, bestående av företrädare för de anhörigas 

och överlevandes organisationer, som har bidragit 

med värdefulla kunskaper och erfarenheter. 

Ett särskilt tack riktas till de anhöriga och överlevande 

som analysgruppen mött under hearings i landet och till 

dem som hört av sig genom brev och telefonsamtal. De 

har fördjupat analysgruppens förståelse för Estoniaolyckans 

följder för enskilda människor och för vårt samhälle 

i stort. 

Företrädare för regeringen, de politiska partierna och 

myndigheterna har i intervjuer medverkat till att ge en så 

tydlig bild av den efterföljande processen som det varit 

möjligt att få, med tanke på den tid som förflutit. 

Analysgruppen vill även rikta ett tack till de experter på 

olika ämnesområden, som i samband med intervjuer och 

seminarier bidragit till att ge sakkunskap. 

Avslutningsvis vill analysgruppen tacka alla de som i 

övrigt bidragit på olika sätt under arbetets gång. 

Slutredovisning 

Analysgruppens arbete avslutas under våren 1999 med en 

slutredovisning. 

11

12 

BESKRIVNINGEN 

AVSNITT 2 EN BESKRIVNING AV HÄNDELSER FRÅN OLYCKSNATTEN 1994 

TILL AVLÄMNANDET AV ANALYSGRUPPENS RAPPORT I NOVEMBER 1998

Estonias förlisning innebar att Sverige drabbades 

av en katastrof som saknar motsvarighet i vår moderna 

historia. Ännu idag är det svårt att förstå katastrofens vidd. 

Den sorg och det lidande som drabbade anhöriga och 

överlevande berör oss alla. 

Katastrofen innebar också att det svenska samhället 

ställdes inför en prövning av väldiga dimensioner. 

Komplexa frågor och problem har krävt svar och lösningar. 

De beslut som fattades och det arbete som utfördes 

av myndigheter, inklusive regeringen, hade föregåtts 

av svåra överväganden. I flera fall har besluten i efterhand 

kritiserats. Många anhöriga och överlevande beskriver att 

kontakterna med beslutsfattarna har haft brister, att de 

”omyndigförklarats”, och fråntagits sina möjligheter att 

bli hörda och påverka besluten. Detta har resulterat i ett 

minskat förtroende för myndigheterna. 

Utöver detta har det diskuterats om den svenska förvaltningen 

har beredskap och uppbyggnad för att hantera 

katastrofer av den aktuella dimensionen. Det är ett faktum 

att myndigheterna har huvudansvaret inom sina respek- 

BESKRIVNINGEN 

Inledning 

tive områden, men att regering och riksdag i extraordinära 

situationer tvingas agera. 

Mot bakgrund av detta tillsattes analysgruppen för att 

granska hur myndigheter, inklusive Regeringskansliet och 

regeringen samt olika enskilda organ agerat från 

förlisningen och framåt. Bakom detta beslut står samtliga 

riksdagspartier. 

Beskrivningen är en redovisning av händelseförloppet 

från förlisningen och fram till oktober 1998. 

Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen och 

dess följder har ägnat en stor del av sitt arbete åt att belysa 

de händelser som inträffat efter förlisningen. Granskningen 

har inneburit att gruppen träffat och samtalat med 

ett stort antal personer som på något sätt varit involverade 

i eller berörda av katstrofen och beredningsprocessen. 

Från regering, Regeringskansliet, andra myndigheter och 

offentliga organ till anhöriga och överlevande. Utöver 

detta har analysgruppen tagit del av tidigare utredningar, 

13

mediamaterial med mera, vilket framgår av källförteckningen 

i avsnittet Bilagorna. 

I det följande avsnittet presenteras en beskrivning av 

vad som framkommit genom detta arbete. I detta sammanhang 

bör det påpekas att analysgruppen inte har någon 

kontroll- eller tillsynsfunktion av det slag som t.ex. 

konstitutionsutskottet, JO eller JK utövar. Detta innebär 

exempelvis att redovisningar av samtal med olika personer 

bygger på den intervjuades egna uppgifter. 

Avslutningsvis vill analysgruppen tillägga att denna 

presentation inte gör anspråk på att vara en heltäckande 

beskrivning av alla de händelser som ägt rum sedan 

Estonias förlisning. Fyra år kan inte sammanfattas i ett 

enda sammanhang. 

Fyra tidsperioder redovisas 

Beskrivningen är indelad i fyra delar som motsvarar fyra 

viktiga faser med centrala händelser i förloppet kring 

Estoniafrågan. 

14 

BESKRIVNINGEN 

Den inledande perioden med åtgärder vidtagna av den 

avgående regeringen, under ledning av statsministern 

Carl Bildt, i omedelbar anslutning till förlisningen 

Beredningsarbetet i den tillträdande regeringen, under 

ledning av statsministern Ingvar Carlsson, inför ett 

beslut om slutliga åtgärder med Estonia 

Beslutet om att inte låta bärga Estonia och omhänderta 

de omkomna samt att låta övertäcka fartyget 

Perioden efter detta beslut, som bland annat innefattar 

ett regeringsbeslut att stoppa övertäckningen, och 

fram till oktober 1998 

Med anledning av att många centrala aktörer återkommer 

ofta i beskrivningen över händelserna kan påpekas att en 

fullständig förteckning över aktuella personer, med återgivande 

av titlar med mera, återfinns i det avslutande avsnittet 

Bilagorna. 

Fotnoter återfinns i slutet av detta avsnitt.

TIDEN EFTER FÖRLISNINGEN 

MED ÅTGÄRDER VIDTAGNA AV DEN AVGÅENDE REGERINGEN 

1 

”Färjan Estonia befaras ha sjunkit.” 

Natten mot den 28 september 1994 är passagerarfärjan 

M/S Estonia på väg från Tallinn till Stockholm. 

Ombord finns 989 passagerare. Vädret är hårt. Det blåser 

en sydvästlig vind som tilltar under resan, omkring midnatt 

når vindarna kulingstyrka, en timme senare har vinden 

ökat ytterligare och når nu en maxstyrka på omkring 

23 m/s. 

Klockan 00.23 1 sänder Estonia ett mayday 2 -anrop. 

En minut senare svarar Silja Europa det nödställda fartyget. 

Endast de närliggande fartygen och kustradiostationerna 

i Finland uppfattar larmet. Sju minuter efter 

mayday-anropet har Silja Europa sin sista kontakt med 

Estonia. 

Finsk sjöräddning som har ansvar för räddningstjänsten 

i området där Estonia befinner sig, uppfattar 

nödanropet och initierar omedelbara åtgärder. 

Klockan 01.31 går TT ut med ett brådskande nyhetstelegram: 

”Färjan Estonia befaras ha sjunkit”. 

M/S Estonias nödanrop når närliggande 

fartyg och finsk kustradio. Finsk sjöräddning 

inleder räddningsaktiviteter och genom TT och andra 

nyhetsbyråer sprids information om fartygets öde. 

Från ovisshet till skrämmande visshet 

Klockan 01.59 går en TT-flash ut; ”Estonia sjunken!”. 

Minuten därefter kan nattvakna svenskar höra nyheten i 

P3 och P4, när Sveriges Radios Ekoredaktion för första 

gången sänder nyheten om Estonias öde. I sändningen 

Det som kallas för TT-flash är TT:s högst 

prioriterade telegram. En flash innehåller 

nyheter med stor verkan och mycket högt 

allmänintresse och åtföljs alltid av ett 

brådskande telegram. Denna tjänst erbjuds 

TT:s nyhetskunder och bland dessa 

återfinns bl.a. nyhetsredaktioner i landet, 

pressansvariga inom offentlig förvaltning 

och företag m.fl. En signal till kundernas 

personsökare talar om att det finns en 

nyhet från TT att läsa. 

15

intervjuas Arild Winge, räddningsledare vid den svenska 

sjöräddningen. Nyhetssändningarna därefter sker med 

s.k. öppen sluttid vilket innebär att sändningarna får ta den 

tid de behöver, istället för att rymmas inom de tre minuter 

som är normaltid för Ekosändningar. 

Det är genom sjöräddningen i Åbo som TT får information 

om vad som hänt med Estonia. Informationen ligger 

till grund för TT-flashar under natten. På detta sätt får 

centrala nyhetsredaktioner snabbt meddelandet om 

Estonias öde. Flashen går även till nyhetsbyrån Reuter, 

vilket innebär att nyheten därmed når ut till hela världen. 

16 

TIDEN FRÅN DEN 28 SEPTEMBER 1994 TILL DEN 6 OKTOBER 1994 

Med det samlande uttrycket ”sjöräddning” 

avses följande enheter: 

MRCC = Maritime Rescue 

Coordination Center samt 

MRSC = Maritime Rescue Sub Center. 

I Finland fanns MRCC vid tillfället för 

Estoniahaveriet i Helsingfors, Vasa och 

Åbo medan MRSC fanns på ett antal 

platser längs kusten med mindre sjöområden 

att bevaka. De bistår MRCC med 

larm och informationsinsamling. I Finland 

ingår sjöräddningen i gränsbevakningsväsendet 

och verksamheten är direkt 

underställd inrikesministeriet. 

I Sverige fanns MRCC vid tillfället för 

Estoniahaveriet i Göteborg och Stockholm. 

I Sverige är Sjöfartsverket ansvarig 

myndighet för MRCC och MRSC.


I Rosenbad i Stockholm pågår under natten en 

avtackningsfest för den avgående borgerliga regeringen. 

Runt midnatt tunnas gästantalet ut men tillställningen pågår 

fortfarande då klockan närmar sig halv två. Klockan 

01.31 börjar personsökarna hos flera av festdeltagarna att 

ringa. Lars Christiansson och Per Zetterquist, presschefen 

respektive pressekreteraren i Statsrådsberedningen, 

nås bland andra på detta sätt av det första TTtelegrammet 

om att Estonia befaras ha sjunkit. 

Regeringen informeras tidigt under natten 

Statsminister Carl Bildt och statssekreterare Peter Egardt 

är på väg att lämna Rosenbad då de får beskedet om att en 

färja förlist. 

Strax efter att beskedet nått statsministern ringer telefonen 

hemma hos kommunikationsminister Mats Odell. 

Rolf Tufvesson, planeringschef på Kommunikationsdepartementet, 

berättar att ett fartyg, troligen Estonia, förlist 

på Östersjön. 

2 

Beskedet når ut i Sverige 

Nyheten om Estonias öde sprids över hela Sverige 

med hjälp av massmedierna. Den avgående regeringen 

får information om olyckan under en avtackningsfest i Rosenbad. 

Utrikesdepartementets sambandscentral ringer mellan 

klockan 01.30 och 02.00 till Kerstin Melén som har 

jour på konsulära enheten. Hon får reda på att ett TTtelegram 

uppger att en färja har sjunkit. Försök att nå utrikesministern 

Margaretha af Ugglas misslyckas. Ministern 

nås av beskedet genom morgonnyheterna på radion. 

Vid halvtretiden på natten väcks Lars Grundberg, Sveriges 

ambassadör i Tallinn, av att pressvakten på Utrikesdepartementet 

i Stockholm ringer. 

Försvarsminister Anders Björck nås av besked om 

olyckan tidigt på onsdagsmorgonen, då vakthavande på 

Försvarsdepartementet ringer. 

Centrala myndigheter nås av beskedet 

Länskommunikationscentralen vid Polismyndigheten i 

Stockholms län (LKC) får kännedom om katastrofen via 

nyhetssändningen på radio klockan 02.00. 3 En halvtimme 

senare ringer sjöräddningen och säger att fartyget troligen 

har sjunkit med närmare 900 personer ombord. Vid 03.00 

17

underrättas chefen för LKC och en halvtimme senare 

länspolismästaren vid Polismyndigheten i Stockholms län. 

Jourcentralen vid Rikspolisstyrelsen (RPS) får ett telefonsamtal 

klockan 02.25 från Kerstin Melén på Utrikesdepartementet 

som informerar om att en katastrof inträffat 

på Östersjön. Vakthavande ringer omgående till 

Roland Ståhl, som är polisöverintendent vid Rikskriminalpolisen 

och ordförande i den svenska identifieringskommissionen, 

och vidarebefordrar informationen. Ståhl 

ger vakthavande instruktion om att ta in passagerarlistor. 

Hemma hos Kaj Janérus, generaldirektör vid Sjöfartsverket, 

ringer telefonen omkring klockan 03.00. Det är 

sjötrafikdirektören Kjell Reslow som informerar om 

Estonias öde. 

Klockan 06.00 slår Olof Forssberg, generaldirektör vid 

Statens haverikommission, på radion hemma och nås av 

beskedet genom nyhetssändningen. 

Överåklagaren Uno Hagelberg, vid Åklagarmyndigheten 

i Stockholm, får på morgonen genom medierna 

kännedom om katastrofen. 

18 


Svenska identifieringskommissionen 

När en större olycka eller naturkatastrof 

inträffat utomlands skall, enligt förordningen 

(1988:530) om expertgruppen 

för identifiering av katastroffall utomlands, 

en särskild expertgrupp hjälpa till 

vid identifiering av omkomna svenska 

medborgare och andra personer med nära 

anknytning till Sverige. Expertgruppen får 

på begäran av myndigheterna på olycksplatsen 

även biträda vid identifiering av 

andra personer. I expertgruppen - som 

vanligen kallas identifieringskommissionen 

- ingår en chef som företräder Rikspolisstyrelsen, 

två rättsläkare, två rättsodontologer 

samt två kriminaltekniker. 

Landstinget i Stockholms län larmas 

Klockan 00.55 får SOS-Alarm information per telefon av 

Sjöbevakningscentralen i Mariehamn om att Estonia är i 

sjönöd. Detta larm vidarebefordras till MRCC Stockholm. 

Klockan 02.58 meddelas det till SOS-A att skadade 

skall komma till Sverige varför sjukvården larmas genom 

jourhavande tjänsteman från CAK4 . Tjänstemannen 

kopplas av SOS-A till ansvarig sjuksköterska vid akutmottagningarna 

på Södersjukhuset, Huddinge Sjukhus och 

Karolinska Sjukhuset och begär att jourhavande personal 

skall informeras liksom att förberedelser för krisgrupper 

skall vidtagas. Vid samma tidpunkt får Huddinge Sjukhus 

direktkontakt från 11:e helikopterdivisionen Berga med 

begäran om sjukvårdspersonal till helikoptertjänst inom 

20 minuter. 

Den ansvariga sjuksköterskan vid akutmottagningarna 

på Södersjukhuset, Huddinge Sjukhus och Karolinska 

Sjukhuset initierar kontakter med respektive sjukhus 

katastrofkommitté. Personal kallas inte in genom allmänt 

katastroflarm. 

Jourhavande tjänsteman vid CAK larmar också stabsläkaren 

och två ytterligare tjänstemän från CAK för tjänstgöring 

vid ledningscentraler. Stabsläkaren larmar omgående 

en ledningsläkare från Södersjukhuset, Bo Brismar, 

som uppdras att fungera som ledningsläkare vid Estlineterminalen. 

Stabsläkaren larmar även en överläkare och 

PKL-koordinator från Karolinska Sjukhuset åt vilken 

uppdras att samordna sjukvårdens psykosociala stödverksamhet 

vid terminalen5 . 

Händelsen når svensk allmänhet 

Allmänheten nås snabbt av nyheten om att Estonia sjunkit 

via medierna. Redan klockan 07.00 har halva befolkningen 

fått vetskap om olyckan. Timmarna mellan klockan 03.00 

och 07.00 på morgonen är mycket intensiva ur spridningssynpunkt. 

En undersökning visar att mer än 60 procent, 

får den första informationen om olyckan via radion. En 

femtedel får beskedet förmedlat via TV och en nästan lika 

stor andel via personliga kontakter.


Nyheten sprids i Stockholm 

I Värtahamnen i Stockholm ligger Estlineterminalen. Där 

är det under natten fortfarande lugnt. Personal som är tidigt 

på plats får veta vad som hänt och beskedet slår ned 

med förlamande effekt. Ingen vet ännu riktigt vad budet 

kommer att innebära. 

Omkring klockan två börjar medier att komma till terminalen. 

Strax efter klockan tre kommer en polispatrull 

som efterlyser passagerarlistor. 

Efterhand som tiden går börjar telefonerna ringa från 

anhöriga som oroligt frågar om just deras anhöriga varit 

ombord på fartyget. En anhörig som åker till terminalen 

berättar för analysgruppen att där fanns inga besked att få 

och inte ens en stol att slå sig ner på. 

Borlänge är drabbat 

Vakthavande polisbefäl lyssnar på radion under morgonen 

och får då höra nyheten om olyckan. Vid 06.30 ringer en 

företrädare för Surahammars busstrafikbolag till honom 

och berättar att 44 pensionerade metallarbetare var med 

på Estonias resa. Polisbefälet ringer då till Birgitta Berggren, 

som är krisgruppsamordnare och redan en timme 

senare samlas några ur krisgruppen till ett första möte. Ett 

par timmar senare har hela krisgruppen samlats i 

församlingshemmet Jakobsgården i centrala Borlänge och 

klockan 07.40 öppnar gruppen sin verksamhet 6 . 

Hos Lennart Berglund och hans familj ringer telefonen 

strax efter klockan sju. En släkting meddelar att en 

olycka har inträffat. Ombord på fartyget är Lennart Berglunds 

svärmor och hennes make. 

Georg Karlsson, kommunalråd, hör på radions 

morgonsändningar om olyckan men vet då ännu inte att 

den kommer att få konsekvenser för Borlänge. Det är först 

när Lennart Lindgren, ombudsman på Metall i Borlänge, 

ringer omkring klockan 07.30, som han får veta att en 

grupp pensionerade metallare och Borlängebor finns ombord 

på Estonia. 

På Metalls kontor i Borlänge går telefonerna varma 

under den tidiga morgonen, då anhöriga och berörda 

ringer för att få information om vad som hänt. 

Jönköping nås av nyheten 

Hos polisen i Jönköping hör man nyheten om 

färjekatastrofen på radion. 

Samuel Svensson blir uppringd av sin bror någon gång 

mellan halv sex och sex. Brodern undrar om pappan rest 

från Tallinn med flyg eller båt. Han har hört på nyheterna 

om en olycka med en färja på Östersjön. Samuel Svensson 

ringer sin mamma som säger att resan ägde rum med fartyg. 

Curt Gemheden befinner sig på fjällvandring i 

Storlien. Det är snöoväder. Vid sextiden vaknar han och 

hör på radion att en färjekatastrof inträffat under natten. 

En av hans söner reser med Estonia. När han en stund 

senare hör att det talas om Tallinn och Stockholm frågar 

han sin fru, som bekräftar att sonen skulle resa från Tallinn 

kvällen före. 

Klockan sju kommer de första anhöriga till akutmottagningen 

på länssjukhuset Ryhov, i Jönköping. Någon 

timme senare kontaktar jourhavande räddningschef 

sjukhuset och frågar om behovet av krisstödsarbete. Man 

beslutar att inkalla ledningsgruppen till sjukvårdens ledningscentral. 

En preliminär uppgift finns om att Pingstkyrkan 

i Jönköping är drabbad. 

Tre telefonlinjer öppnas och bemannas av stödpersoner 

och Radio Jönköping hjälper till att sprida information 

om dessa. Efter önskemål från Pingstkyrkan flyttas 

telefonverksamheten senare dit. Nu finns ledningsgruppen, 

företrädare för kyrkan, polisen, tre personer från 

PKL-gruppen samt en läkare med ansvar för mediakontakter 

på plats. Ett kriscentrum är etablerat under förmiddagen. 

Nu är det bekräftat att 21 elever från Pingstkyrkans 

bibelskola och en anställd inom räddningstjänsten fanns 

med på resan från Tallinn. 

Ovisshet i Lindesberg 

Radion står på under natten hos polisen i Lindesberg. 

Någon gång mellan 02.00 och 03.00 sprids nyheten bland 

personalen om att en färjeolycka skett. Någon kopplar 

ihop informationen med vetskapen om att en grupp 

kommunalanställda befinner sig på en fartygsresa och oro 

19

präglad av ovisshet sprider sig. Först klockan 07.00 får 

man besked om att kommunpersonalen reste med Estonia. 

Vid sextiden på morgonen larmas räddningschefen i 

Lindesberg av SOS-centralen. Han får veta att en grupp 

kommunalanställda från olika orter i Lindesbergs kommun 

finns ombord på det förlista fartyget Estonia. De 

flesta är kvinnor som arbetar i skol- och storkök. 

Räddningschefen sammankallar kommunens krisgrupp, 

bland dem kyrkans representant, kyrkoherde Orvar 

Homann. Man underrättar katastrofansvarig på lasarettet 

i Lindesberg och upprättar en informationscentral med 

speciella telefonnummer som lämnas till massmedia. 

Dessutom larmas stödgrupper i Lindesberg, Ramsberg, 

Frövi, Fellingsbro och Guldsmedshyttan. 

En kvinna, vars make befinner sig på väg hem från Tallinn, 

vaknar till radions nyhetssändning 05.00. I sändningen 

lämnas telefonnummer till Stockholmspolisen och 

hon ringer genast upp för att få veta mer om vad som hänt. 

Hon får då sju andra telefonnummer att ringa till och efter 

att ha ringt igenom listan utan att ha fått några besked 

känner hon sig, enligt egen uppgift, som en ”tjatig kärring” 

och ifrågasatt. 

Stadsbyggnadschefen Bo Westerberg, som känner till 

att en grupp kommunanställda befinner sig på en resa till 

Estland, vaknar tidigt till nyheterna om färjekatastrofen. 

Han kontrollerar uppgifterna om gruppens resa och får 

bekräftat att de åkt med just Estonia. Klockan är 07.45 när 

han ringer till kommunalrådet Conny Karlsson och berättar 

vad som hänt. 

Anhöriga i Norrköping söker besked 

Under natten mot den 28 september följer nattpersonalen 

hos polisen i Norrköping dramat på Östersjön via nyhetssändningar 

i radio. SOS Alarm i Norrköping kontaktas 

klockan 02.00 av ett vaktbolag som informerar om 

olyckan. Katastrofen känns ännu avlägsen. Det är inte förrän 

vid femtiden som man vid polisens larmcentral och 

SOS Alarm får veta att Norrköping är berört. Till polisen 

ringer då PRO:s kassör och berättar att de sannolikt har 

närmare 60 medlemmar med på fartyget. SOS Alarm får 

20 


samma information genom en orolig anhörig som söker 

information. Han hänvisas till polisen i Norrköping. 

Vakthavande polisbefäl kontaktar därefter jourhavande 

präst, Henric Daréus, och lasarettet i Norrköping 

strax före sex. Prästen ombeds ta kontakt med PRO och 

ringer sedan även till sjukhuspastorn vid lasarettet. 

Personal på Radio Östergötland får vetskap om 

olyckan via Ekots utsändning klockan 05.00. I sin sändning 

klockan 06.15 vidarebefordrar Radio Östergötland 

uppgift om de telefonnummer som anhöriga kan ringa till 

i Stockholm. Klockan 07.00 går beskedet för första 

gången ut om att Östergötland är hårt drabbat. 

Vid samma tid får ansvarig tjänsteman i kommunen 

information om olyckan. 

Oroliga anhöriga som hör nyheterna om olyckan på 

radio börjar söka information. Många vänder sig till PRO. 

En av dessa är en man som får bekräftat att det var en stor 

grupp medlemmar från Norrköping med på fartyget, men 

när han försöker få veta mer är det ingen som kan lämna 

några uppgifter. Televisionen lämnar knapphändig information 

och det hänvisas till telefonnummer som anhöriga 

kan ringa. Han slår några av dessa nummer men ingen svarar. 

En annan person ringer till Estlineterminalen för att få 

information och bekräftelse på om just hennes anhöriga är 

med på Estonia. ”Jag blev kopplad till en präst men jag 

ville veta om min mor verkligen hade gått ombord.” 

Uppsala larmas snabbt 

Jourhavande brandingenjören, Lars-Erik Falk, som är ute 

på tjänsteuppdrag lyssnar på nattradion och får i nyhetssändningen 

klockan 02.00 höra om olyckan. Med vetskap 

om att Tartu är vänort till Uppsala inser han att det kan 

finnas Uppsalabor ombord. Vid femtiden larmar han en av 

representanterna i den psykosociala katastrofledningsgruppen 

(PKL) som är med i KKL 8 -gruppen, som i sin tur 

tar kontakt med olika krisgrupper. Omkring en timme senare 

samlas en ledningsgrupp på Akademiska sjukhuset 

och telefonkontakt etableras med polisen. 

Prästen Bertil Dovelius väcks vid femtiden när hans fru 

kallas till ledningsgruppsmötet på den psykiatriska mot-


tagningen på Akademiska sjukhuset. En timme senare 

ringer sjukhusdiakonen Gunnar Sandberg till honom och 

de kommer överens om att Gottsunda kyrka skall användas 

som kriscentrum. 

Olof Nilsson vaknar när en av hans bröder ringer omkring 

halv åtta och berättar att fartyget som deras pappa 

och bror skulle resa hem med från Tallinn har sjunkit. 

Hans första tanke är ”detta kan inte vara sant, sådana fartyg 

sjunker inte”. Han förstår när han slår på TV:n att 

uppgiften stämmer. 

Vilhelmina vaknar med beskedet 

Vid sextiden på morgonen får fadern till en gymnasieflicka, 

som befinner sig på välgörenhetsresa till Šiaulai, 

nyheten om katastrofen genom radion. Han ringer genast 

till klassföreståndaren på skolan, som i sin tur kontaktar 

Sol-Britt Hansson, som är ställföreträdande rektor på 

Malgomajskolan. Rektorn kontaktar därefter flera personer. 

Knut Isaksson, skolchef, lyssnar på radions sändningar 

om olyckan men kopplar inte ihop den med eleverna på 

skolan, förrän Sol-Britt Hansson ringer. Klockan är då 

omkring sju. Vid åttatiden ringer han och informerar 

kommunalrådet om vad som hänt. 

Polismästare Olof Ersgård får också ett samtal från 

rektorn, klockan är då halv åtta, som vet att han är engagerad 

i stöd- och brottsofferföreningen. Polismästaren tar 

därefter kontakt med flera andra i föreningen. Klockan 

08.40 har man öppnat ett kriscentrum 9 i församlingshemmet. 

Räddningschefen, som vaknar och hör nyheten om att 

en färja förlist på Östersjön, förstår vid kontakt med polismästaren 

omkring åttatiden, att Vilhelmina är drabbat. 

Budskapet når företrädare för Svenska kyrkan 

Ärkebiskop Gunnar Weman är på onsdagsmorgonen på 

väg till Växjö för ett möte med svenska kyrkans centralstyrelse. 

Han befinner sig på Arlanda, då han omkring 

klockan åtta, för första gången hör talas om fartygsolyckan. 

Henrik Svenungsson, biskop i Stockholms stift, blir 

uppringd av Göran Pettersson, som är beredskapsplanläggare, 

strax efter klockan sex. Biskopen känner då redan 

till händelsen. 

21

Olyckan har inträffat på internationellt vatten 

men inom finskt sjöräddningsområde. Den finska 

räddningstjänsten har ansvaret för räddningsinsatserna 

och kan i sin tur be kringliggande länder om hjälp. När 

sjöräddningen i Åbo hör mayday-anropet inriktar man sitt 

arbete i denna första fas på att höja beredskapen hos kustbevakningen, 

att sprida information om Estonias nödanrop, 

att larma ut helikopterbesättning och att begära 

hjälp från Sverige. Denna begäran förmedlas genom sjöräddningen 

i Mariehamn. 

Estonias rop på hjälp når inte den svenska 

sjöräddningen direkt 

Mayday-anropen från Estonia sänds, i strid med gällande 

bestämmelser, på VHF kanal 1610 , vilket medför att nödropen 

inte kan uppfattas av den svenska sjöräddningen. 

Det är när sjöräddningen i Mariehamn kontaktar sjöräddningen 

i Stockholm, minuterna före klockan 01.0011 , 

22 


3 

Sjöräddningens insatser 

Den finska sjöräddningen som har ansvaret för 

räddningsarbetet begär hjälp från den svenska. 

som informationen om Estonias mayday-rop för första 

gången når Sverige. Sjöräddningen i Mariehamn meddelar 

att Åbo har ansvaret för räddningsinsatsen och att all 

tillgänglig information om läget finns där. Sjöräddningen i 

Stockholm ringer därefter direkt till Åbo och erbjuder 

hjälp. Klockan 01.00 bekräftar Åbo att helikopterhjälp 

önskas. 

Helikoptrar larmas ut efter hand 

Efter denna begäran om helikopterhjälp kontaktar sjöräddningen 

i Stockholm flygräddningen. Sjöräddningen 

gör bedömningen att alla tillgängliga helikoptrar ska larmas 

ut men flygräddningen tolkar situationen annorlunda. 

Eftersom den finska sjöräddningen leder operationen 

väntar man sig att få en begäran om helikoptrar direkt 

därifrån. I stället för att larma ut alla helikoptrar omedelbart 

larmas de successivt. 

Att inte alla tillgängliga räddningsresurser i Sverige


Den svenska benämningen ”flygräddningen” 

benämns även ARCC, Air Rescue 

Coordination Center”. Vid tillfället för 

Estoniahaveriet var ARCC belägen på 

Arlanda. (ARCC och MRCC bildar det som 

i Sverige kallas JRCC, Joint Rescue 

Coordination Center.) 

larmades ut har sagts bero på att den finska sjöräddningen 

inte bad om hjälp 12 . Praktiska problem och kontaktsvårigheter 

mellan Sverige, Finland och andra berörda länder 

förefaller ha varit betydande under natten 13 . 

Analysgruppen vill här lyfta fram de många heroiska 

insatser som möjliggjorde att 137 människor kunde räddas 

till livet trots det hårda väder som rådde under olycksnatten. 

De unga män och kvinnor, från den svenska sjöräddningen 

14 , som var med och genomförde det svåra arbetet 

som ytbärgare uppmärksammades senare för sina insatser, 

och fick motta en medalj som utdelades av Sveriges 

konung. 

23

Statsminister Carl Bildt tar omedelbart kontakt 

med TT och polisens sambandscentral för att få de första, 

knapphändiga uppgifterna bekräftade. Han ringer även 

upp sjöräddningsledaren på Stockholm radio 15 och informerar 

sig om väderläget och räddningsinsatserna. Det förefaller 

nu klart att det är Estonia som förlist. 

Klockan är omkring två när statsministern samlar delar 

av Statsrådsberedningen. Efter samtalet med sjöräddningen 

står det klart att fartyg inte kan nå fram till 

olycksplatsen inom rimlig tid. Helikoptrar är dock på väg, 

den svenska helikopterräddningen är larmad och två helikoptrar 

flygs även in från Aalborg i Danmark. Statsministern 

informerar ambassadör Mats Bergkvist i Helsingfors 

om helikoptrarnas färdväg. 

Under natten tar statsminister Carl Bildt även kontakt 

med vakthavande på Utrikesdepartementet, bland annat 

för att få information om gällande former för utlysande av 

landssorg. 

24 


4 

Regeringens agerande under natten 

Arbetet inriktas på att samla all tillgänglig 

information och att vidta förberedande åtgärder 

för tillsättandet av en haveriutredning. 

På Kommunikationsdepartementet inriktas arbetet på 

en haveriutredning 

Vid tretiden på morgonen är kommunikationsminister 

Mats Odell på väg in till departementet. Rolf Tufvesson, 

planeringschef och Per Blixt, pressekreterare vid Näringsdepartementet 

informerar Statsrådsberedningen och polisen 

om att de finns på plats i Kommunikationsdepartementet. 

De inhämtar även lägesrapporter från en finsk 

fyrstation och från Stockholm radio. Per Blixt, som har 

kunskaper om och kontakter inom rederinäringen, använder 

dessa kanalar till att få ytterligare information och bekräftelse 

om olyckan och räddningsläget. De kontaktar 

även statssekreteraren Per Egon Johansson och departementsrådet 

Jan-Olof Selén som är chef för marknadsenheten 

för sjö- och lufttransporter. 

När Mats Odell kommer analyseras läget. Med relativt 

färska erfarenheter av haveriutredningen rörande Jan 

Heweliusz-olyckan konstaterar de att formerna för en


haveriutredning är en viktig fråga. De vill undvika att en 

annan stat ansvarar för en sådan utredning utan att ge 

svenska experter insyn i arbetet. 

Kontakt tas med berörda kommunikationsministrar 

Tidigt på morgonen kontaktar Mats Odell den finske 

kommunikationsministern, Olle Norrback, och övertygar 

honom om vikten av att tillsätta en internationell haveriutredning 

bestående av representanter från Sverige, Finland 

och Estland. 

Mats Odell talar även med kommunikationsministern 

i Estland, Andi Meister. Under samtalets gång säger Andi 

Meister att han tänker sätta sig själv som ordförande i den 

estniska haverikommissionen. Han undrar om inte Mats 

Odell skall delta i haveriutredningen eftersom de känner 

varandra. Mats Odell reagerar med förvåning. Han svarar 

att ett sådant arrangemang skulle vara helt främmande för 

svensk rättstradition och informerar Andi Meister om att 

Sverige har en permanent myndighet för haveriutredningar, 

nämligen Statens haverikommission. De 

båda ministrarna enas preliminärt om att tillsätta en internationell 

haveriutredning. 

Utrikesdepartementet får information genom svenska 

ambassaden i Tallinn 

Vid samtalet från Utrikesdepartementet inser Lars 

Grundberg, den svenska ambassadören i Estland, att en 

svår olycka inträffat i det hårda vädret och inleder därför 

ett sökande efter mer information. Han börjar med att 

kontakta estniska departement samt gränsbevakningen i 

Tallinn, som har sjöräddningsansvaret i Estland. Syftet är 

att sammanställa informationen och förmedla till Sverige 

hur situationen ser ut i Tallinn. 

Ambassadören beger sig till Estlines kontor i Tallinn 

klockan 04.00 för att försöka få fram passagerarlistor. Med 

sig har han en medarbetare från ambassaden som är 

estnisktalande. De får snabbt klart för sig att Estlinekontoret 

inte har fullständiga uppgifter om vilka som rest 

med fartyget, men det uppges att 679 passagerare och 188 

besättningsmän finns ombord. Gruppresenärer, framför 

allt de som löst sina biljetter i Stockholm, finns inte upptagna 

på listor i Tallinn, det gör inte heller besättningsmedlemmars 

gäster, som kan resa utan biljett. Att två besättningar 

alternerade ombord, liksom det faktum att personalen 

ibland bytte arbetspass med varandra, för med sig 

att även uppgifterna om besättningen är oklara. 

Enskilda resenärer, som köpt sina biljetter i Tallinn, är 

dock registrerade, eftersom rutinerna är sådana att resenären 

vid biljettinköpet fyller i namn, adress, nationalitet 

med mera på ett passagerarkort. Lars Grundberg går, tillsammans 

med sina medarbetare, igenom dessa passagerarkort 

och känner igen flera av namnen. Han upplever att 

det är som att läsa deras dödsdomar. Eftersom vädret är 

mycket hårt vet han att de har små chanser att överleva i 

det kalla vattnet. 

149 av de ombordvarande passagerarna har registrerat 

sig på detta sätt, av vilka 46 är svenska, 69 estniska och tre 

finska resenärer. Korten innehåller även namn på resenärer 

från andra länder. Efter genomgången underrättas Utrikesdepartementet 

via telefax om namnen på de svenska 

resenärerna. Lars Grundberg och hans medarbetare upprättar 

också en förteckning med namn och medborgarskap 

på övriga personer som återfinns bland de ifyllda 

ombordstigningskorten. 

Den svenska ambassaden får genom den estniska 

gränsbevakningen veta att 40 personer räddats. Denna information 

vidarebefordras till respektive lands ambassad i 

Tallinn och till svenska Utrikesdepartementet. På kvällen 

skickar Lars Grundberg nya listor till Utrikesdepartementet. 

Då är uppgiften att antalet personer ombord på Estonia 

är 934. 

25

På onsdagsmorgonen kontaktar statsminister Carl 

Bildt Finlands och Estlands statsministrar, Esko Aho och 

Mart Laar, och de beslutar om ett möte på finska Utö 

senare under dagen. Tanken är att statsminister Carl Bildt 

ska flyga över olycksplatsen i helikopter men planerna 

ändras, bland annat därför att det från finsk sida meddelas 

att det inte längre finns något att se vid förlisningsplatsen. 

Mötet flyttas till Åbo, för att statsministrarna skall kunna 

träffa överlevande från Estonia som förts till sjukhuset där. 

Diskussioner om haverikommission och passagerarlistor 

Klockan nio sammanträder statsminister Carl Bildt, kommunikationsminister 

Mats Odell, statssekreteraren på 

kommunikationsdepartementet Per Egon Johansson, 

pressekreteraren Per Blixt på Näringsdepartementet samt 

från Statsrådsberedningen planeringschefen Olof Ehren- 

26 


5 

Regeringens arbete under förmiddagen den 28 september 

Kontakter tas med finska och estniska regeringarna rörande ett möte 

mellan statsministrarna. Diskussioner förs om tillsättandet av en haverikommission 

samt om behovet av fullständiga passagerarlistor. Regeringen bildar en krisgrupp. 

krona, pressekreteraren Per Zetterquist och utrikesansvarige 

departementsrådet Jonas Hafström och diskuterar 

formerna för en internationell haverikommission. 

De försöker även ta reda på om det finns några passagerarlistor 

att tillgå. Statsministern ringer i detta ärende 

till Hans Laidwa på rederiet och får då veta att sådana förts 

för hand i Tallinn. 

Åtgärder för att manifestera sorgen diskuteras 

Klockan 09.30 hålls ytterligare ett möte, denna gång mellan 

Carl Bildt, Olof Ehrenkrona, Lars Christiansson och 

Jonas Hafström. Statsministern informerar övriga om ett 

samtal han har haft med kungen beträffande en minnesgudstjänst 

och tyst minut. Senare under dagen talar statsminister 

Carl Bildt även med ärkebiskop Gunnar Weman 

och domprost Caroline Krook i detta ärende. Statsminis-


tern beslutar att flaggning på halv stång ska ske på alla officiella 

byggnader. 

Statsministern tar upp frågan om landssorg med kabinettssekreterare 

Lars-Åke Nilsson på UD. Det framkommer 

då att Sverige saknar formella rutiner för ett sådant 

förfarande. 

Under förmiddagen tas kontakter mellan den avgående 

och den tillträdande statsministern. Bland annat diskuteras 

Ingvar Carlssons deltagande vid den planerade 

minnesgudstjänst i Storkyrkan på söndagen den 2 oktober. 

Agneta Aronsson från hovet meddelar Statsrådsberedningen 

att kungen har sänt telegram till statschefen i 

Estland och talat med statsministern i Finland. 

Beslut om krisgrupp vid extra regeringssammanträde 

Under ett extra regeringssammanträde16 beslutar regeringen 

att Statens haverikommission ska biträda i utredningsarbetet 

med anledning av passagerarfärjan Estonias 

förlisning. Statens haverikommission skall själv besluta 

om experter som skall delta i utredningsarbetet. 

Enligt Mats Odell är det troligen under detta sammanträde 

som en tillfällig arbetsgrupp, en krisgrupp, bestå- 

ende av ett antal statsråd m.fl. tillsätts. Statsminister Carl 

Bildt utser Mats Odell att leda krisgruppen. 

Försvarsdepartementets roll – att hålla sig informerad 

Försvarsminister Anders Björck kommer extra tidigt till 

departementet på onsdagsmorgonen. Han samlar sina 

närmaste medarbetare samt avdelningen för kustbevakning 

och räddningstjänst och går igenom läget. De konstaterar 

att räddningsarbetet och sökandet efter överlevande 

pågår på olycksplatsen och att samordningen sköts 

på myndighetsnivå. Även frågan om när räddningsinsatserna 

skall avslutas kommer att bli en fråga för berörda 

myndigheter. Enligt uppgift från Anders Björck föranleder 

en olycka av Estonias karaktär inte något ingripande i 

form av direktiv eller liknande från departementet. 

Av samma anledning kommer departementet inte heller 

att involveras i avgörandet om när räddningsinsatserna 

skall avbrytas. Anders Björck deltar inte heller i några diskussioner 

om huruvida räddningsinsatserna bör övergå i 

omhändertagande av omkomna. På Försvarsdepartementet 

ankommer att hålla sig informerat om utvecklingen 

och detta gör man framför allt via medierna. 

27

Strax efter klockan 12.00 flyger statsminister Carl 

Bildt till Åbo tillsammans med Jonas Hafström och kommendör 

Emil Svensson. När de flyger in över Finska viken 

blir det hårda vädret kännbart. 

På resan till Åbo får statsminister Carl Bildt rådet att 

ta upp de omkomna 

Vid tiden för Estonias förlisning arbetar Emil Svensson i 

en säkerhetspolitisk analysgrupp vid statsrådsberedningen. 

Han har året innan haft i uppgift att handha följderna 

efter olyckan med färjan Jan Heweliusz17 som sjönk 

i södra Östersjön 1993. Under flygresan till Åbo berättar 

kommendörkaptenen om detta arbete och delar med sig 

av framförallt två erfarenheter: anhöriga kommer att upptas 

av frågor kring hur olyckan kunde ske och de kommer 

att ställa krav på att kropparna tas upp. På Jan Heweliusz 

omkom sju svenska lastbilschaufförer och Emil Svensson 

28 


6 

Regeringens arbete under eftermiddagen 

och kvällen den 28 september 

Statsminister Carl Bildt möter statsministrarna i Finland 

och Estland, träffar överlevande, uttalar sig om bärgning 

och initierar en undersökning av passagerarfärjors konstruktion. 

säger att anhöriga till dessa utsatte regeringen för ett hårt 

tryck och krävde att färjan skulle bärgas. Han tänker sig 

hur ett sådant anhörigtryck kan se ut i fallet med Estonia, 

där antalet omkomna är så mycket större, och ger statsministern 

det bestämda rådet att allt bör göras för att ta 

upp de omkomna. 

Intryck av förhållandena inuti Jan Heweliusz 

Emil Svensson berättar också för statsministern att han 

under arbetet med Jan Heweliusz’ förlisning såg filmer 

som tagits vid dykningar ner till färjan. Anledningen till 

detta var att anhöriga ifrågasatte dykningarna och det officiella 

beskedet från polska myndigheter om att det inte 

fanns några omkomna kvar ombord. Dykpersonal på 

utbåtsflottiljen deltog vid visningen av de polska filmerna i 

syfte att dels granska om dykningarna var professionellt 

gjorda, dels se om några kroppar kunde identifieras. Efter


genomgången av filmerna kontaktar Emil Svensson de 

anhöriga och berättar att inga kroppar hade synts till. 

Kommendörkaptenen berättar för statsministern att 

det rådde en förfärlig röra i vraket, på grund av att såväl de 

lösa inventarierna som de fasta inventarierna kastats omkring 

när fartyget vändes upp och ner. Det blir en malande, 

mortelliknande funktion av alla lösa delar som 

vandrar runt i vraket, säger Emil Svensson till statsministern 

och menar att dykarnas arbete skulle bli svårt. Trots 

detta vidhåller han att allt bör göras för att ta upp de omkomna. 

Nytt möte med medierna 

På flygplatsen möter gruppen ett medieuppbåd och till 

den samlade pressen säger statsminister Carl Bildt att regeringen 

har givit Statens haverikommission i uppdrag att 

biträda, framför allt Estland, i en utredning av haveriet. 

Han understryker att det är angeläget att ta reda på vad 

som inträffat, bland annat i syfte att utröna vad som kan 

göras för att förhindra ett upprepande. 

Under flygresan kommer en TT-flash. En överlevande 

besättningsman säger sig ha sett att Estonias bogportar 

var öppna. 

Genomgång på räddningstjänstens ledningscentral 

I räddningstjänstens ledningscentral väntar Finlands och 

Estlands statsministrar Esko Aho och Mart Laar på statsminister 

Carl Bildt. De tre statsministrarna får en genomgång 

av räddningsoperationen och information om att 

ingen kan leva på det djup som man i det här läget uppskattar 

att fartyget ligger på. 

Enskilda överläggningar 

Statsministrarna överlägger därefter enskilt. För sina 

svenska kollegor berättar statsminister Carl Bildt efteråt 

att samtalet bland annat rört frågan om att tillsätta en estnisk 

haverikommission med svenskt och finskt biträde. 

Det sades också att den finska haverikommissionen skulle 

lokalisera fartyget med svenskt bistånd och att det var viktigt 

att hitta fler omkomna. Samtalet rörde också möjligheterna 

att förbättra Östersjöns sjösäkerhetsorganisation. 

Statsministrarna träffar överlevande 

Efter överläggningarna åker statsministrarna till Åbo universitets 

centralsjukhus för att besöka överlevande som 

förts dit. Det är sammanlagt 37 personer, den yngste är 12 

och den äldste 77 år gammal. Den första patienten kom dit 

klockan 04.30 på morgonen. Klockan 07.30 började fler 

överlevande anlända till Åbo efter att först ha förts till Finska 

Utö 18 . 

Statsminister Carl Bildt träffar tre svenskar på sjukhuset, 

bland dem en 61-årig man som räddats efter att ha 

legat sex timmar på en räddningsflotte i Östersjön med en 

kroppstemperatur på 26 grader. Mart Laar talar med tre 

estniska besättningsmän som berättar om en våg som underifrån 

lyfte bogporten. 

Statsminister Carl Bildt uttalar sig om ett omhändertagande 

av omkomna 

I Åbo, efter besöket på sjukhuset och överläggningarna 

mellan statsministrarna, hålls en hastigt arrangerad presskonferens. 

Statsminister Carl Bildt får frågan: ”Om det skulle visa 

sig väldigt svårt att bärga färjan, hur stora ansträngningar 

anser du att man bör göra för att bärga vraket?” Han svarar: 

”Jag anser att vi ska göra mycket stora ansträngningar 

för att bärga de omkomna, vilket av hänsyn till inte minst 

de anhöriga är någonting som jag ser som mycket, mycket 

viktigt. Och det har vi diskuterat, hur det arbetet skall inledas.” 

Inslaget sänds i Rapport på kvällen den 28 september. 

Regeringskansliet i Stockholm sänder inte ut något 

pressmeddelande som bekräftar detta uttalande. 

Statsminister Carl Bildt vill ha en undersökning av 

passagerarfärjors konstruktion 

Från flygplatsen inför hemresan ringer statsminister Carl 

Bildt upp Mats Odell. Statsministern vill att det ska undersökas 

om andra passagerarfärjor i drift är konstruerade på 

samma sätt som Estonia. Uppgifterna från de överlevande 

besättningsmännen, om att bogporten ”lyfts underifrån” 

kan tyda på ett konstruktionsfel. Kommunikationsministern 

får i uppgift att kontakta Sjöfartsverket. Där- 

29

efter ringer statsminister Carl Bildt till Hans Laidwa på 

rederiet och informerar om denna åtgärd. 

Första sammanträdet i regeringens krisgrupp 

Under tiden som statsminister Carl Bildt överlägger med 

statsministrarna i Åbo pågår i Sverige det första sammanträdet 

i den krisgrupp19 som Mats Odell uppdragits att 

leda. Gruppen består av statsråd från särskilt berörda departement 

som på detta sätt får ett forum för ett tätt 

informationsutbyte mellan departementen. Gruppen skall 

följa åtgärderna med anledning av Estonias förlisning. 

Under mötet diskuteras regeringens roll och uppgifter 

i frågan om Estonia. Olika åsikter uttrycks, från att regeringen 

främst har en bevakande roll till att den skall bidra 

vid krisbearbetningen eftersom olyckans omfattning har 

gjort detta till en samhällsuppgift. Inget beslut fattas men 

man är dock överens om att inga utfästelser bör göras beträffande 

frågan om bärgning av Estonia. Den politiska 

hanteringen av Alexander Kielland-olyckan20 tas upp som 

ett exempel på vad sådana utfästelser kan leda till. 

Utöver denna övergripande diskussion diskuteras följande 

frågor. 

Värdet av symbolhandlingar 

Civilminister Inger Davidsson framhåller att hon anser 

det viktigt att uppföljningen av olyckan inte bara handlar 

om teknik. Hon menar att katastrofens omfattning gör det 

viktigt med sorgbearbetning i större skala och anser att 

värdet av symbolhandlingar inte skall förringas. Civilministern 

säger också att åtgärder inte får koncentreras 

enbart till Stockholm. Hon berättar att kontakter tagits 

med ärkebiskopen och landshövding Gösta Gunnarsson i 

avsikt att organisera sorgemanifestationer över hela landet. 

Gösta Gunnarsson är den äldste i landshövdingegruppen, 

och den som leder landshövdingemötena samt 

har direktkontakterna med regeringen. 

Frågan om bärgning av Estonia 

Kommunikationsdepartementet uppger att det borde vara 

möjligt att bärga Estonia, som enligt uppgift ligger på 80– 

30 


90 meters djup. Det anges att en sådan operation kräver 

insatser av mycket kraftiga kranfartyg och att kostnaderna 

uppskattas till mellan 100 och 500 miljoner kronor. Försvarsdepartementet 

åtar sig att utreda om försvarsmakten 

kan bidra med bärgningshjälpmedel. 

Mötesdeltagarna talar även om vikten av att, vid en 

bedömning i bärgningsfrågan, ta hänsyn till den svåra situation 

som anhöriga befinner sig i innan en försvunnen 

person lagligen kan förklaras död. 

Straffrättsligt ansvar 

Beträffande frågan om olyckans orsaker uttalas från Justitiedepartementet 

att straffrättsligt ansvar kan bli aktuellt 

och att lagföring vid svensk domstol kan komma i fråga, 

om det föreligger misstanke om grova brott. Vid misstanke 

om mindre grova brott gäller detsamma, om gärningsmannen 

har anknytning till Sverige. 

Informationssamordning på Kommunikationsdepartementet 

Innan mötet avslutas utses kontaktpersoner på departementen. 

Deras uppgift blir att rapportera fortlöpande 

om det egna departementets arbete till Per Egon Johansson, 

statssekreterare på Kommunikationsdepartementet. 

Statssekreteraren skall ansvara för att denna information 

samordnas. 

Kommunikationsdepartementet 

diskuterar omhändertagande av omkomna 

och haverikommission 

På departementet diskuteras utformandet av ett uppdrag 

till Sjöfartsverket gällande undersökning av tekniska och 

legala förutsättningar att omhänderta omkomna. Vid 

denna tidpunkt är fartygets exakta läge inte känt och inte 

heller vet man var de omkomna kan påträffas. 

Per Egon Johansson uppdras att ansvara för att beslutsunderlag 

rörande bland annat frågan om omhändertagande 

av de omkomna tas fram och har med anledning 

av detta täta kontakter med Sjöfartsverkets chefsjurist Johan 

Franson och generaldirektör Kaj Janérus samt med 

rederiet.


Förslag från Estland om gemensam haverikommission 

Utrikesdepartementet förmedlar ett skriftligt förslag från 

Estlands regering, via dess ambassad i Stockholm, om att 

de estniska, svenska och finländska regeringarna skall 

bilda en gemensam haverikommission. Från Utrikesdepartementet 

går ett faxmeddelande till den svenske ambassadören 

i Tallinn, Lars Grundberg, med uppgift om att 

Estlands ambassadör i Stockholm informerats muntligen 

om att Sverige självklart kommer att medverka i utredningen. 

Mats Odell ber generaldirektören för Svenska haverikommissionen, 

Olof Forssberg, att åka till Finland för att 

sätta sig in i frågan och ta de initiativ som behövs för att få 

igång en haverikommission. 

Kvällssammanträde i Regeringskansliet 

När statsminister Carl Bildt återkommer från Åbo hålls på 

kvällen ett sammanträde21 i regeringsrummet på Rosenbad. 

Statsministern sammanfattar resultatet av det första 

dygnets arbete och beskriver läget enligt följande: 

Estland sätter upp en haverikommission som biträds 

av Sverige och Finland. Den finländska haverikommissionen 

anser sig ha en skyldighet att lokalisera fartyget, 

som ligger på internationellt vatten. 

Starka humanitära skäl talar för att de omkomna skall 

omhändertas, denna målsättning är otvetydig. Ordet 

bärgning skall inte användas i sammanhanget, eftersom 

detta ord syftar på att hela fartyget. 

Ett seminarium med Estland och Finland angående 

färjetrafiken i Östersjön skall genomföras. 

Eftersom ett konstruktionsfel kan ha orsakat olyckan, 

bör det utredas om liknande fel kan återfinnas på andra 

fartyg. 

Minnesgudstjänst skall hållas i Storkyrkan på samma 

tid som motsvarande ceremonier i Åbo och Tallinn. 

Under mötet diskuteras ytbärgarnas arbete på olycksplatsen 

och man enas om att föreslå Konungen att dessa uppmärksammas 

med medaljer för sina insatser. 

Enligt Jonas Hafströms anteckningar uttalar statsminister 

Carl Bildt vid detta möte: ”Kropparna ska upp, 

kransar ska läggas på gravarna”. 

31

Efter det inledande samtalet vid tretiden på natten 

fortsätter telefonen att ringa hemma hos Sjöfartsverkets 

generaldirektör Kaj Janérus. Han talar bland annat med 

Erik Lundin, som är tillförordnad sjösäkerhetsdirektör 22 

och Jan-Olof Selén på Kommunikationsdepartementet. 

Sjöfartsverket söker information 

När generaldirektören senare kommer till Sjöfartsverket 

är sjötrafikdirektören Kjell Reslow och informationschefen 

Lars-Göran Bronow på plats. Efter en stund kommer 

Sten Anderson, avdelningsdirektör på Sjöfartsinspektionen. 

Situationen är kaotisk. Man försöker på 

olika sätt få fram så mycket information som möjligt. 

Kjell Reslow informerar om att Estonia havererat på 

internationellt vatten men inom finskt sjöräddningsterritorium. 

I enlighet med det sjöräddningsavtal som 

finns mellan Sverige och Finland avvaktar man en begäran 

om bistånd, innan några resurser larmas ut. Vid det här 

32 


7 

De centrala myndigheternas agerande den 28 september 

Sjöfartsverket kontaktar Statens haverikommission och besvarar frågor från svenska 

och internationella massmedier. Representanter för Statens haverikommission reser till Finland. Polisen organiserar 

telefonmottagning och krismottagning vid Estlineterminalen samt förbereder ett identifieringsarbete. 

laget är dock samtliga tillgängliga sjöräddningsstationer 

larmade. 

Kontakt tas med Statens haverikommission 

Sten Anderson, som är Sjöfartsinspektionens observatör i 

Statens haverikommissions utredningar, har sedan tidigare 

ett möte inbokat på förmiddagen i Stockholm med 

haverikommissionen. Han och de övriga enas dock om att 

inte låta någon tid gå till spillo och kontaktar därför generaldirektören 

i Statens haverikommission Olof Forssberg 

omedelbart, för att erbjuda Sjöfartsverkets tjänster. 

Anstormning av medier från hela världen 

Medier från världens alla hörn vänder sig till Sjöfartsverket 

i sökandet efter information. Journalister i Tokyo, 

New York och London vill ha upplysningar samtidigt som 

deras kolleger från Norrköping och Stockholm vill bekräfta 

uppgifter om läget. Informationschefen och hans


assistent kan inte ta emot alla samtal. Framför allt är det 

upplysningar om fartygets tekniska konstruktion som medierna 

vill ha. Att sjösäkerhetsdirektören Bengt-Erik 

Stenmark är på tjänsteresa för med sig att inspektionsdistriktet 

i Stockholm får ta hand om en stor del av 

förfrågningarna. 

När medierna hör av sig kan Kaj Janérus bekräfta att 

fartyget sjunkit, att räddningsinsatser är insatta, att ett 

stort antal människor omkommit, att flertalet av dem är 

svenska medborgare, samt att man inte har några uppgifter 

om hur många som räddats. Sjöfartsverket håller inte 

någon presskonferens. 

I ett internt meddelande till Sjöfartsverkets personal 

meddelar Kaj Janérus denna dag att Estonia hade totalt 

867 personer ombord under olycksnatten. 

Den egna personalen drabbad av olyckan 

Informationsbehovet är också stort bland Sjöfartsverkets 

egna anställda. Maj Lindhagen, som arbetar med 

debriefing 23 , personalhantering och anhörigkontakter kallas 

in till kontoret redan klockan fem på morgonen. Det 

står tidigt klart att personal från verket är med på färjan 

men det är länge oklart hur många och vilka det rör sig 

om. 

Klockan nio på morgonen vet man vilka som var med 

ombord olycksnatten och Maj Lindhagen beger sig till 

Sjöfartsinspektionen i Stockholm för att arbeta med personalen 

där. Det ska dröja ännu ett dygn innan man vet 

vilka ur den egna personalen som omkommit. 

De svenska och finska haverikommissionerna 

möts i Åbo 

Strax efter att nyhetssändningen om Estonia tonat ut 

hemma hos Olof Forssberg ringer Jan-Olof Selén på 

Kommunikationsdepartementet. Samtalet rör frågan om 

hur en haveriutredning skall bedrivas. En stund senare 

ringer Sten Anderson från Sjöfartsinspektionen. 

Efter ett slutsammanträde rörande en annan sjöolycka 

beger sig Olof Forssberg och Sten Anderson, tillsammans 

med två medarbetare från haverikommissionen, till Finland. 

De når Åbo på kvällen. Gruppen träffar representan- 

ter för den finska haverikommissionen och får besked om 

att den estniska haverikommissionen anländer dagen 

därpå. 

Polisen och svenska identifieringskommissionen 

Telefonmottagning organiseras 

Under samtalet med vakthavande på jourcentralen får 

polisöverintendent Roland Ståhl veta att jourhavande på 

Utrikesdepartementet, Kerstin Melén, bett honom ringa. 

Klockan är 02.45 då han får tag i henne. Kerstin Melén vill 

ha besked om hur anhöriga skall informeras och om vem 

som skall ansvara för telefonförfrågningar. 

Roland Ståhl ringer till LKC 24 och meddelar att verksamheten 

skall ledas av Polismyndigheten i Stockholms 

län och att ansvaret för identifiering av de omkomna ligger 

hos ID-kommissionen vid Rikskriminalpolisen. 

Klockan 03.30 är polisens första telefonmottagning 

organiserad. Ansvarig för mottagningen är kriminalkommissarien 

Walter Kegö. Klockan 04.45 finns fyra anknytningar 

till polisen öppna för telefonsamtal rörande 

katastrofen. 

Hård belastning 

Under dagen tar man på polisens telefonmottagning emot 

en stor mängd samtal som 15–20 personer arbetar med att 

besvara efter bästa förmåga. Oroliga människor vill veta 

om just deras anhöriga är med på Estonia. Under samtalen 

noteras personuppgifter på saknade personer och samlas i 

ett katastrofregister. 

Anhöriga har svårt att komma fram på polisens telefon 

på grund av den enorma belastningen. De vänder sig därför 

till alla tänkbara instanser för att få information. För att 

avlasta polisen i Stockholm och för att komma vidare i arbetet 

med att upprätta listor över saknade öppnas under 

förmiddagen telefonlinjer till polisen i Malmö och Göteborg. 

Anhöriga uppmanas via TT att vända sig dit. 

Mottagande av anhöriga vid Estlineterminalen förbereds 

Beredskapshavande polischef underrättas om katastrofen 

klockan 02.30. Han bedömer att en ledningsstab skall 

upprättas vid Estlineterminalen för att organisera arbetet 

33

med att ta emot anhöriga och passagerare. Kontakter skall 

även tas med myndigheter och rederiet. Fem minuter senare 

förbereds registreringen av anhöriga/passagerare genom 

att blanketter mångfaldigas och distribueras. 

Vid tretiden underrättas chefen för LKC och en halvtimme 

senare länspolismästaren vid Polismyndigheten i 

Stockholms län. 

Passagerarlistor efterlyses 

Redan vid det första samtalet med jourcentralen klockan 

halv tre, har Roland Ståhl bett vakthavande att ta in 

passagerarlistor. Detta arbete inleds när en polispatrull 

34 


Syftet med polisens katastrofregister är 

flerfaldigt: 

1. Det ska bidra till en effektiv och säker 

identifiering av såväl skadade, utrymda 

och döda som efterfrågade personer. 

2. Det ska ge information om personer 

som förts till sjukhus, upptagningsplatser, 

inkvarteringar och liknande. 

3. Det ska lämna information om gods 

och fordon som omhändertagits eller 

utlämnats. 

4. Det ska ligga till grund för insamling av 

tillräcklig information om de personer som 

efterfrågat saknade så att de kan kontaktas 

igen. 

För att upprätta katastrofregistret 

använder polisen sju olika blanketter, 

varav tre används för registrering av 

drabbade och efterfrågade människor. 

De övriga blanketterna används för 

efterfrågade fordon och gods. 

klockan 03.10 beger sig till Estlineterminalen. När poliserna 

kommer fram finns ett tiotal journalister redan där. 

Efter samråd mellan polisen och Estlines VD Mats 

Björrud beslutas att personal från Estline ska arbeta med 

att ta fram passagerarlistor. Vid halvsjutiden får Roland 

Ståhl veta, genom ledningscentralen i Stockholm, att 

passagerarlistor ännu inte finns tillgängliga. 

Den svenska identifieringskommissionen sammankallas 

Roland Ståhl, som är ordförande i Svenska identifieringskommissionen, 

påbörjar arbetet med att sammankalla 

gruppen. Syftet är att diskutera och förbereda arbetet med 

att identifiera omkomna svenskar som omhändertas. 

Det första sammanträdet äger rum klockan 08.30. 

Under mötet diskuteras hur arbetet med att samla in uppgifter 

om saknade skall organiseras. Insatserna skall samordnas 

med den finska identifieringskommissionen. 

Senare under dagen diskuterar kommissionen när och 

hur jämförelsematerial från anhöriga till saknade svenska 

medborgare skall börja samlas in. Identifieringskommissionen 

behöver underlag för identifiering bland 

annat i form av läkar- och tandläkarjournaler, anhörigas 

beskrivningar av de omkomna, deras klädsel, smycken och 

speciella kännetecken. Att få fram passagerarlistor är ett 

viktigt underlag för detta arbete. 

Åklagarmyndigheten 

Redan klockan 10.40 på olycksdagen beslutar överåklagaren 

Uno Hagelberg på åklagarmyndigheten i 

Stockholm, att inleda förundersökning angående 

Estoniahaveriet. Syftet är att säkra bevis. Ärendet lottas på 

chefsåklagaren Birgitta Cronier. Kontakt tas med Olof 

Forssberg och finska myndigheter. Kriminalkommissarien 

Kurt Alopaeus i Finland meddelar att samtal med 

de överlevande har påbörjats.


8 

Krisarbetet påbörjas runt om i Sverige 

Många av de svenska resenärerna ombord på 

Estonia kom från Stockholms län. Flera av dessa reste i 

grupper av olika slag, bland andra civilanställda hos polisen, 

anställda på Statoil, inom Ericssonkoncernen och 

Kooperativa institutet. På dessa företag och även på andra 

platser i Stockholm bildas krismottagningar för anhöriga 

till de omkomna. Här nedan presenteras några exempel på 

denna verksamhet. 

Krismottagning på Estlineterminalen i Stockholm 

Klockan är fem när Bo Brismar, cheföverläkare för 

DEMC, akut- och katastrofmedicinskt centrum vid 

Södersjukhuset, får samtalet från stabsläkaren vid CAK 

och uppdras att vara ledningsläkare vid Estlineterminalen. 

Han kommer dit en timme senare, tillsammans med två 

sjukvårdsgrupper från sjukhuset. På plats i terminalen 

finns då redan ett 20-tal personer från socialjouren, så 

småningom kommer där att finnas ett 50-tal hjälpare från 

På orter som drabbas särskilt hårt av olyckan 

organiseras krismottagningar efter hand som nyheten når fram. 

olika organisationer. Ett fåtal anhöriga och vänner till 

fartygskatastrofens offer har kommit till terminalen liksom 

representanter från massmedierna. Fler anhöriga kan 

förväntas komma till terminalen. Däremot finns inga förväntningar 

om att överlevande ska komma. 

Bo Brismar inleder arbetet med att organisera informationsverksamhet 

till de anhöriga, färjepassagerarna och 

massmedierna. Till sin hjälp har han informationschefen 

från Södersjukhuset, en tjänsteman från rederiet och 

polisinsatschefen i terminalen. 

Psykosocial stödverksamhet 

Klockan 08.00 skiljer man på medierna och anhöriga inne 

i terminalen. De anhöriga börjar nu bli så många att de 

fyller terminalen. Tre centra inrättas och bemannas med 

personal från sjukvårdsgrupperna, olika krisgrupper, olika 

kyrkliga organisationer, kommunens socialtjänst och personal 

från Estline. I dessa centra integreras den psyko- 

35

sociala stödverksamheten med informationsverksamhet. 

Man samverkar med polisen i arbetet med att ge enskild 

information till anhöriga och samlar även in information 

om de saknade. Oroliga och upprörda anhöriga frågar efter 

passagerarlistor och söker uppgifter om överlevande 

och omhändertagna omkomna. Tillförlitlig information 

går inte att få fram. Listor som upprättas korrigeras hela 

tiden. 

Telefonmottagning inrättas 

Avskilt från arbetet i terminalen upprättas en telefonmottagning. 

Uppgifter om telefonnummer till denna går 

ut via massmedierna. Belastningen är mycket hård, omkring 

11-tiden på förmiddagen bemannas telefonjouren 

med 60 personer. Under samtalen med anhöriga samlas 

uppgifter in om de saknade personerna. Blanketterna 

samlas in efteråt av polisen och blir inte tillgängliga för 

stödpersonerna förrän en tid senare, vilket för med sig att 

en direkt uppföljning av stödsamtalen inte kan ske. 

Kaotiska förhållanden 

Mängden av anhöriga som kommer till terminalen gör att 

förhållandena rätt snart blir kaotiska. Bristen på information 

om döda och saknade innebär att de anhöriga utsätts 

för en påfrestande väntan i ovisshet. 

36 


En av de många berörda, Samuel Svensson 

från Jönköping, inser att fadern reste med 

Estonia och följer TV:s rapportering av 

olyckan. Han ringer de nummer till 

Stockholm som visas på TV utan att få 

svar. Tillsammans med en vän beger han 

sig till Stockholm och Estlineterminalen. 

Han kommer fram på eftermiddagen. Inne 

i terminalen går han igenom listor på 

överlevande. Hans far namn står inte med. 

På kvällen kommer Silja Europa in till 

Stockholm och ombord finns några 

överlevande. Men inte Samuels far. 

Informations- och stödverksamheten vid terminalen 

avslutas den 1 oktober. 

Krisgrupper startas inom polisen 

Vid 03.15 kontaktar någon vid LKC chefen för polisens 

arbetsmiljöenhet och informerar om att ett 70-tal polisanställda 

finns med på olycksfärjan. Vid halvfyratiden 

upprättas en direktförbindelse till polisen i Åbo. 

Klockan 05.30 har polismyndigheten i Stockholms län 

upprättat en krisstab i omedelbar anslutning till LKC. 

Man konstaterar att samtliga polismästardistrikt i länet 

har anställda med på Estonia. Behovet av psykosocialt stöd 

bedöms som stort. Krisstaben påbörjar arbetet med att 

starta upp en krisgrupp i varje polisdistrikt och avdelning. 

Målgruppen är i första hand insatspersonal, arbetskamrater 

och anhöriga till saknad personal, överlevande 

och personalen på krisgrupperna. Andra anhöriga till saknade 

skall hänvisas till landstinget. Krisgrupperna skall 

genomföra stödsamtal och ge information. 

Krisstaben får information från LKC som har kontakt 

med insatschefen på Estlineterminalen, RPS:s informationscentral, 

ID-kommissionen och våldsroteln vid Polismyndigheten 

i Stockholms län. Inhämtad information 

skickas från krisstaben till krisgrupperna via fax och genom 

möten. Krisgrupperna får även information från 

massmedierna. 

Krisgrupper inom företag som drabbats 

På Statoil och Ericsson bildas tidigt krisgrupper som kontaktar 

anhöriga till de anställda som rest med Estonia för 

företagets räkning. Ambitionen är att erbjuda stöd och 

hjälpa till att förmedla information. Varje anhörig får en 

eller flera kontaktmän. 

Den intensiva verksamheten i krisgrupperna pågår ett 

par veckor efter olyckan. Under de första dagarna är det 

psykologiska stödet viktigast, liksom hjälpen med att få information 

om döda, saknade och räddade. Så småningom 

får de anhöriga även hjälp med att hantera försäkringsfrågor, 

frågor om dödförklaring, boutredning m.m. 

Under hösten hålls ytterligare några möten för samtliga 

anhöriga.


Krismottagningar på sjukhusen i Stockholm 

På de sjukhus som informerats om olyckan förbereds krisgrupper 

och lokaler för omhändertagande av skadade och 

deras anhöriga och för anhöriga till saknade. 

På Södersjukhuset arbetar en PKL-grupp och resursgrupp 

med att dels möta anhöriga till patienter och saknade, 

dels bemanna en telefonmottagning och därutöver 

avlösa stödgrupper i färjeterminalen. Arbetet på sjukhuset 

förstärks genom ett kristeam från Södermalms psykiatriska 

sektor och en estnisktalande psykiater. Stödinsatserna 

pågår till den 5 oktober. Sjukhuset tar emot ett 

30-tal överlevande. 

På Huddinge Sjukhus fördelas PKL-gruppen och 

resursgruppens arbete på ett liknande sätt. Utöver detta 

arbetar man med debriefing av sjukvårdspersonal som deltagit 

i helikopterinsatserna. Dessutom sänder man en 

resursgrupp till Åbo vars uppgift är att stödja svenskar som 

omhändertagits och förts till sjukhus där. 

Den psykosociala stödverksamheten pågår under ca 

två veckor. Sjukhuset tar emot sju överlevande. 

Karolinska Sjukhusets PKL-grupp och beredskapsgrupp 

bemannar en telefonmottagning. Telefonmottagningen 

pågår till den 14 oktober. Dessutom medverkar 

man i arbetet i terminalen. Överläkaren och 

koordinatorn för krisverksamheten på sjukhuset och några 

personer ur beredskapsgruppen får i uppdrag av stabsläkaren 

att samordna och leda sjukvårdens psykosociala 

verksamhet i terminalen. Sjukhuset tar inte emot några 

överlevande. 

På Jakobsgården i Borlänge samlas anhöriga 

Vakthavande befäl bedömer informationen han får på 

morgonen så att polisens uppgift kommer att bli ett rent 

psykosocialt omhändertagande. Han får ett faxmeddelande 

från företrädaren för Surahammars busstrafikbolag 

med en lista över de passagerare som åkt med på Estlandsresan. 

Vakthavande befäl underrättar beredskapshavande 

polischef i länet, som i sin tur underrättar länspolismästaren 

i Falun. Polismyndigheten i Borlänge får ansvar 

för samordningen i länet. 

Klockan kvart i åtta hålls ett möte med delar av kris- 

gruppens medlemmar och polisledningen i Borlänge. 

Samtidigt, vid den ordinarie morgonsamlingen, informeras 

polispersonalen om det inträffade. Några minuter senare 

utses polisintendenten Bertil Ståhle till att upprätta 

och leda en ledningsstab i polishuset. Man inser nu att 

krishanteringen kommer att bli en stor arbetsuppgift. Två 

personer får ansvaret att sköta kontakterna med anhöriga 

och press. Några andra utses att svara för inhämtande av 

uppgifter om omkomna och saknade. Redan klockan åtta 

ringer många från medierna till polisen. 

Birgitta Berggren organiserar krisgruppen i församlingshemmet 

Jakobsgården i centrala Borlänge. Klockan 

kvart över åtta inkallar hon övriga medlemmar i krisgruppen. 

Tre telefonlinjer öppnas till församlingshemmet 

klockan 08.40 och polisen underrättas och ombeds hänvisa 

anhöriga att ringa dit. Även medierna får telefonnumren 

för att informera allmänheten. 

Alla som kommer till Jakobsgården kan samtala med 

någon präst, kurator eller medmänniska. Varje dag lämnar 

samma polisman information till anhöriga klockan 15.00 

och till pressen klockan 16.30. Polisen får sin information 

främst från den svenska identifieringskommissionen. 

Insamlandet av jämförelsematerial för identifieringsarbete 

sköts till stor del av polismän på plats i församlingshemmet. 

Krisgruppen arbetar i församlingshemmet varje dag 

mellan 08.00–ca 21.00, fram till den 5 oktober och därefter 

fortsätter krishanteringen i mindre anhöriggrupper 25 . 

Varje familj som drabbats av katastrofen fick så småningom 

en egen stödperson. 

Den lokala krisgruppen finns i Borlänge 

sedan 1988. Den består av representanter 

från ambulansverksamhet, kyrka, polis, 

räddningstjänst och socialförvaltning. 

Gruppen samarbetar med Borlängehälsan, 

psykmottagningen och skolan. Målsättningen 

med krisgruppens arbete är bl.a. 

att lämna stöd och hjälp till drabbade och 

anhöriga vid större eller mindre olyckor. 

37

Krisarbetet i Jönköping 

En representant för PKL-gruppen infinner sig vid sjutiden 

på länssjukhuset i Jönköping för att ta hand om 

några anhöriga. Snart förstår sjukhuspersonalen att det 

finns fler drabbade i Jönköping. 

Jourhavande räddningschef sammankallar halv tio 

ledningsgruppen för katastrofarbete. Ledningsgruppen 

beslutar att inrätta ett större kriscentrum i Pingstkyrkan 

och en mindre mottagning på länssjukhuset. 

I Pingstkyrkan tar kyrkans personal hand om kontakten 

med drabbade personer. Stödgruppen arbetar med administration, 

struktur och samordnar olika aktiviteter 

samt håller i kontakterna med massmedierna. En särskild 

presstelefon bemannas med en PKL-medlem. Under förmiddagen 

börjar anhöriga och vänner samlas i kyrkan. 

Klockan 13 har anhöriga till alla 21 personer som var med 

på bibelskolans resa kontaktats. På kvällen är ett drygt 

hundratal personer samlade. Kyrkan håller öppet dygnet 

runt. De flesta anhöriga är från andra orter än Jönköping. 

Kyrkan ser till att dessa får någon stödperson på sin hemort. 

De närstående får vid tre tillfällen under dagen samlad 

information från stödgruppen. Bland annat kan besked 

lämnas om att sex elever överlevt katastrofen. 

Mottagningen på länssjukhuset bemannas med fyra 

38 


Curt Gemheden ringer från Storlien till 

Estlineterminalen och får rådet att åka dit 

för att få den bästa informationen. 

Tillsammans med hustrun tar han tåget på 

morgonen från Storlien och under resan 

lyssnar de på radion. Genom 

nyhetssändningarna förstår de att det 

bara är ett fåtal människor som överlevt 

katastrofen. När tåget passerar Järpen 

ringer mobiltelefonen. En av deras söner 

ringer och berättar att brodern som rest 

med Estonia har ringt från färjan Isabella. 

Klockan är 09.30. Sonen har överlevt. På 

TV redovisas sonen som saknad. 

personer från sjukhusets stödgrupp. Tre telefonlinjer 

bemannas. Numret lämnas ut till lokalradion för spridning 

till allmänheten. Sju drabbade familjer som inte hade 

anknytning till bibelskolan hör av sig. 

Krisgrupp och Stöttegrupp för anhöriga i Lindesbergs 

kommun 

Lindesberg 

Från klockan 06.15 sänder länsradion extra nyhetssändningar. 

Ca 06.50 uppges att en buss med passagerare 

från Lindesberg är med på Estonia. 

POSOM-gruppen i Lindesberg samlas på brandstationen 

vid halv åttatiden. I gruppen ingår räddningschefen, 

en skolpsykolog, en kurator, en socialsekreterare, 

två poliser och vid något tillfälle personal från kyrkan. 

Man beslutar att aktivera Stöttegruppen i Fellingsbro och 

upprätta andra stödgrupper. Gruppen undersöker vilka 

som var med på Estonia från kommunen. Två som finns 

med på resebyråns lista över passagerare har inte rest med. 

Rykten som uppstår kontrolleras. Räddningschefen sköter 

mediakontakterna som är betydligt fler än vad han förväntade 

sig. Klockan 13.00 hålls en presskonferens för 

svenska och utländska massmedier. POSOM-gruppen har 

den mest tillförlitliga informationen om de saknade i länet. 

Kyrkoherde Orvar Homann sammankallar sina medarbetare 

och startar en stödgruppsorganisation. Han meddelar 

via länsradion att församlingshemmet har öppnats 

för anhöriga. I stödgruppen finns två läkare, psykiater, två 

kuratorer, en psykolog, tre präster och en diakon. Under 

eftermiddagen går man ut till drabbade arbetsplatser. 

Orvar Homann uppger att han fann situationen kaotisk 

och pressande eftersom det inte fanns någon beredskap i 

församlingen. Han ledde arbetet och tog hand om 

informationsarbetet. Senare fick varje drabbad familj en 

egen kontaktperson. 

Klockan kvart i åtta får kommunens personalchef en 

deltagarlista från resebyrån. Personalen samlas för ett informationsmöte 

klockan nio. Samtidigt åker Bo Westerberg, 

stadsbyggnadschef, till de berörda köken inom kommunen 

för att informera om olyckan. Socialsekreterare


POSOM-grupp: Beredskapsgrupp för 

psykiskt och socialt omhändertagande. 

En sådan grupp bör, enligt Socialstyrelsen, 

finnas inom varje kommun. Kan 

sägas utgöra en motsvarighet till sjukvårdens 

PKL-grupper, psykologisk/psykiatrisk 

katastrofledningsgrupp. I POSOM-grupper 

medverkar i de flesta fall representanter 

för kyrkan, skolan, polisen, primärvården, 

socialtjänsten och räddningstjänsten. 

Gruppernas uppgift bör vara att vid akuta 

kriser, olyckor eller katastrofer hjälpa 

enskilda eller grupper genom att 

– vara stödpersoner 

– upprätta informations- och stödcentrum 

– samverka med andra organisationer 

– stödja räddningstjänsten vid debriefing 

– utbilda egna organisationen. 26 

och hemterapeuter är i beredskap. Klockan 12.00 har 

barnomsorgen fått fram listor över barn som drabbats och 

informerar berörda daghem och skolor. En kommunal 

ledningsgrupp bildas med kommunalrådet, kommundirektören, 

oppositionsrådet, räddningschefen, stadsbyggnadschefen, 

personalchefen och chefen för miljöoch 

räddningsnämnden. Kommunalrådet informerar 

externt och ledningsgruppen internt. Den spontant bildade 

ledningsgruppen beslutar 13.45 att personlig kontakt 

skall tas med alla anhöriga. Besöken påbörjas vid 15-tiden. 

Det visar sig ta flera veckor innan anhöriga till samtliga 

saknade har kunnat nås. 

08.30 samlas katastrofkansliet på Lindesbergs lasarett. 

Fellingsbro 

Klockan 06.00 hör någon i Stöttegruppen i Fellingsbro på 

radio att det hänt en olycka. Strax därefter samlas medlemmar 

i Stöttegruppen i församlingshemmet Olofsborg 

och vid åttatiden startar gruppen sin krisverksamhet. 

Distriktsläkaren med två sjuksköterskor flyttar sin krisverksamhet 

till församlingshemmet klockan nio. 

Genom polisen får man tillgång till resebyråns 

passagerarlistor och börjar åka hem till drabbade familjer 

för att erbjuda dem möjligheten att komma till stödgruppen 

i församlingshemmet.Under förmiddagen börjar 

anhöriga att komma. En del tar sig dit själva, andra hämtas 

av stöttegruppens medlemmar. Telefoner och telefax installeras. 

Mat tillagas. Personal från förskola och daghem 

kommer för att träffa drabbade barn. Skolkurator, speciallärare 

och stödpersoner sätts in i drabbade skolklasser. På 

kvällen håller kyrkoherden en andaktstund. Två personer 

håller i presskontakterna. 

En anhörig berättar för analysgruppen att han fick besked 

om olyckan klockan halv åtta på morgonen och att 

hans första tanke var att åka till sjukhuset. Men någon från 

Stöttegruppen kom och ”tvingade” honom att följa med 

till församlingshemmet och det är han tacksam för idag. 

Han säger att församlingshemmet blev som ett hem, alla 

bodde där och bygdens folk ställde upp och hjälpte till. 

Uppslutningen var stor och viktig. 

Fram till den 3 oktober arbetar Stöttegruppen dygnet 

runt i treskift för att hjälpa de drabbade. Vid olika tillfällen 

under dessa dagar kommer representanter från bland annat 

kommunen och försäkringsbolag för att informera om 

olika frågor. 

Den 20 november kommer ett brev till de anhöriga i 

Fellingsbro från den person som guidat deras anhöriga i 

Tallinn. Brevet beskriver de omkomnas sista dag. De anhöriga 

uppskattar brevet mycket. 

PRO-lokalen blir kriscentrum i Norrköping 

Vid samtal med Norrköpingpolisens larmcentral åtar sig 

PRO:s kassör att öppna föreningslokalen i Stadshuset. 

Några PRO-medlemmar samlas snart där. Telefonerna 

Stöttegruppen bildades 1992 efter en 

brandolycka. Den består av medlemmar 

från olika yrkeskategorier. Räddningstjänsten 

larmar vid behov Stöttegruppen 

och landstinget ställer vid behov en 

sjuksköterska till förfogande. 

39

inger. Människor undrar om deras anhörig var med på 

resan. PRO-medlemmarna svarar med hjälp av en lista 

över resenärer. Under de första timmarna är även journalister 

inne i PRO-lokalen. 

Jourhavande präst, Henric Daréus, åker till Stadshuset 

och dit kommer snart fler präster och pastorer som larmats. 

Dagen ägnas åt samtal och själavård. Kyrkan öppnar 

senare en telefonlinje ”Estonia-jouren” som under första 

tiden ständigt är bemannad. 

Någon i psykiatriska klinikens jourlinje ringer till en 

PUG-medlem som vidarebefordrar information till 

PUG:s koordinator 06.45. 

Lokalradion förmedlar information om att länet 

är hårt drabbat 

Strax före klockan sju får Radio Östergötland veta att ett 

stort antal PRO-medlemmar är med på Estonia. Radion 

intervjuar ordföranden i organisationen i sjusändningen 

och lyssnarna får höra att länet är hårt drabbat och att 

PRO:s lokaler i Stadshuset står öppna för dem som vill 

komma dit. Telefonnummer för anhöriga att ringa lämnas 

ut. Radiostationen sänder direkt från Stadshuset strax före 

klockan 08.00. Under förmiddagen intervjuas fler PROmedlemmar. 

Flera kyrkor hör av sig till radiostationen och 

meddelar att kyrkorna står öppna. 

Kommunens katastroforganisation 

Vid halv åttatiden får kommunstyrelsens blivande ordförande 

och ordföranden i pensionärsrådet information om 

olyckan och beger sig till Stadshuset. På väg till ett möte 

får kommunstyrelsens ordförande via radio veta vad som 

hänt. Han tar sig omedelbart till Stadshuset. 

40 


PUG (Psykologiska uppföljningsgruppen 

vid lasarettet i Norrköping) ansvarar för 

uppföljningsarbete efter avslutade 

räddningsinsatser. Detta sker genom 

krisbearbetande samtal och andra 

åtgärder. 

Socialdirektören beslutar att utlösa kommunens 

katastroforganisation och de lokala kontoren underrättas. 

Tio av PUG:s medlemmar samlas till möte klockan 

åtta på lasarettet i Norrköping och därefter öppnas 

katastrofkansliet. Fyra medlemmar åker till ett möte i 

Stadshuset klockan nio. Närvarande är representanter för 

kommunledning, socialförvaltning, kyrka, lasarett och 

PRO. Inga representanter från polisen närvarande. 

En ledningsgrupp och en samordningsgrupp bildas 

med representanter från PUG, Svenska missionskyrkan, 

PRO, socialjouren och kommunledningen. Senare tillkommer 

en representant för polisen. Strax därefter håller 

samordningsgruppen ett möte. Kommunens informationschef 

får till uppgift ett sköta mediakontakterna. Personer 

från PUG och från kyrkan arbetar med psykosocialt 

omhändertagande. Personal från PUG övertar arbetet 

med inkommande samtal. 

En presskonferens hålls i Stadshuset. 

Ordinarie ledningsmöte hålls klockan 08.00 i polishuset. 

Osäkerhet råder över polisens roll i krisarbetet och 

vilka kriscentra som öppnats. Situationen är förvirrad. 

Flera börjar svara på telefonsamtal. Anhöriga uppmanas 

vända sig till PRO:s lokaler i Stadshuset. På morgonen får 

polisen listor på resenärer från PRO. Några poliser flyttar 

in i Stadshuset och påbörjar arbetet. En poliskommissarie 

ingår därefter i samordningsgruppen och blir den som 

förmedlar polisens information. Vid tiotiden begär Stockholmspolisen 

att identifieringsmaterial skall samlas in. 

Polisen informerar om att det inte finns några pålitliga 

besked att ge beträffande passagerare och överlevande. 

Radio Östergötland går vid lunchtid ut med information 

till lyssnarna om vilket telefonnummer de kan ringa 

för att få kontakt med det upprättade kriscentret. 

Klockan 15.00 har hälften av de anhöriga kunnat nås. 

Varje anhörig fick senare en egen kontaktperson. 

Gottsunda kyrka blir kriscentrum i Uppsala 

Klockan sex samlas Uppsala läns landstings PKL-grupp i 

Akademiska sjukhuset. Gruppen etablerar kontakt med 

polisen. Ett kriscentrum börjar organiseras i Gottsunda 

kyrka. Telefonlinjer dras in och kristeam gör sig klara att


möta de drabbade. Prästen Bertil Dovelius informerar 

kommunalrådet Gunnar Hedberg om beslutet att öppna 

ett kriscentrum i kyrkan. 

Klockan nio kommer den första som ville ha hjälp. 

Polisen i kriscentret registrerar saknade och efterfrågade 

och förmedlar denna information till polisledningen. Osäkerhet 

råder över vad som har hänt. Allt är overkligt. 

Många frågar sig hur det kan ha gått för deras anhöriga. 

Tidigt står det klart att en grupp med 26 nämndemän, 

personal från ett servicehus och anställda från folkminnesarkivet 

hör till de saknade. Sammanlagt är ca 60 personer 

saknade från Uppsalatrakten. 

Klockan 09.30 börjar ett samverkansmöte mellan länspolismästaren, 

brandchefen, kommunledningen, lokalradiochefen, 

landshövdingen och representanter för 

Svenska kyrkan. Ordföranden i PKL-gruppen, Kerstin 

Berg-Johannesson, redovisar vidtagna åtgärder. Informationsträffar 

för anhöriga planeras. 

Både på eftermiddagen och på kvällen hålls minnes- 

och andaktsstunder i kyrkan. Kriscentret är öppet under 

hela natten. 

Utöver detta kriscentrum finns även ett särskilt för anhöriga 

till de nämndemän från Uppsala län som omkom. 

PKL-grupp: Psykologisk-psykiatrisk 

katastrofledningsgrupp. 

Socialstyrelsen har föreslagit att en 

sådan grupp inrättas på flertalet sjukhus. I 

PKL-grupper ingår representanter från 

vuxenpsykiatri, barn- och ungdomspsykiatri 

eller barnsjukvård, och sjukhuskyrkan 

samt psykologer och kuratorer. 

Gruppen har till uppgift att planera, leda 

och samordna det psykiska och sociala 

omhändertagandet vid katastrofer. Någon 

grupp bör ha ett övergripande länsansvar. 

27 

41

Vilhelmina församlingshem blir kriscentrum 

Vid halv åttatiden börjar polisen i Vilhelmina upprätta en 

preliminär personförteckning över de drabbade. Ungefär 

samtidigt kallar samordnaren för Stöd- och brottsofferföreningen 

in stödpersoner. Åtta personer med nära anknytning 

till Vilhelmina fanns med på Estonia. Samtliga 

reste i en grupp från gymnasieskolan. 

Skolchefen Knut Isaksson kommer till skolan klockan 

07.45. Han träffar skolledarna, skolsköterskan och skolkurator. 

Skolpersonalen har redan varit i direkt eller indirekt 

kontakt med samtliga föräldrar till barn som åkte med på 

resan till Estland. Gruppen beslutar att de skall be 

kyrkoherden komma till skolan. 

Strax efter klockan åtta kallas skolsköterskor till 

församlingshemmet. Några minuter senare går larmet hos 

kyrkan, socialchefen, primärvården och den psykiatriska 

öppenvårdsmottagningen. 

Klockan nio samlas lärare och elever i kyrkan för information. 

Med anledning av den svåra situationen för personalen 

42 


Stöd- och brottsofferföreningen i 

Vilhelmina: Föreningen är ideell med 

ca 40 permanenta medlemmar. Kommun, 

landsting, kyrka och polis stöder föreningen 

som bildades 1992. Stödgruppens 

mål är att vara ett stöd för personer som 

råkat ut för uppskakande händelser, t.ex. 

plötsliga dödsfall, skada på grund av en 

olycka eller kränkningar i samband med 

brott. 

på skolan ombeds kuratorn Michael Semelius att komma 

och genomföra debriefing för samtliga lärare. Han upplever 

situationen kaotisk och översköljs av personalens på 

samma gång hjälplöshet och ambition att hjälpa. 

Anhöriga kallas till församlingshemmet 

Tjugo minuter i nio håller stöd- och brottsofferföreningens 

styrelse ett sammanträde i församlingshemmet. 

Kontakt med anhöriga har då redan tagits och de 

kallas till det kriscentrum som bildats i församlingshemmet. 

En ledningsgrupp bildas med företrädare för 

polis, kyrka, social myndighet, räddningstjänst, sjukvård 

och skola. Ulla-Britt Granberg, som är diakonissa, blir 

samordnare mellan lednings- och stödgruppen. 

Stöd- och brottsofferföreningens jourgrupp, ca 12 

medlemmar arbetade i stödgruppen tillsammans med två 

psykologer. 

Socialchefen Anders Larsson får en bokningslista med 

namn på passagerare från polisen i Stockholm. Ganska 

snart bekräftar en svensk ambassadtjänsteman i Estland att 

de Vilhelminabor som fanns med på listan reste med Estonia. 

Polisen håller presskonferens i polishuset klockan 

11.00 och 15.00. Fortlöpande information lämnas till de 

anhöriga genom att polismästare Olof Ersgård kommer 

till församlingshemmet. Massmedierna får inte tillträde 

till kriscentret. 

I kyrkan håller prästen en förbönsgudstjänst på kvällen. 

Det kommer besked om att överlevande är på väg till 

Värtahamnen. På torsdag morgonen får de anhöriga veta 

att ingen från Vilhelmina fanns med bland dessa.


Mötet med svenska kyrkans centralstyrelse i 

Växjö inleds med en morgonmässa. Omkring klockan halv 

elva har information om Estoniahaveriet spridit sig bland 

deltagarna, man förstår att någonting allvarligt hänt. 

Mötet löper dock vidare, och frågan om Estoniahaveriet 

tas inte upp och protokollförs som ett ärende, men utan 

tvekan är händelsen det stora samtalsämnet ”i korridorerna”. 

Statsministern kontaktar ärkebiskopen 

En av de första som hör av sig till ärkebiskopen på telefon 

under förmiddagen är statsminister Carl Bildt. Statsministern 

är oerhört engagerad och vill ha ärkebiskopens syn på 

hur händelsen skall handläggas. Vad kan ärkebiskopen 

göra från sitt håll? Vilken tröst finns att ge? Vilka uttalanden 

kan göras i en så svår situation? Under samtalet med 

statsministern framstår omfattningen av händelsen som 

tydlig för ärkebiskopen. 

9 

Svenska Kyrkans reaktioner 

Ärkebiskop Gunnar Weman talar med statsministern om tröstens ord 

och uttalar sig för en bärgning. Stockholms stift bidrar till krisarbetet vid 

Estlineterminalen och genomför en gudstjänst i Storkyrkan. 

Nu börjar även medierna höra av sig 

Parallellt med detta börjar medierna höra av sig. Först ut 

är radion och därefter fortsätter samtalen att komma. I 

princip ägnar ärkebiskop Weman resten av dagen åt att 

tala med massmedierna. Att delta aktivt på mötet är det 

inte längre tal om. 

I Ekots 12.30-sändning säger ärkebiskopen att han 

hoppas att alla kyrkor skall hållas öppna och att gudstjänster 

anordnas. 

Vädjan om att låta bärga Estonia 

I Expressen den 30 september publiceras en intervju med 

Gunnar Weman. Han framför då sin uppfattning om att 

man skall kunna begrava en anhörig och få gå med blommor 

till en kyrkogård. Ärkebiskopen citeras med orden 

”havet är stort, djupt och okänsligt”. Wemans uttalanden i 

artikeln är som en helhet en vädjan om att låta bärga Estonia 

för att undvika att Östersjön blir en anonym massgrav. 

43

Åtgärder i Stockholms stift 

Det ofattbara i nyheten om Estonias förlisning gör att 

beredskapshandläggare Göran Pettersson inväntar nästa 

nyhetssändning, klockan 05.30, innan han vidtar några åtgärder. 

Hans bakgrund som militär gör att han omedelbart 

aktiverar beredskapsmedvetandet. Han förstår att något 

måste göras. 

Efter Ekots sändning kontaktar Göran Pettersson 

Lena Gutberg, komminister i Oscars församling. Han 

tror sig veta att Estlineterminalen i Frihamnen tillhör just 

denna församling, vilket visar sig vara riktigt. Efter ytterligare 

en halvtimme ringer han biskop Henrik Svenungsson 

och informerar om händelsen och vilka åtgärder han hittills 

vidtagit. Biskopen är nyvaken men har hört att någonting 

hänt. De kommer överens om att ses på stiftskansliet 

klockan halv åtta. 

Biskop Henrik Svenungsson bildar en ad hoc-grupp 

På biskopens initiativ och under hans ledning sätts en ad 

hoc-grupp 28 samman. Gruppen samordnar stiftets insatser 

29 och arbetar efter instinkt och på basis av tidigare erfarenheter. 

Det beslutas i gruppen att biskopen skall sända ett fax 

till församlingarna. I detta ber biskopen församlingarna 

hålla en hög beredskap och att planera för insatser som 

sträcker sig långt fram i tiden. Budskapet är: låt kyrkorna 

vara öppna och se till att människor som söker sig till kyrkan 

blir väl mottagna. 

Närliggande församlingar tidigt på plats vid 

Estlineterminalen 

Lena Gutberg, som snabbt uppfattat omfattningen av 

händelsen, beger sig tillsammans med komminister Eilert 

Gabrielsson från Oscars och komminister Lillemor 

Hogendahl från Engelbrekts församling till 

färjeterminalen omkring halv sju. Medarbetare inom församlingarna 

försöker under tiden att skaffa fram mat och 

44 


dryck för anhörigas behov i terminalen. Ett fåtal anhöriga 

har samlats, liksom ett 30-tal själavårdare som kommit dit 

på eget initiativ. 

Stöd för anhöriga 

Lena Gutberg, som är operativ ledare för kyrkans arbete, 

ser till att medarbetarna från församlingarna och själavårdarna 

gör insatser där de bäst behövs. Det innebär att 

de ibland rycker in och försöker bistå den stabsledning 

som finns på terminalen, genom att bland annat bemanna 

telefoner och försöka besvara frågor från oroliga människor 

som ringer. Men framför allt försöker man lindra oron 

hos de anhöriga som är på terminalen. Man bjuder på 

kaffe och smörgåsar och mänsklig närhet. 

Under dagen tas Hotell Ariadne i anspråk som samlingsplats 

för anhöriga. Från kyrkan ser man till att präster 

och diakonipersonal finns på plats även på bussarna som 

kör de anhöriga till hotellet. 

Caroline Krook tar initiativ till gudstjänst i Storkyrkan 

Domprosten Caroline Krook hörsammar ärkebiskopens 

uppmaning i lunchekot att kyrkorna bör hållas öppna. 

Hon sätter igång med att planera för en gudstjänst samma 

kväll i Storkyrkan. Många praktiska frågor måste lösas 

innan gudstjänsten kan genomföras. Båda kantorerna är 

borta och tid ägnas åt att försöka hitta ersättare och att 

samla övrig personal. Inte minst skall gudstjänstordningen 

läggas upp och information om den spridas till berörda. På 

kvällen kan portarna öppnas som planerat i kyrkan. 

Människor strömmar till. En del är direkt berörda av 

händelsen och har anhöriga bland de saknade, andra är 

mer indirekt berörda men påverkade av det ofattbara i 

denna väldiga olycka. 

Gudstjänsten TV-sänds. Vid samtal med analysgruppen 

1998 säger domprosten Caroline Krook att hon 

upplevde hur hon därefter förknippades med Estoniakatastrofen, 

blev kyrkans ansikte.


10 

Regeringens arbete under torsdagen den 29 september 

Regeringens krisgrupp diskuterar bärgning, manifestationer för att uttrycka deltagande i anhörigas sorg, 

felkonstruerade bogportar och reglerna för dödförklaring. Regeringen uppdrar åt Sjöfartsverket att utreda tekniska och 

legala förutsättningar för att omhänderta omkomna. 

Under torsdagens sammanträde i regeringens 

krisgrupp 30 under förmiddagen och ett extra regeringssammanträde 

under eftermiddagen. 

Andra sammanträdet i regeringens krisgrupp 

Information från Kommunikationsdepartementet 

Sjöfartsverket ska ges i uppdrag att utreda de tekniska och 

legala förutsättningarna för att återfinna och omhänderta 

de omkomna. En promemoria har upprättats i ärendet. 

Uppdraget är angeläget eftersom det uppenbart finns 

många tekniska och juridiska aspekter att ta hänsyn till vid 

bedömning av hur ett omhändertagande av omkomna ska 

kunna ske. Exempel på frågor att utreda är om bärgning 

eller någon annan metod kan användas, liksom om det 

finns juridiska möjligheter att ålägga någon bärgning. Efter 

det att Sjöfartsverket rapporterat till regeringen kan 

regeringen besluta om nödvändig åtgärd. 

Enligt finska myndigheter ligger Estonia nära vraket 

av ett finskt fartyg som minsprängdes under andra världskriget 

och området är förklarat som en nationell begravningsplats. 

Frågan om felkonstruerade bogportar 

Statsminister Carl Bildts fråga rörande bogportar har vidarebefordrats 

till Sjöfartsinspektionen som påbörjat en 

inventering för att utreda om andra fartyg i regelbunden 

trafik har bogportar av samma konstruktion som den på 

Estonia. Syftet är att klarlägga om det finns behov att 

stoppa trafiken med dessa. Enligt Sjöfartsinspektionen 

finns ingen anledning av utfärda något totalförbud, men 

det finns skäl att överväga restriktioner för fartyg med liknande 

konstruktioner, t.ex. vid trafik i hårt väder. Det 

finns också anledning att se över behovet av förstärkning 

eller bevakning av bogportar. Inspektionen vill dock ha ytterligare 

tid på sig, kanske ett dygn, innan de kan redovisa 

några konkreta ställningstaganden. 

45

Statsministern framhåller i samband med detta att det 

är viktigt att allt begärt material kommer fram och att 

detta måste stämmas av med Finland. Han finner det 

också anmärkningsvärt att misstankarna om bogportarna 

kom via regeringen och inte verkade vara kända hos den 

ansvariga myndigheten. 

Information från Försvarsdepartementet 

Försvarsministern uppger att insatspersonalen skött sig 

utomordentligt vid räddningsoperationen som är den 

största någonsin. Materielen har dock tagit mer skada än 

väntat. Han rapporterar även att det är omöjligt att gå in i 

det sjunkna fartyget med Sjöugglan 31 eller liknande och att 

tunga dykare 32 i princip inte skulle kunna uträtta mycket 

på detta djup. 

Information från Statsrådsberedningen 

Expeditionschefen vid Statsrådsberedningen redogör för 

budgetsituationen beträffande eventuella bärgningskostnader 

och konstaterar, efter genomförd utredning, att 

de omedelbara utgifterna kan tas från anslaget för oförutsedda 

utgifter medan större kostnader kräver beslut av 

riksdagen. 

Information från Civildepartementet 

Inger Davidsson berättar att ett brev från civildepartementet 

skickats till landets biskopar och landshövdingar. 

I brevet berörs frågor om själaringning med mera. 

Kyrkan och länsstyrelserna ligger under departementets 

ansvar och man vill på detta sätt uppmana till aktiviteter 

och åtgärder av typen minneshögtider. Inger Davidsson 

betonar sin känsla av att sådana åtgärder är viktiga för de 

anhöriga, men att även svenska folket har behov av att få 

manifestera sitt deltagande. 

Information från Utrikesdepartementet 

Margareta af Ugglas meddelar att UD:s rättsavdelning 

skall förordna om en expertkommitté för identifieringsfrågor. 

Departementet avvaktar dock en begäran från 

Rikspolisstyrelsen. 

46 


Information från Justitiedepartementet 

Justitiedepartementet informerar om en utredning av 

ersättningsfrågor. Statsministern påpekar i det sammanhanget 

att det finns anledning att se över reglerna angående 

dödförklaring och statsrådet Reidunn Laurén säger 

att en promemoria angående detta kan vara klar till följande 

vecka. 

Informationsfrågor 

Presschefen, Lars Christiansson, förklarar slutligen att det 

finns behov av information utåt om krisgruppens arbete 

men att det inte är klart hur detta ska gå till. 

Extra regeringssammanträde på eftermiddagen 

Regeringen uppdrar genom beslut åt Sjöfartsverket att i 

kontakt med behöriga myndigheter i Estland och Finland 

skyndsamt undersöka och till regeringen redovisa de tekniska 

och legala förutsättningarna för att återfinna och 

omhänderta omkomna från färjan Estonia. Vid samtal 

med analysgruppen har Mats Odell och Jan-Olof Selén 

uppgivit att det inte togs några kontakter med någon annan 

stat innan detta uppdrag gavs. 

Beträffande bärgningsfrågan 

Det står klart att den avgående regeringen inte kommer 

att fatta beslut i bärgningsfrågan. Målsättningen är att utföra 

ett förberedande arbete, genom att ta fram relevant 

underlag, för att sedan lämna över till den tillträdande regeringen. 

Världen uttrycker deltagande 

Kondoleanser och erbjudanden om hjälp har inkommit 

från statscheferna i flera länder däribland våra nordiska 

grannländer, Rysslands president Boris Jeltsin, Englands 

premiärminister John Major, USA:s president Bill 

Clinton liksom från EU-kommissionens ordförande 

Jacques Delors. Detta förmedlas i ett pressmeddelande 

från Statsrådsberedningen denna dag.


Statens haverikommission 

Samtalen med den finska och den estniska haverikommissionen 

pågår under torsdagen. Det beslutas då att Estland 

ska ha ordförandeskapet i den internationella haveriutredningen. 

Andi Meister utses till ordförande. Man enas 

om att dela upp ansvaret för arbetsområdena inom kommissionen. 

Finland tar ansvar för en analys av räddningsarbetet, 

förhör med vittnen och sökandet efter fartyget. 

Sverige ansvarar för data avseende fartyget och gör en utredning 

beträffande rederiets organisation med mera i 

Sverige. Estland tar ansvar för en utredning av rederiets 

organisation i Estland samt väderuppgifter. 

Varje stat skall representeras av tre personer. Olof 

Forssberg förordnar förutom sig själv, sjökaptenen Hans 

Rosengren och teknikern Börje Stenström som svenska 

representanter. 

11 

Centrala myndigheter 

Statens haverikommission förbereder för en internationell haveriutredning. 

Den svenska identifieringskommissionen sänder personal för att bistå den finländska. 


Under dagen diskuterar identifieringskommissionen 

registreringsarbetet i Sverige. 

Från kommissionens rättsläkare kommer ett förslag 

om att identifieringsarbetet bör utföras i Sverige, eftersom 

de flesta saknade är svenskar. Förslaget framförs till Utrikesdepartementet 

som ställer sig positivt till idén. 

Det framgår dock vid ett samtal med den finska identifieringskommissionen 

att man där är tveksam till en 

sådan organisation och senare under dagen meddelar 

Polismyndigheten i Åbo, via telefax, att all identifiering av 

omhändertagna omkomna skall ske i Helsingfors. 

Önskemål om bistånd i identifieringsarbetet 

I ett telefonsamtal från insatschefen i Finland till Roland 

Ståhl framförs önskemål om att svenska rättsläkare, rätts- 

47

odontologer och kriminaltekniker medverkar i arbetet i 

Finland. Roland Ståhl åtar sig att undersöka hur många 

personer Sverige kan biträda med och dagen därpå beslutar 

Utrikesdepartementet att tre personer från den 

svenska identifieringskommissionen ska åka till Finland 

för att bistå i arbetet. 

Under samtalet ber Roland Ståhl sin finska kollega att 

fundera över hur identifiering skall genomföras om Estonia 

bärgas. Roland Ståhl framför att han anser det lämpligt 

att identifieringsarbetet då utförs i Sverige. 

Fortsatt hög belastning på telefonmottagningen 

Under torsdagen fortsätter samtalen att strömma in till 

polisens telefonmottagning. Bemanningen är densamma 

som under onsdagen, omkring 15–20 personer, som utbildas 

efter hand och svarar på frågor från såväl anhöriga som 

svensk allmänhet. 

De anhöriga vill framförallt veta vilka människor som 

fanns ombord då Estonia förliste samt vilka som överlevt 

48 


olyckan. Eftersom tillförlitliga passagerarlistor fortfarande 

saknas finns inga fullständiga svar att ge. 

Under samtalen med anhöriga noterar polisen så 

många uppgifter som möjligt om de saknade anförvanterna. 

Uppgifterna som kommer in bidrar till polisens arbete 

med att samla in underlag för att kunna komplettera de 

ofullständiga passagerarlistorna. 

Uppgifter för identifieringsarbetet samlas in 

Uppgifterna från anhöriga kommer också till användning i 

identifieringskommissionens förberedelser för arbetet 

med att identifiera omkomna. Utöver detta samlas ante 

mortem-uppgifter 33 in, det vill säga jämförelsematerial 

som krävs för att fastställa de omkomnas identitet. En 

kontaktperson i varje länspolisdistrikt utses och poliser 

över hela landet engageras för att samla in tandjournaler 

och medicinska journaler. Arbetet inleds omgående. 

Många anhöriga får personliga besök av lokal polis som 

ställer frågor om saknade anförvanter. Samtidigt försöker 

poliserna besvara frågor efter bästa förmåga.


12 

Regeringens arbete under fredagen den 30 september 

Under fredagens sammanträde i regeringens krisgrupp 

34 föreligger en preliminär promemoria från försvarsmakten 

angående resultatet av insatserna vid sjöräddningsarbetet 

efter Estonias förlisning. Häri redovisas vilka 

helikopterresurser som sattes in, hur beredskapen var, när 

larmning skedde, när helikoptrarna startade och hur 

många människor som räddades respektive hur många 

omkomna som togs om hand. Det konstateras att 

ytbärgarna utsattes för extrema fysiska och psykiska påfrestningar 

och att krisgrupper med anledning av detta redan 

påbörjat sin debriefingverksamhet. 

På krisgruppsmötet avhandlas sedan vad som framkommit 

vid ett möte med sjösäkerhetsdirektören Bengt- 

Erik Stenmark samma morgon i fråga om Sjöfartsinspektionens 

analys av troliga olycksorsaker, Sjöfartsinspektionens 

informationsinsamling, obligatoriska passagerarlistor, 

åtgärder efter tidigare olyckor och information 

från Sjöfartsinspektion till Regeringskansliet. 

Insatserna vid sjöräddningen redovisas och diskussioner 

förs om behovet av obligatoriska passagerarlistor. 

Vad gäller passagerarlistor uttrycker sjösäkerhetsdirektören 

åsikten att sådana borde bli obligatoriska. Efter 

Scandinavian Star-olyckan tillsattes en nordisk arbetsgrupp 

som arbetade fram ett förslag till obligatorium. 

Sverige avstod dock från att införa ett sådant till skillnad 

från Danmark. Statsministern framhåller att denna fråga 

bör tas upp omedelbart. 

För att räta ut en rad frågetecken anser statsministern 

att en utredningsman bör tillsättas för att se över Sjöfartsinspektionens 

arbete, rutiner och rapporteringsvägar. 

Kommunikationsministern uppger att en sådan utredning 

skall aviseras under dagen och att ett regeringsbeslut skall 

förberedas till måndagen. 

Slutligen påpekar statsministern att en överlämnandepärm 

till den nya regeringen angående Estonia måste förberedas. 

49

I kyrkor över hela Sverige hålls sorgegudstjänster. 

Estoniaoffren hedras med en tyst minut och landets alla 

kyrkklockor ljuder i en gemensam själaringning klockan 

12.00. Sjökaptener, besättningar och redare högtidlighåller 

även de minnet av de omkomna genom en tyst minut, 

bland annat gemensamt med passagerare ombord på 

färjor i trafik. 

Nationell sorgegudstjänst i Storkyrkan 

I Storkyrkan i Stockholm skall en nationell sorgegudstjänst 

hållas klockan 18.00. Idén som föddes under statsminister 

Carl Bildts samtal med kungen, ärkebiskopen 

med flera redan under förmiddagen den 28 september 

skall nu genomföras. I planeringsarbetet har Utrikesdepartementet, 

Civildepartementet, hovet, riksdagen, Polisen 

och Domkyrkoförsamlingen medverkat och Stockholms 

stift har fungerat som samordnare. 

Innan kyrkan öppnas för gudstjänstdeltagarna genom- 

50 


13 

Söndagen den 2 oktober blir nationell sorgedag 

Församlingar över hela Sverige hedrar Estoniaoffren. 

Nationell sorgegudstjänst hålls i Storkyrkan, samtidigt med en minnesgudstjänst i Tallinn. 

söks den av bombhundar. Parallellt med detta förbereder 

Sveriges Television för en direktsändning av gudstjänsten. 

Kaotisk stämning 

Utanför kyrkan köar anhöriga, personal från Estline, journalister 

och andra för att få komma in. Caroline Krook 

samlar journalisterna och ber dem lämna de anhöriga i 

fred. Journalisterna får besked om sina platser. De överlevande 

går in via en sidoingång. Kyrkans mittfält är reserverat 

för anhöriga och särskilda platser finns för de överlevande. 

När portarna öppnas springer människor in för att ta 

plats. Även bland journalisterna är det många som 

springer, för att hinna ta bilder av de anländande 

gudstjänstdeltagarna. Caroline Krook upplever situationen 

som fasansfull. 

Portarna stängs igen och de som uppger sig vara anhöriga 

släpps sedan in i omgångar. Med anledning av att till-


strömningen av människor är så stor erbjuds en del möjligheten 

att gå till Tyska kyrkan istället. En anhörig blir 

nekad tillträde till Storkyrkan efter att ha färdats 40 mil till 

Stockholm. 

Många representanter för det offentliga Sverige 

Bland gudstjänstdeltagarna återfinns många välkända, offentliga 

personer, bland andra kungaparet, Estlands president 

Lennart Meri, statsminister Carl Bildt och tillträdande 

statsminister Ingvar Carlsson. Ingvar Paulsson, expeditionschef 

på Civildepartementet, som medverkat i 

planeringsarbetet inför sorgegudstjänsten, har 15–20 platser 

i kyrkan som skall fördelas inom regeringen och han 

reserverar först platser för statsminister Carl Bildt, Ingvar 

Carlsson och Birgitta Dahl som samtliga skall tala. Bakom 

dem reserveras en sektion för regeringsledamöter. Några 

av de offentliga personerna klagar över att de inte får plats 

på första raden. 

Utdrag ur Det som inte kunde ske, Kent 

Härstedts berättelse om Estoniakatastrofen 

”Det kändes främmande att höra talen 

av Ingvar Carlsson och statsminister Carl 

Bildt och alla de andra, att se samhällets 

toppar samlade med anledning av något 

som vi hade varit med om. Det stämde 

inte med det som hade inträffat. Men 

gudstjänsten var en viktig manifestation. 

Fast den kändes avlägsen från själva 

olyckan, var den ändå viktig för att 

markera att det som hade hänt var något 

långt utöver det vanliga. 

Några av oss grät, jag tyckte mest det 

kändes overkligt. Men för mig var det 

viktigt att vara där för att visa solidaritet 

med de efterlevandes familjer. Ingenting 

kunde göras för dem som hade gått bort, 

men jag ville visa att jag inte var någon 

lycklig överlevande. Jag sörjde precis som 

alla andra, min förlust var kanske inte lika 

När gudstjänsten är över, läser domkyrkokomministern 

upp ett meddelande från Ersta Sjukhus. I detta erbjuds 

anhöriga och andra stödsamtal i sjukhusets regi. 

De överlevande ombeds därefter att gå ut först. Stödpersoner 

från kyrkan tar hand om människor som dröjer 

sig kvar. 

Några röster efter sorgegudstjänsten 

En av de överlevande, Kent Härstedt, har i sin bok 35 om 

Estoniakatastrofen beskrivit sin upplevelse av gudstjänsten 

som en viktig manifestation av en händelse långt utöver 

det vanliga. Men han berättar även att han upplevde 

det svårt att vara överlevande bland så många anhöriga i 

djup sorg. 

Ingvar Paulsson berättar för analysgruppen att han 

upplevde stämningen före gudstjänsten som oerhört kaotisk. 

Där var människor som försökte ta sig in i kyrkan 

men som avvisades. Överlevande bars in. Ett tumult upp- 

smärtsam som andras, men jag hade inte 

heller sluppit omärkt därifrån. Det var 

samma tanke som vi hade haft tidigare i 

vår inställning till massmedias önskemål: 

vi ville inte bli fotograferade som ”lyckliga 

överlevande”. För det var inte vad vi var, 

hur gärna vissa media än ville göra oss till 

det.” 

”Jobbigt blev det på nytt när ceremonin 

var slut och en röst i högtalarna bad 

de närvarande att sitta kvar och låta ett 

fåtal överlevande gå ut först. Vi fick resa 

oss upp ensamma , ta oss ur bänken inför 

hundratals sörjande och gå iväg – det var 

tungt, vill jag lova. Helt tyst i kyrkan, 

bänken gnisslade, det var hemskt, det 

kändes som om det tog lång tid att gå de 

stegen. 

Bilen väntade utanför, vi klarade oss 

ifrån medierna, både inne i och utanför 

kyrkan. Det kändes som en lättnad att 

komma tillbaka till sjukhuset igen.” 

51

stod runt fördelningen av sittplatser. Själva gudstjänsten 

var värdig och och förmedlade en stark känsla, men stämningen 

var betydligt mer dramatisk än vad som gick fram i 

TV-sändningen. Känslomässiga utbrott, människor som 

svimmade och någon som bars ut på bår. 

Domprosten Caroline Krook berättar att hennes bestående 

intryck av gudstjänsten är att många av deltagarna 

fortfarande befann sig i ett chocktillstånd. 

Gunnar Weman säger i samtal med analysgruppen att 

det var olyckligt att så många som ville delta under sorgegudstjänsten 

inte fick plats. Kanske borde man ha valt en 

öppen plats, kanske utomhus, som kunde rymma i stort 

sett hur många som helst. Att minneshögtiden blev mer av 

en åtgärd för de anhöriga än med de anhöriga – kritiska 

röster menade att den fick en för officiell prägel – är också 

något han funderat på efteråt. 

Sorgegudstjänster i delar av Sverige som är 

särskilt drabbade 

I Ramsbergs församling i Lindesberg hålls en förlängd 

högmässa med förbön för de omkomna och deras anhöriga. 

I Hedvig kyrka, i Norrköping, hålls en gudstjänst 

som direktsänds i TV kl. 11.00. I kyrkan brinner ett ljus 

för varje saknad människa. I Uppsala domkyrka hålls en 

sorgegudstjänst, liksom en i Norrtälje kyrka. I Pingstkyrkan 

i Jönköping håller man en minnes- och sorgegudstjänst 

och under förbönen räknas namnen upp på samtliga 

saknade. I Seglora kyrka på Skansen i Stockholm sjunger 

52 


poliskören och minnet av de många omkomna tjänstemännen 

som arbetade inom olika polisdistrikt i Stockholm 

hedras. I Vilhelmina kyrka hålls förbön vid 11-gudstjänsten 

och en extra gudstjänst genomförs klockan 20.00. 

I Stora Tuna Kyrka, i Borlänge, samlas 1 100 sörjande 

till en sorgehögtid på lördagskvällen. Metalls musikkår 

spelar, svenska florbehängda fanor och Metalls fana är 

draperade i koret, 48 ljus tänds, ett för varje omkommen. 

Det är inte bara direkt berörda, anhöriga som söker sig 

till kyrkor i sin närhet, denna dag tycks det svenska folket 

förenas i ett sökande efter tröst. 

Minnesgudstjänst även i Tallinn 

denna dag 

Samtidigt som minnesgudstjänsten hålls i Storkyrkan i 

Stockholm hålls en sorge- och minnesgudstjänst också i 

svenska St. Mikaelskyrkan i Tallinn. Den förrättas av 

kontraktsprosten emeritus Erik Grundberg. 

Kyrkan är fullsatt. Den svenska kolonin i Tallinn, medlemmar 

i församlingen och ester med särskilt intresse för 

Sverige är där, tillsammans med anhöriga till saknade efter 

Estonia. Den estniska regeringen representeras av inrikesminister 

Heiki Arike. Från Utrikesministeriet deltar kabinettssekreterare 

Indrek Tarand och den övriga ledningen. 

Presidentämbetet representeras av kapten Paavo 

Loosberg, en av presidentens adjutanter. Utöver dessa 

personer deltar även ambassadörerna från Danmark, Finland, 

Norge och Tyskland.


14 

Den svenska identifieringskommissionen bistår den finska 

Möjligheterna att använda DNA-teknik i identifieringsarbetet undersöks 

och överenskommelse träffas om svenskt bistånd till den finska identifieringskommissionen. 

Arbetet med att förbereda det omfattande 

identifieringsarbete som skulle följa på i ett omhändertagande 

av alla omkomna ombord på Estonia fortskrider 

inom polisen och den svenska identifieringskommissionen. 

Som ett led i detta förberedande arbete tar man kontakt 

med Statens Rättsserologiska institut och ber om en 

analys av förutsättningarna för att använda DNA-teknik 

som en kompletterande metod i identifieringsarbetet. 

Identifieringskommissionen har även genomfört en 

inventering av tillgängliga rättsläkare och rättsodontologer 

i Sverige. Resultatet av inventeringen rapporteras till 

Rättsmedicinalverket. Identifieringskommissionen bedömer 

att en brist på rättsläkare och rättsodontologer kan 

komma att uppstå. 

Sverige bistår Finland i identifieringsarbetet 

Den svenska och den finska identifieringskommissionen 

träffar en överenskommelse om hur identifiering av de 99 

omhändertagna omkomna skall ske. Finland ansvarar för 

detta arbete. Sverige bistår genom att sända en rättsläkare, 

en rättsodontolog samt en kriminaltekniker till Finland. 

Beträffande enstaka omkomna som eventuellt påträffas 

framöver beslutas att identifiering skall ske i det land där 

den omkomne hittas. Omkomna som hittas i och kring 

fartyget skall identifieras i Sverige. 

53

Under måndagen sammanträder krisgruppen 36 

igen och vid detta tillfälle är för första gången en representant 

för socialdemokraterna närvarande, nämligen Ingela 

Thalén. Ingvar Carlsson har uppgett att han då ännu inte 

hade utsett någon kommunikationsminister och därför 

valde Ingela Thalén eftersom hon var en person som han 

hade stort förtroende för. 

Regeringens krisgrupp 

Statsminister Carl Bildt meddelar att han har talat med 

ärkebiskopen och biskopen i Stockholm om dödförklaring 

och begravningsritualer när den omkomnes kvarlevor 

inte återfunnits samt om en minnesplats för de omkomna, 

exempelvis på Galärkyrkogården. Mats Odell väcker frågan 

om det blir aktuellt med någon ceremoni när de 

avlidnas kroppar kommer till Sverige. 

54 


15 

Arbetet i Regeringskansliet måndagen den 3 oktober 

Regeringens krisgrupp diskuterar reglerna för dödförklaring, minnesplats, 

obligatoriska passagerlistor och frågan om sjösäkerhet. Vid extra regeringssammanträde lämnas 

uppdrag beträffande Sjöfartsinspektionens rapporteringsrutiner. 


Kommunikationsdepartementet redovisar Statens haverikommissions 

uppfattning om sammansättningen av den 

internationella haverikommissionen. Vidare presenteras 

förslag till regeringsbeslut i fråga om granskning av 

Sjöfartsinspektionen. Ingela Thalén ifrågasätter brådskan 

att tillsätta en sådan utredning och menar att det kan ge fel 

intryck om man inriktar sig på den svenska sjösäkerhetskontrollen. 

Kommunikationsministern framhåller då att 

det krävs omedelbara åtgärder, eftersom det har visat sig 

att problem har varit kända utan att det har lett till åtgärder 

från inspektionens sida. 

Därefter diskuteras direktiv till en kommitté med uppdrag 

att arbeta med frågan om ökad sjösäkerhet vid 

persontransporter med färjor. Statsministern anser inte att 

tillsättandet av en sådan är lika brådskande, utan att


samråd bör ske med Finland och den tillträdande regeringen. 

På Kommunikationsdepartement har man gjort en 

rättsutredning med förslag till lagändringar för att möjliggöra 

föreskrifter om obligatoriska passagerarlistor. I avvaktan 

på genomförandet av lagändringar föreslås att 

Konsumentverket skall verka för frivilliga överenskommelser 

på området. Statsministern delar denna uppfattning 

och framhåller vikten av nordiskt samarbete på området. 


En promemoria presenteras gällande reglerna om dödförklaring 

37 . Problemet är att tiderna för dödförklaring är 

långa. Promemorian utmynnar i slutsatsen att dödsskrivning 

i folkbokföringen, utan dödförklaring, skulle 

kunna lösa detta problem lika väl som införandet av en 

speciallagstiftning om dödförklaring av de personer som 

har försvunnit med Estonia. Vid krisgruppsmötet konstateras 

att det bör finnas beredskap för en lagändring om 

Riksskatteverket inte löser problemet genom dödsskrivningar. 

Extra regeringssammanträde 

Uppdrag att kartlägga rapporteringsrutinerna inom 

Sjöfartsinspektionen 

Vid ett extra regeringssammanträde denna dag uppdrar 

regeringen åt f.d. regeringsrådet Magnus Sjöberg att 

skyndsamt kartlägga rapporteringsrutinerna inom Sjöfartsinspektionen. 

Regeringen konstaterar i beslutet att 

god sjösäkerhet förutsätter att nödvändiga slutsatser fortlöpande 

dras av inträffade incidenter och olyckor. Därför 

skall Magnus Sjöberg undersöka hur information som är 

intressant för sjösäkerheten analyseras och vidareförs 

inom Sjöfartsinspektionen samt granska informationsutbyte 

mellan sjösäkerhetsmyndigheter och andra organ 

som har viktiga funktioner på sjösäkerhetsområdet såsom 

klassningssällskap, försäkringsgivare och sammanslutning 

av redare. 

Magnus Sjöberg redovisar sin rapport i mars 1995 

Magnus Sjöberg redovisar under mars sin utredning över 

kartläggning av Sjöfartsinspektionens rapporteringsrutiner 

avseende incidenter och problem med bogportar 

som förekommit på samma typ av färjor som Estonia före 

Estoniakatastrofen. 

Magnus Sjöberg konstaterar att det finns brister främst 

vad gäller ledning och styrning av den praktiska tillsynsverksamheten, 

inhämtande och vidarebefordran av information, 

bearbetning och analys av relevant material samt 

uppföljning av beslutade åtgärder 38 . 

55

Regeringens beslut att uppdra åt Sjöfartsverket att 

redovisa de tekniska och legala förutsättningarna för att 

återfinna och omhänderta omkomna från Estonia inkommer 

till verket den 3 oktober. Uppdraget skall utföras 

skyndsamt och redovisas den 10 oktober. 

Sjöfartsverket har tidigare erfarenhet av fartygsbärgning 

och med anledning av att chefsjuristen Johan 

Franson tidigare handlagt tekniska och juridiska frågor i 

sådana ärenden blir han inom verket utsedd att genomföra 

utredningen. 

Johan Franson har till analysgruppen uppgivit att han 

när han påbörjade uppdraget hade vissa allmänkunskaper 

om bärgning men han vände sig till ett antal bärgningsföretag 

för att bättra på sina kunskaper. Under de följande 

dagarna tar han kontakt med den finska och estniska generaldirektören 

för motsvarigheten till Sjöfartsverket och 

även Estlands kommunikationsminister. Enligt egen utsago 

är hans ambition att lämna en saklig, objektiv rapport 

56 


16 

Arbetet går vidare på centrala myndigheter 

Till Sjöfartsverket inkommer uppdraget att undersöka förutsättningarna för 

omhändertagande av omkomna. Estniska statens intressen i Nordström & Thulin diskuteras av 

Kommunikationsdepartementet och Statens haverikommission. 

utan förutfattade meningar. Under arbetets gång försöker 

han isolera sig från massmedierna. 


Kriminalkommissarien Jan Olsson, rättsläkaren Robert 

Grundin och rättsodontologen Aina Teivens reser till Finland 

för att biträda den finska ID-kommissionen. 

Svensk polis till Estland för kontroll av passagerarlistor 

Efter önskemål från ambassadören i Estland, Lars Grundberg, 

sänds den 5 oktober en svensk polisman till Tallinn 

för att kontrollera namnen i de passagerarlistor som finns 

där. Insamlandet av jämförelsematerial pågår. Lars 

Grundberg meddelar Utrikesdepartementet att ytterligare 

två ombordstigningskort har hittats. Antalet personer 

ombord antas nu vara 1 117. Den 6 oktober uppskattas 

antalet till 1 070 personer.


Statens haverikommission 

Den 3 oktober har Mats Odell och Olof Forssberg ett 

möte för att tala om haveriutredningen. Olof Forssberg 

understryker vikten av att så snabbt som möjligt utreda 

orsaken till olyckan. Han berättar även att Andi Meister i 

hans tycke inte vet hur en haveriutredning skall bedrivas. 

Som ett exempel på detta berättar han att Meister tror att 

utredningen kan vara klar inom två veckor. Det diskuteras 

även om Andi Meister är olämplig för uppdraget med anledning 

av att estniska staten är hälftenägare i rederiet som 

äger Estonia. 

57

Vid mötet i regeringens krisgrupp deltar även denna 

dag Ingela Thalén samt den blivande justitieministern 

Laila Freivalds 39 . 

Regeringens krisgrupp 


Mats Odell uppger att en tjänsteman vid Kommunikationsdepartementet 

har informerat den tillträdande 

kommunikationsministern Ines Uusmann om arbetet i 

krisgruppen. Han meddelar även att en överlämnandepärm 

med allt tillgängligt material är under förberedande. 

Laila Freivalds framför då önskemål om att hon själv, Ines 

Uusmann och Ingela Thalén så snart som möjligt får en 

sådan pärm. 

Information från Försvarsdepartementet 

Krisgruppen informeras om att kritik har riktats mot att 

journalister var med i helikoptrarna under räddningsinsatsen. 

58 


17 

Regeringens arbete onsdagen den 5 oktober 

Krisgruppen förbereder överlämnande av arbetet med 

Estoniahaveriet till den tillträdande regeringen. 


Angående passagerarlistorna uppges från Justitiedepartementet 

att polisen är medveten om sitt ansvar för att upprätta 

korrekta listor över saknade och att de därvid samarbetar 

med Riksskatteverket. Det rapporteras att Konsumentverket 

har påbörjat arbetet med att nå en frivillig 

överenskommelse om obligatoriska passagerarlistor i väntan 

på lagstiftning. 

Riksskatteverket har meddelat att man kommer att 

samråda med Justitiedepartementet innan man går ut med 

anvisningar rörande dödskrivning. 

Överlämnande till den tillträdande regeringen 

Avslutningsvis konstaterar Mats Odell att krisgruppen 

med sin nuvarande sammansättning avslutar sitt arbete 

och lämnar över ärendet till den tillträdande regeringen.


18 

Regeringens arbete torsdagen den 6 oktober 

Den 6 oktober inkommer ett telefax till Kommunikationsdepartementet 

från Stolt Comex Seaway A/S, 

nedan kallat Stolt Comex. I detta står att läsa att företaget 

gjort en framställan till den finska haverikommission med 

erbjudande om att inleda arbete med att lokalisera och 

omhänderta omkomna, i första hand utanför fartyget. En 

kontakt har även tagits med Johan Franson på Sjöfartsverket. 

Vidare förklarar företaget att det på eget 

initiativ har flyttat ett fartyg till Hangö i Finland. Det 

understryks i faxet att chansen att hitta omkomna utanför 

vraket minskar för varje dag, på grund av strömmar i vattnet. 

Att Stolt Comex vänder sig till Kommunikationsdepartementet 

uppges bero på att såväl den finska haverikommissionen 

som Johan Franson uppgivit att de saknar 

mandat för att fatta ett beslut i frågan. Företaget beräknar 

kostnaderna till 200 000–250 000 kr per dag och tidsåtgången 

för att omhänderta alla omkomna inom 500 x 

500 meter kring vraket till mellan tre och fem dagar. 

Kommunikationsdepartementet får ett erbjudande om 

omhändertagande av omkomna från Estonia. 

Erbjudandet reser många frågor 

På departementet funderar man efter meddelandet på det 

lämpliga i att inleda ett sådant arbete inuti Estonia, innan 

Sjöfartsverkets rapport rörande de lagliga och tekniska 

möjligheterna för ett omhändertagande är klar. Det diskuteras 

också hur ett omhändertagande av omkomna utanför 

fartyget skulle gå till och hur stort område som i sådana 

fall skulle behöva avsökas. När den finska marinen genomförde 

dykningar med ROV 40 dagarna efter olyckan, i 

samband med arbetet att lokalisera fartyget, påträffades 

inga omkomna. 

Utöver detta diskuteras på Kommunikationsdepartementet 

det lämpliga i att ge just Stolt Comex uppdraget. 

59

Händelserna kring Estonias förlisning för med sig 

ett omfattande pressoch informationsarbete. Massmedierna 

har ett stort behov av information om de åtgärder 

som regeringen vidtar och anhöriga vänder sig till regeringen 

för att få klarhet i omständigheterna kring olyckan, 

liksom för att framföra sina synpunkter om förväntade åtgärder. 

Detta för med sig en extraordinär arbetsbelastning 

på framför allt Kommunikationsdepartementet. Här följer 

en beskrivning av den avgående regeringens pressoch 

informationsarbete. 

Berörda departement samlar information 

Inom Regeringskansliet samlas information in via alla tillgängliga 

kanaler. Man tar kontakt med berörda myndigheter 

inom landet och med motsvarande myndigheter och 

regeringskanslier i Estland och Finland. Man bevakar 

också mediernas sändningar via TV, radio och TT. En stor 

60 


19 

Regeringens pressoch informationsarbete 

från den 28 september till den 6 oktober 

Regeringskansliet inhämtar information om katastrofen genom massmedierna 

och andra kanaler. Pressmeddelanden sänds ut om regeringens åtgärder. Kontakterna med anhöriga 

ökar arbetsbelastningen på Kommunikationsdepartementet. 

del av det tillgängliga informationsunderlaget kommer via 

massmedierna. Man håller också täta möten. Men bristen 

på information är ett stort problem. Tempot är högt, i synnerhet 

på Kommunikationsdepartementet. Ministern och 

statssekreteraren deltar i möten både på Statsrådsberedningen 

och departementet. 

Eftersom presschefen Lars Christiansson på Statsrådsberedningen 

har det övergripande ansvaret för information 

från Regeringskansliet sammanställer pressekreteraren 

Inger Strömbom på Kommunikationsdepartementet 

de upplysningar hon har och vidarebefordrar dem dit. På 

Kommunikationsdepartementet får hon och andra löpande 

information från Sjöfartsverket och andra berörda 

myndigheter. Tjänstemännen, som bereder frågor om sjöfart 

och de säkerhetsfrågor som nu har aktualiserats, har 

sina kontorsrum två våningar under de politiskt anställda i 

Kommunikationsdepartementet, vilket gör det svårt för 

dem som arbetar där att få ett grepp om helheten i det som


sker och informellt utbyta erfarenheter genom ”korridorsnack”. 

Pressmeddelanden 

På morgonen efter olyckan skickar Lars Christiansson ut 

ett första pressmeddelande under rubriken ”Uttalande av 

statsminister Carl Bildt”. Statsministern kommenterar där 

nattens och morgonens räddningsoperation och berättar 

att han på morgonen talat med sina estniska och finska 

kollegor angående räddningsarbetet och de ytterligare 

steg som kommer att vidtas. I pressmeddelandet sägs 

också att statsminister Carl Bildt beslutat om sorgflaggning 

samt att han ska åka till Åbo samma dag. Meddelandet 

avslutas med upplysningar om att ett extra regeringssammanträde 

ska hållas på förmiddagen och att ytterligare 

information ska komma inom kort. Statsministern 

tar alltså en operativ roll som på detta sätt förmedlas till 

massmedierna. 

Statsministerbesök vid Estlineterminalen diskuteras 

På morgonen diskuterar presschefen och de övriga i gruppen 

på Statsrådsberedningen om Carl Bildt bör åka till 

Estlineterminalen. Ett sådant besök skulle ge statsministern 

intryck och en bild av situationen. Men det skulle 

samtidigt förmedla en bild av att han har kontroll över situationen. 

På grund av bristen på information om 

olyckans omfattning och händelseförlopp kommer de 

fram till att det inte är lämpligt att han åker dit. De tar 

också hänsyn till att rederiet sagt att de inte vill ha någon 

politisk inblandning i det som skett, det skulle göra saken 

värre menar de. 

Pressmeddelande om statsministerns resa till Åbo 

Innan statsminister Carl Bildt far till Åbo vid lunchtid 

skickar Per Zetterquist ut ett pressmeddelande. Det innehåller 

upplysningar om Åboresan och den pressträff som 

kommer att hållas efter statsministermötet. Någon pressträff 

i Stockholm hålls inte i Regeringskansliets regi. 

Pressmeddelande om minnesgudstjänst 

Ytterligare ett pressmeddelande skickas av Lars Christiansson 

denna dag. I det berättas att statsministern, efter 

kontakter med kungen och ärkebiskopen, beslutat att en 

minnesgudstjänst ska hållas i Storkyrkan i Stockholm söndagen 

den 2 oktober. Statsministern rekommenderar därför 

fortsatt sorgflaggning till och med söndagen. 

Pressmeddelande om drabbade av olyckan 

Från justitiedepartementets pressekreterare Charlotta 

Beck sänds ett pressmeddelande när det framkommit att 

polisen i Stockholm och tingsrätten i Uppsala direkt drabbats 

av olyckan. Justitieminister Gun Hellsvik uttrycker 

stort deltagande med de drabbades anhöriga och arbetskamrater. 

Några mer initiativ tas inte från Regeringskansliet beträffande 

kontakter med medierna denna dag. Medierna 

bevakar händelseutvecklingen intensivt och statsminister 

Carl Bildt intervjuas vid flera tillfällen under dagen, vilket 

sänds i TV och radio. 

Kontakter med anhöriga 

Från det att det svenska samhället nås av beskedet om att 

Estonia förlist, ökar arbetsbelastningen på Kommunikationsdepartementet 

drastiskt. 

Mängder av telefonsamtal kommer från de tidiga morgontimmarna 

den 28 september och framåt. Pressekreteraren 

Inger Strömbom och flera av tjänstemännen svarar 

oavbrutet i telefonerna. De anhöriga som ringer vänder 

sig till Regeringskansliet och Kommunikationsdepartementet 

med sin oro, i hopp om att få veta något om 

Estonias öde. Frågorna som framställs handlar om allt 

möjligt: vad regeringen tänker göra, hur olyckan kunde 

inträffa, var passagerarlistor finns, varför man inte sätter in 

mer resurser, tekniska kontroller av fartyget och andra frågor. 

Inger Strömbom svarar på de frågor hon kan och hänvisar 

de ringande vidare till de telefonmottagningar som 

upprättats. 

Kommunikationsdepartementet är inte dimensionerat 

för att möta effekterna av en katastrof som Estoniahaveriet. 

Det normala arbetet på enheten läggs åt sidan 

och personal som inte är direkt berörd får hjälpa till. 

61

Massmediabevakningen och rapporteringen är 

mycket intensiv under det första dygnet. Medvetenhet om 

olyckans väldiga omfattning växer successivt fram under 

natten och morgonen. 

Initialskedet 

Centrala nyhetsredaktioner bemannas snabbt 

TT går ut med flera brådskande meddelanden under natten. 

”Färja sjunken på Östersjön” är rubriken på ett meddelande 

från klockan 02.06. Man hyr ett flygplan och sätter 

in tre reportrar, en i Mariehamn och två i Åbo. Vid 

TT-redaktionen finns de högsta cheferna på plats för att 

leda arbetet från klockan 3 på morgonen men dessförinnan 

hinner man sända kompletterande meddelanden. 

Kl. 02.15 sänds meddelandet: ”Flera fartyg och helikoptrar 

på plats”, kl. 02.36: ”679 passagerare ombord” och kl. 

02.50: ”Sju personer räddade”. 

62 


20 

Massmediernas bevakning under den första veckan 

Massmedierna skildrar ögonvittnesbilder och rekonstruerar olycksförloppet, intervjuar statsminister 

Carl Bildt och Ingvar Carlsson, belyser anhörigas sorg och kritiserar rederiet och sjösäkerhetsbestämmelser. 

Bärgning simuleras i grafiska framställningar och frågan om orsak och ansvar förs fram. 

När de första TT-flasharna nått nyhetsredaktionerna i 

Sverige tilltar aktiviteten. Internlarmet på Sveriges Radio 

och Sveriges Television går 40 sekunder efter Ekots 02.00sändning 

och nyhetsredaktionerna kallas in. 

Omkring 02.50 är alla centrala nyhetsredaktioner på 

Sveriges Radio, Sveriges Television och Text-TV bemannade 

och igång. 

Klockan sex sänder Rapport för första gången nyheten 

om Estoniahaveriet. 

Den första Rapportsändningen sammanfaller i tid med 

TV 4:s morgonsändning klockan sex. TV 4, som har 

CNN som samarbetspartner sänder sina bilder till kollegan 

i USA och därmed har bilder från olyckan nått ut till 

hela världen. Sky News och CNN, som nåtts av nyheten 

både via Reuter och fått bildmaterial från TV 4 sänder för 

första gången kl. 05.00. Sky News flyger in ett team från 

London. Morgonsändningarna i TV 4 handlar helt om


olyckan. I TV 2 upptar rapporteringen om fartygsolyckan 

större delen av programmet. Under dagen har TV 4 

extrasändningar varje timme. 

Rapportering onsdagen den 28 september 

Själva olyckan är redan ett faktum när medierna träder in. 

Förloppet kan således inte refereras direkt, istället skildras 

ögonvittnens minnesbilder av händelseförloppet och medierna 

försöker under dagen rekonstruera haveriet. Dagens 

Nyheter och Svenska Dagbladet hinner få med information 

redan första dagen. Extrasändningar i TV sänds 

varje halvtimme i någon kanal, radio rapporterar intensivt 

och kvällspressen skriver om det inträffade i flera upplagor 

som växer successivt. De få bilder från räddningsinsatsen 

som finns tillgängliga publiceras. 

Intervju med Ingvar Carlsson i TV 4:s 

nyhetsmorgon, kl. 07.47 

Reportern: Kan du säga vad man gör efter 

en sådan här katastrof, det är ju inte 

första gången det händer en allvarlig 

olycka. 

Ingvar Carlsson: Det här är en av de 

allvarligaste katastrofer och mest fruktansvärda 

händelserna i vår historia. För 

både Sverige och Estland är det en tragisk 

händelse. För det första vill jag visa min 

medkänsla med de anhöriga som måste 

känna oro i denna situation. För det andra 

måste jag som politiker tänka på framtiden. 

Det är helt oacceptabelt att vi haft 

tre allvarliga olyckor under en relativt kort 

tid. Jag tänker då på Scandinavian Star 

och Jan Heweliusz och så nu Estonia. För 

det första måste vi klarlägga den direkta 

orsaken till nattens katastrof och för det 

andra tänker jag ta initiativet till en 

översyn av säkerheten. Människor skall 

inte behöva känna oro för att färdas över 

Östersjön. 

Reportern: Är det skillnad mellan 

Ingvar Carlsson intervjuas i TV 

Den tillträdande statsministern Ingvar Carlsson medverkar 

i TV 4:s nyhetsmorgon, på morgonen den 28 september, 

där han sedan tidigare var inbokad för att tala om FN. 

På grund av det inträffade fartygshaveriet vill man istället 

ha den tillträdande statsministerns kommentar till nattens 

händelse. Han förbereder ett uttalande och far till TV 4studion. 

Kl. 07.47 uttrycker han i TV sin medkänsla med 

anhöriga och talar om vad han anser att politikernas ansvar 

bör vara. Han säger också att han ska tillsätta en 

expertkommitté för att granska sjösäkerheten. 

På parkeringen utanför TV 4 intervjuas Carlsson igen, 

han säger då samma sak som tidigare 41 . Inslaget sänds kl. 

08.45. På TV 2 har man sett inslaget och vill också ha en 

kommentar. Man kommer överens om att mötas vid Est- 

säkerhetsrutinerna i Sverige och Estland, 

tror du? 

Ingvar Carlsson: Jag tror inte det, men 

vi vet ännu inte fakta, det viktiga är att vi 

arbetar för att höja den totala säkerheten. 

Reportern: Det blir väl en haverikommission, 

men det låter som om du menar 

att man skall ha något ytterligare. 

Ingvar Carlsson: Vi skall tillsätta en 

kommitté med sakkunniga för att ta reda 

på vad som har brustit samt ge förslag på 

ytterligare säkerhetshöjande åtgärder. Vi 

vet inte om det skedde en förskjutning i 

lasten. Stress i samband med lastningen 

får inte leda till att man tummar på 

säkerheten. 

Reportern: Om man jämför med 

Norge, är det inte så att vi i Sverige är 

dåligt förberedda på krishantering. Har ni 

funderat på ett bättre system för att 

hjälpa de anhöriga? 

Ingvar Carlsson: I Norge är man bra på 

detta, men efter bussolyckan som hände 

har också vi i Sverige blivit bättre. 

63

lineterminalen, och en intervju genomförs med terminalbyggnaden 

som bakgrund. Inslaget innehåller samma uttalande 

som det som sänts i TV 4. 

På socialdemokraternas riksdagskansli skrivs sedan ett 

pressmeddelande där Ingvar Carlssons uttalanden i TV:s 

morgonsändningar refereras. 

Journalister i räddningshelikoptrarna 

Tidigt på morgonen anländer journalister till helikopterdivisionen 

vid Berga. Pressofficeren är inte beredd på den 

64 


Intervju med Ingvar Carlsson utanför 

Estlineterminalen i Värtahamnen, 

kl. 08.45 

Reportern: Socialdemokraternas ledare 

Ingvar Carlsson, vilken är din första 

kommentar? 

Ingvar Carlsson: Detta är en av de 

värsta katastrofer som drabbat Sverige 

och Estland. Det är en stor tragedi, 

framför allt för de anhöriga som måste 

känna djup oro. Många av dem kommer 

idag att drabbas av ett mycket dystert 

bud. 

Reportern: Hur kan något sådant 

hända? 

Ingvar Carlsson: Vi vet inte orsaken 

till nattens katastrof, det måste klarläggas 

i en särskild haverikommission. Vi har haft 

tre allvarliga färjekatastrofer, Scandinavian 

Star, Jan Heweliusz och nu Estonia, 

under en begränsad tid, det är oacceptabelt. 

Reportern: Vad kommer du att göra? 

Ingvar Carlsson: Automatiskt görs en 

haveriundersökning, men det är inte 

tillräckligt. Det behövs också en grupp av 

experter och sakkunniga som i grupp ser 

över de bestämmelser som finns. Det 

behövs ett internationellt samarbete för 

att höja säkerheten. 

stora anstormningen och måste begära förstärkning från 

Högvakten. Helikoptern Y 65, som startar kl. 07.12 mot 

olycksplatsen medför en reporter och en kameraman från 

TV 4 och senare under dagen kommer ytterligare fotografer 

och journalister att följa med i helikoptrar. Enligt 

marinens bedömning stör inte detta räddningsarbetet. 

Framåt lunchtid visas de första TV-bilderna från 

olycksplatsen och under kvällen och på torsdagen publiceras 

bilder som visar hur överlevande och omkomna vinschas 

upp till helikoptrarna. 

Under dagen intervjuas också flera av de unga ytbärgarna 

när de tar en kort paus i det intensiva arbetet. 

Bilden av dem som hjältar framträder. 

Enormt behov av information 

Nyhetsmedierna domineras helt av olyckan. Kravet på 

information är enormt och bristen på bekräftade uppgifter 

stor. Eftersom myndigheterna saknar relevant och korrekt 

information och inte heller har möjlighet att direkt informera 

de drabbade ökas massmediernas utrymme. Kravet 

på korrekthet får ibland ge vika inför behovet av snabb 

rapportering. Detta resulterar i att motstridiga och ibland 

felaktiga uppgifter sänds ut. 

Den första dagens rapportering handlar huvudsakligen 

om olyckan som sådan, räddningsarbetet, det ofattbara 

som hänt och hur släkt och vänner till de saknade och 

räddade får besked om det inträffade. Man söker finna någon 

förklaring till det inträffade. När de första uppgifterna 

från överlevande börjar komma in, vid lunchtid, kommer 

diskussionen om orsaken till haveriet igång. Olycksförloppet 

är i princip fastställt under den första dagen och medierna 

börjar lansera olika teorier om orsakerna till olyckan. 

Mediernas bild av statsministern första dagen 

Statsminister Carl Bildt intervjuas för TV flera gånger 

under dagen. Bilder av honom framför riksdagshuset, när 

han kliver av flyget i Åbo och när han talar med reportrarna 

på väg in i terminalen sänds ut. Efter mötet med de 

övriga ländernas statsministrar hålls en improviserad 

presskonferens som aviseras genom ett pressmeddelande. 

Bildt är på språng, under resa, han träffar överlevande och


han skildras i medierna som operativ. Han står mitt i händelserna. 

Han säger att räddningsinsatsen under natten 

varit bra och att man nu planerar säkerhetshöjande åtgärder. 

Han visar också medkänsla med de drabbade och deras 

familjer. 

I Rapportsändningen på kvällen visas inslaget från 

presskonferensen i Åbo där statsminister Carl Bildt tidigare 

på dagen uttalat att mycket stora ansträngningar ska 

göras för att bärga de omkomna. 

”Det kunde ha varit jag” 

De saknades vänner och anhöriga uppgår till många tusen. 

Men olyckan tilldrar sig ett mycket stort intresse bland 

hela det svenska folket. För stora delar av befolkningen 

har Estonias undergång en stark psykologisk närhet, ”det 

skulle kunna vara jag”. Väldigt många har själva rest eller 

tänkt resa med liknande färjor. Massmedierna försöker 

omedelbart tillfredsställa behovet av visshet om det som 

hänt. Den intensiva rapporteringen, framför allt i etermedierna, 

fokuseras till stor del på enskilda personer redan 

den första dagen. Utan passagerarlistor eller fakta om vilka 

som omkommit eller räddats handlar reportagen om enskilda 

människors öden och om sorgen de drabbats av. De 

anhöriga får täcka efterfrågan på information med känslor. 

Radio och TV har sändningar från färjeterminalen där 

anhöriga finns i oviss väntan på besked om vad som hänt 

deras kära. 

Som exempel kan sägas att lunchekot huvudsakligen 

innehåller rapportering från Estlineterminalen och intervjuer 

med anhöriga. Först intervjuas en man som väntar 

på sin dotter. Bilden som förmedlas är att det råder brist på 

information och att anhöriga hålls i oviss väntan. Mannen 

har varit i krisgruppen men säger att de inte vet något där. 

Reportern refererar den stämning som råder när människor 

får oåterkalleliga besked om vad som hänt. Samma 

reporter skildrar även de få ljusglimtar som tycks finnas 

mitt i det mörker som råder. Han intervjuar därför Peter 

Barasinski, som nåtts av det lyckliga beskedet att hans fru 

överlevt. Barasinski är då på väg att lämna terminalen. 

Han har inte fått besked om var hans fru befinner sig men 

säger till reportern att han ska hem och där vänta på när- 

mare besked. Det ska senare visa sig att just Peter 

Barasinski är en av dem som fått ett felaktigt besked. Hans 

hustru är omkommen och försvunnen. 

Rapportering torsdagen den 29 september 

Andra dagen efter olyckan finns inget hopp om att överlevande 

ska påträffas. Katastrofen är ett faktum och det som 

dominerar nyhetsrapporteringen handlar om sorgen och 

det ohyggliga som skedde på fartyget och i räddningsflottar 

under natten. Överlevande intervjuas i TV. Förloppet 

skildras. Nu börjar också kritik framföras mot rederiet 

och säkerhetsbestämmelserna till sjöss. Medierna börjar 

peka ut ansvariga och det finns utrymme för spekulationer. 

Sjösäkerhetsdirektör Bengt-Erik Stenmark medverkar 

i TV, radio och press och uttalar kritik mot rederierna 

för deras bristande rapportering av incidenter. 

Expressen innehåller denna dag en 60-sidig bilaga där 

bland annat en rekonstruktion av olycksförloppet görs på 

ett mycket dramatiskt sätt. Rubriken lyder ”LIVET PÅ 

FÄRJAN – DÖDEN I HAVET”. Spekulationer om besättningens 

eventuella inkompetens och oerfarenhet 

framförs också. 

Rapportering fredagen den 30 september 

Nu tillkommer inga nya bilder från räddningsinsatsen. 

Det direkta förloppet kring olyckan är i stora drag känt. 

Medierna blickar nu framåt i tiden. På flera ställen såväl i 

pressen som i TV förekommer detaljerade grafiska framställningar 

av hur en bärgning av fartyget går till. 

Ingvar Carlsson uttalar sig om bärgning i Aktuellt. 

Medierna söker nu efter ansvariga till olyckan. 

Säkerhetsfrågor och befarade brister uppmärksammas. 

Ansvaret för olyckan läggs nu inte primärt på rederiet utan 

på Sjöfartsverket och Sjöfartsinspektionen. Uppgifter om 

bristande rutiner för rapportering av tidigare incidenter 

framkommer. I något fall utpekas till och med Sjöfartsverket 

som direkt ansvarigt för olyckan. 

Lördagen den 1 oktober 

Medierna fortsätter fokusera på olyckans orsaker och söker 

ansvariga. Ekoljudsbilder från vraket publiceras. Sor- 

65

gen är ett annat tema i medierna, genom att man rapporterar 

från den estniska minneshögtid som hålls i Stockholm 

men som egentligen var tänkt att vara ett minne över 

esternas flykt över Östersjön 50 år tidigare. 

Myndigheter kritiseras den 2 oktober 

Förutom den starkt känslomässiga rapporteringen från 

minneshögtider och minnesgudstjänster som hålls över 

hela Sverige rapporteras om andra nyheter kring Estoniaolyckan. 

Kritik riktas mot det finska räddningsarbetet, 

haverikommissionens ledning och mot Sjöfartsverket och 

deras relationer till rederinäringen. Filmningen av vraket 

med robotkamera redovisas också. 

66 


Intervju med Ingvar Carlsson i TV 1, 

Aktuellt, den 30 september 

Reportern: Idag inleds också det tunga 

arbetet med att identifiera de få kroppar 

som har hittats. Ännu saknas hundratals 

av offren. En bärgning av Estonia är en 

förutsättning för att hitta fler och för de 

anhörigas skull ska Estonia bärgas. Det 

säger idag vår blivande statsminister. 

IC: Ja, jag anser att alla ansträngningar 

måste göras för att få upp fartyget, 

det av hänsyn till de människor som redan 

har drabbats väldigt hårt. Det här är för 

hela vårt land en oerhört svår upplevelse 

och allt vi kan göra för att minska 

påfrestningarna bör vi göra. 

Reportern: Oavsett vad det kostar att 

bärga fartyget? 

IC: Jag är beredd att förorda att även 

om det kostar väldigt mycket så ska vi 

försöka det. 

Orsaksdiskussion 

Mot slutet av den första veckan efter haveriet handlar 

mediernas rapportering om vad som kan ha varit orsaken 

till att bogvisiret lossnade. En preliminär rapport från haverikommissionen 

presenteras, nu ska bogvisiret bärgas 

och undersökas för att ge klarhet i frågan om vad som 

egentligen hände. Sjöfartsverket påbjuder att bogvisir på 

liknande fartyg svetsas igen. På flera håll förekommer 

skarp kritik mot Estland och ansvaret läggs också på rederiet 

Nordström & Thulin.

TIDEN DÅ EN NY REGERING TILLTRÄDER OCH 

BEREDNINGSARBETET INFÖR ETT BESLUT OM ESTONIAS ÖDE FORTSKRIDER 

21 

Den nya regeringen tillträder fredagen den 7 oktober 

Ny kommunikationsminister får huvudansvaret för Estonia. 

Beredningsarbetet inriktas på omhändertagande av omkomna genom bärgning av fartyget. 

I och med den nya regeringens tillträde upplöses den 

tidigare regeringens krisgrupp, som arbetat med Estoniafrågan 

under den gångna veckan och överlämnar till Ingvar 

Carlssons regering. 

Kommunikationsministern får huvudansvaret för 

Estoniafrågan 

När den nya regeringen tillträder diskuteras formerna för 

det fortsatta arbetet med Estonia. Ingvar Carlsson vill inte 

fördela ansvaret på flera departement, eftersom det då 

finns risk för att frågor hamnar ”mellan stolarna”. Därför 

beslutar regeringen under ett extra regeringssammanträde, 

måndagen den 10 oktober, att den nya kommunikationsministern, 

Ines Uusmann, får huvudansvaret för 

Estoniafrågan. På Statsrådsberedningen får statsrådet Jan 

Nygren och den politisk sakkunnige tjänstemannen Kjell 

Lindström ansvar att bistå Ines Uusmann, särskilt med 

anhörigkontakter. 

Kommunikationsdepartementets huvudansvar innefattar 

även informationsarbetet riktat till medierna och 

kommunikationen med anhöriga och överlevande. Det 

beslutas att samordning skall ske med Statsrådsberedningen 

42 . 

Ministern orienterar sig om Estonia och planerar 

arbetet på departementet 

Tillsammans med Siv Gustavsson, som blir politisk sakkunnig 

hos ministern, kontaktar Ines Uusmann Jan-Olof 

Selén på departementet för att informera sig om det arbete 

som tjänstemännen utfört i Estoniafrågan. Selén själv 

är förhindrad att delta i ett möte med ministern så 

departementssekreteraren Alf Stenkvist får i uppdrag att 

muntligt redogöra för de promemorior som upprättats på 

departementet. Ines Uusmann berättar i ett samtal med 

analysgruppen att hon fick en känsla av att arbetet på departementet 

var kaotiskt när hon tillträdde. 

67

Överlämnandepärm och erbjudande om hjälp från tidigare 

statssekreteraren på departementet 

Från Mats Odell överlämnas en pärm som sammanställts 

av Anders Iacobæus, rättschef på departementet, och som 

innehåller protokoll och minnesanteckningar från 

statsrådsgruppens möten, upprättade promemorior och 

aktuell korrespondens angående Estonia. Per Egon Johansson, 

som i den avgående regeringen arbetat intensivt 

med Estoniafrågan veckan efter haveriet, erbjuder Ines 

Uusmann förstärkning i arbetet men ingen kontakt tas. 

Planeringsmöte på söndagen 

Redan på söndagen den 9 oktober träffas Ines Uusmann 

och de övriga politiska tjänstemännen på Kommunikationsdepartementet 

för ett planeringsmöte. De nyanställda 

politiska tjänstemännen som är närvarande vid mötet 

är statssekreteraren Magnus Persson, pressekreteraren 

Eva Lindau och Siv Gustavsson, som är politisk sakkunnig. 

Vid mötet diskuterar de departementets ansvarsområden 

43 . Estoniafrågan diskuteras inte särskilt. 

På Kommunikationsdepartementet har de politiska 

tjänstemännen därefter möten om Estoniafrågan varje 

dag. 

Statssekreterare Magnus Persson har berättat för 

analysgruppen att han uppfattade uppdraget till Sjöfartsverket 

som ett steg mot en lösning av frågan om hur de 

omkomna skulle tas omhand. Detta mot bakgrund av de 

båda statsministrarnas uttalanden. 

Beredningsarbete inriktat på ett omhändertagande av 

omkomna eller bärgning 

På Kommunikationsdepartementet utgår alla vid den här 

tiden från att man ska försöka bärga fartyget. Utgångspunkten 

i det resonemanget bygger på Ingvar Carlssons 

och Carl Bildts uttalanden strax efter olyckan. Syftet är att 

man skall försöka komma fram till vad som är bäst att göra 

och vad som skadar minst. Men det är en bärgning av hela 

fartyget arbetet inriktas på, inte ett omhändertagande av 

de omkomna ur det sjunkna fartyget. 

Diskussionen på Kommunikationsdepartementet 

68 

TIDEN FRÅN DEN 7 OKTOBER 1994 TILL DEN 15 DECEMBER 1994 

handlar också om vilka problem som uppstår om man väljer 

att sända ner dykare för att hämta de omkomnas kroppar. 

Ines Uusmann menar att ett omhändertagande måste 

innebära en bärgning av fartyget, eftersom det är enda sättet 

att omhänderta alla de omkomna som finns i fartyget. 

Inom ramen för detta resonemang vägs tankar om de anhörigas 

rätt att få hem och begrava sina döda. 

Man vet inte hur många omkomna som finns på havsbotten 

runt fartyget eller hur många som har flutit bort 

med strömmarna. 

Tjänstemän arbetar med beslutsunderlag och information 

Tjänstemännen, med enhetschefen Jan-Olof Selén i spetsen, 

har till uppgift att ta fram underlag till beslut för regeringen. 

När ett beslut väl är fattat och uppdrag lämnats 

till något annat organ, inväntar man resultatet innan frågan 

på nytt bearbetas. Så är fallet nu när Sjöfartsverket fått 

i uppdrag att utreda de tekniska och legala förutsättningarna 

för att återfinna och omhänderta omkomna från 

Estonia. Under denna tid tar enhetschefen och andra sig 

an de brev som inkommit och svarar på telefonsamtal från 

anhöriga och andra. De ger så saklig information som de 

kan till dem som ringer. 

Pressekreteraren ansvarar för pressoch 

informationsarbetet 

Medierna vill ha Ines Uusmanns medverkan i en rad sammanhang. 

Pressekreteraren Eva Lindau ansvarar för 

informationsarbetet på departementet och ser till att ministern 

är tillgänglig för intervjuer och annan medverkan i 

medierna. Huvudprincipen är tillgänglighet i alla sammanhang. 

Mediearbetet upptar också en hel del tid för 

rättschefen Anders Iacobæus. 

Mediastrategi 

Under de första sex månaderna saknas mediastrategi. 

Trycket från medierna på Kommunikationsdepartementet 

och Ines Uusmann är hårt och ministern ställer upp så 

ofta hon förmår. Speciellt stor blir efterfrågan på hennes 

medverkan i samband med regeringens senare beslut om


att låta Estonia bli kvar på botten av Östersjön och att 

täcka över fartyget. Efter sex månader gör Eva Lindau ett 

slags strategi för hur mediearbetet skall bedrivas på Kommunikationsdepartementet. 

Tjänstemännen står för kontinuitet 

Kontakten mellan tjänstemännen och politikerna på 

Kommunikationsdepartementet är inte den bästa. Rättschefen 

Anders Iacobæus uppfattar det som att arbetet tappar 

fart och kontinuitet i och med regeringsskiftet. Det är 

ingen enkel situation för den nya politiska ledningen att 

komma in i arbetet och börja arbeta med människor de 

inte känner. 

Kommunikationsdepartementet får löpande information 

framför allt från Sjöfartsverket, men även från polisen 

och senare från anhörigföreningar. Det förekommer 

hela tiden kontakter med de övriga berörda länderna, 

framför allt Estland. Från Estland kommer inga krav på 

bärgning. 

Polisen kontaktar Justitiedepartementet och önskar en 

diskussion om bärgning och omhändertagande 

Inom polisen har det allt sedan haveriet förts diskussioner 

rörande frågan om bärgning av fartyget och omhändertagande 

av kroppar kring fartyget. Den 9 oktober kontaktar 

Roland Ståhl Justitiedepartementet och framför polisens 

synpunkt att en diskussion i frågan måste föras redan vid 

denna tidpunkt, med hänsyn till vad som händer med 

kroppar som ligger i vatten mer än två till tre veckor. 

Rättschefen Stefan Strömberg lovar att se till att frågan 

kommer upp på dagordningen. 

Det norska bärgningsföretaget Stolt Comex 

kontaktar polisen 

Samma dag får polisen i Stockholm ett telefonsamtal från 

Stolt Comex. Med anledning av att dykföretaget inte fått 

något svar på sitt erbjudande, av den 6 oktober, till Kommunikationsdepartementet, 

vänder man sig nu till polisen. 

Stolt Comex, som har förevisat sitt räddningsfartyg i 

Finland, erbjuder sig att göra detsamma i Nynäshamn den 

12 oktober. 

Ines Uusmanns uttalanden om Stolt Comex 

Ines Uusmann anser att det inte kan vara fråga om ett seriöst 

företag och hon tycker det är oetiskt av dem att ligga 

vid Hangö och vänta för att kunna profitera på olyckan. 

Hon minns att någon sade, att det redan efter några timmar 

efter katastrofen var för sent att söka omkomna runt 

vraket eftersom kropparna redan då skulle ha förts bort av 

strömmar. Denna uppfattning återges i massmedierna. 

Stolt Comex går i svaromål 

På kvällen den 12 oktober inkommer ett nytt telefax från 

Stolt Comex till Kommunikationsdepartementet i vilket 

Ines Uusmanns påstående om att företaget inte är seriöst 

bemöts. Stolt Comex informerar om sin verksamhet och 

berättar att de är världens största undervattensentreprenör 

med 3 000 anställda över hela världen och en årsomsättning 

om 2,4 miljarder norska kronor. Företaget har 

tidigare anlitats i samband med stora katastrofer som t.ex. 

Alexander L. Kielland, Piper Alpha och Partnair. I telefaxet 

påtalas också att man inte fått något svar på sin propå 

till departementet. 

69

På sin andra egentliga arbetsdag, den 11 oktober, får 

Ines Uusmann Sjöfartsverkets rapport. Den är rubricerad 

Rapport angående de tekniska och legala förutsättningarna 

att återfinna och omhänderta omkomna från färjan 

Estonia. Ministern och hennes närmaste medarbetare är 

närvarande då Johan Franson gör en kort föredragning av 

rapportens innehåll. Därefter håller Ines Uusmann presskonferens. 

Rapporten överlämnas också skriftligen till 

Utrikes-, Justitie-, Social- och Civildepartementet. 

Inga legala hinder eller skyldigheter 

Av rapporten framgår det att inga legala hinder eller skyldigheter 

föreligger för någon att eftersöka eller omhänderta 

de omkomna efter fartygsolyckan. I rapporten beaktas 

inte regler om förhållandet mellan olika stater och 

heller inte den omständigheten att andra medborgare än 

de från Sverige, Estland och Finland finns bland de omkomna. 

70 


22 

Sjöfartsverkets rapport överlämnas 

till Kommunikationsdepartementet 

Det konstateras att inga legala eller tekniska hinder finns för att eftersöka 

eller omhänderta omkomna efter Estoniahaveriet. Nya frågor av etisk karaktär väcks. 

I rapporten antas att det övervägande antalet omkomna 

kan återfinnas inuti fartyget, men man tror också 

att omkomna kan påträffas utanför. Det beskrivs att ett 

omhändertagande av omkomna kan ske endera genom ett 

lyft av fartyget eller genom dykningar inuti det, där det 

ligger på havsbotten. Att alla omkomna kan återfinnas anses 

som mycket osannolikt. 

Genomsökning av fartyget 

I rapporten utgår man erfarenhetsmässigt från att fartygets 

inredning är förstörd. Möbler, innertak och mellanväggar 

antas ha rasat överallt. Det anses troligt att vattenmassor 

kommit in med mycket stor kraft på vissa platser i 

fartyget. Ett omhändertagande av de omkomna innebär 

att man röjer sig fram genom förstörelsen. Detta beskrivs 

som ett riskfyllt företag, oavsett om det sker under eller 

över vattenytan. Det framgår inte var de omkomna kan 

förväntas befinna sig inuti fartyget


För att genomföra dykningar inuti Estonia krävs s.k. 

mättnadsdykning 44 . Varje dykeriarbete i omedelbar närhet 

av, på eller i fartyget är, enligt rapporten, mycket riskfyllt 

och måste förberedas med inspektions- och säkerhetsarbeten. 

Det konstateras att vissa delar av fartyget kommer att 

vara svåra att söka igenom, men det anses ändå möjligt att 

återfinna och omhänderta en del av de omkomna. Arbetet 

med att genomsöka fartyget beräknas ta mellan två och 

fyra månader och kan inte utföras efter att isen lagt sig. 

Bärgning av fartyget 

En del av rapporten behandlar ett lyft av hela fartyget, vilket 

beräknas vara en utomordentligt krävande uppgift. 

Vattendjupet på platsen där fartyget ligger anges till ca 70 

meter. Djupet utgör inget hinder i sig men det medför att 

arbetet tar längre tid och är svårare. Lyftet måste ske i två 

etapper som inleds med att fartyget rätas upp. 

Arbetet beräknas kunna vara klart i juni–augusti 1995. 

Efter att fartyget lyfts måste det genomsökas och de omkomna 

omhändertas. Därefter kan fartyget skrotas eller 

sänkas. 

Johan Franson konstaterar att ett omhändertagande av 

omkomna, särskilt efter att fartyget lyfts, får betydande 

praktiska konsekvenser. Han pekar också på de etiska bedömningar 

som måste göras 45 . 

Nya frågor väcks 

Efter Johan Fransons föredragning diskuterar ministern 

och hennes medarbetare på Kommunikationsdepartementet 

hur man ska gå vidare i beredningen av ärendet. 

Finns tillräckligt underlag för att fatta ett beslut i 

bärgningsfrågan? 

Frågan har successivt breddats till att även omfatta andra 

dimensioner än de tekniska och legala frågeställningarna. 

De som tagit del av Fransons föredragning och den 

skrivna rapporten börjar nu att ställa sig frågor av etisk ka- 

raktär. Vem avgör vilka som ska omhändertas om man inte 

bärgar hela fartyget? Vad gör man med omkomna som 

inte kan identifieras? Hur förhåller man sig till anhöriga 

som inte vill ha hem sina omkomna? Kan man hantera de 

dödas kroppar på ett värdigt sätt? Hur går det till rent 

praktiskt? Är det möjligt att skärma av mediernas bevakning 

i samband med bärgningsarbetet? Hur många omkomna 

finns kvar inuti fartyget? Skadas kropparna vid en 

bärgning? 

Tanken på ett etiskt råd föds 

Vid ett samtal mellan Ingvar Carlsson och Ines Uusmann, 

på eftermiddagen efter Johan Fransons föredragning av 

Sjöfartsverkets rapport, väcks tanken på tillsättandet av ett 

råd som ska belysa etiska problem i samband med en bärgning. 

Frågan diskuteras också med Jan Nygren. 

Ines Uusmann påbörjar arbetet med att ta fram namn 

på lämpliga personer för ett sådant råd. Utgångspunkten i 

detta läge är, enligt uppgifter från Ines Uusmann, att fartyget 

ska bärgas och man vill inte förlora tid. Kommunikationsministern 

samtalar med Siv Gustavsson och Eva 

Lindau, om lämpliga personer att ingå i ett etiskt råd. Eva 

Lindau diskuterar frågan med Jan-Olof Selén som bidrar 

med namn på personer som han anser lämpliga. Alla är 

ense om att etiska rådet ska utgöras av en grupp kloka och 

kända personer med olika bakgrund. 

Otålighet inför ett regeringsbeslut 

I medierna och bland anhöriga växer otåligheten inför ett 

väntat regeringsbeslut. Eva Lindau, som har mött människor 

i kris i sitt tidigare arbete som kvällstidningsjournalist, 

har hjälp av denna erfarenhet i sitt arbete på Kommunikationsdepartementet. 

När arga människor ringer henne 

tänker hon att den ilska hon får ta emot inte är riktad mot 

henne som person. Hon uppfattar det som att de anhörigas 

vrede är utlöst av regeringens tveksamhet inför ett beslut 

i bärgningsfrågan. 

71

Med anledning av frågorna som väcks efter 

Sjöfartsverkets redovisning, kontaktar departementsrådet 

Jan-Olof Selén rättsläkaren Robert Grundin i den svenska 

identifieringskommissionen. Selén vill bland annat ha svar 

på frågan om det är möjligt att identifiera en kropp som 

legat i vatten ett halvt år. Grundin är inte oförberedd på 

frågan, eftersom han några dagar tidigare har varit i kontakt 

med Johan Franson som framfört önskemål om att få 

ställa frågor om kropparnas förväntade tillstånd. Robert 

Grundin meddelar Selén att han är beredd att svara på frågor 

och att göra en föredragning om identifieringsproblematiken 

följande dag på Kommunikationsdepartementet. 

Experter besvarar frågor om identifiering av omkomna 

Den 12 oktober sammanträffar kommunikationsminister 

Ines Uusmann, pressekreterare Eva Lindau samt statssekreterare 

Jan-Olof Selén med delar av den svenska 

72 


23 

Registrering, identifiering och passagerarlistor 

Den svenska identifieringskommissionen möter kommunikationsministern 

och belyser identifieringsarbetet vid omhändertagande av alla omkomna på Estonia. 

Överenskommelse om dödförklaring av Estoniaoffren träffas. 

identifieringskommissionen, polisöverintendenten Roland 

Ståhl, rättsläkaren Robert Grundin, kriminalkommissarien 

Jan Olsson och rättsodontologen Håkan 

Mörnstad, för en föredragning om ett eventuellt 

identifieringsarbete. 

Ett monumentalt administrativt problem 

Robert Grundin beskriver de vetenskapliga metoder som 

finns för att genomföra en identifiering. Av beskrivningen 

framgår att det stora problemet är av administrativ art. 

Identifieringen av de 93 omkomna som utfördes i Finland 

tog två till tre veckor, trots att man där har en betydligt 

mera avancerad organisation än vad som finns i Sverige. 

Att identifiera 100 omkomna i Sverige kan gå om man 

omdisponerar och bottenskrapar resurserna, men att 

identifiera 1 000 omkomna är, enligt Robert Grundins 

uppfattning, ett monumentalt problem.


Svenskar kan identifieras genom tandundersökning 

Vid diskussion om de olika identifieringsmetoder som är 

lämpliga framgår att tandundersökning kommer att användas 

i första hand. Håkan Mörnstad menar att i princip 

alla omkomna svenskar som omhändertas kan identifieras 

med hjälp av tandläkarjournaler. Dessa underlag är tillgängliga 

och innehåller fullödig information. För omkomna 

som inte kan identifieras på detta sätt måste andra 

metoder användas. 

Roland Ståhl framhåller att det definitiva fastställandet 

av varje omkommens identitet kräver att en gemensam 

bedömning görs av rättsmedicinare, rättsodontologer och 

kriminaltekniker. När denna bedömning är gjord är det 

han som slutligen godkänner resultatet av arbetet. 

Kroppars påverkan av tiden i vatten 

Ines Uusmann vill ha svar på frågan om hur en människokropp 

påverkas av att ligga i vatten en längre tid. 

Identifieringsexperterna menar att det inte går att gene- 

rellt avgöra i vilket tillstånd de omkomnas kvarlevor är. 

Resonemanget förs utifrån tidigare erfarenheter från 

bland annat sjöolyckor, i relation till hur länge det kommer 

att dröja innan Estonia kan bärgas. 

Faktorer som tiden i vattnet, vattnets salt- och syrehalt, 

temperaturen i vattnet och faunan på plats avgör 

kropparnas tillstånd. Det anses utrett att de flesta av de 

omkomna kan identifieras, men kropparna kan inte förväntas 

vara i sådant skick att det är lämpligt att deras anhöriga 

ser dem. 

Bildvisning från sjöolyckor 

Vid föredragningen visas bilder som tagits i samband med 

bärgningar. De föreställer omkomna människor och miljöer 

från andra sjöolyckor. Som exempel kan nämnas bilder 

på de omkomna i den svenska ubåten Ulven, som minsprängdes 

under andra världskriget och bärgades några 

månader senare. 

73

Problem för personal 

Roland Ståhl redogör vid mötet för sin syn på de personalproblem 

som kan förväntas uppstå vid omhändertagandet 

av kroppar efter en bärgning av fartyget. Speciellt kriminaltekniker, 

som inte dagligen arbetar med omkomna riskerar 

att få psykiska problem i samband med arbetet att 

tömma det torrlagda fartyget. De får utföra ett detaljarbete 

med att omhänderta de omkomna och deras tillhörigheter, 

som ligger i hytterna eller runt omkring de döda. 

Allt måste noggrant dokumenteras så att det kan användas 

om så behövs för en senare identifiering. 

Registrering av dödsfallen 

Den fråga som uppkommit med anledning av Estoniahaveriet, 

rörande dödförklaring av omkomna som inte påträffats, 

är speciellt angelägen för de anhöriga. Riksskatteverket 

konstaterar att det i vissa synnerliga undantagsfall 

finns möjlighet att registrera en person som avliden i 

folkbokföringen, trots att kroppen inte påträffats, genom 

ett förvaltningsrättsligt beslut. Med anledning av detta 

samråder rättssekretariatet på Rikspolisstyrelsen och befattningshavare 

på Riksskatteverket och resultatet blir att 

Rikspolisstyrelsen upprättar några olika tänkbara situatio- 

74 


ner när en person skall kunna registreras som avliden, 

trots att kroppen inte påträffats. 

En överenskommelse mellan Riksskatteverket och 

Rikspolisstyrelsen leder till att följande situationer kan anses 

uppfylla beviskraven: 

Personen finns med på passagerar- eller besättningslista 

och har av anhörig anmälts eller bekräftats saknad. 

I de fall där den saknade inte finns angiven på någon 

sådan lista måste en alternativ lösning användas. Exempel 

är när utredning genom uppgifter från anhöriga 

eller förhör med överlevande kan bekräfta att personen 

varit med på resan. Bevis kan också utgöras av exempelvis 

mobiltelefonsamtal som skett från fartyget, 

av preliminärbokningar eller av en bil som står uppställd 

vid färjeterminalen. 

Den 14 oktober informerar Rikspolisstyrelsen samtliga 

länspolismästare att det ankommer på berörda polismyndigheter 

att verkställa erforderlig utredning och redovisa 

denna till ID-kommission. Denna redovisning sker den 20 

oktober. Med ID-kommissionens bedömning att personen 

befann sig ombord som grund fattar skattemyndigheterna 

därefter beslut om att registrera dödsfallet.


24 

Svenska kyrkan för samtal om etiska frågor 

Den 12 oktober hålls ett biskopsmöte i Uppsala, 

vid vilket Sveriges samtliga biskopar deltar. På dagordningen 

under rubriken Katastrofer, finns M/S Estonias 

förlisning. Biskoparna samtalar om sina erfarenheter av 

kyrkans insats i mötet med anhöriga, vid exempelvis 

minnesgudstjänster och arbete i krisgrupper. Det diskuteras 

även vilken hjälp landets präster behöver för att forma 

minnes- och avskedsgudstjänster för de anhöriga till en 

omkommen, vars kropp inte återfunnits. 

Havet som grav diskuteras vid biskopsmöte i Uppsala 

Därefter kommer samtalet att handla om de etiska frågorna 

i samband med omhändertagande av de döda. Under 

detta samtal betonar biskoparna det gamla synsättet 

att också havet kan vara en grav. Biskoparna understryker 

samtidigt vikten av att anordna minnesplatser, nationellt 

och lokalt. Därutöver diskuteras möjligheten av en välsignelse- 

och bönegudstjänst till havs, vid Estonias förlis- 

Estoniakatastrofen på dagordningen vid biskopsmöte i Uppsala. 

Diskussioner om havet som grav. 

ningsplats. Tanken är att denna gudstjänst skall genomföras 

tillsammans med ärkebiskoparna från de lutherska 

kyrkorna i Finland och Estland, i närvaro av statsledningarna. 

Ärkebiskopens uttalanden i massmedierna 

Några dagar efter biskopsmötet formulerar ärkebiskop 

Gunnar Weman sina tankar i bärgningsfrågan när han svarar 

på läsarnas frågor i Expressen. Tidningen har satt samman 

en expertpanel som skall besvara allmänhetens frågor 

om Estoniakatastrofen. Den 16 oktober får han bland annat 

dessa frågor: 

”Går det att göra en individuell begravning med gravsten 

utan att det finns någon kropp?” Han svarar: ”Det går 

inte utan kropp, då gör vi en avskedsgudstjänst.” 

På påståendet ”Det havet tar skall havet ha!” svarar ärkebiskopen: 

”Jag tror att det ligger något i det. Också havet 

är en kyrkogård, och det tror jag att människor längs 

75

våra kuster förstått genom åren. Om man skall bärga färjan 

kommer man aldrig att få upp alla de saknade och dessutom 

får man inte upp den förrän nästa sommar. Då kan 

man fundera på vad som blir riktigast för dessa människor. 

Jag kan förstå att man vill ha en kropp – men samtidigt blir 

det ett trauma för alla dem som inte får några kroppar.” 

En annan fråga lyder: ”När sjömän dog förr i tiden 

lade man ut blomkransar där de hade drunknat. Kan man 

inte göra så i det här fallet också om båten inte kan bär- 

76 


gas?” Gunnar Weman svarar: ”Jo, det är åt det hållet till vi 

funderar. Vi försöker samla ärkebiskoparna i Sverige, Finland 

och Estland. Vi vill, oberoende av om man försöker 

bärga fartyget, hålla en minnesgudstjänst till havs.” 

Den 18 oktober fortsätter Expressen att ställa läsarnas 

frågor till experterna. Då får Gunnar Weman frågan: ”Vill 

inte de flesta anhöriga att de avlidna ska vila på havets botten?” 

Han svarar: ”Det vet vi inte och jag tycker att man 

kanske inte är mogen att fatta det beslutet än.”


25 

Arbetet med att identifiera omhändertagna omkomna 

Den 12 oktober får Utrikesdepartementet en underrättelse 

från den finska Centralkriminalpolisen om att 

11 omkomna svenskar identifierats. Den svenska identifieringskommissionen 

får löpande besked om vilka de 

döda är. Så snart ett skriftligt besked kommer underättas 

de anhöriga genom den lokala Polismyndigheten. Den 19 

oktober får berörda veta att deras anhörigas kistor anländer 

till Värtahamnen dagen därpå klockan 07.15. 

Gudstjänst i Riddarholmskyrkan 

På initiativ av polisen i Stockholm hålls en andakt i 

Riddarholmskyrkan den 20 oktober. Gudstjänsten är en 

mottagningsceremoni för de 29 kistor med identifierade 

omkomna som kommer till Sverige från Finland denna 

dag. Poliserna som sköter eskorten av kistorna vill avsluta 

sitt uppdrag på detta, som de upplever, värdiga sätt. Kistorna 

körs fram till Riddarholmskyrkan i en vit lastbil med 

de svenska, estniska och finska flaggorna på sidan. En av 

29 omkomna svenska medborgare kommer hem och andakt 

hålls i Riddarholmskyrkan på initiativ av polisen i Stockholm. 

kistorna ställs på kyrktrappan eftersom den omkomna tillhör 

ett annat trossamfund än svenska kyrkan. 

Stockholms stift har denna gång liksom tidigare vid 

minneshögtiderna i Storkyrkan en samordnande funktion. 

Polismyndigheten i Stockholm, Civildepartementet, 

Riksmarskalksämbetet, Stockholms Domkyrkoförsamling, 

Ärkestiftet och Rikspolisstyrelsen samarbetar under 

planeringsarbetet. 

Många människor söker sig till Riddarholmskyrkan 

för att delta i ceremonien. Besvikelsen blir stor vid kyrkporten 

när kyrkan inte rymmer alla. 

Samtliga omhändertagna omkomna identifierade 

Den 2 november anländer ytterligare tio kistor med omkomna 

till Stockholm. Samtliga 94 omkomna som har 

omhändertagits i Finland är nu identifierade. 39 omkomna 

är svenskar. I en TT-notis meddelas de omkomnas 

namn, ålder och hemort. 

77

Den 18 oktober hålls en första partiledaröverläggning 

46 i Estoniafrågan. Till denna är följande experter 

inbjudna: Roland Ståhl, Robert Grundin, Jan Olsson, 

Håkan Mörnstad och Johan Franson. Experterna deltar 

som föredragande samt för att besvara frågor. 

Under mötet rapporteras resultatet av Sjöfartsverkets 

utredning om de tekniska och legala möjlighetena att omhänderta 

omkomna. Representanterna från den svenska 

identifieringskommissionen informerar om rättsmedicinska 

och kriminaltekniska frågor kring ett identifieringsarbete. 

Ines Uusmann redovisar idéer om att inhämta synpunkter 

från ett etiskt råd. Hon beskriver även sina intryck 

av anhörigas åsikter i frågan om ett omhändertagande av 

omkomna. Utöver detta berörs även frågor som 

utformandet av en nationell minnesvård och behovet av 

att ha en dialog med Finland, Estland och andra länder i 

denna och andra frågor. 

78 


26 

Den första partiledaröverläggningen 

Den svenska identifieringskommissionen besvarar frågor och informerar om rättsmedicinskt 

och kriminaltekniskt arbete vid ett omhändertagande av omkomna. 

Deltagarna ställer frågor till experterna 

Politikerna erbjuds att ställa kompletterande frågor efter 

experternas föredragningar. Bland annat uttrycks önskemål 

om en beskrivning av kropparnas tillstånd och förhållandena 

inuti vraket. 

Robert Grundin redogör för hur människokroppar 

som legat i vatten påverkas när de kommer i kontakt med 

luftens syre. Enligt Grundin sker en snabb och kraftig 

föruttnelse när kropparna kommer i kontakt med luften i 

samband med ett lyft av Estonia. Redogörelsen baseras på 

att det handlar om närmare tusen kroppar och bygger på 

tidigare erfarenheter. Bilder inifrån Ulven med omkomna 

visas även i detta sammanhang. 

Efter föredragningarna avslutas mötet med en allmän 

diskussion kring deltagarnas syn på frågan om bärgning av 

Estonia och omhändertagande av omkomna.


Deltagarnas intryck efter partiledaröverläggningen 

Analysgruppen har samtalat med ett antal av deltagarna 

vid denna överläggning och redovisar här några intryck47 som förmedlats. 

Peter Egardt, förutvarande statsminister Carl Bildts 

statssekreterare, berättar för analysgruppen att en viss irritation 

uppstår bland mötesdeltagarna när regeringen radar 

upp de problem som en bärgning av Estonia skulle 

medföra – utan att ha några slutsatser eller uppfattningar 

klara. Han minns att diskussioner förs om behovet av ytterligare 

utredningar och stöd till anhöriga. 

Centerpartiets vice ordförande Helena Nilsson, som 

är läkare till yrket, berättar att hon uppfattade experternas 

redovisning som mycket formell. Problemställningar föredrogs. 

Någon beskev fartygets läge och den lagstiftning 

som gäller på området. Experterna beskrev förutsättningar 

för bärgning och alternativet att omhänderta kroppar 

med hjälp av dykare, som ett arbete som skulle kräva 

mycket stora personella resurser. Hennes uppfattning var 

att det snabba identifieringsarbete som måste ske, då fartyget 

kommer ovan vattenytan, krävde resurser som inte 

fanns i Sverige. Det var dock klart att problemet hade en 

lösning. 

79

Den första rapporten från Sjöfartsverket utgör 

grunden för ytterligare ett uppdrag. Nu gäller det en fördjupad 

analys av hur en bärgning ska gå till. Sjöfartsverket 

får i uppdrag att genomföra en konsekvensanalys avseende 

omhändertagande av de omkomna från Estonia. 

Uppdrag åt Sjöfartsverket att göra en 

konsekvensanalys 

I regeringsbeslutet av den 20 oktober formuleras följande: 

”Regeringen uppdrar åt Sjöfartsverket att, i nära kontakt 

med berörda myndigheter i Sverige, Estland och Finland, 

genomföra en konsekvensanalys avseende omhändertagande 

av de omkomna från färjan Estonia som underlag 

inför ett samlat ställningstagande. Sjöfartsverket skall löpande 

hålla regeringen informerad om arbetets fortskridande. 

Sjöfartsverket skall ta erforderliga kontakter med 

den internationella haveriutredningen av Estonias förlisning 

samt med det särskilda råd som regeringen denna dag 

80 


27 

Viktiga beredningsbeslut 

Under oktober och november fortsätter beredningsarbetet och regeringen fattar den 20 oktober 

ett antal beslut, som bland annat innebär uppdrag för Sjöfartsverket, tillsättandet av en särskild utredare 

för anhöriga och överlevande och tillsättandet av ett etiskt råd. 

bemyndigar chefen för Kommunikationsdepartementet 

att tillkalla avseende olyckan och dess följder. Uppdraget 

skall genomföras skyndsamt.” 

Den svenska identifieringskommissionen uppdras att 

genomföra en konsekvensanalys 

Som en del av insamlandet av underlag för konsekvensanalysen 

uppdrar Sjöfartsverket genom Johan Franson 

samma dag åt den svenska identifieringskommissionen att 

göra en konsekvensanalys över vilket arbete som skulle bli 

aktuellt om Estonia bärgas. Ordföranden Roland Ståhl 

fördelar uppdraget mellan olika personer, bland andra Jan 

Olsson och Robert Grundin. 

Tillsättande av ett etiskt råd 

I samma regeringsbeslut av den 20 oktober bemyndigas 

kommunikationsministern att sammankalla ett etiskt råd. 

”Regeringen bemyndigar chefen för Kommunikationsde-


partementet att tillkalla ett råd med uppdrag att bistå regeringen 

i etiska frågor och överväganden avseende 

Estonias förlisning och dess följder. Rådet skall vidare informera 

om och kunna medverka till diskussioner i etiska 

frågor samt bistå vid kontakter med överlevande, anhöriga 

och andra berörda från färjeolyckan.” 

Flera av de tilltänkta ledamöterna är vid det laget redan 

vidtalade. Anhöriga har till analysgruppen framfört att de 

begärde att få en representant i rådet men nekades detta. 

Av regeringsbeslutet framgår inte Etiska rådets formella 

ställning. Här finns flera intryck, ett är att rådet var 

en kommitté, det vill säga att betrakta som en myndighet, 

ett annat att det inte var en kommitté. Enligt Ines 

Uusmanns uppfattning var det Etiska rådet formellt sett 

en utredning. 

Ledamöter i Etiska rådet 

• Sten Andersson, f.d. utrikesminister. 

• Lars H Gustafsson, barnläkare som arbetat mycket 

med humanitära frågor. 

• Peter Paul Heineman, läkare som bedöms åtnjuta ett 

stort förtroende hos det svenska folket genom sina 

många år som radiodoktor. 

• Caroline Krook, domprost i Stockholm och tidigt förknippad 

med Estoniafrågan på grund av att det var hon 

som höll i flera minneshögtider i samband med 

olyckan, i Storkyrkan och i Riddarholmskyrkan. 

• Anders Lindström, vid den här tiden ordförande i 

Sjöfolksförbundet. 

• Eva Sahlin, mentalsköterska och avdelningsdirektör 

vid Socialstyrelsen. Eva Sahlin uppfattar att hennes 

roll i rådet är att representera ”den vanliga människan”. 

Hennes uppdrag i Etiska rådet är frikopplat från 

Socialstyrelsen, vilket innebär att hon inte behöver 

föra minnesanteckningar för myndighetens räkning. 

Eva Sahlin tillfrågas av Socialstyrelsens generaldirek- 

81

tör Claes Örtendahl om hon vill åta sig uppdraget i 

Etiska rådet och säger då ja. 

• Yrsa Stenius, journalist och författare som skrivit 

böcker om makt och journalistik, etik och moral. 

• Karin Söder, tidigare riksdagsman och utrikesminister 

som vid den här tiden är ordförande i Rädda Barnen. 

• Bertil Werkström, ärkebiskop emeritus. 

Undersökning av förutsättningarna för en nationell 

minnesvård 

Regeringen uppdrar genom kulturminister Margot Wallström 

åt Statens konstråd att undersöka förutsättningarna 

för en nationell minnesvård för att hedra Estoniakatastrofens 

offer. I regeringsbeslutet står att Konstrådet under arbetet 

ska samråda med de kommuner, där särskilt många 

människor drabbats av katastrofen. Uppdraget, som ska 

innefatta redovisning av konstnärliga, tekniska, organisatoriska 

och övriga förutsättningar för minnesvården, skall 

redovisas till regeringen senast den 15 december 1994. 

Stöd till efterlevande i Estland 

Den 27 oktober beslutar regeringen att lämna ekonomiskt 

stöd till estniska efterlevande med 500 000 kronor. Stödet 

skall gå till utbildningsinsatser bland de mest behövande 

barnen och ungdomarna i Estland. 

82 


Tillsättande av särskild utredare 

Civilminister Marita Ulvskog förordnar den 8 november 

förre generalsekreteraren i Svenska Röda Korset Peter 

Nobel att som särskild utredare ge information och allmän 

vägledning till de anhöriga och de överlevande. 

Marita Ulvskog klargör vid ett möte med Peter Nobel att 

uppdraget gäller svenska medborgare och personer som är 

bosatta i Sverige. Syftet är inte att Peter Nobel skall 

fungera som advokat, rådgivare eller kurator för den enskilde. 

Peter Nobel inleder arbetet måndagen den 14 november. 

Han inser senare att det är viktigt att dela med sig av 

upplysningar och synpunkter till de drabbade från Estland. 

I frågor där anhörigas åsikter går isär eftersträvar han 

att vara neutral. Skadeståndsfrågan blir en viktig fråga för 

honom att arbeta med. Han upplever att anhöriga kommer 

i konflikt med varandra och med honom. 

Peter Nobel deltar i möten med anhöriga i stora delar 

av Sverige. Vissa människor uppträder aggressivt och är 

upprörda i samband med mötena. Han för intrycken från 

dessa möten vidare till ansvarig på Kommunikationsdepartementet. 

För Peter Nobel framstår det som om lika 

många anhöriga är för som emot en bärgning av Estonia. 48


28 

Kommunikationsdepartementets kontakter med anhöriga 

Ines Uusmann möter anhöriga i Borlänge. En demonstration med fackeltåg för omhändertagande 

av de omkomna. Särskild befattning inrättas på departementet för kontakterna med anhöriga. 

I samband med en EU-debatt i Borlänge, den 27 oktober, 

anordnas en träff mellan anhöriga och företrädare för 

regeringen. Från Kommunikationsdepartementet medverkar 

Ines Uusmann, Eva Lindau, Siv Gustavsson och 

Jan-Olof Selén. Närvarande är också Johan Franson och 

kommunalrådet i Borlänge, Georg Karlsson. Två anhöriga, 

Lennart Berglund och Stefan Forslund, håller i mötet. 

Före mötet har mötesarrangörerna gjort en enkät 

bland de anhöriga i salen som visar att 70 procent vill att 

Estonia ska bärgas. 

Under mötet informerar Johan Franson om sitt pågående 

arbete. Frågan om plundring och övertäckning av 

vraket diskuteras. Johan Franson säger att fartyget ligger 

så djupt att dykningar blir mycket svåra att genomföra. 

Eva Lindau och Siv Gustavsson tycker att stämningen 

är hätsk och obehaglig. Enligt Eva Lindau var Ines 

Uusmann helt oförberedd på den ”lynchstämning” som 

rådde. Bland de anhöriga som samlats uttrycks stark oro 

för plundring av bl.a. de omkomnas tillhörigheter. Representanterna 

från Kommunikationsdepartementet tycker 

att det finns en viss känsla av besvikelse hos dem som förespråkar 

bärgning. 

Ganska snart är Ines Uusmann tvungen att lämna mötet 

för att hinna till EU-debatten. Enligt uppgift från anhöriga 

stannar ministern drygt en kvart på mötet. De känner 

att hon inte lyssnat på deras argument för en bärgning. 

Dagen efter skriver Dala-Demokraten att Lennart 

Berglund lämnat in en ansökan till Ines Uusmann om statligt 

stöd till en stiftelse och förening för överlevande och 

anhöriga över hela landet. Han får stöd från Georg Karlsson. 

Enligt Lennart Berglund hoppas man få fram tillräckligt 

med pengar, även från kommuner, företag, privatpersoner 

och föreningar, för att förbereda en bärgning, om 

inte regeringen arbetar tillräckligt snabbt. Han hoppas 

också kunna utreda olyckans orsaker. 

83

Demonstration med fackeltåg 

Den 17 november ordnar anhöriga från Lindesberg en 

demonstration med fackeltåg i Stockholm. De anser att 

beslutet i bärgningsfrågan drar ut på tiden och vill med 

denna demonstration visa sin sorg. Tåget går från Sergels 

Torg mot Rosenbad där representanter för de sörjande tas 

emot av Jan Nygren, Ines Uusmann med medarbetare, 

Johan Franson och flera av de experter som anlitats av Sjöfartsverket 

samt Bertil Werkström, samtliga sittande vid 

podiet i lokalen. 

Mötet är känsloladdat och leds av en anhörig från Lindesberg 

som valts till mötesordförande. Frågor ställs till 

politikerna och de närvarande experterna. Kritik riktas 

mot regeringens arbete. Frågorna handlar om identifiering 

av de omkomna och vilka rättsmedicinska resurser 

som finns tillgängliga. Det ställs ibland detaljerade och 

närgångna frågor när det gäller de omkomnas förväntade 

tillstånd och hur ett lyft av fartyget ska gå till om det genomförs. 

Bertil Werkström är chockad över de anhörigas reaktioner 

och lämnar mötet innan det är avslutat. Under mötet 

går kommunikationsministerns pressekreterare Eva 

Lindau ut och lugnar vissa av de anhöriga. 

I kvällens nyhetssändningar i TV refereras anhörigas 

sorg och förtvivlan under demonstrationen och det 

känslosamma mötet efteråt. 

Brev och telefonsamtal påverkar arbetet på 

departementet 

Det ringer oavbrutet i telefonerna och det strömmar in 

brev. Vissa brev innehåller vädjanden om att Estonia skall 

bärgas, somliga innehåller även förslag om hur detta skall 

gå till. Andra brev är personliga brev skrivna från hjärtat, 

många från anhöriga och direkt berörda, men även från 

svenskar i allmänhet. Telefonsamtalen och breven till departementet 

är så många att det normala arbetet under 

hösten läggs åt sidan. Brev och telefonsamtal handlar om 

att människor vill veta hur det ska bli med bärgningen. De 

allra flesta som ringer och skriver uttrycker att Estonia bör 

bärgas och refererar till Carl Bildts och Ingvar Carlssons 

84 


uttalanden om detta. Men även andra hör av sig för att 

säga att de ”vill sörja i fred”. 

Kommunikationsministerns pressekreterare Eva Lindau 

har alltsedan hon tillträdde sin tjänst fått ta emot 

många samtal. De samtal hon får kommer från såväl medierna 

som från anhöriga och allmänheten. 

Anhöriga vill tala med ministern 

Siv Gustavsson arbetar som rådgivare åt Ines Uusmann. 

Även hon tar emot många telefonsamtal från personer 

som vill tala med ministern. Hon lyssnar på dem som 

ringer, många är ledsna, förtvivlade och arga, men har inga 

besked att lämna. Hon svarar också på brev. I breven skriver 

anhöriga att de vill ha hem sina nära. Siv Gustavsson 

känner särskilt starkt för en kvinna som skriver att hennes 

dotter omkommit. Hon har själv en dotter i samma ålder. 

Jan-Olof Selén får även fortsättningsvis telefonsamtal 

från människor, bland annat från några som inte vill ha 

någon bärgning. De är oroliga för att omkomna som reste 

med sina familjer kan splittras. Selén tror att oavsett vilket 

beslut som fattas i frågan om bärgning, så kan inte alla bli 

nöjda. 

Inga direktiv för kontakterna med anhöriga 

Det formuleras inga direktiv för hur samtal från anhöriga 

ska bemötas. Den som tar emot samtalen får agera efter 

eget gottfinnande. Man kan inte lämna besked till dem 

som ringer utan hänvisar till att regeringen inhämtar beslutsunderlag, 

bland annat genom de uppdrag som Sjöfartsverket 

arbetar med. 

Kontakterna med anhöriga ökar under hösten genom 

att allt fler hör av sig till departementet. Samtalen är 

många gånger uppslitande. I nästan varje samtal tas frågan 

om omhändertagande av omkomna eller bärgning av fartyget 

upp. 

Brev sänds ut till anhöriga och överlevande 

Den 24 november sänder Ines Uusmann ett brev till anhöriga 

och överlevande. Det innehåller information om 

myndigheternas arbete efter Estoniaolyckan och tillsättandet 

av Etiska rådet. De etiska frågor som rådet ska


överväga är, enligt brevet, respekten för de anhörigas olika 

uppfattningar, respekten för de omkomnas kroppar och 

respekten för de människor som ska arbeta med omhändertagandet. 

Det står inte nämnt att Etiska rådet ska 

lämna ett ställningstagande i frågan om huruvida regeringen 

bör besluta om en bärgning av Estonia eller ej. 

Sjöfartsverkets första rapport sammanfattas i brevet på 

följande sätt: ”Av verkets rapport framgår att det inte bedöms 

som möjligt att få upp de omkomna ombord med 

hjälp av dykare. En bärgning skulle därmed vara det enda 

sättet.” 

Till brevet biläggs ett brev från den särskilde utredaren 

Peter Nobel, daterat den 22 november, i vilket han redogör 

för sitt uppdrag som utredare. Han framhåller i brevet 

att hans uppgift främst är att utreda vilket stöd de 

skadelidande får och hur deras rättsliga och andra intressen 

tas tillvara. Han åtar sig även att försöka informera i 

viktiga frågor. I brevet vädjar han till berörda myndigheter 

att försöka möta de drabbades behov. 

Politisk sakkunnig med ansvar för anhörigkontakter 

Den höga arbetsbelastningen på departementet under 

hösten för med sig att det blir svårt för personal som arbetar 

med beredning av Estoniafrågan att hinna med att besvara 

brev och samtal från anhöriga. Situationen blir till 

slut ohållbar och därför anställs Birgitta Wallström som 

förstärkning. Uppdraget begränsas till två månader. Det 

motiveras av att man på departementet gjort bedömningen 

att intresset från anhöriga och medier kommer att 

avstanna, när regeringen fattat beslut i bärgningsfrågan. 

Befattningens benämning blir politisk sakkunnig men det 

arbete som ska utföras, med ansvar för anhörigkontakter, 

är inte ett vanligt uppdrag för en person med denna befattning. 

Måndagen den 28 november börjar Birgitta Wallström 

sitt arbete på departementet. Hon får överta många 

akter med obesvarade brev från anhöriga, allmänheten 

och företag. Ena väggen i hennes arbetsrum är full med 

akter innehållande obesvarade brev från anhöriga. 

Telefonen ringer hela dagarna. De flesta som ringer är 

för en bärgning. På nätterna hinner hon besvara vissa av 

breven. Redan när hon tillträder är kontakterna dåliga 

mellan Kommunikationsdepartementet och de anhörigas 

representanter. Birgitta Wallström får också i uppgift att 

vara sekreterare i Etiska rådet. 

Birgitta Wallströms anställning innebär en avlastning 

för övrig personal på departementet. Hon sorterar breven 

i olika frågor och besvarar dem i takt med att hon har besked 

att lämna, det vill säga efter det att regeringen fattat 

sina beslut. 

85

Under hösten planerar svenska kyrkan tillsammans 

med den estniska, finländska och lettiska kyrkan 

att genomföra en minnesgudstjänst vid Estonias förlisningsplats. 

Samtal förs mellan kyrkoledarna i de fyra 

länderna. Tanken är att anhöriga och överlevande skall inbjudas 

att delta i en gemensam sorgehögtid. Man har långt 

gångna planer på att låta två fartyg med sörjande, ett från 

Estland och ett från Sverige, mötas vid olycksplatsen. Där 

skall en ceremoni genomföras och de sörjande erbjudas 

möjlighet att lägga ner blommor för att hedra de omkomna. 

En motsvarande högtid planeras att äga rum i Norrtälje, 

för dem som av olika skäl inte vill följa med på 

fartyget. 

I Sverige tar kyrkans ledning kontakt med regeringen 

för att informera om planerna och liknande kontakter tas i 

Estland och Finland. Den svenska regeringen är positiv till 

ärkebiskopens initiativ och Kjell Lindström, politisk sakkunnig 

i Statsrådsberedningen, deltar vid ett antal möten i 

86 


29 

Den omdiskuterade minnesgudstjänsten till havs 

Svenska kyrkans planer på att genomföra en minnesgudstjänst möts av protester från anhöriga. 

Den 26 november genomförs en gudstjänst på estniskt initiativ. 

Estland och Finland. Det är meningen att representanter 

för de tre ländernas regeringar skall delta vid gudstjänsten. 

Frågetecken kring gudstjänsten 

Under planeringsarbetet uppstår frågetecken kring vilken 

karaktär gudstjänsten skall ha. Företrädarna för den estniska 

och finländska kyrkan ser på högtiden som en begravning, 

medan man från svensk sida ser den som en 

minnesgudstjänst. 

Beredningsarbetet rörande frågan om bärgning av 

Estonia pågår som mest intensivt under denna tid i 

Sverige. Händelseutvecklingen följs av pressen. När planerna 

på minnesgudstjänsten blir kända, omkring den 10 

november, väcker det starka känslor bland de anhöriga. 

Det står klart att inställningen till minnesgudstjänsten 

är delad, och Svenska kyrkan förstår att man inte kommer 

att kunna räkna med någon större uppslutning från 

dem.


Orsakerna till detta är flera: en del har bokat in privata 

minnesstunder, andra anser att vädret och årstiden gör det 

olämpligt att ge sig ut till havs. Oklarhet om högtidens 

karaktär är ytterligare en anledning. 

Svenska kyrkan inställer gudstjänsten 

Den planerade gudstjänsten ställs in. Anledningen uppges 

framför allt vara att man inte lyckats få tag i ett fartyg, stort 

nog att rymma det planerade antalet anhöriga. Som en ytterligare 

anledning nämns reaktionerna från anhöriga. 

Många har varit kritiska till arrangemanget och kallat det 

för ett inlägg i bärgningsdebatten – ett avsked till havs kan 

uppfattas som ett steg mot beslutet att inte låta bärga 

Estonia. 

Många anhöriga får ett brev med lördagsutdelning den 

12 november, undertecknat av ärkebiskop Gunnar 

Weman. I brevet uttrycker han förståelse för kritiken, men 

framhåller även att många anhöriga varit positiva till tanken 

på en gudstjänst till havs. Han vill återuppta dialogen 

med anhöriga vid ett senare tillfälle, för att eventuellt göra 

ett förnyat försök under våren 1995. 

Den 26 november genomförs ändå en gudstjänst vid 

Estonia 

På den dag som ursprungligen varit planerad för den gemensamma 

minnesgudstjänsten genomförs trots detta en 

gudstjänst till havs, vid Estonias förlisningsplats. Gudstjänsten 

förrättas av ärkebiskopen i Estland, Jaan Kiivit, 

tillsammans med ärkebiskoparna från Finland och Lettland. 

Även Gunnar Weman deltar, inbjuden av sin estniske 

kollega. 

Färjan ”Georg Ots”, som utgår från Estland, för sörjande 

till olycksplatsen där en ceremoni genomförs. Jaan 

Kiivit lyser frid över de döda och medan Chopins sorgemarsch 

ljuder över havet läggs den gemensamma estniska, 

finländska, lettiska och svenska kransen med gula och vita 

nejlikor ned i havet. Den svenske ärkebiskopen läser 

”Herren är min herde, mig skall intet fattas…”. Ceremonin 

avslutas med att de anhöriga lägger ned blommor i 

vattnet. 

De flesta av de omkring 700 sörjande ombord är anhöriga 

till omkomna från Estland men även finländare, 

letter och ryssar deltar. Från Sverige deltar ett fåtal anhöriga 

samt Sveriges ambassadör i Estland, Lars Grundberg. 

Dagen efter skildras gudstjänsten i Dagens Nyheter 

som ställer frågan ”Var det en begravning?” Den finländske 

ärkebiskopen John Vikström slår fast att så var fallet, 

”Alla element som ingår i en begravning fanns med”. 

Gunnar Weman däremot säger att de omkomna och de 

sörjande nu är välsignade. 

Oklarheterna kring syftet med gudstjänsten och med 

ärkebiskopens roll i sammanhanget, leder till att Gunnar 

87

Weman och Svenska kyrkan utsätts för kritik från de anhöriga. 

Det framförs att gudstjänsten föregriper det regeringsbeslut 

i bärgningsfrågan som utlovats, att den ”bäddar” 

för att Estonia inte skall bärgas. Det uppfattas som ett 

ställningstagande emot bärgning att ärkebiskopen, trots 

att de ursprungliga planerna ändrats, ändå själv deltog. 

Det anses också vara fel att lysa frid över en olycksplats, 

där människor kämpat i förtvivlan för sitt liv. 

Planerna skrinläggs definitivt 

I februari 1995, när regeringsbeslutet om att låta Estonia 

vara kvar på botten av Östersjön fattats, inbjuder Gunnar 

Weman anhöriga till ett möte. Syftet är att höra sig för om 

deras åsikter beträffande att nu genomföra en minnesgudstjänst. 

Han menar att anledningen till att få svenskar 

deltog vid minnesgudstjänsten tidigare under hösten var 

att debatten om bärgning pågick som intensivast just då. 

Nu, menar ärkebiskopen, är det viktigt att fråga de anhöriga 

en gång till – innan det är dags för förslutning av 

Estonia. 

Mötet blir stormigt. Flera anhöriga framför ånyo sin 

88 


kritik mot den tidigare minnesgudstjänsten till havs, 

medan andra är positiva till tanken. 

Den 8 maj får de anhöriga ännu ett brev från Gunnar 

Weman. I det meddelas att planerna nu avskrivits definitivt, 

eftersom synpunkterna växlat starkt mellan olika enskilda 

och grupper. Med hänvisning till regeringens beslut 

om övertäckning av Estonia, säger ärkebiskopen att det är 

naturligt att lysa frid över gravplatsen Estonia, då 

övertäckningsarbetet är avslutat. 

Initiativet övertas under sommaren 1995 av en 

anhörigförening 

Under sommaren 1995 blir det till slut ändå en svensk 

minneshögtid vid Estonia. Denna gång är det Den Internationella 

Stödföreningen (DIS) 49 som tar initiativet. Ärkebiskopen 

inbjuds att delta men är förhindrad. Ytterligare 

en resa och gudstjänst genomförs under den tidiga 

hösten 1995. Utöver dessa större arrangemang har även 

fler båtresor gjorts till Estonias förlisningsplats under 

åren.


30 

En del av underlagen för Sjöfartsverkets 

konsekvensanalys presenteras 

Rättsmedicinsk och kriminalteknisk rapport lämnas. Kommunikationsdepartementet 

godkänner genomförandet av dykningar i Estonia. 

Uppdraget att analysera konsekvenserna av en 

bärgning av Estonia fördelas mellan rättsläkaren Robert 

Grundin och kriminalkommissarien Jan Olsson. Robert 

Grundin ombeds göra en rättsmedicinsk analys och Jan 

Olsson en kriminalteknisk. Rapporterna presenteras med 

några dagars mellanrum. 

Den svenska identifieringskommissionen redovisar 

konsekvensanalyser 

Rättsmedicinsk rapport 

Den 11 november skriver Robert Grundin en preliminär 

rapport om vissa av de rättsmedicinska förutsättningarna 

för ett omhändertagande och en identifiering av omkomna 

efter Estoniakatastrofen. Rapporten utgår ifrån 

fem alternativ. 

1. Angående kroppar som kan tänkas flyta upp till ytan 

och driva iland. Det kan handla om ett begränsat antal 

kroppar. Omhändertagande och identifiering av dessa 

beräknas kunna ske med befintliga resurser. 

2. Kroppar som kan påträffas ilanddrivna under årtionden 

framåt eller som påträffas på botten. Detta kan 

röra sig om ett fåtal kroppar. Även för detta arbete 

finns resurser. Identifieringsarbetet förväntas dock bli 

något mera tids- och arbetskrävande i dessa fall. 

3. Bärgning av kroppar som finns utanför fartyget. I detta 

scenario kan det bli ett stort antal kroppar som samtidigt 

behöver identifieras. ID-kommissionen kan klara 

ca 50 kroppar inom ett dygn. Tvåhundra kroppar kräver 

bemanning med ett tiotal rättsläkare under 1–2 

veckor. Om Rättsmedicinalverket har resurser för 

detta är oklart. Vidare är det ett problem att finna lokaler 

för ett sådant arbete. 

4. Kroppar bärgas inifrån Estonia med hjälp av dykare. 

Om antalet kroppar överstigar etthundra under en 

kort tidsrymd måste troligen särskilda lokaler anskaffas. 

Personalresurserna inom landet räcker inte till för 

detta arbete. Troligen går det att i viss mån styra inflödet 

av kroppar. 

89

5. Fartyget lyfts och förs in till hamn. Ca 850 kroppar 

omhändertagas när fartyget bogserats i land. Vid detta 

scenario blir det nödvändigt att anskaffa och utbilda 

personal från olika yrkesområden för att klara identifieringsarbetet, 

kanske även från andra länder. Troligen 

behöver nya lokaler tas i anspråk. Landets resurser 

för att omhänderta de färdigundersökta kropparna 

räcker sannolikt utan omdisponering och personalförstärkning. 

Små rättsläkarresurser i Sverige 

Robert Grundin uppskattar att ett ofullständigt jämförelsematerial 

för identifiering kan förväntas för 5–10 procent 

av de omkomna svenskarna. Han tror att det kan bli stora 

svårigheter att få fram sådant material vad beträffar de 

omkomna balterna. 

Han gör bedömningen att kropparna omedelbart efter 

en bärgning befinner sig i en tämligen stark uppblötning 

och måttligt framskriden förruttnelse. När kropparna 

kommer upp i luften påbörjas troligen en snabb förruttnelse 

även om kropparna förvaras i kyla. Processen kanske 

kan fördröjas något om kropparna förvaras i kylt vatten. 

Ett lyft av fartyget medför en omfattande fragmentering 

av kropparna när fartyget rätas upp. Detta försvårar 

men omöjliggör inte identifiering, enligt Grundin. Ett 

tiotal rättsläkare i Sverige bedömer han som lämpliga för 

arbetet med identifiering under dessa förhållanden. På 

grund av arbetsvolymen menar han dock att även erfarna 

rättsläkare kan komma att få bestående psykiska skador av 

ett sådant arbete. Förstärkning på rättsläkarsidan kan erhållas 

från Finland, Danmark och Norge. Analys av DNAprov 

tar i bästa fall tre veckor. I Sverige kan sådant jämförelsematerial 

samlas in i ca 50 procent av fallen. Om detta 

är möjligt i Estland anser Robert Grundin vara osäkert. 

Rapport om kriminaltekniska frågor 

Den 14 november lämnar kriminalkommissarien Jan Olsson 

en rapport över kriminaltekniska åtgärder som måste 

beaktas vid upptagning av kroppar från havsbotten, det 

sjunkna vraket eller ett bärgat fartyg. 

Några uppenbara svårigheter att bemästra den krimi- 

90 


naltekniska hanteringen vid omhändertagande av omkomna 

från havsbottnen eller inuti det sjunkna vraket anser 

han inte föreligga. Vid en bärgning av hela fartyget utgår 

bedömningen från att: 

• de omkomna i stor utsträckning finns i trappor och 

korridorer 

• inredningen kraftigt har påverkats och förflyttats 

• kropparna har påverkats och skadats 

• kropparna kommer att hittas i högar, dels i korridorer, 

dels i andra större utrymmen 

• kropparna kommer att vara inkilade under inredning 

och inpressade i trånga utrymmen, kanske i 

ventilationstrummor 

• kropparna legat i 8–9 månader i vatten och sedan några 

veckor i luften 

• kropparna kan fragmenteras vid en ej ytterst försiktig 

behandling. 

Erfarna kriminaltekniker krävs 

I rapporten förordar Jan Olsson att den personal som skall 

arbeta ombord på det bärgade vraket bör ha erfarenhet 

från liknande arbeten, t.ex. som kriminaltekniker och 

brandmän. Personalen skall vara utrustad med skyddsdräkter 

och bära med sig luftförråd. Kropparna måste placeras 

i så kallade ”body bags” tillsammans med sådana föremål 

som kan ha betydelse vid identifieringen. 

Arbetet beräknas ta ca fem veckor och för att utföra det 

krävs 180 kriminaltekniker och 120 bårbärare. De kriminaltekniker 

som finns i Sverige antas inte räcka till för 

detta arbete. 

Uppdrag att genomför dykningar 

Sjöfartsverkets uppdrag att genomföra en konsekvensanalys 

innebär att verket skall ta fram ett samlat beslutsunderlag 

för regeringen. Johan Franson anser att uppdraget kräver 

dykningar inne i Estonia för att möjligheterna att omhänderta 

de omkomna skall kunna värderas. Eftersom det 

ingår i regeringens uppdrag till Sjöfartsverket att Kommunikationsdepartementet 

skall få löpande information 

om arbetets fortskridande, och eftersom dykningar kommer 

att medföra omfattande kostnader, tar han kontakt


med Jan-Olof Selén på departementet för att få ett godkännande 

till att genomföra dykningar. 

Möjligheten att kombinera dessa dykundersökningar 

med ett direkt omhändertagande av omkomna diskuteras 

aldrig. Ines Uusmann framhåller hur viktigt det är att 

mycket stränga säkerhetskrav ställs så att inte dykarna utsätts 

för risker och människoliv sätts på spel. 

När Johan Franson fått tillåtelse att genomföra 

dykningar kontaktar han Statens haverikommission och 

erbjuder kommissionen möjlighet att vid detta tillfälle utföra 

egna undersökningar. Kommissionen tackar ja till 

detta, för den internationella haverikommissionens räkning. 

Den 10 november sänds en anbudsförfrågan ut till 15 

företag. Av dessa inkommer 11 med svar. 

Johan Franson kontaktar också mättnadsdykaren Gustav 

Hanuliak. Hanuliak har tidigare vänt sig till verket och 

erbjudit sina tjänster och Franson, som inte har någon erfarenhet 

av dykarbeten, känner ett behov av att ha med sig 

en erfaren person och anlitar därför Gustav Hanuliak. 

Rockwater får dykuppdraget 

Sjöfartsverket ger efter anbudsförfarandet dykuppdraget 

åt Rockwater A/S. Uppdraget inkluderar dykningar både 

utanför och inuti Estonia. Kontraktet undertecknas den 

24 november. Enligt detta är syftet med uppdraget att införskaffa 

den information som är nödvändig som underlag 

inför regeringens beslut angående omhändertagande av 

omkomna från vraket. Dykningarna skall genomföras på 

sådant sätt att respekten för de omkomna upprätthålls 

samtidigt som dykarnas säkerhet tillgodoses. Alla 

öppningar som görs i vraket skall tillslutas så att inga kroppar 

inuti Estonia kan försvinna. 

Förhållandena inuti Estonia skall undersökas och särskild 

uppmärksamhet riktas dels mot var kroppar finns, 

dels på förstörelsen ombord avseende skott, balkar, väggar, 

innertak m.m. Förhållandena utanför Estonia skall 

dokumenteras, t.ex. skrovets och överbyggnadens kondition. 

Även förhållandena på botten och om fartyget sjunkit 

ned i lera eller gyttja skall undersökas. 

Den svenska haverikommissionen önskar att dykarna 

undersöker bl.a. skador på rampen och dess låsanordning, 

fastställer rodrets position och undersöker bryggan. 

Dykarna skall även försöka hämta upp vissa föremål t.ex. 

en gångjärnsbult till bogvisiret och navigatorutrustningen. 

Rockwaters förhållningssätt skall präglas av synnerlig 

diskretion för att undvika att smärta orsakas de omkomnas 

anhöriga. Kostnaden uppgår enligt kontraktet till cirka 7,5 

miljoner kronor. 

91

Det första mötet i Etiska rådet hålls den 14 november 

och inleds med att Ines Uusmann hälsar ledamöterna 

välkomna och beskriver uppdraget för dem 50 . Någon 

av medlemmarna uttrycker att uppdraget är kortfattat och 

tydligt beskrivet medan någon annan inte anser att 

instruktionerna gällande uppdraget är tillräckligt tydliga. 

Ytterligare någon annan av rådets medlemmar uppfattar 

att ministern uttrycker stor villrådighet om vart Etiska rådets 

arbete ska leda. Ines Uusmann säger att hon behöver 

hjälp med att strukturera sina tankar. 

Rådets uppgift att vägleda regeringen 

Rådets samtliga medlemmar uppfattar att uppgiften, som 

Ines Uusmann beskriver den för dem, innebär att de ska 

arbeta sig fram till ett ställningstagande för att vägleda regeringen 

inför beslutet om Estonia skall bärgas eller ej. De 

vet att regeringen även har annat underlag inför beslutet, 

92 


31 

Etiska rådet inleder sitt arbete 

Rådet tar del av arbetet med konsekvensanalysen och får föredragning om identifieringsarbetet. 

Anhörigas synpunkter framförs från Kommunikationsdepartementet. 

så som tekniska undersökningar och den konsekvensanalys 

Sjöfartsverket arbetar med parallellt. Eftersom frågan 

om vad som ska hända med Estonia inte bara påverkar 

de anhöriga utan hela nationen, anser ministern att det är 

viktigt att fördjupa tänkandet i etiska frågor och ha en beredskap. 

Flera av medlemmarna uttrycker att de vill känna sig 

obundna i förhållande till uppdraget. Om man inte kan 

enas måste möjligheten finnas att lämna en avvikande 

uppfattning. Detta accepteras. Ledamöterna känner att de 

är fria att komma fram till vad de upplever är det rätta men 

de får också veta att det är bra om man är ense. 

Det visar sig snart att det kommer att bli bärgningsfrågan 

som sysselsätter Etiska rådet, medan de andra delarna 

av uppdraget, som de formulerats i regeringsbeslutet, 

förbises. Man har kort om tid eftersom regeringen 

vill komma fram till ett beslut helst i god tid före 

jul.


Etiska rådets första möte 

Efter de inledande orden från kommunikationsministern 

lämnar hon rådet och sammanträdet fortsätter. Samtliga 

ledamöter är närvarande och dessutom deltar Siv Gustavsson 

som mötessekreterare, regeringens särskilde utredare 

Peter Nobel och Sveriges ambassadör i Tallinn, Lars 

Grundberg. 

Under inledande samtal i rådet lyfter Lars Grundberg 

fram det faktum att haveriet inte enkom är en svensk angelägenhet. 

Han påminner om att inte heller de frågeställningar 

som hör samman med haveriets konsekvenser är 

enbart svenska. Lars Grundberg förmedlar den estniska 

sidan av saken och berättar för rådet att de svårigheter de 

estniska myndigheterna och regeringen brottas med är 

annorlunda än de svenska. Esterna har lågt förtroende för 

statliga organ och misstänker att många uppgifter från officiellt 

håll är falska. 

Föredragning om arbetet med konsekvensanalysen 

Inbjudna till denna första sammankomst i Etiska rådet är 

också Johan Franson och några av de experter som han 

samarbetar med i arbetet med konsekvensanalysen. Tillsammans 

redogör de för hur arbetet med konsekvensanalysen 

framskrider. Jan Olsson berättar om de betänkligheter 

han möter hos kollegor ute i landet inför 

bärgningsuppdraget, Robert Grundin förklarar för Etiska 

rådet att de svenska rättsläkarna inte ens räcker till för det 

dagliga arbetet. 

Identifieringskommissionen, som här företräds av Roland 

Ståhl och Håkan Mörnstad ger sin syn på möjligheten 

att identifiera de omkomna. 

Grundlig genomgång och bildvisning 

Fransons föredragning är grundlig. Han går igenom hur 

fartyget ligger på havsbotten och hur han tror att det ser ut 

inuti den sjunkna passagerarfärjan. Han markerar tydligt 

det som han enbart tror sig veta, vad som är hans egna 

funderingar och gissningar, eftersom inga uppgifter är bekräftade. 

Bilder från Ulven skickas runt. De föreställer interiörer 

från båten och de delvis uppsvällda kropparna av 

döda ombord. Skälet till att dessa bilder visas anges vara 

att de förhållanden som redovisas i bilderna är jämförbara 

med de som antas råda i Estonia. Efter föredragningen 

lämnar de sakkunniga rummet. 

För flera av de närvarande etsar sig denna föredragning 

fast. Karin Söder har i efterhand sagt till analysgruppen 

att hon drog slutsatsen att en bärgning inte skulle 

innebära det snabba avslut i Estoniafrågan som man eftersträvade. 

En av de närvarande uppger för analysgruppen 

att hans intryck från föredragningen var att de som höll i 

den var övertygade om att detta var ett företag som borde 

avstyras. 

Flera av Etiska rådets medlemmar har uttryckt för 

analysgruppen att de ansåg föredragningen relevant eftersom 

de tyckte det var viktigt att veta vilka de tekniska möjligheterna 

var vid ett lyft av fartyget. 

Uttalanden från Etiska rådet 

Innan Etiska rådets arbete inleddes hade flera av ledamöterna 

uttalat sig om Estonia i medierna. Peter Paul Heineman 

uttalar till exempel följande i Dagens Nyheter den 11 

november: ”Det är bråttom att komma fram till ett beslut 

för eller emot bärgning. Vilket beslut det blir gör detsamma. 

Det är förfärligt som det är nu. Människor går och 

väntar med sin sorg, de har gått i baklås i väntan på ett 

beslut.” På frågan om han själv anser att Estonia ska bärgas 

svarar han: 

”Nej, jag tycker inte att en bärgning är meningsfull, 

det verkar tekniskt och mänskligt omöjligt med en bärgning. 

Men det viktigaste är att det blir snabbt avgjort.” 

Inom rådet kommer man nu överens om att enskilda 

ledamöter inte ska deklarera sina eventuella ståndpunkter 

eller lämna uppgifter om rådets ställningstagande i medierna 

innan man kommit fram till ett gemensamt sådant. 

Somliga av ledamöterna intervjuas i olika sammanhang 

i massmedierna under tiden som rådets arbete pågår. 

Detta är deras sätt att delta i det offentliga samtalet kring 

Estoniafrågan. 

93

Caroline Krook och svenska kyrkans ledning 

I samband med detta kan nämnas att ärkebiskop Gunnar 

Weman den 24 november i en intervju i Expressen, med 

rubriken ”Låt båten ligga”, redovisar sin åsikt i bärgningsfrågan. 

Han säger att det är rimligt att Estonia får ligga 

kvar ”Det vore hyckleri att inte erkänna det. Vi präster har 

ju stor erfarenhet av detta med liv och död”. I samma artikel 

citeras även Caroline Krook ”Jag tror att det här är en 

vanlig uppfattning inom kyrkan; att själen är hos Gud och 

att en upptagning av kroppar kanske inte läker de sår man 

vill.” 

Etiska rådets andra möte 

Vid Etiska rådets andra sammankomst den 28 november 

lämnar bland andra Yrsa Stenius och Lars H Gustavsson 

in promemorior i de etiska spörsmål som de anser viktiga 

för rådet att diskutera. Vid detta, och de följande mötena, 

deltar Birgitta Wallström som mötessekreterare. 

Under mötet diskuteras bland annat den risk som finns 

för gravplundring om färjan inte bärgas. Alla i rådet redovisar 

också sina kontakter och telefonsamtal med anhöriga 

och överlevande. Efter sammanträdet träffar rådet representanter 

för en anhörigförening från Borlänge, som vill 

att fartyget ska bärgas. De träffar också en anhörig som 

motsätter sig bärgning. 

Etiska spörsmål 

Etiska rådets arbete pågår under tidspress. Man förväntas 

komma med ett ställningstagande före jul så att regeringen 

kan fatta sitt beslut före helgerna. Ovissheten om 

vad som ska hända i bärgningsfrågan innebär en stor belastning 

för de anhöriga. 

Tiden 

En viktig faktor som Etiska rådet väger in i bedömningen 

är hur utdragen i tiden själva processen vid en bärgning 

förväntas bli. Ledamöterna anser det inte troligt att alla de 

omkomnas kroppar kan bärgas, även om man lyfter hela 

fartyget. Även arbetet med att omhänderta omkomna och 

bärga fartyget förväntas bli både mödosamt och tidskrävande. 

94 


Dykningar efter omkomna bedöms inte kunna inledas 

förrän våren 1995 och arbetet med bärgningen beräknas 

då pågå under hela sommaren. Dessutom kan inte identifieringsarbetet 

påskyndas eftersom det begränsas av antalet 

lämpliga rättsmedicinare i Sverige. För de anhöriga blir 

väntans tid outhärdlig vilket kan förstärka deras lidande. 

Etiska rådet menar att ovissheten i sig bidrar till en 

polarisering mellan olika anhöriggrupper. Man antar att 

ett snabbt beslut underlättar sorgearbetets förlopp för de 

anhöriga. Inte minst de som vid den här tiden motsätter 

sig en bärgning utsätts för en närmast outhärdlig påfrestning 

genom att tvingas vänta ytterligare om en bärgning 

skulle sättas igång mer än ett halvår efter olyckan. 

Att inte få upp alla kroppar 

Även om man beslutar att bärga hela fartyget kan man inte 

vara säker på att alla de omkomnas kroppar kan omhändertas. 

Somliga kan antas bli saknade för alltid. Väljer man 

att omhänderta de omkomnas kroppar, utan att bärga fartyget, 

kan fler kroppar bli kvar i fartyget, vilket kan innebära 

att familjer splittras, med stor besvikelse som följd. 

Nu finns alla i en gemensam grav, resonerar man. 

Tillfälligheter, som exempelvis var någonstans i fartyget 

man befann sig vid haveriet, styr vilka som kan omhändertas. 

Ovissheten om vilka kroppar som påträffas och kan 

tas upp, tillsammans med den tid av ovisshet som detta 

innebär, utsätter de anhöriga för stor smärta. Etiska rådet 

resonerar också om huruvida ovissheten möjligen kommer 

att bestå, kanske till och med öka för dem vars omkomna 

anhöriga inte återfinns. Det som kan skapa klarhet 

för de flesta är om fartyget får ligga kvar. 

Kontakter mellan anhöriga och 

medlemmar ur Etiska rådet 

Birgitta Wallström rapporterar till Etiska rådet om sitt arbete 

på Kommunikationsdepartementet och om de intryck 

hon får från brev och samtal med anhöriga. För flera 

av rådets medlemmar är det framför allt genom dessa 

föredragningar som de får kännedom om anhörigas inställning 

i bärgningsfrågan. Alla ledamöterna får dock 

brev och telefonsamtal från anhöriga.


Birgitta Wallström själv får sina intryck såväl från telefonsamtal 

och brev som från massmedierna, precis som 

alla andra. Hon, liksom Siv Gustavsson, tar starkt intryck 

av en skildring i ett reportage i Svenska Dagbladet om en 

familj som mist flera medlemmar genom Estoniahaveriet. 

Familjen oroade sig för att ett eventuellt omhändertagande 

av omkomna skulle kunna innebära att de omkomna 

splittrades, om man inte lyckades ta upp alla. 

Bertil Werkström berättar i rådet om mötet han var på 

efter fackeltåget den 17 november. Då kritiserade 

anhörigrepresentanter den information man fått från 

bland annat Ines Uusmann om tillgängligheten för dykare 

att komma ner till Estonia, bland annat uppgiften om att 

det djup som fartyget vilade på var riskabelt och komplicerat 

att gå ner till. Hans intryck var att många anhörigas 

uppfattning var att man borde gå ner för att ta upp så 

många kroppar som man hade möjlighet till. 

Under diskussionen vid detta möte kommer Etiska rådet 

fram till att det vore fel att gå ner och ta upp en del 

kroppar medan andra inte kan tas upp. 

Karin Söder träffar företrädare för anhöriga efter sammanträdet 

den 28 november. Nästa möte i Etiska rådet 

hålls den 7 december. 

95

Anhöriga hör under hela beredningstiden av sig 

genom samtal och brev till Kommunikationsdepartementet 

och undrar varför ett beslut i frågan drar ut på tiden 51 . 

Också massmedierna trycker på för att få besked om hur 

det ska bli, vad regeringen ska göra, vad som ska ske och 

hur beredningen av ärendet ska fortsätta. 

Från Kommunikationsdepartementets sida besvarar 

man frågor men tar inga initiativ till att förklara vad som 

gör att beslutet dröjer. 

Möte med kommunikationsministern 

Den 25 november träffar ett antal anhöriga som önskar 

bärgning Ines Uusmann, Jan Nygren och Jan-Olof Selén 

från regeringen, Johan Franson från Sjöfartsverket samt 

Robert Grundin och Roland Ståhl från den svenska 

identifieringskommissionen. 

Vid mötet diskuteras tidsplanen för ett beslut i bärg- 

96 


32 

Anhörigas kamp för ett beslut om bärgning 

ningsfrågan. Synpunkter framförs från de närvarande anhöriga 

att frågan drar ut på tiden, utan att något besked 

lämnas. Johan Franson informerar om Sjöfartsverkets 

uppdrag och säger att det kan bli aktuellt med dykningar 

ned till fartyget. En av de anhöriga frågar vad som sker 

med hans fru om hon då påträffas. Han är upprörd över att 

man tänker gå ned för att dyka och eventuellt flytta kroppar 

utan att omhänderta dessa. Jan Nygren svarar på detta 

att om dykarna kommer i kontakt med någon omkommen 

utanför fartyget, så kommer Sjöfartsverket att kontakta 

regeringen beträffande vad som då måste göras. 

Enkät i bärgningsfrågan 

De anhöriga framför ett krav om att en enkät i bärgningsfrågan 

ska genomföras för att kartlägga vad anhöriga anser 

i frågan. Regeringens uppfattning är man inte kan tillmötesgå 

ett sådant krav. Man framför synpunkter på att en


enkät skulle bli svårtolkad och ser inte vad en sådan skulle 

leda till. En svår gränsdragning skulle bli att avgöra vem 

som ska anses vara anhörig och få svara på enkäten. Ines 

Uusmann menar att en enkät är ett alltför trubbigt instrument 

och att det skulle vara svårt att frångå dess resultat. 

97

På olika håll i Sverige börjar det redan tidigt efter katastrofen 

uppstå olika grupperingar med anhöriga och överlevande. 

En del av grupperna uppstår som ett resultat av 

verksamheten i olika kris- och terapicentra. Andra grupper 

uppstår med arbetsplatser som gemensam nämnare 

eller lokalt på platser som är särskilt drabbade av olyckan. 

En av grupperna bildas för att medlemmarna framför 

allt gemensamt skall driva vissa frågor. Andra kommer till 

med det uttalade syftet att medlemmarna skall stödja varandra 

på ett praktiskt, medmänskligt och psykologiskt 

plan. 

Vissa av de mindre grupperna upplöses efter hand som 

medlemmarnas behov av stöd och gemenskap i denna 

form minskar men några av dem formaliseras och blir 

regelrätta föreningar med styrelse och stadgar. 

Några exempel på orter där olika grupper uppstår: 

Jönköping, Gotland, Tjörn, Sundsvall, Hudiksvall, Borlänge, 

Uppsala, Lindesberg, Ramsberg, Frövi, Fellings- 

98 


33 

Föreningar för anhöriga och överlevande bildas 

Internationella och nationella föreningar uppstår som följd av Estoniakatastrofen. 

Regeringen beslutar om statliga medel för verksamheten. 

bro, Guldsmedshyttan, Norrköping, Vilhelmina. I Stockholm 

uppstår flera grupperingar bland annat kring arbetsplatser 

som Kooperativa Institutet/Förbundet, Stockholmspolisen 

och Statoil. 

Nationella stödföreningar 

Två större föreningar bildas: Den internationella stödgruppen 

(DIS) är baserad i Stockholm och leds från början 

av Gunnar Bendréus. Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga 

(SEA) leds av Lennart Berglund och är baserad i Borlänge. 

Medlemmar i dessa föreningar kommer från olika 

delar av Sverige och från andra drabbade länder. Båda föreningarna 

har haft framträdande ledargestalter som väckt 

blandade känslor bland såväl medlemmar som svensk allmänhet. 

DIS och SEA har ingått i den referensgrupp som bistått 

analysgruppen i arbetet. DIS lämnade dock gruppen i 

maj 1998, efter att ha framställt ett ultimativt krav om att


analysgruppen skulle framställa en begäran till regeringen 

om att låta utföra nya dykningar vid Estonia under sommarhalvåret 

1998. Arbetet i referensgruppen beskrivs närmare 

i avsnittet som behandlar analysgruppens arbetsprocess, 

under rubriken Samarbete med referensgrupp av 

anhöriga och överlevande. 

Den internationella stödgruppen 

Det klart uttalade syftet med föreningen DIS har varit att 

verka i frågan om skadereglering. I föreningens stadgar 

står att man även skall ”försäkra sig om att alla efterlevande 

och anhöriga får stöd, hjälp och information samt 

uppföljning av de anhörigas och efterlevandes hälsa”. Under 

senare år har föreningen riktat in sig på att finna möjligheter 

att driva en internationell skadeståndstalan bl.a. 

mot Estonias tillverkare och aktuellt klassningssällskap. 

Kritik mot föreningen har framförts till analysgruppen, 

från både svenska och estniska medborgare som 

är eller har varit medlemmar i DIS. Kritiken handlar om 

misstankar om oegentligheter och förskingring av föreningens 

medel. Många anhöriga, även i Estland, har ställt 

medel till förfogande för att DIS för deras räkning skall 

driva nämnda skadeståndsprocesser. Man säger att föreningens 

ledning är svår att få tag i och att de inte sett någon 

redovisning av de medel som föreningen mottagit. 

Den 2 september 1996 skriver ordföranden i estniska 

Memento Mare 52 till DIS ordförande och framför två 

krav: dels en fullständig rapport från styrelsen rörande föreningens 

ekonomi och disposition av medel dels val av ny 

styrelse. Brevet besvaras inte. 

Den 3 december 1997 inkommer en formell protest 

till Statsrådsberedningen, från en tidigare DIS-medlem, 

mot att föreningen inbjuds att delta i möten som rör 

Estoniakatastrofen. Som skäl för protesten uppges att 

föreningen har upphört med sin verksamhet och därför 

inte har mandat att i offentliga sammanhang företräda 

någon, angående Estoniakatastrofen. I protesten hänvisas 

till att mer än 10% av medlemmarna, i enlighet med förutsättningarna 

i föreningens stadgar, begärt ett extra årsmöte 

för att välja ny styrelse, men att begäran ignorerats. 

Det nämns vidare att ordföranden i föreningen meddelat 

att anhörigarbetet inskränker sig till att stödja advokaterna 

i processarbetet och att alla medel överförts till advokaters 

klientkonton i detta syfte. Slutligen hänvisas till att 

stadgeenligt årsmöte inte hållits under 1997 eller senare. 

Analysgruppen har, efter det att föreningen lämnade 

arbetet i referensgruppen, sökt företrädare för den internationella 

stödgruppen för att få förstahandsinformation 

om föreningens nuvarande verksamhet men inte fått något 

svar. 

Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga 

Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga riktade redan tidigt 

in sig på att arbeta för ett omhändertagande av de omkomnas 

kroppar, alternativt en bärgning av fartyget, för att 

därmed uppnå det föreningen menar vore ett värdigt avslut 

av katastrofen. Man har i detta arbete konsekvent påpekat 

att myndigheterna begått stora misstag under hanteringen 

av katastrofen och även verkat för att söka utröna 

ansvarsfrågan. SEA har även varit drivande i arbetet med 

att få andra föreningar i Sverige att samverka i dessa 

intressefrågor. På föreningens initiativ bildas 1996 en 

samverkanskommitté. 

Även mot denna förening har det till analysgruppen 

framförts kritik från anhöriga. Denna har handlat om att 

arbetet för ett omhändertagande av Estoniaoffren har bedrivits 

så ihärdigt att många anhöriga upplevt att det inte 

funnits rum för någon avvikande uppfattning. 

En utförligare presentation av föreningen och dess 

verksamhet följer i en bilaga till denna rapport. 

Beslut om ekonomiskt stöd till 

anhörigföreningarna 

Den 1 december 1994 fattar regeringen ett beslut om att 

bevilja ekonomiskt stöd till anhörigföreningar. I 

regeringsbeslutet sägs att ”högst 3 000 000 kronor skall 

användas för stöd till anhörigföreningar med anledning av 

passagerarfartyget M/S Estonias förlisning.” Stödet skall 

utgöra ett bidrag till administrativa kostnader och för att 

det skall utgå gäller att ansökan kommer från en bildad 

förening, med styrelse, stadgar och vald revisor för att 

granska räkenskaperna. Ett brev med information om 

99

möjligheten att ansöka om stöd sänds ut av kommunikationsministern 

den 15 december. 

När ansökningstiden är över, den 15 januari, beslutar 

regeringen den 19 januari 1995 att ett stöd till administrativa 

kostnader skall utbetalas till ett antal föreningar och 

stiftelser. Föreningen Estonia Anhöriga i Norrköping 

med omnejd begär anstånd med ansökan till den 30 januari 

1995 och Lindesbergs kommun meddelar att det 

finns intresse för att bilda en anhörigförening samt ansöka 

om bidrag. Dessa ansökningar inkommer senare och stöd 

beviljas för Föreningen för Anhöriga till saknade och omkomna 

från Estonia vilka var anställda av Lindesbergs 

Kommun den 23 februari 1995 samt för krisgruppen i 

Norrköping den 4 maj 1995. 

Stödet avser verksamhetsåret 1995 och det fördelades 

enligt följande: 

Den internationella stödgruppen 940 000 kronor 

Föreningen Estonia Anhöriga i 

Norrköping med omnejd 140 000 kronor 

Föreningen för Anhöriga till saknade och 

omkomna från Estonia vilka var anställda 

av Lindesbergs Kommun 140 000 kronor 

Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga 740 000 kronor 

Stödföreningen för Estoniaoffren i 

Uppsala län 340 000 kronor 

Stöd- och brottsofferföreningen i 

Vilhelmina 140 000 kronor 

ST-Polisväsendes anhörigförening 340 000 kronor 

Från kooperationens anhöriggrupp kommer en ansökan 

in den 23 januari 1995. Ansökan beviljas inte och som skäl 

uppges dels att ansökan kommit in efter ansökningstidens 

utgång, dels att de 3 miljonerna redan fördelats. 

I besluten om stöd anmodas föreningarna att årligen, 

från 1996, före den 1 april lämna en redovisning för hur de 

statliga medlen utnyttjats. 

100 


Nya ansökningar avslås 

Den 1 april 1996 inkommer DIS med en ansökan om ytterligare 

1 500 000 i ekonomiskt stöd. SEA inkommer 

den 23 april 1996 med en ansökan om 785 000. Ansökningarna 

gäller verksamhetsåret 1996. I regeringens beslut 

av den 18 juli 1996 avslås båda dessa ansökningar. Skälen 

som anges är att det stöd som utbetalats varit en ”extraordinär 

åtgärd till följd av den akuta situationen och 

katastrofens omfattning.” 

Den 16 juli 1996 inkommer Stödföreningen 

Neptunus med en ansökan som avslås med hänvisning till 

regeringsbeslutet den 18 juli. 

Den 1 januari 1998 vänder sig SEA till Styrelsen för 

psykologiskt försvar för att anhålla om 800 000 kronor för 

en utredning om orsaken till Estonias förlisning. Denna 

anhållan överlämnas till regeringen som i ett beslut den 5 

februari 1998 meddelar SEA att ingen åtgärd vidtas med 

anledning av framställningen. 

Den 12 maj 1998 inkommer SEA med en anhållan till 

regeringen om ett bidrag för verksamheten 1997. Anhållan 

avser 108 192 kronor. Något besked har ännu ej lämnats 

när denna rapport skrivs (oktober 1998). 

Föreningar 1998 

Av de olika grupperna och föreningarna som uppstod under 

1994 återstår i huvudsak sju föreningar 1998: 

Anhörigföreningen inom Kooperationen, Den internationella 

stödgruppen för anhöriga och överlevande i Estoniakatastrofen, 

Föreningen för anhöriga till saknade och 

omkomna från Estonia, vilka var anställda i Lindesbergs 

kommun, Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga, Stödföreningen 

för Estoniaoffren i Uppsala län, Stöd- och 

brottsofferföreningen i Vilhelmina, ST-Polisväsendes 

anhörigförening. En närmare presentation av föreningarna 

återfinns under avsnittet Bilagorna.


34 

Ytterligare underlag för Sjöfartsverkets konsekvensanalys 

Utöver den rättsmedicinska och kriminaltekniska 

utredning som Sjöfartsverket och Johan Franson uppdragit 

åt den Svenska identifieringskommissionen att utföra, 

skall dykningar i och utanför Estonia bidra till helhetssynen 

på frågan om en bärgning av omkomna är möjlig 

eller ej. På Johan Fransons uppdrag arbetas även fram en 

analys av hur personal inblandad i en sådan eventuell operation, 

kan tänkas påverkas psykiskt. Denna rapport görs 

av den norske psykiatern Lars Weisæth och presenteras 

nedan. 

Dykningar i Estonia under december 

Den 2 december lägger Rockwaters dykeriplattform Semi 

1 till vid Estonias förlisningsplats. Ombord på plattformen 

finns en besättning på mellan 80 och 100 personer, 

bland andra dykare, räddningsexperter samt representanter 

för organisationer i berörda länder. Där är också Johan 

Dykningar genomförs inuti Estonia. Utredning genomförs 

om psykisk påverkan på sök- och identifieringspersonal. 

Franson och Gustav Hanuliak samt Jan Olsson och Hans 

Lundberg från polisen. Anhöriga har, genom sina föreningar, 

begärt att få närvara på fartyget men fått avslag. 

En representant för dykföretaget har det juridiska ansvaret 

för dykningarna. Dykledare skall från plattformen 

dirigera dykarna och övervaka deras parameters, tiden och 

det arbete som skall utföras. Detta görs för att säkra säkerheten. 

Det är ingen som vet vilka risker dykarna kommer 

att möta inuti Estonia. 

Med hjälp av en datorstyrd undervattensfarkost, en s.k. 

ROV, kan Rockwater undersöka förhållandena utanför 

Estonia, hur fartyget är beläget på sjöbottnen samt skadorna 

på delar av skrovet. Genom att sända in dykare inuti 

Estonia kan man få reda på förhållandena där samt göra 

sig en bild över möjligheterna att omhänderta omkomna. 

Varje dag diskuteras det arbete som skall utföras. 

101

Dykningarna följs via en TV-skärm 

Mellan den 2 och 4 december arbetar mättnadsdykare i 

olika arbetslag 24 timmar om dygnet. Två dykare befinner 

sig hela tiden samtidigt utanför dykarklockan, medan en 

tredje av säkerhetsskäl, för att kunna bistå sina kollegor vid 

behov, stannar kvar i dykarklockan. Deras tillstånd kontrolleras 

noggrant dygnet runt. En mättnadsdykare kan 

arbeta under det erforderliga trycket i 28 dagar, förutsatt 

att vädret är bra och utrustningen ombord felfri. Arbetet 

följs av de ombordvarande via en TV-skärm. 

Dykarna räknar omkomna 

Dykarna tar sig runt Estonia, går ovanpå babords sida och 

tittar in i hyttfönster. Estonia ligger med 120 graders vinkel 

så dykarna kan mer eller mindre promenera på fartygets 

ena sida. Trots att dykarna är försedda med starka 

lampor är sikten för det mesta så dålig att det är omöjligt 

att se hyttdörren på andra sidan. De som ser bilderna i 

TV-monitorerna ser bättre vad som finns där nere än 

dykarna. 

Dykarna går in i Estonia. De går längs mörka, trånga 

korridorer och öppnar de hyttdörrar som går att öppna. 

Kroppar räknas. För att komma in på vissa ställen slår 

dykarna sönder fönster eller skär upp hål i skrovet. På däck 

4 och 5 söker dykarna igenom de områden som är möjliga 

att nå utan att alltför mycket arbete krävs med att plocka 

bort farliga föremål. 

Alla sektioner vid taxfree butiken har kollapsat ner mot 

styrbordsidan där det är en röra av stål, trä och annat. 

Samtidigt flyter mjuka saker omkring. Vissa delar av taket 

har också kollapsat och elledningar hänger ned. Detta gör 

det svårt för dykarna att röra sig säkert och det hindrar 

dem från att genomsöka alla områden. 

Mängden omkomna gör att arbetet känns psykiskt belastande 

för flera av dykarna. Någon blir påverkad av att se 

saker som påminner honom om barn. En annan reagerar 

när en kropp som han passerar följer efter honom i suget 

som uppstår. Han tycker det känns kusligt. För att kunna 

bedöma kropparnas tillstånd filmas en omkommen. En 

dykare tar tag i kroppen och lyfter den så att den andre 

dykaren kan filma kroppen framifrån. Dykarna räknar till 

102 


125 kroppar, men de ser fler. Troligen har många omkomna 

förts ned på styrbords sida. 

Det bedöms att alla däck, utom bildäck, är tillgängliga 

för dykare. Rockwater försöker skicka in en ROV på bildäck 

men misslyckas. Dykarna undersöker vissa instrument 

på bryggan och tar med sig några av dem enligt instruktioner. 

Bogporten och bultarna undersöks. Delar 

från Estonia som tas upp vid dykningarna läggs på däck 

utan att registreras. Vissa större delar av det som togs upp 

kastas tillbaka i havet. 

Johan Franson, som följer arbetets gång från TVmonitorerna 

på dykfartyget, skriver stora delar av 

konsekvensanalysen ombord. 

Slutsatsen från dykningarna är att Estonia i princip är 

bärgningsbar. Endast mättnadsdykning kan ge ett bra resultat 

vid ett omhändertagande av omkomna genom 

dykningar. Babords sida är åtkomlig för dykare, men inte 

styrbords. 

Dykfilmerna överlämnas till Sjöfartsverket 

All information som inhämtas vid dykningarna lämnas till 

Sjöfartsverket. Sammanlagt nitton videoband dokumenterar 

arbetet. För dykarnas säkerhet videofilmar dessutom 

dykföretaget arbetet för egen räkning. Dessa videofilmer, 

som tas genom en ROV-kamera, används om någon av 

dykarna skulle bli sjuk och visar samma sekvenser som 

uppdragsgivarens band. När dykarna är utom risk förstörs 

banden, för att de inte skall hamna i orätta händer. 

Rapporter rörande psykisk påverkan på 

bärgningspersonal 

Den norske psykiatern Lars Weisæth vid Försvarets överkommando 

i Oslo, får uppdraget att analysera de 

belastningar och risker för den psykiska hälsan som ett 

omhändertagande av omkomna kan komma att innebära 

för olika personalkategorier. 

Utgångspunkter för rapporten 

Lars Weisæth gör en litteraturstudie för att kunna besvara 

frågeställningarna i uppdraget. Han har ingen bra forskning 

att tillgå vad gäller de anhörigas psykiska reaktion vid


olyckor. Däremot finns bra forskning rörande hur överlevande 

och personal som har arbetat med katastrofarbete 

mår. Hans rapport blir hypotetisk eftersom han, när rapporten 

skrivs, saknar kunskap om hur en bärgning är tänkt 

att gå till. De förutsättningar han får som utgångspunkt är 

att en bärgning av hela fartyget är aktuell. Han tycker att 

han har för lite kunskapsunderlag för rapporten och tiden 

han får är knapp. 

Lars Weisæths rapport bygger på egna och andras erfarenheter 

från tidigare olyckor. Hans utgångspunkter är 

följande. 

• Bärgningsarbetet kommer att utföras fyra månader till 

ett år efter olyckan och kropparna kan då antas vara 

angripna av sjödjur. 

• Fartyget ska vändas med de omkomna kvar i fartyget. 

Ett okänt antal omkomna kommer inte att hittas. Relativt 

många omkomna kommer att skadas allvarligt på 

nytt. 

• Fartyget ska tömmas på vatten och detta kommer att ta 

tid. Förruttnelseprocessen som de omkomnas kroppar 

då utsätts för kommer att accelerera när kropparna 

kommer i kontakt med syre. 

• Högst 800 av de omkomnas kroppar kommer att hittas 

i fartyget. 

• Arbetet på det bärgade fartyget kommer att innebära 

en begränsad fysisk risk. 

• Arbetet kommer att kräva en mycket stor organisation 

med dykare, kriminaltekniker, transportpersonal, 

rättsmedicinsk personal m.m. 

Slutsatser 

Lars Weisæths slutsats är att det föreligger många, stora 

och hittills okända riskfaktorer för den psykiska hälsan vid 

en bärgning och omhändertagande av omkomna från 

Estonia. Några av dessa riskfaktorer kan troligen inte neutraliseras. 

Mycket stor vikt måste läggas vid om tillräckligt 

många sök- och identifieringsarbetare anser att det är absolut 

nödvändigt att uppdraget utförs. Lars Weisæth tror 

inte att arbetet kan utföras utan att en del av personalen 

drabbas av psykisk traumatisering. 

En andra rapport på eget initiativ 

Till rapporten som avlämnas tillfogar Lars Weisæth, senare 

på eget initiativ, ytterligare en rapport. I denna belyser 

han behovet av att göra en avvägning mellan å ena sidan 

den psykologiska hjälp en bärgning kan innebära för 

anhöriga som önskar ett omhändertagande och å andra sidan 

risken för psykiska belastningar för sök- och 

identifieringspersonalen samt skadeverkningar för anhöriga 

som inte önskar omhändertagande, respektive besvikelsen 

för dem som inte får hem sina omkomna. 

Lars Weisæth redovisar ett analysschema som myndigheterna 

kan ha hjälp av för att fatta beslut i bärgningsfrågan. 

Avgörande skulle bli hur stor sannolikheten är för 

att man hittar och identifierar de omkomna och hur stor 

andel av de anhöriga som är för en bärgning. Beslutsfattarna 

har då att bestämma hur många procent dessa båda 

faktorer skall uppgå till för att kunna fatta beslut om bärgning 

eller ej. 

Lars Weisæth har för analysgruppen uppgivit att det 

enligt hans sätt att se enbart finns två godtagbara lösningar: 

att bärga fartyget eller att lämna det helt. Han anser 

att det finns en klar skillnad mellan det som benämns 

som en våt grav, dvs. en grav i havet såsom sjöfarare fått 

acceptera i alla tider, och en känd grav. 

103

Johan Fransons föredragning 

När Franson återkommer till Etiska rådet den 7 december 

är bottenundersökningar och dykningar genomförda. 

Han berättar för ledamöterna hur det ser ut inuti Estonia. 

Hans redogörelse kring hur en bärgning måste genomföras 

är mycket detaljerad denna gång. 

I pressen har alternativa lösningar diskuterats 

I medierna förs vid denna tid fram olika förslag till hur en 

bärgning kan utföras och efter föredragningen frågar någon 

av ledamöterna Johan Franson om relevansen i dessa 

förslag. Han svarar då att det är kommersiella intressen 

som ligger bakom förslagen och att Sjöfartsverkets experter 

analyserat och förkastat alternativa lösningar. 

Senare talar ledamöterna om huruvida Sjöfartsverkets 

underlag är tillräckligt för att de skall kunna komma till en 

uppfattning som kan delges regeringen. Man väljer att 

104 


35 

Etiska rådet får en detaljerad beskrivning 

av hur en bärgning av Estonia kommer att gå till 

Rådet får en redogörelse för dykningarna inuti Estonia och diskuterar effekterna 

av ett eventuellt omhändertagande av omkomna genom bärgning av fartyget. 

utgå från regeringens bedömning att detta är landets 

främsta sakkunskap och konstaterar att det inte finns någon 

anledning att ifrågasätta detta. 

Det framgår att en bärgningsoperation blir omfattande och 

tidskrävande 

Johan Franson berättar att Estonia måste vändas och lyftas, 

etapp för etapp, däck för däck. Fartyget måste sedan 

sättas på pråmar och bogseras till en plats i den svenska 

skärgården där det ligger skyddat, där kan det så genomsökas 

och tömmas. Arbetet med själva lyftet beräknas ta 

veckor, kanske månader, och måste påbörjas på våren. 

Från den stund då fartygets skorsten bryter vattenlinjen, 

tills dess att hela färjan ligger på pråmar åtgår veckor, kanske 

månader. Då en sådan operation måste inledas under 

våren, innebär det att fartyget kommer upp till ett bogserbart 

läge, mitt under högsommaren. Ombordvarande


kroppar som legat mer än ett halvår i vatten kommer då i 

kontakt med luftens syre och utsätts för en mycket snabb, 

närmast explosionsartad, förruttnelse. 

Etiska rådets diskussion efter föredragningen 

Efter föredragningen är det som om luften går ur rummet. 

Det är tyst en lång stund och ledamöterna i Etiska rådet 

sitter var och en med sin uppfattning. De ser konsekvenserna 

av den rent tekniska och organisatoriska föredragning 

de just hört. Efter en stund diskuterar de några frågor 

som uppkommit med anledning av Johan Fransons föredragning. 

Dykledningens säkerhetsansvar uppfattas inte 

Vid föredragningen får rådets ledamöter information om 

att dykarna ställs inför svåra problem med gränsdragningar, 

om de ska omhänderta omkomna genom 

dykningar i vraket. Hur långt in i fartyget kan de tränga? 

Hur stora risker är enskilda dykare beredda att ta för att 

omhänderta de dödas kvarlevor? Man resonerar utifrån att 

det är de enskilda dykarna personligen som måste göra 

dessa omöjliga val. Att liv kan komma att gå förlorat i arbetet 

med att bärga de döda är något som Etiska rådet anser 

vara helt oacceptabelt och otänkbart att medverka till. 

Att sådana gränsdragningar, och andra säkerhetsfrågor, 

i själva verket utgörs av dykledarna och dykföretaget, 

framkommer inte under föredragningen. Etiska 

rådets ledamöter får uppfattningen att ansvaret vilar på 

den enskilda dykaren och diskuterar därför om det måste 

vara myndigheterna som drar gränserna för dykarnas säkerhet. 

Effekterna av intensiv mediabevakning diskuteras 

Man diskuterar också hur medierna kommer att bevaka en 

bärgning av fartyget. Ledamöterna föreställer sig att hela 

världspressen, under de veckor, och kanske månader, som 

bärgningsarbetet kommer att pågå, hovrar i helikoptrar 

ovanför den plats där hundratals kroppar lyfts upp i fria 

luften. De utgår ifrån att mediernas bevakning under 

bärgningen kommer att vara omöjlig att kontrollera. 

Pressetiska regler kommer att överges och de dödas inte- 

gritet kränkas. De anhörigas lidande, på grund av mediernas 

agerande, kan förväntas bli betydande. 

Kropparna ”ej visliga” 

Under föredragningen har ledamöterna också fått se bilder 

av uppsvällda människor som omkommit i sjöolyckor. 

Dessa bilder och de muntliga beskrivningarna av 

identifieringsprocessen, gör starka intryck på dem som 

inte tidigare sett eller hört något liknande. Kropparna beskrivs 

som att de ej är ”visliga”. Detta, tillsammans med 

den detaljerade föredragningen av hur lyftet av fartyget 

måste gå till, med alla lösa föremål, möbler och 

människokroppar kastade omkring, ger var och en av ledamöterna 

som lyssnar starka inre bilder. De ser framför sig 

hur de omkomnas kroppar utsätts för en brutal hantering 

vid en totalbärgning och drar slutsatsen att de skulle vara 

omöjliga att känna igen. 

För en ledamot skapar föredragningen uppfattningen 

att de döda måste läggas i graven ”med slev” efter denna 

hantering. I hennes inre bild blir de döda helt upplösta 

av vattnet och därefter kringkastade tillsammans med 

möbler och bråte. 

En annan ledamot tänker på att de anhöriga då inte 

kan känna igen sina döda. Det är så han tänker sig problematiken 

med identifiering. Han tänker att de anhöriga 

inte ens kan se bilder på de omkomna. Även Lars Weisæth 

belyser detta i sin rapport, och skriver att det inte kan anses 

lämpligt för de anhöriga att se sina omkomna, i situationer 

som denna 

För en rättsläkare är det en självklarhet att anhöriga 

inte ser döda som lyfts upp ur havet. Att identifiera är inte 

att förväxla med att ”känna igen”. Identifieringsarbetet 

sköts helt av professionella människor som till sin hjälp har 

tandkort, läkarjournaler och annat för att fastställa de omkomnas 

identitet. 

Traumatiseringsriskerna för outbildad personal 

Ytterligare underlag som Etiska rådet har inför sitt ställningstagande 

är Lars Weisæths rapport. Rapporten visar 

att framför allt de outbildade yrkesgrupperna tar skada av 

arbete av detta slag. Genom Johan Fransons föredragning 

105

framgår att outbildad personal, unga män och kvinnor, 

kommer att komma i kontakt med många omkomna satta 

i kraftig förruttnelse. Det är alltså troligt att de riskerar att 

traumatiseras och få psykiska skador på längre sikt. 

Som ett stöd för denna tanke tar Lars Weisæth i rapporten 

upp det kollektiva självmordet i Guyana. Där utfördes 

röjningsarbetet efter de 1 000 omkomna till stor 

del av unga militärer och dessa unga män var de som psykiskt 

tog mest skada av uppdraget. 

Begränsa lidandet 

En allmänetisk utgångspunkt för Etiska rådets ledamöter 

är att det sammantagna lidandet begränsas om man väljer 

106 


att inte bärga fartyget eller omhänderta kroppar genom 

dykningar. Eftersom rådet har uppfattningen att anhöriga 

står splittrade i bärgningsfrågan upplever de att ett snabbt 

beslut att inte bärga skapar klarhet för de flesta. Rådet 

kommer fram till att sorgarbetet underlättas för människor 

om de slipper vänta långa tider på att något görs som 

ändå till slut kanske inte innebär någon förändring för 

dem. Man kan ju inte veta om deras anhöriga återfinns. 

I mitten av december, när rådet kommer fram till sitt 

ställningstagande, är det inte känt hur många omkomna 

som försvunnit i havets strömmar och som eventuellt flyter 

i land så småningom. Man antar att omkomna kommer 

att påträffas från Estonia längs kusterna runt Östersjön.


36 

Sjöfartsverket lämnar sin konsekvensanalys 

Resultatet av dykundersökningarna presenteras och en beskrivning för konsekvenserna 

av ett omhändertagande av omkomna genom en bärgning av Estonia redovisas. 

Den 12 december överlämnar Sjöfartsverket sin 

konsekvensanalys till regeringen. Rapporten är enligt Sjöfartsverket 

en så långt möjligt fullständig beskrivning och 

analys av konsekvenserna vid ett omhändertagande av omkomna 

från Estonia. Sjöfartsverket har under arbetet med 

rapporten samrått med Rikspolisstyrelsen och Rättsmedicinalverket 

och utbytt information med Olof 

Forssberg på den internationella haverikommissionen. 

Sammanträffanden har skett med finska och estniska myndigheter 

och kontakter har även tagits med andra myndigheter, 

organisationer och företag i Sverige. 

Sjöfartsverket har uppfattat sitt uppdrag på det sättet 

att det egentliga målet med att omhänderta omkomna är 

att kunna identifiera så många som möjligt. De slutsatser 

som verket drar i rapporten är av teknisk natur. Sjöfartsverkets 

uppfattning är att de flesta av de saknade personerna 

kan återfinnas inuti fartyget. Vid undersökningar 

utanför eller utanpå fartyget har inget framkommit som 

tyder på något annat. 

Sjöfartsverket sammanfattar rapporten 

I Sjöfartsverkets egen sammanfattning redovisas följande. 

Forskning har visat att omhändertagande- och 

identifieringsarbete kan vara mycket psykiskt belastande 

för personalen. Risken för långvariga psykiska problem är 

störst hos personal som är oerfaren och oförberedd inför 

uppgiften. Dessa risker kan minskas, men inte elimineras, 

genom åtgärder, vidtagna före, under eller efter insatsen. 

Omhändertagande och identifiering av döda efter 

Estoniakatastrofen förefaller innehålla särskilt stora riskmoment 

för psykisk traumatisering, på grund av framför 

allt följande faktorer: 

• Det stora antalet döda, bland vilka återfinns familjer, 

kvinnor och barn, ökar den psykiska belastningen i på- 

107

taglig grad. Liksom det faktum att uppdraget inte kan 

ge en hundraprocentig lösning, dvs. innebära att samtliga 

omkomna återfinns. 

• Om många efterlevande blir besvikna, kan det ge de 

inblandade en känsla av att uppdraget inte lyckats. 

Ingen har erfarenhet av denna typ av situation, varför 

uttalandet med nödvändighet görs med viss reservation. 

• Etiska betänkligheter kan försvaga motivationen och 

därmed motståndskraften hos personalen. Dessa betänkligheter 

kan i detta fall påverkas av vetskap om antalet 

anhöriga för respektive emot ett omhändertagande 

av omkomna. Det är troligt att döda kommer att 

skadas/lemlästas när fartyget vänds. Döda som störs, 

skadas eller tillåts att starkt förruttna och i vissa fall har 

familjer, som önskar att de döda ostörda skall få förbli 

liggande i fartyget, kan skapa tvivel på uppgiften hos 

den berörda personalen. 

• Den omfattande tidsåtgången för arbetet med att omhänderta 

ett så stort antal döda, liksom svårigheterna 

att få ut dem ur fartyget, medför att förruttnelseprocessen 

och lukten kan komma att skapa ohanterliga 

problem. 

108 


Slutsatsen av det sagda är enligt Sjöfartsverket, att det 

finns många, stora och hittills oprövade riskfaktorer för 

den psykiska hälsan hos omhändertagande- och identifieringspersonalen 

vid ett omhändertagande av de döda 

ombord på Estonia. En del av dessa riskfaktorer förefaller 

inte kunna neutraliseras. Mycket stor vikt måste läggas vid 

om ett tillräckligt stort antal av professionell omhändertagande- 

och identifieringspersonal anser att det är en absolut 

nödvändighet att uppdraget utförs. Om det inte finns 

klara bevis för detta måste man vara betänksam. Arbetet 

med omhändertagande av de omkomna från Estonia kan 

troligen inte utföras utan att en del av den engagerade personalen 

utsätts för psykisk traumatisering. 

Haverikommissionens syn på behovet av bärgning 

För att klarlägga om det föreligger andra skäl för en bärgning 

av Estonia än ett omhändertagande av de omkomna 

kontaktar Ines Uusmann Olof Forssberg. Han svarar att 

det inte är nödvändigt med bärgning av Estonia för att den 

internationella haverikommissionen skall kunna utreda 

haveriorsaken.


Alla ledamöter i Etiska rådet upplever uppdraget 

som svårt, för flera av dem är det den svåraste uppgift de 

någonsin ställts inför. Arbetet försvåras av att de har relativt 

kort tid till sitt förfogande och samtidigt upplever att 

lång tid förflutit sedan olyckan. 

Vägen fram till beslutet innebär att ledamöterna väger 

in aspekter för och emot en bärgning, allt eftersom de får 

mer fakta om hur bärgningsuppdraget ska genomföras. 

Stor vånda råder stundtals. 

Ledamöternas väg till ställningstagandet 

Anhörigas uppfattning 

Etiska rådets ledamöter träffar anhöriga under den tid deras 

uppdrag pågår. Rådet ordnar inga möten själva och 

sammanställer inte systematiskt de kontakter man har 

med anhöriga. Vissa av ledamöterna har djupgående kontakter 

med anhöriga medan andra endast har ytliga sådana 

eller får andra- eller tredjehandsinformation via Birgitta 

Wallström. Det bestående intrycket är dock att det inte 

37 

Etiska rådets ställningstagande 

Det etiska rådet ger regeringen rådet att inte bärga Estonia eller 

omhänderta döda och rekommenderar en förslutning av fartyget samt en fond för livet. 

finns någon entydig bild av deras önskan, vilket försvårar 

beslutsprocessen ytterligare. 

Havet som grav och behovet av en gravplats att gå till 

diskuteras 

En fråga som diskuteras ingående är om havet kan betraktas 

som gravplats. Kyrkans representanter för fram uppfattningen 

att havet är en lika självklar gravplats som jorden 

– de avlidna finns ändå hos Gud. 

Med utgångspunkt från detta resonemang diskuteras 

vikten av att det på lokala kyrkogårdar finns minnesstenar 

och andra symboler att gå till och lägga blommor, tända 

ett ljus och minnas. Rådet tar dock inga kontakter med 

Svenska kyrkan för att framföra sin syn. 

Sjöfartsverkets konsekvensanalys 

Det som blir utslagsgivande för de flesta av ledamöterna är 

Sjöfartsverkets konsekvensanalys. Vid samtal med analysgruppen 

framgår att samtliga ledamöter fattar sina beslut 

109

individuellt i frågan om bärgning i samband med Johan 

Fransons föredragning den 7 december. 

Ledamöterna påverkas särskilt av Lars Weisæths rapport 

som visar på de fysiska och psykiska risker personal 

utsätts för vid ett bärgningsuppdrag. Rapporten utgår från 

att bärgningsarbetet måste göras enligt Sjöfartsverkets 

planer, som bygger på att Estonia rätas upp, lyfts, bogseras 

till lämplig plats i Stockholms skärgård för att därefter 

tömmas på såväl omkomna som bråte ombord. Alternativa 

planer, exempelvis omhändertagande av de omkomna genom 

dykningar, behandlas inte. Inte heller får det Etiska 

rådet ta del av Weisæths senare rapport med tankar rörande 

avvägningar mellan dessa risker och anhörigas behov 

och önskningar. 

Frid för de anhöriga 

En central fråga att koncentrera arbetet på under den sista 

tiden av rådets arbete blir att finna ett sätt att medverka till 

att både de döda och de anhöriga får frid. En entydig bild 

som man anser sig ha fått efter samtal med anhöriga är att 

plundringsrisken plågar många. 

Som ett sätt att gå detta behov till mötes börjar man 

diskutera möjligheten att försluta fartygsvraket på havets 

botten. 

Ställningstagandet 

Etiska rådets ledamöter anser att det ställningstagande 

man kommer fram till innehåller flera delar som var och 

en förutsätter varandra. De menar att det övergripande 

syftet med förslaget är att minska lidandet för så många 

som möjligt av de efterlevande och att erbjuda de omkomna 

en värdig grav i havet. 

De kommer fram till att man inte bör bärga eller omhänderta 

ett okänt antal kroppar utan istället försluta fartyget 

för att förhindra gravplundring och privat dykning. 

Man är enig om att havet kan vara en grav. Gravfrid skall 

råda. Dessutom föreslås regeringen bilda en fond för barn 

110 


och ungdomar som mist föräldrar i olyckan. Syftet ska vara 

att erbjuda dem omfattande stöd under lång tid efter 

olyckan. 

Etiska rådet lämnar sitt ställningstagande till regeringen 

och klargör att det är regeringens sak att fatta beslut 

och verkställa förslagen i rådets ställningstagande på det 

sätt som man finner bäst. 

Övertäckning 

Hur en förslutning av Estonia ska ske är inte föremål för 

djupare diskussioner inom Etiska rådet. Hur den skulle 

kunna se ut har flera av ledamöterna var och en för sig 

visualiserat i sitt inre men de lämnar till regeringen och i 

andra hand till fackfolk att bedöma hur man rent tekniskt 

ska lösa uppgiften. Syftet med förslutningen är det viktiga 

för rådets ställningstagande. Det får inte vara möjligt att ta 

sig in i fartygsvraket. 

En ledamot tänker sig en grav under jord på havets 

botten, en annan anser att förslutningen ska innebära att 

fönster och andra öppningar på fartyget täcks för. Ytterligare 

en ledamot är inte främmande för att täcka över med 

betong. Andra ledamöter ser absolut inte denna lösning 

som möjlig och kan inte acceptera betongövertäckningen 

när de senare får höra talas om planerna. 

En fond för livet 

Förslaget innebär att en väl tilltagen summa pengar bör 

avsättas som ekonomiskt stöd för de barn som drabbats av 

förlust av en nära släkting. När Etiska rådet lämnar sin 

rapport är det inte klart hur försäkringsuppgörelsen, med 

norska Skuld, kommer att bli för de anhörigas del. 

Etiska rådets handlingar 

Efter Etiska rådets arbete finns inga formella protokoll eller 

dagordningar kvar. Akten innehåller endast deras ställningstagande 

och regeringsbeslutet från 20 oktober. Vid 

arkiveringen förstördes övriga handlingar.


38 

Partiledaröverläggningar inför beslut i bärgningsfrågan 

Riksdagspartierna informeras om beredningsarbetet i Estoniafrågan och får en redovisning 

av Sjöfartsverkets konsekvensanalys samt Etiska rådets synpunkter och ställningstagande. 

Regeringen inbjuder riksdagspartierna till nya 

informella överläggningar med anledning av ett förestående 

beslut i Estoniafrågan. Dessa hålls med några dagars 

mellanrum i början av december. Här presenteras deltagarnas 

minnesbilder av överläggningarna. 

Den 7 december redovisas Sjöfartsverkets 

konsekvensanalys 

Syftet med detta möte53 är att partiernas representanter 

skall få ta del av resultatet av konsekvensanalysen som Sjöfartsverket 

skall lägga fram för regeringen den 12 december. 

Johan Franson deltar för att redovisa innehållet i de 

olika underlagen för analysen. Föredragningen gör starkt 

intryck på många av deltagarna. 

Helena Nilsson minns att diskussionerna bland annat 

rörde sig kring frågan om vad som skulle hända då man 

vände upp fartyget vid en bärgning. Hon säger att det 

framgick tydligt att det skulle kunna påverka kropparna, 

därför att inredningen då skulle röra sig, men poängterar 

samtidigt att deltagarna fick en bild av att det gick att identifiera 

dem, även om detta skedde. Identifieringsprocessen 

som sådan var inte något problem. 

Att Johan Franson redogjorde för att det fanns dykföretag 

som var beredda att göra dykningarna minns hon 

också. Det skulle dock vara en väldigt omständlig och svår 

process där dykarna utsattes för fara. 

Utöver detta minns Helena Nilsson redogörelsen för 

rapporten rörande psykiska belastningar för sök- och 

identifieringspersonal. Erfarenheterna från Alexander 

Kiellandolyckan gjorde starkt intryck på henne. Det framgick 

att många som hade arbetat med denna katastrof inte 

kunde fortsätta sin professionella verksamhet efteråt. 

Gun Hellsvik berättar att hennes bestående intryck efter 

föredragningen var att det är oetiskt att försöka bärga 

kroppar och orimligt med tanke på dem som utför arbetet. 

111

Dykare och identifieringspersonal utsätts för psykiska risker 

vid en bärgning, främst på grund av den mängd omkomna 

de ska ta hand om. Gun Hellsvik säger till analysgruppen 

att hon uppfattade att de anhöriga som var för 

bärgning också uttryckte rädsla för plundring. Det blev 

därför naturligt att försöka hitta ett sätt att skydda platsen 

när man beslutade att bärgning inte skulle ske. 

Eva Eriksson upplever Johan Fransons beskrivning 

som dramatisk. Franson behandlar hur komplicerad en 

bärgning skulle vara, hur mycket det skulle kosta med alla 

personella resurser som skulle krävas. Hon uppfattade det 

som att båten låg svårtillgängligt, på mycket djupt vatten 

och att allt inuti var krossat. En bärgning var helt orimlig 

att diskutera eftersom kropparna var så skadade, ”det fanns 

bara kött och blod”. Dykarna skulle utsättas för sådana 

psykiska påfrestningar att de inte skulle kunna arbeta så 

väldigt länge i vraket. Insatser skulle behövas för att de 

skulle klara uppgiften. Operationen skulle ta lång tid. 

112 


Anhörigas uppfattning 

Den bild som ges av de anhörigas uppfattning är att de är 

oeniga i bärgningsfrågan. På mötet refereras till någon 

anhörig som ska ha uttryckt att om man inte garanterat 

kan få upp alla så är det bättre att låta de omkomna vara 

kvar. 

Föredragning för statsminister Ingvar Carlsson före nya 

partiledaröverläggningar 

Med anledning av att statsminister Ingvar Carlsson var 

förhindrad att delta i de föregående överläggningarna, får 

han en separat föredragning av Johan Franson den 12 december, 

en timme innan partiledarna ånyo samlas. 

Vid samtal med analysgruppen berättar han att han 

under föredragningen insåg att dykningar inuti fartyget är 

ett komplicerat arbete, bl.a. med hänsyn till de vassa föremål 

som finns därinne. Han fick också klart för sig att ett 

omhändertagande av omkomna med hjälp av dykningar


också innebär en risk för att familjer splittras, eftersom 

troligen inte alla omkomna kan omhändertas. 

Den 12 december redovisas Etiska rådets synpunkter 

När partiledare och representanter för partierna54 möts 

igen är det för att ta del av ny information. Denna dag 

inkommer Etiska rådets synpunkter och ställningstagande 

och gruppen delges dessa. 

Diskussioner i riksdagspartierna 

Efter partiledaröverläggningarna diskuterar partierna inbördes 

hur de skall ställa sig till frågan om bärgning. Här 

presenteras några synpunkter och orsaker till partiernas 

ställningstaganden. 

Helena Nilsson säger till analysgruppen att hon tror 

att det avgörande för centerns riksdagsgrupp var de påfrestningar 

man skulle utsätta vissa arbetskategorier för, 

t.ex. kriminaltekniker och rättsläkare, men även deras familjemedlemmar. 

Eva Eriksson säger att hon upplevde att de problem 

som fanns i samband med identifiering, den långa tiden 

arbetet skulle kräva och att inga garantier kunde lämnas 

var avgörande för folkpartigruppens ställningstagande. 

Etiska rådets rapport hade mindre betydelse. Hon uppger 

dock för analysgruppen att hennes känsla idag är att de 

anhöriga och överlevande försvann under processens 

gång, när tankarna framfördes om att havet alltid varit en 

grav. 

Eva Eriksson säger också till analysgruppen att hon efteråt 

upplevde att hon hade fått felaktig information. Fartyget 

låg inte så djupt, dykare skulle ha kunnat gå ned och 

omhänderta omkomna. Hon säger att det är ett av de svåraste 

beslut hon varit med om att fatta och kanske det hon 

ångrar mest idag. ”Hade vi verkligen det underlag vi behövde? 

Gick vi för fort fram?” 

Alf Svensson berättar att Lars Weisæths rapport om 

hur identifieringspersonalen skulle utsättas för oerhörda 

psykiska påfrestningar gjorde starkt intryck på honom. 

Många av de omkomna skulle vara helt oigenkännliga 

och oidentifierbara, bland annat på grund av att de utsatts 

för fallande föremål ombord på fartyget. Arbetet skulle 

vara oerhört komplicerat. Särskilda hangarer skulle byggas 

upp för identifieringsarbetet, en väldig liklukt skulle 

spridas och arbetet skulle ta lång tid. Det ena täcket av 

omöjligheter lades på det andra. Allt förnuft sa honom att 

fartyget måste ligga kvar och göras till en fredad begravningsplats. 

Även Etiska rådets rapport har stor betydelse för Alf 

Svensson. Utöver detta berättar han att han från början 

ansåg att utgångspunkten skulle vara att följa de anhörigas 

önskemål. De anhöriga blev dock undan för undan oeniga 


113

Den 24 november skickar Utrikesdepartementet 

en förfrågan till de svenska ambassaderna i Tallinn respektive 

Helsingfors att framföra till estniska och finska myndigheter. 

Frågan rör dessa länders inställning till en bärgning 

av Estonia. Finland svarar att denna fråga framför allt 

berör Estland och Sverige varför de inte tar ställning. Estland 

lämnar vid denna tidpunkt inget svar utan hänvisar 

till att man avvaktar de svenska utredningarna. 

Genom ambassaden i Tallinn skickar den svenska regeringen 

den 5 december 1994 ett koncept till regeringsbeslut 

till Estlands transportminister Andi Meister. I detta 

redovisas tre alternativ till regeringsbeslut i Sverige. Det 

första är att de omkomna skall skyddas mot intrång genom 

förslutning av fartyget. Det andra alternativet är att omkomna 

skall omhändertas med hjälp av dykare och därefter 

ska Estonia förseglas. Tredje alternativet är att samtliga 

omkomna omhändertas. 

114 


39 

Beslut i frågan om bärgning 

av fartyg och omkomna närmar sig 

Sjöfartsverkets båda rapporter är avlämnade, Etiska rådet har lämnat sitt ställningstagande, 

partiledaröverläggningar har skett. Tiden för beslutsfattande i Estoniafrågan närmar sig. 

Nu arbetas ytterligare ett underlag fram, inför ett eventuellt beslut om gravfrid vid Estonias förlisningsplats. 

Arbetet med att ta fram underlag inför ett eventuellt 

beslut om gravfrid påbörjas några dagar före beslutet i 

bärgningsfrågan. Kontakt tas med de andra direkt berörda 

länderna, som i det närmaste bara informeras. Alla är 

medvetna om att beslutet om gravfrid endast kan bli ett 

moraliskt förpliktande beslut. Någon risk för dykningar 

vid vraket vid tidpunkten för beslutet finns inte på grund 

av väderleksförhållandena. En bevakning av området 

kring vraket kan endast ske om havets frihet utnyttjas 

maximalt. 

Beslut i bärgningsfrågan förbereds på 


Enhetschefen Jan-Olof Selén på departementet diskuterar 

problemen kring bärgningsfrågan med sina arbetskamrater. 

Hur kommer människor att påverkas av beslu-


tet? Anhöriga framför olika uppfattningar via telefonsamtal 

och brev. Det råder vånda. 

Före beslutet den 15 december tar Kommunikationsdepartementet 

kontakt med polis och psykologer för att 

förbereda en förväntad anstormning av frågor och för att 

förhindra att anhöriga till omkomna begår självmord. 

Kommunikationsministerns beslutsprocess påverkas av 

dykningarna 

För Ines Uusmann växer beslutet i bärgningsfrågan långsamt 

fram i samband med att hon får rapporter från dykarbetena 

i början av december. Kanske kan hon då ta till 

sig de beskrivningar hon får bättre än i samband med 

Sjöfartsverkets första rapport. Hon känner mer och mer 

att det inte är möjligt att genomföra en bärgning av Estonia 

när hon får en konkret beskrivning av hur det ser ut 

inuti Estonia och det sägs att en bärgning tar väldigt lång 

tid. Hon ser aldrig filmerna från dykarbetena med de omkomna 

i fartyget, det gör ingen av de övriga som fattade 

regeringsbeslutet heller. 

Ministern tar del av konsekvensanalysen 

Ines Uusmann får en kort föredragning om Sjöfartsverkets 

rapport helgen innan den 12 december. Veckan 

dessförinnan är det beredningssammanträden och två partiledaröverläggningar. 

Hon uppfattar det som att Johan 

Fransons föredragningar har stor betydelse för övriga regeringsledamöter. 

Många frågor ställs till honom. Alla läser 

även Etiska rådets ställningstagande noga. 

Omhändertagande genom dykningar? 

Ines Uusmann känner till att det finns olika mening i 

bärgningsfrågan bland de anhöriga. Oenigheten finns 

även inom vissa familjer. Diskussionen om att omhänderta 

de kroppar man kan genom dykning, blir aktuell för Ines 

Uusmann de sista dagarna före beslutet. Då uppstår problemet, 

när skall dykarna avsluta omhändertagandet? Hon 

funderar över frågor som rör dykarnas säkerhet. Vissa dykare 

är säkert mera våghalsiga än andra, resonerar hon. En 

annan fråga hon funderar över är: när blir de anhöriga 

nöjda? 

115

Den 15 december håller regeringen ett regeringssammanträde 

där det beslutas att Estonia inte skall bärgas. 

Några åtgärder skall inte heller vidtagas för att ta upp de 

omkomna. Platsen för förlisningen skall betraktas som en 

gravplats. För att skydda gravfriden skall fartyget täckas 

över och åtgärder skall vidtas för att rättsligt skydda gravplatsen. 

Sjöfartsverket får i uppdrag att lämna förslag till 

regeringen om övertäckning och bevakning av fartyget. 

Ingvar Carlsson tillkännager beslutet och beklagar 

tidigare uttalande 

I riksdagens kammare framför Ingvar Carlsson kl. 14.30 

ett tal där regeringens beslut tillkännages. Han förklarar 

hur regeringen kommit fram till sitt ställningstagande, 

hur de etiska bedömningarna spelat en roll i beslutet och 

han riktar sig direkt till de svenska offrens anhöriga med 

följande ord: 

Jag vet att anhöriga som hoppats på en bärgning och att de 

116 


40 

Den 15 december fattar regeringen beslut 

om att Estonia inte ska bärgas 

Beslutet om att låta Estonia vila på botten av Östersjön tillkännages i 

riksdagen och anhöriga informeras genom brev. 

omkomna skall tas upp kommer att bli djupt förtvivlade över det 

besked jag just lämnat./.../ Mitt tidigare uttalande för en bärgning 

kan ha skapat förväntningar som idag inte infriats. Jag 

beklagar mycket djupt den besvikelse jag därmed kan ha orsakat 

en del av de anhöriga. 

Efter statsminister Ingvar Carlsson tar förutvarande 

statsminister Carl Bildt plats i talarstolen och framför att 

han kommit till samma slutsats som statsministern och regeringen 

55 . 

På Statsrådsberedningen planerar man att ge de anhöriga 

möjlighet att ta del av beslutet före allmänheten. Beslutet 

skall därför skickas ut via fax till polismyndigheter 

dit de anhöriga kallas. När nyheten sprids via medierna 

har inte alla polismyndigheter underrättat de anhöriga om 

beslutet. Faxet till polismyndigheterna kom inte fram i tid. 

Många anhöriga känner sig svikna. Någon berättar att hon 

hör nyheten om regeringsbeslutet och Ingvar Carlssons 

uttalande på radio i bilen på väg till Polismyndigheten.


Telefonväkteri 

Efter att regeringen fattat sitt beslut den 15 december 

öppnar ett telefonväkteri i Rosenbad. Ines Uusmann och 

hennes medarbetare svarar i telefon liksom flera av Etiska 

rådets ledamöter. Den förväntade anstormningen av telefonsamtal 

uteblir. 

Anhöriga får brev om beslutet från Ines Uusmann 

Samma dag skickas ett brev från Ines Uusmann där hon 

förklarar innebörden av regeringsbeslutet. Till detta brev 

finns en bilaga med en sammanställning av de svenska 

myndigheternas åtgärder efter förlisningen. 

Sammanställningen liknar den som beskrivits i bilagan 

till det första anhörigbrevet men den är mer omfångsrik 

och behandlar fler händelser på vägen fram till regeringsbeslutet 

än den första. 

Brevet till anhöriga skickas enligt polisens adresslista 

men den innehåller en hel del felaktiga adresser som Birgitta 

Wallström försöker korrigera efter hand när anhöriga 

vänder sig till henne med nya adresser. 

117

En av de viktigaste uppgifterna för särskilde 

utredaren Peter Nobel är att hjälpa de drabbade att 

komma fram till en överenskommelse med den norska 

Assuranceföreningen Skuld. Han har träffat advokater 

från Estland, Norge och Sverige samt representanter för 

anhörigföreningarna SEA och DIS på Arlanda i november 

1994 och då bildat en gemensam förhandlingsdelegation 

ledd av advokaten Espen Komnaes. Den 3 januari 1995 

lägger Skuld fram det ersättningserbjudande som senare 

accepteras av 98 % av de skadelidande. Avtalet är därmed 

bindande för dessa personer och utbetalningarna kan påbörjas. 

Den 2 februari 1995 bjuder Peter Nobel in representanter 

för anhörigföreningarna till ett möte i Stockholm 

för att informera om sitt uppdrag och diskutera frågor 

som upplevs angelägna av anhörigrepresentanterna. Under 

mötet framförs de olika gruppernas och enskildas 

118 

TIDEN FRÅN REGERINGENS BESLUT ATT INTE BÄRGA ESTONIA 

TILLS DESS ATT DEN BESLUTADE ÖVERTÄCKNINGEN AVBRYTS 

41 

Överenskommelse med försäkringsbolaget Skuld 

om skadestånd till anhöriga och överlevande 

Ersättningserbjudandet accepteras av nästan samtliga 

skadelidande och utbetalningarna påbörjas. 

ställningstaganden i bärgningsfrågan och från framför allt 

SEA förs fram tankar och planer på att göra en enkät i 

frågan. SEA hänvisar till den enkät som gjordes bland anhöriga 

i ett tidigt skede och som visade att 78–80 procent 

av de tillfrågade var för en bärgning. Från Norrköpingsföreningen 

säger man att en enkät skulle skapa oro och 

vädjar till SEA att inte genomföra planerna. 

Ingen enkätundersökning kommer till stånd.

TIDEN FRÅN DEN 16 DECEMBER 1994 TILL DEN 19 JUNI 1996 

Den 10 februari redovisar Sjöfartsverket sitt uppdrag 

om förutsättningar för övertäckning och bevakning 

till regeringen. Enligt Sjöfartsverkets tolkning ska målet 

med en övertäckning av Estonia vara att skapa en ostörd 

gravplats för så lång tid som möjligt. Övertäckningen planeras 

ske på ett sådant sätt att fartyget inte skadas eller 

flyttas och att dess inre inte påverkas. När övertäckningen 

är på plats förväntas det inte längre finnas behov av att 

bevaka fartyget. 

Metoder för övertäckning och bevakning 

Sjöfartsverket, som till sin hjälp har haft professor Klas 

Cederwall och docent Per Anders Hedar, har funnit fyra 

tänkbara metoder för övertäckning. Den första metoden 

innebär att täcka över fartyget med sten, grus och/eller 

sandmassor, den andra innebär att man ska gjuta in fartyget 

i betong. De tredje respektive fjärde föreslagna meto- 

42 

Det fortsatta arbetet 

med övertäckning och gravfrid 

Olika metoder för övertäckning utvärderas och uppdrag ges åt Sjöfartsverket 

att genomföra övertäckning och bevakning av förlisningsplatsen. 

derna är att gräva ut botten och sänka fartyget för att därefter 

täcka över det respektive att täcka in fartyget med en 

nätkonstruktion. 

Den tredje metoden, att gräva ut botten, förkastas 

bland annat för att fartyget då riskerar att röra sig och delvis 

förstöras. Den fjärde metoden, att täcka fartyget med 

nät, förhindrar inte i tillräcklig grad intrång och utgör 

samtidigt en risk för eventuella dykare. 

Sjöfartsverket anser att de två första föreslagna metoderna, 

övertäckning med massor respektive ingjutning, 

ger ett säkert skydd mot intrång. Båda dessa metoder anses 

likvärdiga ur ett etiskt perspektiv. Avgörande inför valet 

av övertäckningsmetod blir därför bottenförhållandena 

på platsen. Övertäckning med sten, grus eller sand medför 

stor risk för jordskred, vilket innebär att fartyget kan 

komma att röra sig. Sjöfartsverkets förslag blir därför att 

Estonia skall gjutas in. 

119

Enligt Sjöfartsverket är det tekniskt möjligt att bevaka 

vattenområdet kring Estonia. Det går dock inte att ingripa 

mot fridstörare. Genom bevakning kan fridstörare upptäckas 

och deras verksamhet störas samt göras offentlig. 

Uppdrag till Sjöfartsverket att genomföra 

övertäckningen 

Estlands regering svarar på en fråga från Sveriges regering 

den 21 februari 1995, att de inget har att invända mot den 

föreslagna betongövertäckningen. 

Den 2 mars uppdrar regeringen åt Sjöfartsverket att 

upphandla och låta genomföra en övertäckning genom en 

skalkonstruktion av betong. Kustbevakningen får i uppdrag 

att i samråd med Sjöfartsverket överlägga med finska 

berörda myndigheter om sanering av olja inifrån vraket. 

Uppdrag till Sjöfartsverket om bevakning av 

förlisningsplatsen 

Sjöfartsverket uppger till regeringen den 28 april 1995 att 

övertäckningen inte kan vara avslutad förrän under 1996. 

Den 12 maj redovisar Sjöfartsverket hur bevakningen av 

Estonia kan ske och får den 24 maj regeringens uppdrag 

120 


att bevaka platsen för förlisningen och störa otillbörliga 

dykaktiviteter. 

Kontrakt om övertäckning 

Den 1 januari 1996 undertecknas ett kontrakt med Nordic 

Marine Contractors J.V som ska genomföra arbetet med 

övertäckningen av Estonia. Nordic Marine är ett konsortium 

bestående av svenska NCC AB, de norska företagen 

AS Jebsens ACZ och EEG Henriksen Anlegg AS samt det 

holländska företaget Smit Tak B.V. 

Brev till anhöriga 

Den 15 januari skriver Ines Uusmann sitt femte brev till 

de anhöriga där hon informerar om hur övertäckningen av 

fartyget ska gå till. En 65 000 kvadratmeter stor yta på 

havsbotten ska täckas först med textilduk och därefter med 

ett lager av sand, som på vissa ställen ska bli upp till fem 

meter hög. Syftet med bottentäckningen är att stabilisera 

den mjuka lerbotten och förhindra att fartyget kommer i 

rörelse. Till brevet är bifogat fyra schematiska bilder som 

åskådliggör hur gravplatsen på havsbotten ska iordningställas. 

Kontraktssumman för övertäckningen uppges till 

296 miljoner kronor.


43 

Överenskommelse om gravfrid 

mellan Sverige, Estland och Finland 

Sveriges ambassadör i Estland undertecknar överenskommelse och lagen om gravfrid 

antas av riksdagen. Bevakning av Estonia inleds och privat dykningsförsök stoppas. 

Efter förhandlingar mellan Sverige, Estland och 

Finland kommer länderna överens om att gravfrid skall 

råda vid vraket efter Estonia. Vid ett sammanträde den 16 

februari 1995 beslutar regeringen att den träffade överenskommelsen 

kan undertecknas. Överenskommelsen 

undertecknas i Tallinn den 23 februari av den svenske ambassadören 

Lars Grundberg. 

Enligt överenskommelsen skall vraket och ett område i 

dess närhet betraktas som ett sista vilorum för de döda och 

visas tillbörlig respekt. Estonia skall inte lyftas. Länderna 

åtar sig att förbjuda verksamhet som stör vilorummet och 

att straffa sådana handlingar med fängelse. Vart och ett av 

länderna får dock täcka över vraket eller förhindra föroreningar 

från det. Överenskommelsen börjar gälla trettio 

dagar efter den dag då parterna underrättat varandra om 

att länderna vidtagit nödvändiga konstitutionella åtgärder 

för att överenskommelsen kan börja gälla. 

PM om skydd för gravfrid 

Den 28 februari upprättar Justitiedepartementet en promemoria 

angående skydd för gravfriden vid vraket efter 

passagerarfartyget Estonia. I promemorian föreslår regeringen 

att en särskild strafflag om skydd för gravfrid vid 

vraket skall införas. Den som dyker i vraket eller i dess 

närhet kan dömas till böter eller fängelse. 

Enligt promemorian har ingen stat rätt att lägga under 

sig platsen för Estonias förlisning. På platsen råder de så 

kallade fria havsrättigheterna, till exempel rätten att navigera 

fritt på havet. Alla staters rätt att använda det öppna 

havet får således inte inskränkas. Den behöriga användningen 

av det öppna havet anses inte heller störa gravfriden 

vid Estonia. Den fria sjöfarten kan alltså fungera 

som tidigare. Däremot får inte dykningar och annan 

undervattensverksamhet förekomma. Svensk domstol är 

behörig att döma vem som helst som bryter mot lagen om 

121

gravfrid. Enligt folkrätten finns det dock ett principiellt 

förbud mot att utöva makt mot utländska fartyg på öppet 

hav. 

Remissförfarande om lagförslaget om gravfrid 

Den 9 mars anordnar regeringen en hearing för att inhämta 

synpunkter på Justitiedepartementets promemoria 

om lagstiftningen om gravfrid. Dessförinnan har Stiftelsen 

Estoniaoffren och Anhöriga, SEA, begärt att få yttra 

sig i samma fråga. Justitiedepartementet besvarar denna 

begäran den 1 mars genom att SEA upplyses om möjligheten 

att framföra synpunkter på förslaget. SEA får också 

promemorian angående skydd för gravfriden som upprättats 

på Justitiedepartementet. 

Skälet till att man väljer att kalla till hearing istället för 

att genomföra ett vanligt remissförfarande är att ärendet 

är brådskande. Närvarande den 9 mars är, förutom representanter 

från Justitiedepartementet, representanter från 

olika rättsinstanser, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, försvarsmakten 

och Svenska Kyrkans Centralstyrelse. De frågor 

som diskuteras är framför allt av juridisk natur. Från 

Statens haverikommission framförs att den internationella 

kommissionen inte har för avsikt att genomföra ytterligare 

undersökningar av Estonia så man har inget att invända 

mot lagförslaget. 

Kyrkans representant uttrycker också kyrkans funderingar 

om konsekvenserna av lagförslaget. Han har inom 

kyrkan mött frågan om hur man ska förhålla sig till människors 

önskan att få bli gravsatta på den gravplats som nu 

inrättats. Han uttrycker viss förståelse för de anhöriga som 

upplever det som stötande med färjetrafik rakt ovanför 

gravplatsen. 

Den 21 mars anför SEA, via juridiskt ombud i ett brev 

till straffrättsenheten inom Justitiedepartementet, sin 

uppfattning om förslaget till lagstiftning om gravfrid. SEA 

menar att anhöriga själva måste få bestämma vad som ska 

ske med de omkomna eftersom det endast är de som vet 

vad de omkomna själva hade önskat skulle ske med kroppen 

i den uppkomna situationen. Stiftelsen hävdar också 

att fartyget med all säkerhet också kommer att utsättas för 

plundring och att detta inte kan förhindras genom den 

122 


föreslagna lagstiftningen. Samma dag skickar SEA ett brev 

till justitieminister Laila Freivalds där man kräver att insatser 

för att omhänderta de omkomna undantas från lagen 

om skydd för Estonia. Stiftelsen menar att lagförslaget 

i första hand vänder sig mot de anhörigas intressen. 

Den 30 mars, efter att lagrådet haft tillfälle att yttra sig, 

överlämnar regeringen sin proposition till Riksdagen. I 

propositionen föreslås att en särskild strafflag, om skydd 

för gravfriden, skall antas. Förslaget innebär att den som 

dyker eller bedriver annan undervattensverksamhet i eller 

kring vraket skall kunna dömas till böter eller fängelse i 

högst två år. 

Lagen om gravfrid antas av Sveriges riksdag 

Riksdagen antar lagen om gravfrid den 1 juni 1995, en 

månad senare träder den i kraft. 

Instruktioner om bevakning för att garantera 

gravfriden 

Sjöfartsverket utfärdar den 7 juni instruktioner för isbrytaren 

Ale vid bevakning av gravfriden runt Estonia. Enligt 

instruktionerna ska varje försök till dykning eller undervattensverksamhet 

förhindras och störas så långt det är 

möjligt utan att personer eller egendom skadas. Detta 

skall ske genom det sätt Ale förs, genom anrop eller på 

annat lämpligt sätt. Dokumentation av händelser skall göras. 

Sjöfartsverket konstaterar att undervattensverksamhet 

i området är tillåtet enligt fria havets princip och att straffrättslig 

kontroll inte kan utövas över utländska fartyg. Någon 

uttrycklig bestämmelse finns inte som begränsar en 

stat från att störa en annans stats fartygs verksamhet om 

denna verksamhet står i strid med den första statens och 

två andra staters uttalade vilja. 

Isbrytaren Ale bevakar Estonia 

Bevakningen av området runt Estonia inleds den 12 juni 

1995 genom att Ale placeras i närområdet. Dessförinnan 

hålls ett möte på Sjöfartsverket där Ales befälhavare får 

instruktioner om uppdraget. Då talas bland annat om vilka 

åtgärder som kan vidtagas i samband med incidenter. Rät-


ten att störa andra fartyg på internationellt vatten förklaras 

med att folkrätten inte förbjuder en nation från att vidta 

åtgärder vid verksamheter som strider mot nationens uttalade 

vilja. 

På initiativ av en anhörig förbereds dykförsök vid 

Estonia 

Peter Barasinski, som förlorade sin hustru vid Estoniakatastrofen, 

bestämmer sig, efter regeringens beslut att 

inte omhänderta de omkomna, för att på egen hand försöka 

ta upp kvarlevorna efter sin omkomna hustru. Makarna, 

som båda arbetade på Estonia, hade givit varandra 

ett ömsesidigt löfte om vad som skulle ske efter en eventuell 

olycka till havs. Peter Barasinski tar kontakt med ett 

polskt bärgningsföretag, som erbjuder honom den hjälp 

han behöver för uppdraget. 

Den 15 maj 1995 träffar Peter Barasinski Johan 

Franson och informerar honom om sina planer. De diskuterar 

överenskommelsen om gravfrid och lagstiftningsförslaget. 

UD skickar not till Polen 

Departementsrådet Bertil Roth skickar den 16 juni ett 

aide-memoire från Utrikesdepartementet till den polska 

ambassaden i Stockholm. Sverige protesterar i noten mot 

att dykaktiviteter skall genomföras på platsen för Estonias 

förlisning och hänvisar till överenskommelsen mellan 

Sverige, Estland och Finland samt den svenska lag som ska 

träda i kraft den första juli. Den svenska regeringen ber 

polska myndigheter vidta åtgärder för att förhindra 

dykningar vid Estonia. 

Det polska bärgningsföretaget hoppar av dykexpeditionen. 

Peter Barasinski tar istället kontakt med ett 

tyskt fartyg. 

Dykförsöket vid Estonia hindras 

Befälhavaren på Ale, Johnny Kalered, får i slutet av juni 

veta av Johan Franson att någonting förväntas hända vid 

förlisningsplatsen. 

Ett tyskt fartyg anländer den 29 juni till Estonias 

förlisningsplats klockan halv tolv. En timme senare når is- 

brytaren Ale platsen. Det tyska fartyget lägger sig ovanför 

Estonia. Johnny Kalered anropar fartyget som uppger att 

det har ett reportageteam från tyska Spiegel-TV med ombord. 

Från det tyska fartyget tänker man sända ner en fjärrstyrd 

robot, utrustad med griparmar och videokamera, till 

vraket. Några dykare har man inte med sig. Ombord på 

fartyget finns Peter Barasinski och Samuel Svensson. Han 

förklarar för Ales besättning att hans fru är bland de omkomna 

och att han har för avsikt att lokalisera, identifiera 

och bärga hennes kvarlevor. 

Kalered tar då kontakter för att få uppgifter om lämplig 

kontaktperson på UD. Kvart över två ringer 

departementsrådet Bertil Roth på UD och blir informerad 

om läget. Kalered tar även kontakt med Sjöfartsverket. 

Några ytterligare instruktioner får han inte. Kalered bedömer 

att vädret för tillfället omöjliggör den tänkta verksamheten. 

Klockan 16.07 den 29 juni läggs två röda bojar ut för 

att markera Estonias position. Två timmar senare förbereds 

sjösättningen av en farkost från det tyska fartyget. Ale 

befinner sig nära. Strax efter klockan 20.00 sjösätts undervattensfarkosten 

men den tas ombord igen tjugo minuter 

senare. Nya försök görs under kvällen och natten. Ale förs 

nära det tyska fartyget. Som längst befinner sig undervattenfarkosten 

ca 90 minuter under vattnet. Kalered bedömer 

att farkosten inte kan ha filmat vad som var avsett. 

På förmiddagen dagen därefter, som är den sista dagen 

innan lagen om gravfrid träder i kraft sjösätts farkosten 

igen. Kalered bedömer att arbete nu sker nere vid vraket. 

Ale har under tiden förts mycket nära det tyska fartyget för 

att verksamheten skall störas. Ale håller låg fart och använder 

propellrar för att blåsa ut luft. Genom detta förflyttas 

det tyska fartyget bort från Ale och därigenom störs verksamheten. 

Vid något tillfälle skiljer bara någon meter mellan 

fartygen. Strax efter klockan 13.35 meddelar Peter 

Barasinski Ales befälhavare att han inte har lyckats lokalisera 

kvarlevorna efter sin fru och att deras verksamhet avbryts. 

Innan det tyska fartyget lämnar platsen lägger Peter 

Barasinski och Samuel Svensson ner blommor på vattnet 

123

vid förlisningsplatsen. Som en hedersbetygelse signalerar 

då Ale och besättningen ombord gör honnör. 

Händelsen filmas av Spiegel-TV och visas senare i 

Tyskland. 

Bevakningen fortsätter 

Ale bevakar haveriplatsen under sommarhalvåret åren 

1995, 1996 och 1997. Under den övriga delen av året utförs 

bevakningen av andra fartyg. När vädret omöjliggör 

verksamhet vid vraket tas fartygsbevakningen bort. När 

fartyget provianterar m.m. bevakas området av finsk radar. 

Under havsytan sker ingen bevakning. 

Överenskommelsen om gravfrid träder i kraft 

Överenskommelsen mellan Estland, Finland och Sverige 

om gravfrid i och runt Estonia börjar gälla den 27 augusti 

1995. Genom ett tilläggsprotokoll daterat till den 23 april 

1996 träffar länderna en överenskommelse om att andra 

stater kan ansluta sig till överenskommelsen. Detta sker 

för att andra länder har visat intresse. En not skickas till 

samtliga länder runt Östersjön med en upplysning om 

124 


möjligheten att ansluta sig till överenskommelsen om 

gravfrid. Inget land har till dags dato 1998 anslutit sig. 

Anhörig anmäler Ales befälhavare för vårdslöshet i 

sjötrafik 

Den 4 oktober 1995 upprättas en polisanmälan hos Polismyndigheten 

i Göteborgs- och Bohus län. Anmälare är 

Samuel Svensson och den avser vårdslöshet i sjötrafik. 

Enligt anmälan har befälhavaren på svenska statens isbrytare 

Ale den 30 juni samma år navigerat så att avståndet 

mellan Ale och ett tyskt fartyg vid två tillfällen endast uppgått 

till en halv meter. Samtidigt har Ale använt tryckluftssystem 

i syfte att försvåra manövreringen av det tyska fartyget. 

Detta skall enligt anmälaren även ha försvårat och 

stört den dykeriverksamhet som pågick. 

Den 6 december beslutar kammaråklagaren James von 

Reis att inte inleda förundersökning då gärningen inte kan 

anses vara brottslig. Någon närmare motivering lämnas 

inte. Beslutet överklagades senare men tf. överåklagare 

Ulf Norén fann inte skäl att ändra det tidigare beslutet.


44 

Regeringen uppdrar åt Statens konstråd 

att utforma en minnesvård 

Debatt om placering av minnesvården och problem med markritningar 

förskjuter tidsplaneringen. Val av konstnär sker efter juryförfarande. 

Statens konstråd redovisar sitt arbete med att undersöka 

förutsättningarna för en nationell minnesvård den 

14 december 1994. Konstrådet föreslår en minnesvård på 

Skeppsholmen. Fem konstnärer skall få i uppdrag att föreslå 

utformning av minnesvården. Den 7 juni 1995 skall 

Konstrådet ta ställning till vilket av förslagen som är bäst 

lämpat för utförande. Utförandetiden bör begränsas till 

ett år. Under arbetet har Konstrådet haft kontakt med 

flera kommuner som är särskilt berörda, såsom Borlänge, 

Uppsala och Norrköping samt med en motsvarande arbetsgrupp 

i Estland. Brev från enskilda med idéer och tankar 

kring en minnesvård kommer in och Peter Nobel anför 

sin åsikt. 

Valet av platsen på Skeppsholmen möter emellertid 

starka protester från olika intresseorganisationer, bl.a. 

Skönhetsrådet, varför Konstrådet i en kompletterande 

promemoria daterad den 7 mars 1995 föreslår en plats på 

Djurgården, nedanför muren till Galärkyrkogården. 

Tidsplaneringen förskjuts. Förslagen kommer att ställas 

ut för allmänheten och Konstrådet har för avsikt att fatta 

beslut den 23 augusti 1995. Djurgårdsförvaltningen, som 

är markägare, har tillstyrkt förslaget, men Konungen har 

det slutliga avgörandet. 

Information till anhöriga från Kulturdepartementet 

Den 22 mars 1995 skickar kulturminister Margot Wallström 

ett brev till anhöriga för att informera om att regeringen 

nästa vecka skall besluta om en minnesvård. Där 

sägs att minnesvården har ett dubbelt syfte. Dels skall den 

symbolisera nationell samling och dels vara en plats för 

enskilda minnesstunder. Det kommande beslutet presenteras 

och de anhöriga får veta, att de kommer att ha möjligheter 

att lämna synpunkter på de förslag som fem utvalda 

konstnärer presenterar. Vidare sägs att minnesvården 

kommer att för många anhöriga ersätta en personlig 

gravplats. Därför skall anhöriga ges möjlighet att följa 

125

Konstrådets arbete. Samråd skall ske bl.a. med anhörigorganisationerna. 

Till brevet bifogas en karta samt fotografier 

över platsen. 

H M Konungen medger att det föreslagna området får 

användas 

Ståthållarämbetet underrättar Kulturdepartementet, i en 

skrivelse den 24 mars 1995, att H M Konungen medgivit 

att det föreslagna området får användas för minnesvården. 

En förutsättning är att själva minnesvården placeras inom 

det område, som är markerat med rött på en karta som 

bifogas skrivelsen. 

Regeringsbeslut om uppdraget åt Statens konstråd 

Den 30 mars 1995 får Statens konstråd uppdrag från regeringen 

att utforma en minnesvård med anledning av fartyget 

Estonias förlisning. I regeringsbeslutet står att regeringen 

med minnesvården vill ge uttryck för nationens 

sorg efter en av de största olyckshändelser som drabbat 

vårt land samt skapa en värdig inramning för personliga 

minnesstunder och enskild andakt. Skissförslagen skall 

vara inkomna till rådet före utgången av juli 1995. Förslag 

som konstnärer lämnar in på eget initiativ skall beaktas. 

Inkomna förslag skall offentliggöras i form av en utställning 

i Stockholm. Uppdraget skall genomföras inom en 

kostnadsram av högst fem miljoner kronor samt vara slutfört 

senast den 28 september 1996. Senare medger regeringen 

ytterligare anslag till minnesvården. 

Utställning på Konstakademien och i Konstrådets 

lokaler 

Den 28 september 1995 inviger kulturminister Margot 

Wallström en utställning på Konstakademien av förslagen 

från de fem inbjudna konstnärerna; Miroslaw Balka, bosatt 

i Warsawa, Bianca Maria Barmen, bosatt i Lund, Antony 

Gormley, bosatt i London, Sigurdur Gudmundsson, 

bosatt i Reykjavik och Amsterdam, Gerhard Metz, bosatt i 

Köln. Övriga förslag, inlämnade av olika konstnärer, förevisas 

i Konstrådets lokaler, på Rådmansgatan i Stockholm. 

126 


Konstrådets bedömningsgrupp fattar beslut 

Under tiden 26 september–10 oktober 1995 träffas den 

bedömningsgrupp, bestående av konstnärer, arkitekter, 

företrädare för kyrkan och markförvaltaren, som skall bedöma 

de inlämnade förslagen vid några möten. 

Djurgårdsförvaltningens representant anmärker där att 

ett par av förslagen inte håller sig inom det angivna 

tävlingsområdet. 

Den 10 oktober beslutar juryn att förorda Miroslaw 

Balkas förslag. Två jurymedlemmar reserverar sig mot beslutet. 

Den 12 oktober ger Statens konstråd Miroslaw 

Balka i uppdrag att utforma minnesvården. 

Anhöriga och anhörigföreningar är kritiska till det antagna 

förslaget, man anser inte att det skapar en värdig inramning 

för personliga minnesstunder och enskild andakt. 

Många kan inte tänka sig att deras anhörigas namn 

skall finnas på en betonggång på marken. 

Problem med markritningar leder till ytterligare 

försening 

Det visar sig att det existerar två olika markritningar. En 

översänd från Ståthållarämbetet till Kulturdepartementet 

den 24 mars 1995 och en annan som Statens konstråd lämnat 

som underlag till de inbjudna konstnärerna. Den senare 

med ett angivet område som sträcker sig nästan ned 

till Ladugårdslandsviken. 

I ett brev till Kulturdepartementet den 16 november 

1995, skriver Ståthållarämbetet att man inte kan acceptera 

att det valda förslaget inte ryms inom det anvisade området. 

Man skriver även, att synpunkter har framförts till 

Djurgårdsförvaltningen om bristande förankring hos berörda 

parter, dvs de drabbade. Ämbetet hävdar att det är 

väsentligt att dessa grupper får känna sig delaktiga i arbetet 

med att utforma den minnesvård som i första hand berör 

dem själva. 

Det leder till att Miroslaw Balka får i uppdrag att inkomma 

med ett nytt förslag som presenteras den 27 februari 

1997. Minnesvården skall stå färdig sommaren 

1997.


45 

Regeringens kontakter med anhöriga 

Brev från kommunikationsministern till anhöriga med information om övertäckning av betong, 

lag om gravfrid och bevakning av olycksplatsen. Peter Nobel möter anhöriga för att diskutera lagen om gravfrid. 

Den 11 april 1995, skickar Ines Uusmann ett brev 

till de anhöriga. Det innehåller information om de åtgärder 

och beslut som fattats under våren. Bland annat beskrivs 

uppdraget med att upphandla och leda arbetet med 

en övertäckning som lagts på Sjöfartsverket, som innebär 

att en skalkonstruktion av betong ska byggas över det förlista 

fartyget. 

I brevet lämnas också information om de sju anhörigföreningar 

som bildats. Föreningarnas namn och 

adresser vidarebefordras på detta sätt till de anhöriga. I 

övrigt innehåller brevet information om den föreslagna 

lagen om gravfrid, minnesvården på Djurgården i Stockholm, 

haverikommissionens delrapport, en proposition 

med förslag om förbättrad sjösäkerhet och en rapport om 

sjösäkerhetsarbetet inom Sjöfartsinspektionen. 

Den 18 september 1995 skriver Ines Uusmann sitt 

fjärde brev till de anhöriga. Även detta brev åtföljs av en 

bilaga med information om ärenden och beslut som är relaterade 

till Estonia. Denna gång innehåller brevet information 

om förbättrat sjösäkerhetsarbete, övertäckningen, 

lagen om gravfrid, bevakningen av haveriplatsen. Här 

meddelas också att regeringen ska hålla en tyst minut 

klockan 12.00 på årsdagen efter olyckan, den 28 september. 

Möte med Peter Nobel 

Den 20 april 1995 arrangerar Peter Nobel ett möte med 

anhörigföreningar där lagförslaget om gravfrid diskuteras. 

Lagförslagets generella utformning innebär att verksamhet 

som kan uppfattas av anhöriga som legitim faller under 

lagen, t.ex. anhörigas försök att med hjälp av professionella 

dykare bärga kvarlevor eller egendom. Vid mötet föreslås 

en begränsande precisering av det straffbara områ- 

127

det eller möjligheter till dispens från förbudet. I ett brev 

till riksdagens Justitieutskott daterat den 26 april föreslår 

Peter Nobel att utskottet överväger dessa synpunkter i 

samband med lagens utformning. 

Fråga från anhöriga till regeringen 

Makarna Odd och Margareta Lundkvist skriver den 18 

december 1995 ett brev till Ingvar Carlsson med en fråga 

från anhöriga om varför Peter Barasinski stoppades när 

han försökte omhänderta kvarlevorna efter sin hustru. 

128 


Barasinski hade enligt brevet också försökt lokalisera kvarlevorna 

efter makarnas dotter. 

Den 11 mars 1996 får de svar från Laila Freivalds som 

hänvisar till överenskommelsen om gravfrid som träffats 

mellan Sverige, Estland och Finland samt till de lagar som 

har trätt i kraft i dessa länder. I ett nytt brev daterat den 5 

september samma år skriver Laila Freivalds till makarna 

Lundkvist att ”avtal som slutits mellan länder är folkrättsligt 

bindande oavsett om eventuell nationell lagstiftning 

trätt i kraft eller ej” 56 .


46 

Anhöriga reagerar mot övertäckningen 

Stämningsansökan rörande statens skyldighet att efterforska omkomna 

samt förbud mot övertäckning ges in till Stockholms tingsrätt. Anhöriga håller stormöte, 

bildar en samordningskommitté samt uppvaktar svenska ambassaden i Tallinn. 

Från januari 1995 och framåt diskuteras Estonia och 

övertäckningen livligt i pressen. På en rad håll förs kritiska 

röster fram från anhöriga som inte kan tänka sig en grav av 

betong på havets botten liksom från dem som anser att 

kostnaderna för övertäckningen är orimligt höga. 

Betongövertäckningen kritiseras också för att en sådan 

omöjliggör inhämtandet av bevismaterial i syfte att fastställa 

olycksorsaken. Den internationella haverikommissionens 

slutrapport förväntas komma i augusti. 

På ledarplats i Göteborgsposten den 13 januari får 

övertäckningen stöd. Efter ett resonemang om hur två 

namngivna representanter för anhörigorganisationer i 

TV gått till angrepp mot bland andra Ines Uusmann skriver 

tidningen: ”det vore inte orimligt om hennes tålamod 

snart skulle vara på upphällningen”. Också kostnaden för 

övertäckningen försvaras i ledarartikeln. Misstankar om 

att beslutet att inte ta upp omkomna skulle ha grundats på 

ekonomiska hänsyn kommer på skam eftersom reger- 

ingen är beredd att betala 300 miljoner kronor för 

övertäckningen. 

Anhöriga stämmer staten 

Genom en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt 

den 9 november 1995, vill sju stycken anhöriga få prövat 

om staten är skyldig att efterforska och bärga de omkomna 

efter Estoniakatastrofen, eller om staten har skyldighet att 

hjälpa de efterlevande att efterforska och bärga de omkomna. 

Vidare vill de anhöriga att staten skall förbjudas att 

övertäcka eller vidta andra åtgärder som omöjliggör att de 

omkomna bärgas. Slutligen yrkas att det skall fastställas att 

de anhöriga har rätt att försöka finna och bärga de omkomna. 

Hovrätten meddelar genom dom den 29 mars 1996, 

att det uppenbart inte finns laglig grund för att förplikta 

staten att vare sig efterforska och bärga omkomna eller 

hjälpa de anhöriga med detta. De anhörigas57 yrkanden i 

129

denna del lämnas utan bifall. Vad gäller fastställelsetalan 

om att de anhöriga skulle ha rätt att efterforska och bärga 

omkomna, finner hovrätten att sådan talan inte kan föras. 

Yrkandet anses inte avse ett rättsförhållande, utan snarare 

en fråga om huruvida lagen om gravfrid gäller de anhöriga. 

En sådan talan är inte någon fastställelsetalan enligt 

domstolen. Yrkandet avvisas därför. De anhöriga söker 

prövningstillstånd i Högsta domstolen, som den 16 maj 

1996 beslutar att inte pröva målet. 

De anhöriga vänder sig därefter till Europakommissionen 

för mänskliga rättigheter i Strasbourg 58 . Kommissionen 

avvisar den 16 april 1998 de anhörigas klagomål 

som ogrundade 59 . Kommissionen hänvisar i beslutet till 

att olika uppfattningar finns bland de anhöriga i de aktuella 

frågorna, att besluten som fattats syftade till att skydda 

vraket från plundring men också att säkerställa gravfriden. 

På grund av dessa omständigheter, visar de fattade besluten 

inte någon bristande respekt mot de anhörigas rätt till 

skydd för privatoch familjelivet eller mot rätten till religionsfrihet. 

Övriga rättsprocesser som drivs av anhöriga 

Rederiet stäms 

Den 16 september 1996 stämmer anhöriga Nordström & 

Thulin AB m.fl. inför Stockholms tingsrätt. Yrkandet avser 

skadestånd och grundas på det psykiska lidande som 

drabbat de anhöriga genom förlusten av anhörig. En anhörig 

stämmer även företrädare för bolagen. Förberedelserna 

i målet har än så länge skett genom skriftväxling. En 

fråga om tingsrätten är behörig att pröva målet har väckts. 

Denna fråga kommer troligen att avgöras under hösten 

1998. 

Vid tingsrätten finns även mål där anhöriga har stämt 

assuransföreningen Skuld. Dessa mål gäller tillämpningen 

av den överenskommelse som ingicks mellan anhöriga och 

Skuld i skadeståndsfrågan. I flera liknande mål har parterna 

tidigare kommit överens. 

Klassningssällskapet stäms 

944 anhöriga stämmer i september 1996 klassningssällskapet 

Bureau Veritas Société Anonyme 60 , JOS L. 

130 


Meyer-Werft GmbH & Co 61 och det svenska Sjöfartsverket. 

Det huvudsakliga syftet med stämningarna är att fastställa 

att Bureau Veritas, Meyer-varvet och Sjöfartsverket 

är solidariskt eller var och en för sig ansvariga för Estonias 

förlisning. De anhöriga vill genom processen få reda på 

vad som orsakat olyckan. Ett delmål är att få till stånd nya 

undersökningar av vraket. Om någon bedöms vara ansvarig 

för olyckan kommer skadeståndskrav att resas. Målet 

pågår fortfarande men eventuellt kommer processen att 

skjutas på framtiden i avvaktan på dom i Stockholms 

tingsrätts mål mellan anhöriga och Nordström & Thulin 

m.fl. 

Stormöte på Karlbergs slott 

Anhörigföreningen Den Internationella Stödgruppen, 

DIS, ordnar ett stormöte på Karlbergs slott i Stockholm 

den 13 april 1996 då man diskuterar övertäckningen. Ines 

Uusmann är inbjuden att deltaga men då hon befinner sig 

på resa till Kina får hennes medarbetare Eva Lindau och 

Birgitta Wallström representera Kommunikationsdepartementet. 

Även Ingvar Carlsson är inbjuden men deltar ej. 

Mötet är mycket välbesökt. Anhöriga kommer i bussar 

från olika delar av landet. En grupp anhöriga från Estland 

deltar under första delen av mötet men måste bryta upp på 

grund av hemresan. 

Mötet blir känsloladdat, de anhöriga vänder sig kraftfullt 

mot den planerade övertäckningen. 

Personal på Kommunikationsdepartementet förvånas 

över de anhörigas reaktion på övertäckningen när de senare 

får kännedom om stämningen på Karlbergsmötet. På 

Kommunikationsdepartementet har man hittills betraktat 

beslutet att övertäcka som ett sätt att tillmötesgå de anhörigas 

önskan att skydda gravplatsen. 

Samordningskommittén för Estoniaoffren 

I samband med stormötet på Karlbergs slott undertecknar 

fyra av anhörigföreningarna ett gemensamt uttalande där 

det bland annat står att fartygsvraket inte får övertäckas 

innan haverikommissionen slutfört sitt arbete och alla 

därpå följande rättsprocesser avslutats. Vraket betraktas i 

detta sammanhang som ett viktigt bevisföremål. Istället


för en betongövertäckning, som man i uttalandet hävdar 

att 90 procent av svenska anhöriga och 96 procent av de 

estniska motsätter sig, vill undertecknarna ha övervakning 

av platsen, så att eventuella plundringsförsök förhindras. 

Under rubriken ”påstådd meningsskillnad” sägs att 

kommunikationsministern, utan att presentera belägg för 

det, hävdar att anhörigas åsikter går isär och det tolkas som 

att ministern önskar en splittring mellan anhöriga. Man 

menar att regeringen på detta sätt kan fatta beslut utan att 

väga in anhörigas åsikter, vilket i sin tur kan leda till att det 

som skulle kunna berätta sanningen om katastrofen begravs. 

Istället, menar man, är det regeringens skyldighet 

att identifiera skillnaderna och åtgärda problemen, så att 

alla kan få ro inför framtiden. 

De fyra undertecknande föreningarna är DIS, SEA, 

Stödföreningen i Vilhelmina och Anhörigföreningen i 

Lindesberg. Dessa fyra föreningar går samman i en grupp 

med namnet Samordningskommittén för Estoniaoffren. 

Kommittén får till uppgift att utarbeta gemensamma aktioner 

och aktiviteter för att påvisa de misstag och felaktigheter 

som begåtts i handläggandet av Estoniakatastrofen. 

De föreningar som inte undertecknar är ST-Polisväsendes 

Anhörigförening, som dock stöder kravet under rubriken 

”Påstådd meningsskillnad”. I övrigt är denna förening 

neutral liksom Stödföreningarna i Uppsala och Norrköping. 

De två sistnämnda föreningarna beslutade redan vid 

dess bildande att man inte skulle ta ställning i frågor som 

denna. 

Anhörigföreningar i Estland uppvaktar svenska 

ambassaden i Tallinn 

Den 20 april 1996 uppvaktar representanter för anhörigföreningarna 

Memento Mare och Memento Estonia tillsammans 

med Gunnar Bendréus, ordförande i DIS, den 

svenska ambassaden i Tallinn. De överlämnar en skrivelse 

som undertecknats även av SEA, Stödföreningen i 

Vilhelmina och Anhörigföreningen i Lindesberg. I skrivelsen 

begär föreningarna att betongövertäckningen skall 

stoppas till dess att den internationella haverikommissionen 

slutfört sitt arbete och alla rättsliga processer slutförts. 

Föreningarna föreslår att vraket ska skyddas från plundring 

genom ett larmat stålnät eller genom att platsen bevakas 

från fartyg. 

131

Stormötet på Karlberg bevakas av Rapport och 

TV 4:s Nyheterna som sänder bilder från det känsloladdade 

mötet. Birgitta Wallström visas i TV-rutan när 

hon säger att anhöriga måste respektera regeringens beslut 

och möts av högljudda protester från anhöriga i salen. 

Den bild som framträder i medierna efter mötet visar 

alltså en skarp motsättning mellan å ena sidan de många 

närvarande anhöriga som kraftfullt vänder sig mot den 

planerade övertäckningen och å andra sidan beslutsfattarna. 

Från Kommunikationsdepartementets sida anser man 

att Kommunikationsdepartementet och Ines Uusmann 

fram tills dess har haft en bra framtoning i media. På ett 

nyanserat sätt har ledare, krönikörer och andra skildrat de 

beslut som fattats och handläggningen av frågor. 

132 


47 

Massmediernas rapportering av Estoniahändelser 

leder till åtgärder på Kommunikationsdepartementet 

Skarpa motsättningar skildras och Ines Uusmann anlitar en mediakonsult. 

Ines Uusmann anlitar mediakonsult 

För att få hjälp med att bättra på den bild som medierna nu 

skildrar av Ines Uusmann och hennes medarbetare anlitar 

hon en konsult som under två dagar arbetar med henne 

och hennes närmaste medarbetare i syfte att skapa en 

positivare framtoning i medierna. Analysen av ministerns 

och Kommunikationsdepartementets agerande i medierna 

ger en framtoning av att hon och hennes medarbetare 

har stelnat i kontakterna med anhöriga. De får därför 

rådet att vara mjukare i dessa kontakter.


Den 16 april 1996 skriver Kent Härstedt, överlevande 

från Estoniaolyckan och politisk sakkunnig på 

Utrikesdepartementet, tillsammans med Kerstin Olsson- 

Berglund, pressekreterare på Utrikesdepartementet, vars 

moster omkommit i olyckan, ett brev till Göran Persson, 

som efterträtt Ingvar Carlsson som statsminister. Brevet är 

en vädjan till regeringen att inte täcka över Estonia. Kent 

Härstedt anger i brevet två skäl till att han och många andra 

överlevande och anhöriga engagerar sig så starkt i frågan. 

Dels vill de nå fram till klarhet i olyckans orsaker, dels 

vill de bidra till att förhindra att det sker igen. 

Kent Härstedt hänvisar till att regeringen genom 

kommunikationsministern framfört att man genom den 

internationella haverikommissionen anser sig ha nödvändiga 

uppgifter inför framtiden. Han citerar också Olof 

Forssberg som i ett uttalande i Aftonbladet sagt att de som 

inte kommer att tycka om haverirapporten vill ha tillgång 

48 

Statsminister Göran Persson 

går in i Estoniafrågan 

Anhöriga skriver brev för att stoppa övertäckningen och inbjuder statsministern till samtal. 

till vraket. Att täcka över Estonia innebär ett ansvar för att 

”undanröja bevismaterial” skriver Härstedt. Han avslutar 

med meningen: ”Seklets största båthaveri riskerar att bli 

seklets största rättshaveri med regeringen som ansvarig.” 

Kerstin Olsson-Berglund anger i brevet känslomässiga 

skäl för sin ståndpunkt att övertäckningen ska stoppas, 

hon kan inte tänka sig att hennes moster ska bli ingjuten i 

betong. Hon vill att Estonia, med eller utan offrens kroppar, 

ska få vila i fred. 

Dagen efter uttalar Göran Persson att ”de sörjande 

inte bara kan avvisas”. Perssons uttalande refereras i en 

artikel i Dagens Nyheter den 18 april där det uppges att 

regeringen, enligt flera källor, allvarligt överväger att uppskjuta 

övertäckningen. Fyra dagar senare uttalar sig Ines 

Uusmann, som just kommit tillbaka från Kina, i Dagens 

Nyheter och säger att regeringen ska analysera noga om 

viktiga bevis om olyckans orsaker kan försvinna med en 

133

övertäckning. Hon hänvisar till att man har några månader 

på sig innan själva övertäckningsarbetena ska starta. 

Statsminister Göran Persson har i samtal med analysgruppen 

uppgivit att han, när han blev statsminister, frågade 

sig om det var ett gigantiskt misstag att täcka över 

vraket med betong. Han försökte sätta sig in i frågan känslomässigt 

och grubblade över hur han skulle reagera om 

det var hans anhöriga som fanns kvar i Estonia. 

Statsministern inbjuds till Estoniasamtal 

Samordningskommittén för Estoniaoffren skickar den 20 

maj 1996 en inbjudan till Estoniasamtal den 19 juni på 

Ersta Diakonisällskap. Inbjudna är statsminister Göran 

Persson, kommunikationsminister Ines Uusmann, partiledarna 

för övriga riksdagspartier, övriga anhörigföreningar 

samt de överlevandes förening, Stödföreningen 

Neptunus. Före detta möte kallas anhörigoch 

överlevandeföreningars representanter till ett förberedande 

möte den 1 juni då oberoende samtalsledare ska 

utses. 

Möte i Samordningskommittén om övertäckningen 

Samordningskommittén för Estoniaoffren håller sitt planerade 

möte på Ersta den 1 juni då representanter för sex 

134 


föreningar är närvarande. Två har anmält förhinder. Man 

diskuterar vikten av att anhörig- och överlevandeföreningarna 

får tillfälle att träffa företrädare för riksdag 

och regering vid ett och samma tillfälle, så som man förväntar 

sig att det ska bli vid det möte man själv bjudit in till 

den 19 juni. Under mötet redogör föreningarna för sina 

uppfattningar i fråga om hanteringen av Estoniafrågorna. 

Flera av föreningarna förordar att övertäckningen skjuts 

upp tills dess att de anhörigas åsikter samlats in. 

Samtal inställda men ändå inte 

Den 15 juni skickas ett brev från Samordningskommittén 

för Estoniaoffren till samtliga anhörigföreningar om att 

samtalen på Ersta sjukhus den 19 juni ställts in. Skälet är 

att regeringen inbjudit anhörigföreningarnas representanter 

till Rosenbad denna dag. Efter mötet med anhörigrepresentanterna 

kommer regeringen att ha ett möte med 

företrädare för riksdagspartierna. 

I Samordningskommittén förväntar man sig en reaktion 

efter regeringens möte med partiledarna och inbjuder 

därför alla anhörigföreningar till ytterligare ett möte. 

Syftet är att samordna reaktionen på det beslut som partiledarna 

fattar.


För att vinna tid tillsätter Ines Uusmann en juristgrupp 

för att utreda ”Några rättsfrågor med anknytning till 

Estoniaolyckan”. I juristgruppen ingår rättscheferna vid 

Regeringskansliet Bengt-Åke Nilsson, Göran Schäder 

och Anders Iacobæus. I utredningsarbetet biträds de av 

Johan Franson. 

Utredningen resulterar i en promemoria daterad till 

den 28 maj. I promemorian konstaterar juristgruppen att 

besluten om gravfrid och övertäckning inte strider mot 

svensk rätt eller mot för Sverige bindande folkrättsliga 

regler. Enligt gruppen har regeringen full frihet att stå fast 

vid tidigare beslut att övertäcka likväl som att avbryta 

övertäckningen temporärt eller slutligt. Frågan om övertäckningen 

skall fortsätta eller ej är således inte en juridisk 

fråga. 

Den 23 maj, får partiledarna 62 en muntlig redogörelse 

för juristgruppens arbete och slutsatser. Det beslutas att ny 

49 

Juristgrupp utreder rättsfrågor 

Det konstateras att besluten om gravfrid och övertäckning inte strider mot svensk lag 

eller internationell folkrätt. Kommunikationsministern inbjuder anhöriga till träff. 

överläggning skall hållas ett par veckor senare när partiledarna 

hunnit sätta sig in i sakfrågorna kring Estonia. 

Ines Uusmann sänder sitt sjätte brev till de anhöriga 

samma dag som juristgruppens PM blir färdigt. I detta 

brev uttrycker ministern för första gången, direkt till de 

anhöriga, att hon är intresserad av att få in synpunkter från 

dem via brev till Kommunikationsdepartementet eller via 

telefonsamtal till någon rättssakkunnig eller politisk sakkunnig 

på departementet. Rättschefernas 17-sidiga promemoria 

bifogas brevet. Ministern meddelar också i brevet 

att hon ska träffa representanter för anhörigföreningarna 

före nästa träff med partiledarna. 

Samma dag sänds ett brev från Ines Uusmann till två 

representanter för var och en av de åtta bildade anhörigföreningarna. 

Hon aviserar då att de kommer att inbjudas 

till en träff som ska äga rum före en partiledarinformation 

i samma fråga. Den 13 juni sänds själva inbjudan. 

135

Kommunikationsministern träffar representanter 

för anhörigföreningarna planenligt den 19 juni på 

Kommunikationsdepartementet. Alla föreningar utom 

Norrköpingsföreningen är representerade. Dessutom är 

en representant för den estniska föreningen Memento 

Mare närvarande. 

Partiledaröverläggning efteråt 

Efter mötet hålls partiledaröverläggning63 där regeringen 

informerar om mötet med anhörigföreningarnas representanter. 

Regeringen redovisar att anhörigföreningarna 

har olika inställning till en övertäckning av Estonia. Representanterna 

för Uppsalaföreningen och ST-Polisväsendes 

anhörigförening är beredda att acceptera att övertäckningen 

genomförs, efter att haverikommissionens 

slutrapport publicerats, medan andra föreningar starkt 

vänder sig emot en övertäckning. Ines Uusmann säger vid 

136 


50 

Övertäckningen stoppas 

Anhörigföreningars åsikter redovisas vid partiledaröverläggningar. 

Kommunikationsministern meddelar anhöriga att regeringen 

fattat beslut om att stoppa övertäckningen. 

mötet att haverirapporten väntas komma tidigt under hösten 

1996. 

Om övertäckningen stoppas kan gravfriden garanteras 

genom att Sjöfartsverket ansvarar för bevakning av platsen. 

Innan det definitiva beslutet i övertäckningsfrågan 

kommer bör en dialog föras med de anhöriga. Regeringen 

framför vikten av att lyssna och vara ödmjuka. Övriga partier 

anser att ett beslut att avbryta övertäckningen är bra 

och att tiden bör utnyttjas för dialog med de anhöriga. 

Genom Utrikesdepartementet informeras Estland och 

Finland om att Sverige överväger att göra ett uppehåll i 

övertäckningsarbetet. Varken Estland eller Finland har 

någonting att erinra mot detta. 

Beslutets inriktning 

Regeringens beslut har hela tiden byggt på konsensus 

mellan riksdagspartierna. Statsminister Göran Persson


har vid samtal med analysgruppen uppgivit att ett beslut 

om stoppad övertäckning skulle innebära vissa komplikationer. 

Fram till denna tidpunkt har besluten från 1994, 

som är baserade på konsensus, varit vägledande för regeringens 

arbete. Om övertäckningen stoppas innebär detta 

att inriktningen bryts och frågan om Estonia återigen 

öppnas i mångas ögon. Hela det tidigare beslutet riskerar 

därmed att ifrågasättas. Vidare innebär ett ändrat beslut 

att det i mediernas, anhörigas och allmänhetens ögon tolkas 

som att det finns en konflikt mellan Ines Uusmann och 

statsminister Göran Persson. Ines Uusmann riskerar då 

att uppfattas som förbigången av statsministern. 

Regeringsbeslut 

Samma dag fattar regeringen beslut om att avbryta arbetet 

med övertäckningen senast när tryckbankarna runt Esto- 

nia färdigställts. Arbetet skall kunna återupptas vid en senare 

tidpunkt. Skälet till att arbetena avbryts anges vara att 

en övertäckning i praktiken omöjliggör möjligheterna att 

söka efter ytterligare bevismaterial. 

Dagen efter, den 20 juni meddelar Ines Uusmann i ett 

brev till de anhöriga, regeringens beslut om att stoppa 

övertäckningen av Estonia. Hon anger skälen för beslutet 

och avslutar brevet med följande två meningar: ”Regeringen 

vill bredda dialogen med de anhöriga. Jag återkommer 

till under vilka former detta kommer att ske.” Detta 

kommer att följas upp senare under hösten då Ines 

Uusmann i ett brev till de anhöriga meddelar att regeringen 

utsett Styrelsen för psykologiskt försvar som statens 

kontaktorgan för de anhöriga. 

137

Regeringen kommer under hösten 1996 fram till 

att de anhöriga nu behöver ett kontaktorgan som har eller 

kan skaffa sig kompetens att förmedla information och ta 

emot synpunkter. Det finns fortfarande ett antal frågor 

med anknytning till Estoniakatastrofen där anhöriga är eller 

kan bli berörda. Det är frågor rörande den internationella 

haverikommissionens rapport, övertäckningsarbetet, 

gravfriden, rättsprocesser, minnesvård m.m. Även i frågor 

och problem av mera personlig karaktär kan det finnas 

behov av en central instans för vägledning och informationsstöd. 

Beslut om statligt kontaktorgan 

Med hänsyn till detta beslutar regeringen den 21 oktober 

att uppdra åt Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, att 

vara statens organ för kontakter med anhöriga efter Estoniakatastrofen. 

Regeringen anser att SPF skall sträva efter 

138 

TIDEN EFTER BESLUTET OM AVBRYTANDE AV 

ÖVERTÄCKNINGEN FRAM TILL OKTOBER 1998 

51 

Regeringens fortsatta kontakter med anhöriga 

Statligt organ får i uppdrag att förmedla information och ta emot synpunkter från anhöriga. 

Anhöriga inbjuder regeringen och riksdagspartierna till rundabordssamtal. 

att ha personlig kontakt med de anhöriga, vilket inte utesluter 

kontakter med olika anhörigföreningar. SPF kan 

också komma att behöva bistå anhöriga i frågor av mer 

personlig karaktär för att i dessa sammanhang ge vägledning 

och informationsstöd. SPF får inte till uppgift att bereda 

eller fatta beslut i enskilda sakfrågor som berör katastrofen. 

Formerna för hur arbetet ska ordnas bestäms inte 

i regeringsbeslutet utan skall utvecklas i samverkan med 

de anhöriga. 

SPF besöker anhöriga i Sverige 

Under januari månad 1997 reser SPF:s generaldirektör 

Björn Körlof, och övriga två personer som arbetar med 

projekt Estonia-information vid myndigheten, ut i landet 

för att träffa anhöriga. 

Gruppen besöker i en första omgång Uppsala, 

Vilhelmina och Lindesberg. Anledningen till att man väl-

jer att resa ut är dels för att informera om SPF:s informationsuppdrag 

och dels för att lyssna på anhörigas åsikter 

och tankar om Estonia. 

Under april månad hålls också möten i Stockholm 

med anhöriga och anhörigföreningar. 

SPF möter riksdagspartiernas representanter 

Den 16 april 1997 har SPF ett möte med representanter 

för Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, 

Moderata samlingspartiet och Vänsterpartiet för 

att informera om SPF:s projekt Estonia-information. Ett 

möte med representanter för Centerpartiet hålls den 25 

april. 

Vid mötet informerar SPF om kontakter med anhöriga 

och om de tankar och synpunkter som framförs i olika 

frågor, bland annat rörande bärgning och övertäckning. 

SPF blir kontaktorgan för överlevande 

Den 18 september beslutar SPF att vara kontaktorgan 

även för de överlevande efter Estoniaolyckan. 

Anhöriga söker samtal med partiledare 

Samordningskommittén för Estoniaoffren bjuder den 17 

januari 1997 in företrädare för regeringen och riksdagspartierna 

till rundabordssamtal. Syftet med det föreslagna 

samtalet är enligt brevet att lösa kvarstående problem som 

finns bland anhöriga och överlevande med anledning av 

katastrofen så att alla får en möjlighet att på ett värdigt sätt 

avsluta katastrofen och gå vidare. 

Samordningskommittén har nu utökats till att också 

inkludera anhörigföreningen Kooperativa Föreningen 

KOOPI och Neptunus – föreningen för överlevande. Övriga 

föreningar har antingen upphört med sin verksamhet 

eller avstår från att ta ställning i de aktuella frågorna. 

De frågor som är aktuella är bland annat frågan om 

övertäckning och omhändertagande av de omkomnas 

kroppar. Samordningskommittén uttrycker i brevet oro 

över att övertäckningen kan komma att återupptas med 

kort varsel. När det gäller frågan om omhändertagande av 

de omkomnas kroppar vill man diskutera grunden för 

1994 års beslut och vad som bör göras nu. Krav framförs 

TIDEN FRÅN DEN 21 JUNI 1996 OCH FRAMÅT 

på att de omkomnas kroppar ska omhändertas. Brevet avslutas 

med en vädjan om direkta samtal mellan beslutsfattare 

och anhöriga. 

Statsrådsberedningen svarar Samordningskommittén 

Den 11 april svarar Kjell Lindström på Statsrådsberedningen 

på Samordningskommitténs brev. Han finner 

det svårt att under våren arrangera ett möte där samtliga 

partiledare kan delta men skriver att det finns intresse 

från alla partier att få till stånd ett möte med anhöriga för 

att samtala kring aktuella frågor. Lindström menar därför 

att man bör finna andra former för ett möte och föreslår 

att SPF tar initiativ till en sammankomst. 

Intensifierad dialog 

Den 21 april skickas svarsfax till Statsrådsberedningen och 

Kjell Lindström. Kopior går även ut till riksdagsgruppernas 

kanslier, SPF och statssekreteraren vid Kommunikationsdepartementet, 

Magnus Persson. 

Samordningskommittén uttrycker tillfredsställelse 

över att förslaget om rundabordssamtal mottagits väl och 

återknyter till intentionerna med samtalet så som framfördes 

i den ursprungliga inbjudan till samtal som gick till 

statsminister Göran Persson. Mer än ett möte bör hållas, 

menar man, och anhörigas synpunkter måste väga tungt 

inför den framtida hanteringen av Estoniafrågan. Man föreslår 

också att fler anhöriga än de som är anslutna till föreningar 

bör få tillfälle att göra sin röst hörd. 

Besked önskas inom kort om hur man från beslutsfattarnas 

sida ser på förutsättningarna för ett givande samtal. 

Samma dag går ett fax från Samordningskommittén 

till SPF som arbetar med att förbereda ett möte mellan 

anhöriga och beslutsfattare. Återigen understryker Samordningskommittén 

kravet på att en representant för regeringen 

inbjuds till samtalen med anhöriga. Riksdagspartierna 

och en representant för den sittande regeringen 

skall medverka menar man. 

139

En överläggning äger rum den 2 juni 1997 mellan 

regeringen och representanter för de övriga riksdagspartierna. 

64 Haveriutredningen och Olof Forssbergs avgång 

diskuteras. Fortfarande väntar de anhöriga på haverirapporten. 

Medierna behandlar återigen Estoniafrågan och det 

faktum att de anhöriga måste vänta på utredningen om 

olyckans orsaker. 

Före partiledarmötet intervjuas Inger Davidsson i medierna 

och hon kräver då att en utvärderingsgrupp tillsätts 

för att utreda behandlingen av Estoniafrågan. Hon har 

haft kontakt med flera anhöriga som uttryckt missnöje 

över hanteringen och som önskar ett avslut så att de kan 

komma till ro. 

Från flera håll uttrycks missnöje över att frågorna rörande 

Estonia drar ut på tiden. Det gäller allt från beslut 

om övertäckning, beviljande av medel för utvärdering av 

140 


52 

Partiledaröverläggning om hur Estoniafrågan ska utredas 

Regering föreslår en utredning för att lära av misstag som begåtts. 

Riksdagspartierna möter anhöriga och diskuterar förslaget. 

Beslut fattas om tillsättandet av en analysgrupp. 

Ersta sjukhus enkäter, uppförande av en nationell minnesvård 

på Djurgården i Stockholm till att haveriutredning 

ständigt försenas. 

Regeringen föreslår vid mötet att en allmän utredning 

tillsätts i syfte att lära av de misstag som begåtts. Förslaget 

möts av gillande. Frågan om utredningens avgränsning 

diskuteras, den får inte komma i konflikt med den internationella 

haverikommissionens utredning. 

Även frågan om omhändertagande av kroppar från 

Estonia berörs vid mötet. Inom riksdagspartierna råder 

delade meningar om huruvida denna fråga bör väckas på 

nytt. 

Riksdagspartierna möter anhörigas representanter 

Den 3 juni 1997 hålls det möte mellan representanter för 

anhöriga, Regeringskansliet och riksdagspartierna som 

Samordningskommittén tidigare tagit initiativ till. Två

dagar före, den 1 juni, skriver Samordningskommittén en 

lista på åtgärder som man kräver för att på ett värdigt sätt 

avsluta Estoniakatastrofen. 

En av punkterna på listan är kravet på en sanningskommission 

som ska granska handläggningen av Estoniafrågan 

och haveriutredningen. Syftet ska vara att ”i alla aspekter 

finna sanningen i Estoniakatastrofen”. 

Förslag om tillsättande av en analysgrupp 

Under mötet redovisar regeringen föreslaget att man tillsätter 

en analysgrupp för granskning av Estoniakatastrofen 

och dess följder. Syftet ska vara att granska regering, 

Regeringskansliet och andra myndigheters agerande 

med anledning av katastrofen. Kjell Lindström har 

fått i uppdrag att skriva analysgruppens direktiv. Han efterlyser 

synpunkter på vad som bör komma med i direktiven, 

allas synpunkter ska fram, det ska vara snabbhantering 

och direktiven ska vara korta. 

Gruppen ska få ordna seminarier och möten och det är 

viktigt med öppenhet och insyn, men hur ska detta garanteras? 

Olika förslag diskuteras. 

Synpunkter på direktiv 

Flertalet anhörigföreningar och Samordningskommittén 

för Estoniaoffren sänder in synpunkter på de föreslagna 


kommittédirektiven för den analysgrupp, som föreslogs 

vid partiledaröverläggningen till Kjell Lindström på 

Statsrådsberedningen. Olika föreningar föreslår lämpliga 

ledamöter och betonar vilken inriktning man önskar att 

gruppen ska ha i sitt arbete. Samordningskommittén för 

fram önskemål om att gruppen ska kallas en Sanningskommission 

istället för analysgrupp. 

Möte om analysgruppens direktiv 

Den 9 juli hålls ett möte på Statsrådsberedningen i syfte 

att diskutera direktiv för den föreslagna analysgruppen. I 

huvudsak diskuteras tre frågor angående analysgruppens 

uppdrag. 

För det första bör det tydligt framgå att det är myndigheternas 

agerande som ska granskas, det är alla organisationer 

ense om. För det andra bör analysgruppen få lämna 

förslag för framtiden som kan bidra till att Estoniakatastrofen 

får ett värdigt slut. För det tredje diskuteras 

anhörigas representation och insyn. 

Efter mötet påbörjas arbetet med ett nytt utkast till direktiv 

som beräknas vara klart i augusti och den 18 september 

1997 fattar regeringen beslut att tillsätta Analysgruppen 

för granskning av Estoniakatastrofen och dess 

följder. 

141

Från hösten 1996 arbetar Sjöfartsverket med alternativ 

till bevakning med hjälp av svenskt fartyg. Den 23 maj 

1997 föreslår Sjöfartsverkets generaldirektör Anders 

Lindström att bevakningen i fortsättningen skall ske i 

samarbete med Finland, genom radarövervakning och 

oregelbunden övervakning på platsen av finska flyg- och 

fartygsenheter. 

Rapport om incidenter kan ske till Sjöräddningscentralen 

i Göteborg. Kustbevakningen skall larmas när 

olovlig verksamhet misstänks och då kan fartyg eller helikopter 

sänds till platsen. Denna övervakning skulle enligt 

Anders Lindström ge samma skydd och säkerhet som tidigare 

och delvis ge bättre möjligheter till ingripanden än 

tidigare. 

Beslut om bevakning 

Den 10 juli 1997 tar regeringen beslut om bevakningen 

vid Estonias förlisningsplats. Bevakningen ska från årsskif- 

142 


53 

Sjöfartsverket föreslår radarövervakning 

för att garantera gravfriden vid Estonia 

Nya dykningsförsök vid Estonias förlisningsplats stoppas av isbrytaren Ale. 

tet 1997/98 ske i samarbete med Finland och ske främst 

med finsk sjöövervakningsradar. Från den 11 oktober ska 

bevakningen med isbrytaren Ale upphöra. 

Andra incidenten vid förlisningsplatsen 

Klockan 20.30 söndagen den 17 augusti observerar isbrytaren 

Ale ett radareko från ett fartyg på väg mot Estonias 

förlisningsplats. Ale befinner sig ca 4,5 distansminuter 

från platsen. De ser fartyget stanna med tänt arbetsljus i 

området där gravfrid råder. Klockan 21.40 sätter Ale fart 

mot platsen och kommer fram en kvart senare. 

Fyra minuter över tjugotvå anropar Ales befälhavare 

Kjell A Jönsson den tyska bogserbåten och frågar vad 

denne tänker göra på platsen. Besättningsmannen svarar 

att de tänker göra en videoinspelning av Estonia. Jönsson 

meddelar att enligt svensk, finsk och estnisk lag råder 

gravfrid för offren efter Estoniakatastrofen på platsen och 

han ber besättningsmannen respektera detta och lämna

platsen. Besättningsmannen svarar att han är medveten 

om detta och att han inte avser att störa någon. Jönsson 

ber honom respektera gravfriden och inte utföra någon 

undervattensverksamhet. 

Det tyska fartyget svarar att han känner till gravfriden 

och att de vet att de är på internationellt vatten och att de 

inte kommer att störa någon. Jönsson skärper tonen och 

för tredje gången ombeds det tyska fartyget att respektera 

gravfriden och lämna området. Han upplyser också om att 

den finska kustbevakningen kommer att underrättas. 


Klockan 22.12 informerar Ale den finska kustbevakningen 

och därefter svenska Sjöfartsverket. En kvart senare lämnar 

det tyska fartyget området. 

Kjell A Jönsson bedömer att det tyska fartyget aldrig 

låg exakt över Estonia. Troligen sattes aldrig någon utrustning 

i sjön. Ingen verksamhet utanför relingen kunde observeras. 

Avståndet mellan Ale och det tyska fartyget var 

aldrig mindre än 0,7 distansminuter eller drygt 1 200 meter. 

143

Den internationella haverikommissionen, som inledde 

sitt arbete den 29 september 1994, i överensstämmelse 

med ett regeringsbeslut som togs den 28 september 

1994 i Åbo och undertecknades av statsministrarna från 

Estland, Finland och Sverige, lämnar sin slutrapport den 3 

december 1997. Offentliggörandet sker vid en presskonferens 

i Tallinn och vid en efterföljande presskonferens på 

Arlanda, med den svenska delen av kommissionen närvarande. 

Överlämnandet av rapporten utgör slutet på drygt 

tre års arbete. I rapporten redogörs för det arbete som 

kommissionen utfört och för det övergripande syftet med 

att utreda olyckan, som varit att fastställa omständigheterna 

kring och orsakerna till olyckan, för att sjösäkerhetens 

skall kunna förbättras och ytterligare olyckor undvikas. 

Det konstateras att kommissionens uppgift inte varit 

att fördela ansvar eller rikta klander, i den mån det inte 

varit nödvändigt för att utredningens huvudsyfte skulle 

kunna fullgöras. 

144 


54 

Internationella haverikommissionens arbete 

Generaldirektören för Statens haverikommission lämnar utredningen. 

Slutrapport lämnas tre år efter Estonias förlisning. 

Redogörelse för arbetet 

Kommissionen har under arbetets gång sammanträffat vid 

20 tillfällen, under sammanlagt 51 dagar och utöver detta 

har möten hållits med experter och arbetsgrupper. Den 29 

september 1994 inleddes arbetet med att lokalisera Estonia, 

som hittades dagen efter. Fartyget filmades med 

ROV-kamera den 2 oktober 1994 samt den 9–10 oktober 

och den 19 juni 1996. Den 18 oktober 1994 återfanns 

Estonias bogvisir, lyftes och fördes till Hanko i Finland, 

den 18 november. Dykningsoperationer genomfördes vid 

fartyget mellan den 2 och 5 december 1994. 

Generaldirektören för Statens haverikommission avgår 

I rapporten konstateras att förändringar skett gällande 

vilka personer som varit ledamöter i kommissionen och 

vilka som varit anlitade som experter. Den 26 maj 1997 

avgår generaldirektören för Statens haverikommission, 

Olof Forssberg på grund av att han tidigare inför en radio-

eporter förnekat kännedom om ett brev angående 

Sjöfartsverkets säkerhetskontroll av bogvisir. Detta trots 

att han både hade fått brevet och läst detsamma. Efter intervjun 

i radio låter han en tjänsteman på Sjöfartsverket 

skicka brevet ännu en gång till haverikommissionen. 

Som ytterligare exempel på förändringar bland ledamöter 

och experter kan nämnas att Bengt Schager, psykologisk 

expert i den internationella haverikommissionen, 

lämnar sitt uppdrag i utredningen, liksom den 

ursprunglige orföranden Andi Meister som avgår den 30 

juli 1996 och ersätts den 24 september samma år av Uno 

Laur. 


145

Ersta sjukhus, som redan under minnesgudstjänsten 

i Storkyrkan den 2 oktober 1994 erbjöd anhöriga 

möjlighet att komma till sjukhuset för stödsamtal, 

arbetar under hösten med omfattande stödverksamhet. 

Till den första samlingen på Ersta sjukhus 65 kommer drygt 

120 personer. Praktisk information lämnas av advokat, 

försäkringstjänsteman och polis. De anhöriga får vid mötet 

möjlighet att anmäla sig till mindre anhöriggrupper. 

Många anhöriga ringer också och visar intresse. Vid senare 

tillfällen, när anhöriga behöver information i särskilda 

frågor hålls också stormöten. 

Tio anhöriggrupper ordnas med 7–15 personer i varje. 

I varje grupp deltar två ledare, t.ex. läkare, kuratorer och 

sjukhuspräster. Tanken är att grupperna skall träffas 15 

gånger med ledare och sedan fortsätta att träffas själva. 

Det stora behovet av att bilda grupper för de anhöriga gör 

att Ersta sjukhus beslutar att hålla öppet hus för anhöriga 

två gånger i veckan. 

146 


55 

Ersta sjukhus arbete med anhöriga 

Ersta sjukhus inleder en undersökning av anhörigas hälsotillstånd efter Estonia. 

De första enkätsvaren presenteras och ansökan om medel inkommer till Kommunikationsdepartementet. 

Ersta sjukhus inleder en undersökning om de anhörigas 

fysiska och psykiska tillstånd 

Under kontakterna med anhöriga framförs önskemål om 

att sjukhuset skall genomföra en undersökning av det fysiska 

och psykiska hälsotillståndet bland dem, med anledning 

av katastrofen. Ersta psykiatriska klinik i Stockholm 

inleder med anledning av detta i december 1994 en enkätundersökning. 

Syftet med undersökningen är att man vill få en bild av 

livet efter katastrofen och belysa behovet av fortsatt hjälp 

och stöd bland dem som drabbats personligen. Frågorna 

handlar om hur de anhöriga upplever att de mår efter 

olyckan jämfört med hur de mådde före och hur de upplever 

att de blivit mottagna och fått hjälp och stöd i samband 

med och efter olyckan. 

Frågeformuläret är uppdelat i fyra delar med färdiga 

svarsalternativ. I brevet som följer med enkäten står att 

man planerar att genomföra en ny undersökning sex

månader efter olyckan, dvs i mars 1995. Det står dock ingenting 

om hur resultaten av enkäten kommer att följas 

upp. 

Ersta sjukhus fortsatta arbete med anhörigprojektet 

Klinikchefen Kristina Brandänge vid Ersta psykiatriska 

klinik i Stockholm tar upp Ersta sjukhus behov av pengar 

för att fortsätta anhörigarbetet och enkätundersökningen, 

vid ett möte med Peter Nobel den 23 februari 1995. Enligt 

deras överenskommelse sänds därefter en ansökan om 

projektmedel till Civildepartementet. 

Kommunikationsdepartementet återkommer senare 

muntligen med beskedet att varken Kommunikationsdepartementet 

eller något annat departementet kan bekosta 

projektet. De hänvisar istället till Stockholms läns landsting. 

Efter ansökan erhåller Ersta sjukhus 100 000 kr från 

landstinget av begärda drygt en miljon kronor i två år. 

En undersökning om hanteringen av bärgningsfrågan 

I mars 1995 skickar Ersta psykiatriska klinik ut en andra 

enkät till Estoniaoffrens anhöriga. Till frågorna rörande 

det fysiska och psykiska hälsotillståndet tillfogas i denna 

frågor rörande hanteringen av bärgningsfrågan. De anhöriga 

tillfrågas om de anser att beslutande myndighet borde 

ha frågat anhöriga efter deras åsikt i bärgningsfrågan inför 

beslutet 1994. 

Vid bearbetning av enkäten framkommer att 69 procent 

av de svarande anser att de borde ha tillfrågats medan 

14 procent svarar nej. 15 procent är tveksamma eller har 

ingen åsikt. 

Ny ansökan om medel 

Den 10 april 1996 ansöker Kristina Brandänge hos Kommunikationsdepartementet 

om ekonomiska medel för att 

kunna bearbeta de utskickade enkäterna om anhörigas 

hälsa efter katastrofen. Enkäterna har då genomförts varje 

halvår efter olyckan, vilket innebär att sammanlagt fem 

enkäter väntar på bearbetning. 

Ordföranden i anhörigföreningen SEA, Lennart 

Berglund, som genom föreningen kämpar för att de omkomna 

ska omhändertas, påpekar vikten av att enkäterna 


bearbetas när han sammanträffar med representanter för 

regering och riksdag under våren 1996. 

Kristina Brandänge kompletterar ansökan den 1 juli 

1996 och begär totalt 1 716 450 kr. 

Framställan skickas sedan på remiss. Regeringen beslutar 

den 10 juli 1997 att bidraga med högst 1 000 000 kr 

till den bearbetning av de enkäter som genomförts under 

1995 och 1996 av Ersta sjukhus med anledning av Estoniakatastrofen. 

De första enkätsvaren presenteras 

Den första preliminära sammanställningen av enkätundersökningen 

från Ersta psykiatriska klinik skickas ut i 

november 1996. Då tillkännages delar av resultatet från de 

första fem enkäterna, som genomförts från tre månader 

till två år efter olyckan. 

I en fråga bedömer anhöriga sin hälsa före och efter 

olyckan, svarar de 1 betyder det att de mår mycket dåligt 

medan 10 betyder att de mår mycket bra. Medelvärdet på 

hur de uppfattade sin hälsa före olyckan hamnar på strax 

över 8 i alla enkäterna medan måttet på hälsan efter 

olyckan hamnar på mellan 4,6 och 5,8. Värdet stiger successivt 

allt eftersom tiden går efter olyckan. 

Minst 28 procent svarar att de önskar någon form av 

hjälp två år efter olyckan. Gruppsamtal önskas tillsammans 

med andra drabbade i samma grad som enskilda 

samtal. 40 procent svarar att de inte önskar hjälp. 

På frågan om beslutande myndighet borde ha tillfrågat 

anhöriga före beslutet att inte bärga Estonia ökar andelen 

som menar att så borde skett med tiden. Sex månader efter 

olyckan ansåg 69 procent att så borde skett och två år efter 

olyckan anser hela 90 procent det. Andelen tveksamma 

minskar från 15 procent till sju procent under samma tid. 

När denna första sammanställning skickas ut är ännu inte 

frågorna om anhörigas åsikter i bärgnings- och 

övertäckningsfrågorna bearbetade. 

Ersta ansöker om ytterligare medel 

För att kunna bearbeta sina enkätundersökningar bland 

anhöriga ansöker Ersta psykiatriska klinik i juli 1998 om 

medel hos Kommunikationsdepartementet. Ersta sjukhus 

147

har nu genomfört sju enkäter, varav två ligger helt 

obearbetade i väntan på att ekonomiska medel beviljas. De 

medel som beviljades efter ansökan 1996 visade sig för 

snålt tilltagna eftersom kostnaderna och tidsåtgången för 

bearbetningen beräknats alltför lågt. 

1998 rapporteras dock att resultaten hittills visar att 

anhöriga fortfarande mår sämre än före olyckan. Att en 

mycket stor och ökande andel anser att de borde tillfrågats 

148 


av beslutande myndighet inför beslutet att inte bärga 

Estonia. Att ett ökande antal önskar att bärgning ska ske 

och då i första hand omhändertagande av de omkomna. 

Att de som förlorat barn i katastrofen är de som är mest 

angelägna om bärgning. Och att en klar majoritet anser att 

fartyget inte ska täckas över med betong. 

Ur ansökan framkommer också att man har för avsikt 

att genomföra ytterligare två eller tre undersökningar.

På treårsdagen efter katastrofen invigs den nationella 

minnesvården på Galärkyrkogården på Djurgården i 

Stockholm av riksdagens talman Birgitta Dahl. På 

minnesvården står följande inskription att läsa: 

”Natten till den 28 september 1994 förliste och sjönk 

färjan M/S Estonia på resan från Tallinn till Stockholm. I 

katastrofen på Östersjön omkom 852 människor. De hade 

sina hemorter i Sverige, Estland, Lettland, Ryssland, Finland, 

Norge, Danmark, Tyskland, Litauen, Marocko, 

Holland, Frankrike, England, Kanada, Vitryssland, 

Ukraina och Nigeria. Deras namn och deras öde vill vi 

aldrig glömma.” 

Missnöje bland överlevande 

Inbjudan till invigningen har gått ut till samtliga personer 

som ingår i registret hos Styrelsen för psykologiskt försvar, 

således till anhöriga och överlevande. Bland vissa överlevande 

finns dock en känsla av att ha blivit bortglömda. I 


56 

Minnesvården på Djurgården invigs 

”Vi har samlats här idag, för att hedra de människor, som miste sina liv, vid Estonias förlisning. 

Vi har samlats, för att minnas det liv de levde, deras livsverk under den stund, som förunnades dem på jorden.” 66 

TV-nyheterna på kvällen sänds intervjuer med överlevande 

som uttrycker missnöje över att inte ha blivit inbjudna 

till invigningen. 

Namn på minnesvården 

I arbetet med att utforma minnesvården har Statens 

konstråd tagit kontakt med anhöriga för att förhöra sig om 

intresset för att de omkomnas namn skall ingraveras. Av de 

svar som inkommer framgår att de flesta anhöriga önskar 

ha de omkomnas namn med på minnesvården. En liknande 

förfrågan görs i Estland och Finland och från 

Norge framförs en önskan om att även de norska namnen 

skall vara med. Konstrådet fattar därför beslut om att ingravera 

namnen på de omkomna vars anhöriga lämnat sitt 

godkännande till detta. För att gardera sig för framtida 

förändringar lämnas plats på minnesvården för att ytterligare 

namn skall kunna tillföras vid senare tillfälle. 

Ytterligare kontakter tas med anhöriga för att få stav- 

149

ningen på namnen bekräftad men trots detta återfinns en 

del namn felstavade då minnesvården står klar. Dessa felstavningar 

har efterhand korrigerats och ytterligare namn 

har kommit till. 

Kontakterna mellan Statens konstråd och anhöriga 

sker i ett samarbete med Styrelsen för psykologiskt försvar. 

Diskussion om placeringen av namnen 

Statens konstråd beslutar att namnen skall ingraveras i 

bokstavsordning, vilket väcker protester från ett drygt 20tal 

anhöriga. De argument som framförs i protesterna är 

150 


att bokstavsordning medför att omkomna som rest i grupper 

splittras och att även familjemedlemmar med olika efternamn 

kan komma att stå ingraverade på olika ställen. 

Anhörigföreningarna i Vilhelmina och Lindesberg framför 

önskemål om att omkomna därifrån placeras med sina 

namn i grupp. 

Mot detta anför Statens konstråd sina argument: Det 

är lättare att återfinna ett namn om de ingraverats i bokstavsordning. 

Minnesvården skall verka under hundratals 

år och då kommer grupptillhörighet eller bostadsort att 

vara svårare att utgå ifrån.

Den 18 februari 1998 lägger chefsåklagaren 

Tomas Lindstrand ner förundersökningen om misstanke 

om brott i samband med Estonias haveri. Bakgrunden till 

detta är följande. 

Beslut om förundersökning den 28 september 1994 

Redan på förmiddagen den 28 september, närmare bestämt 

klockan 10.40, beslutar överåklagaren Uno Hagelberg 

på Åklagarmyndigheten i Stockholm, att inleda förundersökning 

angående Estoniahaveriet. Detta beslut är 

något speciellt, det normala tillvägagångssättet vid en stor 

olycka är att en haverikommision tillsätts och att åklagaren 

avvaktar en preliminär rapport, för att därefter fatta beslut 

om huruvida förundersökning skall inledas eller ej. Beslutet 

motiveras av överåklagaren med att olyckan har en 

exceptionell omfattning. Många personer kan tänkas vara 

ansvariga för olyckan. Det bedöms av honom som viktigt 

att säkra bevis, bland annat genom att så snart som 


57 

Åklagarmyndighetens förundersökning 

Förundersökningen som inleddes omedelbart efter Estoniahaveriet 

läggs ned och ansökan om överprövning avslås. 

möjligt höra de överlevande och registrera deras uppgifter. 

Förhör med överlevande 

Ärendet lottas på chefsåklagaren Birgitta Cronier. Kontakt 

tas med Olof Forssberg och finska myndigheter. 

Kriminalkommissarien Kurt Alopaeus i Finland meddelar 

att samtal med de överlevande har påbörjats. Två dagar 

senare meddelar Aino Leppik att förundersökning pågår i 

Estland och att förhör hålls med överlevande. Enligt Birgitta 

Cronier hörs samtliga utom möjligen en passagerare. 

Ny utredningsansvarig 1995 

Chefsåklagaren Tomas Lindstrand övertar utredningen 

den 1 juli 1995. Förutom de förhör som hölls omedelbart 

efter olyckan, med överlevande i Sverige, Finland och Estland, 

har även andra personer förhörts, t.ex. företrädare 

för och anställda på Nordström & Thulin, företrädare för 

Bureau Veritas och tjänstemän på Sjöfartsverket. Vissa 

151

personer har hörts flera gånger, både före och efter den 

internationella haverikommissionens rapport. Antalet 

hörda personer uppgår till drygt 150. Vidare har det då 

och då förekommit kontakter med den svenska och finska 

delen av haverikommissionen och även med finsk polis. 

Tomas Lindstrand inriktar utredningen på om någon 

eller några personer har begått straffbar oaktsam handling 

som orsakat människors död. Han finner ingen anledning 

misstänka att någon med avsikt skulle ha orsakat katastrofen. 

Orsak och ansvar 

Orsaksfrågan och ansvarsfrågan hänger intimt ihop eftersom 

det finns ett samband mellan varför en olycka sker 

och vem som är ansvarig. Tomas Lindstrand bedömer att 

det inte finns något behov av att genomföra ytterligare 

dykningar för att undersöka Estonia. Han uppger för 

analysgruppen att om så vore fallet hade han tagit kontakt 

med Statens haverikommission, men tillägger också att 

det vore möjligt för Åklagarmyndigheten att själv besluta 

om sådana undersökningar. Någon begränsning för ett sådant 

beslut känner han inte till. 

Möten med anhöriga 

Tomas Lindstrand har under förundersökningen träffat 

anhöriga och deras advokater för att diskutera både procedur 

frågor och tekniska frågor. Han har satt sig in i de tekniska 

frågorna mer än vad som är normalt bl.a. genom det 

tyska varvets rapport. Han har haft ovanligt mycket kontakt 

med journalister som ringt och ställt frågor. Kontakterna 

med anhöriga har periodvis varit mycket intensiva. 

De anhöriga som hört av sig vill att rättvisa skall skipas, 

dvs. att någon t.ex. företrädare för Nordström & Thulin 

skall åtalas. Att utreda hur befälhavaren agerat, vilket vore 

av särskilt intresse, är omöjligt eftersom han tillhör de omkomna. 

Under 1997 presenteras haveriutredningen och en 

utredning på uppdrag av Meyervarvet 

Under våren 1997 presenterar en tysk expertgrupp en utredning 

om olyckan. Deras uppdrag kom från det tyska 

152 


Meyervarvet som byggde Estonia. I december samma år 

kommer den internationella haverikommissionens rapport. 

Dessa båda utredningar används som underlag i 

Tomas Lindstrands prövning. Vidare beaktas en uppsats 

av Anders Björkman och en bok av Anders Hellberg och 

Anders Jörle. De rykten som förekommit beträffande 

tänkbara olycksorsaker har inte utretts. 

Olika förklaringar till olycksorsak 

De två utredningarna om haveriorsaken pekar på två olika 

förklaringar till varför olyckan inträffade. Besättningens 

agerande har enligt båda utredningarna bidragit till katastrofen. 

Det går dock, enligt Lindstrand, inte att utreda 

hur besättningen har agerat och vilken betydelse detta har 

haft. Det är även svårt att beräkna vilka påfrestningar materialet 

i Estonia utsatts för och vilka dolda fel som eventuellt 

fanns. 

För att någon skall kunna anses vara misstänkt för 

brott, måste orsaken till olyckan klarläggas bortom rimligt 

tvivel och detta kan vare sig haveriutredningens rapport 

eller den tyska utredningen sägas uppfylla. Båda utredningarna 

ger, enligt Tomas Lindstrand, en sannolik och 

god bild av respektive förklaring till haveriet. Men långtifrån 

varje länk i händelseförloppet är bevisad bortom rimligt 

tvivel. 

Konstaterandet att ingendera av utredningarna kan avfärdas, 

till förmån för den andra och bedömningen att vare 

sig en ny utredning eller nya dykningar vid Estonia, kommer 

att kunna leda till ett otvetydigt klarläggande av 

olycksorsaken, leder till att Tomas Lindstrand lägger ner 

förundersökningen. Brott kan inte styrkas. 

Begäran om överprövning 

Efter beslutet den 18 februari 1998 begärs överprövning 

av flera anhöriga. Den 18 september 1998 beslutar överåklagaren 

vid Åklagarmyndigheten i Stockholm, Uno 

Hagelberg, att det inte finns skäl att ändra tidigare fattat 

beslut om att lägga ned förundersökningen.

1 Alla tidsangivelser är i svensk tid. 

2 Nödsignalen vid radiotelefoni utgörs av ordet mayday. Ordet kommer från det 

franska uttrycket m´aidez som betyder ”hjälp mig” men stavningen har anpassats 

till engelskan. 

3 Uppgiften är hämtad från Rikspolisstyrelsens rapport 1995:8. Enligt Kerstin 

Melén på Utrikesdepartementet ringde hon till LKC strax efter klockan två och 

berättade om olyckan, som de då inte kände till. 

4 CAK står för Centrala avdelningen för Ambulanssjukvård och Katastrofmedicinsk 

planering. 

5 Uppgifterna om larmgången inom Stockholms läns landsting är hämtade ur ”Utvärdering 

av sjukvårdens katastrofmedicinska arbete i Stockholms läns landsting 

med anledning av olyckan med färjan M/S Estonia den 28 september 1994.”. 

6 Verksamheten i Borlänges krisgrupp finns beskriven utförligt i Räddningsverkets 

publikation: ”Räddningstjänstens roll i krisstödsarbetet efter Estoniaolyckan. En 

rapport från fyra kommuner. Rapport Räddningstjänst R61-113/95. 

8 KKL står för Krissamverkan Kommun Landsting och är en grupp som knyter samman 

arbetet i landstingens PKL-grupper med kommunens lokala krisgrupper. Arbetet 

i Uppsala har beskrivits i Rapport Räddningstjänst R61-113/95, 

Räddningstjänstens roll i Krisstödsarbetet efter Estoniaolyckan. En rapport från 

fyra kommuner. 

9 I Räddningsverkets rapport ”Vilhelmina kommun efter Estonias förlisning” är krisarbetet 

i Vilhelmina beskrivet. 

10 VHF-bandets kanal 16 (156.8 Mhz) är den internationella kanalen för nödanrop. 

Det finns flera svagheter med denna kanal: 

1. Flera kan tala på kanalen samtidigt, vilket kan medföra att de olika rösterna 

stör varandra. 

Därför ska kanalen endast användas för nödmeddelanden samt för att komma 

överens om vilken kanal man ska fortsätta att använda om en långvarig kommunikation 

mellan två enheter behövs. 

2.Kanal 16 har endast s.k. optisk räckvidd, vilket innebär att den bara når till 

horisonten. 

Av den anledningen innehåller instruktioner om nödmeddelanden till sjöss en 

anvisning om att morsetelegrafi (500 kHz) och s.k. gränsvåg (2182 kHz) ska användas 

för att öka räckvidden. (SPF; 168-1, s.18f) VHF är en förkortning för Very 

High Frequency. 

11 Enligt haverirapporten anger Mariehamn klockslaget till 00.52 medan Stockholm 

anger 00.55. 

12 SPF rapport 168-1, sid 27. 

13 I SPF:s rapport 168-1 dras slutsatsen att dessa praktiska problem och kontaktsvårigheter 

beror dels på tekniska kommunikationsproblem, dels på språkproblem. 

14 De svenska insatserna under räddningsarbetet har beskrivits utförligt i följande 

rapporter: Den internationella haverikommissionens slutrapport Final report on 

the capsizing on 28 September 1994 in the Baltic Sea of the Ro-Ro passenger 

vessel MV Estonia, Estoniastudien RPS 1995:8 och Det ser verkligen illa ut...SPF 

168:1. 

15 Stockholm Radio leder sjöräddningen längs Sveriges östkust på uppdrag av Sjöfartsverket. 

Uppdraget inkluderar området från havet söder om Landsort upp till 

finska gränsen, samt Mälaren. I sjöräddningssammanhang används benämningen 

MRCC Stockholm. 

16 Vid regeringsammanträdet deltar statsminister Carl Bildt, ordförande, statsråden 

Beatrice Ask, Anders Björck, Inger Davidsson, Ulf Dinkelspiel, Birgit Friggebo, Gun 

Hellsvik, Börje Hörnlund, Bo Könberg, Reidunn Laurén, Bo Lundgren, Mats Odell, 

NOTER 

NOTER 

Alf Svensson, Margareta af Ugglas, Per Westerberg, Bengt Westerberg och Ann 

Wibble. 

17 Under avsnittet Processen, där analysgruppens arbetsprocess presenteras, beskrivs 

omständigheterna kring färjan Jan Heweliusz utförligare. 

18 Informationen är hämtad ur Socialstyrelsens SOS-rapport 1997:15. 

19 Vid detta sammanträde var följande statsråd närvarande: Försvarsministern Anders 

Björck, civilministern Inger Davidsson, justitieministern Gun Hellsvik, 

sjukvårdsministern Bo Könberg, biträdande justitieministern Reidunn Laurén, 

kommunikationsministern Mats Odell, ordf., biståndsministern Alf Svensson samt 

utrikesministern Margareta af Ugglas. Följande tjänstemän deltar: Statssekreteraren 

Peter Egardt, expeditionschefen Göran Sellvall och presschefen Lars 

Christiansson från Statsrådsberedningen. 

Statssekreteraren Krister Thelin, rättschefen Severin Blomstrand och Tomas Norström 

från Justitiedepartementet. Statssekreteraren Per Egon Johansson, rättschefen 

Anders Iacobæus och departementsrådet Jan-Olof Selén från Kommunikationsdepartementet. 

20 En beskrivning av omständigheterna kring Alexander Kielland-olyckan lämnas i 

ett senare avsnitt som rubricerats Processen. 

21 Följande personer närvarar: Carl Bildt, Lars Christiansson, Peter Egardt, Olof 

Ehrenkrona, Jonas Hafström, Per Egon Johansson, Reidunn Laurén, Lars-Åke Nilsson 

, Peter Teijler och Krister Thelin. 

22 Sjösäkerhetsdirektören Bengt-Erik Stenmark befinner sig på Island. 

23 Debriefing är en metod att hjälpa andra att bearbeta tankar och känslor efter en 

känslomässigt påfrestande upplevelse. Debriefingsamtal kan ske enskilt eller i 

grupp. 

24 Polisens Länskommunikationscentral, Stockholm 

25 Se för mer information bl.a. Räddningsverket, Räddningstjänstens roll i krisstödsarbetet 

efter Estoniaolyckan, en rapport från fyra kommuner. Rapport räddningstjänst 

R61-113/95. Rikspolisstyrelsens rapport 1995:8, Estoniastudien. 

26 Allmänna råd från Socialstyrelsen 1991:2, sid 34. 

27 Allmänna råd från Socialstyrelsen 1991:2 sid 10. 

28 I gruppen ingår även: Hans Tollin, chef för församlingsutvecklingsenheten, Magnus 

Svensson, biskopens adjunkt, Ulla Ohlsson, jourprästschemaläggare samt Göran 

Petterson, beredskapsplanläggare och gruppens samordnare. 

29 Stockholms stifts insatser har beskrivits utförligt i rapporten: Stockholms stift 

och Estonia-katastrofen, författad av Göran Pettersson. 

30 Vid sammanträdet den 29 september 1994 deltar: statsminister Carl Bildt och 

statsråden Anders Björk, Inger Davidsson, Gun Hellsvik, Reidunn Laurén, Mats 

Odell, ordförande, samt Margareta af Ugglas. Närvarande tjänstemän är Lars 

Christiansson och Göran Sellwall från Statsrådsberedningen. 

Severin Blomstrand, Tomas Norstöm och Krister Thelin från Justitiedepartementet. 

Anders Iacobæus, Per Egon Johansson och Jan-Olof Selén från Kommunikationsdepartementet. 

31 En fjärrstyrd miniubåt försedd med fjärrstyrd videokamera. 

32 En kortfattad redogörelse för begreppet tung dykning återfinns under kapitel 

Sjöfartsverkets första avrapportering. 

33 Ante mortem = före döden. 

34 Vid sammanträdet deltar: Carl Bildt, Reidunn Laurén, Anders Björck och Mats 

Odell. Närvarande tjänstemän är Göran Sellvall, Lars Christiansson, Krister Thelin, 

Lars-Åke Nilsson, Per Egon Johansson, Anders Iacobæus, Jan-Olof Selén och Alf 

Stenqvist. 

153

35 Det som inte kunde ske, Kent Härstedt, Estoniakatastrofen, 1995. 

36 Vid sammanträdet deltar: Carl Bildt, Reidunn Laurén, Gun Hellsvik, Margaretha af 

Ugglas och Mats Odell. Närvarande tjänstemän är Göran Sellvall, Krister Thelin, 

Severin Blomstrand, Erik Brattgård, Michael Sahlin, Per Egon Johansson, Anders 

Iacobæus, Jan-Olof Selén, Eva Westberg och Ingvar Paulsson. 

37 Enligt 25 kap. 1 § ärvdabalken kan ansökan om dödförklaring ske tidigast då ett 

år förflutit sedan personen senast befann sig i livet, förutsatt att det är utrett att 

han då befann sig i livsfara. 

38 Se närmare om förslagen i Rapport avseende sjösäkerhetsarbetet inom Sjöfartsinspektionen, 

Kommunikationsdepartementet. 

39 Närvarande från regeringen är Reidunn Laurén, Margaretha af Ugglas, Bo Könberg 

och Mats Odell. Följande tjänstemän deltar, Göran Sellvall, Krister Thelin, 

Severin Blomstrand, Michael Sahlin, Per Egon Johansson, Anders Iacobæus och 

Alf Stenqvist. 

40 Remote Operated Vehicle eller fjärrstyrda farkoster. Har skickats ner till Estonia 

för att bland annat undersöka fartygets utsida. 

41 Ingvar Carlsson uppger vid intervjuer med analysgruppen att det är här som han 

för första gången uttalar sig om att man ska göra allt för att Estonia ska bärgas. 

Han säger att frågan ställs och hans omedelbara känslomässiga reaktion är att så 

bör ske. 

42 En övergripande presentation av Statsrådsberedningens organisation vid denna 

tid och personer som särskilt involveras i arbetet med Estonia: Statsminister Ingvar 

Carlsson. Statsråd: Mona Sahlin samt Jan Nygren. Chefstjänstemän: Statssekreterare 

Hans Dahlgren samt Nils Gunnar Billinger, Rättschef Bengt-Åke Nilsson 

och Expeditionschef Göran Selvall. Statsministerns kansli: Politisk sakkunnig Kjell 

Lindström. Pressinformation: Pressekreterare Gisela Lindstrand. 

43 Övergripande presentation av Kommunikationsdepartementets organisation och 

de personer som uppdras att arbeta med Estoniafrågan. 

Departementschef Ines Uusmann, assistent Gunnel Pettersson. 

Chefstjänstemän: Statssekreterare Magnus Persson, Rättschef Anders Iacobæus. 

Information: Pressekreterare Eva Lindau. 

Politiska sekretariatet: Politisk sakkunniga Siv Gustavsson och Birgitta Wallström 

(från den 28 november 1994). 

Departementets ansvarsområden fördelas på följande sakenheter: 

Kommunikationsenheten, Affärsverksenheten, Infrastrukturenheten, Vägtrafikenheten. 

Utöver detta finns ett Sekretariat som indelas i tre enheter för administration, 

samordning samt rättsfrågor. 

Beredningsarbetet för Estonia sker på Affärsverksenheten som ansvarar för frågor 

om luftfart, sjöfart, järnväg och myndigheter såsom Luftfartsverket och Sjöfartsverket. 

Departementsråd är Jan-Olof Selén och departementssekreterare Alf 

Stenqvist samt Magnus Stephansson. 

44 Vid dykning på mer än 57 meters djup krävs så kallad mättnadsdykning, även 

kallad tung dykning. Det innebär att dykaren placeras i en tryckkammare och 

därefter i en dykarklocka. Dykarnas inandningsluft är en blandning av syre och 

helium. När dykarna arbetar kan de inte röra sig fritt eftersom de får sin 

andningsluft genom en ”navelsträng”. Genom den får de också värme och kan 

kommunicera med dykledaren. Dykarna vistas, när de inte arbetar, i tryckkammaren 

som är placerad i fartyget eller på plattformen. Där sker även 

dekompressionen. Dykarna får inte vistas under tryck längre än 28 dygn enligt 

brittiska bestämmelser, enligt norska bestämmelser ej längre än 15 dygn. Tiden 

för ned- och uppfart i dykarklockan, är endast beroende av vinschens kapacitet. 

Det kan ta 5–10 minuter från havsytan till dykdjup. Dekompressionen efter avslutat 

dykarbete tar omkring tre till fyra dagar. 

45 I Sjöfartsverkets rapport Konsekvensanalys Estonia, av den 12 december 1994, 

hänvisas till rapporten gällande tekniska och legala förutsättningar för att återfinna 

och omhänderta omkomna från Estonia. Under rubriken Bakgrund kan man 

läsa följande: ”I rapporten, som gavs in till Regeringen, var utgångspunkten den 

för Sjöfartsverket naturliga; de förutsättningar, som redovisas var, förutom de 

legala, också de dykeri-, bärgnings- och skeppstekniska. Det kunde emellertid 

154 

NOTER 

konstateras att ett omhändertagande av omkomna, särskilt om omhändertagandet 

skulle ske genom ett lyft av fartyget, skulle få betydande praktiska och även 

etiska konsekvenser. Belysningen av detta låg utanför uppdraget. De nu beskrivna 

förhållandena anmäldes för Regeringen vid redovisningen av uppdraget från 

1994-09-29.” 

46 Partiledaröverläggningen leds av Jan Nygren och övriga deltagare är: Ines 

Uusmann, Nils Gunnar Billinger, Carl Bildt, Peter Egardt, Eva Eriksson, Anders 

Frostell, Olof Johansson, Helena Nilsson, Marianne Samuelsson, Gudrun Schyman 

och Bengt Westerberg. 

47 Partiledaröverläggningar är ett informellt förfarande då regeringen samråder 

med övriga partiledare. Några protokoll från mötena förs inte. Analysgruppens 

uppgifter kring dessa bygger på vad som framkommit vid intervjuer med deltagare. 

48 Peter Nobels redogörelse för sitt arbete finns i ”Efter Estonia”, SOU 1996:189. 

49 Under hösten 1994 bildas ett antal föreningar för anhöriga till omkomna från 

Estonia, liksom för överlevande efter olyckan. Dessa föreningar presenteras utförligare 

under kapitel 33. 

50 Analysgruppen har samtalat med samtliga av rådets ledamöter om arbetssättet i 

Etiska rådet, hur de personligen såg på sin roll under den tid uppdraget pågick 

och hur de kom fram till sina individuella ståndpunkter. Den beskrivning som 

följer här är en sammanställning av vad som sagts vid dessa samtal. 

51 Den 7 februari 1996 gjorde Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga en genomgång 

av alla skrivelser från anhöriga som inkommit och registrerats på 

Kommunikationsdepartementet under tiden 940928–941231. Enligt Stiftelsen 

Estoniaoffren och Anhöriga önskade 90 % av de anhöriga som skrivit ett omhändertagande 

av de omkomna. Senare genomfördes samma undersökning av 

Statsrådsberedningens diarium med liknande resultat. 

52 Memento Mare är en estnisk förening för anhöriga till omkomna passagerare. En 

systerförening, kallad Memento Estonia, finns och i denna är medlemmarna anhöriga 

till personal ombord på Estonia. 

53 Analysgruppen har vid samtal med Jan Nygren fått uppgift att följande partiledare 

respektive partiledarrepresentanter deltog: Eva Eriksson, Gun Hellsvik, Olof 

Johansson, Helena Nilsson, Jan Nygren, Mona Sahlin, Alf Svensson samt representanter 

från miljöpartiet och vänsterpartiet. Utöver dessa deltog Johan Franson. 

Ingvar Carlsson var vid tillfället för överläggningen på ett EU-toppmöte i Essen. 

54 Enligt uppgift från Jan Nygren deltar troligen samma personer vid de båda överläggningarna. 

Den 12 december utökas dock gruppen med statsminister Ingvar 

Carlsson. 

55 Ingvar Carlssons och Carl Bildts tal i riksdagen den 15 december 1994 återges i sin 

helhet i bilaga till denna rapport. 

56 Enligt Sveriges Internationella överenskommelser SÖ 1995:36 trädde överenskommelsen 

om gravfrid m.m. mellan Sverige, Estland och Finland i kraft den 27 

augusti 1995. Lagen om gravfrid trädde i kraft 1 juli 1995. Peter Barasinskis dykförsök 

genomfördes i slutet av juni 1995. 

57 I hovrätten fick 97 svenska och 38 utländska medborgare delta i rättegången som 

intervenienter. 

58 Se målet Lennart Berglund m.fl. mot Sverige i Europakommissionen, MR/ER 66/ 

1998. 

59 Den 8 september 1997 avvisade kommissionen liknande klagomål från två anhöriga, 

se målet Bendréus mot Sverige MR 68/1996. 

60 Bureau Veritas är ett franskt klassificeringssällskap. Klassificeringssällskap utvecklar 

regler och ser till att dessa är uppfyllda genom periodisk inspektion av 

fartyg. Vanligtvis följer sällskapet ett fartyg från ritbordet och genom hela fartygets 

liv. 

61 Det tyska företaget JOS L. Meyer-Werft GmbH & Co byggde Estonia 1980. 

62 Närvarande är bl.a. Göran Persson, Ines Uusmann, Gun Hellsvik, Olof Johansson, 

Eva Eriksson, Gudrun Schyman, Marianne Samuelsson, Kia Andreasson, Alf Svensson 

och Inger Davidsson. 

63 Närvarande är bl.a. Göran Persson, Ines Uusmann, Gun Hellsvik, Olof Johansson,

Eva Eriksson, Gudrun Schyman, Marianne Samuelsson, Kia Andreasson och Inger 

Davidsson. 

64 Närvarande vid överläggningarna var bl.a. Göran Persson, Ines Uusmann, Lars 

Tobisson, Gun Hellsvik, Olof Johansson, Eva Eriksson, Inger Davidsson, Gudrun 

Schyman, Kia Andreasson och Marianne Samuelsson. 

65 Ersta sjukhus tillhör Ersta diakonisällskap, som är en ideell förening i nära anslutning 

till Svenska kyrkan. 

66 Citatet är hämtat ur Birgitta Dahls tal vid invigningen. 

NOTER 

155

156 

PROCESSEN 

AVSNITT 3 EN REDOVISNING AV ANALYSGRUPPENS ARBETE 

FRÅN SEPTEMBER 1997 TILL NOVEMBER 1998

I det föregående avsnittet i denna rapport presenterades 

resultatet av analysgruppens granskning av de händelser 

som inträffade efter Estonias förlisning. Här följer nu 

en redovisning av de arbetsmetoder som använts samt en 

presentation av de kunskaper och erfarenheter som samlats 

i möten med expertis inom viktiga områden. 

De områden som behandlas i denna rapport är de tekniska 

förutsättningarna för en bärgning av fartyget, de tekniska 

och psykologiska förutsättningarna för ett arbete 

med omhändertagande och identifiering av de omkomna. 

Redovisningen omfattar såväl uppgifter som ingick i 

underlagen vid tiden för regeringens beredning av beslutet 

den 15 december 1994, som nya fakta om den dagsaktuella 

situationen rörande Estonia. 

Utöver detta presenteras inhämtade fakta som syftar 

till att belysa de långsiktiga konsekvenserna av olika myndigheters, 

inklusive regeringens och Regeringskansliets, 

och andra offentliga organs agerande till följd av katastrofen. 

Detta redovisas framför allt ur anhöriga och överlevandes 

perspektiv. Analysgruppens intryck av kontakter 

med anhöriga och överlevande beskrivs. 

Här redovisas även analysgruppens kontakter med 

myndigheter med flera organ i Estland och Finland, samt 

intryck av möten med anhöriga och överlevande i dessa 

länder. 

Slutligen belyses även, som en jämförelse, hanteringen 

av ett antal större internationella olyckor under senare år. 

PROCESSEN 

Inledning 

Samarbete med referensgrupp av anhöriga och 

överlevande 

I enlighet med direktiven har analysgruppen knutit till sig 

en referensgrupp. Denna har varit sammansatt av en företrädare 

för varje anhörig- och överlevandeförening, som 

varit verksam under 1997–98. Medverkan har inte varit 

personlig utan representativ och de åtta föreningarna har 

själva utsett sina representanter, från gång till gång. Gruppen 

har regelbundet sammanträffat med analysgruppen 

och diskuterat olika frågor i uppläggningen av arbetet och 

analysen. Syftet har varit att ta till vara de kunskaper och 

erfarenheter som finns bland anhöriga och överlevande 

samt att erbjuda dessa särskild insyn i analysgruppens arbete. 

Vid några tillfällen, exempelvis vid de expertseminarier 

som analysgruppen anordnat, har förutom referensgruppen, 

ytterligare ett antal representanter från anhörigoch 

överlevandeföreningarna deltagit. 

När analysgruppens arbete inleddes deltog åtta föreningar 

i referensgruppen, men i maj 1998 valde Den 

Internationella Stödgruppen, DIS, att ställa sig utanför arbetet, 

sedan analysgruppen inte bejakat deras krav om att 

analysgruppen omedelbart skulle initiera dykningar vid 

Estonias vrak. 

157

Skriftliga källor 

Analysgruppen uppgift har varit att granska regeringens 

och olika myndigheters agerande, samt belysa andra 

organs agerande med anledning av katastrofen. Det har 

därför varit en naturlig utgångspunkt att ta del av de rapporter, 

utredningar, utvärderingar, mötesprotokoll, 

minnesanteckningar, promemorior och regeringsbeslut 

som föranletts av olyckan. Genom dessa källor har analysgruppen 

erhållit kunskap om myndigheters agerande, hur 

beslut fattats, på vilka underlag det skett och vilka de centrala 

aktörerna har varit. 

Djupintervjuer 

I syfte att inhämta kunskap och analysera bland annat vad 

som ledde regeringen fram till beslutet den 15 december 

1994 har analysgruppen genomfört ett stort antal djupintervjuer. 

De aktörer som deltagit i beslutsprocessen och 

158 

PROCESSEN 

1 

Analysgruppens underlag 

de som bidragit till att ta fram underlag för besluten har 

intervjuats. 

Drygt ett hundratal intervjuer har genomförts och redovisas 

i källförteckningen. Intervjuerna har utgått från 

öppna frågor och omfattat omkring två timmars samtal. 

Från början deltog två personer från analysgruppen och 

sekretariatet vid varje intervju och minnesanteckningar 

skrevs ner. På grund av det stora antalet intervjuer, övergick 

analysgruppen efter en tid till att banda intervjuerna, 

som leddes av en person. Några av de mest centrala aktörerna 

har analysgruppen haft anledning att samtala med 

vid mer än ett tillfälle, som framgår av förteckningen i 

bilagedelen. 

De frågor som ställts har dels syftat till att kartlägga 

förloppet och beslutsordningen efter olyckan och dels till 

att klarlägga vilket underlag man hade för att fatta besluten. 

De intervjuade personerna är politiker och tjänste-

män med knytning till såväl den regering som avgick strax 

efter olyckan 1994 som den regering som därefter tillträdde. 

Inom de myndigheter som direkt berördes av 

Estoniafrågans hantering och den beslutsprocess som 

följde har också intervjupersoner återfunnits. Andra aktörer 

som analysgruppen samtalet med, som inte direkt deltagit 

i beslutsprocessen, men vars arbete och insatser påverkat 

anhörigas och överlevandes livssituation, är representanter 

för anhörigföreningar, den svenska kyrkan med 

flera. 

PROCESSEN 

Underlag från expertis 

För att ytterligare fördjupa kunskaperna om de underlag 

som legat till grund för viktiga beslut, har analysgruppen 

arrangerat seminarier och expertmöten. Till dessa har inbjudits 

dels personer som varit delaktiga i Estoniafrågan, 

dels andra utan denna tidigare erfarenhet men med viktig 

sakkunskap inom särskilda områden. I följande kapitel 

presenteras innehåll och deltagare vid dessa möten och 

seminarier samt analysgruppens slutsatser av dessa. 

159

Sjöfartsverkets rapporter har utgjort ett viktigt underlag 

för regeringens beslut den 15 december 1994, att 

varken bärga den förlista färjan eller omhänderta de omkomna. 

Analysgruppen har därför ansett det viktigt att inhämta 

kunskap om dykteknik, fysiska och psykiska risker 

för inblandad personal, hur ett omhändertagande av omkomna 

skulle organiseras samt vilka möjligheter som föreligger 

att identifiera de omkomna. Kort sagt vilka förutsättningar 

som låg till grund för det beslut, som regeringen 

fattade i december 1994. Mot bakgrund av detta inbjöd 

analysgruppen till ett expertseminarium i februari 

månad i år. 

Förutom experter på områdena dykteknik (fysiska och 

psykiska aspekter), rättsmedicin (identifiering) och organisation 

(hur planerades organisationen för en eventuell 

bärgning) inbjöds även sakkunniga med egen erfarenhet 

inom olika områden. Efter inledningsanförande vidtog 

panelsamtal där flera experter deltog. Referensgruppens 

160 

PROCESSEN 

2 

Seminarium den 10 februari 1998 om 

tekniska förutsättningar och praktiska frågor rörande bärgning 

av Estonia och omhändertagande av omkomna 

organisationer deltog med två representanter från vardera 

organisation. En deltagarförteckning bifogas i förteckningen 

i bilagedelen. 

Dykteknik 

Seminariet inleddes med frågor som rörde dykteknik. Hur 

såg förutsättningarna ut för en bärgning av fartyget och 

omhändertagande av de omkomna vid tidpunkten för 

regeringsbeslutet? Vilka tekniska analyser beaktades? 

Vilka fysiska och psykiska risker skulle dykare komma att 

utsättas för. Hur ser situationen ut idag? 

Det dykföretag, Rockwater, som hade genomfört 

dykningar ned till Estonia i december 1994 representerades 

av projektledaren Ray Honour och arbetsledaren 

Dave Cawson. Den senare deltog i arbetet vid Estonia när 

dykningarna ägde rum. Honour och Cawson beskrev den 

dykteknik som använts och redogjorde för hur dykningarna 

genomförts och vilka svårigheter de mött. En norsk

läkare, John Hjelle, redogjorde för vilka fysiska och psykiska 

risker dykare utsätts för och hur de mentalt kan förberedas 

för uppgifter som en bärgning av Estonia innebär. 

Analysgruppens slutsatser är att det vid tidpunkten för 

regeringens beslut var möjligt att gå ner till Estonia och 

omhänderta åtminstone ett 125-tal av de omkomna. Ett 

uppdrag, som beräknades ta några veckor. För att omhänderta 

flera omkomna skulle det vara nödvändigt att lyfta ut 

inredning ur fartyget, vilket skulle vara ett mer tidskrävande 

arbete. Dykarna skulle då utsättas för fysiska risker, 

men det framhölls att det är dykföretagets ansvar att sörja 

för dykarnas säkerhet. Den psykiska belastning dykarna 

skulle ha utsatts för, genom att komma i kontakt med 

döda, skulle ha kunnat förebyggas. 

Även om inget fartyg av Estonias storlek och befintligt 

på detta djup har bärgats är analysgruppens slutsats av 

detta seminarium att fartyget skulle ha kunnat bärgas. 

Expertredovisningen från seminariet gör troligt att det 

som var möjligt 1994 är sannolikt även möjligt att göra 

idag. 

Rättsmedicin 

Vilka möjligheter fanns vid tiden för regeringsbeslutet att 

identifiera de omkomna. Hur planerades arbetet och vilka 

är möjligheterna idag? 

Rättsläkaren Robert Grundin och rättsodontologen 

Håkan Mörnstad, som båda ingår i den svenska 

identifieringskommissionen samt rättsodontologen Aina 

Teivens redogjorde för hur arbetet med identifiering av de 

omkomna förberetts och vilka problem som kunde tänkas 

uppstå. Ett omfattande förberedelsearbete gjordes, vilket 

resulterat i ett gediget underlag för en identifiering s.k. 

jämförelsematerial av svenska medborgare. 

Analysgruppens slutsats efter vad som framkommit är 

att samtliga svenska medborgare som omhändertas efter 

Estoniakatastrofen sannolikt kan identifieras. På grund av 

att jämförelsematerialet avseende omkomna från Estland 

PROCESSEN 

och andra länder är begränsat kommer det att vara svårare 

att identifiera samtliga, men troligen kommer de flesta att 

kunna identifieras. Om man lyckas omhänderta samtliga 

ombord kan förmodligen några av kropparna bli svåra att 

identifiera. För att klara en sådan omfattande uppgift 

skulle man bli tvungen att vända sig till grannländerna för 

att rekrytera vissa personalkategorier, exempelvis rättsläkare. 

Planeringsarbetet – organisationfrågor 

Hur planerades arbetet för en eventuell bärgning av fartyget 

och ett omhändertagande av omkomna? Har förutsättningarna 

förändrats sedan 1994? Vilka erfarenheter 

finns från liknande operationer? 

Från den svenska identifieringskommissionen deltog 

polisöverintendenten Roland Ståhl, chefen för kriminalteknikerna 

i den norska identifieringskommissionen Arne 

Björkås, kriminalkommissarien Jan Olsson och i panelen 

f.d. chefen för Ostkustens marinkommando Gunnar 

Bengtsson samt sjösäkerhetsdirektören Johan Franson. 

Roland Ståhl, Jan Olsson och Gunnar Bengtsson redogjorde 

för hur en organisationplan utarbetats för att genomföra 

en bärgning av Estonia. Med erfarenheter från 

katastrofarbete i Norge talade Arne Björkås som organiserat 

flera stora räddningsinsatser. Johan Franson redogjorde 

för sitt arbete med Sjöfartsverkets rapporter till regeringen. 

Analysgruppens slutsats från redovisningarna är att en 

planering fanns för att omhänderta omkomna efter en 

bärgning av Estonia. Fartyget skulle läggas inom militärt 

skyddsområde, vilket skulle medföra att det var lätt att avgränsa 

området och skydda för insyn. Personalförstärkning 

från andra länder skulle bli nödvändig för att 

lösa uppgifterna med omhändertagande och identifiering. 

Personalen skulle utsättas för stora påfrestningar, varför 

åtgärderna måste planeras noga och kompletteras med 

debriefing och psykologiskt stöd. 

161

Som ett led i analysgruppens uppdrag att granska 

följderna efter Estoniahaveriet arrangerades ett seminarium 

i Uppsala under mars månad. Syftet med seminariet 

var att belysa dels vilka etiska frågeställningar som uppkom 

med anledning av haveriet, dels hur de anhöriga och 

överlevandes livssituation påverkats. Utöver detta skulle 

seminariet även belysa hur samhället i stort påverkas av en 

händelse med Estoniahaveriets dimension samt hur krisberedskapen 

skall kunna stärkas i framtiden. 

Till seminariet inbjöds ett antal experter som höll 

inledningsanföranden som övergick i allmänna samtal och 

diskussioner. Nedan följer ett kortfattat sammandrag av 

samtliga talares anföranden. I seminariet deltog, förutom 

analysgruppen, även referensgruppens organisationer 

med sammanlagt 14 representanter. I källförteckningen 

återfinns en deltagarförteckning. 

Ylva Eggehorn, författare, inledde med en betraktelse 

om processer som föregår etiska och politiska beslut. Under 

seminariet belystes även frågor om sorg i ett livstids- 

162 

PROCESSEN 

3 

Seminarium den 16–17 mars 1998 om 

frågor rörande individuella och samhälleliga konsekvenser 

av Estoniahaveriet 

perspektiv, ett anförande som hölls av Conny Nordin, ledamot 

i analysgruppen, professor i psykiatri samt hovpredikant. 

Ceremoniers betydelse 

Bo Brander, präst och föreståndare vid Laurentistiftelsen i 

Lund, var inbjuden för att tala om ceremoniers betydelse. 

I anförandet belyste Bo Brander behovet av s.k. 

passageriter. Vid studier av religiösa fenomen har framkommit 

att alla kulturer markerar livets växlingar och förändringar 

med riter och ceremonier. Riten transformerar 

fysiska händelser till social verklighet och har lika stor betydelse 

för den människa som är subjekt, som för det 

kringliggande samhället. 

I samband med döden har begravningsriten ingått i en 

introducering av sorgearbetet, som i alla tider har varit 

menad att få ta tid. Väsentligen bygger såväl den kyrkliga 

som den borgerliga begravningen på samma grundprinciper: 

En vördnad och tacksamhet inför det liv som är slut,

ett uttryckande av empati och ett mer eller mindre tydligt 

transcendent överlämnande. En preferens för ritens utförande 

finns för hembygdens kyrka och kyrkogård. 

Riten är aldrig tillämpbar på människomassor. Även 

om erfarenheten är kollektiv är ceremonins tillägnelse och 

tillämpning alltid individuell och personlig. 

Begravningen som passagerit innehåller fyra moment: 

Överlämnandet och kvarhållandet. Den döde överlämnas 

till Gud, i begravningsriten markeras detta med orden 

”vila i frid”, och kvarhålles hos de kvarlevande genom 

framför allt minnet och namnet. Ett foto på hedersplats i 

bostaden, namnet på gravstenen. 

Människovärdet och förgängligheten. Den starka känslan 

av livets svindlande korthet är en betydande dimension i 

dödens rit. Den balanseras i riten av sin egen motsats. Ett 

sätt att uttrycka människolivets värde är att hantera den 

döde med den pietet som man är mäktig. Ett annat är 

ceremonielet med de tre skovlarna jord, som sätter in 

människan i ett stort ekologiskt sammanhang. 

Hinnsidesfrågorna. Varje rit öppnar mot något större i 

tillvaron än det som sinnena kan registrera. I den kristna 

traditionen är tron på liv efter döden mycket stark och 

tydlig. 

Riten som övergång och inget att stanna i. De nya och 

mycket smärtsamma erfarenheterna skall inkorporeras i 

en dimension där den döde är död och de levande är levande. 

I begravningsriten markeras detta av aktens avslutning 

och själva jordfästningen. Ett sista tack och farväl och 

ett lysande av frid över den döde. Platsen där den döde 

vilar skall bli en plats inte för katastrof, utan för frid, försoning 

och ro. 

Har passageriten fungerat, har den bidragit till att den 

smärtsamma dödens effekter inte blir ett förlamande sår, 

utan berikande minnen och ömma erfarenheter som ger 

djup åt livet. 

Att lyssna till anhöriga 

Kristina Brandänge, psykiater och klinikchef vid Ersta 

sjukhus, deltog vid seminariet för att berätta om sjukhusets 

arbete med anhöriga och överlevande. På Ersta sjuk- 

PROCESSEN 

hus har det genomförts ett antal enkätundersökningar, 

framför allt riktade mot anhöriga. Efter genomförda fem 

enkätundersökningar togs även överlevande med. De resultat 

som redovisas under anförandet behandlar dock enbart 

de första fem enkäterna. 

I undersökningen har sammanlagt 863 personer medverkat. 

Dessa är anhöriga till 420 av de 501 svenska omkomna, 

dvs. 84 procent av de svenska omkomna finns representerade 

i undersökningen. 90 procent av de svarande 

räknas som förstagradsanhöriga, vilket innebär att man är 

maka, make, sambo, barn, förälder eller syskon. Den 

största gruppen i enkäten är de som har förlorat föräldrar. 

Den stora delen svarande sörjer en omkommen, men det 

finns en icke försumbar del som sörjer flera. Här lämnas 

endast en övergripande redogörelse för några av de enkätsvar 

som bearbetats. 

Frågor som belyses i enkäten är hur omhändertagandet 

av de anhöriga fungerat. Vid varje svarstillfälle är det 

fler som befinner sig på den negativa sidan i detta fall. I 

enkäten ställs frågor om hur de anhöriga mådde före katastrofen 

och hur de mår efter. Tendensen är att hälsotillståndet 

förbättras, men oerhört långsamt. Efter två år är 

det fortfarande många som exempelvis vill ha någon typ av 

hjälp, krissamtal eller möten med andra anhöriga. 

Av enkätsvaren framgår även att en stor del av de anhöriga 

skulle önska att regeringen frågat dem om deras åsikter 

i bärgningsfrågan. Frågan om man önskar bärgning eller 

inte tas upp första gången i enkäten som sänds ut sex 

månader efter olyckan. Då är 55 procent negativa till bärgning 

och 32 procent positiva, 11 procent har ingen åsikt. 

Resultatet av enkäten som sänds ut i anslutning till ettårsdagen 

visar att 47 procent är negativa och 40 procent 

positiva till bärgning. I enkäten som sänds ut ett och ett 

halvt år efter olyckan är förhållandet nästan jämnt mellan 

de båda grupperna, med en viss övervikt för de som vill 

bärga. Då svaren vid tvåårsdagen delas upp efter frågan 

om bärgning av hela fartyget, i relation till omhändertagande 

av enbart omkomna blir resultatet att 63 procent 

vill att de omkomna skall omhändertas, mot 25 procent 

som säger nej och 29 procent vill bärga hela båten medan 

42 procent säger nej. 

163

En klar majoritet av de svarande är emot betongövertäckningen 

av Estonia, omkring 80 procent säger direkt 

nej. Frågan är också en av de som väcker mest kommentarer. 

Kris- och katastrofpsykologisk organisation 

Anförandet hölls av Atle Dyregrov, psykolog och ledare 

för Center for krisepsykologi i Bergen och handlade om 

katastrofers inverkan på samhället och individen. I anförandet 

belystes även behovet av psykosociala insatser vid 

större händelser och katastrofer. 

Beträffande katastrofers inverkan på samhället 

Katastrofer har starkast inverkan på samhället när händelsen 

drabbar områden eller institutioner som alla är beroende 

av eller när den drabbar viktiga symboler eller 

symbolpersoner (särskilt om händelsen är avsiktlig). Detsamma 

gäller om händelsen medför att ett stort antal människor 

dör eller när den drabbar barn. Om händelsen är av 

den karaktär att alla kan identifiera sig med den eller om 

massmedier ger starka skildringar av den påverkar även 

detta starkt. Om händelsen utmanar centrala uppfattningar 

om våra liv förstärks effekten. 

Konsekvenserna för samhället av en sådan katastrof 

blir: kollektiv sorg och trauma, samhällsmedborgarna utvecklar 

fantasier, uppfattningarna om världen förändras, 

sårbarheten ökar, samhällets förväntan på nya katastrofer 

ökar, nationens självtillit sviktar, myter genereras, kulturella 

normer förändras och samhällets beredskapssystem 

påverkas. 

Katastrofers inverkan på individen 

Upplevelsen av en traumatisk händelse kan då traumat integreras 

i individens livserfarenhet bidra till personligt 

växande. Växandet kan bidra till att stärka modet hos individen, 

liksom styrkan. Det kan också leda till att individen 

sätter större pris på sina närmaste och innebära en fördjupning 

av relationerna till andra. Ökad empati och omsorg 

för andra, liksom ökad tacksamhet för livet och posi- 

164 

PROCESSEN 

tiva förändringar av livsprioriteringar är andra positiva effekter. 

För att integrera traumat och omvandla det till livserfarenhet 

krävs att individen söker finna mening i det meningslösa 

och utvecklar nya livsmål. Då det gäller frågan 

om att integrera sorg är det viktigt att det sociala nätverket 

är berett att ge praktisk hjälp men även att stödja och 

trösta, bland annat genom att lyssna till och förstå individen. 

Problem kan uppstå om personer i nätverket nalkas 

den drabbade med felaktiga föreställningar om sorg, med 

tomma tröstfraser, med påstående om att ”jag vet hur du 

har det”, opassande råd eller hurtfrisk uppmuntran. Att 

reducera det som har hänt eller isolera den sörjande bidrar 

också till negativa effekter. 

Psykosocialt stöd 

För att det psykosociala stödet skall fungera krävs timing 

och flexibilitet. Detta kan uppnås om omfattande förberedelser 

gjorts i form av planering av resurser, mobilisering 

och insatser. Häri ingår träning och mental förberedelse 

av den personal som skall medverka. 

Ett viktigt led i arbetet med att bemöta individer som 

drabbats av större katastrofer är att kriscenter omedelbart 

upprättas. Efter den akuta fasen skall uppföljning ske och 

eventuellt långtidsterapi erbjudas. Atle Dyregrov understryker 

vikten av att detaljerad information om katastrofen 

förmedlas löpande, till såväl de drabbade som till stödpersonerna. 

Erfarenheter från Alexander Kielland-olyckan 

Odd Kristian Reme, präst och företrädare för Alexander 

Kielland-fonden, som var en förening bestående av anhöriga, 

företrädare för kyrkan samt representanter från fackföreningar. 

Föreningen var aktiv i frågan om bärgning av 

oljeplattformen1 . Reme förlorade sin bror vid olyckan. 

Odd Kristian Reme talade om parallellerna mellan 

Estoniahaveriet och Alexander Kielland-olyckan och beskrev 

dem som slående då det gäller frågan om eftersökande 

av de omkomna. I båda fallen frågade sig hela folket: 

Vad skall vi göra? Skall vi acceptera att de döda fått sin grav

i havet eller skall vi söka efter dem, för att få genomföra en 

begravning på land? I båda fallen var ”alla” först eniga om 

bärgning och eftersökande och regeringen i både Norge 

och Sverige gick långt genom att lova att ”allt skall göras”. 

Åsikterna bland de anhöriga var delade och i båda fallen 

genomfördes inte någon undersökning för att skaffa sig 

kunskap om deras mening. I båda fallen fattade regeringarna 

beslut om att inte låta eftersöka omkomna, något som 

i fallet med Alexander Kielland så småningom förändrades 

efter anhörigas kamp. 

Beträffande de anhörigas åsikter 

Alexander Kielland-fonden genomförde tre undersökningar 

av anhörigas åsikter rörande frågan om bärgning 

eller inte bärgning. Den första genomfördes 15 månader 

efter olyckan, den andra två år efter och den tredje tre år 

efter. Mätningarna visade att ju längre tiden gick, desto 

fler av de anhöriga önskade ett eftersökande av de saknade. 

Tre och ett halvt år efter katastrofen genomfördes 

bärgning av plattformen och endast 6 av 36 saknade återfanns. 

Enligt Odd Kristian Reme har ingen av de anhöriga, 

trots detta, beklagat bärgningen. Remes bror återfanns 

inte, men familjen har fått ro därför att allt nu gjorts 

som kunde ha gjorts. 

För Kielland-fonden fanns två anledningar till att man 

drev bärgningsfrågan, den ena var att man ville finna de 

ombordvarande och den andra att olycksorsaken skulle 

kunna utredas fullständigt. 

Praxis rörande eftersökning av omkomna 

Odd Kristian Reme menar att det i Norge tillämpats olika 

praxis då det handlar om eftersökning av omkomna och 

säkrande av bevis, beroende på vilka som förolyckats. För 

flygolyckor gäller ovillkorligen att flygplanet och de omkomna 

tas omhand. Då det gäller oljearbetare har Kielland-fallet 

inneburit att eftersökning genomförs, men det 

var inte självklart före den olyckan. Då det gäller fiskare 

har det varit självklart att eftersöka överlevande, men inte 

omkomna. 

Reme menar att fiskare nu börjat ställa krav på att 

PROCESSEN 

olyckor till sjöss med fartyg skall hanteras på samma sätt 

som flygolyckor. 

Normativ etisk värdering av behandling av döda saknas 

Odd Kristian Reme är mycket kritisk till Etiska rådets 

uppdrag och ställningstaganden i fallet med Estonia. Hans 

huvudsakliga invändningar mot deras arbete är: 

Redogörelsen grundas inte på någon normativ etisk 

värdering av behandling av döda 

Redogörelsen tar inte hänsyn till empirisk erfarenhet 

rörande anhörigas önskemål och behov i likartade fall 

Han menar att det är ägnat att förvåna att denna korta, 

knappt sex sidor långa rapport, ligger till grund för den 

svenska regeringens beslut av den 15 december 1994. 

Erfarenheter från Alexander Kielland bör leda till att 

regeringens beslut omprövas 

Odd Kristian Reme avslutar med att framföra sin förhoppning 

om att Estonia bärgas och att därmed det tidigare 

regeringsbeslutet upphävs. Det är enligt hans uppfattning 

den enda rimliga lösningen efter de erfarenheter 

som kan dras av Alexander Kielland-olyckan. Ett ändrat 

beslut skulle få stor betydelse, särskilt som precedensfaktor, 

om flera människor i våra länder skulle drabbas av 

liknande katastrofer. 

Havet som gravplats 

Lars Weisæth, professor vid universitet i Oslo, var inbjudan 

för att tala om havet som gravplats. Han inledde med 

att göra en beskrivning av att tillvägagångssätten vid flygolyckor 

till sjöss och olyckor med fartyg skiljer sig åt. Ur 

ett historiskt perspektiv kan sägas att omkomna på båtar 

lämnade kvar i havet, framför allt på grund av att det inte 

fanns tekniska möjligheter att omhänderta dem. Anhörigas 

ångest och ovisshet efter båtolyckor bemöttes genom 

att de naturligt erbjöds möjlighet att träffa de överlevande 

och få svar på många frågor. Professor Weisæth konstaterar 

att några sådana sammanträffanden inte organiserats i 

fallet med Estonia. 

165

Lars Weisæth för också ett resonemang kring frågan 

om hur vi uppfattar döden till havs, vad blir borta på sjön? 

Hur ser vi på förhållandet kropp och själ. I sammanhanget 

nämner han att SOS är en förkortning för Save our souls. 

Han påpekar också att vår tradition är att man har en plikt 

att söka efter sina anhöriga för att begrava dem på land. 

Ett annat perspektiv som belyses i anförandet är om 

det finns någon skillnad mellan hur anhöriga till besättningsmedlemmar 

ser på havet som grav, i jämförelse med 

anhöriga till resenärer. Med utgångspunkt i ett resonemang 

om att anhöriga till sjömän skulle ha större accep- 

166 

PROCESSEN 

tans för havet som grav, än anhöriga till passagerare, nämner 

Lars Weisæth att utvecklingen pekar på att sjöfolk 

ställer större krav på att samhället skall ställa ekonomiska 

resurser till förfogande för att förbättra sjösäkerheten 

och kraven ökar också för att omkomna skall bärgas från 

havet. 

När det gäller omständigheterna kring Estonia nämner 

Weisæth att det som är svårast att förstå, mot bakgrund 

av det som två statsministrar sade, är att inte räddningsarbetet 

direkt övergick i ett omhändertagande av 

omkomna.

För det fortsatta arbetet hade analysgruppen behov av 

att särskilt pröva två frågor: Omhändertagande och bärgning 

respektive övertäckning. Mot bakgrund av detta inbjöd 

analysgruppen till ett expertmöte den 17 juni, vid vilket 

inbjudna experter besvarade frågor, som förberetts av 

en frågepanel. Närvarande var förutom analysgruppens 

ledamöter och dess sekretariat anhörigföreningarnas referensgrupp. 

Inom flera områden söktes fördjupad kunskap: 

Massmediabevakning 

Försvårar massmediernas bevakning arbetet med en bärgning 

av Estonia eller ett omhändertagande av de omkomna? 

Analysgruppen har vid flera tillfällen delgivits 

synpunkten att massmediernas förmodade närgångna bevakning 

skulle påverka de anhöriga negativt och riva upp 

PROCESSEN 

4 

Expertmöte den 17 juni 1998 

de sår som börjat läka. Etiska rådet uttrycker i sin rapport 

oro över att ”medias bevakning vid en bärgning skulle bli 

utomordentligt integritetskränkande för både de döda och 

de efterlevande”. 

Elisabeth Aarsaether, informationsansvarig vid polisen 

i Svalbard, har erfarenheter från ett flyghaveri, där ett stort 

pressuppbåd samlades i samband med räddningsarbetet. 

Aarsaether beskriver medierna som en viktig informationsförmedlare 

och länk till omvärlden och de gavs därför 

förutsättningar att arbeta på ett sätt som gjorde att varken 

offrens värdighet eller deras familjer kränktes. Hennes föredragning 

inleddes med en dokumentärfilm, som beskrev 

arbetet efter olyckan och den komplexitet som omgav 

det. Det framgick tydligt att ett bra informationsarbete, 

både riktat till anhöriga och till massmedierna, förutsätter 

att det integreras i det övriga arbetet. 

167

Övertäckningsarbetets påverkan 

Har övertäckningsarbetena, som inletts vid Estonia påverkat 

fartygets tillstånd och möjligheterna att ta sig in i 

fartyget idag? Dessa frågor ställdes till Åke Wide, projektledare 

vid Sjöfartsverket samt Jan-Erik Jansson och Per 

Engström, uppdragsledare och geotekniker vid VBB som 

arbetade med övertäckningen. 

Övertäckningsarbetet avbröts när bottenförstärkningsarbetena 

fortfarande pågick. Sand har lagts ut på havsbotten, 

liksom textilremsor och stensträngar som ska hålla 

sanden på plats. Ett jordskred på havsbotten vid Estonia 

har inträffat, men detta har inte påverkat fartyget eller försvårat 

tillgängligheten. Dessa uppgifter är baserade på den 

information som finns tillgänglig från tiden när arbetet 

utfördes. 

Identifiering av omkomna 

Vilka möjligheter finns det idag att identifiera de omkomna. 

Rättsläkare, poliser och rättsodontologer från de 

svenska, norska och finska ID-kommissionerna svarade på 

frågor hur kroppar kan antas vara förändrade efter drygt 

fyra år i vatten, och vilken organisation krävs för ett sådant 

omhändertagande. 

Att med säkerhet uttala sig om kropparnas påverkan 

efter flera år i vatten, var inte möjligt. Förhållanden kan 

förändras beroende på vattnets syrehalt och den aktuella 

bottenfaunan på platsen. De erfarenhetsmässiga antaganden 

som gjordes av rättsläkarna beträffande kropparnas 

tillstånd var dock relativt samstämmiga. Det är inte osannolikt 

att kropparna kan vara relativt välbevarade, eftersom 

vattnet håller en jämn och låg temperatur vid Estonia. 

Möjligheten att identifiera de omkomna förefaller i 

stort vara desamma som 1994. I Finland kompletterades 

jämförelsematerialet efter den svenska regeringens beslut 

att inte bärga, men materialet är inte fullständigt. Rättsläkarna 

antog att merparten av de omkomna kan identifieras 

men man utesluter inte att det i vissa fall kan vara ett 

relativt komplicerat arbete. 

På frågan om det finns kapacitet och kompetens inom 

Norden att identifiera de omkomna – det krävs förutom 

rättsläkare och rättsodontologer, kriminaltekniker, ob- 

168 

PROCESSEN 

duktionstekniker med flera – gavs beskedet att med god 

tid och noggrann planering skulle vara möjligt. Den psykiska 

belastningen för den inblandade personalen skulle 

sannolikt inte vara så stor att den skulle äventyra deras 

hälsa, under förutsättning att man kan reglera tillflödet av 

kroppar. 

De experter som deltog i denna del av mötet var Roland 

Ståhl, Jan Lindberg och Håkan Mörnstad från den 

svenska identifieringskommissionen. Göran Wennqvist 

och Antti Pettilä från den finska ID-kommissionen och 

Arne Björkås från den norska. 

Arne Björkås som är polis uppgav att kriminalteknikerna 

i flera fall kan avlasta dykarna genom att de hjälper till 

vid hanteringen av kropparna. Den typen av organisation 

hade han erfarenhet av från ett tidigare bärgningsuppdrag, 

då en helikopter störtat över havet och bärgats av dykare 

medan kriminaltekniker avlöst i hanteringen av kropparna. 

Dyknings- och omhändertagandefrågor 

Ett omhändertagande av omkomna genom dykning belystes 

av Dave Cawson från säkerhets- och arbetsmiljörelaterade 

utgångspunkter. Cawson var arbetsledare vid 

dykföretaget Rockwater när dykningarna vid Estonia genomfördes 

1994. Hans slutsats var att det är tekniskt möjligt 

att återvända till Estonia och arbeta där. Uppdraget är 

tekniskt sett krävande och innehåller moment av 

säkerhetsrisker, men dykföretaget sätter gränserna för 

dykarnas säkerhet och dessa gränser kan inte tänjas av enskilda 

dykare. Han menade att det möjligen finns en handfull 

företag som har kompetens och utrustning att genomföra 

uppdraget. 

Innan tekniska lösningar diskuteras måste provdykningar 

göras för att ta reda på förhållandena inuti Estonia 

menade Cawson. Cawson uteslöt inte att det kunde bli 

svårt att motivera dykare att genomföra uppdraget med att 

omhänderta döda, eftersom detta är en ovanlig arbetsuppgift 

för dykare. Dykarna måste vara motiverade för uppdraget 

och förberedda så att deras psykiska hälsa inte sätts 

på spel. 

En svensk expert, Jan Jacobsson, var också inbjuden för

att svara på frågor. Jacobsson sade sig känna till ett antal 

aktiva dykare som är villiga att omhänderta omkomna ur 

Estonia. Båda experterna var dock överens om att man 

måste rekognosceringsdyka innan man kan fatta beslut om 

omhändertagande. Syftet med det är att undersöka om det 

är möjligt att arbeta vid Estonia nu och att i så fall tekniskt 

PROCESSEN 

lösa uppgiften och mentalt preparera dykarna som ska arbeta 

där. Dessa undersökningar kan genomföras med 

ROV. 

Avslutningsvis beräknade Dave Cawson att man skulle 

behöva ett par månaders förberedelsetid inför ett eventuellt 

uppdrag. 

169

I syfte att ånyo granska och uppdatera det underlag 

som låg till grund för regeringens beslut 1994 att inte omhänderta 

omkomna eller bärga Estonia anordnades ett 

expertmöte den 29 september. Analysgruppen ville även 

undersöka vilka möjligheterna är 1998 att lyfta fartyget. 

Till mötet inbjöds bärgningsinspektören Lars Landelius, 

civilingenjören och skeppsbyggaren Ulrich Dischler samt 

teknologie doktorn och skeppsbyggaren Thomas 

Milchert. Förste kustbevakningsinspektören Carl Gustaf 

von Konow var tillgänglig per telefon under delar av mötet. 

Bärgning och vrakröjning av Estonia 

Lars Landelius, som utfört bärgnings- och vrakröjningsuppdrag 

redovisade teknik som kan användas för att lyfta 

Estonia. 

Ett lyft av Estonia framstod som mycket komplicerat. 

Speciella kranfartyg, s.k. cheerleg-kranar, eller fartyg av 

170 

PROCESSEN 

5 

Expertmöte den 29 september 1998 

typen semisubmersiable måste enligt Landelius användas 

för att utföra lyftet. Ett fartyg av typen semisubmersiable, 

med större lyftkraft än kranar, är att föredra eftersom det 

inte är lika väderkänsligt. Väljer man kranfartyg, krävs 

minst fyra stycken. Ett lyft skulle kräva att Estonia först 

rätas upp. Lyftet skulle föregås av att ett stort antal kraftiga 

vajrar, ca 1 dm i diameter, placeras under fartyget. Skrovet 

skulle före ett lyft behöva förstärkas på vissa utsatta ställen. 

På grund av djupet måste mättnadsdykare arbeta på 

botten med att placera vajrar på rätt plats. Dykarnas situation 

skulle kompliceras av att de befinner sig drygt 80 meter 

under servicefartyget, att de har kablar mellan sig och 

dykarklockan samtidigt som de måste arbeta med tjocka 

och tunga vajrar. Detta arbete bedömde experterna som 

komplicerat och riskfyllt. Mättnadsdykare har heller ingen 

vana att arbeta med bärgning eller vrakröjning. 

När vajrarna är på plats kan fartyget lyftas och därefter 

föras in mot grundare vatten. Arbetet måste utföras i lugnt

väder. Fartyget måste allt eftersom det förs in sättas ned på 

botten så att vajrarna kan kortas och fartyget lyftas högre 

upp. Behovet av lyftkraft kan minskas om ballonger med 

luft placeras inne i fartyget på de övre däcken. Lufttillförseln 

måste dock anpassas så att inte stabilitet och 

kontrollerbarhet i processen äventyras. 

Ett lyft av ett fartyg stort som Estonia har aldrig utförts. 

Det skulle därför bli komplicerat och mycket kostnadskrävande. 

Ett fåtal företag skulle kunna åta sig ett 

uppdrag som detta. För dessa och hela dykeriindustrin 

skulle ett lyft av Estonia betyda väsentlig teknikutveckling. 

Kostnaden för att hyra ett semisubmersiable fartyg är 

drygt £ 130 000 per dag. 

Ett omhändertagande av omkomna skulle kunna ske i 

etapper. Det kan börja innan arbetet med vändningen inleds 

och sedan fortsätta när fartyget vänts i sitt rätta läge. 

Så många som möjligt av de omkomnas kroppar bör omhändertas 

när fartyget ligger på grundare vatten men 

PROCESSEN 

medan det fortfarande ligger under vattenytan. Detta 

bland annat för att kropparna är enklare att hantera i vatten. 

Skrovet kan undersökas på styrbords sida om Estonia 

rätas upp. Troligen kan även mättnadsdykare gå in i fartyget 

som det ligger idag och undersöka skrovet från insidan. 

Carl Gustaf von Konow berättade om sina erfarenheter 

från dykarbeten som genomförts av kustbevakningen. 

Beträffande psykiska reaktioner från dykarna menade han 

att svårigheterna kan minskas om dykarna känner motivation 

för arbetet. Mängden omkomna spelar givetvis roll 

men när dykarna väl är inställda på att omhänderta ett visst 

antal kroppar blir det inte nämnvärt svårare om antalet 

ökar. 

För analysgruppen framstår en vrakröjningsoperation 

av Estonia som mycket komplicerad men inte omöjlig att 

genomföra. Operationen skulle bli mycket dyr. 

171

Hearings – öppna möten 

I enlighet med direktiven bildades en referensgrupp med 

företrädare för de anhörigas och överlevandes organisationer. 

Samarbetet med referensgruppen har givit analysgruppen 

inblick i de anhörigas och överlevandes erfarenheter 

av stödet och bemötandet från myndigheter och 

kommunföreträdare m.fl. En viktig del i analysgruppens 

arbete har varit att söka upphäva bilden av fartygsolyckans 

anonyma offer och fördjupa kontakterna med och kunskaperna 

om de drabbades livssituation. Mot bakgrund av 

ovanstående har analysgruppen under det första halvåret 

1998 arrangerat s.k. hearings, dvs. öppna möten, runt om i 

Sverige. Orter som besökts är sådana som drabbades 

särskilt hårt av Estoniaolyckan; Borlänge, Jönköping, 

Lindesberg, Norrköping, Stockholm, Uppsala och Vilhelmina. 

I juni skedde en uppföljning av dessa möten genom 

en videkonferens, riktad till samma orter. 

172 

PROCESSEN 

6 

Analysgruppens kontakter 

med anhöriga och överlevande 

Planering och genomförande 

Mötena har planerats och genomförts i samarbete med 

referensgruppen och de lokala anhörig- och överlevandeföreningarna. 

Till mötena har inbjudits anhöriga och 

överlevande vars adresser återfinns i SPF:s register. Dessutom 

annonserades sammankomsterna i lokalpressen 

några dagar före mötet för att nå även dem som av olika 

anledningar valt att avstå från SPF:s regelbundna informationsutskick. 

Från analysgruppen deltog minst en ledamot samt en 

medarbetare från analysgruppens sekretariat. Mötena dokumenterades 

i form av minnesanteckningar. 

I enlighet med analysgruppens informationsstrategi 

och regeringens direktiv, att arbetet skall präglas av öppenhet 

och insyn informerades lokalpressen om hearingen 

i förväg och försågs med pressmaterial, som efter 

redaktionell bearbetning användes i artiklar som föregick

mötena. Detta bidrog till att öka intresset och sprida kännedom 

om sammankomsterna. Av omsorg om anhöriga 

och överlevande ombads journalister och fotografer att 

respektera en önskan från arrangörerna att inte närvara 

under hearingen. På samtliga orter respekterades detta 

fullt ut. 

På resan genom Sverige mötte analysgruppen omkring 

300 berörda människor. Under dessa möten, fördes 

samtal om fyra centrala frågor: 

Stöd – Vilket stöd har givits från samhället? Vad har det 

personliga nätverket betytt? 

Bemötande – Hur har bemötandet från myndigheter, 

kommunföreträdare, kyrkan och organisationer m.fl. varit? 

Påverkan – Har det funnits möjlighet att påverka beslut 

och åtgärder? 

Information – Har informationen varit tillräcklig? 

När analysgruppen summerar intrycken från dessa 

möten framstår de som avgörande för analysgruppens 

möjlighet att fördjupa sin förståelse för de drabbade människornas 

livssituation och de långsiktiga konsekvenserna 

som Estoniakatastrofen fått för många människor. Samtalen 

har förts fritt och stämningen på mötena har varit 

tillåtande. Emellanåt har hård kritik riktats mot beslutsfattare 

och det offentliga Sverige. Men framför allt har mötena 

präglats av en stor vilja från de drabbade att dela med 

sig av smärtsamma och mycket personliga erfarenheter. 

Analysgruppen tackar varmt alla dem som deltagit i dessa 

möten. 

Röster från hearing i Borlänge 

Mötet i Borlänge arrangerades tillsammans med SEA2 och 

hölls i Borlänge Folkets Hus den 1 mars 1998. Närvarande 

var ett 20-tal anhöriga. 

En misstro mot regeringens sätt att hantera Estoniafrågan 

präglar många av de anhörigas upplevelser. Förhalning 

och försening är omdömen som nämns när det gäller 

bärgningsfrågan och haveriutredningen. Besvikelsen över 

bemötandet i kontakterna med kommunikationsdepartementet 

är stor och flera nämner det svikna löftet inför 

regeringsbeslutet den 15 december 1994, då de anhöriga 

PROCESSEN 

lovades att få beskedet före pressen, vilket inte infriades. 

Flera av deltagarna var med när representanter för regeringen 

och Sjöfartsverket kom till Borlänge den 27 oktober 

1994 – ett möte som slutade i sorg och besvikelse efter 

beskrivning av problem vid en eventuell bärgning i termer 

som ”stank” och ”köttkvarn”. 

Det stöd som kommunerna givit i form av etablerandet 

av krisgrupper och statens ekonomiska stöd till 

anhörigföreningen har uppskattats. Detsamma gäller polisen 

som i den akuta fasen hjälpte till med att lämna information. 

I övrigt var de anhöriga hänvisade till den information 

som förmedlades via TV, radio och tidningar. 

Många av deltagarna kände sig tvungna att skriva på 

uppgörelsen med försäkringsbolaget Skuld trots att detta 

kom att medföra att de förhindrades att driva andra processer 

till exempel avseende orsaks- och ansvarsfrågan. 

Någon har nämnt att tidpunkten för utsändningen av 

Erstaenkäterna är olämplig. De kommer vid jul och midsommar, 

just när ensamheten är som störst och river därför 

upp sår. Andra menar att enkäterna var ett tecken på att 

någon brydde sig om, men att de inte ledde till någon kontakt. 

Röster från hearing i Lindesberg 

Mötet i Lindesberg arrangerades tillsammans med FAE 3 

och hölls i församlingshemmet i Lindesberg den 1 mars 

1998. Till mötet hade drygt 40 anhöriga och överlevande 

kommit. 

Mötet inleddes med att Patrik Wallmark, präst i 

Fellingsbro församling, läste upp en artikel som han själv 

skrivit och som publicerats i Bergslagsposten och Kyrkans 

Tidning. Artikeln är som helhet en uppmaning till bärgning 

och omhändertagande av omkomna för att försoning 

skall kunna uppnås. 

Det tycks som om bristen på relevant information följt 

Estoniafrågan från allra första början. Några deltagare fick 

först bud om att deras anhöriga levde, därefter att de var 

omkomna. Någon ringde till polisens telefonmottagning 

och blev bara hänvisad vidare till nya telefonnummer. 

Många sökte information genom att se på TV och lyssna 

på radio. 

173

Några anhöriga påminner om statsministrarnas löften 

om att allt skulle göras för att de omkomna skulle tas upp. 

En av deltagarna säger att ärkebiskopen gjorde fel som 

gick ut och talade om att båten skulle ligga kvar. Det känns 

som om kyrkan inte är till för dem som vill bärga båten 

och de omkomna. Kyrkans roll blev oklar, det kändes som 

om kyrkan blev regeringens förlängda arm. Någon påstår 

att kyrkan utgör det största motståndet mot bärgning. 

En deltagare ifrågasätter nyttan med Erstaenkäterna 

och menar att man svarar på frågor men får inte delta i 

några beslut. 

Röster från hearing i Stockholm 

Mötet hölls på Foresta, Lidingö den 19 mars. Flera personer 

uppger att Ersta varit det bästa stödet för dem. Många 

uppskattar enkäterna, men någon upplever dem som besvärande; 

ett gammalt par som förlorat sin dotter undrar 

enligt sonen om de måste fylla i dem. Några klagar över att 

tafatthet präglade omhändertagandet i Värtahamnen. I 

terminalen saknades stolar, man fick ta en nummerlapp för 

att få stödsamtal och information; många reagerade över 

rederiets reklamskylt ”Trevlig resa till Tallinn”. En annan 

invänder att det fungerade ganska väl. 

Informationen var dålig initialt och flera vittnar om att 

god information behövs för att ge stöd. 

Regeringens beslut känns inte som ett demokratiskt 

beslut. Någon säger att det känns fel att ta 350 Mkr till 

övertäckning när man sparar i samhället för övrigt. Många 

av de närvarande uttrycker bitterhet över att inte ha fått 

begrava sin anhörig. 

”Jag blev berövad rätten att ta hand om min fru, men 

fick istället ta hand om min svärmor”. Någon säger ”en 

bok har ett sista kapitel”. 

Flera ger exempel på hur man förvägrats möjligheter 

att påverka beslut. Varför fick ingen anhörig vara med i 

Etiska rådet frågar man. 

Röster från hearing i Norrköping 

Mötet hölls i Norrköping den 24 mars 1998. Stödet i staden 

fungerade bra. Sjukhuset och kyrkan fanns till hands. 

Någon säger att de som hamnar utanför allt stöd är de som 

174 

PROCESSEN 

bor utanför de platser där många anhöriga bor. En person 

som miste sin bror berättar att föräldrarna fick stöd men 

att ingen tänkte på syskonen. Flera berättar om stöd från 

präster och någon omvittnar att medmänsklig kontakt är 

det man behöver initialt. Flera talar om betydelsen av det 

långsiktiga stöd som har givits. 

Informationen till de anhöriga fungerade inte förrän 

SPF kom in i bilden säger någon. Den första tiden sökte 

man fakta, ville veta vad som hänt och fick frågan ”vill du 

tala med en präst?” 

Medierna har vräkt ut information och såren får aldrig 

läka. En man berättar om oron för inbrott i de omkomna 

föräldrarnas villa, när deras namn blev kända genom medierna. 

En person berättar att båda föräldrarna omkom, men i 

dödsattesten står att modern blivit änka. Vid förfrågan hos 

myndigheterna blev svaret att pappren låg i den ordningen. 

Ett godtyckligt förfarande som under andra omständigheter 

kan få juridiska konsekvenser enligt sagesmannen. 

Någon klagar över att omsorgen om dykarnas hälsa 

skall hindra att kropparna omhändertas. 

Några tar upp frågan om hur Estland och Finland ställer 

sig till bärgning. Flera personer uttrycker att de är för 

ett omhändertagande av de omkomna. 

Röster från hearing i Jönköping 

Mötet i Jönköping arrangerades tillsammans med SEA 

och hölls i Sjöåkragården i Bankeryd den 26 mars 1998. 

Omkring 35 anhöriga och överlevande deltog. 

Flera av deltagarna är medlemmar i Pingstkyrkan och 

de uttalar sig positivt om stödet därifrån. Krisarbetet varade 

omkring en månad och avslutades med en minnesstund 

för de omkomna. En kvinna som förlorat sin dotter, 

svärson och barnbarn fick hjälp genom Karolinska sjukhusets 

telefonmottagning, dit hon ringde varje natt de första 

tio dygnen. En anhörig från Halmstad erbjöds ingen hjälp 

alls på sin hemort. En ung man, som reste med bibelskolan 

och överlevde katastrofen berättar om ångest och rädsla 

under året efter olyckan. Med professionell hjälp klarade 

han av att leva och fungera.

Kvinnan som förlorat tre av sina närmaste är emot att 

de omkomna tas upp idag, andra accepterar inte Estonia 

som en gravplats. Samstämmighet råder vad gäller övertäckning 

– ingen av deltagarna är för en sådan lösning. 

Med på mötet är Samuel Svensson, som deltog i expeditionen 

till Estonia tillsammans med Peter Barasinski 

under december 1994. Samuel Svensson som är räddningsdykare 

förlorade sin far och berättar att identifierbara 

kroppar kunde ses vid dykningarna på Estonia. ”Jag 

upplevde en känsla av frid nere vid Estonia. Det var mörkt, 

tyst och kallt. Mitt intryck är att det vore så lätt att ta upp 

dem.” Samuel Svensson säger också att han känner sig 

ignorerad som människa vid kontakter med ”myndighetspersoner”. 

En av deltagarna är kritisk till att Etiska rådet tog mer 

hänsyn till dykare och identifieringspersonals psykiska 

hälsa än till de anhörigas vilja att få hem sina döda. En 

annan upplever att tillsättandet av Etiska rådet var som att 

omyndigförklara alla anhöriga. 

Flera av deltagarna är upprörda över massmediernas 

agerande. Man nämner att journalister varit okänsliga, 

ställt ”dumma” frågor, att fotografer tagit bilder i smyg 

och ”gräver i enskildas sorg – varför grävde man inte efter 

sanningen om Estonia?” 

Gemensamt för deltagarna är att de känner att de inte 

haft någon möjlighet att påverka beslut. En kvinna säger 

att hon skrivit till Ines Uusmann och andra beslutsfattare 

men inte fått några svar. ”Jag skickade med ett foto på min 

dotter också för att visa att det var levande människor som 

omkom, människor som varit och fortfarande är älskade.” 

Röster från hearing i Uppsala 

Mötet hölls i Uppsala Folkets hus den 1 april 1998 och 

arrangerades i samarbete med Stödföreningen för Estoniaoffren 

i Uppsala län. Kommunen i Uppsala har ställt 

upp med informationsträffar och stöttat ekonomiskt. Kyrkan 

och polisen likaså. En minneshögtid hölls i domkyrkan 

på kvällen efter katastrofen. Uppsala kommun 

initierade ett möte två månader efter olyckan och genom 

Allmänna advokatbyrån fick man hjälp i sex månader 

framöver. Det gällde allt från lokaler att mötas i, till bo- 

PROCESSEN 

uppteckning och utskick. En anhörigförening bildades. 

Landstinget erbjöd psykologhjälp via anhörigföreningen. 

Kyrkan ordnade ett enkelt träkors redan någon vecka 

efter olyckan. Där placerades en minnesvård på ettårsdagen 

av olyckan. Kommunen och kyrkogårdsförvaltningen 

gav ekonomiskt stöd till denna. 

Polisernas insats både i direkt samband med olyckan 

och när de senare återkom för att samla in jämförelsematerial 

uppskattades av flera. 

Erstaenkäterna ändrade karaktär från att till en början 

ha handlat om hälsofrågor till att så småningom även ta 

upp bärgningsfrågor. Dessa frågor bör hållas isär. Några 

frågor berörde självmordstankar och man frågar sig vad 

Ersta gjorde för att hjälpa dem som svarade jakande på en 

sådan fråga. 

Anhörigföreningen i Uppsala beslutade på ett tidigt 

stadium att inte ta ställning i frågan om bärgning. Trots att 

regeringen fattat beslut i frågan känns det ändå som om 

inget är bestämt eftersom frågan aktualiseras oupphörligt. 

Flera på mötet motsätter sig en bärgning. ”Det är de som 

vill bärga som hörs mest”. 

Synen på media omnämns som både positiv och negativ. 

”Det finns bra och dåliga journalister”. 

Röster från hearing i Vilhelmina 

Mötet hölls den 25 april i församlingshemmet i Vilhelmina 

och arrangerades i samarbete med Stöd- och 

brottsofferföreningen i Vilhelmina. Svikna löften nämns 

flera gånger och en oro att även analysgruppen bara ska 

lyssna och inte ta hänsyn till vad de anhöriga vill är uppenbar. 

Man ger exempel på svikna löften. Löftet om bärgning, 

liksom löftet om att få information om regeringens 

beslut före massmedierna som inte infriades. Många anhöriga 

känner obehag inför tanken på en övertäckning av 

vraket. Några oroas även över tanken på att de omkomnas 

tillhörigheter kan komma att saluföras i en framtid och tar 

Titanic som exempel på detta. 

Flera vädjar att man bör försöka att omhänderta så 

många omkomna som möjligt och menar att om det visar 

sig inte gå så har man i alla fall försökt. ”Det vore som 

högsta vinsten att få hem kroppen.” Ett par som tidigare 

175

varit emot bärgning beskriver att man idag inte motsätter 

sig det. De antar att man annars inte kommer att få ro i sitt 

eget liv. Någon uttrycker besvikelse över Etiska rådet och 

menar att det tillsattes för att regeringen skulle få det svar 

de ville ha. Flera uttrycker besvikelse över att som anhörig 

ha blivit överkörd och omyndigförklarad och fråntagen 

rätten att fatta egna beslut. 

Flera vittnar om att det är värre att förlora ett barn, 

vilket var fallet för de flesta drabbade i Vilhelmina och ger 

exempel: ”Jag kan leva med att min man dör men inte att 

mitt barn dör”. Uppmuntran med uttryck som att ”livet 

går vidare” har varit upprörande att höra. Ett par oroar sig 

för hur syskonen till omkomna barn haft det under sorgearbetet. 

Flera av de anhöriga genomförde en mycket uppskattad 

resa till Tallinn efter olyckan. Stödet och informationen 

från det kriscentrum som upprättades i församlingshemmet 

i Vilhelmina fick stor uppskattning. Alla drabbade 

kommuner ställde emellertid inte upp på samma sätt 

som Vilhelmina. Någon säger ”jag skäms över min kommun”. 

Massmedierna uppträdde mycket okänsligt. Inne i församlingshemmet 

lyckades man dock värja sig mot journalisternas 

frågor. 

Möten med överlevande 

Till analysgruppens hearings ute i landet kom vid några 

tillfällen även överlevande. Några av dessa tog tillfället i 

akt att försöka beskriva sina upplevelser under och efter 

fartygskatastrofen men analysgruppen beslöt efter att ha 

genomfört samtliga hearings att särskild uppmärksamhet 

skulle ägnas åt de överlevande. Analysgruppen bedömde 

att överlevande varit en försummad grupp. Att deras erfarenheter 

av denna exceptionella händelse inte tagits tillvara. 

Deras behov av stöd har inte heller varit tillräckligt 

uppmärksammat. 

Som ett exempel kan nämnas att när regeringen den 21 

oktober 1996 beslutar att uppdra åt Styrelsen för psykologiskt 

försvar, SPF, att vara statens organ för kontakter så 

omfattar uppdraget enbart anhöriga efter Estonia- 

176 

PROCESSEN 

katastrofen. Först den 18 september 1997 utvidgar SPF 

själva uppdraget till att omfatta även överlevande. 

Analysgruppen inbjöd därför de överlevande till ett 

möte som planerades i samråd med representanter för 

stödföreningen Neptunus och hölls på analysgruppens sekretariat 

i Stockholm den 16 juni 1998. Vid mötet deltog 

14 av de 54 svenska överlevande. 

Röster från mötet 

Analysgruppens bild av att överlevande känner ett utanförskap 

bekräftas när mötet inleds med att en av de överlevande 

tackar för inbjudan och säger att det är ovanligt att 

överlevande uppmärksammas på detta sätt. Han nämner 

SPF och säger att tilläggsuppdraget innebar att de överlevande 

synliggjordes för första gången. 

Redan vid presentationen framgår att de överlevande 

alla har nära relationer till personer som omkommit. Flera 

är både överlevande och nära anhöriga till omkomna. 

En av deltagarna beskriver de överlevandes situation 

som oerhört svår på grund av att olyckan för dem dels 

innebar en upplevelse långt bortanför de normala 

referensramarna och dels att många av dem samtidigt förlorade 

anhöriga och vänner. Flera instämmer och säger att 

det fanns ingen i det personliga nätverket man kunde tala 

med efter olyckan, ingen som kunde förstå det som man 

hade varit med om. ”Alla döda, det var som ett slagfält.” 

Det blev oerhört viktigt att hitta forum för möten med 

andra överlevande. Några av deltagarna gjorde ganska 

snart efter hemkomsten försök att få samla överlevande 

från hela Sverige till gemensamma samtal. De vände sig 

till Södersjukhuset för att få hjälp men möttes av oförstående. 

”Det är inte bra för er att träffas och sitta och älta”. 

Efter starka påtryckningar och till slut hotelser om att de 

skulle vända sig till pressen med sina synpunkter på sjukhusets 

agerande, kom möten till slut till stånd. 

Flera av deltagarna berömmer sjukhusen i Finland dit 

de fördes efter olyckan och jämför bemötandet de fick där, 

med hur de bemöttes när de kom hem till Sverige. Någon 

nämner att han inte ens fick en filt i ambulansflyget hem 

och att han fick sitta i en och en halv timme och vänta 

medan det diskuterades vilket sjukhus som skulle ta emot

honom och om hur transporter skulle betalas. Väl framme 

vid sjukhuset hindrades man att träffa sina anhöriga. Undersökningen 

skulle först genomföras och läkaren var 

upptagen med annat. En annan deltagare berättar att flera 

överlevande fick hämta ut kläder och skor på ett varuhus i 

Helsingfors. 

En genomgående synpunkt som framförs är att ingen i 

det svenska samhället har efterlyst de överlevandes berättelser 

om vad som hände under olycksnatten. De anser 

själva att de har ovärderliga upplevelser och erfarenheter 

som skulle kunna komma till användning i flera sammanhang. 

”Vi vet så mycket om hur människor beter sig under 

stark stress”, säger någon, ”är det inte värdefullt att ta del 

av?” Flera av dem bär med sig känslan av att ha blivit granskad 

som ett psykologiskt objekt, snarare än som en människa 

med kunskap att förmedla. Några nämner att de fick 

enkäter från många olika håll, med hundratals frågor att 

besvara, utan att någon tog kontakt. Detta förstärkte känslan 

av dem som objekt. 

En annan deltagare nämner ett positivt exempel på hur 

hans upplevelser kommit till nytta för andra. Han reste 

med gruppen från pingstkyrkans bibelskola i Jönköping 

och fick ett bra stöd när han kom hem. Bland annat fick 

han i uppgift att träffa anhöriga till de som omkommit och 

berätta för dem om de sista timmarna ombord. Det kändes 

meningsfullt och kontakten med flera av de anhöriga 

har fortsatt efter det. 

De förhör som hölls av poliser i Finland och Sverige 

var brottsförhör med syfte att klarlägga om orsak fanns att 

misstänka terrorbrott och attentat. I samband med detta 

framförs synpunkten att det vore värdefullt att få ta del av 

varandras förhörsprotokoll, för att därmed kunna jämföra 

bilder och sammanfoga det pussel som var och en försöker 

lägga av händelserna natten mot den 28 september 1994. 

Några av de överlevande har på eget initiativ gjort en sådan 

jämförelse. 

Den internationella haveriutredningen kommer upp 

och några av deltagarna säger sig inte lita på innehållet. 

Som ett exempel nämner man att tidsuppgifter i rapporten 

inte stämmer med de egna upplevelserna av händelseförlopp. 

PROCESSEN 

På frågan om hur de överlevande mår och lever idag 

görs flera starkt personliga inlägg. Det tycks som om 

många av deltagarna upplever att det blivit allt svårare att 

leva med upplevelserna efter Estonia. Många av dem knyter 

denna känsla till det faktum att Estonia fortfarande ligger 

kvar på botten av Östersjön. Någon säger att hennes 

liv är i spillror. 

Många bär på frågor: Varför lät man värdefull tid gå till 

spillo genom att låta helikoptrarna köra till land och lämna 

överlevande, istället för att föra dem till båtarna som låg 

vid förlisningsplatsen? Vem stoppade räddningsarbetet? 

Vem hade rätt att besluta om att de omkomna inte skulle 

omhändertas? Hur skall vi få veta vad som verkligen 

hände? Flera av de överlevandes frågor skulle sannolikt 

kunna besvaras om man bara tog sig tid med dem. 

En annan fråga som ställs är hur det kom sig att hela 

debatten om vad som skulle hända med Estonia och de 

döda kom att handla mer om sakfrågor och politik än om 

emotioner. 

Telefonsamtal och brev 

Sedan analysgruppens arbete inleddes, i oktober 1997, har 

många anhöriga och överlevande hört av sig för att framföra 

sina synpunkter i framför allt frågan om bärgning av 

Estonia och omhändertagande av offren ombord. Synpunkter 

har även framförts rörande den påbörjade och 

därefter avbrutna övertäckningen av fartyget. 

Många synpunkter har framförts genom brev till 

analysgruppen men även genom, flera gånger, långa telefonsamtal. 

Några av de anhöriga och överlevande har hört 

av sig upprepade tillfällen, för att utveckla sina synpunkter 

ytterligare men även för att löpande förhöra sig om hur 

arbetet i analysgruppen fortskridit. 

I samband med analysgruppens hearings på sju orter i 

Sverige uppmanades deltagarna att skriftligen höra av sig 

för att delge gruppen sina erfarenheter av kontakterna 

med offentliga organ, kyrkan, krisgrupper med flera. Särskilt 

intresse skulle i sammanhanget ges de personliga intrycken 

av bemötandet, informationsförmedlingen, möjligheten 

att påverka centrala beslut och det krisstöd som 

erbjudits från det offentligas sida såväl som från de indivi- 

177

duella nätverken. Uppmaningen hörsammades av ett stort 

antal berörda. 

Analysgruppens intryck 

Den bild som har förmedlats genom dessa kontakter är att 

livet för ett stort antal anhöriga och överlevande fortfarande 

påverkas starkt av frågor rörande Estonia. En majoritet 

av de hundratals människor som hört av sig har framfört 

synpunkter om att Estoniaoffren måste hämtas hem 

från botten av Östersjön. Det har framgått genom samtalen 

och breven att många har svårt att förlika sig med det 

beslut som regeringen fattade den 15 december 1994. Ord 

som ”omyndigförklarande” används för att uttrycka känslan 

av att regeringen ställt berörda vid sidan om beslut 

som fattats. Beslut som inneburit att den egna möjligheten 

att få fullgöra det som anses som en rättighet och skyldighet, 

att föranstalta om begravning och genomföra sedvanliga 

ceremonier, fråntagits dem. Både vrede och sorg över 

detta har kommit fram i kontakterna. 

Analysgruppen har också mött anhöriga som ger en 

annan bild av sin livssituation. Människor som anger att 

man har gått vidare i livet och integrerat sorgen efter dem 

de förlorat. Många av dessa har accepterat beslutet om att 

låta Estonia vila på olycksplatsen och säger att de önskar 

att det så ska förbli. Flera har uttryckt en rädsla för vad 

som skulle hända om beslutet från den 15 december 1994 

rivs upp. Rädsla för den ovisshet man tvingas leva med en 

lång tid som kommer av att inte veta om just deras anhöriga 

finns kvar ombord och kan omhändertas. 

Så gott som alla av de anhöriga och överlevande som 

analysgruppen mött har varit emot en övertäckning. 

Kritik mot myndigheters agerande och ”löften” 

som inte infriats 

En återkommande synpunkt som framförs är att Estoniafrågan 

varit illa skött från svenska myndigheters håll. 

Många beskriver hur två statsministrar i tidigt skede uttryckte 

att Estonia skulle bärgas och de omkomna omhändertas. 

För de flesta av de anhöriga som hört av sig med 

sådana synpunkter har dessa uttalanden uppfattats som 

löften. När ett beslut sedan fattades om att inte genomföra 

178 

PROCESSEN 

en bärgning uppfattades det som ett löftesbrott. 

Flera av de anhöriga som mött representanter för regering 

och myndigheter uttrycker också att man har blivit 

illa bemötta och framför allt att ingen tagit hänsyn till deras 

önskemål och åsikter. 

Etiska rådets arbete har också berörts i många kontakter. 

Genomgående synpunkter som framförts är att rådet 

”tog deras plats”, att regeringen lyssnade till några 

experttyckares synpunkter på för dem stora och avgörande 

frågor, istället för att vända sig till anhöriga och överlevande. 

Flera anhöriga säger också att de har intryck av att 

Etiska rådet hade bestämt sig för en uppfattning, innan 

arbetet inleddes. 

När det gäller frågan om hur anhöriga och överlevande 

fått informationsbehovet tillfredsställt säger de 

flesta av dem som hört av sig att informationen genomgående 

varit bristfällig. Under hela beredningsprocessen i 

regeringen efterlystes information om vad som pågick – 

men inga svar gavs. Den information som förmedlades 

kom huvudsakligen via massmedierna och det upplevs av 

de berörda som otillräckligt. 

Beröm till krisgruppsarbete, polisinsatser och Ersta sjukhus 

Det beröm som framförs i brev och telefonsamtal berör 

framför allt insatser som gjordes av de lokala polismyndigheterna 

i initialskedet. Många anhöriga kom i 

kontakt med poliser då de mottog dödsbuden och poliser 

fanns även med som viktiga stödpersoner i krisgrupper. 

Arbetet i krisgrupperna får mestadels utomordentliga 

vitsord. Många framför åsikter om att de inte hade klarat 

sig igenom den svåra tiden, utan det stöd som erbjöds i 

dessa grupper. 

Haveriorsaken inte accepterad 

I kontakterna med analysgruppen har även framförts synpunkter 

på den internationella haveriutredningens arbete. 

Dessa rör framför allt frågan om olyckans orsaker verkligen 

blivit fullständigt utredda. Flera anhöriga och överlevande, 

som yttrat sig i denna fråga har framfört önskemål 

om att en ny, ”oberoende”, utredning skall tillsättas. Man 

vill inte acceptera att en olycka som krävde så många dödsoffer 

får passera, utan att någon eller några ställs till svars.

Analysgruppen har vid två tillfällen tagit del av 

filmmaterial som togs då företaget Rockwater, på Sjöfartsverkets 

uppdrag, utförde dykningar i och utanför Estonia, 

under december 1994. Den 27 april 1998 samlas analysgruppen 

och referensgruppen i Statens haverikommissions 

lokaler och förevisas utvalda avsnitt ur dessa filmer. 

Syftet är att granska det underlag som låg till grund för de 

rapporter Sjöfartsverket skrev. Genom att ta del av filmmaterialet, 

hoppades analysgruppen få en uppfattning 

om dykarnas arbetssituation och möjligheterna, som de 

såg ut 1994, att omhänderta omkomna. De filmsekvenser 

deltagarna ser innehåller även några sekvenser som, enligt 

rykten bland anhöriggrupperna, anses ha blivit redigerade. 

Bilderna visar inredning som lossnat, förstörts eller 

flyter omkring. Man kan se hur dykarna tar sig in i vraket, 

bl.a. genom att skära upp delar av skrovet. Sikten är dålig. 

Man uppfattar kommunikationen mellan dykaren och 

PROCESSEN 

7 

Filmer från dykningar ned till Estonia 

dykledaren. Dykarna ser och räknar omkomna inne i vraket. 

Vid ett tillfälle flyttar en dykare på en omkommen så 

att kroppen skall kunna filmas och bedömning senare 

kunna göras av möjligheten att omhänderta de omkomna. 

I fartygets trappor finns många omkomna. Man får även 

följa dykarnas vandring uppe på Estonias ena sida, hur de 

ser in genom hyttfönster, räknar synliga omkomna och 

markerar antalet vid hyttfönstret. 

Efteråt diskuterar analysgruppen och referensgruppen 

dykarnas arbetssituation. Det ifrågasätts om de funnit arbetet 

meningsfullt, när uppdraget exkluderade möjligheten 

att ta om hand kroppar. Hur upplevde dykarna att gå 

ned i vraket, se, räkna och i något fall, röra vid, omkomna 

som var fullt identifierbara, för att sedan lämna dem kvar? 

Analysgruppen kan inte av filmvisningen se att några 

redigeringar av banden skett. 

Ingen av beslutsfattarna 1994 såg filmerna. 

Mötet avslutades med en tyst minut för de döda. 

179

Av det totala antalet personer ombord på Estonia 

var 13 finländska medborgare. Tre av dessa räddades, nio 

saknas och en påträffades död och identifierades. För att 

informera sig om hur finska myndigheter ser på Estoniafrågan 

idag genomför en representant för analysgruppen 

tillsammans med en representant ur referensgruppen i 

slutet av augusti 1998, en resa till Helsingfors och Åbo. I 

Helsingfors besöker gruppen Trafikministeriet, Utrikesministeriet 

och den svenska ambassaden. I Åbo besöks 

Centralbrandstationen. 

Trafikministeriet 

På Trafikministeriet sammanträffar gruppen med regeringsrådet 

Aila Salminen och informationschefen Katariina 

Kivistö, båda på sjöfartsenheten, samt byråchefen Jukka 

Häkämies på finska Sjöfartsverket. Aila Salminen och 

180 

PROCESSEN 

8 

Besök i Finland 

Katariina Kivistö informerar om arbetet med Estoniakatastrofen 

under hösten 1994. Jukka Häkämies talar om 

Sjöfartsverket roll och arbete. 

Utrikesministeriet 

Vid mötet på Utrikesministeriet träffar gruppen avdelningschefen 

Holger Rotkirch, byråchefen och f.d. chefen 

för konsulära enheten Markus Laurent och utredningssekreteraren 

Seppo Tauren. De redogör för arbetet på 

ministeriet efter Estoniakatastrofen. Holger Rotkirch informerar 

bl.a. om arbetet med lagen om gravfrid och överenskommelsen 

mellan Sverige, Estland och Finland om 

gravfrid. 

Svenska ambassaden 

På den svenska ambassaden tar ministern Fredrik Vahlquist 

emot gruppen tillsammans med förste ambassadse-

kreterare Gunilla Arnell och kanslisten Marjatta Ikonen. 

De skildrar Finland i ett historiskt perspektiv och hur de 

uppfattar att finländare i allmänhet ser på Estoniafrågan 

idag. Marjatta Ikonen informerar om arbetet vid ambassaden 

vid tiden för Estoniakatastrofen. 

Centralbrandstation 

Brandchefen Jari Sainio vid Åbo Centralbrandstation informerar 

om sjöräddningsarbetet, där brandvärnet med 

sin sjögrupp blev en viktig del. Brandmästaren Reijo 

Salminen, som arbetade under räddningsoperationen som 

ytbärgare, redogör för sina erfarenheter. 

PROCESSEN 

Slutsatser 

Analysgruppen drog slutsatsen att finska myndigheter, efter 

det akuta första skedet , främst inriktat insatserna på att 

förbättra säkerheten inom sjöfartsområdet. 

Finland gjorde en stor insats vid räddningsoperationerna. 

Sjösäkerhetsarbetet efter olyckan blev intensivt. 

Det finska samhället blev inte drabbat lika hårt 

som Sverige och Estland, eftersom ett mindre antal omkomna 

kom från Finland. På grund av detta har Finland 

inte tagit ställning till frågorna rörande bärgning av fartyget 

eller omhändertagande av omkomna. Analysgruppen 

får uppfattningen att man från finsk sida är nöjd med de 

insatser som gjorts. 

181

Estland drabbades hårt av Estoniakatastrofen, färjan 

Estonia var på flera sätt en symbol för den återvunna 

friheten. Av de 989 ombordvarande var 347 estniska medborgare. 

63 av dem räddades (en av de räddade dog senare 

på sjukhus), 237 saknas och 47 personer återfanns döda 

och identifierades. En tredjedel av Estlands befolkning 

kände någon som var med på olycksfärden. Analysgruppen 

önskade en orientering om bl.a. följande frågor: 

Vilka följder har olyckan fått för de drabbade och det estniska 

samhället? Hur mår de anhöriga och överlevande i 

Estland idag? Med på resan till Estland åker några personer 

från analysgruppen respektive referensgruppen. 

En av de hårt drabbade orterna är Võru 

En grupp besöker Võru, en stad som drabbats hårt eftersom 

medlemmar ur kommunledningen och företagare på 

orten förolyckats. I Võru träffar gruppen borgmästaren, 

därefter hålls ett möte med anhöriga och överlevande. 

182 

PROCESSEN 

9 

Besök i Estland 

Möte med anhöriga Võru 

Ett trettiotal anhöriga kommer till mötet som syftar till att 

ge analysgruppen tillfälle att lyssna till tankar och upplevelser 

från estniska anhöriga. Flera av de närvarande berättar 

om sina erfarenheter och framför synpunkter på hur 

såväl den svenska som den estniska regeringens agerande 

påverkat deras situation. Flera framför missnöje med 

haverikommissionens arbete och flera är oförstående till 

att den svenska regeringen beslutat om en övertäckning 

av fartyget. Mötet tyngs av stor sorg och flera personer 

uttrycker, utan att direkt förespråka bärgning, förhoppningar 

om att de omkomna skulle kunna begravas i 

jord. 

Flertalet deltagare är föräldrar till omkomna bland besättningen 

och de berättar för analysgruppen att de framförallt 

lider av ifrågasättanden som riktats mot den estniska 

besättningens duglighet. Bland dessa anhöriga är det 

många som förespråkar bärgning, just för att olycks-

orsaken skall kunna klarläggas och besättningen rentvås. 

Möten i Tallinn 

I Tallinn träffar gruppen företrädare för medier, myndigheter, 

olika trossamfund och anhörigföreningar. 

Massmedier 

Piret Tali och Indrek Treufeldt, journalist vid morgontidningen 

Eesti Päevaleht, respektive nyhetschef vid Eesti 

Televisioon, berättar om sina erfarenheter av Estoniakatastrofen 

ur mediernas perspektiv. Piret Tali, som skrivit 

om anhörigas situation menade att det finns en stor misstänksamhet 

mot estniska myndigheter. Detta utgör grogrund 

för rykten och teorier om sabotage. Många anhöriga 

i Estland har också tagit illa vid sig av att besättningen 

pekats ut som oprofessionell. 

Anhörigorganisationer 

Kersti Berendsen från anhörigorganisationen Memento 

Mare berättar att föreningen bildades i november 1994, på 

initiativ av ett 10-tal anhöriga till passagerare. Idag har 

föreningen ca 320 medlemmar. Uppgiften för föreningen 

var under 1994–95 att bistå anhöriga i frågor gällande löner, 

pensioner, social omsorg och psykologiska problem. 

En av frågorna var ersättningen från försäkringsbolaget 

Skuld. Medlemmarna fungerade som stöd för varandra. 

Kersti Berendsens uppfattning är att Carl Bildts uttalande 

om att omhänderta de omkomna även påverkade de anhöriga 

i Estland. Hon anser att olycksorsaken inte har blivit 

tillfredsställande utredd och uppger att samtliga anhöriga i 

Estland är emot en övertäckning. 

Ander Paeorg berättar om Memento Estonia, föreningen 

för anhöriga till omkomna besättningsmedlemmar. 

Föreningen bildades efter ett stormöte den 25 november 

1994. Syftet var i första hand att driva försäkringsfrågor 

och ekonomiska frågor för de anställda vid rederiet. Efter 

hand visade det sig att medlemmarna också var i behov av 

psykologisk hjälp. Många sändes till en kurort för att vila 

upp sig under en 10-dagarsperiod. Ander Paeorg uppfattar 

det som om Estlands regering följde de beslut den 

PROCESSEN 

svenska regeringen fattade i frågor rörande Estonia. Han 

är missnöjd med Den Internationella Stödgruppen, DIS. 

Många estländare har betalat in stora summor till DIS, 

men Ander Paeorg säger att det inte har gått att få någon 

redovisning av de inbetalda beloppen. 

Under våren 1995 tillfrågades föreningens medlemmar 

om de önskade att Estonia skulle bärgas och svaret 

blev då nej. Ander Paeorg tror att det är en allmänt spridd 

uppfattning bland estniska medborgare att anhöriga till 

fartygskatastrofens offer har blivit mer än väl kompenserade 

för sina förluster. Att även kräva åtgärder, som skulle 

kosta pengar, upplevs därför som orimligt. 

Möten beträffande krisarbetet i Estland 

Pingstkyrkopastorerna och psykologerna Allan Laur, Lea 

Mossin och Mart Murdree berättade följande: På kvällen 

den 28 september 1994 hölls minnesgudtjänst i kyrkorna. 

Estniska psykologer fick hjälp från finska psykologer med 

att planera krisarbetet. Krisgrupper etablerades och stod i 

regelbunden kontakt med ca 800 personer. 345 av de anhöriga 

skickades till en kurort för att få hjälp under tio 

dagar. Laur, Mossin och Murdree har uppfattningen att 

de anhöriga som inte accepterar haverikommissionens 

orsaksförklaring förespråkar bärgning av Estonia. I övrigt 

har esterna accepterat olyckans konsekvenser och gått vidare 

med sina liv. 

Syster Theresa hos Birgittasystrarna i Tallinn berättar 

att systrarna besökte de flesta av de familjer där barn hade 

förlorat någon förälder i Estoniaolyckan. Detta arbete pågick 

i två år. Systrarna hjälpte till med att ordna pengar och 

annat till familjerna. De förmedlade även kontakt mellan 

barn och hjälpfamiljer. 

Transportministeriet 

Viktor Palmet vid Transportministeriet berättade att man 

där utarbetat ett åtgärdsprogram efter att det att en utvärdering 

av Estoniakatastrofen gjorts. Arbetet i sjösäkerhetsfrågor 

har lett till att färre fartyg idag fastnar i utländska 

hamnkontroller. Man underströk att ett närmare samarbete 

vad gäller sjöräddningen i Östersjön är viktigt för 

framtiden. 

183

Inrikesministeriet 

Tiit Sepp vid Inrikesministeriet arbetade med bland annat 

passagerarlistorna efter olyckan. Han framför till analysgruppen 

att han betraktar platsen där Estonia ligger som 

en begravningsplats och menar att denna uppfattning delas 

av hela det estniska folket. 

Estniska ID-kommissionen 

Pritt Männik och Robert Antropov vid den estniska IDkommissionen 

berättar att kommissionen bildades 1996. 

Tidigare fanns ingen särskild grupp som arbetade med 

identifiering av estniska omkomna vid internationella 

olyckor. Männik och Antropov bedömer identifiering av 

de omkomna från Estonia som mycket krävande beträffande 

ekonomiska och arbetskraftsresurser i relation till de 

tillgängliga resurserna i Estland. 

Kyrkan i Estland 

Ärkebiskopen Jaan Kiivit och hans medarbetare Lauri Sonen, 

Nathan Hamer, Jaan Leppik och Joel Luhamets berättar 

att kyrkan samarbetade med psykologer för att bistå 

de anhöriga. Kyrkorna hölls öppna och det kom överraskande 

mycket folk. Jaan Kiivit säger att han uppfattade 

184 

PROCESSEN 

minnesgudtjänsten till havs i november 1994 som en begravningsakt. 

Han anser att man därefter aldrig får röra 

graven. Omkring 800 personer, de flesta ester, deltog vid 

gudstjänsten. Esterna har accepterat beslutet att inte 

bärga. Ett annat beslut idag skulle, enligt Jaan Kiivit uppfattning, 

slita upp gamla sår. Om något görs måste alla 

kroppar upp. 

Möte med anhöriga i Tallinn 

Besöket i Tallinn avslutades med ett möte i Socialministeriets 

lokaler varvid ett 80-tal anhöriga och överlevande 

deltog. Flera framförde missnöje över myndigheternas 

agerande mot de anhöriga och många ansåg sig illa 

behandlade. Försäkringsuppgörelsen för de omkomna 

som var anställda på Estline diskuterades och kritiserades. 

Många deltagare välkomnade initiativet till mötet, 

medan andra kände motstånd att tala inför så många människor 

i Socialministeriets lokaler och skrev istället ner 

sina synpunkter. Som en följd av mötet fick analysgruppen 

senare dessutom ett tiotal brev med ytterligare synpunkter. 

Det framfördes också önskemål om att en motsvarande 

estnisk analysgrupp skall tillsättas.

Som en del i analysen av myndigheternas insatser 

för de överlevande och anhöriga ingår uppdraget att beakta 

internationella erfarenheter på området. 

Analysgruppen har samlat information om flyg- och 

fartygsolyckor i andra länder. Nedan beskrivs översiktligt 

åtgärder i samband med några olyckor som inträffat under 

senare år. 

Den ryska ubåten S7 

I oktober 1942 sänktes den ryska ubåten S7 i Ålands hav. 

Vraket påträffades i under sommaren 1998 och Ryssland 

har nu meddelat svenska Försvarsdepartementet att man 

inte önskar bärga ubåten. 

Kvarlevorna efter de 43 ryska sjömännen som finns 

ombord kommer att hedras med en minnesceremoni. 

Alexander Kielland 

Oljeplattformen Alexander Kielland välte i mars 1980. 

123 personer omkom och 89 räddades. Den information, 

PROCESSEN 

10 

Internationella jämförelser av andra olyckor 

som följer bygger på Odd Kristian Remes uppgifter. Odd 

Kristian Reme, som är präst, men också ordförande i Kielland-fonden 

miste sin bror i katastrofen. 

Hur många och vilka som hade varit ombord på 

oljeriggen tog enligt Reme flera dagar att fastställa. Informationen 

till de anhöriga var mycket bristfällig och budet 

om broderns död lämnades på telefon. Inte heller förekom 

något professionellt omhändertagande av sörjande vid 

sjukhus, kyrkor eller organisationer. De anhöriga fick lita 

till och bygga upp egna nätverk. Idag är förhållandena i 

Norge helt annorlunda vid stora olyckor. 

Genast efter olyckan uttalade regeringschefen att man 

skulle bärga riggen och de omkomna. Det var också de 

anhörigas uppfattning och önskan. De anhöriga upplevde 

emellertid ganska snart efter olyckan att regeringen var 

passiv. Ett misslyckat försök att vända riggen gjordes av ett 

bolag under hösten. En ny regering tillträdde i september 

1981 och i maj 1982 redovisade man att man ville sänka 

plattformen och således inte bärga. 

185

Tre och ett halvt år efteråt bärgades oljeriggen och sex 

omkomna omhändertogs. 30 personer är fortfarande rapporterade 

som saknade, däribland Odd Kristian Remes 

bror. De som fick hem sina anhöriga har uttryckt att de nu 

fått ro. De som inte fick hem sin anförvant vet nu att inga 

tekniska eller ekonomiska hinder legat i vägen, utan allt 

har gjorts som kunnat göras. Det är först nu som de kunnat 

betrakta havet som en värdig grav. 

Herald of Free Enterprise (HFE) 

Den 6 mars 1987, kl. 19.08 lämnade bilfärjan ”Herald of 

Free Enterprise” Zeebrügge för att gå till Dover. Ombord 

fanns 540 personer. När färjan efter ca 20 minuters resa 

ändrade kurs kantrade den och vatten strömmade in genom 

den öppna bogporten. Färjan lade sig på babordssidan 

på en sandbank – till två tredjedelar under vattenlinjen. 

351 passagerare kunde räddas. Totalt omkom 188 

personer. Inga namnuppgifter fanns på dem som medföljde 

färjan. Det saknades även säkra uppgifter på antalet 

passagerare och besättningsmän. 

De överlevande som fördes iland registrerades, men på 

grund av språkförbistring skedde förväxlingar och dubbelregistreringar. 

(Olycksnatten räknades antalet överlevande 

till 409, men korrigerades senare till 351). Successivt 

bärgades omkomna; de första kl. 23.15 på olyckskvällen. 

Identifieringen ägde rum i en sporthall, som iordningställts 

för ändamålet. Anhöriga lämnade in uppgifter 

till grund för identifiering. 

Ungefär en månad efter katastrofen, den 7 april, kunde 

färjan vändas på rätt köl. Med hjälp av dykare drogs omkomna 

fram. Ett bårhus vid flottbasen i Zeebrügge tog 

hand om kropparna, som identifierades av närmare 200 

experter från Belgien, Storbritannien och Nederländerna. 

Av de 188 personer som miste livet har identiteten fastställts 

på alla utom fyra (tre män och ett litet barn). 

Dykarna som arbetade med bärgning av färjan och 

omhändertagande av de 112 kroppar som fanns kvar ombord 

hade före insatsen erbjudits att få träffa psykologer, 

men avböjt. En av dem sade efteråt ”Det finns saker man 

måste klara av själv”. 

186 

PROCESSEN 

Scandinavian Star 

På natten till lördagen den 7 april 1990 utbröt brand ombord 

på passagerarfärjan Scandinavian Star på kryssning 

från Oslo till Fredrikshavn i Danmark. Ombord fanns totalt 

482 personer. Det första brandtillbudet inträffade 

strax före kl. två på natten. Det brann i en hög sängkläder 

som låg i en korridor på däck 4. Besättningsmän och passagerare 

lyckades att släcka elden. Endast 15 minuter senare 

började det brinna på däck tre och denna gång lyckades 

man inte få elden under kontroll. Den spred sig 

mycket snabbt och tät rök låg över däck 4 och 5. 324 passagerare 

räddades från fartyget, men 158 blev kvar ombord. 

Färjan bogserades in till Lysekil, dit den anlände på 

lördagskvällen. Den svenska polisinsatsen organiserades 

från Uddevalla, där en ledningscentral upprättades och ett 

samarbete med norsk och dansk polispersonal etablerades. 

På ett tidigt stadium beslutades att ansvaret för identifieringsarbetet 

var norskt. Norsk polis inledde en preliminär 

identifiering av de omkomna ombord på fartyget. Efter 

transport till Norge skedde sedan den slutliga identifieringen 

i Oslo. De 158 kropparna uppvisade varierande 

skador, en del var i det närmaste kremerade, samtliga 

kunde dock identifieras. Några tillförlitliga passagerarlistor 

existerade inte. I identifieringsarbetet bistod svenska 

kriminaltekniker, samt danska och norska rättsläkare och 

rättsodontologer. 

På ett stort hotell i närheten av färjeterminalen i Oslo 

inrättades ett center för information och psykosocialt stöd 

till de anhöriga. Här hölls på dagen efter katastrofen, under 

ledning av polischefen, ett stormöte för de drabbade, 

där de bl.a. informerades om räddnings- och identifieringsarbetet, 

försäkringsfrågor, samt tidpunkt för minnesgudstjänst. 

Minnesgudstjänsten ägde rum fyra dagar efter 

katastrofen. Den kungliga familjen och statsministern deltog 

och ceremonin sändes i TV. Nationalsorg proklamerades. 

Denna ceremoni markerade en avslutning av den 

akuta stödverksamheten vid centret. 

Jan Heweliusz-olyckan 

Den polska bil- och tågfärjan Jan Heweliusz på resa från 

Swinoujscie till Ystad, sjönk den 14 januari 1993 på inter-

nationellt vatten 19 nautiska mil utanför Rügen. Katastrofen 

ägde rum inom tyskt räddningsområde. Räddningsaktionen 

koordinerades från Bremen. Med ombord fanns 63 

människor. Av dessa räddades nio personer. Ingen av de 

räddade var svensk. Sju svenskar omkom vid katastrofen. 

Två svenskar omhändertogs i samband med räddningsinsatserna 

och två har senare hittats och omhändertagits. 

Jan Heweliusz sjönk efterhand ned till 25 meters djup. 

Överbyggnaden ligger ca 15 meter under vattenytan. 

Den svenska regeringen meddelade den polska några 

veckor efter katastrofen att det fanns mycket starka intressen 

i Sverige för att bärga Jan Heweliusz. Under de kommande 

åren framfördes denna ståndpunkt flera gånger till 

den polska regeringen. 

Dykningar ned till Jan Heweliusz genomfördes under 

januari och februari samma år. Dessförinnan hade fartyget 

som legat upp och ned vänts till sidoläge. Sammanlagt 

uppgick dyktiden till ca 200 timmar. Dykningarna var 

svåra att genomföra på grund av kraftiga undervattensströmmar. 

Hela vraket kunde inte genomsökas. Två omkomna 

omhändertogs. 

Den 22 januari transporteras två omkomna till Sverige 

i kistor svepta i en stor svensk fana. 

De svenska anhöriga ville att fartyget skulle bärgas. 

På UD upprättades en PM där skäl för bärgning redovisades 

enligt följande. För det första var det ett anständighetskrav 

att bärgning skulle genomföras med hänsyn till 

de anhöriga. För det andra behövdes en bärgning för att 

haveriutredningen skall kunna slutföras och orsaken till 

olyckan klargöras. Vidare måste färjan flyttas eftersom den 

ligger mitt i en farled och det finns risk för oljeläckage. 

Om den polska regeringen ändå skulle säga nej till bärgning 

skulle Sverige kunna föreslå en offentlig hearing där 

anhöriga kan fråga ut polska ansvariga personer beträffande 

dykningarna och haveriutredningen. I sista hand 

skulle Sverige kunna föreslå att Sverige, Tyskland och Polen 

gemensamt genomför en bärgningsaktion. Kostnaden 

skulle dock bli stor. Den grundläggande avvägningen 

måste vara anhörigas strävan att få visshet. Mot detta kan 

ställas kostnaderna och den prejudiciella verkan en svensk 

bärgning skulle få. 

PROCESSEN 

Den 11 juni 1993 förklarade rederiet att de inte tänker 

bärga färjan. Deras försäkringsbolag sade nej till att bekosta 

en bärgning eftersom någon sådan skyldighet inte 

åligger rederiet. Den 15 augusti samma år avsade sig rederiet 

äganderätten till Jan Heweliusz genom att förklara 

färjan som övergiven. I början av 1995 förklarade den 

svenska regeringen att man inte tänker bärga Jan 

Heweliusz. Förklaringen som gavs var att, om Sverige regelmässigt 

skulle finansiera bärgning av svenska och utländska 

fartyg med svenska medborgare ombord så skulle 

det innebära mycket höga kostnader. Den 30 juni 1995 

beslutar regeringen att avslå en begäran från anhöriga om 

medel för en bärgningsoperation. 

I medierna har förekommit uppgifter om att sportdykare 

dykt ned till Jan Heweliusz. Tysklands och Sveriges 

uppfattning är att inget kan göras åt detta. 

M/V Bukoba 

Victoriasjön är till ytan ungefär lika stor som Schweiz. Det 

är en relativt grund sjö. När m/v Bukoba den 21 maj 1996 

nästan nått destinationshamnen i Mwanza kantrade den 

och hamnade upp och ner. Färjan var starkt överlastad och 

hade gått i 13 timmar. 700 registrerade biljetter hade sålts, 

men man beräknade att det fanns minst 800 passagerare 

ombord. Tanzanias röda kors tog genom sin katastrofberedskap 

initiativet i räddningsarbetet tillsammans med 

polisen och rekryterade bland andra s.k. beach boys, som 

var duktiga simmare. Totalt räddades 114 personer däribland 

båtens kapten. Ett antal omkomna omhändertogs. I 

fem timmar låg båten och flöt upp och ner och skrik hördes 

inifrån den. Att bogsera den in till land var omöjligt; 

det fanns inte resurser till det. Så småningom beslutade 

man att skära ett hål i båten i hopp om att få ut fler överlevande. 

Följden blev istället att båten sjönk och endast två 

personer räddades. Båten ligger i slam på 25–30 meters 

djup. Tanzanias statschef Benjamin Mkapa sade genast efter 

olyckan att alla kroppar skulle bärgas. 

Redan dagen efter katastrofen anordnades i Mwanza 

en minneshögtid med 20 000 personer närvarande. Vid 

högtiden deltog Tanzanias statschef, biskopen för såväl 

187

den protestantiska som katolska kyrkan samt imamen för 

muslimerna. 

Eftersom Victoriasjön är en grund sjö är vattentemperaturen 

hög, ca +20 ºC. Dykare rekryterades från Zanzibar 

och Sydafrika för att bärga döda kroppar. Men efter 10 

dagar var man tvungen att avbryta bärgningen, eftersom 

kropparna inte längre bedömdes vara i ett sådant skick att 

omhändertagande var rimligt. Då hade 403 kroppar omhändertagits. 

Minst 400 kroppar finns fortfarande kvar i 

Victoriasjön. 

Alla oidentifierade kroppar begravdes vid en massbegravning. 

En begravningsplats och minneslund anlades 

strax utanför Mwanza. Bristen på uppföljning från myndigheternas 

sida efter olyckan har varit stor och i hög grad 

lämnats till kyrkor och frivilligorganisationer. 

Albansk flyktingbåt 

Den 28 mars 1997 förliste en båt med albanska flyktingar i 

Korintkanalen efter att ha kolliderat med en italiensk motorbåt. 

Flyktingbåten var starkt överlastad. Ombord fanns 

122 passagerare och båten var trefaldigt överlastad. 34 

personer räddades och fyra omkomna togs om hand i samband 

med räddningsaktionen. Båten låg på 800 meters 

djup och den bärgades ett halvt år senare, den 19 oktober. 

84 omkomna fanns då kvar ombord (däribland 21 kvinnor 

och 24 barn). I ett pressmeddelande från Reuters den 27 

oktober i samband med att 11 passagerare omhändertagits 

kommenterar en bärgningsarbetare: ”They are not 

skeletons, these are well conserved bodies which are still 

clothed. That will help us to identify them”. Samtliga omkomna 

från olyckan har omhändertagits och identifierats 

med hjälp av albanska handlingar. Därefter har de 

repatrierats till Albanien, där jordbegravning ägt rum. 

Tupolev 154-M 

I mycket dåligt väder flög det ryska Aeroflotplanet 

Tupolev 154-M rakt in i bergväggen öster om Longyearbyen 

på Svalbard. Olyckan inträffade strax före landning 

onsdagen den 28 augusti 1996 och ombord fanns 129 

passagerare ( i huvudsak ryska och ukrainska gruvarbetare) 

och 14 besättningsmän. Vrakdelar spreds dels uppe på 

188 

PROCESSEN 

toppen på Operafjället, dels nere i Helvetiadalen. Samtliga 

ombord omkom. På flygplatsen väntade 120 gruvarbetare 

på att flyga hem efter att de skulle ha blivit avbytta av de nu 

förolyckade arbetskamraterna. Ett mindre antal kvinnor 

och barn fanns också ombord. Olyckan är den största som 

inträffat i Norge. Gro Harlem Brundtland lovade på måndagen 

efter olyckan att alla tillgängliga resurser skulle sättas 

in för att snabbt och värdigt identifiera och sända hem 

offren. 

Tre veckor efter det att olyckan inträffat kunde stoften 

med de omkomna sändas hem till Ryssland och Ukraina. 

Samtliga var då identifierade trots att kropparna varit svårt 

sargade. Avfärden föregicks av en ceremoni med hedersvakt. 

Ceremonin filmades och en video från minnesstunden 

sändes senare i Ukrainas och Rysslands television. 

Elisabeth Aarsaether informationsansvarig vid polisen 

i Svalbard delgav sina personliga upplevelser från räddningsarbetet: 

Det är svårare att hantera åsynen av offrens 

insamlade personliga tillhörigheterna än att konfronteras 

med sargade kroppar. 

TWA flight 800 

I juli 1996 störtade ett flygplan tillhörande TWA, flight 

800 utanför Long Island i USA. 229 människor omkom. 

Bärgningsarbetet inriktades dels på att hitta vraket för att 

fastställa olycksorsaken, dels på att bärga de omkomna. 

President Clinton sade i ett tal ”vår regering gör allt vi kan 

för att fortsätta sökandet efter överlevande och för att 

finna orsakerna till denna olycka”. 

En minneshögtid hölls strax efter olyckan. Enligt 

tidningsuppgifter, var de anhöriga både arga och förtvivlade 

över att räddnings- och identifieringsarbetet gick 

långsamt. Ca 10 dagar efter katastrofen saknades fortfarande 

69 kroppar, men företrädare för myndigheter som 

träffat de anhöriga försäkrade att det var första prioritet att 

hitta och identifiera de omkomna. Identifieringsarbetet 

var mycket besvärligt eftersom de kvarlevor som kom till 

det tillfälliga bårhuset på stranden var fragmenterade och 

svårt brända. I ett tidigt skede räknade man 160 säckar 

som förts iland, vilket inte betydde att lika många kroppar 

omhändertagits. Att ta hjälp av anhöriga i identifieringsar-

etet var en omöjlighet. På grund av trycket från de anhöriga 

att få hem sina döda kom utredningen kring haveriorsaken 

att något försenas. Enligt Anders Kamb, beredskapsplanerare 

på SAS bärgades samtliga döda och 98% av 

flygplansvraket togs upp. Över 1 000 personer var sysselsatta 

i räddningsarbetet. 

En av dykarna, som deltog sade ”.. seeing personal 

effects, such as passports or wallets with family photos, 

affected us more than the remains themselves.” 

Swissair flight 111 

Swissairs flight 111 var på väg från New York till Genève 

på onsdagen den 2 september 1998 när det efter halvannan 

timme kraschade i havet utanför Kanadas kust. 215 

passagerare och besättningen på 14 personer omkom. En 

av räddningsarbetarna berättar att de bland vrakspillrorna 

hittat leksaker, plånböcker, ryggsäckar, nappflaskor och 

sade ”Man måste koppla bort hjärnan för att orka”. Ett 

PROCESSEN 

provisoriskt bårhus hade iordningställts i en hangar. Där 

togs ett antal lemlästade kroppar omhand. 

Mot bakgrund av erfarenheterna från TWA olyckan 

två år tidigare blev omsorgen om de anhöriga satt i fokus. 

Ett kriscentrum upprättades och speciella telefonnummer 

för de anhöriga installerades för att tillgodose informationsbehovet. 

Anhöriga anvisades till speciella rum, där 

präster och psykologer tog emot dem. I Zürich meddelade 

en representant för Swissair att man ställt ett plan till de 

anhörigas förfogande för transport till Kanada. De anhöriga 

erbjöds också 20 000 dollar som en första utbetalning 

för att täcka akuta kostnader. Inför resan till Kanada uppmanades 

de ta med de omkomnas tandkort och medicinjournal 

för att underlätta identifieringen. På fredagen anlände 

anhöriga från Schweiz och under veckoslutet hölls 

minnesgudstjänster tillsammans med de sörjande. Under 

söndagen konfronterades de anhöriga med offrens personliga 

tillhörigheter som bärgats från olycksplatsen. 

NOTER 

1 I ett senare kapitel i detta avsnitt redovisas omständigheterna kring Alexander 

Kielland-olyckan närmare. 

2 Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga 

3 Föreningen för anhöriga till saknade och omkomna från Estonia, vilka var anställda 

i Lindesbergs kommun 

189

190 

ANALYSEN 

AVSNITT 4 EN PRESENTATION AV ANALYSGRUPPENS SLUTSATSER RÖRANDE 

HÄNDELSERNA I TIDEN EFTER

M/S Estonias förlisning den 28 september 

1994 och händelserna därefter har väckt många allvarliga 

frågor om samhällets beredskap för att hantera sådana katastrofer. 

Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen 

har fått regeringens uppdrag att granska hur 

vårt svenska samhälle har påverkats av händelsen. Olika 

aktörers agerande med anledning av katastrofen skall belysas, 

bland annat myndigheter, inklusive regeringens och 

Regeringskansliets, kommuner och landsting. Därutöver 

skall även andra offentliga organ, massmedier och enskildas 

insatser belysas; Svenska kyrkan och andra trossamfund, 

olika frivilligorganisationer samt organisationer för 


I direktiven till analysgruppen framgår att det övergripande 

syftet med analysgruppens arbete är att bidra till att 

den offentliga behandlingen av Estoniahaveriet och dess 

konsekvenser kan slutföras på ett sätt som innebär att allmänhetens 

förtroende återställs, som ett led i detta arbete 

ANALYSEN 

Inledning 

skall analysgruppen ”belysa de långsiktiga återverkningarna 

för vårt samhälle av ett händelseförlopp av detta 

slag.” Särskild uppmärksamhet skall ägnas de anhöriga 

och överlevande och de långsiktiga konsekvenser som följderna 

av Estoniakatastrofen inneburit för deras livssituation. 

Avgränsning av analysgruppens uppdrag 

Analysgruppens uppdrag är att granska och analysera de 

händelser som inträffat efter det att haveriet var ett faktum. 

Den internationella haveriutredningens uppdrag och arbete 

omfattas inte. Inte heller omfattar uppdraget frågan 

om vem eller vilka som bär skuld för haveriet. 

Avgränsning i denna rapport 

I denna första rapport har tonvikt lagts på att granska och 

analysera myndigheters, inklusive regeringen och 

Regeringskansliets, agerande efter Estoniakatastrofen. 

191

Enligt direktiven till analysgruppen skall även landstingen, 

kommunerna och andra offentliga organs och andras 

insatser belysas. Exempel på sådana är Svenska kyrkan 

och andra trossamfund, frivilligorganisationer, massmedierna 

och organisationer för anhöriga till omkomna och 

överlevande. 

I denna rapport kommer att ges en övergripande beskrivning 

av landstingens och kommunernas agerande 

samt en övergripande belysning av bland andra svenska 

kyrkans och massmediernas agerande i anledning av katastrofen. 

En fördjupad presentation och granskning av 

dessa organs arbete kommer att ske i en senare rapport, 

som innehåller analysgruppens slutsatser av samhällets 

kris- och katastrofberedskap, och även innehåller förslag 

som kan bidra till att stärka denna i framtiden. 

Presentation av analys och slutsatser 

Analysgruppen har i avsnittet Beskrivningen, beskrivit 

händelser som ägt rum till följd av Estoniakatastrofen den 

28 september 1998. I avsnittet Processen har gruppen 

presenterat en översikt av det mycket omfattande material 

som samlats in genom intervjuer med aktörer och experter, 

genom föredrag och seminarier, diskussion och läsning 

av tidigare utredningar, mediamaterial med mera. 

Där har även redogjorts för analygruppens möten och 

192 

ANALYSEN 

samtal med anhöriga och överlevande. 

Mot bakgrund av innehållet i dessa båda avsnitt skall 

analysgruppen här spegla ett antal principiella frågeställningar 

som fått stor betydelse för händelserna kring Estonia. 

I centrum för dessa står de båda statsministrarnas tidiga 

uttalanden om bärgning och omhändertagande av de 

omkomna samt det senare fattade beslutet om att låta 

Estonia vila kvar på havets botten och att låta övertäcka 

vraket. Kring dessa centrala händelser står frågor som: är 

statsmakterna skyldiga att vidtaga åtgärder då en olycka 

inträffat utanför Sveriges gränser? Har det allmänna företräde 

framför enskilda att bestämma över avlidnas kroppar? 

Har kommunikationen mellan statsmakterna och 

den enskilde i denna katastrofhantering fungerat? 

Granskningen följer i stort det kronologiska händelseförloppet 

och kan indelas i tre skeden: åtgärder vidtagna i 

det initiala skedet av den avgående regeringen, den tillträdande 

regeringens beredningsprocess inför ett beslut om 

Estonias öde samt avslutningsvis följderna av regeringsbeslutet 

att ej bärga fartyget eller de omkomna. 

I varje kapitel sammanfattas analysgruppens slutsatser 

mot bakgrund av Estoniafrågans långsiktiga återverkningar 

för vårt samhälle. Särskild uppmärksamhet ägnas livssituationen 

för de överlevande och de omkomnas anhöriga.

Intresse av och ansvar för ett omhändertagande 

Estonia ägdes vid förlisningen av ett cypriotiskt företag. 

Ägarintressen fanns i Sverige och Estland. Fartyget bar 

estnisk flagg. 

Ägaren av ett fartyg har inget ansvar för att omhänderta 

omkomna efter en förlisning. På grund av detta saknas 

försäkringar som täcker kostnader för ett omhändertagande. 

Ett omhändertagande av omkomna från Estonia 

skulle kräva mycket stora resurser. Förmodligen har endast 

stater både förmåga och intresse att genomföra ett 

sådant arbete, i vart fall om många skall kunna omhändertas. 

De stater som skulle kunna ha ett sådant intresse vad 

gäller Estonia, är framför allt de som hade medborgare 

med ombord. Det förhållande att de flesta omkomna kom 

från Estland eller Sverige gör att dessa länder kan förväntas 

ha störst intresse av ett omhändertagande av omkomna. 

Här skall endast Sveriges agerande granskas. 

DET INITIALA SKEDET 

1 

Den avgående regeringens inledande åtgärder 

I detta kapitel analyseras orsakerna till att räddningsarbetet inte övergick 

i ett omedelbart omhändertagande av omkomna efter Estonias förlisning, 

statsminister Carl Bildts uttalande samt uppdraget till Sjöfartsverket 

Det fria havet 

Sedan lång tid tillbaka finns det en gemensam rätt för stater 

att utnyttja havet. Folkrätten ger dock kuststater bestämmanderätt 

till det havsområde närmast kusten som 

hör till dess territorium och i varierande mån i olika zoner 

som sträcker sig ännu längre från kusten. Utanför dessa 

områden finns det ”fria havet”. På det fria havet har alla 

stater rätt att utöva de s.k. fria havsrättigheterna. En av 

dessa rättigheter är rätten till fri sjöfart. Estonia sjönk ute 

på det fria havet. 

Det finns inga internationella överenskommelser om 

omhändertagande av omkomna på det fria havet. Inte heller 

finns det någon svensk lagstiftning som reglerar detta. 

Svenska myndigheter som berörs 

Det är Sjöfartsverket som svarar för svensk sjöräddningstjänst 

1 . Sjöräddningstjänst innefattar efterforskning och 

193

äddning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd. 

På Östersjön har kuststaterna ansvar för sjöräddningen 

inom olika regioner i enlighet med avtal som har träffats 

mellan staterna. Estonia förliste inom finsk sjöräddningsregion. 

Sjöfartsverket får när olyckor inträffar på annan 

stats område bistå denna stats myndigheter vid räddningsinsatser 

2 . Den räddningscentral som samordnar sjöräddningen 

bör normalt vara ansvarig för att arbetet upphör 

3 . I fallet Estonia var det MRCC i Åbo som var 

räddningscentral. Eftersökning bör upphöra först när det 

inte längre finns något rimligt hopp om att rädda överlevande 

4 . Ansvariga inom den finska räddningstjänsten har 

uppgivit att räddningsinsatserna efter Estonias förlisning 

avbröts när liv inte längre fanns att rädda. 

Uppgifterna inom räddningstjänsten syftar till att 

rädda levande människor. Att omhänderta omkomna ingår 

inte i dessa uppgifter. Vid sjöräddningen efter Estonias 

förlisning omhändertogs de omkomna som fanns tillgängliga 

för ytbärgare. I Sverige tas omkomna som påträffas 

efter olyckor normalt om hand av räddningspersonal. 

Detta görs även om någon direkt skyldighet i detta avseende 

inte åligger svenska myndigheter som fullgör 

räddningstjänstuppgifter. 

Det fanns således ingen skyldighet för den svenska sjöräddningen 

att omhänderta omkomna från Estonia omedelbart 

efter olyckan. 

Resurser för ett omedelbart agerande 

saknades 

För att kunna omhänderta omkomna inne i Estonia hade 

dykningar behövt ske ned till ett sådant djup att mättnadsdykning 

hade krävts. Detta hade inte kunnat påbörjas 

omedelbart eftersom kustbevakningen i Sverige inte har 

sådana resurser. En upphandling av kommersiella dykare 

hade erfordrats. Ett omhändertagande av omkomna utanför 

Estonia men under ytan hade krävt avsökning av området 

och sedan dykning med hjälp av ROV5 . Inte heller ett 

sådant arbete kunde ha påbörjats i direkt anslutning till 

räddningsarbetet, med hänsyn till tillgängliga resurser. 

194 


Statsminister Carl Bildt uttalar sig för ett 

omhändertagande av omkomna 

Carl Bildts resa till Åbo, där han sammanträffade med sina 

estniska och finska statsministerkollegor mitt på dagen 

den 28 september, resulterade bland annat i den presskonferens 

där han uttalade att mycket stora ansträngningar 

skulle göras för att omhändertaga de omkomna. Hur arbetet 

skulle inledas hade Carl Bildt, enligt sitt uttalande diskuterat 

med de övriga ländernas statsministrar. Genom de 

erfarenheter som gjorts efter Jan Heweliuszolyckan ansåg 

statsministern att det var angeläget att ett omhändertagande 

av omkomna skulle ske samt att arbetet kom 

igång snarast. 

Uttalandet nådde svenska anhöriga via TV redan kvällen 

efter olyckan, då endast motsägelsefulla passagerarlistor 

fanns att tillgå och det saknades tillförlitliga uppgifter 

om antalet överlevande eller vart de förts. 

Det får anses självklart att den avgående statsministern, 

som främste företrädare för regeringsmakten, uttryckte 

sorg och deltagande med de sörjande. Det måste 

också anses naturligt att han erbjöd insats av statens resurser 

för att mildra konsekvenserna av en olycka av sådan 

väldighet, där flera hundra svenskar befarades ha mist livet 

och tusentals var direkt drabbade genom att deras närstående 

saknades och befarades omkomna. 

Uttalandet ledde ej till omedelbara åtgärder 

Statsministerns uttalande innebar inte att räddningsinsatsen, 

som leddes av finsk räddningstjänst, övergick i ett 

omhändertagande av de omkomna. Uttalandet ledde inte 

heller till att den svenska regeringen fattade beslut om ett 

omedelbart omhändertagande. Analysgruppen konstaterar 

att detta hade flera bidragande orsaker. 

En direkt orsak var först och främst, som redan påpekats, 

att det inte var praktiskt möjligt att omedelbart 

påbörja ett omhändertagande. Det hårda vädret, det faktum 

att fartygets läge och position på havsbotten inte var 

kända samt bristande tillgång till lämplig utrustning 

gjorde det omöjligt att omedelbart igångsätta en konkret 

verksamhet i detta syfte. I regeringens krisgrupp denna

dag konstaterades i en promemoria från Försvarsdepartementet 

att en insats inte var möjlig på grund av vädret. 

Under gynnsamma förhållanden beräknades att det skulle 

bli möjligt att genomföra dykningar på platsen tidigast 

några dagar efter olyckan då våghöjden avtagit till mindre 

än 1,5 meter. 

Det måste vidare erinras om att frågan inte är en intern 

svensk angelägenhet. Regeringens uppdrag till Sjöfartsverket 

att skyndsamt undersöka och redovisa de tekniska 

och legala förutsättningarna för ett omhändertagande 

innefattade ett åläggande för verket att ta kontakt med behörig 

myndighet i Estland och Finland. Från finsk sida 

beslöts att all identifiering av de omkomna skulle ske i 

Helsingfors. Detta var uppenbarligen något som den 

svenska regeringen inte rådde över. 

Förestående regeringsskifte 

En annan omständighet som påverkade regeringens agerande 

var det faktum att olyckan inträffade i samband med 

ett regeringsskifte. Ett beslut om ett omhändertagande av 

de omkomna från Estonia skulle få konsekvenser för den 

tillträdande regeringen eftersom beslutet till stor del 

skulle genomföras efter det att regeringen Bildt avgått. 

I samband med krisgruppens möte den 28 september 

diskuterades vilken den avgående regeringens roll skulle 

vara i det uppkomna läget. Av minnesanteckningarna från 

mötet framgår att regeringens roll i relation till händelseförloppet 

skulle vara främst bevakande. Analysgruppen 

konstaterar att regeringen utifrån denna tolkning av sitt 

uppdrag inte utan att samråda med den tillträdande regeringen 

kunde fatta beslut om ett omhändertagande av omkomna. 

Analysgruppen har inte funnit att något samråd 

förekommit mellan den avgående regeringen och den tillträdande 

beträffande Carl Bildts uttalande och vad som 

skulle kunna bli de direkta följderna av detta. 

Det första uppdraget till Sjöfartsverket 

Regeringen gav dagen efter olyckan Sjöfartsverket i uppdrag 

att ”skyndsamt undersöka och till regeringen redo- 


visa de tekniska och legala förutsättningarna för att återfinna 

och omhänderta omkomna från färjan Estonia”. 

Bakgrunden var Carl Bildts uttalande att mycket stora 

ansträngningar skulle göras för att omhändertaga de omkomna. 

När uppdraget gavs till Sjöfartsverket var den avgående 

regeringen inte beredd att fatta något beslut om 

att omedelbart omhänderta omkomna. Den ville förbereda 

ett beslutsunderlag för den tillträdande regeringen. 

Tanken var att Sjöfartsverket skulle redovisa uppdraget 

den 10 oktober, det vill säga på den nya regeringens första 

arbetsdag efter regeringsskiftet. 

Sjöfartsverket uppfattade inte heller uppdraget så att 

det skulle avrapportera före den utsatta tiden. 

Under den första veckan fanns i svenska medier uppgifter 

om möjligheter att använda ett fartyg från ett stort 

dykeriföretag, Stolt Comex Seaways, som befann sig i närheten 

av olycksplatsen. Fartyget hade dykutrustning för 

att söka omkomna utanför fartyget. 

Slutsatser 

• Det fanns ingen skyldighet och inte heller någon praktisk 

möjlighet för den svenska regeringen eller någon 

svensk myndighet att i omedelbar anslutning till 

olyckan inleda ett omhändertagande av omkomna. 

• Analysgruppen finner att det får anses självklart av den 

avgående statsministern, som främste företrädare för 

regeringsmakten att uttrycka sorg och deltagande med 

de sörjande. Det måste också anses naturligt att han 

erbjöd insats av statens resurser för att mildra konsekvenserna 

av en olycka av Estoniakatastrofens väldighet. 

• Analysgruppen kan inte finna att den avgående regeringen 

låtit någon tid gå förlorad. Såväl utredning som 

internationell överenskommelse och tillförsel av resurser 

var oundgängliga förutsättningar för fortsatt omhändertagande. 

Detta hindrar inte att det i efterhand 

kan synas föreligga en motsägelse mellan statsministerns 

uttalande och det faktum att regeringen avstod 

från att pröva möjligheten av att omhänderta omkomna 

utanför och inuti fartyget i omedelbar anslutning 

till olyckan. 

195

• Analysgruppen har inte funnit att det förekom samordning 

mellan den avgående statsministern, hans regering 

och den tillträdande statsministern, avseende 

det uttalande som Carl Bildt gjorde. Mot bakgrund av 

olyckans stora omfattning skulle det enligt analysgruppen 

varit naturligt att en sådan kontakt ägt rum. 

• Analysgruppen anser att uppdraget till Sjöfartsverket 

borde ha utformats så att Sjöfartsverket först skulle ha 

undersökt och avrapporterat om några omedelbara åtgärder 

kunde och borde ha vidtagits för att omhänderta 

omkomna, särskilt de som kunde finnas utanför 

Estonia. Detta hade stått i bättre överensstämmelse 

med statsministerns uttalande om omhändertagande 

av de omkomna. 

196 

DET INITIALA SKEDET

Efter en olycka är det alltid angeläget att fastställa 

olycksförloppet och orsaken av flera skäl: dels för att försöka 

förhindra att en olycka av samma slag inträffar igen, 

dels för att eventuellt finna någon ansvarig. 

Estonias förlisning ger anledning att granska varför en 

internationell haverikommission skulle utreda Estonias 

haveri. 

Svenska regler om utredning av sjöolyckor 

Det finns två svenska lagar som gäller för utredning av orsaker 

till sjöolyckor, dels reglerna om sjöförklaring i Sjölagen, 

dels reglerna i lagen (1990:712) om undersökning 

av olyckor. 

Reglerna om sjöförklaring gäller endast för olyckor 

som inträffat med svenska fartyg. Sjöförklaring behöver 

inte äga rum när Statens haverikommission skall undersöka 

händelsen enligt lagen om undersökning av olyckor6 . 


2 

Internationell haverikommission och svensk förundersökning 

I detta kapitel analyseras den internationella haverikommissionens 

sammansättning och åklagarmyndighetens initiala agerande 

Enligt lagen om undersökning av olyckor ska Statens 

haverikommission undersöka allvarliga sjöolyckor 7 för att 

så långt som möjligt klarlägga händelseförloppet, orsakerna 

till händelsen och skador och andra följder av 

olyckan. Dessa regler gäller olyckor som har inträffat i 

Sverige eller som har ägt rum utomlands men berör 

svenskt fartyg, om inte annat följer av en internationell 

överenskommelse som har biträtts av Sverige. 

Estonia var inte ett svenskt fartyg och olyckan inträffade 

på det fria havet. Ingen av ovan nämnda lagar var således 

tillämpliga. 

Internationella regler om utredning av sjöolyckor 

Enligt den internationella konventionen Safety of life at 

sea (SOLAS), om säkerheten för människoliv till sjöss, åtar 

sig flaggstaten att utreda olycksfall som inträffar med dess 

fartyg8 . 

197

När Statens haverikommission enligt svensk lag har 

skyldighet att utreda en sjöolycka skall myndigheten samarbeta 

med andra berörda staters myndigheter enligt en 

resolution från IMO 9 . I resolutionen rekommenderas att 

samråd skall ske med flaggstaten eller andra stater för att 

avgöra vilken stat eller vilka stater som skall utföra haveriutredningen 

och hur samarbetet skall organiseras 10 . Utredningen 

bör anordnas så att en stat som har ett betydande 

intresse inbjuds som observatör under utredningen. 

En stat kan ha betydande intresse i en sjöolycka om medborgare 

har omkommit eller skadats i olyckan. Om en stat 

skall anses ha betydande intresse i en olycka av detta skäl 

skall avgöras av den stat som utför haveriutredningen. 11 

I FN:s havsrättskonvention 12 artikel 94(7) fastslås att 

varje stat skall se till att en utredning hålls efter en sjöolycka 

på det fria havet där statens fartyg har orsakat att 

någon annan stats medborgare omkommit eller allvarligt 

skadats. Flaggstaten och den andra staten skall samarbeta 

vid utredningar som hålls av den andra staten. 

Havsrättskonventionen rör förhållanden mellan stater. 

I den redovisade artikeln slås flaggstatens skyldigheter 

fast. En flaggstat är bl.a. skyldig att samarbeta med den stat 

som utreder en sjöolycka som rör flaggstatens fartyg. 

Detta har betydelse till exempel vad gäller fartyg som går 

under s.k. bekvämlighetsflagg. Dessa stater har inte alltid 

kapacitet att utreda fartygsolyckor. I sådana fall kan en annan 

särskilt berörd stat inleda haveriutredningen och 

flaggstaten är då skyldig att samarbeta. Enligt internationella 

regler var det dock i första hand flaggstatens, Estlands, 

ansvar att se till att en haveriutredning kom till 

stånd. 

Det har från vissa håll ifrågasatts varför haveriutredningen 

inte utfördes av nationer som inte var berörda 

av olyckan och därmed skulle kunna göra en oberoende 

utredning. Om en sådan ordning har använts i andra 

sammanhang är inte känt för analysgruppen. De internationella 

överenskommelserna på området fastslår att det är 

de direkt berörda staterna som har ansvar för och möjlighet 

att delta i en haveriutredning. Det är ju också naturligt 

att det i första hand är de stater som är inblandande som 

har intresse av att utreda orsakerna till en olycka. 

198 


Lämpligheten av att Sverige hade åtagit sig att utreda 

haveriet 

I Sverige finns en myndighet som har till uppgift att utreda 

bl.a. sjöolyckor, Statens haverikommission. 

Estland blev egen nation den 20 augusti 1991. Vid tiden 

för Estoniakatastrofen fanns i Estland ingen myndighet 

som hade ansvar för undersökning av olyckor. När 

den svenske kommunikationsministern Mats Odell under 

olycksnatten ringde till den estniske transportministern 

Andi Meister, sade denne att han själv tänkte ingå i den 

estniska haverikommissionen. Senare sade Andi Meister 

till Olof Forssberg, generaldirektör på Statens haverikommission, 

att han trodde att utredningen av Estoniahaveriet 

skulle vara klar efter två veckors arbete. 

Det var enligt analysgruppens mening positivt att Sveriges 

intresse att delta i en haveriutredning mycket snabbt 

anmäldes av regeringen till Estland. Eftersom Estland så 

vitt kunnat utrönas saknade erfarenhet och organisation 

för ett sådant förfarande kunde det härutöver ansetts 

lämpligt att Sverige tagit huvudansvaret för utredningen. 

Det är emellertid enligt analysgruppens mening uppenbart 

att det fanns stora politiska svårigheter med att genomdriva 

ett sådant krav. 

Estland var en nation som nyligen vunnit sitt oberoende 

och som hade starkt behov av att visa sin självständighet. 

Sverige å sin sida försökte skapa goda relationer både 

politiskt och ekonomiskt med Estland. Det var därför 

självklart och viktigt att visa respekt för den estniska nationens 

självständighet. Frågan om huvudansvaret för utredningen 

blev på grund av detta en svår fråga för den svenska 

regeringen. Dåvarande kommunikationsministern Mats 

Odell har till analysgruppen uppgivit att det av hänsyn till 

esterna, inte var möjligt att kräva att Sverige skulle ta ledningen 

i den internationella haverikommissionen i stället 

för Estland. Analysgruppen har inga ingående kunskaper 

om relationerna mellan länderna, varför frågan om lämpligheten 

inte kan besvaras. 

En överenskommelse mellan regeringscheferna i 

Sverige, Estland och Finland om en gemensam utredning 

nåddes redan samma dag som olyckan inträffade. Eftersom 

det land som skulle leda haveriutredningen, Estland,

tydligen saknade föreskrifter om förfarandet kunde det ha 

varit lämpligt att följa de internationella rekommendationerna 

att överenskomma om hur samarbetet skulle organiseras, 

så att det från början hade stått klart för dem som 

skulle ingå i den internationella utredningen vilka regler 

som skulle tillämpas vid utredningsarbetet. 

Lämpligheten av att åklagarmyndigheten i ett tidigt 

skede inledde en förundersökning 

När det finns skäl att anta att det har begåtts ett brott skall 

polis eller åklagare inleda en förundersökning för att utreda 

vem som kan misstänkas för brottet och om det finns 

tillräckliga skäl för att väcka åtal mot denne i domstol. 


I fallet med Estonias förlisning finns det anledning att 

studera vad som gäller när ett brott har begåtts utanför 

Sveriges gränser. I vissa fall kan svensk domstol vara behörig 

och döma efter svensk lag även för brott som begås 

utom riket. Så är förhållandet t.ex. om brottet har begåtts 

inom ett område som inte tillhör någon stat och förövats 

mot svensk medborgare. Åtal för brott som begåtts utom 

riket får dock, med vissa undantag, inte väckas utan förordnande 

av regeringen 13 . Estonia sjönk på det fria havet. 

En förundersökning kunde därför inledas. 

Chefsåklagare Tomas Lindstrand och överåklagare 

Uno Hagelberg har för analysgruppen uppgett att beslut 

om huruvida förundersökning skall inledas eller ej, normalt 

fattas först efter det att Statens haverikommission har 

kommit med en preliminär rapport. Åklagarna har som 

jämförelse nämnt att åklagaren oftast avvaktar Socialstyrelsens 

utredning i fall som avser misstanke om felbehandling 

inom vården. Beslutet att inleda förundersökning i ett 

tidigt skede i detta fall var enligt åklagaren betingat av 

katastrofens vidd och det faktum att de överlevande passagerarna 

skulle skingras åt olika håll efter olyckan. 

Slutsatser 

• Sverige skulle enligt folkrätten ha kunnat inleda en haveriutredning 

rörande Estonias förlisning. 

• Det finns starka skäl att hävda, att det varit lämpligt att 

Sverige tagit huvudansvaret för haveriutredningen 

med tanke på att Estland såvitt kunnat utrönas saknade 

lagstiftning och erfarenhet gällande haveri- 

• 

utredningar, men analysgruppen kan å andra sidan inte 

bedöma de eventuella negativa politiska konsekvenserna 

av ett sådant initiativ. 

Analysgruppen anser att det var riktigt att inleda en 

förundersökning i syfte att säkra bevisning. 

199

En av de frågor som analysgruppen enligt direktiven 

skall ta ställning till är om det är rätt myndighet som 

har agerat. I detta avsnitt följer en genomgång av ett antal 

verksamhetsområden inom vilka ett omhändertagande 

närmast kunde tänkas bli aktuellt. Genomgången, som inleds 

med en belysning av ägarens roll, behandlar även 

bärgning eftersom sådan kan användas som metod att 

omhänderta omkomna ombord på förlista fartyg. 

Ägarens roll 

Efter en förlisning råder ägaren fortfarande över fartyget. 

Sedan ett försäkringsbolag vid en totalförlust har utbetalat 

ersättning enligt en s.k. kaskoförsäkring är det försäkringsbolaget 

som har äganderätt till fartyget. Ägaren lär 

bara ha intresse av att bärga fartyget av ekonomiska skäl. 

Ägaren till ett förlist fartyg kan i vissa fall åläggas av myndighet 

att utföra en bärgning. Om någon annan bärgar 

fartyget kan ägaren bli skyldig att utge bärgarlön. 

200 


3 

Svenska statens möjligheter att agera i frågan om 

omhändertagande av omkomna vid sjöolyckor 

I detta kapitel analyseras den svenska statens möjlighet och eventuella skyldighet 

att agera i frågan om omhändertagande av omkomna från Estonia 

Om ägaren avsäger sig äganderätten kan vem som 

helst tillägna sig fartyget. Det försäkringsbolag som utgav 

kaskoersättning till Estonias ägare har skriftligen avstått 

från alla anspråk på fartyget. Ägaren uttalade i januari 

1995 att det stod de svenska och estniska regeringarna fritt 

att utöva de rättigheter i förhållande till vraket som bolaget 

har som ägare. 

Sjösäkerhet 

I Sjöfartsverkets uppgifter ingår att ha tillsyn över sjösäkerheten, 

att svara för farledshållning och att se till att 

sjöfartens påverkan på miljön minimeras14 . Sjöfartsverket 

kan förelägga ägaren till ett förlist fartyg att bärga det om 

det ligger i vägen för trafiken eller utgör en miljöfara. Eftersom 

Sjöfartsverkets befogenheter i dessa avseenden är 

begränsade till Sverige fanns det ingen möjlighet för Sjöfartsverket 

att förordna om bärgning av Estonia.

Utredning av olycksorsak 

När Statens haverikommission utreder en allvarlig olycka 

enligt lagen om undersökning av olyckor kan myndigheten 

föranstalta om bärgning av ett förlist fartyg om åtgärden 

bedöms vara nödvändig för att myndigheten skall 

kunna klarlägga händelseförloppet och orsaken till 

olyckan. 

Eftersom Estonia inte förliste på svenskt vatten hade 

Statens haverikommission ingen uppgift enligt svensk lag. 

Till följd av regeringens överenskommelse med Estlands 

och Finlands regeringar fick Statens haverikommission 

regeringens uppdrag att biträda i den internationella 

haverikommissionens arbete. Den internationella haverikommissionen 

kunde ha tagit initiativ till en bärgningsoperation, 

men bedömde att en sådan åtgärd inte var nödvändig 

för att fastställa olycksorsaken. 

Räddningstjänst 

Sjöfartsverkets räddningstjänstuppgifter har avhandlats i 

ett tidigare avsnitt. 

Svensk polis har i uppgift att söka efter försvunna människor 

både enligt polislagen och räddningstjänstlagen. 

All efterforskning av försvunna personer som inte är ett 

led i spaningsarbete i samband med en förundersökning 

på grund av misstanke om brott skall betraktas som räddningstjänst15 

. Med räddningstjänst menas de räddningsinsatser 

som staten och kommuner skall svara för vid olyckshändelser 

i syfte att hindra och begränsa skador på människor 

m.m. 16 

Polisen uppgifter inom räddningstjänsten avser efterforskning 

personer som har försvunnit under sådana omständigheter 

att fara för deras liv kan föreligga17 . I dessa 

uppgifter ingår således inte att söka efter och omhänderta 

omkomna. 

Att omhändertagande av omkomna ändå förekommer 

inom ramen för räddningstjänsten beror på att det är hos 

räddningstjänsten som den ofta nödvändiga utrustningen 

och kunnandet finns. När polisen i enlighet med sina uppgifter 

inom räddningstjänsten söker efter en försvunnen 

person, fortsätter sökandet ofta en tid även efter det att 

experter på området gjort bedömningen att personen 


måste vara död. Hur långt myndigheterna inom räddningstjänsten 

går i sina ansträngningar att efterforska och 

omhänderta omkomna får i förlängningen avgöras med 

hänsyn till risker för personalen och resurstillgången. 

Utredning av brott 

I en brottsutredning kan det vara aktuellt att söka efter en 

död människa för att få klarhet i vad som hänt personen i 

fråga. Vid misstanke om svåra brott leds förundersökningen 

av åklagare. Så var fallet efter Estonias 

förlisning. 

Det kan tänkas att åklagarmyndigheten inom ramen 

för en förundersökning föranstaltar om omhändertagande 

av omkomna, om det behövs för att bekräfta eller vederlägga 

en misstanke om brott. För att utreda misstankarna 

om brott i samband med Estonias förlisning erfordrades 

dock inte att de omkomna omhändertogs. Det var i stället 

orsakerna till haveriet som var av intresse. 

Att utreda händelseförloppet vid en förlisning åligger 

dock ofta andra myndigheter. I fallet Estonia var det den 

internationella haverikommissionen som hade detta uppdrag 

och där gjordes bedömningen att bärgning av fartyget 

inte var nödvändig för att utreda orsaksförloppet. Att 

få orsaken till olyckan klarlagd bortom allt rimligt tvivel 

var en förutsättning för att åklagarnas ansvarsutredning 

skulle kunna leda till åtal mot någon. Åklagarna har gjort 

bedömningen att det genom internationella haveriutredningens 

rapport inte går att bevisa att något brott 

begåtts i samband med Estonias förlisning och att en ny 

underökning inte skulle bidra till att en för ansvarsfrågan 

erforderlig klarhet nås om orsakerna till haveriet. Det 

fanns därför inte skäl enligt åklagarna, att försöka initiera 

en bärgning av Estonia. 

Registrering och identifiering av omkomna 

Polisen har också i uppgift att registrera och identifiera 

omkomna efter en olycka. För registreringen av omkomna 

krävs inte något omhändertagande. När en större 

olyckshändelse eller naturkatastrof har inträffat skall vid 

behov en särskild expertgrupp bestående av rättsläkare, 

rättsodontologer och kriminaltekniker hjälpa till vid 

201

identifieringen. Expertgruppen benämns vanligen 

svenska identifieringskommissionen. När en större olycka 

inträffat utomlands beslutar Regeringskansliet i samråd 

med Rikspolisstyrelsen och Rättsmedicinalverket om 

identifieringskommissionen skall sändas ut. Identifieringskommissionen 

skall hjälpa till, eller som det uttrycktes 

före den 1 augusti 1998, biträda, vid identifieringen av 

omkomna. I denna uppgift kan inte anses ha ingått efterforskning 

och omhändertagande av omkomna. 

Efter Estonias förlisning beslutade Utrikesdepartementet 

att personer ur den svenska identifieringskommissionen 

skulle åka till Finland för att bistå vid 

identifieringen av de omkomna som påträffats och omhändertagits. 

Hälso- och sjukvård 

Hälso- och sjukvårdens ansvar för en människa upphör 

inte när hon dör utan först sedan ett dödsbevis har utfärdats 

och den omkomne efter en eventuell obduktion har 

lämnats ut för bisättning och begravning. Sjukvården skall 

inom Sverige ha samma ansvar oavsett var dödsfallet inträffar18 

. Hälso- och sjukvården skall utföra sina uppgifter 

med respekt för den avlidne19 . Stoftet skall tas om hand på 

ett värdigt sätt och hälso- och sjukvården skall visa respekt 

för den avlidnes vilja i fråga om vad som skall iakttas efter 

dödsfallet. Hälso- och sjukvården skall också visa de efterlevande 

hänsyn och omtanke20 . Deras önskemål skall om 

möjligt respekteras om de inte strider mot gällande 

författningar och om det inte finns något som talar för att 

önskemålen skulle strida mot den avlidnes vilja21 . Hälsooch 

sjukvårdens uppgifter kan inte anses innefatta det 

praktiska sökandet efter och omhändertagande av omkomna 

efter en olycka. 

202 


Statens ansvar i övrigt 

Frågan om staten har skyldighet att omhänderta omkomna 

från Estonia har prövats i domstol. Det var ett antal 

anhöriga som stämde staten och begärde att domstolen 

skulle ålägga staten skyldighet att efterforska och omhänderta 

de omkomna efter Estonias förlisning eller att 

bistå de efterlevande i försök att finna och bärga de omkomna 

för att på så sätt möjliggöra för de anhöriga att låta 

de omkomna bli begravda på det sätt som de önskat. Både 

tingsrätten och hovrätten fann att staten inte hade någon 

sådan skyldighet, vare sig enligt sedvanerätt eller på 

grundval av den europeiska konventionen för de mänskliga 

rättigheterna och de grundläggande friheterna. 22 

Den högsta statsledningen hade alltså inte skyldighet 

att agera för ett omhändertagande av omkomna. Det förhållandet 

att Estonia sjönk på det fria havet medförde att 

regeringen var den enda svenska myndighet som kunde 

agera i denna fråga. 

Analysgruppen menar att landets högsta ledning bör 

agera för ett omhändertagande av hundratals omkomna 

medborgare. Det var därför enligt analysgruppens mening 

riktigt att regeringen tog initiativ i denna fråga. 

Slutsats 

• Analysgruppen konstaterar att det fanns ingen skyldighet 

för vare sig den svenska regeringen eller någon 

svensk myndighet att omhänderta omkomna från 

Estonia. Det var dock enligt analysgruppen rätt att regeringen 

ändå agerade i frågan om ett omhändertagande 

av omkomna från fartyget.

Ingvar Carlssons uttalande i samma anda 

som Carl Bildts 

Den tillträdande statsministern Ingvar Carlsson, som vid 

den aktuella tidpunkten dock inte hade tillträtt ämbetet, 

uttalade i TV den 30 september att mycket stora ansträngningar 

skulle göras för att bärga Estonia. För allmänheten 

och de anhöriga förmedlade uttalandet föreställningen att 

den tillträdande regeringen hyste samma intention att 

agera som den avgående. I den allmänna brist på information 

som rådde, gavs vad som uppfattades som tydliga och 

raka besked från den svenska statsledningen. Den svenska 

statens högsta ledning hade ingripit på ett för alla synligt 

sätt. Anhöriga fick på detta sätt en utgångspunkt för sin 

uppfattning om vad som var att förvänta, och många 

ställde därmed in sig på att återfå och så småningom kunna 

begrava sina nära. 

Såvitt analysgruppen har kunnat utröna skedde ingen 

samordning mellan Carl Bildt och Ingvar Carlsson med 


4 

Betydelsen av statsministrarnas uttalanden 

I detta kapitel analyseras vilken roll statsministrarnas uttalanden spelade för regeringens beredningsarbete, 

rimligheten av dessa uttalanden samt hur de uppfattades av och påverkade anhöriga och överlevande 

avseende på deras respektive uttalanden. Det är utrett att 

Bildt medvetet undvek termen ”bärgning”, medan detta 

ord användes av Carlsson. Genom att både den avgående 

och den tillträdande statsministern uttalat sig i frågan om 

omhändertagande av de omkomna tydliggjordes emellertid 

för de anhöriga och för allmänheten från regeringshåll 

att i detta ärende rådde i princip ingen oenighet eller politiska 

skiljelinjer. 

Det har tidigare konstaterats att det var naturligt för 

statsledningen att ställa statens resurser till förfogande vid 

en olycka av dessa proportioner. Detta gäller inte minst 

med tanke på olyckans art och de många svenska dödsoffren. 

I och med att den högsta statsledningen tidigt hanterade 

frågan blev det också rimligt, för såväl anhöriga 

som för den svenska allmänheten, att antaga att utfästelserna 

skulle komma att verkställas. Det finns heller ingen 

anledning att betvivla att de båda statsministrarna menade 

allvar med sina respektive uttalanden. 

203

Beredningen inriktades mot bärgning av Estonia 

I och med Ingvar Carlssons uttalande redovisade den tillträdande 

regeringen vilka riktlinjer som skulle styra hanteringen 

efter regeringsskiftet. När den nya regeringen 

tillträdde kom beredningen att i det närmaste helt inriktas 

på en bärgning av hela fartyget. Syftet med denna operation 

var att de omkomnas kroppar skulle kunna omhändertas. 

När Sjöfartsverket överlämnade verkets första rapport 

till Ingvar Carlssons regering den 11 oktober, redovisades 

såväl de tekniska förutsättningarna för ett omhändertagande 

genom dykning som förutsättningarna efter 

ett lyft av fartyget. 

Rimligheten av statsministrarnas uttalanden 

De båda statsministrarnas uttalanden fick långtgående 

konsekvenser som ingendera av dem tycks ha varit medvetna 

om i den stund de gjordes. Med hänsyn till hur 

många människor som var drabbade av olyckan och engagerade 

i dess följder anser analysgruppen att det inte kan 

anses olämpligt av de båda statsministrarna, i egenskap av 

ledande politiker, att svara på de direkta frågor de fick från 

medierna och därmed uttala sina uppfattningar. 

Analysgruppen ställer sig emellertid kritisk till att 

ingen av de två regeringscheferna lade in någon form av 

reservation i sina uttalanden och hänvisade till att de endast 

hade ett bräckligt underlag som grund. Konsekvenserna 

för de många närstående till de saknade blev att de i 

ett tidigt skede efter olyckan skapade sig förhoppningar 

om hur regeringen ämnade agera. 

Otydlighet i regeringens beslutsgång 

Den 11 oktober, när Sjöfartsverket lämnade sin första utredning 

till regeringen, fanns ämbetsverkets underlag om 

förutsättningarna för att omhänderta omkomna, dels genom 

dykningar i fartyget och dels genom ett lyft av hela 

fartyget. Enligt Sjöfartsverkets uppfattning skulle det vara 

möjligt att med beprövad teknik lyfta Estonia, men utredningen 

var endast översiktlig beträffande tillvägagångssättet 

vid en bärgning. 

Utifrån detta underlag ansåg inte regeringen att det 

var möjligt att starta bärgningsarbetet, varför en ytterli- 

204 


gare utredning, konsekvensanalysen, lades ut på Sjöfartsverket 

den 20 oktober. Under den tid som förflöt hade det 

funnits möjligheter för regeringen att tydligt redogöra för 

beslutsläget, det vill säga att ett beslut inte var fattat och att 

regeringen så småningom skulle kunna besluta att inte 

bärga Estonia eller omhänderta de omkomnas kroppar. 

Det hade också varit möjligt att åtminstone försöka skaffa 

sig en bild av ståndpunkter och önskemål hos dem som 

enligt gällande regler i första hand hade ansvar för omhändertagandet 

av de döda, det vill säga de anhöriga. 

Uttalandena uppfattades av de anhöriga som 

utfästelser 

Medan regeringen beredde ärendet inför beslutet i 

bärgningsfrågan hörde åtskilliga anhöriga av sig, via brev 

och telefon, till Regeringskansliet. Det var framför allt till 

Kommunikationsdepartementet många vände sig. De 

sökte information om vilka åtgärder regeringen planerade 

och framförde sina synpunkter. Samtalen och breven började 

komma till Regeringskansliet direkt efter olyckan och 

fortsatte att komma i stora mängder under tiden som 

följde. 

Trots att samtal och brev inte sammanställdes systematiskt 

inom Regeringskansliet, uppfattade många av tjänstemännen, 

enligt vad som framkommit i samtal med 

analysgruppen, att den vanligaste frågan som anhöriga 

önskade besked om, var hur och när en bärgning av Estonia 

och ett omhändertagande av de omkomna skulle ske. 

Enskilda tjänstemän, som svarade på brev och telefonsamtal, 

såg som sin uppgift att försöka lugna dem som ringde 

och hänvisade till att det pågick utredningar innan något 

beslut skulle fattas. Många av de anhöriga som hörde av 

sig uppfattade å sin sida att statsministrarna uttalat vad 

som skulle göras, nu skulle det utredas hur det skulle göras. 

Inom Regeringskansliet måste det ha stått klart att 

många anhöriga uppfattade statsministrarnas uttalanden 

som klara försäkringar om att regeringen ämnade sätta in 

alla tänkbara resurser för att de omkomna skulle kunna 

föras hem och kunna begravas. Ändå gjordes inga samlade 

uttalanden från regeringens sida för att förtydliga håll-

ningen. Statsministern såväl som kommunikationsministern 

hade som redan framhållits haft möjlighet att 

tydligt deklarera vad utredningen kunde leda till och att 

beslut ännu inte fattats om huruvida Estonia skulle bärgas 

eller ej. Regeringen kunde ha kontaktat de anhöriga brevledes 

eller via medierna tydliggjort beslutsgången och de 

tvivel som rådde inom regeringen. Anhöriga har vid möten 

med analysgruppen uppgivit att ju längre tiden gick, 

under hösten 1994, desto mer fick många av dem känslan 

av att det som de uppfattade som ett bindande löfte, kanske 

ändå inte var det. 

Uttalandena påverkade anhörigas sorgearbete 

Konsekvenserna av statsministrarnas uttalanden kom att 

bli negativa för många anhöriga. Uttalandena gjordes vid 

en tidpunkt då många sörjande befann sig i en chockfas 

eller en tidig reaktionsfas och inte hade tillgång till information 

om olyckan och vad som hänt deras nära. Statsministrarna 

ville otvivelaktigt bidraga till att lindra sorgen 

för de drabbade och reagerade med att erbjuda den hjälp 

som staten förfogade över. De överblickade emellertid 

inte alla svårigheter som var förknippade med att verkligen 

genomföra det som de uttalat sig om. 

Statsministrarnas utfästelser och regeringens agerande 

därefter fick till följd att de anhörigas praktiska bestyr runt 

en begravning eller annan form av minnesceremoni i 

många fall sköts upp. Analysgruppen har genom samtal 

med många av de anhöriga funnit att även den mentala 

sorgeprocessen lades åt sidan i väntan på att den begravning 

som man ställt in sig på skulle bli möjlig att genomföra. 

De ceremonier som ändå hölls upplevdes i många fall 

som innehållslösa av de sörjande mot bakgrund av den 

uppfattning om att det skulle bli möjligt att genomföra 

begravning på vanligt sätt, som skapats genom 

statsministrarnas uttalanden. 

I normala fall kan de sörjande lokalisera sin sorg till 

praktiska bestyr kring begravningens anordnande och till 

kistan med den dödes stoft och sedermera graven. Symboler 

som gravstenen, blommorna och begravningsceremonien 

erbjuder stöd och en väg mot tröst. Även i de 

situationer då den dödes kropp inte kan återfinnas kan en 


minnessten för många vara ett viktigt led i sorgbearbetningen 

och bli till en viktig plats och en stödjepunkt 

för sorgens närvaro. 

Det är analysgruppens uppfattning att sorgehanteringen, 

så som ofta sker, födde vrede och bitterhet 

hos många anhöriga. Möjligen hade de som tog sig genom 

den första perioden, och lyckades ställa in sig på att politikernas 

uttalanden skulle bli svåra att uppfylla eller att deras 

anhöriga ändå inte skulle kunna återfinnas, lättare för att 

bearbeta sorgen. Det var sannolikt inte möjligt för anhöriga 

att på egen hand omhänderta de döda ur Estonia eller 

bärga fartyget. 

Slutsatser 

• Analysgruppen finner ingen anledning att ifrågasätta 

det självklara i att såväl den avgående som den tillträdande 

statsministern uttalade sig och uttryckte sorg 

och deltagande efter olyckan. Det får anses naturligt 

att statsministern, som främste företrädare för regeringsmakten, 

erbjuder insats av statens resurser för att 

mildra olyckans konsekvenser för de många drabbade i 

en situation som denna. 

• Analysgruppen anser inte att det kan betraktas som 

olämpligt av de båda statsministrarna, i egenskap av ledande 

politiker, att svara på de direkta frågor de fick 

från medierna och därmed uttala sina uppfattningar. 

• Analysgruppen anser att regeringen under den följande 

beredningsprocessen borde ha ägnat större uppmärksamhet 

åt betydelsen av de två statsministrarnas 

uttalanden och åt den innebörd som allmänheten 

kunde lägga i dessa. 

• Många anhöriga och allmänheten uppfattade 

• 

statsministrarnas uttalanden som klara försäkringar 

om att regeringen ämnade sätta in alla tänkbara resurser 

för att de omkomna skulle kunna föras hem och 

kunna begravas. 

Analysgruppen anser att såväl den avgående som den 

tillträdande regeringen till följd av statsministrarnas 

uttalanden sammantaget förmedlade en otydlig bild av 

de åtgärder som regeringen ämnade vidta för att omhänderta 

de omkomna. 

205

Analysgruppen har att granska om rätt myndighet 

har agerat, hur myndigheten agerat och på vilket underlag 

detta har skett. Granskningen skall avse tiden efter 


Efter olyckan blev Sjöfartsinspektionens arbete granskat 

av regeringen genom en särskild utredare, Magnus 

Sjöberg. Granskningen avsåg tiden före olyckan och vilka 

åtgärder som skulle vidtas med anledning av olyckan. 

Analysgruppen har avgränsat sitt uppdrag till att inte omfatta 

en granskning av dessa frågor. 

Sjöfartsverkets arbete, med anledning av de uppdrag 

som regeringen lämnade till verket om omhändertagande 

av omkomna, har granskats. 

Sjöfartsverkets ansvarsområde 

Sjöfartsverket är den myndighet som har hand om frågor 

som rör sjöfarten inom svenska farvatten23 . Verkets huvuduppgifter 

är bl.a. att utöva tillsyn över sjösäkerheten, 

206 


5 

Sjöfartsverkets inledande utredning 

I detta kapitel analyseras Sjöfartsverkets inledande utredningsarbete samt verkets första rapport 

svara för farledshållning, sjöräddning och isbrytning. 

Verksamheten skall inriktas huvudsakligen på handelssjöfart. 

I sitt arbete får Sjöfartsverket överlägga med andra 

länders sjöfartsmyndigheter. Sjöfartsinspektionen är en 

enhet inom Sjöfartsverket. 

Sjöfartsverkets styrelse ansvarar för verksamheten. 

Under styrelsen ansvarar generaldirektören för den löpande 

verksamheten enligt de riktlinjer och direktiv styrelsen 

beslutar. Sjöfartsverket erhöll inga speciella riktlinjer 

eller direktiv med anledning av Estoniaärendet. Ärendet 

handlades inom den löpande verksamheten. 

Sjöfartsverket är en myndighet underställd regeringen 

och verket har därigenom att utföra de uppgifter som 

åläggs myndigheten. 

Uppdraget som gavs den 29 september 

Sjöfartsverket fick den 29 september 1994 i uppdrag att 

undersöka de tekniska och legala förutsättningarna för att

återfinna och omhänderta omkomna från Estonia. Sjöfartsverket 

agerade således direkt på regeringens uppdrag. 

Genom att Estonias förlisning hade skett på internationellt 

vatten och inom finskt sjöräddningsområde var det 

nödvändigt med ett uppdrag från regeringen för att Sjöfartsverket 

skulle agera. 

Sjöfartsverkets chefsjurist ansvarig utredare 

Sjöfartsverkets generaldirektör Kaj Janérus beslutade att 

uppdra åt chefsjuristen Johan Franson att ensam ansvara 

för utredningens genomförande. Uppdraget skulle genomföras 

skyndsamt och preliminärt vara klart senast den 

10 oktober. Sjöfartsverket fick följaktligen mindre än två 

veckor på sig att genomföra utredningen. 

Utredaren kontaktade experter på skilda områden för 

sin utredning, bland annat kontaktades ett bärgningsföretag 

och två dykeriföretag. Johan Franson hade före 

arbetets början ingen djupare praktiskt orienterad kunskap 

om bärgning av fartyg eller omhändertagande av 

omkomna i förlista passagerarfärjor. Genom de experter 

han anlitade fick han kunskaper om vad som var möjligt att 

göra och vilka problem som kunde tänkas uppstå. Johan 

Franson utförde den svåra och omfattande utredningen 

ensam. 

Rapportens innehåll 

I rapporten redogörs för hur ett omhändertagande av 

kroppar på botten utanför Estonia skulle kunna genomföras. 

Där redovisas också att det inte går att säga var kroppar 

kan finnas på grund av strömmar i vattnet. Analysgruppen 

saknar i denna del uppgifter om när ett sådant 

arbete lämpligen borde ha genomförts och om det var 

brådskande, med tanke på strömmarna. 

Två alternativa förslag till hur ett omhändertagande av 

omkomna som fortfarande fanns kvar inuti Estonia skulle 

gå till förs fram i rapporten. I sammanfattningen står det 

att ”Eftersökning och omhändertagande av omkomna i 

fartyget kan ske genom dykare/ROV eller lyft av fartyget”. 

Inte på något ställe framgår att lösningarna kan kombineras, 

att ett lyft bör föregås av omhändertagande med hjälp 

av dykare. Således nämns inte heller att nya dykningar ef- 


ter ett lyft, skulle kunna genomföras inuti fartyget på 

grundare vatten. I rapporten saknas även uppgifter om när 

det skulle vara möjligt att inleda arbetet med att omhändertaga 

omkomna genom dykare. 

Uppdraget var omfattande och skulle utföras skyndsamt. 

Analysgruppen finner att det var mindre lämpligt av 

Kaj Janérus att lägga hela ansvaret på en enda person som 

han gjorde. Om flera personer hade delat på uppdraget 

kunde ett bredare underlag ha presenteras. Teoretiska experter 

borde ha kontaktats och rådfrågats, t.ex. för att bekräfta 

de upplysningar som inhämtades från företagen. 

Olika alternativa tekniska lösningar borde ha undersökts 

och redovisats. Detta gäller t.ex. hur lyftet av Estonia 

skulle kunna utföras. 

Statens skyldighet att omhänderta omkomna 

Johan Franson har uppgivit för analysgruppen att han var 

noga med att hålla sig inom uppdragets ramar, vilket var 

att utreda förutsättningarna för att omhänderta omkomna. 

Trots detta påpekas det tre gånger i rapporten att 

staten inte har någon skyldighet att omhänderta omkomna. 

Detta måste innebära att Sjöfartsverket ansåg att 

uppgiften hade betydelse för utredningen. Analysgruppen 

konstaterar dock att denna uppgift var av mindre intresse 

så länge utgångspunkten var att ett omhändertagande 

skulle ske. 

En klar inställning i samhället vid den här tiden, vilket 

bland annat förmedlades av mediernas rapportering, var 

att ett omhändertagande skulle ske. Möjligen kan uppgiften 

vara ett uttryck för Sjöfartsverkets generella inställning 

i frågan om ett omhändertagande av de döda. Vid 

analysgruppens intervjuer med olika tjänstemän vid Sjöfartsverket 

har framkommit att inställningen bland personalen 

på Sjöfartsverket i allmänhet var den att ett omhändertagande 

inte borde ske. 

Erbjudande om omedelbara åtgärder 

Sjöfartsverket tog tidigt del av Stolt Comex Seaways erbjudande 

att omhänderta omkomna utanför Estonia. Sjöfartsverket 

vidtog inte någon åtgärd med anledning av 

detta, eftersom myndigheten ansåg att beslut om omhän- 

207

dertagande låg utanför uppdraget. Analysgruppen anser 

att Sjöfartsverket borde ha tagit initiativ till en diskussion 

med sin uppdragsgivare regeringen, beträffande vem som 

skulle handlägga denna propå. Som det nu var hamnade 

beslutsfattandet i denna fråga mellan regeringens och 

Sjöfartsverkets ansvarsområden. 

Slutsatser 

• Analysgruppen anser att Sjöfartsverkets generaldirektör 

borde försökt fördela utredningsuppdraget på mer 

än en person, även om det skulle innefattat kontakter 

med experter utanför Sjöfartsverket. 

• Vissa brister fanns i rapporten vad gäller möjligheterna 

att omedelbart påbörja ett omhändertagande av omkomna. 

• Sjöfartsverket borde ha medverkat till att erbjudandet 

om att omedelbart omhänderta omkomna utanför 

Estonia blev handlagt. 

208 

DET INITIALA SKEDET

Statsministern och ett antal politiska tjänstemän fick 

beskedet om olyckan bland de första i Sverige, medan de 

fortfarande var kvar i Rosenbad på olycksnatten. Detta 

ledde till att samtal och diskussioner uppstod om vad som 

inträffat på Östersjön och inom regeringen blev man därmed 

på ett tidigt stadium på det klara över att fartygshaveriet 

var en angelägenhet för den svenska regeringen. 

Många svenska medborgare förmodades vara inblandade 

i, och sannolikt drabbade av olyckan. Reaktionerna ledde 

till att aktiviteter satte igång på olika håll inom 

Regeringskansliet. Informationsinsamlingen kom igång 

snabbt och kontakter togs tidigt exempelvis med Sjöfartsverket, 

räddningstjänsten och den estniska regeringen. 

Medvetenhet om behov av åtgärder 

När Carl Bildt for till Åbo, dagen efter olyckan, hade han 

och regeringen tillgång till kunskap och erfarenheter som 

gjorts efter att färjan Jan Heweliusz förliste på internatio- 


6 

Regeringsskiftets betydelse för 

hanteringen av bärgningsfrågan 

I detta kapitel analyseras hur regeringsskiftet på kort och lång sikt 

påverkade regeringens fortsatta beredningsprocess inför beslut i bärgningsfrågan 

nellt vatten i södra Östersjön 1993. En viktig erfarenhet 

gällde betydelsen av ett snabbt agerande för att omhänderta 

omkomna. Den gången hade den svenska regeringen 

flera gånger krävt att den polska regeringen skulle 

bärga fartyget, främst av hänsyn till de omkomnas anhöriga. 

Anhöriga till de sju omkomna svenskarna efter Jan 

Heweliuszolyckan, varav tre fortfarande saknades, förde 

en lång kamp i syfte att förmå den svenska regeringen att 

bärga färjan och omhänderta de saknades kroppar. Trots 

de kunskaper som fanns inom regeringen från denna 

olycka gjordes ingenting för att omedelbart påbörja ett 

omhändertagande av de omkomna efter Estoniaolyckan. 

Då Carl Bildt sammanträdde med sina finska och estniska 

statsministerkollegor i Åbo den 28 september åtog 

sig den finska regeringen att lokalisera vraket på havsbotten. 

Räddningsinsatsen var avslutad och eftersom haveriet 

skett på internationellt vatten var ett omhändertagande av 

de omkomna inte en självklart svensk angelägenhet ur ju- 

209

idiskt hänseende. Det fanns heller ingen svensk myndighet 

som formellt hade ansvar för ett eventuellt omhändertagande 

av fartygsvraket eller de omkomna som fanns kvar 

inuti. 

Alternativa beredningsvägar 

Det återstod för den svenska regeringen att undersöka 

vilka tekniska och legala förutsättningar som fanns för att 

göra det möjligt att agera i frågan om omhändertagandet 

av de omkomna, vilket man uppdrog åt Sjöfartsverket. 

Analysgruppen frågar sig om det hade funnits andra alternativa 

vägar för beredningen som regeringen kunde valt. 

Ett alternativ hade kunnat vara att anlita den juridiska expertis 

som fanns inom Regeringskansliet för att på kort tid 

få utrett de juridiska förutsättningarna för ett omhändertagande. 

Den tekniska utredningen, liksom en eventuell 

upphandling av dykföretag som skulle kunna genomföra 

uppdraget, kunde däremot inte ske inom Regeringskansliet 

utan skulle rimligen behöva lämnas till Sjöfartsverket. 

Fördelen med att låta Regeringskansliets jurister utreda 

de legala förutsättningarna för ett omhändertagande 

och Sjöfartsverket de tekniska hade varit att den svenska 

regeringen då, via Sjöfartsverket, omedelbart hade kunnat 

sätta igång med att rekognosera möjligheterna att söka efter 

och omhänderta de omkomna. Konsekvenserna av att 

regeringen istället valde att lämna uppdraget till Sjöfartsverket 

så som skedde blev att beslutet om igångsättande av 

omhändertagandet sköts upp och lämnades till den tillträdande 

regeringen att ta ställning till, utifrån det underlag 

som förberetts av den avgående regeringen. 

Analysgruppen finner att handläggningen av frågan 

om ett omhändertagande av de omkomna sannolikt påverkades 

av det förestående regeringsskiftet. Något som tyder 

på detta är den diskussion som förekom i regeringens 

krisgrupp den 28 september där det sades att regeringens 

roll, förutom att bidraga till krishanteringen, främst skulle 

vara bevakande. Istället för att inleda omedelbara åtgärder 

för att omhänderta de omkomna ur fartyget, vilket senare 

skulle kunna utvidgas till att även omfatta en bärgning av 

fartyget, lämnade man frågan tills vidare öppen. 

210 


Krisgruppens lämplighet som organisationsform 

För den avgående regeringen återstod vid den här tiden i 

stort sett bara att avsluta, och i förekommande fall överlämna, 

arbete till den tillträdande regeringen. De flesta 

statsråden befann sig vid denna tid i Stockholm, på 

Regeringskansliet, och var inte, som i vanliga fall, fullt 

upptagna med andra frågor. Det var alltså möjligt för regeringen 

att koncentrera sig på arbetet kring Estoniaolyckans 

följder. 

I syfte att hantera krisen tillsatte regeringen en krisgrupp 

som bestod av statsråd och andra representanter 

från berörda departement. Att tillsätta en grupp, vid sidan 

om den ordinarie organisationen, som samlar och sammanställer 

information i syfte att bevaka utvecklingen och 

om möjligt fatta snabba beslut, finner analysgruppen vara 

lämpligt i denna situation. 

I krisgruppen konstaterades att den avgående regeringens 

roll i denna situation skulle vara bevakande, vilket 

är det normala agerandet för en regering som ska avgå. 

En omständighet som enligt analysgruppens åsikt talar 

för att regeringen borde handlat aktivt och inte som en 

”expeditionsministär” är att den uppkomna situationen 

inte liknade någon annan som denna regering, eller någon 

annan modern svensk statsledning, tidigare erfarit. Flera 

hundra, kanske tusen svenskar befarades döda i den största 

olycka som inträffat i fredstid. För att fullfölja intentionen 

i Carl Bildts uttalande skulle det krävts att den avgående 

regeringen fattade sådana omedelbara beslut om aktiva, 

operativa åtgärder beträffande ett omhändertagande av de 

omkomna i Estonia som vid varje tidpunkt var praktiskt 

möjligt. Ett avgörande hinder mot ett omedelbart ingripande 

i det första skedet har behandlats i ett tidigare avsnitt. 

Representation i krisgruppen 

Analysgruppen menar att en lämplig organisation av arbetet 

i den uppkomna situationen hade varit om representanter 

från båda regeringarna tillsammans bildat en krisgrupp. 

Först den 3 oktober hade den tillträdande regeringen 

en representant närvarande vid mötet i krisgruppen ge-

nom att Ingela Thalén deltog. Då var redan arbetsformen 

och inriktningen på regeringens insats formad. Den 5 oktober, 

när krisgruppen sammanträdde för sista gången, var 

förutom Ingela Thalén, också Laila Freivalds närvarande 

från den tillträdande regeringen. Det stod då klart att Ines 

Uusmann skulle bli ny kommunikationsminister och 

överlämnandepärmar iordningställdes åt henne, Ingela 

Thalén och Laila Freivalds. De två sistnämnda kom dock 

inte att arbeta med Estonia i nämnvärd omfattning senare. 

Förändrad inriktning av beredningsarbetet 

När nu inte krisgruppen var sammansatt av representanter 

för såväl den avgående som den tillträdande regeringen 

hade det, enligt analysgruppens mening varit lämpligt om 

kommunikationsministern, statsministern och andra berörda 

av de tillträdande statsråden åtminstone hade låtit 

sig informeras tillsammans och i dialog med den avgående 

regeringen om händelseutvecklingen efter olyckan, men 

så skedde inte. Hade så skett hade de berörda statsråden 

haft samma information och kunskap om frågan att utgå 

ifrån och fått tillfälle att sätta sig in i de olika problem som 

olyckan aktualiserat. Det hade varit naturligt eftersom 

Estoniaolyckan var så väldig, berörde så många och dessutom 

krävde långtgående och annorlunda typer av ställningstaganden 

än vad politiker vanligen har erfarenhet av. 

Med utgångspunkt från Ingvar Carlssons uttalande om 

bärgning kom den tillträdande regeringen, till skillnad 

från den avgående, att helt inrikta sig på att det var genom 

en bärgning av Estonia som de omkomna skulle kunna 

omhändertas. Den nya regeringen utgick från att det endast 

var på detta sätt de omkomna, det vill säga alla som 

förmodades kunna påträffas döda inuti fartyget, skulle 

kunna omhändertas. Vid den nya regeringens tillträde var 

det med denna inriktning som beredningen i frågan helt 

kom att drivas. 

När den nya regeringen tillträdde var inte situationen 

efter Estoniakatastrofen lika akut beträffande sökandet efter 

information om antalet döda, räddningsinsatsens förlopp, 

lokaliseringen av fartyget och så vidare, som den 

varit tidigare. Inga liv stod att rädda, fartygets läge på 

havsbotten var klarlagt, haverikommissionen var utsedd 


och arbetet med haveriutredningen var inlett. Dessutom 

arbetade Sjöfartsverket med att utreda de tekniska och legala 

förutsättningarna för att omhänderta omkomna, vilket 

även inkluderade en bärgning av fartyget. 

Ines Uusmann fick huvudansvaret 

Kommunikationsminister Ines Uusmann fick huvudansvaret 

för Estoniafrågan. Jan Nygren, som var statsråd i 

Statsrådsberedningen och arbetade direkt under statsministern 

fick i uppgift att särskilt bevaka Estoniafrågan. Regeringen 

agerade därmed på ett, för en svensk regering, 

sedvanligt sätt, det vill säga utan någon särskilt tillsatt krisgrupp 

och genom att invänta att sakmyndigheterna arbetade 

fram beslutsunderlag. 

Analysgruppen finner anledning att reflektera kring 

om det var ett lämpligt beslut av statsminister Ingvar 

Carlsson att lägga ett så stort ansvar för Estoniafrågorna 

på Kommunikationsdepartementet och på en nytillträdd 

minister som saknade tidigare erfarenheter av regeringsarbete. 

Med tanke på de frågeställningar som aktualiserades 

inför beslutet i bärgningsfrågan kan det också förefalla 

naturligt att reflektera över huruvida även andra departement, 

exempelvis Civildepartmentet, som hade ansvar för 

kyrkofrågor och frivilligorganisationerna, och Socialdepartementet, 

med ansvar för bland annat hälso- och 

sjukvården, också borde haft ansvar för beredningsarbetet 

inför beslutet i bärgningsfrågan. 

Enhetlig ledning 

Statsminister Ingvar Carlsson har i samtal med analysgruppen 

uppgivit att han förordade en enhetlig ledning av 

Estoniafrågan, eftersom hans erfarenheter från sammansatta 

grupper lärt honom att dessa, tvärt emot alla intentioner, 

enligt hans bedömning tenderar att tunna ut ansvaret 

så att viktiga frågor hamnar mellan stolarna. Att lägga 

ledningen och ansvaret inom Kommunikationsdepartementet, 

som ansvarade för Sjöfartsverket, blev 

mot denna bakgrund, ett självklart val för statsministern. 

Analysgruppen finner ingen anledning att ifrågasätta 

statsministerns bedömning på denna punkt men konstaterar 

att valet att lägga huvudansvaret på Kommunikations- 

211

departementet samtidigt innebar att viktiga frågeställningar, 

exempelvis de som berörde livssituationen för 

överlevande och anhöriga till omkomna, därmed fick en 

underordnad roll. 

Bemötandet av anhöriga 

I sammanhanget fanns en viktig faktor som varken den 

avgående eller den tillträdande regeringen tillräckligt beaktade, 

nämligen kravet på att kommunicera med de 

många oroliga anhöriga och andra sörjande som från 

första dagen efter olyckan och framåt hörde av sig till 

Regeringskansliet. Mängder av brev strömmade in och åtskilliga 

telefonsamtal fortsatte att komma under en lång 

tid framåt. Mot bakgrund av den brist på bekräftad information 

som rådde i initialskedet och med de motstridiga 

uppgifter som förekom i massmedierna tiden därefter 

vände sig anhöriga, av naturliga skäl, till den källa som uttalat 

handlingskraft och en inriktning på konkreta åtgärder, 

nämligen regeringen. 

Att regeringen inte insåg vikten av att tidigt bemöta de 

anhöriga på ett mer genomtänkt sätt som de hade rätt att 

kräva, var ett stort misstag som innebar att många anhöriga, 

oavsett hur de senare kom att förhålla sig till huruvida 

de omkomna eller fartyget borde bärgas eller ej, fick minskat 

förtroende för regeringens och Regeringskansliets representanter. 

De som tog emot samtal från anhöriga var tjänstemän 

på olika nivåer, framför allt inom Kommunikationsdepartementet. 

Uppgifter om hur många telefonsamtal som 

togs emot och vad de som ringde önskade tala om 

sammanställdes inte, vilket sannolikt påverkade frågans 

212 


hantering. Att det fanns ett problem i kommunikationen 

med de anhöriga identifierades därför inte heller i krisgruppen. 

Den avgående regeringen formulerade i linje 

med detta inte heller några övergripande tankar om hur 

anhöriga borde bemötas från regeringens och Regeringskansliet 

sida, trots att det var dit så många vände sig. Detta 

förhållande förändrades inte när regeringen Carlsson tillträdde, 

istället lämnades problemet med bemötandet av 

anhöriga åt sidan under lång tid. 

Slutsatser 

• Det faktum att Estoniaolyckan inträffade i samband 

med ett regeringsskifte fick påtagliga konsekvenser för 

frågans hantering. 

• Inom den avgående regeringen var man inställd på att 

inte fatta något långsiktigt beslut i frågorna om omhändertagande 

av de omkomna eller bärgning av fartyget, 

utan överlämnade detta åt den tillträdande regeringen. 

• Att samla en krisgrupp så som gjordes inom den avgående 

regeringen var en lämplig organisationsform i en 

extraordinär situation som denna. Krisgruppens roll 

borde dock ha varit tydligt definierad. 

• Både den avgående och den tillträdande regeringen 

borde ha representerats i krisgruppen från början. 

• Om överlämnandet mellan regeringarna skett i dialog, 

med flera av de tillträdande statsråden närvarande, 

hade kunskapsutbytet blivit större. 

• Inom såväl den avgående som den tillträdande regeringen 

fanns brister i bemötandet av anhöriga.

Under olycksnatten insamlades information systematiskt 

inom Regeringskansliet. Då kontaktades myndigheter 

och andra informationskällor såväl i Sverige som 

i Finland och Estland för att bekräfta olyckan och för att få 

en uppfattning om omfattningen av det inträffade. Under 

morgontimmarna och dagen som följde, när massmediernas 

rapportering var intensiv, kom dock regeringen och 

övriga myndigheter att i hög grad förlita sig på mediernas 

rapportering. Analysgruppen anser att beslutsfattarna i 

större utsträckning borde haft bättre tillgång till förstahandsinformation 

istället för att få en stor mängd av sin 

information via medierna. 

Informationsinhämtning 

Mediernas rapportering 

Medierna samlade snabbt in och förmedlade information, 

och i flera fall blev korrektheten i rapporteringen lidande 

till förmån för snabbheten. Mediernas rapportering, inte 

REGERINGENS BEREDNINGSPROCESS 

7 

Regeringens informationsverksamhet 

I detta kapitel analyseras regeringens informationsarbete 

och relationer till anhöriga och överlevande 

minst TV:s, var i många fall dramatiserande, så som 

nyhetsrapportering är och brukar vara, och utgjorde en 

stor del av kunskapsunderlaget om det inträffade för 

beslutsfattarna. Bristen på bekräftad information var stor 

under den första tiden efter olyckan, det förekom bland 

annat motstridiga uppgifter om antalet räddade, omkomna 

och saknade, bland annat till följd av bristande 

passagerarlistor, vilket ledde till förvirring och ovisshet 

bland anhöriga. 

Andra informationsvägar 

Regeringen samlade även information och kunskap genom 

de uppdrag som lades ut på berörda myndigheter 

samt på andra vägar. Carl Bildts resa till Åbo gav statsministern 

en fördjupad inblick i situationen i det akuta skedet. 

Analysgruppens genomgång visar att det mer handlar 

om insamling av intryck än en systematisk informationsinsamling. 

Krisgruppens arbete är ett annat exempel på 

213

hur berörda departement inom regeringen kunde utbyta 

och sammanställa information. Att regeringen lade utredningsuppdrag 

på Sjöfartsverket innebar att information 

som skulle ligga till grund för senare beslut hämtades in. 

Statsministern i fokus i pressarbetet 

Regeringskansliet förmedlade via pressmeddelanden information 

om regeringens arbete i samband med krisen. 

Pressmeddelandena under det första dygnet etablerade 

regeringen som en central informationskälla i krisen. Det 

förmedlades en bild av att det var regeringen, och framför 

allt statsministern, som agerade. Ett dygn efter olyckan, 

när bland annat Sjöfartsverket hade fått det första uppdraget 

och en haverikommission tillsatts, upphörde denna 

rapportering men då var statsministern redan en central 

aktör som gjort en konkret handlingsinriktad utfästelse i 

skeendet. Medierna vände sig därefter till den tillträdande 

statsministern för att få ledning om hur den nya regeringen 

ämnade agera. 

Informationsarbetet inriktat på medierna 

Information inom Regeringskansliet hanteras vanligtvis 

av de pressekreterare som arbetar på varje departement 

tillsammans med ministrarna. Pressekreterarens uppgift 

är framför allt att föra ut information, företrädesvis till 

medierna, om regeringens agerande i olika frågor. Inom 

den avgående regeringen fanns en presschef som hade det 

övergripande informationsansvaret inom Regeringskansliet, 

inom den tillträdande regeringen hade statsministerns 

pressekreterare en samordnande funktion. 

Några övriga informationsansvariga fanns inte inom 

Regeringskansliet. Organisationen var anpassad efter att 

föra ut information, men det fanns ingen lämplig organisation 

för att ta emot information eller för att snabbt kommunicera 

per brev eller telefon med ett så stort antal enskilda 

människor som det nu var frågan om. Dessutom var 

de som ringde och skrev brev personer som direkt drabbats 

av Estoniaolyckan och som nu blivit beroende av regeringens 

beslut för sitt personliga agerande. De var 

ledsna, upprörda, förtvivlade. 

214 


Regeringskansliets möjlighet att möta anhörigas behov 

av information 

Det informationsproblem som uppstått och som drabbade 

de anhöriga hårt, fick även konsekvenser för personalen 

i Regeringskansliet. Det saknades vägledning för 

personalen i den situation som uppstått och som ställde 

krav på personalen som gick utöver deras normala arbetsuppgifter. 

Kommunikationsdepartementets uppdrag är att arbeta 

med vägtrafik, sjöfart och strukturella frågor. Personalen 

fick en stor mängd samtal och många upplevde att 

de inte orkade eller hade tillräcklig kompetens för att 

möta och samtala med människor i kris. De ansåg inte heller 

att de kunde erbjuda hjälp eller hade möjlighet att hänvisa 

de ringande till lämpliga instanser där information 

och stöd fanns. Många anställda inom Kommunikationsdepartementet 

bar en tung arbetsbörda under en lång tid 

efter katastrofen, vid sidan om sina ordinarie arbetsuppgifter. 

Informationsproblem definierades inte 

Analysgruppen finner flera brister i organisationen av 

informationsarbetet inom Regeringskansliet. Genom att 

problemet egentligen aldrig definierades fullt ut drabbades 

de anhöriga på ett mänskligt plan. Detta gäller även 

personalen vars arbetssituation blev mycket svår att hantera. 

En konsekvens blev att många anhöriga fick minskat 

förtroende för regeringen genom att de inte fick tydliga 

besked eller inte blev bemötta på ett sätt som var anpassat 

efter deras krissituation. 

I slutet av november 1994, när tiden för regeringens 

beslut i bärgningsfrågan började närma sig, anställdes 

inom Kommunikationsdepartementet, en politisk sakkunnig 

med ansvar för kontakter med anhöriga som avlastning 

för den övriga personalen i dessa ärenden. 

Kommunikationsministern hade konstaterat att det fanns 

brister i kontakterna med anhöriga och sökte genom 

denna personalförstärkning en lösning på problemet. När 

denna nya tjänsteman kom till sitt arbetsrum på den första 

arbetsdagen möttes hon av mängder av obesvarade brev 

och en ständigt ringande telefon.

Informationsplan saknades 

Det fanns ingen övergripande plan för informationsarbetet 

i stort inom Kommunikationsdepartementet, inte 

heller för hur kommunikationen med anhöriga skulle ske. 

En dialog med anhöriga hade varit välgörande både för de 

informationssökande anhöriga och för regeringen. Istället 

för att själva initiera kommunikation, i syfte att etablera 

kontaktkanaler med anhöriga, arbetade man inom Kommunikationsdepartementet 

i stort sett enbart med att ta 

emot samtal och besvara brev. Denna arbetsmodell gällde 

även efter det att man fått personalförstärkningen. 

Med undantag för de brev som skickades från 

kommunikationsministern till anhöriga – ett initiativ som 

i sig var bra – det första sändes den 25 november, och ett 

par möten som ordnades, framför allt inför de anhörigas 

uppgörelse med försäkringsbolaget Skuld, var det hela tiden 

anhöriga som sökte information, de tog själva initiativet. 

Analysgruppen anser att de initiativ som togs från 

Regeringskansliets sida till kommunikation med anhöriga 

var enkelriktade och alltför ostrukturerade. Eftersom en 

analys av situationen saknades kände regeringen inte till 

vilka behov av kommunikation och bemötande som anhöriga 

hade. 

Anhörigkontakter 

När det anställdes en person inom Kommunikationsdepartementet 

för att ta hand om anhörigkontakterna 

trodde man att det skulle behövas förstärkning under två 

månaders tid. Det tyder på att Kommunikationsdepartementet 

kraftigt underskattade informationsbehovet, så 

som det varit dittills, och förväntade sig att i och med att 

ett beslut i bärgningsfrågan kom så skulle anhöriga sluta 

höra av sig till departementet. Den tjänsteman som hade 

ansvaret för kontakterna med anhöriga kom dock att arbeta 

kvar inom Kommunikationsdepartementet, med anhörigkontakter, 

fram till oktober 1996, det vill säga i nästan 

två år, då informationsuppdraget genom ett regeringsbeslut 

flyttades till Styrelsen för psykologiskt försvar. 

I samtal med analysgruppen har den aktuella tjänstemannen 

uppgivit att arbetsbelastningen på henne inom 


Kommunikationsdepartementet var mycket tung under 

hela hennes tid där. Några möjligheter för henne att ta fler 

initiativ till dialog och utåtriktad kommunikation med anhöriga 

rymdes inte inom ramen för hennes uppdrag som 

ensam handläggare av information till och från anhöriga 

efter Estoniakatastrofen. 

Analysgruppen finner att en av anledningarna till att 

inga samlade åtgärder vidtogs i rimlig tid efter olyckan för 

att hantera anhöriginformation berodde på att den interna 

informationen hade klara brister. Inom Regeringskansliet 

skaffade man inte sig en samlad bild av hur många samtal 

som kom in och vad de ringande ville tala om. Eftersom 

omfattningen av de samtal, som enskilda tjänstemän inom 

Kommunikationsdepartementet tog emot, inte var känd 

hos ledningen söktes inte heller någon samlad strategisk 

lösning på detta omfattande informationsproblem. 

Styrelsen för psykologiskt försvar blev kontaktorgan 

När Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF, drygt två år 

efter olyckan, i oktober 1996 fick i uppdrag av regeringen 

att vara kontaktorgan för de anhöriga, och senare även för 

överlevande efter olyckan, började informationsblad sändas 

ut på initiativ av myndigheten. Med SPF som kontaktorgan 

har regelbunden informationsförmedling införts 

och möten med anhöriga genomförts. Uppdraget 

avrapporteras till regeringen två gånger per år och pågår 

fortfarande i oktober 1998. I analysgruppens nästa rapport 

återkommer diskussionen om informationsproblemen 

och regeringens och statens roll. 

Kommunikationsministern i medierna 

När Ines Uusmann tillträdde som kommunikationsminister 

var efterfrågan på hennes medverkan i olika sammanhang 

i medierna mycket stor. Tillsammans med sin presssekreterare 

hade hon kommit fram till en arbetsmodell 

som innebar att hon skulle vara tillgänglig och ställa sig till 

mediernas förfogande så mycket hon förmådde. Det innebar 

att den nytillträdda kommunikationsministern snabbt 

blev känd hos allmänheten som den ansvariga Estoniaministern. 

215

Istället för att avböja intervjuer och frågor som hon 

inte kunde besvara, eller intervjusammanhang som var 

olämpliga forum för att föra ut hennes budskap, medverkade 

hon och gav svar. I något fall, när hon uttalade sig 

om svårigheterna med dykningar till Estonia gav hon svar 

som var felaktiga i sak. 

Ministern uttalade vag tveksamhet 

När kommunikationsministern uttalade sig om beslutsläget, 

från det tillfälle då hon kommenterade Sjöfartsverkets 

första rapport med anledning av katastrofen, fram 

till att regeringen fattade sitt beslut i bärgningsfrågan, 

gavs vaga antydningar om var i beslutsprocessen reger- 

216 


ingen befann sig. Anhöriga, som uppfattat statsministrarnas 

initiala uttalanden som löften, tolkade ur Ines 

Uusmanns uttalanden i medierna en tveksamhet angående 

huruvida regeringen avsåg att bärga Estonia eller ej. 

Åtskilliga anhöriga har uppgivit för analysgruppen att 

de tidigt läste mellan raderna i ministerns uttalanden att 

regeringen nog inte hade för avsikt att bärga Estonia, ändå 

fick de inga besked som bekräftade denna känsla. När Ines 

Uusmann, den 11 oktober 1994 uttalade sig i TV och sa 

att ...”det havet tar det ska havet också behålla”... är detta 

ett exempel på ett uttalande som de anhöriga tolkar i 

denna riktning. Det är sannolikt anledningen till att så 

många vände sig med frågor till Kommunikationsdepartementet 

efter att ministern uttalat sig på detta sätt, samma 

dag som hon mottog Sjöfartsverkets rapport där det framgick 

att inga legala hinder fanns, samt att det var tekniskt 

möjligt, att omhänderta omkomna och bärga Estonia. 

Bristande tydlighet från regeringen 

Analysgruppen bedömer att för de anhörigas del, och för 

regeringens, hade mycket varit vunnet om regeringen, 

lämpligen via statsminister Ingvar Carlsson, som var den 

som ursprungligen uttalat sig i bärgningsfrågan, på ett 

tydligt sätt i lämpligt sammanhang förklarat att något beslut 

i bärgningsfrågan inte var fattat, att frågan bereddes på 

sedvanligt sätt inom regeringen och att detta skulle ta viss 

tid. 

I samtal med analysgruppen har framkommit att för 

regeringen fanns egentligen bara ett huvudalternativ till 

beslut i frågan om bärgning av Estonia. Hela fartyget 

skulle bärgas. Beredningen av frågan syftade till att 

komma fram till beslut i denna fråga. Något annat alternativ, 

som exempelvis omhändertagande av de kroppar som 

var möjliga att omhänderta genom dykningar, var aldrig 

med som ett reellt alternativ för regeringen. Detta borde 

regeringen tydliggjort för anhöriga och för allmänheten. 

Det hade också varit lämpligt om regeringen i god tid angivit 

vilka tidsramar man arbetade efter och vilket underlag 

man ämnade basera beslutet på. En viktig fråga var hur 

stor betydelse man tillmätte anhörigas vilja.

Regeringens agerande påverkade enskilda 

Det finns enligt analysgruppen flera skäl till detta. Ett är 

att den fråga som regeringen skulle fatta beslut i ytterst 

påverkade de sörjande och hur de skulle agera kring praktiska 

arrangemang som var förknippade med sorgen. Det 

normala förfaringssättet i vårt land är att när en person 

avlider så är det de nära anhöriga som ansvarar för att begrava 

den döda, detta regleras i begravningslagen. Ett annat 

skäl är att de anhöriga ägde rätt att få information eftersom 

regeringens planer påverkade dem i sorgen, på ett 

mänskligt plan på grund av den ovisshet som drabbat dem 

i deras kris. 

Slutsatser 

• Regeringskansliets organisation var inte lämplig för att 

möta anhörigas behov av information, vilket innebar 

att man inte identifierade problemet med hur anhöriga 

bemöttes när de kontaktade Regeringskansliet. 

• Brister i bemötandet av anhöriga fick konsekvenser 

dels för de anhöriga dels för personalen inom Rege- 


ringskansliet som saknade vägledning i den situation 

som uppstått. 

• Brister i bemötande av anhöriga har bidragit till att 

många anhöriga fått minskat förtroende för statsmakternas 

förmåga att motsvara de förväntningar som skapats. 

• Kontakterna med anhöriga från regeringens och 

Regeringskansliets sida var alltför ostrukturerade och 

baserades inte på kunskap om de anhörigas behov. 

• Kommunikationsministern uttalade vag tveksamhet 

inför frågor som relaterades till bärgning under den tid 

som frågan bereddes, vilket av anhöriga kom att uppfattas 

som att regeringen tvekade. 

• Analysgruppen anser att regeringen, lämpligen genom 

statsministern, tydligt och i ett lämpligt sammanhang 

borde förklarat att något beslut i bärgningsfrågan inte 

var fattat, varken för eller emot en bärgning, att frågan 

bereddes på sedvanligt sätt och att detta kunde ta viss 

tid. 

217

Om den avgående regeringen kunde ägna mycket 

tid åt Estoniafrågan, var situationen den motsatta för den 

tillträdande regeringen. Den nytillträdda kommunikationsministern 

skulle sätta sig in i frågor och hantera 

problem av en annan art än hon ställt in sig på som politiker. 

Den period då beredningen skedde, under hösten 

1994, var en intensiv period i det politiska Sverige. Ekonomin 

och behovet av en sanering av statsfinanserna hade 

stått i fokus under valrörelsen och engagerade nu en stor 

del av statsministerns tid. Dessutom pågick förberedelserna 

inför folkomröstningen om Sveriges EU-medlemskap. 

Kommunikationsminister Ines Uusmann och statsminister 

Ingvar Carlsson tillhörde de mest aktivt engagerade 

på Ja-sidan inför omröstningen. Båda reste runt i landet 

och deltog i debatter och möten där det framtida EUmedlemskapet 

diskuterades och ifrågasattes. Bland de frågor 

som den tillträdande regeringen engagerade sig i di- 

218 


8 

Regeringen initierar viktiga uppdrag 

I detta kapitel analyseras den fortsatta beredningen innefattande uppdraget åt Sjöfartsverket 

att genomföra en konsekvensanalys och tillsättandet av ett etiskt råd 

rekt efter regeringsskiftet var Estoniafrågan en av flera 

viktiga frågor. 

Viktiga steg i den fortsatta beredningen 

På tredje arbetsdagen efter regeringsskiftet överlämnades 

Sjöfartsverkets första rapport, där det framgick att det 

både var möjligt att omhänderta omkomna genom 

dykningar och att bärga Estonia. Trots dessa besked fattades 

inget beslut om att planera och påbörja arbetet med att 

eftersöka de saknade. Ines Uusmann kände sig osäker inför 

att fatta ett beslut om bärgning av Estonia och hon blev 

medveten om att andra problem fanns förutom de tekniska 

och legala. 

Etiska rådet tillsätts 

Det svenska samhället saknade erfarenheter från händelser 

som Estoniakatastrofen. Katastrofen gav upphov till 

frågeställningar som saknade givna svar och som krävde

övervägande som en svensk regering inte tidigare konfronterats 

med. Många personer var direkt drabbade av 

katastrofen och inför beslutet i bärgningsfrågan behövde 

regeringen svar på tekniska frågor såväl som frågor av en 

mänsklig natur. Ett fartyg av Estonias storlek hade inte tidigare 

bärgats från det aktuella djupet, de omkomna var 

många och problem med hur de skulle kunna omhändertas 

och identifieras skulle lösas. Politiska beslut baseras 

normalt på underlag av rationell karaktär, vilket regeringen 

inte ansåg möjligt att enbart förlita sig till inför beslutet 


Det saknades i samhället klara utgångspunkter för vad 

som bör gälla vid omhändertagande av omkomna i samband 

med olyckor, oavsett om olyckan sker på land eller 

till sjöss, när olycksplatsen med de omkomna är lokaliserad 

och tillgänglig. 

Efter Sjöfartsverkets första avrapportering insåg regeringen 

att den inte skulle vara beredd att ansvara för ett 

beslut i bärgningsfrågan med endast tekniska och legala 

förutsättningar undersökta. Frågor som uppkom gällde 

det rimliga i att utsätta personal för följderna av en bärgning 

av Estonia liksom hur omkomnas kroppar skulle hanteras 

på ett värdigt sätt i en situation då hundratals omkomna 

måste omhändertas på kort tid. Dessa frågor handlar 

om hur människor ser på livet och på döden och vad 

som är mänskligt beteende, inte om beslutsfattande inom 

ramen för den normala politiska agendan. För att få vägledning 

tillsatte regeringen Etiska rådet. 

Uppdrag om konsekvensanalys 

Analysgruppen förstår att ett beslut att lyfta fartyget behövde 

ytterligare överväganden. Ett beslut att upphandla 


kompetens för att påbörja arbetet med omhändertagandet 

av omkomna genom dykningar var dock möjligt att fatta 

utifrån det underlag som Sjöfartsverkets första rapport 

tillhandahöll. Ett sådant beslut var brådskande eftersom 

det krävde viss förberedelsetid, även årstiden bidrog till att 

det var angeläget att starta arbetet. Eftersom även ett lyft 

av fartyget med stor sannolikhet borde föregås av ett omhändertagande 

av de omkomna genom dykningar borde 

sådana dock ha inletts så snart det var möjligt. Detta framgick 

dock inte av Sjöfartsverkets rapport. 

Samma dag som regeringen beslutade att ett etiskt råd 

skulle inrättas uppdrog man åt Sjöfartsverket att genomföra 

en konsekvensanalys. 

Slutsatser 

• När den nya regeringen tillträdde kom fokus i frågan 

att förskjutas från att primärt inriktas på ett omhändertagande 

av omkomna till att handla om ett omhändertagande 

genom bärgning av hela fartyget. 

• Estoniakatastrofen gav upphov till frågeställningar av 

en art som politikerna inte tidigare ställts inför och 

som krävde överväganden som en svensk regering dittills 

inte konfronterats med i denna form och i denna 

skala. 

• Analysgruppen förstår att ett beslut att lyfta fartyget 

behövde ytterligare överväganden. Ett beslut att upphandla 

kompetens för att påbörja arbetet med 

omhändertagandet av omkomna genom dykningar 

tycks dock ha varit möjligt att fatta på det underlag 

som fanns efter Sjöfartsverkets första rapport. 

219

Sjöfartsverket fick den 20 oktober 1994 ett nytt 

uppdrag. Denna gång skulle verket genomföra en konsekvensanalys 

avseende ett omhändertagande av de omkomna. 

Anledningen till uppdraget var att Sjöfartsverket 

vid redovisningen av deras första uppdrag till regeringen 

sade att ett omhändertagande skulle få betydande praktiska 

och etiska konsekvenser. Dessa förhållanden låg utanför 

det första uppdraget och hade således inte utretts. 

Även det andra uppdraget till Sjöfartsverket fick Johan 

Franson utreda ensam. Han skulle nu genomföra en fördjupad 

analys av hur ett omhändertagande och en bärgning 

av Estonia skulle gå till. Samma kritik som tidigare 

kan riktas mot verksledningen. Även om analysgruppen 

kan förstå att Johan Franson, med de kunskaper han nu 

fått, skulle ha en central roll i utredningsarbetet, var uppdraget 

för omfattande för att vila på enda person. Därtill 

kom att det andra uppdraget tog upp frågor som låg långt 

utanför det normala kompetensområdet för en jurist på 

Sjöfartsverket. I uppdraget låg bl.a. att bedöma psykiska 

risker för olika personalkategorier. 

220 


9 

Konsekvensanalysens genomförande 

Externa experter anlitade 

Johan Franson anlitade experter från Rikspolisstyrelsen 

och Rättsmedicinalverket. Statens haverikommissions generaldirektör 

Olof Forssberg kontaktades för att diskutera 

om lyft av Estonia behövdes för haveriutredningen och i 

detaljfrågor kontaktades även andra myndigheter, organisationer 

och företag. Beträffande utredningen om de psykiska 

riskerna för inblandad personal togs hjälp av den 

norske professorn Lars Weisæth och docenten Tom Lundin. 

Brister i rapporten 

Analysgruppen kan i det stora hela inte rikta någon kritik 

mot konsekvensanalysen med hänsyn till att den gjordes 

under en mycket kort tid. 

Analysgruppen anser att rapporten dock innehåller 

flera svagheter: 

1. Sjöfartsverket bortsåg ifrån de långsiktiga konsekvenserna 

som skulle kunna drabba de anhöriga och överlevande 

vid olika alternativ. För dessa de närmast be-

örda skulle ett omhändertagande eller ett beslut att 

inte omhänderta de omkomna självklart få mycket 

stora konsekvenser. En jämförelse med erfarenheterna 

efter Alexander Kielland- och Jan Heweliuszolyckorna 

hade därför varit värdefull. 

2. Trots att en djupare teknisk utredning gjordes och redovisades 

saknas detaljerad beskrivning av en vrakröjningsoperation 

i denna rapport. Det nämns att ett 

lyft kan genomföras enligt beprövade metoder, men 

tillvägagångssättet preciseras inte. Det sägs i rapporten 

att ”ett så stort fartyg som Estonia aldrig lyfts från ett 

så stort djup.” 

3. Det nämns inte i rapporten att ytterligare dykningar 

inuti fartyget skulle ha kunnat ske efter att Estonia 

rätats upp på havsbotten. 

4. En slutsats i rapporten är att stor vikt måste läggas på 

den professionella personalens motivation. Klara bevis 

måste finnas för att dessa grupper upplever uppdraget 

som absolut nödvändigt för att de psykiskt ska klara 

uppgiften. Analysgruppen saknar i rapporten uppgifter 

om huruvida personal tillfrågats om sin inställning 

till att arbeta med en bärgning eller ett omhändertagande 

av omkomna. 

Var dykningarna inne i Estonia nödvändiga för 

konsekvensanalysen? 

Till skillnad från i den första rapporten slås det i 

konsekvensanalysen fast att ett lyft av Estonia måste föregås 

av omhändertagande av så många omkomna som möjligt 

genom dykningar. Under arbetet kom Sjöfartsverket 

fram till att det var nödvändigt att genomföra dykningar 

inne i Estonia för att kunna belysa möjligheterna att omhänderta 

omkomna. På Sjöfartsverket ansåg man att sådana 

dykningar låg inom ramen för uppdraget varför man 

vände sig till regeringen för att få pengar att genomföra 

dykningarna. 

Dykarna skulle bl.a. se efter hur förhållandena var inne 

i Estonia, i syfte att ta reda på möjligheterna för omhändertagande 

och identifiering av de omkomna, räkna antalet 

omkomna som skulle kunna omhändertas av dykare 


och se efter hur kropparnas tillstånd var samt ge ett säkrare 

underlag för att bedöma konsekvenserna av ett lyft av 

Estonia. 

Erfarenheter från dykoperationer i andra fartygsvrak 

skulle ha kunnat ge en bild av hur det i allmänhet ser ut i 

sjunkna vrak. Färjan Jan Heweliusz hade vid sin förlisning 

i januari 1993 hamnat upp och ned. Därifrån fanns 200 

timmars dykningsarbeten dokumenterade. Genom detta 

och liknande material borde en tillräckligt säker bedömning 

kunnat göras över hur det såg ut inne i Estonia. Det 

var dessutom inte nödvändigt att räkna antalet kroppar 

innan en dykoperation inleddes med syfte att omhänderta 

omkomna. Genom de överlevandes vittnesmål kunde 

med stor sannolikhet konstateras att många fanns kvar 

inuti Estonia och även var många av de omkomna fanns i 

fartyget. Att få kännedom om kropparnas tillstånd 

var inte avgörande för möjligheten att identifiera omkomna. 

Varken regeringen eller Sjöfartsverket synes ha haft 

betänkligheter mot att skicka ned dykare för att titta på de 

omkomna, trots att dykarnas fysiska och psykiska risker 

var ett av skälen till att göra en konsekvensanalys. Enligt 

analysgruppens bedömning blir de psykiska riskerna påtagliga 

för dykaren också när denne får lämna kvar de omkomna 

som påträffas. Inte heller talades det i sammanhanget 

om respekt för gravfriden vid detta tillfälle trots att 

en minnesgudtjänst till havs hållits någon vecka dessförinnan, 

en gudstjänst som den estniske ärkebiskopen karakteriserar 

som en begravning. 

Sjöfartsverkets slutsatser efter dykuppdraget 

I konsekvensanalysen påstås att ett utdraget dykarbete 

skulle ha kunnat leda till att de verksamma dykarnas arbete 

hade blivit slentrianmässigt med tiden. För analysgruppen 

är denna tanke främmande med tanke på de risker dykarna 

utsätts för. Vidare bör dykarnas arbete bli mer och mer 

säkert med tanke på att de under arbetets gång lär sig fartygets 

inre. Analysgruppen har i sitt arbete erfarit att det 

inte är den enskilde dykaren som avgör när dykarbetet är 

för riskfyllt för att utföras. Detta avgörande ligger på dykledaren, 

vilket inte framgår av Sjöfartsverkets rapport. I 

221

apporten ifrågasätts vem det är som skall sätta stopp för 

dykningarna; dykaren, Sjöfartsverket eller annan myndighet. 

Analysgruppen anser att dykarnas uppdrag inte var 

nödvändigt att genomföra. Ett dykuppdrag borde ha 

innefattat ett omhändertagande av de omkomna som påträffades 

och som var möjliga att omhänderta. Ett sådant 

omhändertagande skulle inte ha inneburit några särskilda 

psykiska risker för andra personalkategorier, t.ex. 

identifieringspersonal. Identifieringsarbetet skulle ha 

kunnat anpassas efter personalresurserna. 

Föredragningar av konsekvensanalysen 

Johan Franson föredrog den första rapporten bl.a. för 

kommunikationsministern och andra i regeringen, representanter 

för riksdagspartier och Etiska rådet. Den andra 

rapporten föredrog han för bl.a. Etiska rådet, representan- 

222 


ter för regeringen och riksdagspartierna. De personer som 

analysgruppen har intervjuat har berättat att Johan 

Fransons föredragningar var sakliga och korrekta. Flera 

personer har omvittnat att föredragningarna gjorde ett 

starkt känslomässigt intryck. 

Slutsatser 

• Utredningsansvaret borde inte ha lagts på en enda person. 

• Konsekvensanalysen har vissa brister, t.ex. vad gäller 

beskrivning av bärgning av Estonia. 

• Dykningarna inuti Estonia borde innefattat ett uppdrag 

att omhänderta de omkomna som påträffades. 

• Det förhållandet att Johan Franson var ensam utredare, 

fick till följd att han fick stort inflytande över hur 

utredningen presenterades.

Analysgruppen har förståelse för att regeringen 

fann det motiverat att tillsätta Etiska rådet i syfte att vidga 

beslutsunderlaget. Det uppdrag som lämnades till Etiska 

rådet enligt regeringsbeslutet skilde sig dock från hur uppdraget 

preciserades av Ines Uusmann vid rådets första 

sammanträde. Hon sa då att hon behövde hjälp för att 

kunna fatta beslut i bärgningsfrågan. 

Regeringen tillsatte ett etiskt råd för att få etiska frågeställningar 

genomlysta. I ett brev till anhöriga den 24 november 

1994 skrev Ines Uusmann att de etiska frågeställningarna 

som var aktuella att ta ställning till var: ”respekten 

för de anhörigas olika uppfattningar, respekten för de 

omkomnas kroppar och respekten för de människor som 

ska arbeta med omhändertagandet.” Några ytterligare 

etiska frågeställningar formulerades inte som utgångspunkt 

för arbetet. Istället valde regeringen att i Etiska rådet 

samla personer som ansågs ha kunskap och erfarenhet 

om etik och låta dem definiera vilka de etiska spörsmålen 

var. 


10 

Etiska rådets arbete 

I detta kapitel analyseras Etiska rådets 

sammansättning, arbetssätt och slutsatser 

Integriteten ifrågasatt 

Arbetet i Etiska rådet kom efter Ines Uusmanns preciserade 

föredragning vid rådets första sammankomst att inriktas 

på att lämna ett ställningstagande i bärgningsfrågan. 

Med hänsyn till att detta var ett skäl till att man tillsatte 

rådet, anser analysgruppen att det var olämpligt att till två 

av ledamöterna utse personer som tidigare uttalat en åsikt 

i bärgningsfrågan i medierna. Inte minst är detta en brist 

med hänsyn till att anhöriga kommit att ifrågasätta syftet 

med uppdraget och integriteten hos ledamöterna. 

Etiska rådets arbete rekonstruerat 

Dokumentation från Etiska rådets arbete saknas, vilket 

innebär att enda möjligheten för analysgruppen att rekonstruera 

rådets arbete och tillvägagångssätt har varit genom 

de samtal analysgruppen fört med var och en av ledamöterna. 

Analysgruppen anser att dokumentation, till exempel 

i form av mötesprotokoll och förteckning över underlag 

som rådet baserat sitt ställningstagande på, borde ha 

223

lämnats i den akt på Kommunikationsdepartementet som 

finns efter Etiska rådets arbete. 

Rådets sammansättning 

Två av rådets ledamöter var präster, två var läkare, två var 

före detta politiker med inriktning på humanitära frågor, 

en var journalist, en uppfattade att hennes roll var att vara 

”en vanlig människa” och en var ordförande i Sjöfolksförbundet. 

Ledamöterna hade gjort sig kända som allmänt 

kloka personer med stor integritet som åtnjöt ett stort förtroende 

hos allmänheten. Ledamöterna representerade 

sig själva och sina egna åsikter, inte de organisationer de 

arbetade i. 

De ledamöter som så önskade, formulerade vid rådets 

andra sammanträde de etiska utgångspunkter som de personligen 

utgick från. Det framgår endast mellan raderna i 

ställningstagandet som överlämnades till regeringen när 

arbetet avslutats, vilka dessa etiska utgångspunkter var, vilket 

får anses vara en brist. Innebörden i begreppet etik 

definierades alltså inte. Det kom därför att få en oklar betydelse 

i sammanhanget. Etik förefaller i detta sammanhang 

närmast som en samlingsbenämning på frågor och 

frågeställningar som normalt ligger utanför det politiska 

beslutsfattandet men som nu utgjorde ett viktigt underlag 

och måste vägas in. 

Endast fyra sammanträden 

Den tid som stod till Etiska rådets förfogande var kort. 

Det hade visserligen gått upp till fem veckor från det att de 

första ledamöterna tillfrågades om de ville ingå i ett etiskt 

råd, tills dess att första sammanträdet i gruppen ägde rum. 

Men när arbetet väl startat gavs en knapp månad, och fyra 

sammanträden, för rådet att komma med ett ställningstagande. 

Ines Uusmann formulerade vid det första mötet, 

att regeringen ansåg att det var viktigt för de anhörigas 

del, att ett beslut i bärgningsfrågan kom före jul. 

Praktiska förutsättningar för en bärgning var givna 

Till första sammanträffandet var Johan Franson och en 

expertgrupp inbjudna. Då föredrogs i detalj de givna praktiska 

förutsättningar som enligt Sjöfartsverkets pågående 

224 


utredning skulle bli en nödvändighet om regeringen valde 

att bärga Estonia. 

De förutsättningar som gavs innebar att fartyget skulle 

lyftas, forslas på en pråm till ett avspärrat område i den 

svenska skärgården där det skulle tömmas på kringkastade 

föremål och lösryckt inredning från fartygets inre. I samband 

med detta skulle de omkomnas kroppar omhändertas 

och identifieras. Arbetet skulle ske i sommarvärmen 

och inkludera en rad svårigheter. 

Etiska rådets ledamöter hade varken tid, kompetens 

eller resurser att ifrågasätta detta underlag eller ta fram 

andra alternativa tillvägagångssätt, utan förlitade sig på att 

regeringen valt ut landets främsta experter inom området. 

Det var inte Etiska rådets uppgift att ta fram tekniskt beslutsunderlag 

utan att bedöma etiska konsekvenser av det 

tillvägagångssätt som presenterades. 

En fråga man kan ställa sig är hur Etiska rådets arbete 

hade formats om man inte haft denna utgångspunkt. Den 

föredragning rådet fick vid den första sammankomsten, 

tillsammans med Ines Uusmanns uttryck för den villrådighet 

regeringen upplevde inför att fatta ett beslut i frågan, 

gjorde att ledamöterna kastades direkt in i frågan om att 

bärga eller inte bärga Estonia. Flera av dem har uppgivit 

för analysgruppen att de under arbetets gång mer och mer 

insåg vilken viktig roll deras ställningstagande skulle få inför 

regeringens beslut. 

Videofilmer från dykningar i Estonia 

Vid föredragningen fick de veta att Sjöfartsverket planerade 

att genomföra dykningar inuti Estonia i syfte att få 

underlag för den pågående konsekvensanalysen. Ingen av 

ledamöterna i Etiska rådet bad att få se på filmerna från 

dykningarna. Analysgruppen anser att det är en brist att 

inte någon i Etiska rådet såg dessa filmer. Hade så skett 

hade ledamöterna fått se hur det såg ut inuti fartyget och 

var i fartyget många av de omkomnas kroppar fanns. Då 

hade de på ett annat sätt kunnat ta ställning till det möjliga 

eller omöjliga i uppdraget med att omhänderta de döda. 

Analysgruppen finner det vara en brist att Etiska rådet, liksom 

för övrigt regeringen, förlitade sig till andrahandsinformation 

om situationen inuti fartyget.

Lars Weisæths rapport 

Ytterligare underlag för sitt ställningstagande som Etiska 

rådet hade var en rapport från Lars Weisæth, som innehöll 

en genomgång av de psykiska riskerna för personalen i 

samband en bärgning. Etiska rådet fick denna av Johan 

Franson eftersom den också utgjorde en del av Sjöfartsverkets 

underlag. Den del av rapporten som diskuterar de 

anhörigas psykiska lidande vid olika beslut i bärgningsfrågan 

fick de dock inte del av. 

Genom Lars Weisæths rapport fick Etiska rådet kännedom 

om bärgningen av den norska oljeplattformen 

Alexander Kielland. Från beslutsfattarnas sida uppfattades 

bärgningen som ett misslyckande, vilket redovisades i 

Weisæths rapport. Vad Etiska rådet inte fick veta, genom 

att de bara tog del av en del av det underlag som Lars 

Weisæths tagit fram, var att från de anhörigas sida ansågs 

bärgningen av plattformen som en lyckad avslutning på en 

flerårig organiserad kamp, där de anhörigas krav till slut 

vann gehör hos makthavarna. 

Begränsat underlag om anhörigas uppfattning 

Etiska rådet valde att inte basera sitt ställningstagande på 

de anhörigas uppfattning i frågan och arbetade således 

inte för att få fram ett heltäckande underlag om detta. En 

stor del av informationen om de anhörigas inställning fick 

de förmedlade via mötessekreteraren, som också arbetade 

med anhörigkontakter inom Kommunikationsdepartementet. 

Hon berättade om en del av de telefonsamtal och 

brev hon tog emot på departementet. Analysgruppen bedömer 

att Etiska rådets underlag beträffande de anhörigas 

uppfattning var mycket begränsat. 

Etiska rådet kunde genom sina kontakter med anhöriga 

och deras representanter inte i tillräcklig omfattning 

bilda sig en uppfattning om hur de klarade sitt sorgearbete. 

Eftersom kontakterna var ostrukturerade kunde rådet 

inte bilda sig en uppfattning vare sig om hur de anhöriga 

befann sig och hur de förmådde hantera sorgearbetet 

eller hur de ställde sig inför regeringens förestående beslut. 

Man drog slutsatsen att de var splittrade och formulerade 

sitt ställningstagande utifrån denna uppfattning. Rådet 

bedömde att det viktigaste för de anhörigas del var att 


man kom till ett snabbt beslut, vilket rådet antog skulle 

leda till ett avslut. 

Anhöriga har uttryckt för analysgruppen att de kände 

sig omyndigförklarade i och med att Etiska rådet tillsattes. 

De uttrycker för analysgruppen att istället för att lyssna på 

de anhöriga, genom att till exempel ordna ett antal möten 

i landet på drabbade orter, valde regeringen att tillsätta ett 

råd av utomstående experter som skulle komma fram till 

vad som var bäst för de sörjande och således blanda sig i en 

fråga som vanligen ankommer på anhöriga till en avliden 

att avgöra, nämligen frågor angående begravningen av 

den döde. 

Ställningstagandet formulerat i allmänna ordalag 

När Etiska rådet kommit fram till att en bärgning av Estonia 

inte var etiskt acceptabel återstod mycket kort tid tills 

dess att regeringen skulle fatta beslut. Ställningstagandet 

formulerades i allmänna ordalag. Osäkerhet och nyansering 

i ställningstagandet kom inte till uttryck, vilket sannolikt 

berodde på en kombination av bristande beslutsunderlag 

och tid för att noggrant överväga denna fråga. 

Ett argument som genomgående fördes fram av Etiska 

rådet var att de anhöriga måste få ro och komma vidare i 

sitt sorgearbete. Ovissheten för de anhöriga fick inte förlängas 

och ett beslut i bärgningsfrågan fick inte dra ut på 

tiden. Etiska rådet diskuterade inte de anhörigas ovisshet 

om varför olyckan inträffade och vad som hänt med deras 

kära, hur de omkom, var i fartyget de fanns och så vidare. 

Denna ovisshet skulle de anhöriga få fortsätta att leva med 

om en bärgning eller ett omhändertagande av de omkomnas 

kroppar inte genomfördes. 

Rekommendation om förslutning 

I ställningstagandet ingick rekommendationen att fartyget 

skulle förslutas men Etiska rådet förutsåg inte att denna 

fråga skulle innebära att hanteringen drog ut på tiden. Rådet 

lämnade åt regeringen att ta ställning till hur en förslutning 

skulle se ut, man hade varken tid eller kompetens 

att lösa denna fråga. Med tanke på att det endast tog 

veckor efter olyckstillfället att ta fram en plan för hur ett 

bärgningsarbete skulle gå till tänkte sannolikt ingen i 

225

Etiska rådet på att det skulle dröja tills januari 1996 innan 

planerna för hur förslutningen, som blev en betongövertäckning, 

slutgiltigt skulle genomföras. I och med att 

övertäckningen tills vidare är avbruten är det analysgruppens 

slutsats att ovissheten beträffande förslutningen 

varar än idag. 

Eftersom Etiska rådet inte diskuterade de tekniska aspekterna 

av vad en förslutning skulle innebära hade var 

och en av ledamöterna sin inre bild av hur en sådan skulle 

se ut. När de senare fick höra att regeringen beslutat om 

en betongövertäckning upplevde flera av ledamöterna att 

detta gick emot deras intentioner med en förslutning av 

fartyget. De enskilda ledamöterna hade var och en sin 

egen föreställning om vad en förslutning av Estonia skulle 

innebära. 

Etiska rådets ställningstagande innehåller flera rekommendationer 

som var och en bygger på och är beroende av 

varandra. När rådet kom fram till att det av olika skäl inte 

ansågs lämpligt att bärga fartyget konstaterade man att 

olycksplatsen skulle bli en gravplats i havet. Tanken var 

också att om de anhöriga inte fick gravar på land att gå till 

skulle ändå en grav i havet finnas. Etiska rådet föreslog att 

fartyget skulle förslutas för att förhindra gravplundring, 

eftersom man upplevde att risken för gravplundring 

oroade anhöriga. 

Information, bemötande, påverkan 

Information kom från Etiska rådet när arbetet var avslutat 

och man kommit till ett ställningstagande. Redovisningen 

var tydlig men knapphändig. Det går inte att utläsa ur rapporten 

hur rådet resonerat sig fram till ställningstagandet 

eller vilka etiska principer man utgått från. 

En del av de anhöriga var nöjda efter att Etiska rådet, 

och därefter regeringen, kommit till ett ställningstagande. 

Tiden av ovisshet var över, och eftersom det inte var möjligt 

för enskilda anhöriga att omhänderta de omkomna, 

upplevde flera att detta blev en punkt att gå vidare från. Av 

dem som accepterade regeringens beslut uttrycker flera 

idag att de är bekymrade och oroliga eftersom de upplever 

ovisshet när övertäckningen är stoppad. Flera av de personer 

som kände sig lättade då besluten togs har uppgivit för 

226 


analysgruppen att de återigen kände förtvivlan när regeringen 

beslutade att den av det Etiska rådet föreslagna 

förslutningen skulle bli en övertäckning av betong. 

Anhöriga uttrycker för analysgruppen att de kände 

maktlöshet inför ställningstagandet. Deras röst blev inte 

hörd, ingen lyssnade på dem, ändå innehöll ställningstagandet 

mycket långtgående rekommendationer som utgick 

från vad Etiska rådet ansåg vara bäst för dem och de 

omkomna. De anhöriga gavs aldrig möjlighet att bemöta 

resonemang från rådet utan ställdes inför fullbordat faktum 

i frågor som var mycket personligt djupgående och 

privata. Etiska rådet skriver att sorgen inte kan kollektiviseras. 

Analysgruppen konstaterar dock att Etiska rådet, 

genom att formulera sig som de gör, kollektiviserar något 

av det mest privata för många av de anhöriga, vilket fått 

konsekvenser för såväl de anhörigas sorgearbete som för 

deras förtroende för regeringen och enskilda ledamöter ur 

Etiska rådet. 

Dokumentation 

Akten på Kommunikationsdepartementet, där dokumentationen 

från Etiska rådets arbete borde ha funnits, innehåller, 

förutom regeringsbeslutet från den 20 oktober, endast 

ställningstagandet. I övrigt är akten tömd och ingen 

av alla dem som analysgruppen frågat om ärendet vill idag 

ta på sig ansvaret för att ha rensat akten. Mötesprotokoll 

saknas, liksom ledamöternas skriftliga bidrag, förteckning 

över inhämtat underlag med mera. Eftersom Etiska rådets 

ställningstagande utgjorde en viktig del av regeringens 

beslutsunderlag är det anmärkningsvärt att akten rensats 

så grundligt. 

Att underlag saknas kan antas vara en starkt bidragande 

orsak till att anhöriga uppfattat Etiska rådets arbete som 

vad som kallats ”ett beställningsuppdrag från regeringen”. 

Analysgruppen finner ingenting i hanteringen som styrker 

detta påstående men konstaterar att den bristande redovisningen, 

tillsammans med det faktum att ställningstagandet 

inte grundades på djupare kontakter med de anhöriga 

sannolikt bidragit till att anhörigas förtroende för regeringen 

minskat.

Slutsatser 

• Analysgruppen har förståelse för att regeringen fann 

det motiverat att tillsätta Etiska rådet men finner inte 

att rådets faktiska uppdrag stämde med det formella 

uppdrag de tilldelats genom regeringsbeslutet. Att 

man till två av ledamöterna utsåg personer som tidigare 

uttalat sig i bärgningsfrågan får mot denna bakgrund 

anses som en brist. 

• Innebörden i begreppet etik och vilka aktuella etiska 

frågor som skulle belysas och besvaras formulerades 

inte, vare sig genom regeringens uppdrag till Etiska 

rådet eller av rådet självt. Analysgruppen menar att dilemmat 

för statsmakterna egentligen var en komplicerad 

intresseavvägning, där pietetshänsyn stod mot andra 

överväganden. Begreppet ”etik”, som i grunden är 

benämningen på en filosofisk specialdisciplin, fick i 

sammanhanget en oklar innebörd. 


• Etiska rådets ställningstagande baserades på utgångspunkten 

att fartyget skulle lyftas sommartid, bärgas till 

en plats i den svenska skärgården och därefter tömmas. 

Alternativa lösningar såsom att omhändertagandet av 

de omkomna skulle ske genom dykningar, diskuterades 

inte. 

• Analysgruppen finner det anmärkningsvärt att dokumentation 

från Etiska rådets arbete saknas. Detta, tillsammans 

med det faktum att många anhöriga inte 

upplever att deras röster blivit hörda av rådet, får antas 

vara en starkt bidragande orsak till många anhörigas 

uppfattning att Etiska rådet var vad som kallats ”ett 

beställningsuppdrag från regeringen”. Analysgruppen 

finner dock ingenting i hanteringen som styrker detta 

påstående. 

227

Under hela hösten då beredningsprocessen pågick 

inför beslutet i bärgningsfrågan strävade regeringen 

efter att få en bred politisk förankring och enighet inför 

beslutet. I syfte att skapa denna enighet hölls partiledaröverläggningar. 

Riksdagspartierna kallades till överläggningar 

Regeringens beredning syftade till att få ett avslut på den 

offentliga hanteringen av Estoniafrågan och en förutsättning 

för detta var att det rådde politisk enighet. Riksdagspartiernas 

representanter fick vid en överläggning den 7 

december en föredragning av Johan Franson om vilka de 

tekniska och praktiska förutsättningarna skulle vara vid ett 

lyft av Estonia. Vid föredragningen presenterades samma 

tillvägagångssätt som för Etiska rådet samma dag. Riksdagsledamöter 

som var närvarande vid mötet har uppgivit 

för analysgruppen att föredragningen gjorde starkt intryck 

228 


11 

Regeringens förankring av beslutet 

I detta kapitel analyseras regeringens tillvägagångssätt för att skapa 

en bred politisk enighet inför det kommande beslutet i bärgningsfrågan 

på dem. Några alternativa tillvägagångssätt diskuterades 

inte. 

Den 12 december hölls den sista överläggningen med 

representanter för riksdagspartierna innan regeringsbeslutet. 

Då hade också Etiska rådet avlämnat sitt ställningstagande. 

Frågeställningen inför beslutet gällde om 

Estonia skulle bärgas eller ej, alternativet med dykningar 

efter de omkomnas kroppar var inte aktuellt efter Etiska 

rådets ställningstagande. 

Riksdagspartiernas representanter såg inte videofilmerna 

som tagits vid dykningarna i Estonia i december 

1994, vilket för övrigt inte heller regeringen, berörda 

statsråd eller Etiska rådet gjorde. Detta anser analysgruppen 

vara en brist. Hade de sett filmerna hade de haft 

möjlighet att ta ställning i frågan om ett omhändertagande 

av omkomna genom dykningar eftersom de då skulle ha 

sett att det var möjligt att dyka inuti Estonia.

Anhörigas uppfattning kom i andra hand 

I det underlag som riksdagspartiernas representanter fick 

del av redovisades inte heller någon samlad bild av de anhörigas 

uppfattning i frågan om bärgning och omhändertagande 

av de omkomna. Det fanns riksdagsledamöter, 

och i vissa fall politiska partier, som på eget initiativ tog 

kontakter med anhöriga för att skapa sig en föreställning 

om deras uppfattningar i frågan. Enligt analysgruppens 

uppfattning kom de anhörigas uppfattning inför beslutet i 

bärgningsfrågan i andra hand. De tekniska förutsättningarna 

enligt den framtagna planen tillsammans med Etiska 

rådets ställningstagande var det underlag som avgjorde regeringens 

beslut och även de politiska partiernas ställningstaganden 

inför beslutet. 

När Ingvar Carlsson, den 15 december 1994, från riksdagens 

talarstol meddelade att regeringen beslutat att inte 

bärga Estonia, följdes han av Carl Bildt som därefter uttalade 

sitt stöd för regeringens beslut. Ingvar Carlsson medgav 

att hans tidigare uttalande skapat förväntningar som 

inte infriats, och han beklagade detta. Hans ursäkt förefaller 

dock inte på ett effektivt sätt ha nått fram till dem den 

gällde. Hans och regeringens helomvändning i bärgningsfrågan 

kom därmed att uppfattas som ett svek. 


Slutsatser 

• Analysgruppen anser att det var värdefullt att regeringen 

sökte partipolitisk enighet inför beslutet i 

bärgningsfrågan i syfte att få ett avslut på den politiska 

hanteringen av Estoniafrågan. 

• Anhörigas uppfattningar utgjorde inte en del av ett 

systematiserat underlag för de politiska partierna inför 

beslutet. Istället kom enskilda riksdagsmän och partigrupper 

att luta sig mot personliga intryck beträffande 

anhörigas vilja. 

• Analysgruppen anser att det är en brist att varken regeringen 

eller berörda statsråd, Etiska rådet eller 

riksdagspartiernas representanter såg videofilmerna 

från dykningarna i Estonia i december. 

• I samband med regeringsbeslutet framförde Ingvar 

Carlsson sitt beklagande till de anhöriga vilket inte 

tycks ha nått dem det gällde. Än idag framför många 

anhöriga till analysgruppen att den känsla av svek som 

de då upplevde fortfarande är levande. 

229

Regeringen fattade den 15 december 1994 beslut 

angående frågan om bärgning av passagerarfärjan M/S 

Estonia. I beslutet stod följande: 

M/S Estonia skall inte bärgas. 

Några åtgärder för att ta upp de omkomna skall inte 

vidtas. 

Platsen där fartyget förliste skall betraktas som en 

gravplats. 

För att säkerställa att gravfriden respekteras skall fartyget 

täckas över och skyddas rättsligt. 

Med beslutet avsåg regeringen att slutligen skingra de 

anhörigas ovisshet om vad som skulle hända med Estonia 

och därmed sätta en definitiv punkt. 

Beslutet tillkännagavs i riksdagen 

Under punkten Information från regeringen tillkännagav 

statsminister Ingvar Carlsson beslutet i riksdagen. Han 

redogjorde för vad som hade lett regeringen fram till det 

230 

REGERINGSBESLUTET DEN 15 DECEMBER 1994 OCH DESS FÖLJDER 

12 

Följderna av regeringens beslut den 15 december 1994 

för anhöriga och överlevande 

I detta kapitel analyseras regeringens tillvägagångssätt vid tillkännagivande av beslutet i bärgningsfrågan 

och statsminister Ingvar Carlssons beklagande i samband med detta samt innebörden av beslutet för berörda 

slutgiltiga ställningstagandet i Estoniafrågan. Han poängterade 

att det fanns en bred uppslutning bakom beslutet 

från riksdagens partier och meddelade att den estniska regeringen 

under dagen skulle fatta motsvarande beslut. 

Samtidigt framhöll han att platsen där Estonia förliste 

skulle betraktas som en gravplats samt att fartyget skulle 

täckas över för att säkerställa gravfriden och att åtgärder 

skulle vidtas för att ge gravplatsen ett rättsligt skydd. 

Avslutningsvis tog Ingvar Carlsson upp sitt tidigare uttalande 

för en bärgning och sa att uttalandet kunde ha skapat 

förväntningar som nu inte infriades. ”Det beslut regeringen 

nu fattat kommer att diskuteras lång tid framöver. 

Mitt tidigare uttalande för en bärgning kan ha skapat 

förväntningar som i dag inte infriats. Jag beklagar mycket 

djupt den besvikelse jag därmed kan ha orsakat en del av 

de anhöriga.” 24 

Efter statsministern uttalade Carl Bildt sitt stöd för regeringens 

beslut. Även han berörde sitt eget tidigare ut-


talande om att stora ansträngningar skulle göras för att 

bärga de omkomna och sa att han efter att ha prövat om 

detta är möjligt och lämpligt, kommit fram till att det inte 

var det. ”Omedelbart efter katastrofen sade också jag att 

stora ansträngningar skulle göras för att bärga de omkomna. 

Kanske inte hela fartyget, det trodde jag inte var 

möjligt. Men att man skulle göra stora ansträngningar för 

att se om det var möjligt att bärga de omkomna, det ansåg 

jag vara en moralisk förpliktelse.” 

Åtgärder som vidtogs för att informera och bemöta 

anhöriga i samband med beslutet 

Statsrådsberedningen hade planerat att sända ut ett 

faxmeddelande till polismyndigheter i landet, dit de anhöriga 

kallades. Syftet var att de anhöriga skulle ges möjlighet 

att få besked om beslutet före allmänheten. Man hade 

även på de flesta orter förberett en psykologisk beredskap, 

som innebar att de anhöriga i samband med meddelandet 

kunde erbjudas stöd från krispersonal. Faxmeddelandet 

nådde dock på flera håll inte fram i tid, nyheten spreds via 

medierna, innan många av de anhöriga hade underrättats. 

Utöver detta sändes samma dag ett brev om beslutet, 

som undertecknades av kommunikationsminister Ines 

Uusmann, till alla anhöriga och i Rosenbad öppnades under 

några timmar på eftermiddagen ett telefonväkteri där 

Ines Uusmann och flera av Etiska rådets ledamöter beredde 

sig på att bemöta anhörigas frågor. 

Beslutets innebörd för anhöriga 

För en stor grupp av anhöriga som satt sin förhoppning till 

två statsministrars uttalanden om att allt skulle göras för 

att omhänderta de omkomna från Estonia, innebar beslutet 

en stor besvikelse som så småningom ledde till bitterhet. 

Analysgruppen har hört många anhöriga säga att de 

”sköt upp” den naturliga sorgeprocessen i väntan på att 

den omkomne skulle komma hem och kunna begravas på 

hemorten. När regeringen fattade det slutliga beslutet om 

att låta Estonia förbli i havet uppfattades detta som ett 

löftesbrott och ett uttryck för att regeringen satte sig över 

deras önskan om att få ta hand om sina anhöriga. 

Det förefaller för analysgruppen som att statsmakter- 

nas handlande över berördas huvud utgör den djupaste 

och starkaste grunden till det misstroende och missnöje 

som kommit att prägla många efterlevandes hållning till 

det offentliga agerandet i Estoniaärendet. 

Mot bakgrund av den stora betydelse som regeringens 

beslut hade för de anhöriga, och den relativt sett långa tid 

som förflutit sedan fartygskatastrofen med väntan i ovisshet 

till följd, ifrågasätter analysgruppen om tillvägagångssättet 

vid tillkännagivandet var det rätta. Det faktum att 

många anhöriga fick kännedom om beslutet via massmedierna, 

istället för som de blivit lovade, få ett förhandsbesked 

på den lokala polismyndigheten, innebar att en 

känsla av stark besvikelse spreds bland de anhöriga. Bilden 

av att redan från allra första början inte ha blivit respekterad 

förstärktes bland många av dem genom detta. 

Ingvar Carlssons beklagande i riksdagen 

Det är troligt att det var flera mekanismer som styrde det 

faktum att många anhöriga inte nåddes av Ingvar 

Carlssons uppriktiga beklagande av det tidigare uttalandet, 

om att allt skulle göras för att de omkomna skulle 

omhändertas. Det kan exempelvis ses ur ett psykologiskt 

perspektiv; för de anhöriga som satt sin förhoppning till 

regeringen och väntat på ett positivt besked kom troligen 

beslutet att blockera möjligheten att ta till sig annan information 

knuten till beslutet. Som ett exempel på denna effekt 

kan tolkas det faktum att den förväntade anstormningen 

av samtal till telefonväkteriet i Rosenbad uteblev 

under eftermiddagen. Emellertid kom de anhöriga en kort 

tid efter beslutet att återuppta kontakterna med Kommunikationsdepartementet 

för att framföra sin åsikter. 

En annan tänkbar anledning till att beklagandet inte 

nådde fram är att det enbart framfördes från riksdagens 

talarstol. Riksdagstalet borde ha kompletterats med ytterligare 

åtgärder. Eftersom såväl det ursprungliga uttalandet 

som det slutliga regeringsbeslutet förmedlades av statsministern 

skulle det ha varit rimligt att just statsministern 

själv, eventuellt tillsammans med Ines Uusmann, exempelvis 

i brevform meddelade sig med de anhöriga och direkt 

framförde sitt beklagande. 

Med anledning av Estoniaolyckans omfattning och det 

231

faktum att den medförde ett ingrepp i så många människors 

livssituation anser analysgruppen att regeringen dessutom 

borde ha övervägt att använda mindre traditionella 

och kanske mer personliga sätt att meddela beslutet och 

framföra ett uppriktigt beklagande. 

Slutsatser 

• Analysgruppen anser att regeringens intentioner med 

ett meddelande till de anhöriga genom polismyndigheterna 

och uppföljning av lokala krisgrupper på hem- 

232 


orten var goda, men konstaterar att det brast i genomförandet. 

För att visa respekt mot de anhörigas situation 

och förväntningar inför beslutet borde alla åtgärder 

ha vidtagits för att tillse att informationen verkligen 

kom till de berörda på det sätt som hade planerats. 

• Analysgruppen anser vidare att regeringen borde ha 

försäkrat sig om att statsministerns beklagande verkligen 

nådde fram till de berörda, exempelvis genom att 

komplettera det formella tillkännagivandet i riksdagen 

med ett mer informellt tillvägagångssätt.


13 

Rättsliga och tekniska följder av beslutet 

Regeringsbeslutet av den 15 december 1994 

innebar bland annat att inga ansträngningar skulle göras 

för att omhänderta de omkomna från Estonia och att 

Estonias förlisningsplats skulle betraktas som en gravplats. 

Nedan analyseras dels de åtgärder som på regeringens 

uppdrag har vidtagits i syfte att säkerställa gravfrid på 

Estonias förlisningsplats, dels den principiella innebörden 

av regeringens agerande. I samband härmed lämnas en 

redogörelse för vissa förhållanden som är av intresse för 

denna analys. 

Bestämmelser gällande avlidens kropp 

Generellt kan sägas att vad individen under livstiden har 

uttryckt som sin vilja styr hanteringen av kroppen efter 

döden. Om det inte är känt vad den döde själv skulle ha 

velat får oftast de anhöriga eller andra närstående ett avgörande 

inflytande. I vissa fall har dock lagstiftaren ansett att 

I detta kapitel analyseras de åtgärder som vidtagits 

i syfte att säkerställa gravfriden vid Estonias förlisningsplats 

ett samhällsintresse väger tyngre än den avlidnes och de 

anhörigas viljor. 

Ingrepp i den döda kroppen 

Utgångspunkten är att ett ingrepp i en död kropp endast 

får ske om det är förenligt med kravet på respekt för den 

avlidne. Ändamålet med ingreppet måste väga tyngre än 

intresset för att kroppen bevaras intakt. 25 Beslut om ingrepp 

fattas för det mesta av läkare. För att ett ingrepp 

skall få utföras krävs ofta att åtgärden står i överensstämmelse 

med den avlidnes vilja eller, om den avlidnes inställning 

inte är känd, att ingreppet inte går emot de efterlevandes 

vilja. 

I vissa fall har dock lagstiftaren ansett att ändamålet 

med en åtgärd är viktigare än den avlidnes eller de anhörigas 

åsikter i saken. Exempelvis får polis, allmän åklagare 

eller domstol mot den avlidnes under livstiden uttalade 

233

vilja och de anhörigas önskemål besluta om rättsmedicinsk 

undersökning om detta behövs för att identifiera en person 

som har omkommit i en olycka, om dödsfallet kan ha 

samband med brott eller fel inom hälso- och sjukvården 

eller om döden inträffat till följd av en trafik- eller arbetsplatsolycka. 

26 Dessa ur säkerhets- och skyddssynpunkt 

samhällsviktiga ändamål anses alltså vara viktigare än den 

avlidne och de anhörigas vilja. 

Ordnandet med gravsättning 

När någon har avlidit så bör hans önskan om kremering 

och gravsättning såvitt möjligt följas av den som i egenskap 

av anhörig eller närstående eller annars ordnar med 

gravsättningen. 27 

I förarbetena till begravningslagen fördes följande resonemang 

om i vilken utsträckning det offentliga skulle 

föreskriva regler på detta område: Vid bedömning av vilka 

lagstiftningsåtgärder som var befogade måste man utgå 

ifrån att de efterlevande med beaktande av den avlidnes 

önskemål skall ha full frihet att bestämma om vem som 

skall sköta om begravningen och hur den skall ordnas. 

Lagstiftningen bör syfta till att stödja enskilda människor i 

deras strävanden att själva finna en lösning. Den får inte 

utformas så att den uppfattas som en otillbörlig inblandning 

i enskildas angelägenheter. Det finns ingen skyldighet 

för anhöriga eller närstående att ordna med 

begravningen (även om det åligger dödsboet att betala 

begravningskostnaderna). Snarare skulle man kunna tala 

om en rättighet för de efterlevande att själva ordna 

begravningen innan man från samhällets sida griper in 

med de åtgärder för gravsättning av stoft eller kremering 

som till sist ändå blir nödvändiga. 28 

Val av begravningsplats 

Gravsättning av stoft och aska får som huvudregel endast 

ske på en begravningsplats. 29 Allmänna begravningsplatser 

skall anordnas och hållas av pastoraten inom Svenska kyrkan 

eller av kommun. 30 Om länsstyrelsen ger tillstånd kan 

man få sprida askan efter en avliden på annan plats än en 

begravningsplats. Länsstyrelsen kan bara ge sådant tillstånd 

om den plats där askan skall strös är lämplig för än- 

234 


damålet och om det är uppenbart att askan kommer att 

hanteras på ett pietetsfullt sätt. 31 

Vikten av en grav 

Det kan vara en tröst att ens anhörig vilar på en bestämd 

plats, som man kan smycka eller där man i enskildhet kan 

gråta ut. Vi får veta hans stund och plats på jorden. Detta 

kan vara viktigt också för kommande släktled. 

Etnologiska undersökningar visar att människor i alla 

tider lagt ner omsorg på att återfinna personer som försvunnit 

till havs. Då kroppen efter den saknade inte kunde 

återfinnas tvingades man att acceptera havet som en grav, 

en s.k. våt grav. Som ersättning för begravningsriten 

skedde då andra rituella markeringar. Ett exempel på detta 

är att det i Skåne hölls s.k. gråtegillen. 

Den våta graven behöver inte vara ett sämre alternativ 

än jordbegravning. I likhet med jordbegravning återgår 

människan till ett av de grundelement av vilka människan 

är skapad. Dödsfall ombord på fartyg följdes tidigare såväl 

inom marinen som inom handelsflottan av sjöbegravning 

efter en jordfästningsakt ledd av båtens befälhavare, varpå 

kroppen, insydd i segelduk, stjälptes överbord. Havet var 

en grav liksom jorden. I båda fallen skulle kroppen upplösas 

och förtäras som organisk materia. I den våta graven 

kan den avlidna människans kvarlevor dock inte på samma 

sätt som vid en jordbegravning förknippas med en bestämd 

plats. 32 

Möjligheten att efterforska de människor som försvunnit 

till havs har styrts av tekniska begränsningar då det 

gäller att lokalisera fartygsvrak och att finna och omhänderta 

de omkomna. Idag är de tekniska förutsättningarna 

betydligt bättre vilket medför att utvecklingen går emot 

att långtgående insatser görs för att begravning till lands 

skall kunna ske. 

Innebörden av begreppet gravfrid 

I svenskt språkbruk definieras gravfrid som skydd för lik, 

avlidens aska, dödas vilorum och gravvård. 

Kravet på gravfrid har ställts sedan kyrkans äldsta tid 

och har sitt ursprung i den vördnad och hänsyn mot de 

döda som har funnits i alla kulturer. Vördnaden för den


döda kroppen i den kristna traditionen går ytterst tillbaka 

på synen på människan som Guds skapelse och kroppen 

som den heliga Andes tempel. 33 

Att bryta mot gravfriden är i de flesta fall brottsligt i Sverige 

Det är ett brott att obehörigen bryta mot gravfriden i 

Sverige. Straffet för brott mot griftefrid enligt brottsbalken 

är böter eller fängelse i högst två år. 34 Det straffrättsliga 

skyddet för gravfrid har utvidgats med tiden. Tidigare 

omfattade det endast liket (oavsett om det var gravsatt eller 

obegravt). 35 Numera skyddas även kistan eller urnan 

som den avlidne förvaras i samt själva graven och gravvården. 

En minnesvård på en kyrkogård bör anses som 

gravvård och omfattas av skyddet även om den avlidne inte 

ligger där t.ex. därför att den döde inte har återfunnits eller 

har flyttats till en annan gravplats. 37 

Brott mot griftefrid enligt brottsbalken torde endast 

kunna förövas i Sverige. 38 

I undantagsfall är det tillåtet att bryta mot gravfriden i 

Sverige 

Brott mot griftefrid begår bara den som obehörigen stör 

gravfriden. Ibland är det tillåtet att störa gravfriden, t.ex. 

när en redan gravsatt person skall flyttas eller bli föremål 

för rättsmedicinsk undersökning. Utrymmet inom vilket 

det är tillåtet att störa gravfriden är dock mycket begränsat. 

Stoft eller aska som har gravsatts på en begravningsplats 

får enligt huvudregeln inte flyttas från gravplatsen. 

När det finns särskilda skäl kan dock kyrkogårdsmyndigheten 

ge tillstånd till en sådan flytt, om det är klarlagt 

var stoftet eller askan skall gravsättas på nytt. 39 Det är 

respekten för de avlidnas rätt att få vila i frid som motiverar 

en restriktiv inställning till framställningar om flyttning. 

Vägledande för bedömningen bör vara vad den avlidne 

själv under livet har uttryckt för önskemål om plats 

för sin gravsättning. När denna vilja inte är känd krävs som 

regel att flyttningen sker till en plats dit den avlidne hade 

anknytning. Flyttning kan tillåtas när det handlar om att 

sammanföra makar eller föräldrar och ett minderårigt 

barn till en gemensam grav. 40 

Allmän domstol kan besluta att en grav ska öppnas och 

att kroppen ska tas om hand för rättsmedicinsk undersökning. 

Det rör sig huvudsakligen om situationer när det 

finns misstanke om att dödsfallet har samband med ett allvarligt 

brott och då en rättsmedicinsk undersökning av 

kroppen är av väsentlig betydelse för utredningen. 41 

Beslut fattades om att gravfrid skall råda vid Estonias 

förlisningsplats 

Regeringen beslutade den 15 december 1994 att låta 

Estonias förlisningsplats bli en gravplats. När Estonia 

sjönk befann hon sig utanför Sveriges gräns. Det straffrättsliga 

skyddet för gravfriden enligt brottsbalken gäller 

därför inte där. För att gravfriden skulle säkerställas beslutade 

regeringen att fartyget skulle täckas över och att åtgärder 

skulle vidtas i samarbete med estniska och finländska 

regeringarna för att skydda gravplatsen rättsligt. 

Regeringsbeslutet innebar i sig inget legalt hinder mot 

att eftersöka och omhänderta omkomna från Estonia eftersom 

en straffrättslig sanktion kan bara beslutas genom 

lag. 

Internationella regler på havet 

Förhållandet mellan stater regleras i folkrätten. Enligt 

denna rätt delas havet in i olika områden. Estonia sjönk 

ute på det fria havet. Alla stater har enligt gammal sedvana 

som nu finns nedtecknad i FN:s havsrättskonvention möjlighet 

att utöva vissa rättigheter på det fria havet. Dessa 

rättigheter kallas fria havsrättigheter. 42 En av dessa rättigheter 

är rätten till fri sjöfart. Det innebär att varje stat har 

rätt att låta sina fartyg segla på det fria havet. 43 När ett 

fartyg befinner sig på det fria havet är det bara den stat vars 

flagga fartyget seglar under som kan ingripa mot fartyget 

med stöd av nationella regler. 44 

Det finns inga särskilda regler i den internationella 

folkrätten som föreskriver skydd för vrak. Vad som finns är 

allmänna bestämmelser som avser rätten till arkeologiska 

och historiska fynd. 45 I anledning av dessa föreskrifter har 

Sverige i sin nationella lagstiftning föreskrivit att minst 

hundra år gamla skeppsvrak som påträffas på havsbottnen 

eller dess underlag utanför gränserna för nationell juris- 

235

diktion, tillfaller staten om vraket bärgats av ett svenskt 

fartyg eller förts till Sverige. Om vraket inte har anknytning 

till Sverige skall det enligt internationell rätt överlämnas 

till den stat som är berättigat till det. 

Den internationella överenskommelsen om gravfrid 

beträffande Estonia 

Sverige, Estland och Finland kom den 23 februari 1995 

överens om att vraket efter Estonia och ett område däromkring 

skulle betraktas som ett sista vilorum för de omkomna 

i katastrofen. Området skall därför tillägnas tillbörlig 

respekt. I överenskommelsen sägs att verksamhet 

som stör offrens sista vilorum, särskilt dykning eller annan 

verksamhet i syfte att ta upp de omkomna eller egendom 

från vraket eller havsbotten, skall kriminaliseras. Brottsliga 

handlingar skall i de tre länderna kunna straffas med 

fängelse. 

Överenskommelsen trädde i kraft den 27 augusti 1995. 

En viss grad av bundenhet anses dock föreligga redan genom 

undertecknandet. En internationell överenskommelse 

gäller mellan de anslutna staterna. För att uppnå 

skydd mot handlingar utförda av staternas medborgare 

krävs nationell strafflagstiftning. 

Genom ett tilläggsprotokoll ges andra stater möjlighet 

att ansluta sig till avtalet. Inom Regeringskansliet har stora 

ansträngningar gjorts för att förmå andra stater att bli 

avtalsparter. Trots detta har ingen annan stat anslutit sig. 

Bevakning av Estonia 

När det gäller bevakning av Estonia redovisade Sjöfartsverket 

till regeringen den 10 februari 1995 att det var tekniskt 

möjligt att bevaka platsen, men att man folkrättsligt 

inte kunde ingripa mot en fridsstörare på platsen. Om en 

verksamhet påbörjas inom området skulle denna kunna 

störas och göras offentlig, men ett ingripande med tvång 

eller våld skulle inte kunna göras. Sjöfartsverket drog slutsatsen 

att det som var viktigast för skyddandet av Estonia 

var att en övertäckning utfördes på ett sådant sätt att det i 

praktiken skulle bli omöjligt att tränga in i fartyget. 

236 


Sedan det stod klart att övertäckningsarbetet inte 

kunde förväntas bli klart förrän under 1996 redovisade 

Sjöfartsverket i en skrivelse till regeringen av den 12 maj 

1995 att bevakning av Estonia kunde utföras genom att ett 

fartyg placerades i området eller att området radarbevakades 

av Finland och avlyssningsbojar placerades vid 

Estonia. 

Den 15 maj 1995 delgav en anhörig Sjöfartsverket sina 

planer att försöka omhänderta sin omkomna och försvunna 

hustru från Estonia. Den anhörige hade planer på 

att upphandla bärgningshjälp från Polen. Den 16 juni 

1995 skickade UD en skrivelse till polska ambassaden i 

Stockholm i vilken angavs att den svenska regeringen bestämt 

motsatte sig dykaktiviteter vid Estonias förlisningsplats. 

Regeringen beslutade den 24 maj 1995 att Sjöfartsverket 

skulle ombesörja bevakningen. Sjöfartsverket sände ut 

isbrytaren Ale för att bevaka platsen. I Sjöfartsverkets instruktion 

för Ale angavs att varje försök till dykning eller 

undervattensverksamhet skulle förhindras och störas så 

långt det var möjligt utan personer eller egendom skadas. 

Bevakningen skulle utföras dels genom det sätt på vilket 

Ale fördes, dels genom anrop över radio och högtalare. 

Sjöfartsverket angav i instruktionen att besättningen på 

Ale inte fick borda annat fartyg. Sjöfartsverket konstaterar 

i instruktionen att undervattensverksamhet i området kan 

utföras som området vore det fria havet och att folkrätten 

säger att det inte är möjligt att utöva straffrättslig kontroll 

över utländska fartyg i området. Dessa förhållanden 

gjorde enligt Sjöfartsverket bevakningsuppdraget till en 

grannlaga uppgift som skulle kunna föranleda konflikter. 

Sjöfartsverket påpekar dock att folkrätten inte säger något 

uttryckligt om att en stat inte får störa en annan stats fartygs 

verksamhet om denna verksamhet står i strid med den 

första statens och två andra staters uttalade vilja. Här syftar 

Sjöfartsverket på det förhållandet att Sverige, Finland och 

Estland enligt avtalet länderna emellan önskar skydda 

Estonia som ett sista vilorum för olycksoffren och uppmanar 

allmänheten och alla andra stater att för all framtid visa 

tillbörlig respekt för den plats där Estonia förliste. 

Den 29–30 juni 1995 genomförde en anhörig försök


att lokalisera och omhänderta sin omkomna hustru från 

Estonia. Dykexpeditionen utfördes från ett tyskt fartyg. 

Kommunikation förekom mellan Ale och det tyska fartyget 

och Ale störde verksamheten genom att lägga sig intill 

det tyska fartyget och blåsa ut luft med sina propellrar. 

Dåvarande rättschefen på Kommunikationsdepartementet 

har uppgett att Ale som alla andra hade rätt till fri 

sjöfart och att denna rätt får utnyttjas så långt det inte är 

uppenbart att syftet är att hindra någon annan från att utnyttja 

sina fria havsrättigheter i form av internationella 

transporter, internationellt fiske och liknande. 

Enligt havsrättskonventionen skall stater när de utövar 

sina rättigheter och fullgör sina skyldigheter enligt 

konventionen, avstå från varje form av hot om eller bruk 

av våld mot någon stats territoriella integritet eller politiskt 

oberoende eller någon annan handling som strider 

mot folkrättsliga principer nedlagda i Förenta nationernas 

stadga. 

Lagen om gravfrid 

Den 1 juli 1995 trädde den svenska lagen om skydd för 

gravfrid vid vraket efter passagerarfartyget Estonia. Genom 

lagen förbjuds dykning och annan undervattensverksamhet 

inom ett visst område i och omkring Estonia. 

Den som bryter mot lagen kan dömas till böter eller fängelse 

i två år. Liknande lagstiftningar har införts i Finland 

och Estland. 

Lagen innebär att svenska medborgare, och i vissa fall 

utländska medborgare, som stör gravfriden kan dömas till 

ansvar. Platsen där Estonia ligger är som tidigare konstaterats 

en del av det fria havet. Enligt 2 kap. 3 § 4 punkten 

brottsbalken kan den som gör sig skyldig till brott mot 

Sverige straffas enligt svensk lag och vid svensk domstol. 

Enligt samma paragraf punkten 5 kan den som på det fria 

havet gör sig skyldig till brott mot svensk medborgare dömas 

till ansvar. 

Av förarbetena till lagen om gravfrid framgår att det är 

osäkert om de ovan nämnda paragraferna i brottsbalken är 

tillämpliga. På grund av detta regleras i 5 § i lagen om 

gravfrid att svensk domstol är behörig att döma för brott 

mot lagen, även om 2 kap. 2 eller 3 §§ brottsbalken inte är 

tillämpliga. 

I propositionen till lagstiftningen 46 sägs att ”svensk 

domstol, med hänsyn till intresset att skydda gravfriden 

vid Estonia, bör vara behörig att döma vem som helst som 

stör gravfriden”. Det konstateras dock att ”det i vissa situationer 

inte är möjligt att utöva statsrättslig kontroll över 

utländska fartyg. Enligt folkrätten finns det nämligen ett 

principiellt förbud för en stat att utöva makt mot andra 

staters fartyg på det fria havet. I praktiken kan det därför i 

vissa fall bli svårt att få till stånd ett rättsligt förfarande i 

Sverige, om inte fartyget angör svensk hamn eller annars 

kommer in på svenskt inre vatten 

Övertäckning av Estonia 

I samband med regeringens beslut att platsen för Estonias 

förlisning skall vara en gravplats fick Sjöfartsverket ett nytt 

uppdrag, att skyndsamt lämna förslag om hur Estonia 

skulle övertäckas och bevakas. 

Sjöfartsverket uppdrog i sin tur till Kungl. Tekniska 

högskolan att analysera och belysa alternativa lösningar 

för försegling av Estonia. Uppdraget utfördes av professorn 

i vattenbyggnad Klas Cederwall i samarbete med docenten 

Per Anders Hedar. 

Den 10 februari 1995 överlämnade Sjöfartsverket sin 

utredning till regeringen. Under rubriken Etik redovisar 

Sjöfartsverket sin syn på begreppet ”ostörd gravplats”. 

Enligt Sjöfartsverket menas med detta begrepp att fartyget 

efter en övertäckning skall vara oskadat, att fartygets 

inre delar inte påverkas, att fartyget inte flyttar sig under 

arbetet gång och att intrång utifrån i praktiken inte ska 

kunna ske. 

Genom att föreslå hur Estonia skulle övertäckas avslutades 

denna del av uppdraget. Förslaget byggde dels på 

vad som var tekniskt möjligt, dels på en etisk bedömning. 

Analysgruppen har inte kunskap att bedöma förslaget med 

en skalkonstruktion av betong ur teknisk synvinkel. 

Regeringen beslutade den 2 mars 1995 att uppdra åt 

Sjöfartsverket att upphandla och genomföra en övertäckning 

av Estonia enligt det förslag Sjöfartsverket lämnat. 

237

Detta innebar att en skalkonstruktion med betong skulle 

skydda Estonia från intrång. 

Analysgruppen har inte granskat den upphandling av 

arbetet som Sjöfartsverket gjorde. Det kan konstateras att 

ett ras inträffade under arbetet med utfyllnad av sand på 

botten runt Estonia. Raset skall enligt uppgifter från Sjöfartsverket 

inte ha påverkat Estonias läge. Arbetet som har 

genomförts skall inte heller ha påverkat Estonia och inte 

möjligheterna att omhänderta omkomna. 

Övertäckningen avbryts 

Den 19 juni 1996 uppdrog regeringen åt Sjöfartsverket att 

avbryta arbetet med hänsyn till att en övertäckning skulle 

göra det omöjligt att få fram ytterligare bevisning från vraket 

om olycksorsakerna och att den internationella haverikommissionen 

ännu inte var klar med sin utredning om 

orsakerna till haveriet. Analysgruppen har uppfattat att 

även anhörigas och överlevandes negativa reaktioner mot 

en övertäckning var en bidragande orsak till att regeringen 

bestämde att övertäckningsarbetena skulle avbrytas. 

Enligt regeringsbeslutet skall arbetet kunna återupptas 

vid den senare tidpunkt som regeringen bestämmer och 

det anges att vad som i övrigt beslutades den 25 december 

1994 fortfarande skall gälla. 

Anhörigas reaktioner 

Analysgruppen har i sina möten med anhöriga erfarit att 

det finns ett stort motstånd mot en betongövertäckning 

och att vissa anhöriga synes ha uppfattat regeringens beslut 

som ett slutligt ställningstagande i övertäckningsfrågan. 

Många har även uppfattat att regeringen genom 

beslutet att avbryta övertäckningen öppnade för en diskussion 

i bärgningsfrågan. Mot den bakgrunden har anhöriga 

uppgivit att osäkerheten om vad som skall ske med 

Estonia är svår att leva med. 

Slutsatser 

• Vad som skall hända med en avlidens kropp i Sverige 

bestäms i första hand av vad den avlidne uttalat under 

sin livstid. Om den avlidnes vilja inte är känd får ofta de 

238 


anhörigas åsikter avgöra. Om det krävs för att uppfylla 

ett viktigt samhällsintresse kan den avlidnes och de anhörigas 

uttalade åsikter lämnas utan avseende. 

• Gravfrid innebär ett skydd för den avlidnes kropp och 

dess vilorum. Gravfriden inom Sveriges har ett straffrättsligt 

skydd i brottsbalken. 

• Regeringens beslut att Estonias förlisningplats skall 

betraktas som en gravplats innebar i sig inget skydd för 

platsen. För att åstadkomma ett sådant skydd var regeringen 

tvungen att vidta ytterligare åtgärder. 

• Analysgruppen förstår motiven till statsmakternas försök 

att genom olika åtgärder skydda vraket efter Estonia 

sedan beslut fattats om att varken omhänderta omkomna 

eller bärga fartyget. Åtgärderna har vidtagits i 

syfte att försöka åstadkomma frid på platsen och hos de 

närmast berörda. 

• Av förarbetena till lagen om gravfrid framgår att det är 

osäkert hur starkt skydd lagen ger, vad gäller utländska 

fartyg. De fria havsrättigheterna synes innebära att 

Sverige inte kan bestraffa någon som genomför dykexpeditioner 

såvida inte fartyget, varifrån dykningarna 

genomförs, är svenskt eller kommer in på svenskt vatten. 

Motsvarande förhållanden gäller för Finland och 

Estland. Lagen ger därigenom ett bristfälligt skydd för 

gravplatsen. 

• Genom att andra stater kan ansluta sig till det avtal om 

gravfrid som slutits mellan Sverige, Estland och Finland 

kan det rättsliga skyddet för förlisningsplatsen 

utökas på så vis att ytterligare stater därigenom åtar sig 

att straffbelägga dykningar till Estonia. Trots ansträngningar 

från Regeringskansliet har dock ingen stat utöver 

de tre avtalsslutande parterna anslutit sig till avtalet. 

• Analysgruppen ställer frågan om det är förenligt med 

grunderna för havsrättskonventionen att störa annan 

stats fartyg på det fria havet på sätt som gjorts vid utförandet 

av bevakningsuppdraget. 

• Frågor om huruvida isbrytaren Ales agerande i samband 

med dykförsöket i juni 1995 strider mot nationell 

strafflagstiftning har prövats av åklagare. Analysgruppen 

har inte behörighet att pröva detta beslut.


• Sjöfartsverkets arbete med att ta fram förslag till en 

övertäckning av Estonia har enligt analysgruppen genomförts 

på ett lämpligt sätt med hänsyn till de av regeringen 

givna förutsättningarna. 

• Den valda övertäckningsmetoden i form av en betongkonstruktion 

väcker starka negativa känslor hos, vad 

analysgruppen efter sina kontakter uppfattar som en 

klar majoritet av anhöriga. Motståndet mot en sådan 

övertäckning finns både hos förespråkare för och motståndare 

till ett omhändertagande av omkomna från 

Estonia. 

• Anhöriga har för analysgruppen uppgivit att de uppfattade 

att regeringen genom sitt beslut att avbryta 

övertäckningen visade lyhördhet mot anhörigas känslor 

i frågan. 

• Analysgruppen har erfarit att många anhöriga har uppfattat 

att regeringens beslut om att avbryta övertäckningen 

innebar att frågan om omhändertagande av 

omkomna från Estonia lämnats öppen för omprövning. 

239

Det har i svensk domstol slagits fast att statsmakterna 

inte har någon skyldighet att söka efter och ta 

om hand de omkomna efter Estoniakatastrofen för att de 

efterlevande skall få möjlighet att låta de omkomna bli begravda 

på det sätt som de hade önskat. Inte heller är statsmakterna 

enligt denna domstolsprövning skyldiga att 

bistå de efterlevande i sådana försök till omhändertagande. 

47 

Trots att statsmakterna inte har haft skyldighet till aktivitet 

i dessa frågor har de faktiskt agerat genom en rad 

beslut och åtgärder. Analysgruppen anser, som tidigare 

framgått, att det måste anses riktigt att statsmakterna tog 

initiativ till och aktiv del i hanteringen av katastrofens följder 

i dessa avseenden. Denna analysgruppens värdering 

görs mot bakgrund av Estoniaolyckans karaktär av nationell 

katastrof med många omkomna svenska medborgare 

som var svåra att återfinna och ta om hand. 

Genom sitt agerande har statsmakterna dock inte stan- 

240 


14 

Den principiella innebörden av regeringens agerande 

I detta kapitel analyseras den principiella innebörden 

av regeringens agerande för att säkerställa gravfriden 

nat vid att ta ställning för det allmännas eventuella medverkan 

till åtgärder i syfte att omhänderta omkomna. Staten 

har tagit ytterligare ett steg – beslut, ingångna avtal 

med andra stater och stiftad lag innebär att några sådana 

åtgärder inte får vidtas av någon och att försök till sådana 

åtgärder skall hindras och bestraffas. Därmed har statsmakterna 

förutom att hindra plundring också de facto 

fråntagit de anhöriga och närstående möjligheten att själva 

ta hand om sina avlidna. Visserligen kan det tyckas att sådana 

åtgärder i praktiken nära nog är ogörliga för den enskilde 

med tanke på de tekniska svårigheterna och stora 

kostnaderna. Härtill kommer att det från regeringens 

främsta företrädare uttalats att det allmännas resurser 

skulle sättas in för att hjälpa de berörda med ett omhändertagande 

av de omkomna, vilket alltså faktiskt inte kom 

att bli fallet. 

Av begravningslagens regler framgår att den avlidnes 

vilja i fråga om kremering och gravsättning skall följas så


långt det är möjligt. Den som ordnar med gravsättningen 

skall se till att detta sker. De anhöriga och närstående till 

de offer för Estoniaolyckan som inte har omhändertagits 

har inte haft möjlighet att fullgöra vad som normalt ankommer 

på dem i fråga om ordnandet med begravning. 

Stockholms tingsrätt har uttalat att lagstiftaren förutsett 

att praktiska och ekonomiska hinder kan omöjliggöra 

att den avlidnes önskan tillgodoses och att anhöriga till 

offer för Estoniaolyckan därför inte kan anses ha någon 

rättslig plikt att tillgodose de omkomnas önskemål om begravningsplats 

och inte heller någon rättslig plikt att för 

detta ändamål efterforska och bärga de omkomna. Hovrätten 

prövade inte i sak de anhörigas yrkande om fastställelse 

av en rätt för dem att efterforska och bärga de omkomna 

eftersom deras talan i den delen inte avsåg ett rättsförhållande, 

vilket är förutsättningen för att en fastställelsetalan 

skall tas upp till sakprövning. 48 

Huruvida regeringens ageranden rättsligt sett har 

kränkt den enskildes rätt har prövats i den europeiska 

kommissionen för de mänskliga rättigheterna i avseende 

på beslutet om övertäckning. 

I mål mellan två anhöriga och svenska staten 49 ville 

dessa anhöriga, få fastslaget att regeringens beslut att täcka 

över Estonia kränkte deras rätt till respekt för sitt privatoch 

familjeliv, närmare bestämt rätten att själva avgöra hur 

kvarlevorna efter deras anhöriga skulle behandlas. De anhöriga 

åberopade artikel 8 i konventionen angående skydd 

för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna 

enligt vilken offentlig myndighet, utom i vissa fall, 

inte får störa enskilds rätt till skydd för sitt privatoch 

familjeliv. 50 Staten bestred i och för sig inte att artikel 8 

eventuellt innefattar en rätt att ta hand om döda anhöriga. 

Staten menade dock att de anhörigas klagomål ändå skulle 

avvisas bl.a. eftersom statens agerande stod i överensstämmelse 

med svensk och internationell lag och sedvanerätt 

och eftersom beslutet syftade till att skydda intressena hos 

de anhöriga som vill betrakta platsen som en grav och att 

förhindra stöld av privat egendom. Kommissionen fann 

att beslutet om övertäckning inte visade någon bristande 

respekt för de anhörigas rätt till skydd för sitt privatoch 

familjeliv enligt konventionen. Kommissionen grundade 

sin bedömning på att det knappast var möjligt att tillfredsställa 

önskemålen från alla anhöriga och till att beslutet 

syftade till att skydda vraket från plundring men också att 

säkerställa friden för vraket som skulle betraktas som en 

begravningsplats. Kommissionen hänvisade i sitt beslut 

till att konventionen medger visst utrymme för bedömningar 

från statlig sida enligt artikel 8. 

De anhöriga hävdade också att de hade rätt av bestämma 

över begravningen av sina släktingar och att regeringens 

beslut kränkte deras rätt till religionsfrihet enligt 

artikel 9. 51 Kommissionen fann vid i sin prövning av 

detta klagomål inte något som tydde på en kränkning av 

artikel 9. 

1998 prövades på talan av andra anhöriga samma frågor 

på nytt av Europakommissionen. 52 Denna fann på 

samma skäl som i det tidigare fallet klagomålen ogrundade. 

Statsmakternas agerande innebär sålunda rättsligt sett 

inte en kränkning av de mänskliga rättigheterna enligt 

europakonventionen. Analysgruppen har dock erfarit att 

regeringens agerande av många ändå uppfattas som ett 

kränkande ingrepp i deras privatliv. Vid arbetet med den 

svenska begravningslagstiftningen framhölls att denna lag 

inte fick utformas så att den kunde uppfattas som att det 

offentliga på ett otillbörligt sätt blandade sig i privata angelägenheter. 

En bidragande orsak till att anhöriga upplever 

att staten har satt sig i deras ställe är den bristande 

kommunikationen mellan statsmakterna och den enskilde 

under beredningsprocessen. 

Det borde rimligtvis ha varit möjligt för statsmakterna 

att parallellt med de tekniska undersökningar som genomfördes 

under perioden oktober–december 1994 söka kontakt 

med de anhöriga för att utröna deras uppfattning om 

hur man borde förfara med de kroppar som kunde påträffas 

i vraket. Självfallet får man inte underskatta de praktiska 

svårigheterna med att finna och avgränsa gruppen av 

anhöriga och att inhämta deras mening. Möjligen skulle 

ett sådant arbete redan tidigt lett till slutsatsen att något 

samlat handlande med offentligt stöd inte var möjlig. Mot 

bakgrund av de yttranden som fällts på högsta politiska 

nivå om viljan att ställa resurser till förfogande framstår 

241

uppgiften att inleda och fullfölja sådana kontakter emellertid 

inte som olöslig. 

Det borde också rimligtvis ha varit möjligt för statsmakterna, 

om man velat göra allvar av de uttalanden som 

två regeringschefer offentligen framfört, att parallellt med 

övriga utredningar undersöka hur eventuella aktioner av 

de anhöriga själva för att bärga omkomna skulle kunna 

med statliga resurser underlättas, samordnas och organiseras 

för att uppnå resultat och undvika kaos och ovärdiga 

situationer. Även ett sådant utredningsarbete skulle 

mycket väl ha kunnat leda till slutsatsen att något samlat 

handlande inte var möjligt, och i sista hand till åtgärder av 

det slag som regeringen nu kom att besluta i december 

1994 och därefter. Som redan framhållits föreligger ingen 

rättslig skyldighet för staten att vidta åtgärder. 

Här gjorde den svenska regeringen vad som i efterhand, 

såsom situationen utvecklades, visat sig måste anses 

vara en grundläggande felbedömning. Visserligen kan inte 

något rättsligt övergrepp eller annat fel enligt vare sig in- 

242 


ternationell eller svensk lag läggas regeringen till last. Snarare 

handlar det om en psykologisk eller politisk felbedömning 

av det läge som inträdde genom de båda 

regeringschefernas uttalanden som av många kom att 

uppfattas som utfästelser. Statsmakternas handlande förefaller 

att utgöra den djupaste och starkaste grunden till det 

misstroende och missnöje som kommit att prägla många 

efterlevandes hållning till det offentliga agerandet i Estoniaärendet. 

Det skall tilläggas att statsmakternas agerande med 

största sannolikhet skulle ha accepterats utan invändningar 

om de statliga resurserna utan uppskov satts in på 

att så snart som möjligt bärga kropparna efter de omkomna 

som utan mycket stor fara och svårigheter var tillgängliga 

för dykare. Hade regeringen på detta sätt så att 

säga förlängt själva räddningsarbetet in i nästa fas, skulle 

många, kanske de allra flesta, av de negativa verkningar 

som det nu faktiskt valda agerandet utlöst förmodligen ha 

uteblivit.


15 

Prövningarna i orsaks- och ansvarsfrågorna 

I detta kapitel analyseras hur enskilda människor och svensk allmänhet påverkats 

av diskussionerna kring orsakerna till och frågan om ansvar för Estonias förlisning 

Analysgruppens granskningsuppdrag omfattar 

enligt uttryckligt uttalande direktiven inte den internationella 

haveriutredningens arbete och uppdrag. 

Det ligger vidare utanför analysgruppens befogenhet 

att göra någon form av överprövning av de bedömningar 

som åklagarna har gjort i ansvarsfrågan. Analysgruppen 

ska dock i sitt arbeta fästa särskild vikt vid de långsiktiga 

effekterna för de anhöriga och överlevande och försöka 

belysa de långsiktiga återverkningarna för vårt samhälle av 

Estoniakatastrofen och dess följder. Det finns därför anledning 

för analysgruppen att dröja vid frågan hur enskilda 

och allmänhet påverkas av orsaks- och ansvarsfrågorna. 

Orsaksfrågan fyra år efter förlisningen 

Vid oväntade och omfattande olyckor av Estoniakatastrofens 

slag uppkommer ofta spekulationer kring vad som orsakade 

händelsen och vem eller vilka som kan ha varit ansvariga 

för att den inträffade. Det föds tankar och rykten 

av skiftande innehåll, t.ex. olika typer av konspirationsteorier. 

Analysgruppens erfarenheter från möten med anhöriga 

och överlevande visar att sådana påståenden som 

har framförts i anledning av Estonias förlisning har påverkat 

människors förtroende för de svenska statsmakterna 

och myndigheterna. 

Tvivel har yppats om hållbarheten i den förklaring av 

olycksorsaken som har getts av den internationella haverikommissionen. 

53 Inbördes oenighet, avhopp och förseningar 

har skadat tilltron till den internationella haverikommissionen 

och därmed har även deras arbete och slutsatser 

fått svårare att nå allmän accentens. 

Förklaringen i den internationella haverikommissionens 

rapport ifrågasätts bl.a. bland anhöriga till omkomna, 

och frågan dryftas fortfarande emellanåt i massmedia. 

Direktivens uttryckliga begränsning av uppdraget har av 

gruppen tolkats så att den inte ägt föranstalta om egna tekniska 

expertutredningar rörande orsaksförloppet. Grup- 

243

pen har inte prövat trovärdigheten i olika utredningar och 

teorier, eftersom det inte ingår i direktiven. Analysgruppen 

kan för sin del endast fästa regeringens uppmärksamhet 

på att debatten om vad som orsakade Estonias förlisning 

fortfarande pågår. 54 

Åklagarnas prövning av ansvarsfrågan 

Så gott som omedelbart efter olyckan inleddes en förundersökning 

av Åklagarmyndigheten i Stockholm. Misstankarna 

gällde inledningsvis brotten grovt vållande till 

annans död och vårdslöshet i sjötrafik. För vållande till 

annans död döms den som av oaktsamhet orsakar annans 

död till fängelse i högst två år. Om brottet är grovt döms 

till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. 55 För 

vårdslöshet i sjötrafik döms den som brister i gott sjömanskap 

till förekommande av en olycka, om oaktsamheten 

inte är ringa. Straffet för detta brott är böter eller fängelse 

i högst sex månader. 56 Misstanke om att dessa brott förövats 

mot svenska medborgare utgjorde den rättsliga an- 

244 


knytningen till Sverige som var grunden för svensk åklagare 

att inleda förundersökning. Eftersom ansvarigt befäl 

omkom kunde misstanken om vårdslöshet i sjötrafik inte 

utredas. 

Efter juni 1995 har brottsmisstankarna, förutom vållande 

till annans död, gällt brott mot sjölagen (323 § 2 och 

3 styckena). För brott mot sjölagen enligt angivna lagrum 

döms redare till böter eller fängelse i högst sex månader 

om han försummat att avhjälpa fel eller brist i fartygets 

behöriga skick varom han ägt eller bort ägt vetskap eller 

till böter eller fängelse i högst två år om han, såvitt det var 

honom möjligt, har underlåtit att hindra fartyget att gå till 

sjöss, när förestående resa på grund av fel eller brist i fartygets 

behöriga skick kunde bli förenad med allvarlig fara för 

de ombordvarande. 

Av åklagarens beslut att lägga ned åtalet framgår det att 

förundersökningen även omfattat frågor om oaktsamhet 

vid konstruktion, byggande, klassning och myndighetskontroll 

av fartyget.


Förundersökningen lades ned eftersom den handläggande 

chefsåklagaren bedömde att brott inte kunde styrkas. 

Vid överprövningen delade överåklagaren den bedömningen. 

Det betyder att åklagarna har funnit att det 

inte går att bevisa att något brott har begåtts. Chefsåklagaren 

har anfört: ”En grundförutsättning för att ens 

kunna delge någon misstanke om att ha orsakat 852 människors 

död är att orsaken till olyckan är klarlagd bortom 

rimligt tvivel”. 

Åklagarens bedömning i ansvarsfrågan har grundats på 

utredningar i orsaksfrågan som har utförts av andra. Efter 

att ha redogjort för den internationella haveriutredningens 

och den tyska expertgruppens utredningar som ger 

olika förklaringar till olycksorsaken konstaterar åklagaren 

att ingen av dessa enligt hans mening helt klarlägger 

händelseförloppet och att ingen av dessa utredningar heller 

kan avfärdas till förmån för den andra. En ny utredning 

skulle enligt åklagarens bedömning inte förklara olyckan 

på ett sådant sätt att orsaken blev otvetydigt klarlagd. 

Åklagarna har hänvisat till att uppgiften att utreda orsakerna 

till en olycka är Statens haverikommissions 

författningsenliga ansvar. I fallet Estonia hade dock Statens 

haverikommission inget utredningsansvar enligt lag 

eftersom svensk lagstiftning, lagen om utredning av 

olyckor, inte var tillämplig. Statens haverikommission 

hade i stället till följd av ett regeringsbeslut i uppgift att 

biträda i utredningsarbetet med anledning av färjans förlisning. 

Utredningsansvaret låg hos den internationella 

haverikommissionen. Även i detta fall måste det anses vara 

en med hänsyn till tillgång till resurser och kompetens 

rimlig ordning att åklagaren inte genomför en egen parallell 

utredning av de tekniska orsaksfrågorna. 

Orsaks- och ansvarsfrågorna är intimt sammankopp- 

lade. Även om de olika utredande myndigheternas uppgifter 

skiljer sig, har ett klarläggande av händelseförlopp och 

orsakerna till en olycka avgörande betydelse för en bedömning 

av ansvarsförhållandena. Därmed är emellertid 

inte sagt att ett klargörande av orsaken till en olycka alltid 

leder till att någon kan dömas för brott. Analysgruppen 

finner på denna punkt anledning att erinra om att beviskraven 

i brottmål är, och bör vara, mycket höga. Det 

räcker inte med att det bortom varje rimligt tvivel kan 

konstateras att något objektivt sett har varit fel. Det krävs 

även att det kan bevisas att någon med avsikt eller av oaktsamhet 

har orsakat felet och att detta är skälet till att en 

viss effekt har inträtt. 

Reaktioner hos anhöriga 

Genom den internationella haverikommissionens rapport 

har orsakerna till olyckan enligt åklagaren inte klarlagts på 

ett sådant sätt att han har kunnat framställa ett straffrättsligt 

ansvarsyrkande. Analysgruppen lägger inte några 

synpunkter på åklagarnas beslut i sak. Efter omfattande 

kontakter med anhöriga och överlevande kan analysgruppen 

dock slå fast att det förhållandet att samhället inte 

ställer någon till svars för brottslig gärning i samband med 

olyckan har lett till frustration hos många anhöriga och 

gett näring till misstankar om att något döljs i fråga om 

Estonias förlisning. 

Slutsatser 

• Debatt om vad som orsakade Estonias förlisning pågår 

fortfarande. 

• Analysgruppen har erfarit att många anhöriga är 

frustrerade över att ingen ställs till svars för Estonias 

förlisning. 

245

1 27 § räddningstjänstlagen (1986:1102) och 1 § 2 st. 4 punkten förordningen 

(1995:589) med instruktion för Sjöfartsverket. 

2 69 § räddningstjänstlagen. 

3 5.13.2 i 1979 års internationella sjöräddningskonvention som trädde i kraft i 

Sverige 1985 (SÖ1986:29) och i Finland 1986. 

4 5.13.1 i 1979 års internationella sjöräddningskonvention. 

5 Remote Operated Vehicle eller fjärrstyrda farkoster. 

6 Se 18 kap. 6–19 §§ sjölagen (1994:1009) som trädde i kraft den 1 oktober 1994 

och för tiden före dess 301–315 §§ Sjölagen (1891:35 s.1). 

7 Med allvarlig olycka avses här en olycka där fem eller fler människor har omkommit 

eller där skador uppstått på miljön eller omgivningen för mer än 20 miljoner 

kronor. Även händelser som inte är av allvarlig art skall undersökas om det är 

påkallat ur säkerhetssynpunkt. I så fall skall undersökningen göras av Sjöfartsverket 

när det gäller sjöfartsolyckor. 3 § förordningen (1990:717) om undersökning 

av olyckor. 

8 SOLAS trädde i kraft för Sverige under 1980 (se SÖ 1995:90–91), för Finland under 

1981 och för Estland under 1992. 

9 8 § 2 st. förordning om undersökning av olyckor. IMO, International Maritime 

Organisation är ett organ inom FN med ansvar bl.a. för att förbättra sjösäkerheten. 

10 Cooperation in Maritime Casualty Investigations, Resolution A.637(16). 

11 Vid en IMO-konferens i november 1997 antogs resolution A.849(20), Code for the 

investigation of marine casualties and incidents, genom vilken resolution 

A.637(16) upphävs. 

12 Havsrättskonventionen upprättades 1982, då den undertecknades av bl.a. Sverige 

och Finland. Konventionen kan dock inte träda i kraft förrän den ratificerats av 

ett visst antal stater och det skedde inte förrän den 16 november 1994. Sverige 

och Finland ratificerade konventionen den 25 juni 1996, vilket innebär att den 

för Sveriges och Finlands del trädde i kraft en månad senare. Redan när en stat 

har undertecknat en konvention anses staten vara bunden att verka i 

konventionens anda. Estland har varken undertecknat eller ratificerat 

konventionen. Stora delar av havsrättskonventionen anses dock vara folkrättslig 

sedvanerätt och därigenom bindande även för stater som inte formellt anslutit 

sig till konventionen. 

13 Se angående detta stycke 2 kap. brottsbalken. 

14 1 § förordning (1988:14) med instruktion för Sjöfartsverket, som gällde vid tiden 

för Estonias förlisning, och 1 § i nu gällande förordning (1995:589) med instruktion 

för Sjöfartsverket samt 3 § förordning (1990:717) om undersökning av 

olyckor enligt vilken Sjöfartsverket skall utreda sjöfartsolyckor som inte är av 

allvarlig art om det är påkallat från säkerhetssynpunkt och det inte är fråga om 

militär sjöfart. 

15 Regeringens proposition 1991/92:70 om vissa ändringar i räddningstjänstlagen s. 

7. 

16 2 § räddningstjänstlagen. 

17 27 a § räddningstjänstlagen. 

18 Regeringens proposition 1991/92:152 om hälso- och sjukvårdens ansvar vid 

dödsfall, s. 15. 

19 2 c § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). 

20 2 c § hälso- och sjukvårdslagen. 

21 Prop. 1991/92:152, s. 14. 

22 Stockholms tingsrätts 1996-01-16 DT 42, Svea hovrätts dom 1996-03-29 DT 13. 

Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd. 

246 

NOTER 

NOTER 

23 Se 1 § förordning om instruktion för Sjöfartsverket (1995:589), tidigare 

(1993:928). 

24 Ingvar Carlssons och Carl Bildts anföranden i riksdagen den 15 december 1994 

rörande Estonia återges i sin helhet i avsnittet Bilagorna. 

25 Regeringens proposition 1994/95:148 om transplantationer och obduktioner 

m.m., s. 67. 

26 13 och 17 §§ lagen (1995:832) om obduktion m.m. 

27 5 kap. 1–2 §§ begravningslagen. 

28 Regeringens proposition 1990/91:10 med förslag till begravningslag s. 4. 

29 5 kap. 5 § begravningslagen. 

30 2 kap. 1 § begravningslagen. 

31 5 kap. 5 § begravningslagen och 30 § begravningsförordningen (1990:1147). 

32 Ovanstående uppgifter är hämtade från professor emeritus i etnologi vid Lunds 

universitet Nils-Arvid Bringeus arbete ”Död och begravning från ett kulturhistoriskt 

perspektiv”, som utförts på uppdrag av analysgruppen. 

33 Se Svenska kyrkans centralstyrelses yttrande i de refererade rättsfallen från 

Regeringsrätten, RÅ 1991 ref. 93. Tre av ledamöter i Svenska kyrkans församlingsoch 

pastoratsförbunds styrelse uttryckte att gravfrid även kan ses i skenet av att 

någon har en grav att gå till. Att en människa kan stilla sin sorg genom kärleksfull 

vård av en gravplats i vetskap om att den anhörige ligger just där. 

34 16 kap. 10 § brottsbalken. 

35 11 kap. 4 § strafflagen före 1948 års strafflagsrevision. 

37 Beckman, Nils m.fl. Brottsbalken jämte förklaringar, band 2, s. 272. 

38 Jarberorg, Nils, Brotten Tredje häftet Brotten mot allmänheten och staten., s. 120 

och Falk, Per, Straffrätt och territorium, s. 252. 

39 6 kap. begravningslagen (1990:1144). 

40 Prop. 1990/91:10, s. 36–37 och rättsfallen refererade i RÅ 1994 ref. 93. 

41 16 § lagen om obduktion m.m. 

42 Artikel 87 havsrättskonventionen. 



45 Artiklarna 149 och 303 havsrättskonventionen. 

46 Prop. 1994/1995:190 sid 9. 

47 Stockholms tingsrätts, avd. 4:4, dom den 16 januari 1996, DT 42 och Svea 

hovrätts dom den 29 mars 1996, DT 13. 

48 Se föregående not. 

49 Målet Bendréus mot Sverige MR 68/1996. 

50 I artikel 8 i konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de 

grundläggande friheterna stadgas: 

1. Envar har rätt till skydd för sitt privatoch familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. 

2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag 

för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt 

med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska 

välstånd, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården, skyddandet 

av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter. 

51 I artikel 9 slås vars och ens rätt till religionsfrihet fast. Denna rätt innefattar bl.a. 

att alla har rätt att utöva sin tro genom iakttagande av religiösa sedvänjor. Envars 

frihet att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar 

som är angivna i lag i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna 

säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, hälsovården, skyddandet 

av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.

52 Målet Lennart Berglund m.fl. mot Sverige, MR/ER 66/1988. 

53 Se bl.a. Den tyska expertgruppen för utredning av förlisningen av M/S Estonia, 

skeppsbyggnadsingenjören Anders Björkmans bok ”Lies and truths about the M/V 

Estonia accident”, Christer Lindvalls artikel i Nautisk tidskrift 1/98 ”Sveriges 

fartygsbefärlsförenings ståndpunkt: Estonia var inte sjövärdig, Nigel Lings artikel 

i Nautisk Tidskrift april 1998 och professorn i marin konstruktionsteknik Anders 

Ulfvarsons arikel i Svenska Dagbladet den 23 september 1998. 

54 Se exempelvis: Svenska Dagbladet, Brännpunkt, den 3 augusti 1998 (Anders 

Björkman), den 23 september 1998 ( Anders Ulfvarson), den 30 september 1998 

(Madli Vitismann) och den 14 oktober 1998 (Anders Björkman). 

Finanstidningen den 4 februari 1998 (Åke Sundström), den 25 mars 1998 (Anders 

Björkman), den 2 april 1998 (Johan Fransson och Anders Björkman), den 15 maj, 3 

juni och 1 oktober 1998 (Knut Carlqvist). 

The Naval Architect april 1998 (Nigel Ling) och september 1998 (Mikael Huss, 

Tuomo Karppinen och Klaus Rahka). 

Nautisk Tidskrift 1/98 (Christer Lindvall) 

Den 18 november 1998 håller Internationella Transportarbetarfederationen och 

Nordiska Transportarbetarfederationen en konferens med anledning av det brittiska 

konsultföretaget Burness, Corlett & Partners kritiska utvärdering av den internationella 

haverikommissionens rapport. 

55 3 kap. 7 § brottsbalken. 

56 Se 324 § sjölagen (1891:35) som gällde vid tiden för olyckan, jfr. 20 kap. 2 § 

sjölagen (1994:1009). 

NOTER 

247

248 

REKOMMENDATIONEN 

AVSNITT 5 EN PRESENTATION AV ANALYSGRUPPENS REKOMMENDATION

Direktiven 

Analysgruppens uppdrag är i korthet att granska olika 

myndigheters och andra offentliga organs agerande efter 

Estoniaolyckan. Även andra aktörers agerande ska belysas. 

Särskild vikt skall fästas vid frågan om rätt myndighet agerat, 

vid informationsinsatserna samt vid bemötandet av 


Olyckan innebar stort mänskligt lidande och en prövning 

för det svenska samhället. Många beslut fattades efter 

svåra överväganden, beslut som i efterhand har väckt kritik. 

Direktiven uttrycker oro över att besluten kan ha lett 

till att en förtroendeklyfta skapats mellan medborgare och 

det offentliga Sverige. 

Den samlade kritiken ledde till att analysgruppen tillsattes 

på hösten 1997 efter överläggningar mellan regeringen 

och företrädare för riksdagspartierna. 

Direktiven betonar vikten av att analysgruppen i sitt 

arbete tar stor hänsyn till de långsiktiga effekterna för anhöriga 

och överlevande. Det anges särskilt att en referensgrupp, 

bestående av representanter för anhöriga och överlevande, 

måste tillsättas och att arbetet skall präglas av stor 

öppenhet – det innebär t.ex. att hearings och seminarier 

bör arrangeras och att flera delrapporter bör presenteras. 


Inledning 

Förtroende och försoning 

Analysgruppen ser granskningen mot bakgrund av 

direktivens formulering om att den är särskilt viktig för att 

stärka allmänhetens förtroende för statsmakternas och det 

offentliga Sveriges agerande i samband med svåra olyckor. 

Det är analysgruppens förhoppning att gruppens 

granskning skall bidra till att föra frågan om Estonia till en 

slutpunkt, som präglas av försoning och kan accepteras av 

så många människor som möjligt. För att så skall kunna 

ske är det nödvändigt att bringa klarhet i samhällets hantering 

av olyckan och dess följder, att skapa förutsättningar 

för att anhörigas och överlevandes livssituation underlättas 

samt att bidra till att samhällets framtida katastrofberedskap 

utvecklas. 

Analysgruppen vill i samband med denna förhoppning 

dock erinra om att en stor olycka, präglad av lidande och 

död, förblir en olycka. Det är inte möjligt att i efterhand 

vända den till något gott. 

Arbetssätt 

Initialt bestod analysgruppens arbete av informationsinhämtande. 

Ett hundratal intervjuer med företrädare för regering, 

249

myndigheter, politiska partier och organisationer genomfördes. 

4 expertseminarier arrangerades. Material som på 

olika sätt belyser t.ex. information och bemötande av anhöriga 

och överlevande efter olyckan insamlades. 

I samtliga dessa sammanhang har analysgruppen mötts 

av stor öppenhet och vilja att redovisa beslutsprocesser 

och bakomliggande resonemang. 

Arbetet har givit ett omfattande och unikt underlag, 

som gör det möjligt att relativt detaljerat beskriva och analysera 

de processer och överväganden, som lett fram till de 

beslut som fattats med anledning av Estonias förlisning. 

Analysgruppen har fäst stort avseende vid kontakterna 

med anhöriga och överlevande. En referensgrupp bildades 

redan i inledningen av arbetet med företrädare för de 

anhöriga och överlevandes organisationer. Referensgruppen 

har nära kunnat följa arbetet och bidragit med 

värdefulla kunskaper och erfarenheter. 

Möten med anhöriga och överlevande genomfördes 

under våren 1998 på de orter som särskilt drabbades av 

olyckan, möten som följdes upp av en videokonferens som 

riktades till samma orter i början av juni. Under arbetets 

gång har analysgruppen även tagit del av ett stort antal 

brev och telefonsamtal från anhöriga och överlevande. 

Resor till Estland och Finland har bidragit till att fördjupa 

bilden av anhörigas och överlevandes situation efter 

olyckan och öka kännedomen om hur olika myndigheter i 

dessa länder har agerat i. 

Analysgruppens möten med flera hundra anhöriga och 

överlevande har tillfört granskningen viktiga perspektiv. 

Gruppen vill uttrycka stor tacksamhet över att så 

många människor trots sorgen velat dela med sig av sina 

erfarenheter och känslor. Det har givit viktigt underlag för 

bedömningen av informationsfrågorna och myndigheternas 

och andras bemötande av dem som drabbats av 

olyckan. 

250 


Rapporter 

Analysgruppen presenterar sina överväganden i två delrapporter 

samt en slutredovisning under vintern 1999. 

I denna första delrapport behandlas framförallt bärgningsfrågan 

och de anhörigas livssituation. I den andra 

rapporten behandlas frågor som rör samhällets beredskap 

för olyckor och katastrofer. I den tredje rapporten sammanfattas 

analysgruppens granskning. 

I denna delrapport har givits en omfattande beskrivning 

av händelserna efter olyckan. Det innebär att olika 

aktörers agerande belyses. De ofta komplicerade frågor, 

överväganden och beslut som regeringen och olika myndigheter 

ställdes inför beskrivs. Relationerna och bemötandet 

av anhöriga och överlevande lyfts fram. 

Beskrivningen har givit underlag för en analys av olika 

aktörers agerande och av de beslut som fattats i samband 

med Estoniaolyckan. Analysen utgår från de huvudfrågor 

som anges i direktiven gällande huruvida rätt myndighet 

har agerat, om någon myndighet har underlåtit att agera, 

hur informationsfrågorna och kontakterna med anhöriga 

och överlevande har hanterats. 

Beskrivningen och analysen leder fram till den övergripande 

rekommendationen, som formuleras i detta avslutande 

avsnitt. Direktiven ger stor frihet i uppläggningen 

av arbetet och kräver inte att analysgruppen skall 

lämna rekommendationer. Den alltjämt kvardröjande 

ovissheten kring Estoniakatastrofen och det förhållande 

att något slutligt avgörande inte anses ha fattats har dock 

lett analysgruppen fram till uppfattningen att den bör 

lämna rekommendation om vad som skall ske med de 

omkomna och det förlista fartyget.

Olyckans väldighet 

Estoniakatastrofen var en nationell och internationell 

olycka av en väldighet, som ställde det svenska samhället 

liksom berörda grannländer inför frågor av en art som i 

varje fall vårt land inte hade någon erfarenhet av. 

Estonias förlisning påverkade framförallt livet för tusentals 

enskilda människor; det finns skäl att dröja vid deras 

perspektiv. 

137 människor överlever. Ingen av dem kommer någonsin 

att glömma den stormiga septembernatten 1994. 

Några bär på känslor av skuld, många funderar ännu kring 

hur de skall använda den gåva som det innebar att bli räddad. 

Många har känt sig glömda och osynliggjorda, som 

om deras upplevelser ingenting varit värda. 

852 människor omkommer. Händelsen kommer att 

påverka barn, syskon, föräldrar, övrig släkt och vänner för 

återstoden av deras liv. Somliga kommer efter att ha bearbetat 

upplevelsen att kunna gå vidare men för andra 

kommer sorgen att vara en börda för överskådlig framtid. 

95 omkomna människor omhändertas. De förs till sin 

hembygd och begravs där. 


1 

Bakgrund till rekommendationen 

Av de omkomna saknas ännu 757 människor. Många 

av dem finns kvar inne i vraket, i hytter eller gemensamma 

utrymmen. Många anhöriga har lärt sig att leva med bilden 

av havet som den våta graven; de har skapat uthärdliga 

och rentav tröstande bilder av det som har skett. För 

många andra anhöriga är Estonia endast en olycksplats. 

Till sorgen har lagts bitterheten över att ingenting gjordes 

för att omhänderta de omkomna. 

Estonia har också påverkat livet för många människor 

som på något sätt kom i kontakt med olyckan. För den 

som fanns i Estonias färjeterminal för att ge tröst, för 

beslutsfattaren inom departement och myndigheter, för 

polisen som bar fram sorgens besked, för den som arbetade 

i den lokala krisgruppen. Alla påverkades. Få kan 

glömma. 

Estoniaolyckan påverkade den svenska allmänheten. 

Nationen förenades i sorgen efter de omkomna. Den kollektiva 

sorgen kan nu sägas ha bleknat. 

Trots det är Estonia nära. 

Fartyget är nära i fysisk mening. Andra fartyg passerar 

olycksplatsen flera gånger varje dygn; fartyget finns som 

251

en ständig påminnelse. Djupet är inte alltför stort, det är 

möjligt att dyka och att arbeta där. Inom några år kommer 

tekniken kanske att göra det möjligt också för fritidsdykare 

att komma i Estonias närhet. Privata expeditioner 

har redan gjorts, i syfte att omhänderta egna anhöriga. 

Fartyget är nära också i en annan mening: dels därför 

att händelsen påverkar så många människors liv, dels därför 

att många inte har accepterat de fattade besluten. Under 

år har Estonias öde väckt debatt, ifrågasättande och 

missnöje. Hon har blivit symbol för något som visade sig 

utomordentligt svårt för politiker, myndigheter, medier, 

kyrkor, samfund och organisationer att hantera, all god 

vilja till trots. 

Nationell olycka 

Olyckans karaktär och omfattning uppfattades och behandlades 

som en nationell katastrof. 

Det var rimligt och självklart att Estoniaolyckan och 

dess konsekvenser redan inledningsvis kom att behandlas 

på högsta politiska nivå. Det är vidare analysgruppens 

slutsats att rätt myndighet har agerat i relevanta frågor och 

att ingen myndighet har underlåtit att agera. 

Det finns mot den bakgrunden enligt analysgruppens 

mening inte skäl att principiellt och generellt utdöma 

agerandet hos svenska myndigheter och andra organ, som 

inadekvat, olämpligt eller inkompetent. 

I det mycket stora material som analysgruppen samlat 

finns åtskilliga exempel på förvirring, rådlöshet, bristande 

fantasi och även bristande förmåga att visa inlevelse och 

deltagande både hos myndigheter och enskilda ansvariga, 

men det finns också talrika exempel på motsatsen. 

Analysgruppen har mött många exempel på initiativförmåga, 

uppfinningsrikedom, självuppoffrande enskilda 

insatser, rådighet och förmåga att visa och förmedla 

mänsklig värme. Endast i mycket få fall har det verkligen 

brustit i god vilja och strävan att göra det bästa i en mycket 

svår och för många helt ovan situation. En del av de ansvariga 

som var överraskade och oerfarna handlade på ett sätt 

som ibland var mindre genomtänkt eller mindre lämpligt. 

252 


Uttalanden om omhändertagande och bärgning 

Analysgruppen har såväl i den beskrivande som i den analyserande 

delen av rapporten återgivit de uttalanden som 

gjordes av Carl Bildt och Ingvar Carlsson, avgående respektive 

tillträdande statsminister, under dagarna efter 

olyckan. Uttalandena var olika i sak, men bidrog ändå till 

intrycket att det rådde politisk enighet om att göra allt för 

att få hem de omkomna. Båda uttalandena utgick från djup 

förståelse för de anhörigas livssituation och från att det 

inte skulle resas några ekonomiska hinder för att vidta 

nödvändiga åtgärder. 

Ingvar Carlssons uttalande om att alla ansträngningar 

måste göras för att få upp fartyget fick avgörande betydelse 

för regeringens och myndigheternas beredning av 

bärgningsfrågan. 

I praktiken kom beredningen helt att inriktas på att 

bärga fartyget. Andra möjligheter att omhänderta de omkomna 

kom i skymundan. Det gäller omhändertagande 

såväl i nära anslutning till olyckan som i ett senare skede. 

Uttalandet var väsentligt för många anhöriga och överlevande. 

Det uppfattades som en utfästelse, ett löfte. 

Det blev av överordnad vikt att anhöriga skulle få besked 

före jul – motivet var sannolikt att julen skulle ge enskilda 

möjlighet att få frid i sitt sorgearbete. 

Det är analysgruppens intryck att sorgearbetet för 

många enskilda vävdes samman med förhoppningen att 

man skulle få hem de omkomna. Beslutet om att inte 

bärga fartyget och att inte omhänderta de omkomna 

väckte stor besvikelse och till och med bitterhet. Det kom 

att uppfattas av många som ett löftesbrott präglat av bristande 

lyhördhet för de anhörigas livssituation. 

Ingvar Carlssons uppriktiga beklagande och uttryck 

för förståelse av att regeringsbeslutet, som tillkännagavs 

från riksdagens talarstol den 15 december 1994, för många 

anhöriga skulle väcka besvikelse nådde uppenbarligen aldrig 

fram. Hos stora grupper fick beslutet inte heller acceptans. 

Analysgruppen vill återigen understryka att de uttalanden 

som gjordes i samband med olyckan var rimliga. Avsikten 

var att ge tröst och även att tjäna till vägledning för 

den fortsatta behandlingen av olyckans konsekvenser. I ef-

terhand framstår det emellertid som uppenbart att uttalandena 

och den fortsatta beredningsprocessen borde 

präglats av större tydlighet när det gällde att inriktningen 

var att pröva och utreda möjligheterna av en bärgning och 

att redovisa svårigheterna med att genomföra den. 

Regeringens hållning förtydligades aldrig av regeringschefen 

– agerandet kom istället av många anhöriga att 

uppfattas som att regeringen sviktade i sin övertygelse 

utan att vilja stå för det. 

Omhändertagande av omkomna i direkt samband med 

olyckan 

Analysgruppen har ingående diskuterat frågan om varför 

räddningsarbetet inte direkt övergick i ett omhändertagande 

av de omkomna. Det har konstaterats att ägare av 

fartyg inte har något ansvar. Det ingår inte i 

räddningstjänstens uppgifter att omhänderta omkomna. 

Det finns inte några internationella överenskommelser 

om omhändertagande på det fria havet, där Estonia ligger. 

Inte heller finns det någon svensk lagstiftning som reglerar 

detta. Det finns således ingen skyldighet för vare sig den 

svenska regeringen eler någon myndighet att omhänderta 

omkomna. 

Mot detta kan vägas statsmakternas möjlighet att agera i 

ett extraordinärt läge som Estonias förlisning. Vid en 

granskning av förhållandena finner analysgruppen att det i 

den akuta situationen saknades resurser för efterforskning 

och omhändertagande genom ROV och mättnadsdykning. 

Det fanns således ingen praktisk möjlighet att 

inleda ett omhändertagande under de första dygnen. 

Det framstår dock i efterhand som rimligt att regeringen 

mer ingående skulle ha låtit pröva frågan om ett 

omhändertagande av omkomna inuti och utanför fartyget 

genom mättnadsdykning. Dykningar skulle ha kunnat ske 

under hösten 1994, utan att för den skull störa 

beredningsprocessen rörande bärgning av fartyget. 

Analysgruppen har tidigare konstaterat att denna möjlighet 

inte heller prövades i samband med dykningarna i december 

1994. 


Beredningsprocessen 

Beslutet om att inte bärga Estonia föregicks av en 

beredningsprocess på central myndighetsnivå i enlighet 

med svensk förvaltningstradition. Analysgruppen finner 

inga skäl att rikta klander mot de framtagna utredningarna, 

även om enskildheter i materialet kan kritiseras. Att 

varje åtgärd måste föregås av grundlig utredning var självklart. 

Det finns dock inslag i beredningsprocessen, som förtjänar 

principiell kritik. 

Orimlig börda för utredaren 

I efterhand kan konstateras att Sjöfartsverket internt hanterade 

sitt uppdrag så att en person, Sjöfartsverkets jurist, 

fick en orimlig arbetsbörda. I praktiken kom han att på 

egen hand utföra verkets utredningar, som fick avgörande 

betydelse för regeringens beslut. Det hade varit rimligt att 

Sjöfartsverkets ledning givit uppdraget till en grupp av experter. 

Anhöriga och överlevande utestängdes 

Anhöriga och överlevande ger en samstämmig bild av att 

de genom regeringens val av utredningsform utestängdes 

från beredningsprocessen. Deras uppfattningar avfärdades. 

Inga ansträngningar gjordes för att inhämta deras 

synpunkter. Det är analysgruppens uppfattning att anhöriga 

och överlevande inte blev bemötta på det sätt som situationen 

krävde. 

Kommunikationen med anhöriga och överlevande led 

av avsevärda brister. Inom Regeringskansliet upprättades 

aldrig någon organisation för att möta brev och samtal 

från anhöriga och överlevande. Bristen på systematik 

innebar att de berördas erfarenheter ej togs tillvara. 

Denna brist ledde även till att det skapades ett utomordentligt 

tryck på enskilda befattningshavare. Först under 

1996 gavs ett särskilt uppdrag till Styrelsen för psykologiskt 

försvar. 

Etiska rådets roll 

Analysgruppen vill vidare uttrycka tveksamhet till det 

Etiska rådets roll och uppdrag. Uppdraget och direktiven 

253

var otydliga. Som rådet tolkade uppdraget blev uppgiften 

och tidsplanen inte rimlig. Det är inte möjligt att genom 

samlad dokumentation följa hur dess ställningstaganden 

växte fram. Det är en brist som är uppenbar eftersom ställningstagandet 

utgjorde ett väsentligt underlag i regeringens 

beslut. 

Filmerna från dykningarna 1994 

Analysgruppen vill också uttrycka förvåning över att ingen 

beslutsfattare såg filmerna från dykningarna i december 

1994. Istället valde man att förlita sig på de skildringar av 

förhållandena i fartygets inre som gavs vid föredragningar 

av Sjöfartsverket. Det är analysgruppens intryck att dessa 

skildringar i hög grad påverkade såväl det etiska rådets 

ställningstaganden som regeringens beslut. 

Analysgruppen har som tidigare beskrivits sett delar av 

filmerna från dykningarna. Ett huvudintryck är att de 

många kroppar av omkomna som filmades var relativt 

välbehållna och vid tidpunkten för dykningen möjliga att 

identifiera. Det framstår i efterhand som anmärkningsvärt 

att dykarnas uppdrag inte omfattade åtminstone ett omhändertagande 

av de omkomna som på ett relativt enkelt 

sätt kunnat föras upp till ytan. 

254 


Regeringens beslut i bärgningsfrågan 

Regeringens beslutsunderlag visade att det var tekniskt 

och juridiskt möjligt att bärga fartyget. Motiven till att regeringen 

trots detta frångick innebörden av 

statsministerns tidigare uttalande är andra. Det är analysgruppens 

intryck att komplexiteten av en bärgningsoperation 

var den främsta orsaken till regeringens beslut att 

inte bärga fartyget. Flera faktorer bidrog till detta: det 

stora antalet omkomna, de fysiska och psykiska riskerna 

för personalen, de praktiska svårigheterna att hinna med 

att identifiera alla omkomna, mediernas förmodade närgångna 

bevakning av operationen. 

Analysgruppen har inte sett det som sin uppgift att försöka 

överpröva regeringens beslut. Motiven för att inte 

bärga fartyget ter sig rimliga och förståeliga också i efterhand. 

Regeringen kunde inte förutse de långsiktiga konsekvenserna 

av de samlade besluten i Estoniafrågan, att 

Estonia ännu fyra år senare kan beskrivas som ett sår i det 

svenska samhället. Besluten om att inte bärga utan istället 

övertäcka fartyget med en konstruktion av betong vann 

aldrig den acceptans, framförallt hos många av de närstående, 

som var en nödvändig förutsättning för att Estoniaolyckan 

skulle kunna läggas bakom oss.

Anhörigas livssituation 

Det är analysgruppens uppfattning att många, förmodligen 

en majoritet, av de anhöriga har haft mycket svårt att 

acceptera beslutet att inte bärga fartyget eller omhänderta 

de omkomna. Hos många av dem som analysgruppen 

mött finns fortsatt sorg och starka känslor av att ha ställts 

utanför. 

Uttalandena om bärgning av fartyget alternativt omhändertagande 

av de omkomna uppfattades som ett löfte. 

Detta bröts utan att de anhöriga fick komma till tals. 

Många av dem beskriver det som att de blev omyndigförklarade. 

Analysgruppen har också mött anhöriga som ger en 

annan bild av sin livssituation. De menar att de har kunnat 

gå vidare i sitt sorgearbete, att de har fått frid med de beslut 

som fattats. För dem är havet en värdig grav. 

Analysgruppen har djup respekt för båda förhållningssätten. 

Frågan om övertäckning har ofta återkommit i analys- 


2 

Överväganden 

gruppens kontakter med anhöriga och allmänheten. Intrycket 

är entydigt. Beslutet om att täcka över Estonia 

med en konstruktion av betong har aldrig accepterats av 

anhöriga och avvisas oavsett vilken inställning man har i 

bärgningsfrågan. 

Anhörigas rätt att besluta om begravning 

Enligt svensk rätt har det allmänna inte företräde framför 

enskilda rättsägare att fatta och genomföra beslut om tillvaratagande 

av avlidnas kroppar och föranstalta om begravning. 

Även om det i fallet med Estonia kan ha ansetts praktiskt 

omöjligt för anhöriga att omhänderta de omkomna 

följer inte att statsmakterna kan bortse från enskild rätt. I 

Estoniafallet tillkommer att det från regeringens högsta 

ledning uttalats att alla resurser skulle sättas in för att 

hjälpa de berörda i den uppgift de annars skulle ha stått 

inför på egen hand. 

Nu kom den offentliga insatsen att i praktiken inne- 

255

ära ett hinder för de enskilda att fullgöra vad de i flera fall 

uppfattade som sin rättighet och skyldighet. Statsmakterna 

har bland annat genom den till sitt syfte i och för sig 

legitima åtgärden att fridlysa området kring Estonias vrak 

faktiskt förhindrat dem som enligt gällande regler ansvarar 

för begravning att ens försöka att fullgöra vad som normalt 

kommer an på dem. 

Internationell jämförelse 

Analysgruppen har studerat ett antal större internationella 

olyckor som ägt rum under senare år och funnit att paralleller 

kan dras mellan vissa av dessa och Estoniaolyckan. 

Vid en jämförelse visar det sig exempelvis att omständigheterna 

kring olyckshändelsen med den norska 

oljeplattformen Alexander Kielland och den polska färjan 

Jan Heweliusz är sådana att värdefulla kunskaper kunde ha 

inhämtats genom erfarenheterna av den politiska hanteringen 

i båda dessa fall. 

I det ena fallet, Alexander Kielland-olyckan, gjordes 

uttalanden av regeringschefen liknande dem som gjordes 

av de svenska regeringscheferna, vilket användes av anhöriga 

i kampen om att få oljeriggen bärgad och de omkomna 

omhändertagna, vilket också skedde tre och ett 

halvt år efter olyckan. I det andra fallet, Jan Heweliuszolyckan, 

tog den svenska regeringen initiativ till en propå 

om bärgning, som framfördes till den polska regeringen, 

med uppgivande av anhörigas livssituation som främsta 

orsak till denna önskan. Även efter denna olycka utlöstes 

starka reaktioner bland anhöriga och påtryckningar utövades 

för att få till stånd ett omhändertagande, vilket dock 

inte skedde. 

Oljeplattformen Alexander Kielland 

Oljeplattformen Alexander Kielland välte i Nordsjön i 

mars 1980. 123 personer omkom och 89 räddades. Direkt 

efter olyckan uttalade den norske regeringschefen att riggen 

och de omkomna skulle bärgas. De anhöriga tyckte 

emellertid ganska snart efter olyckan att regeringen föreföll 

passiv. Ett misslyckat försök att vända riggen gjordes 

under hösten samma år. Efter regeringsskiftet i september 

1981 redovisade regeringen i maj 1982 att man hade för 

256 


avsikt att sänka plattformen och således inte omhänderta 

de omkomna. 

Efter starka påtryckningar från anhöriga bärgades 

oljeriggen efter tre och ett halvt år. Sex omkomna 

omhändertogs, men 30 personer saknas fortfarande. De 

som fick hem sina anhöriga uttryckte att de därmed fick 

ro. De som inte fick hem sin anförvant menade att de nu 

var förvissade om att allt hade gjorts som kunde göras och 

att inga tekniska eller ekonomiska hinder fått stå i vägen 

för insatser. De uttryckte att de tack vare denna förvissning 

slutligen kunde betrakta havet som en grav. 

Färjan Jan Heweliusz 

Den polska bil- och båtfärjan Jan Heweliusz sjönk den 14 

januari 1993 på väg från Swinoujscie till Ystad. 

Färjekatastrofen inträffade inom tyskt räddningsområde 

och räddningsaktionen koordinerades från Bremen. Ombord 

fanns 63 personer av vilka nio räddades. Sju svenskar 

fanns med på färjan. Ingen av dem överlevde. Fyra av dem 

har omhändertagits. 

Den svenska regeringen framförde några dagar efter 

katastrofen till den polska regeringen att det fanns mycket 

starka intressen i Sverige för att bärga färjan. Denna ståndpunkt 

framfördes under de kommande åren till den polska 

regeringen. En promemoria upprättades på Utrikesdepartementet 

där skälen för en bärgning redovisades. För det 

första var det ett anständighetskrav mot de anhöriga. För 

det andra var det angeläget att klarlägga orsaken till katastrofen. 

För det tredje utgjorde det faktum att färjan ligger 

i farleden, på 25 meters djup, ett skäl till att den bör flyttas. 

För det fjärde förelåg risk för oljeläckage. 

I juni 1993 förklarade rederiet att det inte tänkte bärga 

färjan och avsade sig äganderätten till fartyget efter det att 

försäkringsbolaget sagt nej till att bekosta bärgning. Den 

30 juni 1995 beslutade den svenska regeringen att avslå en 

begäran från anhöriga om medel för en bärgningsoperation. 

Motiveringen var att om Sverige regelmässigt 

skulle finansiera bärgning av svenska och utländska fartyg 

med svenskar ombord skulle det innebära mycket stora 

kostnader. 

I båda dessa fall har anhörigas kamp för att få hem de

omkomna utgjort en viktig del av de åtgärder som vidtogs 

av berörda regeringar. En viktig slutsats som kan dras är 

att efterlevandes engagemang kring frågan om de omkomnas 

öde efter Estoniaolyckan inte är någon isolerad 

företeelse. Det utgör snarare ett tecken på en tydlig utveckling 

i samhällen i olika länder, möjligen påverkad av 

jämförelsen med tillvägagångssättet vid motsvarande typer 

av flygolyckor. Tilläggas bör att den debatt som hade 

varit kring Alexander Kielland stillnade efter att försök 

gjorts att omhänderta de omkomna, trots att endast ett fåtal 

av det totala antalet saknade återfanns. 

Analysgruppens förhållningssätt 

Analysgruppen har i sitt arbete letts till att formulera ett 

grundläggande förhållningssätt när det gäller räddning av 

människor och omhändertagande av omkomna vid 

olyckor – en uppfattning som enligt analysgruppens iakttagelser 

och erfarenheter från talrika möten och intervjuer 

har mycket starkt stöd i samhället. 

Vid en olycka måste allt göras för att rädda så många 

människor som möjligt. Detta i vetskap om att de som utför 

räddningsarbetet kommer att utsättas för risker. Arbetet 

bör avslutas först när räddningsansvariga bedömer att 

det inte längre finns någon möjlighet att finna drabbade 

vid liv. 

Stora insatser bör göras i anslutning till olyckor för att 

lokalisera och omhänderta omkomna. Det bör gälla såväl 

till lands som till sjöss. Även detta i vetskap om att det 

medför risker för dem som utför arbetet. Uppgiften att 

omhänderta omkomna avbryts när det inte längre är möjligt 

att utföra uppgifterna utan att det innebär alltför stora 

fysiska och psykiska risker för personalen eller uppställer 

olösliga tekniska problem. 

Uppgiften får aldrig reduceras till en fråga om att 

”städa upp” på en olycksplats. I ett samhälle byggt på hu- 


manistiska värderingar måste viljan att omhänderta omkomna 

utgå från respekten för den döde och de efterlevande. 

Det är ett uttryck för den efterlevandes rätt att få 

bestämma om begravningen av den anhörige, att det är en 

fundamental del av en människas sorgearbete. Det är 

också ett uttryck för principen att respekten för människan 

sträcker sig bortom hennes levnad, en princip som avspeglas 

i vår och andra kulturers sätt att omhänderta sina 

döda. 

Det finns fall inte minst till havs när omständigheterna 

gör det omöjligt att finna omkomna. Så har det varit i alla 

tider, så kommer det att vara också i framtiden även om 

teknikens utveckling ökar möjligheterna att göra det som 

förr var omöjligt. Havet måste också i framtiden betraktas 

som en grav när det inte längre är möjligt att gå vidare i 

omhändertagandet av omkomna. 

Omhändertagande, identifiering samt legala 

möjligheter 

Analysgruppens arbete visar att det inte finns någonting 

som tyder på att de tekniska möjligheterna och problemen 

med att bärga fartyget eller att omhänderta omkomna 

skall ha väsentligt förändrats, i förhållande till vad som 

konstaterades i utredningar 1994. Vidare framgår att det 

sannolikt är möjligt att identifiera en majoritet av de omkomna. 

Detta gäller framförallt de svenska medborgarna. 

En del av de utländska medborgarna kommer att vara svårare 

att identifiera. 

De legala möjligheterna att vidta åtgärder har dock 

förändrats genom lagstiftning och framförallt genom folkrättsligt 

bindande avtal med Estland och Finland. Varje 

åtgärd vid fartyget kräver därför överläggningar med de 

båda grannländerna och att man gemensamt överenskommer 

att avtalen inte längre är gällande. En ändring i, alternativt 

upphävande av, lagen om gravfrid krävs även. 

257

Omhändertagande rekommenderas 

Utgångspunkt 

Analysgruppens främsta mål är som tidigare formulerats 

att bidra till att återställa ett grundläggande förtroende i 

samhället, som riskerar att skadas genom Estoniaolyckans 

långsiktiga konsekvenser främst för anhöriga och överlevande. 

I det följande formuleras en rekommendation som 

trots att den inte innebär någon för alla berörda tillfredsställande 

lösning dock enligt gruppens mening borde 

kunna skapa förutsättningar för att så skall kunna ske. 

Enligt analysgruppens grundsyn borde dykningar i 

syfte att omhänderta omkomna inuti och utanför fartyget 

ha genomförts redan under hösten 1994 så snart resurser 

och praktiska möjligheter medgav. Den åtgärden prövades 

dock aldrig under hösten 1994, vare sig i samband med 

förlisningen eller senare i samband med dykningarna i december 

samma år. 

Beredningsprocessen inriktades på en bärgning av hela 

fartyget. Så småningom ledde detta fram till beslutet om 

258 


3 

Rekommendation 

att inte bärga Estonia, utan att istället låta täcka över fartyget 

med en konstruktion av betong – ett beslut som innebar 

att regeringen istället för att underlätta för anhöriga 

att få hem de omkomna skapade hinder för detta. 

Den principiella innebörden av regeringens agerande 

Principiellt avgörande är att regering och riksdag genom 

sitt handlande kan sägas ha i ett väsenligt avseende satt sig 

i de närståendes ställe. Det måste framhållas att det dikterats 

av en strävan att finna en humanitärt, socialt och praktiskt 

god lösning i en utomordentligt svår situation. Som 

den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna 

framhåller, är det också riktigt att regeringen i en 

svår avvägning av detta slag har en viss bedömningsfrihet. 

Svensk rätt känner dock veterligen inte några regler som 

ger det allmänna företräde framför enskilda rättsägare att 

fatta och genomföra beslut om tillvaratagande av avlidnas 

kroppar och föranstalta om begravning. 

Beslutet att inte bärga fartyget fick negativa konse-

kvenser för många anhörigas livssituation. Det är analysgruppens 

uppfattning att detta har bidragit till att de inte 

kunnat gå vidare i sitt sorgearbete. De fattade besluten har 

inte vunnit acceptans, främst hos en stor grupp efterlevande 

– det bidrar till att Estonias öde för år framöver 

kommer att väcka uppslitande debatt och ifrågasättande. 

Till detta bidrar beslutet om den valda metoden för övertäckning 

som enligt analysgruppens entydiga intryck ter 

sig orimlig för en majoritet av de anhöriga och som möter 

oförstående också hos en bred allmänhet. 

Beaktande av tidigare erfarenheter 

Internationella jämförelser, framförallt när det gäller 

Alexander Kielland-olyckan, visar att försök till omhändertagande 

av omkomna skapar möjlighet till försoning 

för anhöriga. Man accepterar att alla inte kan återfinnas, 

men först efter det att försök har genomförts. Innan dess 

lever anhöriga uppenbarligen med en ständig känsla av att 

alla ansträngningar inte gjordes. 

De tekniska förutsättningarna 

I fallet Estonia har beslutet om övertäckning inte fullföljts. 

Det förlista fartyget har inte skadats ytterligare. Det är 

tekniskt möjligt att genom så kallade mättnadsdykningar 

genomföra ett omhändertagande av omkomna som finns 

inuti eller utanför fartyget. Enligt identifieringsexperter är 

det sannolikt möjligt att identifiera en majoritet av de omkomna. 

Sammanvägning och slutsats 

Analysgruppen vill mot denna bakgrund rekommendera 

följande inriktning: 

Ansträngningar bör göras för att omhänderta och 

identifiera omkomna som finns inuti eller utanför 

Estonia. Målet bör vara att de döda under värdiga former 

skall kunna omhändertas och begravas på det sätt 

anhöriga finner lämpligt. För omkomna som ej kan 

identifieras bör särskilda åtgärder vidtas som exempelvis 

gravsättning på gemensam minnesplats i endera 

Sverige eller Estland. 

Analysgruppen vill understryka att varje åtgärd vid far- 


tyget kräver förhandlingar med Estland och Finland i syfte 

att genomföra nödvändiga förändringar i ingångna mellanstatliga 

avtal. Vidare krävs förändringar i sådan nationell 

lagstiftning som kriminaliserar åtgärder i syfte att 

omhänderta omkomna från Estonia. 

Analysgruppens direktiv innebär att gruppen skall ge 

den svenska regeringen underlag för ett ställningstagande 

till hur Sverige skall agera i Estoniafrågan. Frågan om ett 

omhändertagande av omkomna från Estonia är inte enbart 

en angelägenhet för Sverige. Många av de omkomna 

kom från Estland, som drabbades utomordentligt hårt av 

Estonias förlisning. Även Finland blev särskilt berört av 

olyckans följder. Om regeringen väljer att agera för ett genomförande 

av analysgruppens rekommendation får detta 

juridiska, politiska och andra följder av internationell karaktär. 

Innebörden av dessa har analysgruppen inte haft att 

bedöma eftersom det inte ingår i gruppens uppgift att bereda 

rekommenderade åtgärder i dessa hänseenden. 

Analysgruppen är emellertid medveten om att dessa internationella 

konsekvenser kan få avgörande betydelse för 

möjligheterna att genomföra analysgruppens rekommendation. 

Ett etiskt dilemma 

Analysgruppen är medveten om att flera i sista hand olösliga 

värderingskonflikter utlöses av denna rekommendation. 

Det är viktigt att påminna om att detta är en del av 

frågans stora komplexitet. Det finns inget självklart svar på 

frågan om vad som är rätt eller fel. 

Analysgruppen är väl medveten om att alla kroppar 

inte kommer att kunna återfinnas och omhändertas. Det 

finns en uppenbar risk för att en familjemedlem kan omhändertas 

medan en annan blir kvar i havet. Det finns likaså 

en risk för att inte alla omhändertagna kan identifieras. 

Analysgruppen har vid avgivandet av sina rekommendationer 

noga övervägt det faktum att det finns en uppenbar 

risk för att anhöriga som lyckats försona sig med händelsen 

och gå vidare kommer att utsättas för nya påfrestningar 

genom att de omkomna tas omhand. 

Inte heller kan man bortse från risken för att allmänhe- 

259

ten upprörs av skildringar och bilder från arbetet vid Estonia 

och att påträngande mediebevakning förekommer. 

Analysgruppens slutsats är trots detta att ett arbete 

som syftar till omhändertagande bör inledas. Beaktandet 

av de nämnda riskerna leder till att arbetet måste ske stegvis, 

med stor varsamhet och under värdiga former. 

Själsligt lidande kan inte mätas och vägas, men gruppen 

har under sitt arbete kommit till den övertygelsen att 

de efterlevande som inte accepterat den rådande situationen 

befinner sig i ett mer svårbemästrat läge än de som 

funnit sig i den. Denna ståndpunkt har fått bli vägledande 

vid sammanvägningen. Att skipa rättvisa mellan de olika 

synsätten är inte möjligt och analysgruppen gör inte anspråk 

på att ha lyckats med det. 

Analysgruppen vill avslutningsvis framhålla att den har 

fäst stor vikt vid de uttalanden som gjordes av den högsta 

politiska ledningen dagarna efter olyckan och som tveklöst 

uppfattades som utfästelser. Ett fullföljande av dessa skulle 

260 


sannolikt bidra till att återupprätta samhällsförtroendet. 

Utan bevis om en konkret strävan att omhänderta de omkomna 

kommer Estoniaolyckan svårligen att bringas till 

en definitiv slutpunkt för enskilda individer och för de 

svenska samhället i stort. 

Omhändertagande genom dykningar 

De tekniska bedömningar som är nödvändiga inför ett 

omhändertagande är omfattande. Valet av metod och tillvägagångssätt 

samt beräkning av den tid operationen tar 

måste göras i samråd med det eller de dykföretag som anlitas 

för uppdraget. 

Omhändertagandet måste ske i flera steg. I det följande 

skisseras ett tänkbart förlopp. Det vore ovederhäftigt 

av analysgruppen att påstå sig kunna erbjuda mer. 

I ett första steg genomförs dykningar i syfte att införskaffa 

aktuell information om förhållandena inuti och utanför 

fartyget. Dessa dykningar blir avgörande för en be-

dömning om hur arbetet skall kunna gå vidare, om inte 

oöverstigliga svårigheter redan på detta stadium konstateras. 

Om omkomna påträffas under rekognosceringsdykningarna 

omhändertas dessa. 

Dessa dykningar kan även bidra till att ytterligare information 

om olycksförloppet kan införskaffas. 

I ett andra steg går mättnadsdykare ner för att omhänderta 

så många omkomna som möjligt inuti och utanför 

fartyget. Detta arbete måste självfallet utföras under noggrant 

hänsynstagande till de psykiska och fysiska risker 

som dykarna utsätts för. 

De omkomnas kroppar kan enligt vad analysgruppen 

från flera håll erfarit placeras i s.k. body bags, föras till ytan 

och omhändertas av rättsmedicinsk och kriminalteknisk 

personal. Med användande av kylförvaring kan arbetet 

med att identifiera omkomna ske i den takt som resurserna 

vid varje tidpunkt medger. 

Ett arbete på det aktuella djupet är alltid riskfyllt och 

kräver därför särskilda säkerhetsåtgärder. Förr eller senare 

nås den punkt i arbetet från vilken fortsatt risktagning inte 

längre är försvarbar. Gränsen för det arbete som är möjligt 

att göra inuti och utanför Estonia avgörs av ansvariga dykledare. 

Bärgning 

Analysgruppen har övervägt frågan om bärgning av fartyget 

i syfte att underlätta målet att omhänderta största möjliga 

antal omkomna. Ett alternativ som dryftats vid ett av 

analysgruppens expertmöten är att fartyget etappvis lyftes 

och bogseras in på grundare vatten. Tillvägagångssättet 

skulle underlätta fortsatta dykarbeten inuti fartyget genom 

att konventionell dykning då är möjlig. I bästa fall 

skulle hela fartyget kunna genomsökas. Även det 

kriminaltekniska arbetet underlättas genom denna metod. 

En annan möjlighet är att räta upp fartyget på plats för 

att skära sig in och leta efter fler omkomna. Därefter kan 

man även inspektera styrbordssidan. Förfarandet har bedömts 

kräva arbete med mättnadsdykning under lång tid. 

Om omkomna efter en sådan undersökning fortfarande 

finns kvar i fartyget, synes ytterligare ett steg vara att 

fartyget dockas, vatten pumpas ut och ett slutligt genom- 


sökande äger rum. 

Analysgruppen har särskilt granskat de nu angivna 

bärgningsmetoderna vid ett expertseminarium om bärgningsteknik. 

Slutsatsen var att bärgning inte kan beskrivas 

som tekniskt omöjlig men att det är en utomordentligt 

komplicerad och krävande operation. En liknande bärgningsoperation 

har aldrig tidigare utförts. Det öppna havet 

gör arbetet särskilt sårbart liksom fartygets storlek och 

konstruktion. 

Mot bakgrund av ovan angivna förutsättningar anser 

sig analysgruppen icke kunna förespråka bärgning för att 

omhänderta omkomna. 

Informationsarbete i samband med ett 

omhändertagande av omkomna 

Med insikt om att ett eventuellt omhändertagande av omkomna 

från Estonia kommer att leda till en intensiv bevakning 

av medier från hela världen har analysgruppen vid ett 

expertmöte särskilt diskuterat och inhämtat kunskaper om 

informationsarbete och mediehantering. Gruppen vill 

särskilt betona vikten av att detta arbete planeras och genomförs 

väl. 

Anhöriga till de omkomna kommer att utsättas för ett 

hårt psykologiskt tryck i och med att åtgärden beslutas och 

påbörjas. Det är därför angeläget att här framhålla vikten 

av att informationen till närstående organiseras med hänsyn 

till deras behov. Även det informationsarbete som riktas 

till massmedierna bör planeras med stor omsorg. Värdighet 

inför de omkomna och respekt för deras närstående 

bör prägla arbetet i alla delar. Analysgruppen vill i sammanhanget 

understryka mediernas särskilda ansvar när det 

gäller bemötande av överlevande och anhöriga samt vid 

bevakning av ett eventuellt omhändertagande av omkomna. 

Övertäckning och övervakning 

Övertäckning av Estonia med den föreslagna skalkonstruktionen 

av betong bör inte fullföljas. 

För eventuellt kvarstående behov av skydd mot framtida 

intrång måste effektiv övervakning utformas om skeppet 

blir kvar på havsbotten. 

261

Stöd till anhöriga och överlevande 

Analysgruppen vill understryka vikten av att anhöriga och 

överlevande får hjälp att gå vidare i sitt sorgearbete. 

Estoniaolyckan skapade genom sin väldighet, sin särskilda 

karaktär och det förlopp som följde på katastrofen 

en situation, som innebar svåra psykologiska hinder när 

det gällde många anhörigas möjligheter att gå vidare. 

En lämplig form för ett särskilt stöd till dem som drabbats 

av Estoniaolyckan är att landstingen, såsom huvudmän 

för denna del av sjukvården, erbjuder psykologiskt 

stöd, om och när katastrofen på nytt kommer i fokus i 

samband med att frågan om ett omhändertagande av omkomna 

på nytt kommer att prövas. Analysgruppen kommer 

i ett brev till landstingen att rikta uppmärksamheten 

mot behovet av att psykologiska stödåtgärder omedelbart 

förbereds. Statliga medel synes böra komma till användning 

för detta. 

262 


4 

Att leva med Estonia 

Misstag medges 

Analysgruppens granskning av viktiga aktörers agerande 

ger en relativt entydig bild av vad som faktiskt har skett 

efter olyckan. Det har därför varit viktigt att ägna stort 

utrymme åt den beskrivande delen, som bygger på ett 

mycket omfattande material. Analysgruppens förhållningssätt 

är kritiskt men präglas också av förståelse för de 

svårigheter som följde av olyckans exceptionella väldighet. 

Som tidigare konstaterats är det analysgruppens mening 

att det inte går att rikta generellt klander mot regeringens 

och myndigheternas agerande efter olyckan. Av 

analysen framgår dock att flera enskildheter förtjänar kritik. 

Analysgruppen vill särskilt framhålla bristerna i bemötandet 

av anhöriga och överlevande och att regeringens 

otydliga hållning i bärgningsfrågan under hösten 1994 bidrog 

till att besluten om att inte bärga eller omhänderta de 

omkomna kom att betraktas som ett löftessvek.

Det vore både orimligt och förmätet om analysgruppen 

upphöjde sig till domare över dem som haft att 

uttala sig och fatta tunga beslut och som också uppriktigt 

beklagat de ställningstaganden som de i god tro nått fram 

till. Likväl vill gruppen uttala, att det säkert skulle bidra till 

ett värdigt och försonligt slut på ett långvarigt tillstånd av 

misstro och bitterhet om de felbedömningar och misstag 

som granskningen pekat på skulle medges öppet. 

Minneshögtid 

Om regeringen väljer att följa analysgruppens rekommendationer 

bör en nationell minneshögtid anordnas i samband 

med att arbetet med att omhänderta omkomna blivit 

avslutat. Högtiden bör präglas av vilja till försoning och 

uttrycka en möjlighet för enskilda och för det svenska 

samhället i stort att kunna gå vidare. 


Försoning 

Analysgruppens rekommendation är – det skall slutligen 

än en gång medges – formulerad med insikt om att den 

kommer att orsaka smärta på många håll. Den smärtan går 

inte att undvika. Den måste erkännas. I ett sådant erkännande 

ligger en möjlighet till försoning. 

Det krävs att en lång rad aktörer ser det gemensamma 

ansvaret: politiker och myndigheter som måste kunna 

medge de misstag som begicks, anhöriga och överlevande 

som måste söka sig mot försoning och en vilja att lämna 

det som skett bakom sig utan bitterhet, medierna som 

måste respektera sörjandes krav att få vara ifred med sin 

sorg. 

263

Analysgrupp för granskning 

av Estoniakatastrofen och dess följder 

Dir. 1997:105 

Beslut vid regeringssammanträde den 18 september 1997. 

Sammanfattning av uppdraget 

M/S Estonias förlisning den 28 september 1994 och händelserna 

därefter har väckt många allvarliga frågor om 

samhällets beredskap för att hantera sådana katastrofer. 

En analysgrupp tillsätts med uppgift att granska olika 

myndigheters, men också andra organs, agerande med anledning 

av katastrofen. Analysen skall omfatta såväl myndigheters, 

inklusive regeringens och Regeringskansliets, 

agerande som åtgärder av berörda kommuner och landsting. 

Även andra offentliga organs och enskildas insatser 

bör belysas. Det gäller t.ex. Svenska kyrkan och andra 

trossamfund samt olika frivilligorganisationer. De insatser 

som gjorts av organisationer för anhöriga till omkomna 

och för överlevande skall särskilt beaktas. 

Analysgruppen skall fästa särskild vikt vid frågor om 

rätt myndighet agerat och på vilket underlag detta skett. 

Gruppen skall vidare analysera informationsfrågorna och 

myndigheternas insatser för de överlevande och för de 

omkomnas anhöriga. Internationella erfarenheter på området 

bör därvid beaktas. 

Analysgruppen skall ha stor frihet när det gäller 

granskningsarbetets inriktning och omfattning men måste 

i sitt arbete ta hänsyn till de långsiktiga effekterna för de 

överlevande och för de omkomnas anhöriga. 

Den internationella haveriutredningens arbete och 

uppdrag skall inte omfattas av granskningen. 

264 

BILAGA 1 

Bilaga 1 

Kommittédirektiv 

Bakgrund 

M/S Estonias förlisning natten till den 28 september 1994 

var en av de största katastrofer som drabbat vårt land i 

modern tid. Av 550 svenskar ombord förolyckades 501. 

Totalt omkom 852 personer från 16 länder. Passagerarfärjan 

seglade under estnisk flagg och förliste på internationellt 

vatten. 

Ännu tre år efter förlisningen är det svårt att förstå 

katastrofens vidd. Anhöriga lever fortfarande i djup sorg 

och det öde som drabbade dem som var ombord och deras 

anhöriga berör oss alla. 

Utöver det mänskliga lidandet har katastrofen också 

inneburit en prövning för det svenska samhället i stort. 

Frågor och problem som vi aldrig tidigare ställts inför har 

krävt svar och lösningar. Ofta har frågorna varit komplexa 

och många beslut har föregåtts av mycket svåra överväganden. 

De beslut som har fattats och det arbete som har utförts 

av olika myndigheter, inklusive regeringen, med anledning 

av olyckan har i flera fall kritiserats. Många anhöriga 

anser att kontakterna med beslutsfattare haft brister, 

vilket resulterat i ett minskat förtroende för myndigheterna. 

De anhöriga menar att beslut tagits utan att de haft 

rimliga möjligheter att lämna synpunkter och påverka 

beslutsfattarna. 

En annan diskussion som förts är om den svenska förvaltningen 

är lämpligt uppbyggd för att kunna hantera katastrofer. 

De självständiga myndigheterna har det primära 

ansvaret inom sina respektive områden. Men i sådana extraordinära 

situationer som denna uppstår ofta krav på att 

även regering och riksdag skall agera. 

Den samlade kritiken har resulterat i krav på en oberoende 

granskning av hur myndigheter, inklusive Regeringskansliet, 

och regeringen samt olika enskilda organ

har agerat under hela händelseförloppet från förlisningen 

och fram till i dag. 

Regeringen och företrädare för samtliga riksdagspartier 

är överens om att en sådan granskning skall komma till 

stånd. 

Tidigare utredningsarbete m.m. 

Ett omfattande arbete, som på olika sätt direkt belyser 

hur samhället agerat vid och efter olyckan såväl i vid bemärkelse 

som vad avser information till och bemötande av 

överlevande och anhöriga till omkomna, har utförts efter 


I januari 1997 lämnade den särskilde utredaren Peter 

Nobel sin rapport Efter Estonia (SOU 1996:189). 

Utredaren hade regeringens uppdrag att vara till hjälp för 

överlevande och anhöriga till de omkomna vid Estonias 

förlisning genom att lämna information och allmän vägledning 

om hur de kunde ta till vara sina intressen med 

anledning av katastrofen. Rapporten utmynnar i ett antal 

förslag. Bland annat förordar utredaren att regeringen 

skall tillsätta en arbetsgrupp för att se över rutinerna inom 

Regeringskansliet vid inträffade eller hotande katastrofer, 

särskilt avseende informationsfrågorna. Vidare föreslår 

utredaren att regeringen låter utreda krisberedskapen i 

vårt land. 

Regeringen uppdrog den 21 oktober 1996 åt Styrelsen 

för psykologiskt försvar (SPF) att vara statens organ för 

kontakter med anhöriga till dem som omkom vid passagerarfärjan 

Estonias förlisning (K96/3742/RS). SPF skall 

dels förmedla information till de anhöriga, dels ta emot 

deras synpunkter i olika frågor som har anknytning till katastrofen. 

En delredovisning från SPF avseende genomfört 

informationsarbete till maj 1997 lämnades den 30 maj 

1997. 

Regeringen har vidare den 19 juni 1997 med hänvisning 

till bl.a. Peter Nobels rapport uppdragit åt Socialstyrelsen 

och Statens räddningsverk att klargöra myndigheternas 

uppgifter och ansvar i fråga om psykiskt och socialt 

omhändertagande vid bl.a. svåra påfrestningar på samhället 

i fred (S97/5097/S). 

I rapporten Det ser verkligen illa ut... (rapport 168-1) 

BILAGA 1 

från Styrelsen för psykologiskt försvar behandlas frågor 

om information och kommunikation med anknytning till 

Estonias förlisning. 

En medicinsk rapport med anledning av Estoniaolyckan 

har utarbetats av Socialstyrelsen. I rapporten beskrivs 

bl.a. räddnings- och vårdinsatserna. Även Stockholms 

läns landsting har bedömt sjukvårdens medicinska 

arbete i landstinget med anledning av Estoniakatastrofen. 

En utredning pågår också om hur socialtjänsten bör organiseras 

i krissituationer. Socialstyrelsen har dessutom reviderat 

sina allmänna råd (1991:2) om psykiskt och socialt 

omhändertagande vid stora katastrofer. 

Överstyrelsen för civil beredskap arbetar för närvarande 

med en studie som skall vara klar i november 1997 

och som skall visa vilka lärdomar som kan dras bl.a. ur 

beredskapssynpunkt av Estonias förlisning. 

Också i andra myndigheter, bl.a. Rikspolisstyrelsen, 

har rutinerna i katastrofsituationer gåtts igenom. 

Uppdraget 

En analysgrupp skall tillsättas med uppgift att granska 

samhällets agerande med anledning av katastrofen. Analysen 

skall i första hand omfatta myndigheters, inklusive regeringens 

och Regeringskansliets, agerande samt åtgärder 

av berörda kommuner och landsting. Även andra offentliga 

organs och andras insatser bör belysas. Det gäller t.ex. 

Svenska kyrkan, andra trossamfund, olika frivilligorganisationer 

samt massmedierna. De insatser som gjorts 

av organisationer för anhöriga till omkomna och överlevande 

skall särskilt beaktas. 

Analysgruppen skall fästa särskild vikt vid frågor om 

rätt myndighet agerat och på vilket underlag detta skett. 

Gruppen skall vidare analysera informationsfrågorna och 

myndigheternas bemötande och omhändertagande av de 

överlevande och de omkomnas anhöriga i samband med 

förlisningen och därefter. Internationella erfarenheter på 

området bör därvid beaktas. 

Estoniakatastrofen saknar motsvarighet i vår moderna 

historia. Analysgruppen bör därför söka belysa de långsiktiga 

återverkningarna för vårt samhälle av ett händelseförlopp 

av detta slag. 

265

En granskning är särskilt viktig för att stärka allmänhetens 

förtroende för statsmakternas och det offentliga 

Sveriges agerande i samband med händelser av katastrofkaraktär. 

Granskningen bör även ge erfarenheter för det 

framtida agerandet vid eventuella katastrofer. Ytterst 

handlar det om hur samhällets katastrofberedskap skall 

kunna stärkas. 

Gruppen skall ha stor frihet när det gäller granskningsarbetets 

inriktning och omfattning och kan behandla 

ämnet även från andra infallsvinklar än de ovan nämnda. 

Den måste dock i sitt arbete ta hänsyn till effekterna av 

olyckan på längre sikt för de överlevande och de omkomnas 

anhöriga. 

Granskningen skall inte omfatta den internationella 

haveriutredningens arbete och uppdrag. 

Viktigt i sammanhanget är att betona att analysgruppen 

inte har någon kontroll- eller tillsynsfunktion av 

det slag som t.ex. konstitutionsutskottet, JO eller JK utövar. 

Granskningen skall vara mer principiell och systeminriktad. 

Referensgrupp 

Analysgruppen skall knyta en referensgrupp till sig bestående 

av företrädare för de överlevande och anhöriga till 

omkomna. 

266 

BILAGA 1 

Analysgruppen skall kontinuerligt sammanträffa med 

referensgruppen för att diskutera olika frågor om uppläggningen 

av arbetet och analysen. 

Arbetsformer och redovisning av uppdraget 

Analysgruppens arbete skall präglas av öppenhet och 

insyn. Detta kan åstadkommas t.ex. genom att gruppen 

arrangerar offentliga seminarier och hearings, till vilka 

bl.a. de anhöriga till omkomna och de överlevande bjuds 

in, samt genom samrådet med referensgruppen. 

Vid de överväganden som gruppen gör gäller regeringens 

generella direktiv till kommittéer och särskilda utredare 

om regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), 

om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), om att 

redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 

1994:124) och om att redovisa konsekvenser för brottsligheten 

och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49). 

En redovisning av uppdraget i form av ett samlat betänkande 

är inte ändamålsenlig. I stället bör analysgruppen 

löpande lämna rapporter i enskilda ämnen samt 

presentera en slutrapport med redovisning av gruppens 

analys av händelserna efter Estoniakatastrofen. 

Uppdraget skall vara slutfört den 1 december 1998.

Föreningen för Anhöriga till saknade och omkomna 

från Estonia vilka var anställda av Lindesbergs 

Kommun (FAE) 

33 personer från Lindesbergs kommun omkommer då 

Estonia förliser. 32 av dessa är anställda inom kommunen, 

de flesta är kvinnor och arbetar i storkök inom äldreomsorgen 

och kommunens skolor. Många av dem efterlämnar 

barn som går i dessa skolor. Med på resan är även 

gruppens bussförare. 

I kommunen bildas stödgrupper i fyra församlingar, 

Fellingsbro, Lindesberg, Näsby och Ramsberg och dessa 

utgör ursprunget till den förening som sedan bildas, Föreningen 

för Anhöriga till saknade och omkomna från 

Estonia vilka var anställda av Lindesbergs Kommun 

(FAE). Syftet med föreningen är att tillvarata de anhörigas 

intressen och att vara ett socialt stöd. 

Föreningens organisation och verksamhet 

Medlemmar i föreningen är 33 dödsbon. Föreningen leds 

av en styrelse vars medlemmar väljs på två år, har antagna 

stadgar och en revisor som granskar räkenskaperna. 

Under det första året efter olyckan träffas föreningens 

medlemmar ungefär en gång i månaden. Målet med verksamheten 

är framför allt att skapa gemenskap och erbjuda 

socialt stöd. Man samtalar, utbyter erfarenheter och försöker 

ge varandra tröst. 

Efter hand som tiden går börjar föreningens verksamhet 

att rikta in sig mot ett bestämt mål. Målen formuleras 

för de flesta av medlemmarna så att man vill veta hur Estoniaolyckan 

kunde ske och varför. Man upplever att 

haveriets orsaker inte är tillfredsställande utredda. Man 

vill att de omkomna skall omhändertas och möjligen att 

även fartyget bärgas för att orsakerna skall kunna fastställas. 

Föreningen är emot övertäckning, bland annat därför 

att en sådan omöjliggör ett klarläggande av olycksorsaken. 

BILAGA 2 

Bilaga 2 

Anhörigföreningar 

För att uppnå sina mål har föreningens medlemmar 

varit aktiva på olika sätt. Ett exempel är att Lindesbergsföreningen 

den 17 november 1994 arrangerar en demonstration 

i Stockholm, vars syfte är att uppmana ansvariga 

politiker att fatta ett beslut om bärgning av Estonia. 

Föreningen deltar även i den samverkanskommitté 

som kommit till på initiativ av SEA och de flesta av de 

enskilda medlemmarna är även medlemmar i SEA. Under 

SEA:s namn genomför Lindesbergsföreningen en 

utställningsturné under 1997. Syftet med den ambulerande 

utställningen är att väcka allmänhetens intresse för 

föreningarnas kamp för att få hem sina anhöriga. Genom 

att sprida kännedom om centrala händelser sedan haveriet 

1994 och det regeringsbeslut från den 15 december 1994 

som många medlemmar anser vara ett svek mot anhöriga 

som velat få hem sina omkomna, hoppas man på att få förståelse 

för sin sak. Under utställningen ges besökare möjlighet 

att skriva på ett upprop där man kräver att de omkomna 

skall hämtas upp från Estonia och få en värdig begravning. 

Allt som allt får SEA in 1 335 namnunderskrifter 

från de sju utställningar som visats i olika delar av 

Sverige. Utöver detta tas även initiativ av enskilda medlemmar. 

Man försöker till exempel påverka beslutsfattare 

genom att skriva brev och insändare m.m. Allt för att 

uppnå ett värdigt slut på Estoniafrågan. 

Finansiering av verksamheten 

FAE är en av de föreningar som sökt och fått statliga 

medel för verksamheten. Totalt har 140 000 kronor mottagits. 

Inga arvoden har betalats ut, vare sig för styrelsens 

arbete eller till någon annan som varit verksam i föreningen. 

De medel som man förfogat över har använts för att 

finansiera sammankomster, bland annat förtäring och 

lokalhyror. 

267

Föreningen 1998 

Efter en period av glesare träffar i föreningen har mötesfrekvensen 

under 1997 och 1998 återigen varit omkring 

en gång per månad. En anledning till det är tillkomsten av 

analysgruppen. Till mötena kommer minst 15–20 personer 

och ordförande i föreningen är Lennart Flodin. 

FAE har deltagit i referensgruppens arbete. 

Anhörigföreningen inom Kooperationen 

22 personer från kooperativa institutet i Sverige, Danmark 

och Finland reste med Estonia till Estland. 19 av 

dessa kom från Sverige, två från Danmark och en från Finland. 

Ordförande i gruppen var Rut Hammarström. En av 

de övriga deltagarna var Kent Härstedt. 

Syftet med resan var att etablera en organisation för 

fred och samverkan runt Östersjön för den kooperativa 

rörelsen. Kooperativa institutet arbetar för den kooperativa 

tanken och man bedriver lobbyverksamhet, utvecklingsarbete 

och rådgivning. Exempel på företag i Sverige 

som företräds av institutionen är Folksam, KF, Hyresgästföreningen, 

tidningen VI med flera. 

2 personer överlevde. Mårten Boje från Danmark och 

Kent Härstedt från Sverige. 

Föreningen bildas 

Efter haveriet kontaktas samtliga anhöriga till de 18 omkomna 

svenskarna av kooperativa institutet. Institutet tar 

på sig ansvaret för att de omkomna skall erkännas och 

driva försäkringsfrågor. 

Den 17/11 1994 bjuder institutet in de anhöriga till ett 

första möte och vid detta tillfälle beslutas att en anhörigförening 

skall bildas, vars syfte skall vara att driva ersättningsfrågan 

och att ge stöd till de anhöriga. 


Föreningen har inget formellt medlemsskap. Vid de möten 

som hållits har omkring 40 personer deltagit och för 

varje dödsbo har en person fungerat som kontaktperson. 

Efter hand har några familjer dragit sig ur och i oktober 

1998 finns det 14 kontaktpersoner på föreningens adresslista. 

268 

BILAGA 2 

Två personer har fungerat som talesmän för föreningen. 

Den ena är Kent Härstedt, som var efterfrågad av 

massmedia framför allt i sin roll som överlevande. Den 

andre är Olle Hammarström, som blev informell ordförande 

i föreningen och som även han haft flera kontakter 

med pressen för föreningens räkning. 

Av de två uttalade syftena med föreningens verksamhet 

har i första hand frågan om försäkringsersättning dominerat. 

Stöd i sorgearbetet har sökts i medlemmarnas naturliga 

egna nätverk, familj och vänner. Kooperativa institutet 

erbjöd dock de anhöriga individuellt stöd samt deltagande 

i samtalsgrupper. Några sådana grupper kom inte 

till stånd och om någon anhörig utnyttjat erbjudandet om 

individuellt stöd är inte känt. 

Enstaka medlemmar har engagerat sig i frågan om 

bärgning och övertäckning. Någon gemensam linje har 

dock inte drivits av föreningen. Medlemmar som entydigt 

förespråkat bärgning eller omhändertagande av omkomna 

har sökt medlemskap i SEA, som är tydligt profilerad i 

denna fråga. De som stannade kvar tycktes acceptera regeringens 

beslut om att inte låta bärga Estonia. 

Några medlemmar var även med i DIS under en tid. 

Vissa av dessa har av olika anledningar senare anmält sin 

önskan om att träda ur föreningen, men inte fått någon 

formell bekräftelse på sitt utträde. 

1997 utarbetade anhörigföreningen inom kooperationen 

remissvar på sjösäkerhetsutredningen. 


Föreningen ansökte om bidrag till verksamheten under 

januari 1995 men beviljades inte något sådant. 

Det ekonomiska stöd föreningen fick kom från kooperativa 

institutet. Institutet upplät lokaler för möten, bjöd 

på förtäring och bekostade portot vid utskick till medlemmarna. 

Ingen person har varit anställd i föreningen och ingen 

har heller arvoderats på annat sätt. Inga årsrapporter finns. 

Föreningens verksamhet 1998 

Det sista mötet i anhörigföreningen hölls på försommaren 

1995. Då var syftet med föreningens verksamhet uppfyllt;

med hjälp av advokat Karin Grauers som juridiskt ombud 

hade föreningens medlemmar förhandlat med och antagit 

den norska assuranceföreningen Skulds anbud. Sedan dess 

har föreningens verksamhet i princip varit vilande. I sin 

egenskap av informell ordförande har dock Olle Hammarström 

under 1996–98 upprätthållit en viss kontakt 

med övriga medlemmar. 

Föreningen har deltagit i referensgruppen som bistår 

analysgruppen i arbetet. Detta engagemang har fört med 

sig att kontakterna mellan medlemmarna ökat under slutet 

av 1997 och 1998. 

ST-Polisväsendes anhörigförening 

Från ST-Polisväsende1 reser 68 personer på en konferens 

till Tallinn. Bland dem är Barbro Nälsén. Omkring 22tiden 

på kvällen den 27 september ringer hon hem till sin 

man och berättar att det är rörigt på båten och att det 

gungar mycket. Hon säger att hon därför skall gå till sängs. 

Detta telefonsamtal är den sista kontakt Bengt-Olof 

Nälsén har med sin hustru. Av de 68 personer som reste ut 

återvänder endast 5. 

Föreningen uppstår 

Den 9 november 1994 samlas ett 100-tal anhöriga till de 

omkomna i polishuset, på Kungsholmen i Stockholm. 

Man skall få information från Kommunikationsdepartementet 

om vad som händer i frågan om Estonia. Under 

detta möte växer tanken om en anhörigförening fram. 

Den 6 december hålls ett nytt möte och då bildas en interrimstyrelse, 

ordförande är Örjan Norlin. Den 9 januari 

1995 hålls det första styrelsesammanträdet och då fastställs 

föreningens stadgar. Den 29 mars hålls det första årsmötet. 

Under detta möte avgår Örjan Norlin som ordförande 

och till ny ordförande väljs Bengt-Olof Nälsén. 


ST-Polisväsendes anhörigförening har omkring 120 medlemmar, 

de flesta boende i Stockholm, som representerar 

63 omkomna. Föreningen har en styrelse, antagna stadgar 

och en revisor. Styrelsen sammanträder 3–4 gånger per år, 

ordförande är Bengt-Olof Nälsén. 

BILAGA 2 

Verksamheten var under den första tiden inriktad på 

frågor av både ekonomisk och psykologisk karaktär. I föreningens 

stadgar står att läsa att föreningen skall ”bistå och 

ta till vara medlemmarnas intressen i frågor som har med 

M/S Estonias förlisning att göra”. Ett exempel är försäkringsfrågan. 

Genom ST-Polisväsende fick de anhöriga 

kontakt med en advokatfirma som biträdde dem i förhandlingarna 

med norska Skuld. Förhandlingarna avslutades 

i april 1995 och utbetalningarna skedde under juni 

1995. 

Utöver att bistå medlemmarna i denna fråga har föreningens 

syfte även varit att utgöra ett socialt och psykologiskt 

stöd. Föreningens ordförande berättar för analysgruppen 

att många av medlemmarna kände varandra sedan 

tidigare och att det var naturligt att man sökte sig till 

varandra i den gemensamma sorgen. Denna kontakt har 

upprätthållits under åren, även om man inte längre träffas 

lika ofta. Det har även förekommit att föreningen bidragit 

ekonomiskt till enskilda medlemmar som varit i behov av 

långvarigt och kostsamt psykologiskt stöd. 


ST-Polisväsendes anhörigförening har mottagit 360 000 

kronor i statligt stöd för verksamheten. Dessa medel har 

bland annat använts för att finansiera olika aktiviteter och 

psykologiskt stöd för medlemmar. Föreningen har inte 

haft några anställda och inte heller betalat ut några arvoden. 

Verksamheten 1998 

Idag är verksamheten framför allt av social karaktär. Man 

ordnar utflykter, teaterbesök och företar resor tillsammans 

och medlemmarna inbjuds till årsmöte och luciaträff 

varje år. Vid dessa sammankomster informerar styrelsen 

om aktuella händelser som är kopplade till Estonia. 

Föreningen driver inte någon särskild intressefråga, 

det finns däremot enskilda medlemmar som har engagerat 

sig i frågan om en bärgning av Estonia. Föreningen är inte 

medlem i anhörigföreningarnas samordningskommitté. 

ST-Polisväsendes anhörigförening har deltagit i 

referensgruppen 

269

Stödföreningen för Estoniaoffren i Uppsala län 

Från Uppsala län reser ett knappt 60-tal personer till 

Tallinn med Estonia, bland andra ett 30-tal nämndemän 

och kommunpolitiker. 

I november 1994 inbjuder Uppsala kommun anhöriga 

till ett möte. Syftet är att de skall få träffa den advokat från 

Allmänna Advokatbyrån, som kommunen ställt till de anhörigas 

förfogande, Mats Arde. Han informerar om möjligheterna 

till skadestånd och förhandlingarna med Skuld 

och föreslår att en stödförening bildas för att de anhörigas 

intressen skall tas tillvara på bästa sätt. Förslaget antas och 

under mötet bildas en interimstyrelse, bestående av 10 

personer, ordförande var Christina Jonsson. Det första 

årsmötet i föreningen hålls den 19 januari 1995 och Olof 

Nilsson väljs då till ordförande. 


Föreningen har omkring 140 medlemmar som representerar 

det knappa 60-talet dödsbon. Under det första verksamhetsåret 

bestod styrelsen av sju personer och under 

följande år av fem personer. Man sammanträder under de 

första två åren 5–6 gånger per år. Föreningen har antagna 

stadgar och revisor. 

Det övergripande syftet med Stödföreningen för 

Estoniaoffren i Uppsala län är att ge anhöriga och överlevande 

stöd och hjälp, med ekonomiska frågor – primärt 

knutna till uppgörelserna med Skuld, liksom vid fysisk 

och psykisk ohälsa. Man har även verkat för att ge medlemmarna 

fortlöpande information om frågor med anknytning 

till katastrofen. För dessa ändamål har föreningen 

inbjudit flera talare till sina medlemsmöten, 

bland andra Olof Forssberg, Haverikommissionen och 

Johan Franson, Sjöfartsverket och deltagit i sammankomster 

med bland andra Peter Nobel och kommunikationsminister 

Ines Uusmann. I samband med Etiska rådets 

slutliga ställningstagande mötte Uppsalaföreningen representanter 

för ledamöterna. Man har även arrangerat 

föreläsningar om exempelvis barns sorg och sorgearbete i 

allmänhet. 

När det gäller frågan om bärgning beslutade förening- 

270 

BILAGA 2 

ens medlemmar redan i november 1994, då föreningen 

bildas, att inte driva någon ståndpunkt i föreningens 

namn. Bland medlemmarna finns företrädare för båda 

uppfattningarna, bärgning respektive inte bärgning, bärgningsanhängarna 

har dock valt att driva denna fråga via 

SEA eller på annat sätt utanför föreningen. 

En viktig fråga för föreningens medlemmar har varit 

utformningen av en minnesplats. I detta arbete samarbetade 

styrelsen och ytterligare 4–5 medlemmar med kommunen 

och kyrkogårdsförvaltningen. Man hjälptes åt för 

att hitta en lämplig plats, valde gemensamt konstnär och 

landskapsarkitekt. Minnesplatsen invigdes på årsdagen 

1995 av landshövding Sven-Erik Wikström och en 

minnesgudstjänst hölls i Uppsala Domkyrka under sjukhuspräst 

Lars Björklunds ledning. 


Föreningen ansökte om och fick del av de 3 000 000 kronor 

som regeringen avsatt för stöd till anhörigföreningar 

med anledning av Estoniahaveriet. 1995 mottogs 340 000 

kronor. Av denna summa återstår 1998 omkring 200 000. 

Föreningen har inte utbetalat några löner eller arvoden till 

styrelse eller medlemmar. Det statliga stödet har använts 

för att bland annat bekosta arrangemang kring minnesdagarna, 

möten, utskick, annonser och resor. Föreningen 

och föreningens medlemmar gemensamt har skänkt 

23 000 kronor till kyrkogårdsförvaltningen för planteringar 

i anslutning till minnesplatsen och föreningen har 

även avsatt medel för fortsatt upprustning av minnesplatsen 

och särskilt de avlidnas minnesplattor. 


Verksamheten i föreningen har minskat under 1997–98. 

Under 1997 hölls två styrelsemöten och två medlemsmöten, 

varav det ena i samband med en minnesstund vid 

minnesplatsen på årsdagen. Till årsmötet 1998 kom 24 

personer. Trots det avtagande intresset har medlemmarna 

beslutat att föreningens verksamhet ska fortsätta tillsvidare. 

Med anledning av att Uppsalaföreningen beslutat att

inte driva någon ståndpunkt rörande frågan om bärgning, 

har man valt att inte delta i anhörigföreningarnas samordningskommitté. 

Uppsalaföreningen deltar i referensgruppens arbete. 

Stöd- och brottsofferföreningen i Vilhelmina 

Malgomajskolan i Vilhelmina har arbetat med ett 

välgörenhetsprojekt, riktat mot en skola i Šiaulai, Litauen. 

Man har beslutat att göra ett besök i skolan och diskuterar 

olika alternativ till resvägar. Man bestämmer sig för att 

resa med Estonia till Tallinn. Med på resan är fem 

gymnasieflickor, två lärare och skolans rektor. Av dessa 

återvänder ingen till Vilhelmina. 

I Vilhelmina finns sedan olyckan med Kistabarnen, en 

stöd- och brottsofferförening. När beskedet om olyckan 

når företrädare för föreningen beslutar dessa omedelbart 

att bilda en krisgrupp för anhöriga till de saknade. Till 

krisgruppen knyts en präst och en diakonissa från 

Vilhelmina församling samt polismästaren och kyrkans 

församlingshem blir en central plats för gruppens verksamhet. 

Denna krisgrupp blir senare en del av stöd- och 

brottsofferföreningen. 


Stöd- och brottsofferföreningen 2 är ideell. Den har ett 40tal 

medlemmar och ett stort antal personer som är engagerade 

på olika sätt i verksamheten. Föreningen har en styrelse 

och stadgar. Verksamheten är organiserad som en 

stödjour och bygger på att frivilliga, icke-professionella 

personer, under professionell ledning, arbetar med emotionellt 

omhändertagande av människor som drabbas av 

uppskakande händelser. 

Anhörigföreningen bildas som en del av stöd- och 

brottsofferföreningen, då det blir aktuellt att söka pengar 

för verksamheten ur den fond som regeringen avsatt för 

anhörigföreningar med anknytning till Estoniakatastrofen. 

Ansökan dateras 10 januari 1995. 

I anhörigföreningen är de åtta omkomnas familjer 

medlemmar. Verksamheten har varit inriktad framför allt 

på emotionellt stöd och medlemmarna träffades mycket 

BILAGA 2 

ofta efter olyckan, under 1996 en gång i månaden och under 

1997 varannan månad. 

I juni 1995 gjorde föreningen en resa till Baltikum. 

Med på resan var även en präst och stödpersoner. Man 

höll en minnesstund nära olycksplatsen och besökte 

minnesplatsen i Tallinn. 

Frågan om bärgning var från början en anledning till 

starka motsättningar bland föreningens medlemmar, men 

efter hand har man enats om att någonting måste göras. 

Familjerna vill att så många omkomna som möjligt skall 

omhändertas och att ansvaret för olyckan skall klarläggas. 

Dessa synpunkter drivs dock inte i föreningens namn utan 

av de enskilda medlemmarna, några av dem även medlemmar 

i SEA. 


Föreningen sökte och fick i januari 1995 del av det statliga 

stödet till anhörigföreningar. Dessa medel har använts för 

att finansiera sammankomster och ersätta medlemmarna 

för resor till dessa. Även resan till Estland och Litauen finansierades 

genom det statliga stödet. 

Föreningen har inte haft någon anställd och heller inte 

arvoderat någon. 


Föreningen liksom krisgruppen är fortfarande verksam, 

även om mötesfrekvensen är betydligt lägre nu än 1994. 

Graden av medlemsaktivitet varierar över tiden, Monica 

Köpsén tillhör de mest aktiva och har påtagit sig ansvaret 

för föreningens information till och från medlemmarna. 

Föreningen har deltagit i referensgruppens arbete. 

Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga 

Ombord på Estonia finns 48 Borlängebor, bland dessa 44 

busspassagerare som är medlemmar i Metalls pensionärsklubb 

inom avdelning 63. En person från Borlänge överlever 

fartygsolyckan, Vilho Itäranta. 

Under det första dygnet efter olyckan samlas många 

anhöriga på Jakobsgården, där krisgruppen i Borlänge 

271

finns beredd att ta emot dem. Många återkommer även 

under de följande dygnen för att få stöd och hjälp i sorgen. 

På ett tidigt stadium uppkommer frågor kring de omkomnas 

ekonomiska situation, kring försäkrings- och bankfrågor. 

Men det som överskuggar dessa frågor är frågan 

om hur olyckan kunde ske och vem som bär ansvar för 

den. I samband med detta diskuteras regeringens inställning 

till bärgning och omhändertagande av de omkomna. 

I ett brev till kommunikationsminister Ines Uusmann 

den 13 oktober framför anhöriga sin förhoppning om att 

få framföra sina synpunkter, innan beslut om bärgning fattas 

av regeringen. Brevet undertecknas av Lennart Berglund, 

som anställts av Borlänge kommun för att bistå anhöriga 

och överlevande från Dalarna, samt att samordna 

insatser. Detta är inledningen till en intensivt arbete för att 

få hem de omkomna och början till vad som skall bli en 

nationell förening för anhöriga och överlevande. 

Stiftelsens organisation och verksamhet 

Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga bildas den 3 november 

1994. Det övergripande syftet är att arbeta för att 

de offer som kan återfinnas, skall omhändertas för att få en 

värdig begravning. I stiftelseurkunden kan man läsa: 

”Stiftelsen har till huvudsakligt ändamål att bistå anhöriga 

till omkomna och saknade, överlevande samt anhöriga till 

överlevande, i juridiska och andra angelägenheter i anledning 

av katastrofer och olyckor.” 

Vid det första styrelsemötet den 3 november 1994 utses 

en interimsstyrelse bestående av fyra personer: Lennart 

Berglund samt Georg Karlsson som är kommunalråd 

i Borlänge, Lennart Lindgren från Metalls avdelning 63 

samt Anders Åkerlund från kyrkan i Borlänge. Den ordinarie 

styrelsen, som väljs den 13 december 1994, består 

enbart av anhöriga från olika delar av landet. Lennart 

Berglund väljs till verkställande ledamot. 

Stiftelsen har omkring 265 familjer/dödsbon som 

medlemmar från Sverige, Finland, Estland, Lettland och 

England, de flesta är dock svenska familjer. I adressregistret 

finns dock sammanlagt omkring 500 adresser till dessa 

familjemedlemmar. 

Stiftelsen är ansluten till Samordningskommittén 3 . 

272 

BILAGA 2 

Aktivt opinionsbildande arbete 

SEA har varit mycket drivande i opinionshänseende. Man 

har exempelvis arrangerat utställningar om händelser som 

är knutna till Estoniafrågan, bland annat med information 

om andra länders omhändertagande av omkomna i samband 

med stora olyckshändelser. Syftet är att sprida kännedom 

om SEA:s verksamhet och målsättning bland 

svensk allmänhet. I föreningens regi arrangerades en manifestation 

för ”Heder och moral” på Norrmalmstorg i 

Stockholm den 9 november 1996. 

Frågor som drivits särskilt hårt är: stopp för lagen om 

gravfrid, stopp för övertäckning av Estonia samt den övergripande 

frågan om omhändertagande av omkomna. 

I föreningens regi genomfördes en enkätundersökning 

bland anhöriga under första halvåret 1995, i syfte att utröna 

hur många anhöriga som var för respektive emot ett 

omhändertagande. 

Medlemsaktiviteter 

Samtliga medlemmar informeras regelbundet om aktiviteter 

som bedrivs i föreningen. Årsdagen uppmärksammas 

lokalt och vid dessa tillfällen träffas anhöriga i kyrkan för 

musik och sång. Mötesfrekvensen, som under det första 

halvåret 1994 var en gång i månaden, har dock minskat. 


Stiftelsens verksamhet har finansierats genom bidrag och 

donationer. Ur den statliga fonden har man mottagit 

740 000 kronor. Övriga större bidragsgivare är: Borlänge 

kommun, Svenska Metallindustriarbetarförbundet, både 

centralt och lokalt, och Svenska Kommunalarbetareförbundet. 

Utöver detta har också enskilda människor och 

företag bidragit med större och mindre belopp. 

Stiftelsens styrelse har erhållit ersättning för resekostnader 

och verkställande ledamoten avlönades under 

ca sex månader. Stiftelsen har även avsatt medel till en 

minnesfond. Medel har använts för att finansiera 

informationsträffar och deltagande i olika möten med 

myndigheter, företag och organisationer. Man har även 

haft kostnader för informations- och opinionsbildande 

verksamhet; trycksaker, Text-TV med mera.


Föreningen är i allra högsta grad levande och aktiv fortfarande. 

Ordförande är Lennart Berglund och i styrelsen 

sitter ytterligare åtta personer som alla arbetar aktivt med 

föreningens intressefrågor. Det är stiftelsens uttalade ambition 

att fortsätta verka med det övergripande syftet att 

återföra de omkomna som kan återfinnas, till en värdig 

begravning i respektive hemland. 

SEA har deltagit i analysgruppens referensgrupp. 

Stödföreningen Neptunus 

(de överlevandes förening) 

Av de överlevande som kommer till Sverige förs några till 

Södersjukhuset för fysisk behandling och emotionellt omhändertagande. 

Bland dem finns ett antal personer som 

har en stark önskan om att få träffa andra överlevande. När 

de framför sina önskemål till sjukhusets personal får de 

först svaret att det inte är lämpligt för dem. Efter en tid av 

diskussioner och starka påtryckningar bildas så småningom 

en grupp för överlevande bosatta i Stockholms 

läns landstingsområde. 

Den första träffen hålls på Södersjukhuset i slutet av 

oktober 1994 och man träffas därefter en gång i veckan, 

under två – tre timmar varje gång. Vid träffarna deltar personal 

från Södersjukhuset, bland andra kuratorer. Grupperna 

är öppna och deltagarna är fria att komma när de 

själva vill. Under mötena samtalar man om olyckan, jämför 

sina upplevelser med varandras. 

Dessa täta sammankomster pågår fram till jul 1994, 

därefter träffas man ett par gånger per månad, fram till 

juni 1995. Under tiden har tanken om att bilda en nationell 

förening vuxit fram. Syftet är att alla överlevande i 

Sverige skall kunna träffas – inte bara boende inom Stockholms 

län. 


Den 10 maj 1995 hålls ett konstituerande styrelsemöte i 

Stödföreningen Neptunus. Till styrelsen väljs åtta ledamöter, 

med Kent Härstedt som ordförande. Den 12 maj 

BILAGA 2 

går föreningen ut med ett pressmeddelande i vilket man 

kan läsa att föreningen skall verka för medlemmarnas sociala 

och psykiska hälsa samt för att förbättra insatserna 

efter katastrofer och minimera följderna för drabbade. 

Utöver detta nämns att sjösäkerhetsfrågor är ytterligare 

ett område som kommer att engagera föreningen. 

Av de 54 svenska medborgare som överlevde fartygsolyckan 

är 32 medlemmar i föreningen. Tillsammans med 

deras familjer, som också är registerade medlemmar, uppgår 

medlemsantalet till 83 personer. 

Det främsta målet med föreningens verksamhet har 

varit att utbyta erfarenheter, jämföra hur man mår och 

”lära sig att skratta igen”. En fråga man drivit var önskan 

om att få genomföra en gemensam träff med anhöriga till 

de överlevande och de överlevande, också detta i ett läkande 

syfte. Ambitionen från Neptunus medlemmar var 

att berätta om sina minnesbilder och låta egna anhöriga få 

ställa alla de möjliga och omöjliga frågor som reses vid en 

händelse som Estonias förlisning. Denna idé föddes under 

ett möte på Södersjukhuset i slutet av november 1995 och 

var en bidragande orsak till att man ansökte om statliga 

medel under 1996. Träffen planerades och preliminära 

bokningar gjordes men på grund av att Neptunus ansökan 

om statliga medel avslogs fick idén skrinläggas. 

När det gäller frågan om bärgning och övertäckning 

beslutade föreningens medlemmar från början att inte 

driva sin syn. Då diskussionerna om övertäckning svallade 

som mest tog man dock ställning och valde att engagera 

sig för att stoppa denna. Med Kent Härstedt som talesman 

för föreningen skrevs ett protestbrev till regeringen och 

föreningen deltog även i träffen med partiledarrepresentanterna, 

under våren 1997. 


Kent Härstedt, som vid tiden för regeringens beslut om 

att bevilja statliga medel för anhörigföreningarna arbetade 

i regeringen, framförde muntligen ett besked om att även 

de överlevande övervägde att bilda en förening. 

Den formella ansökan inkom dock till regeringen först 

den 16 juli 1996. Vid det laget hade det statliga stödet re- 

273

Utdrag ur Riksdagens protokoll 1994/95:43 

Torsdagen den 15 december 

Kl. 12.00–17.55, 19.00–22.55 

Information från regeringen 

§ 11 Information från regeringen om frågan om bärgning 

av Estonia 

BILAGA 3 

Bilaga 3 

Anföranden i riksdagen den 15 december 1994 

Anf. 5 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): 

Fru Talman! Natten till den 28 september förliste passagerarfärjan 

M/S Estonia under en storm på sin färd från Tallinn 

till Stockholm. Ombord fanns mer än 1 000 människor 

av vilka 137 kunde räddas till livet. Alla andra – 

svenskar, ester, letter, norrmän, danskar, finländare och 

medborgare från ytterligare 11 nationer – omkom i katastrofen. 

Bland dem fanns män, kvinnor och barn, unga och 

gamla, fäder och mödrar, söner och döttrar, makar och 

syskon. Där fanns hela familjer. 

För oss svenskar saknar färjekatastrofen motstycke i 

modern tid. Något liknande har vi inte varit med om. Den 

omedelbara reaktionen bland de flesta av oss, oavsett om 

vi hade anhöriga ombord eller inte, var att fartyget skulle 

bärgas och kropparna föras hem. Jag hörde själv till dem 

som hade denna uppfattning. 

Sedan dess har vi alla fått ytterligare kunskap om 

katastrofens dimensioner, konsekvenserna vid en bärgning 

och ett omhändertagande av de omkomna. Vi vet att 

det går att bärga MS Estonia och ta hand om de omkomna. 

Vi vet också att det är komplicerat, att det inte är 

riskfritt och att det tar lång tid att genomföra. 

Det mycket stora antalet omkomna i kombination 

med den långa tid en bärgning skulle ta har väckt en rad 

etiska frågor. Hur skall ett omhändertagande av de omkomna 

kunna ske på ett värdigt sätt? Hur reagerar de som 

skall arbeta med bärgning och identifiering? Vilka risker 

utsätts de för? Den personal som vid en bärgning eller 

omhändertagande via dykning skall utföra de nödvändiga 

uppgifterna kommer att utsättas för stora psykiska påfrestningar. 

Vi vet att alla omkomna inte kommer att återfinnas. 

Det kan inte uteslutas att en del kroppar inte kommer att 

kunna identifieras. 

Frågan om bärgning eller inte bärgning kan bedömas 

från olika utgångspunkter. Där finns alla de praktiska problemen 

och de etiska frågeställningarna, men där finns 

också enskilda människors önskemål. Anhöriga som var 

och en på sitt sätt sörjer sina nära. Anhöriga till omkomna 

i Sverige, Estland och de övriga länderna. Sammantaget 

innebär detta att det inte finns ett beslut som alla anser 

vara rätt. Regeringen har emellertid strävat efter ett så väl 

genomarbetat beslutsunderlag som möjligt. 

Konsekvenserna av en bärgning och omhändertagande 

via dykning har undersökts. Ett särskilt råd har 

övervägt de etiska frågeställningarna. Regeringen har 

sammanträffat med anhöriga med olika uppfattningar. 

Samråd har skett med de estniska och finska regeringarna, 

liksom med samtliga svenska riksdagspartier. 

Därför finns det nu ingen anledning att dröja med ett 

beslut. De anhöriga och alla andra har rätt till besked, även 

om det kommer att tas emot med förtvivlan av en del. 

Den svenska regeringens beslut är att passagerarfärjan 

MS Estonia med de omkomna skall förbli i havet. Bakom 

detta beslut finns en bred uppslutning från riksdagens partier. 

Den estniska regeringen fattar idag motsvarande beslut. 

Platsen där MS Estonia förliste skall betraktas som en 

gravplats. För att säkerställa att gravfriden respekteras 

skall fartyget täckas över och särskilda åtgärder vidtas för 

att ge gravplatsen ett rättsligt skydd. Sjöfartsverket får i 

uppdrag att till regeringen skyndsamt lämna förslag om 

hur fartyget skall övertäckas och bevakas. 

275

Jag har tidigare redovisat att en bärgning i och för sig 

skulle vara tekniskt möjlig att genomföra. Likaså är det 

möjligt, om bärgning genomförs, att ta hand om och identifiera 

merparten av de omkomna. Det etiska rådet pekar i 

sin bedömning på att den tekniska utvecklingen i sig försätter 

oss i svåra valsituationer. Det är inte säkert att allt 

som kan göras alltid skall göras. Det är inte tekniken som 

skall styra gränsdragningen, utan etiska värderingar, skriver 

rådet, och avråder från bärgning av fartyg och kroppar. 

Detta är en uppfattning som regeringen delar. 

Regeringens beslut grundas också på hänsyn till den 

personal som skulle arbeta med omhändertagandet av 

kropparna. Det finns en gräns för vad som är rimligt att 

utsätta människor för. Av Sjöfartsverkets rapport framgår 

att de psykiska riskerna är stora och att arbetet med omhändertagandet 

av de omkomna troligen inte kan utföras 

utan att en del av den engagerade personalen utsätts för 

psykisk traumatisering. Denna uppfattning stöds av psykiatrisk 

expertis. 

Jag vill nu rikta mig direkt till de svenska offrens 

anhöriga. Jag vet att anhöriga som hoppats på en bärgning 

och att de omkomna skall tas upp kommer att bli djupt 

förtvivlade över det besked jag just lämnat. Många vill ha 

en grav att gå till och upplever inte att platsen för förlisningen 

någonsin kan bli något annat än en olycksplats. 

De känner inte att deras nära kan vila i frid på en plats och 

ett fartyg där de kämpat för sina liv. Detta känner jag djup 

respekt för. 

Bland de anhöriga i Sverige och Estland finns också de 

som inte vill att färjan bärgas eller att de omkomna skall tas 

upp. Deras önskan är att de omkomna skall få vila i frid på 

platsen. De ser i havet en grav för de sina. Dessa människor 

fruktar också att bärgning eller dykning innebär att 

sorgen försvåras för dem vars omkomna inte återfinns. 

Även detta är en uppfattning som skall respekteras. Vi 

måste alla ha respekt för att det finns olika uppfattningar 

om hur man kan möta sorgen. 

Det beslut regeringen nu fattat kommer att diskuteras 

lång tid framöver. Mitt tidigare uttalande för en bärgning 

kan ha skapat förväntningar som i dag inte infriats. Jag beklagar 

mycket djupt den besvikelse jag därmed kan ha or- 

276 

BILAGA 3 

sakat en del av de anhöriga. 

Även om regeringen har fattat sitt beslut, återstår 

mycket arbete i att klarlägga olyckans orsaker. Sjösäkerheten 

måste förbättras, formerna för information 

och stöd till anhöriga vid svåra olyckor måste ses över. 

Från regeringens och riksdagens sida kan vi bistå drabbade 

med olika former av praktisk hjälp, men det är bara 

som människor vi kan visa vårt deltagande och lämna vårt 

personliga stöd. Vi kommer aldrig att glömma natten den 

28 september 1994. Vi kommer aldrig att glömma Estoniakatastrofens 

offer. 

Anf. 6 CARL BILDT (m): 

Fru talman! Natten, morgonen och dagen den 28 september 

är vi många som aldrig kommer att glömma – 

chocken, bestörtningen, sorgen, förtvivlan, ibland också 

vreden. Det finns ingen i Sverige, i Estland eller i Finland 

som kommer att kunna glömma detta. 

Jag har, liksom många i denna kammare här idag, under 

lång tid av politisk verksamhet haft att hantera och ta 

ställning till många och även svåra frågor. Det ligger i det 

politiska ansvarstagandets natur. Men ingen har nog berört 

eller plågat mig så mycket som denna – om allt ändå 

hade gjorts för att förhindra en katastrof, om alla som 

kunde räddas verkligen kom att räddas, om allt det som 

möjligen kunde göras verkligen gjorts för att lindra den 

sorg och saknad som i grunden aldrig går att lindra. 

Omedelbart efter katastrofen sade också jag att stora 

ansträngningar skulle göras för att bärga de omkomna. 

Kanske inte hela fartyget, det trodde jag inte var möjligt. 

Men att man skulle göra stora ansträngningar för att se om 

det var möjligt att bärga de omkomna, det ansåg jag vara 

en moralisk förpliktelse. 

Liksom regeringen på sitt sätt och i samverkan har 

prövat har jag på mitt sätt prövat om detta är möjligt, om 

det är lämpligt. Min slutsats är densamma som statsministerns 

och regeringens. Jag tror inte att det är möjligt 

eller att det är lämpligt. 

Vi måste inse att det finns de som vi aldrig kommer att 

kunna finna och för vilka havet, oavsett hur stora våra ansträngningar 

än skulle bli, till slut alltid kommer att vara

den sista viloplatsen. Att då börja ett arbete som aldrig 

kommer att kunna avslutas tror jag ytterst kommer att bli 

långt mer plågsamt än att i dag låta den havets frid som för 

evigt kommer att gälla vissa från början gälla alla. 

Vi vet alla – statsministern sade det också – att det i 

denna fråga inte finns rätt eller fel, sanning eller osanning. 

Alla känner hjälplöshet och förtvivlan, alla plågas av det 

beslut som måste fattas. Ändå måste det fattas. Inget och 

BILAGA 3 

ingen kan göra katastrofen ogjord. 

Vi har under senare år, vant oss vid att se Östersjön 

som det hav som förenar svenskar, ester, finländare och 

många andra i glädje och i framtidstro. Sedan den 28 september 

förenar det oss också i sorg. Under kommande år 

är det min innerliga förhoppning att det skall förena 

oss också i respekten för dem som i dess djup fått sin sista 

vila. 

277

dan betalats ut och ansökan avslogs. I regeringsbeslutet 

från den 29 augusti 1996 hänvisas till beslut av den 18 juli 

1996 om att ytterligare ekonomiskt stöd till anhörigföreningar 

med anledning av M/S Estonias förlisning inte 

skall utbetalas. En senare ansökan om omprövning av beslutet 

avslogs också. 

Föreningens verksamhet har finansierats genom 

medlemsavgifter. Inga löner eller arvoden har betalats 

ut. 

274 

BILAGA 2 


Sedan den 29 november 1997 har styrelsen bestått av tre 

ledamöter med Mikael Öun som ordförande. Styrelsemöten 

hålls sporadiskt. Medlemmarnas behov av att träffas 

regelbundet har minskat, årsdagen uppmärksammas 

dock och det senaste medlemsmötet hölls just den 28 september 

1997. 

Stödföreningen Neptunus har medverkat i analysgruppens 

referensgrupp. 

NOTER 

1 ST-Polisväsende är en facklig organisation för de civilanställda vid polisen och 

utgör en del av Statsanställdas tjänsteförbund. 

2 Räddningsverket har publicerat en rapport, ”Vilhelmina Kommun efter Estonias 

förlisning”, som är en fallbeskrivning. Där presenteras föreningens verksamhet 

utförligt. 

3 Samordningskommitténs tillkomst och arbete har beskrivits utförligt i avsnittet 

Beskrivningen.

Förteckning över möten i analysgruppen och 

referensgruppen 

1997-10-05 Analysgruppen 


1997-11-17 Referensgruppen 

1997-12-03 Analysgruppen och referensgruppen 




















1998-06-29 Referensgruppen och analysgruppen 












Möten med anhöriga och anhörigföreningar 

1997-12-01 Ersta sjukhus 

1997-12-04 Statens Haverikommission 

1998-01-19 Odd Lundqvist, SEA 

278 

BILAGA 6 

Bilaga 4 

Förteckning över möten, seminarier och intervjuer 

1998-01-30 Anhörigföreningen SEA 

1998-02-12 Henning Witte 

1998-03-01 Hearing, Borlänge 

1998-03-01 Hearing, Lindesberg 

1998-03-19 Hearing, Stockholm 

1998-03-24 Hearing, Norrköping 

1998-03-26 Hearing, Jönköping 

1998-04-01 Hearing, Uppsala 

1998-04-25 Hearing, Vilhelmina 

1998-04-28 Representanter för SEA, Stöd- och brottsofferföreningen 

i Vilhelmina, Föreningen för anhöriga 

till saknade och omkomna anställda i Lindesbergs 

kommun, Stödföreningen för Estoniaoffren i 

Uppsala 

1998-06-02 Anhörigföreningen inom kooperationen 

1998-06-08 Videokonferens med anhöriga 

1998-06-16 Hearing med överlevande, Stockholm 

Seminarier och expertmöten anordnade av 

analysgruppen 

1998-02-10 Seminarium 1, bärgningsfrågan 

Föredragande: 

Ray Honour och Dave Cawson, Rockwater A/S 

Lars Molinder, civilingenjör 

John Hjelle, läkare, MediTeam 

Aina Teivens, rättsodontolog 

Håkan Mörnstad, rättsodontolog, svenska IDkommissionen 

Arne Björkås, avdelningschef vid polisen i Oslo 

Roland Ståhl, polisöverintendent, ordf. svenska 

ID-kommissionen 

Jan Olsson, kriminalkommissarie 

Deltagare i panelsamtal: 

Jan Jacobsson, Göteborgs Dykeriteknik AB 

Anders Lindahl, dykare 

Bengt Grisell, forskningsingenjör, KTH 

Robert Grundin, överläkare, 

Rättsmedicinalverket 

Gunnar Bengtsson, f.d. chef ostkustens 

marinkommando 

Johan Franson, f.d. chefsjurist, Sjöfartsverket

1998-03-16–17 Seminarium 2, sorg och kris 


Ylva Eggehorn, författare 

Conny Nordin, professor i psykiatri, Linköpings 

universitet 

Bo Brander, präst och föreståndare Laurentistiftelsen 

Lars Weisæth, professor i psykiatri 

Atle Dyregrove, ledare för Center för 

krisepsykologi, Bergen 

Kristina Brandänge, psykiater och klinikchef 

Ersta sjukhus 

Odd Kristian Reme, präst och företrädare för 

Alexander Kiellandfonden 

1998-06-17 Expertmöte 1 


Elisabeth Aarsaether, informationskonsulent, 

Sysselmannen på Svalbard 

Åke Wide, civilingenjör, Sjöfartsverket 

Jan Erik Janson, tekn. dr., uppdragsledare, VBB 

Per Engström, civilingenjör, VBB 

Roland Ståhl, ordförande, svenska IDkommissionen 

Dave Cawson, Rockwater A/S 

Jan Jacobsson, Göteborgs Dykeriteknik AB 

Göran Wennqvist, chef, finska ID-kommissionen 

Antti Penttilä, rättsläkare, finska ID-kommissionen 

Arne Björkås, chef för kriminalteknikerna, norska 

ID-kommissionen 

Jan Lindberg, överläkare, svenska IDkommissionen 

Håkan Mörnstad, rättsodontolog, svenska IDkommissionen 

1998-09-29 Expertmöte 2 


Lars Landelius, bärgningskapten 

Ulrich Dischler, civilingenjör och skeppsbyggare 

Thomas Milchert, tekn. dr. 

Karl Gustaf von Konow, förste kustbevakningsinspektör, 

dykaröverledare, kustbevakningens 

centrala ledning 

Intervjuer och möten i samband med analysgruppens 

besök Estland 

1998-08-24 Indrek Treufelt, nyhetschef på Eesti TV 

Piret Tali, journalist på Eesti Päevalet 

1998-08-24 Kersti Berendsen, anhörigföreningen Memento 

Mare 

BILAGA 6 

1998-08-24 Allan Laur, pastor i Pingstkyrkan, Lea Mossin, 

psykolog, Mart Murdree, rådgivare till 

socialministern och Raivo Oherde, anhörig 

1998-08-24 Hearing med anhöriga och överlevande i Võru 

1998-08-25 Syster Theresa, Birgittasystrarna i Tallinn 

1998-08-25 Anhörigföreningen Memento Estonia, Ander 

Paeorg 

1998-08-25 Tiit Sepp, vice konsul, Inrikesministeriet, Mairit 

Kratovits, avdeln. för utrikeskontakter 

1998-08-25 Pritt Männik, vice polischef, Robert Antropov, 

ordförande i estniska ID-kommissionen 

1998-08-25 Victor Palmet, bitr. statssekreterare, 

Transportministeriet 

1998-08-25 Hearing med anhöriga och överlevande i Tallinn 

1998-08-25 Jaan Kiivit, ärkebiskop och Lauri Sonen, Nathan 

Hamer, Jaan Leppik, Joel Luhamets, företrädare 

för den estniska kyrkan 

Intervjuer och möten i samband med analysgruppens 

besök i Finland 

1998-08-24 Aila Salminen, Katariina Kivistö, finska 

Trafikministeriet, Jukka Häkämie finska 

Sjöfartsverket 

1998-08-24 Holger Rotkirch, ambassadör, Karkus Laurent, 

chef för konsulära avdelningen Seppo Tauren, 

finska Utrikesdepartementet 

1998-08-24 Fredrik Vahlquist, Marjatta Ikonnen, Gunill Nell 

och Elisabeth Vahlquist, Svenska ambassaden i 

Helsingfors 

1998-08-25 Brandchefen Jari Sainio, brandmästarna Reijo 

Salminen och Leif Eriksson samt bitr. 

brandchefen Pertii Sommero 

Intervjuer 

Medlemmar i den avgående regeringen 

1998-02-12 Carl Bildt, statsminister 

1998-03-18 Mats Odell, kommunikationsminister 

1998-03-19 Gun Hellsvik, justitieminister 

1998-03-19 Alf Svensson, biståndsminister 

1998-03-20 Anders Björck, försvarsminister 

1998-03-26 Margareta af Ugglas, utrikesminister 

1998-04-02 Inger Davidsson, civilminister 

1998-05-05 Reidunn Laurén, bitr. justitieminister 

1998-08-04 Bo Köhnberg, sjukvårdsminister 

Politiska tjänstemän i den avgående regeringen 

1998-03-06 Per-Egon Johansson, statssekreterare, 


279

1998-03-20 Peter Egardt, statssekreterare, Statsrådsberedningen 

1998-04-01 Lars Christiansson, presschef, Statsrådsberedningen 

1998-04-20 Jonas Hafström, departementsråd och 

utrikeshandläggare, Statsrådsberedningen 

1998-04-22 Per Zetterquist, pressekreterare, Statsrådsberedningen 

1998-04-23 Inger Strömbom, pressekreterare, Kommunikationsdepartementet 

1998-04-24 Hans Dahlgren, statssekreterare, Statsrådsberedningen 

1998-04-27 Emil Svensson, kommendör, Statsrådsberedningen 

1998-04-28 Rolf Tufvesson, planeringschef, Kommunikationsdepartementet 

1998-05-29 Per Blixt, pressekreterare, Näringsdepartementet 

Medlemmar i den tillträdande regeringen 

1997-10-28 Inez Uusmann, kommunikationsminister 

1997-12-17 Ingvar Carlsson, statsminister 

1998-02-12 Jan Nygren, statsråd, Statsrådsberedningen 

1998-04-01 Laila Freivalds, justitieminister 

1998-04-17 Ines Uusmann, komunikationsminister 

1998-05-05 Ingvar Carlsson, statsminister 

1998-10-27 Göran Persson, statsminister 

Politiska tjänstemän i den tillträdande regeringen 

1997-10-20 Kjell Lindström, politisk sakkunnig, Statsrådsberedningen 

1997-10-29 Ulf Mårtensson, politisk sakkunnig, Statsrådsberedningen 

1998-02-06 Birgitta Wallström, politisk sakkunnig, 


1998-02-16 Siv Gustavsson, politisk sakkunnig, Kommunikationsdepartementet 

1998-03-10 Eva Lindau, pressekreterare, Kommunikationsdepartementet 

1998-03-12 Kjell Lindström, politisk sakkunnig, Statsrådsberedningen 

1998-04-22 Magnus Persson, statssekreterare, Kommunikationsdepartementet 

1998-05-05 Kjell Lindström, politisk sakkunning, Statsrådsberedningen 

1998-05-05 Gisela Lindstrand, pressekreterare, Statsrådsberedningen 

1998-05-06 Nils Gunnar Billinger, statssekreterare, 

Statsrådsberedningen 

280 

BILAGA 6 

Tjänstemän inom Regeringskansliet 

1997-10-28 Åsa Kastman Heuman, rätts- och exp. chef, 


1998-01-14 Bosse Wallin, chef för affärsverksamheten på 


1998-01-29 Magnus Stephansson, departementssekreterare, 


1998-01-29 Alf Stenqvist, departementssekreterare, 


1998-02-17 Jan-Olof Selén, enhetschef, Kommunikationsdepartementet 

1998-02-18 Åsa Kastman Heuman, exp.- och rättschef, 


1998-03-13 Göran Sellvall, expeditionschef, Statsrådsberedningen 

1998-03-20 Bertil Roth, departementsråd, Niklas Hedman, 

departementssekr., Utrikesdepartementet 

1998-03-25 Anders Iacobaeus, rättschef, Kommunikationsdepartement 

1998-03-30 Gunnel Pettersson, assistent, 

Kommunikationsdepartmentet 

1998-04-01 Göran Schäder, rättschef, Justitiedepartementet 

1998-04-22 Lars Magnuson, rättschef, Utrikesdepartementet 

1998-05-11 Bengt-Åke Nilsson, rättschef, Statsrådsberedningen 

1998-05-18 Anders Iacobaeus, rättschef, Kommunikationsdepartementet 

1998-07-16 Ingvar Paulsson, exp- och rättschef, Civildepartementet 

1998-08-18 Göran Blomberg, enhetschef, Brita Lundh, 

kansliråd, Hans Enflo, kansliråd 

Claes Eriksson, dep. sekr. Kulturdepartementet 

Myndigheter 

1997-10-09 Björn Körlof, generaldir., och Johanna Enberg, 

projektledare, SPF 

1998-01-30 Johan Franson, chefsjurist och t.f. generaldirektör, 


1998-02-05 Olof Forssberg, generaldirektör Statens 

Haverikommission 

1998-03-24 Bertil Arvidsson, teknisk direktör, Sjöfartsverket 

1998-03-24 Sten Andersson, avdelningsdirektör, Sjöfartsverket 

1998-03-25 Maj Lindhagen, funktionsansvarig, stab personal, 


1998-03-25 Lars-Göran Bronow, informationschef, 


1998-03-25 Kaj Janérus, generaldirektör, Sjöfartsverket 

1998-03-30 Thomas Lindstrand, chefsåklagare och Uno 

Hagelberg, överåklagare

1998-XX-XX Johan Franson, chefsjurist och t.f. generaldirektör, 


1998-08-05 Kajsa af Petersens, Statens Konstråd 

Ledamöter av Etiska rådet 

1998-02-25 Eva Sahlin 

1998-03-05 Lars H. Gustavsson 

1998-03-09 Peter Paul Heinemann 

1998-03-10 Yrsa Stenius 

1998-03-11 Karin Söder 

1998-03-12 Sten Andersson 

1998-03-13 Anders Lindström 

1998-03-18 Caroline Krook 

1998-03-19 Bertil Werkström 

Övriga 

1998-XX-XX Kristina Brandänge, psykiater och klinikchef, 

Ersta sjukhus 

1998-XX-XX Lars Weisæth, professor i psykiatri 

1998-03-23 Gunnar Weman, ärkebiskop 

1998-03-23 Ingela Thalén, riksdagsledamot (s), ledamot av 

soc.dem. verkst. utskott 

1998-03-27 Eva Eriksson, vice partiordförande(fp) 

BILAGA 6 

1998-03-31 Peter Nobel, jur. dr. särskild utredare 

1998-03-31 Tove Gunnarsson, läkare, Huddinge Sjukhus 

1998-04-20 Gustav Hannliak, mättnadsdykare 

1998-04-22 Kia Andersson, riksdagsledamot (mp) 

1998-04-24 Lars Grundberg, ambassadör, svenska 

ambassaden i Estland 

1998-04-25 Knut Isaksson, skolchef Vilhelmina kommun 

1998-04-25 Ulla-Britt Granberg, diakonissa, Vilhelmina 

kommun 

Britt-Marie Lundström, diakonissa, Vilhelmina 

kommun 

Bengt-Göran Lindfors, komminister, Vilhelmina 

kommun 

1998-04-30 Helena Nilsson, vice partiordförande(c) 

1998-05-05 Robert Grundin, överläkare, 

Rättsmedicinalverket 

1998-05-07 Göran Pettersson, Stockholms stift 

1998-05-28 Roland Ståhl, svenska ID-kommissionen 

1998-09-04 Gert Rosencrantz, enhetschef Jourhavande 

kurator, och Monica Johannesson och Berit 

Dahlström, jourhavande kurator 

1998-09-21 Anders Kamb, beredskapsplanerare, SAS 

1998-10-14 Elisabeth Aarsæther, informationskonsulent, 

Sysselmannen, Svalbard 

281

Offentligt tryck 

SOU 1987:16; Begravningslag, Betänkande av arbetsgruppen 

för översyn av begravningslagstiftningen 

SOU 1989:98; Transplantation - etiska, medicinska och 

rättsliga aspekter, Betänkande av transplantationsutredningen 

SOU 1996:189; Efter Estonia, Rapport av Utredningen 

för vägledning efter Estoniakatastrofen; jämte arkivmaterial 

från utredningen, Göteborg, 1997 

Prop. 1985/86:170 om räddningstjänstlag m.m. 

Prop. 1990/91:10 med förslag till begravningslag 

Prop. 1991/92:70 om vissa ändringar i räddningstjänstlagen 

Prop. 1991/92:152 om hälso- och sjukvårdens ansvar vid 

dödsfall m.m. 

Prop. 1994/95:148 Transplantationer och obduktioner 

m.m. 

Prop. 1994/95:190 Skydd för gravfriden vid vraket efter 

passagerarfartyget Estonia 

Prop. 1995/96:140 Havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet 

Riksdagens protokoll 1994/95:43 Torsdagen den 15 december 

Rättsfall 

Från Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna; 

MR 68/1996 och MR/ER 66 /1988 

Från regeringsrätten; RÅ 1994 ref. 93 

Från hovrätterna; RH 1991:36 och RH 1997:79 

Svea hovrätt; Dom 1996-03-29, avd 15, DT 13 i mål T 

243/96 

Stockholms tingsrätt, avd. 4; Dom 1996-01-16, DT 42 i 

mål T 4-2112-95 

282 

KÄLLFÖRTECKNING 

Källförteckning 

Rapporter och annan litteratur 

Ahlers & Vogel; Hamburg; Den Tyska Expertgruppen för 

utredning av förlisningen av M/S ”Estonia”; 1996 

Akehurst, Michael; A modern introduction to International 

Law, femte upplagan, George Allen & Unwin 

(Publishers) Ltd, London 1984 

Beckman, Nils m.fl., Brottsbalken jämte förklaringar, 

Band 2 Brotten mot allmänheten och staten m.m., 

sjätte upplagan, Norstedts förlag, Stockholm 1994 

Berggren, Nils-Olof och Munck, Johan; Polislagen En 

kommentar, tredje upplagan, Norstedts Juridik AB, 

Stockholm 1998 

Björkman, Anders; Lies and truths about the M/V ESTO- 

NIA accident; Beausoleil 1998. 

Björkman , Anders; M/S Estonias undergång. En studie i 

bristerna i utredningen, publicerad fyra år efter 

olyckan i samband med SEA:s hearing i Stockholm, 

september 1998 

Bogren, Leif; Därför överlevde jag Estoniakatastrofen; 

Eslöv 1996 

Falk, Per; Straffrätt och territorium; P A Norstedts & 

Söners Förlag, Lund 1976 

Jareborg, Nils; Brotten Tredje häftet Brotten mot allmänheten 

och staten, P A Norstedts & Söners förlag, Lund 

1986 

Härstedt, Kent; Det som inte kunde ske, Trondheim, 

1995 

The Joint Accident Investigation Commission of Estonia, 

Finland and Sweden; Final Report on the Capsizing 

on 28 September 1994 in the Baltic Sea of the Ro–Ro 

passenger Vessel MV Estonia, Helsingfors, 1997 

The Joint Accident Investigation Commission of Estonia, 

Finland and Sweden; Supplement; Part I and Part II. 

Pihlajamaa, Terttu; Vi kan inte glömma ESTONIA, 

Stockholm 1998

Rikspolisstyrelsen; Registrering av dödade, skadade, oskadade 

och utrymmande personer vid olyckor och andra 

nödlägen, Rapport 1994:1 

Rikspolisstyrelsen; Estoniastudien, Rapport 1995:8 

Rikspolisstyrelsen; Efterforskning enligt räddningstjänstlagen 

av försvunna personer, Rapport 1997:1 

Räddningsverket; Vilhelmina kommun efter Estonias förlisning. 

Räddningsverket; Räddningstjänstens roll i krisstödsarbetet 

efter Estonia-olyckan. En rapport från fyra 

kommuner; R61-113/95. 

Krissamverkan kommun landsting, Rapport från Stödarbetet 

i Uppsala med anledning av Estoniakatastrofen 

28 september 1994. 

Socialstyrelsen; Estoniakatastrofen, M/S Estonias förlisning 

i Östersjön den 28 september 1994 

Socialstyrelsen; Allmänna råd. Psykiskt och socialt omhändertagande 

vid stora olyckor och katastrofer. 

1991:2 reviderad upplaga 1996 

Statens Konstråd; En minnesvård; Miroslav Balka, Stockholm, 

1998. 

Styrelsen för psykologiskt försvar; ”Det ser verkligen illa 

ut...”, Kommunikationsproblem i samband med Estoniakatastrofen 

1994, 168-1, Stockholm 1996. 

Styrelsen för psykologiskt försvar, Mediernas Estonia, 

Myndigheter och massmedier som informatörer i Finland 

Rapport 168-2, Stockholm, 1996 

Styrelsen för psykologiskt försvar; Estonia i Medierna, 

Rapport 168-3, Stockholm, 1996 

Styrelsen för psykologiskt försvar; Bilder av en katastrof, 

Rapport 168-4. Estonia, Stockholm, 1996. 

Styrelsen för psykologiskt försvar; Estonia, The Disaster 

in Estonian media, Rapport 168-5, Stockholm, 1996 

Styrelsen för psykologiskt försvar; Estoniakatastrofen, 

massmedierna och allmänheten, Rapport 168-6. Estonia, 

Stockholm, 1996 

Styrelsen för psykologiskt försvar; När nyheten nådde 

Estland, Rapport 168-7, Stockholm, 1996 

Styrelsen för psykologiskt försvar; Rapport om det arbete 

som hittills bedrivits inom projekt Estonia - 1997-05- 

30 


Styrelsen för psykologiskt försvar; Rapport om det arbete 

som bedritivts inom projekt Estonia-katastrofen vid 

Styrelsen för psykologiskt försvar 1997-06-01 till 

1997-11-27 

Styrelsen för psykologiskt försvar ; Rapport om det arbete 

som bedritivts inom projekt Estonia-katastrofen vid 

Styrelsen för psykologiskt försvar 1997-11-28 till 

1998-05-29 

Styrelsen för psykologiskt försvar; Estonia, Ett forskningsprojekt 

1996, Minnesanteckningar från SPI, kopia 

av den 30 juni 1997 

Styrelsen för psykologiskt försvar; Kriskommunikation, 

kunskapsöversikter, Rapport 163:1-4, Stockholm, 

1993 

Weisaeth, Lars; Utvärdering av belastningar och risker för 

den psykiska hälsan vid omhändertagande av omkomna 

vid bärgning av M/S Estonia hos sökande- och 

identifieringspersonal, samt andra berörda grupper; 

Oslo Universtitet, 1994 

Weisaeth, Lars; Några kommentarer om verkningarna vid 

en bärgning av M/S Estonia, Oslo Universitet, november/december 

1994 

Witte, Henning; Sänktes M/S Estonia? Nya fakta och 

teorier kring M/S Estonias förlisning, bok på Internet 

1997 

Överstyrelsen för civil beredskap; Styrbjörn Lindow; Erfarenheter 

och lärdomar av Estoniakatastrofen, En 

studie om krishantering, ÖCB, 1998 

Artiklar och promemorior 

Bringeus, Nils-Arvid; Död och begravning ur kulturhistoriskt 

perspektiv, Lund 1998 

Etiska Rådet; Redovisning av ställningstagande inför regeringens 

beslut avseende M/S Estonias förlisning och 

dess följder, 1994 

Gustafsson, Lars H; PM 1994-12-06 Etiska synpunkter 

angående en eventuell bärgning av Estonia. 

Gustafsson, Lars H; Beslutet att inte bärga M/S Estonia, 

PM 

Gustafsson, Lars H; Föredrag vid SKKPF:s symposium, 

Solna 1995-04-25 

283

Haga, Eivind; The wet grave, sudden death and the bereaved, 

Tradisjoner, sed og skikk om sjødraugen, Nord 

Psykiatr Tidsskr 1985;39:23-28, Oslo 

Haga, Eivind; Tradisjoner, sed og skikk om sjödraugen, 

Stavanger Aftenblad, 831031 

Jacobsson, Jan; Utvärdering av ev. dykeriinsats samt synpunkter 

på stensättningsmetod 

Kjelland-fonden; Estonia-ulykken: Det etiske rådets 

redegjörelse. Kommentar i lys av erfaringer fra Kjelland-ulykken 

Kommunikationsdepartementet; Några rättsfrågor med 

anknytning till Estoniaolyckan 

Kommunikationsdepartementet; Rapport avseende 

sjösäkerhetsarbetet inom Sjöfartsinspektionen 

Moderna Tider; Den mentala övertäckningen av Estonia, 

Maria Carlshamre; Nr 68–69,1998 

Nautisk tidskrift; ”SFBFs ståndpunkt: Estonia var inte sjövärdig”, 

Christer Lindvall; Nr 1, 1998 

Reimers, Eva; Tema Kommunikation Linköpings Universitet, 

Från olycksplats till gravplats – en analys av hur 

frågan om Estonias bärgning skildras i dagspress; 

arbetsrapport 1996:8 

Reme, Odd Kristian; Erfarenheter etter Kiellandulykken, 

föredrag vid Ersta sjukhus 980112, Kommentarer 

till Etiska rådets ställningstagande angående 

Estonia-olyckan i ljuset av erfarenheter från Kiellandolyckan 

1980 

Sandin, Birgitta; PM beträffande: Örebro Röda Korskrets; 

Finska Röda Korset; Estlands Röda Kors;– 

Minnesanteckningar av S. Hedrenius; Röda Korsets 

psykosociala insatser samt PM av Anders Kamb, SAS 

Sandin, Birgitta; PM beträffande internationella erfarenheter 

gjord på uppdrag av analysgruppen, 1998 

Sjöfartsinspektionen; Sakkunnigutlåtande med anledning 

av Estoniakatastrofen, April 1995 Göran Steen, 

Sjösäkerhetsarbetet inom Sjöfartsinspektionen 

284 


Sjöfartsverket; Rapport ang. tekniska och legala förutsättningar 

för att återfinna och omhänderta omkomna; 

1994-10-11 

Sjöfartsverket; Konsekvensanalys, Estonia; 1994-12-12 

Sjöfartsverket; Övertäckning, Estonia; 1995-02-10 

Description of Protective Cover of the Estonia; VBB–Anläggning; 

Stockholm 1996-05-10 

The Naval Architect, Nigel Ling; April 1998 

The Naval Architect, Mikael Huss, Tuomo Karppinen 

och Klaus Rahka; Estonia: hard facts and realities, September 

1998 

Socialstyrelsen; Kollektiva sorgekriser och samhällets reaktion, 

referat av Socialstyrelsens seminarium den 16 

oktober 1997 

Socialstyrelsen; SoS-rapport 1997:15 

Statens Haverikommission; Handlingar rörande fråga om 

utlämnande av bandinspelning från dykning vid M/S 

Estonia 

Övrigt 

M/S Estonia; skrift från Estline, 1995 

Styrelsen för psykologiskt försvar; Estonia Informationsblad; 

1997 och 1998 

Videoband - animation av olycksförloppet från Statens 

Haverikommission 

Massmedia 

Div. underlag från svenska massmedier från 980928 och 

framåt 

Spiegel TV; Reportage om Peter Barasinskis expedition 

till Estonias vrak, 950713 

Tidningarnas Telegrambyrå; Sammanställning av vissa 

larmtider i anslutning till M/S Estonias förlisning (utgåva 

3) Claes Wahlberg 

TT-telegram 1994-09-28–29

SOU - Regeringen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?