Yttrande - Länsstyrelsen i Stockholms län - Länsstyrelserna
Yttrande - Länsstyrelsen i Stockholms län - Länsstyrelserna
Yttrande - Länsstyrelsen i Stockholms län - Länsstyrelserna
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Ulla Huzell<br />
08-785 44 39<br />
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-19<br />
Finansdepartementet<br />
103 33 Stockholm<br />
<strong>Yttrande</strong> över Ansvarskommitténs slutbetänkande –<br />
Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> i <strong>Stockholms</strong> <strong>län</strong> lämnar i det följande sina kommentarer med<br />
anledning av Ansvarskommitténs slutbetänkande (SOU 2007:10).<br />
1 (18)<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong>s yttrande omfattar dels vissa övergripande kommentarer, dels<br />
kommentarer till specifika förslag där <strong>Länsstyrelsen</strong> anser sig ha särskilda<br />
erfarenheter att tillföra den fortsatta beredningsprocessen. Det gäller framför allt<br />
betänkandets avsnitt Uppgifter med anknytning till regional utveckling, Staten och<br />
En ny regional geografi. <strong>Länsstyrelsen</strong>s yttrande inriktas särskilt på de statliga<br />
frågorna och på spörsmål relaterade till <strong>Stockholms</strong>områdets särskilda<br />
utmaningar.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> avstår från att svara på de konkreta frågor som bifogats remisskrivelsen<br />
för att i stället ge ett bidrag till den utvecklingsprocess som i praktiken<br />
inletts redan innan remisstiden gått ut.<br />
Sammanfattning<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> i Stockholm delar Ansvarskommittens bedömning att Sverige<br />
behöver en reform av den regionala strukturen. Den statliga regionala organisationen<br />
är idag oacceptabelt splittrad samtidigt som de traditionella <strong>län</strong>en i många<br />
fall inte framstår som ändamålsenliga för att möta en ny tids krav.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> delar däremot inte kommitténs sätt att närma sig frågorna om hur en<br />
framtida regional struktur bör se ut. Enligt <strong>Länsstyrelsen</strong>s mening är det – i<br />
synnerhet för Stockholm-Mälardalen – den globala konkurrensförmågan, som<br />
måste vara utgångspunkten för hur den regionala nivån bör organiseras. Regioner<br />
bör kunna vara både mindre än 500 000 innevånare och större än 2 miljoner om<br />
det gynnar utvecklingsförmågan. Att organisera regioner med utgångspunkt från<br />
sjukvården eller existensen av universitet finner <strong>Länsstyrelsen</strong> bakvänt.<br />
Trots dessa reservationer förordar <strong>Länsstyrelsen</strong> att en reformprocess nu inleds.<br />
För <strong>Stockholms</strong> <strong>län</strong>s del bör samarbetet med övriga Mälardalen fördjupas på ett<br />
sätt som kan leda till en formaliserad region.<br />
Postadress Besöksadress Telefon Telefax E-post/webbplats<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong><br />
Box 22067<br />
104 22 STOCKHOLM<br />
Hantverkargatan 29 08-785 40 00 (vxl) (exp)<br />
08-785 40 01 (vxl)<br />
ins@ab.lst.se (exp)<br />
www.ab.lst.se
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> ser två huvuduppgifter för staten regionalt, uppgifter som i allt<br />
väsentligt bör åläggas <strong>län</strong>sstyrelserna snarare än statliga regionala sektorsinstitutioner:<br />
• Säkerställa att statens intentioner får genomslag regionalt. Det inrymmer<br />
bland annat den tillsynsfunktion som kommittén anser ska vara en huvuduppgift<br />
för <strong>län</strong>sstyrelserna.<br />
• Säkerställa att statliga insatser kan medverka till att utvecklingen i<br />
regionen främjas. Här torde bland annat den kunskapsinsamlande uppgiften<br />
för <strong>län</strong>sstyrelserna som kommittén omnämner kunna ingå. Men det<br />
krävs mer än så av statliga regionala insatser för att en dynamisk samhällsutveckling<br />
ska kunna säkerställas.<br />
En mer rationell regional struktur förutsätter bland annat att staten i regionerna<br />
kan uppträda på ett mera samlat sätt än idag. <strong>Länsstyrelsen</strong> förordar att en process<br />
inleds som siktar till att regionala statliga myndigheter inordnas i <strong>län</strong>sstyrelsen. En<br />
sådan reform bör genomföras även om övriga förändringar av den regionala<br />
strukturen kan komma att ske på ett annat sätt än kommittén föreslagit.<br />
I fråga om tillsynen vill <strong>Länsstyrelsen</strong> gå <strong>län</strong>gre än kommittén genom att ge<br />
<strong>län</strong>sstyrelserna det samlade regionala ansvaret för den statliga tillsynen. Det<br />
innebär att bland annat tillsynen av hälsovården bör föras in under <strong>län</strong>sstyrelserna.<br />
En nära samverkan mellan staten regionalt och direktvalda organ är avgörande för<br />
att på bästa sätt främja utvecklingsförmågan i olika delar av landet. <strong>Länsstyrelsen</strong><br />
understryker att det offentliga ansvaret för en dynamisk utveckling måste delas av<br />
primärkommuner och direktvalda organ å ena sidan och staten i regionerna å den<br />
andra. <strong>Länsstyrelsen</strong> menar att kommitténs förslag på denna punkt inte erbjuder<br />
den ram som konstruktiva gemensamma regionala utvecklingsinsatser kräver.<br />
Övergripande kommentarer<br />
Sverige är en del av en alltmera global ekonomi. Det innebär radikalt nya förutsättningar<br />
både för land och regioner. Konkurrensen är hårdare än någonsin<br />
tidigare. Globaliseringens utmaningar måste, enligt <strong>Länsstyrelsen</strong>s uppfattning, få<br />
vara en avgörande utgångspunkt för överväganden om hur vårt land ska organiseras.<br />
För <strong>Stockholms</strong>regionen med landets huvudstad är denna utgångspunkt helt<br />
avgörande.<br />
Att Sverige – och Storstockholmsregionen – inte är optimalt organiserade är<br />
uppenbart. Kommittén belyser förtjänstfullt detta med analyser kring alltifrån<br />
Regeringskansliets bristande förmåga att göra helhetsbedömningar till den<br />
regionala statliga splittringen och de ofta oklara relationerna mellan staten, de<br />
2 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
direktvalda regionala organen och kommunerna. För Storstockholmsregionens del<br />
har liknande iakttagelser gjorts i OECD-studien ”Territorial reviews Stockholm,<br />
Sweden". Sverige behöver alltså en reform av den offentliga verksamhetens<br />
struktur.<br />
Kommittén har på ett ofta klargörande sätt illustrerat det offentliga Sveriges<br />
strukturella brister. Med dessa illustrationer som utgångspunkt föreslår kommittén<br />
en rad förändringar där de mest konkreta och omedelbara rör en ny regionindelning<br />
och en förändrad relation mellan staten regionalt och de direktvalda så<br />
kallade regionkommuner som föreslås ersätta de nuvarande landstingen.<br />
Även om <strong>Länsstyrelsen</strong> delar kommitténs uppfattning att det offentliga Sverige<br />
behöver reformeras har <strong>Länsstyrelsen</strong> svårt att dela den stereotypa utgångspunkten<br />
för kommitténs förslag. I stället för fixerade befolkningstal och tillgång<br />
till sjukhus och universitet som avgörande regionala komponenter bör enligt<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong>s mening de centrala och regionala strukturerna utgå från vad som är<br />
nödvändigt för att maximera Sveriges internationella attraktions- och konkurrensförmåga.<br />
Eller annorlunda uttryckt: Den regionala strukturen måste bygga på naturliga<br />
utvecklingsmöjligheter och samband. Det innebär inte att <strong>Länsstyrelsen</strong> menar att<br />
dagens struktur är ändamålsenlig eller att större regionala enheter inte skulle vara<br />
bättre lämpade med de globala utmaningarna i åtanke än dagens 21 <strong>län</strong>. Problemet<br />
är snarast att kommittén försöker lösa ett angeläget problem på ett sätt som framstår<br />
som bakvänt.<br />
Några ytterligare kommentarer till kommitténs kriterier för den tilltänkta regionala<br />
indelningen kan belysa saken ytterligare. Kommitténs befolkningskriterier –<br />
ingen region mindre än 500 000, ingen större än två miljoner – ger intryck av att<br />
vara politiska snarare än rationella. Någorlunda lika stora regioner kan lättare<br />
tänkas balansera varandra jämfört med en mer brokig regional mosaik, tycks vara<br />
tanken.<br />
En sådan lösning har emellertid ingenting med Sveriges konkurrenskraft att göra.<br />
Vissa regioner kan förmodligen utvecklas bäst även med färre invånare än<br />
500 000. För andra regioner är två miljoner invånare tvärtom en onaturlig och<br />
kontraproduktiv begränsning.<br />
Inom varje region, säger kommittén vidare, ska det finnas minst ett forskningstungt<br />
universitet. Det antyder att kommittén ser universitetens utbildning och<br />
forskning som någon form av regional angelägenhet.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> vill starkt varna för en sådan analys. Universitet är inte lokala eller<br />
regionala utan nationella och internationella. Blotta misstanken att Sveriges<br />
3 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
främsta lärosäten ska ses som en del av sex till nio regioner kan äventyra deras<br />
internationella ställning. Återigen måste det sägas att ett sådant synsätt inte är<br />
förenligt med Sveriges internationella ambitioner. När väl detta är sagt ska det<br />
naturligtvis också påpekas att framstående universitet naturligtvis är en regional<br />
tillgång, men just därför att de mäter och relaterar sig nationellt och internationellt.<br />
Och så till sist – sjukvården. Grunderna i förslaget om ny regionindelning synes<br />
främst ha sin utgångspunkt i vad som uppfattas vara sjukvårdens behov av<br />
effektivitet och skalfördelar. Enligt <strong>Länsstyrelsen</strong>s uppfattning är det emellertid<br />
tveksamt om sjukvården på sikt överhuvudtaget kan ses som ett isolerat regionalt<br />
ansvar. Snarare synes sjukvården omfatta allt från det mycket nära och decentraliserade<br />
till det högspecialiserade nationella och internationella. Med ökade<br />
möjligheter för patienterna att själva välja vårdgivare förefaller sjukvården i vart<br />
fall inte given som regionalgeografisk utgångspunkt. Det ter sig alltså, enligt<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong>s uppfattning, olämpligt att det regionala utvecklingsarbetet ska<br />
organiseras utifrån sjukvårdens antagna behov.<br />
Trots dessa invändningar mot kommitténs sätt att närma sig en ny regionindelning<br />
vill <strong>Länsstyrelsen</strong> starkt förespråka att en reformprocess nu inleds. Utgångspunkten<br />
för <strong>Stockholms</strong>regionens del bör vara att denna vare sig är ändamålsenligt<br />
organiserad eller storleksmässigt tillräckligt rustad för den nya globala omgivningen.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong>s uppfattning är att dagens <strong>Stockholms</strong>region är både för liten och<br />
för splittrad för att kunna vara en jämbördig part gentemot andra storstadsregioner<br />
i Europa och globalt. En process bör därför inledas med syftet att etablera ett<br />
intensifierat samarbete i Mälardalen omfattande dagens <strong>Stockholms</strong> <strong>län</strong> samt hela<br />
eller delar av Södermanlands, Västmanlands, Uppsala och Örebro <strong>län</strong>. Det<br />
intensivare samarbetet bör kunna leda fram till en formaliserad regionbildning.<br />
Som numera är fallet i det så kallade Mälardalsrådet kan det övervägas om inte<br />
också Norrköping- och Linköpingsområdena kan knytas närmare till ett sådant<br />
förstärkt samarbete i Mälardalen.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> delar kommitténs uppfattning att staten i regionen måste uppträda<br />
sammanhållet för att på ett ändamålsenligt sätt kunna samspela med ett direktvalt<br />
regionalt organ. Avgörande uppgifter för regionens båda parter är att gemensamt<br />
säkerställa konkurrensförmågan, inte minst när det gäller infrastruktur och<br />
arbetsmarknadens utveckling. Med reservation för sjukvårdens organisation – som<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> inte har möjlighet att närmare bedöma – är kommitténs strävan efter<br />
en tydligare rollfördelning mellan regionkommunen och staten regionalt lovvärd,<br />
även om <strong>Länsstyrelsen</strong> uppfattar kommitténs syn på delar av den statliga<br />
regionala nivåns uppgifter som alltför passiv.<br />
4 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> ser två huvuduppgifter för staten regionalt, uppgifter som i allt<br />
väsentligt bör åläggas <strong>län</strong>sstyrelserna snarare än statliga regionala sektorsinstitutioner:<br />
• Säkerställa att statens intentioner får genomslag regionalt. Det inrymmer bland<br />
annat den tillsynsfunktion som kommittén anser ska vara en huvuduppgift för<br />
<strong>län</strong>sstyrelserna.<br />
• Säkerställa att statliga insatser kan medverka till att utvecklingen i regionen<br />
främjas. Här torde bland annat den kunskapsinsamlande uppgiften för<br />
<strong>län</strong>sstyrelserna som kommittén omnämner kunna ingå. Men det krävs mer än<br />
så av statliga regionala insatser för att en dynamisk samhällsutveckling ska<br />
kunna säkerställas.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> kommenterar i det följande dessa uppgifter, men vill redan här om<br />
utvecklingsfrågorna påpeka att det är väsentligt att dessa ses just som ett<br />
gemensamt ansvar för <strong>län</strong>sstyrelsen och en ny folkvald församling på regional<br />
nivå. Det så kallade regionala utvecklingsansvaret är bara en del av denna uppgift.<br />
Att regionkommunen och <strong>län</strong>sstyrelsen, men också andra statliga institutioner, har<br />
centrala roller för att främja regionens utveckling är uppenbart. Inte minst i en<br />
region som Stockholm-Mälardalen spelar en lång rad statliga myndigheter och<br />
insatser en avgörande roll för utvecklingen.<br />
Om <strong>län</strong>sstyrelsen, i enlighet med kommitténs förslag, ges en samordnande roll för<br />
den statliga verksamheten i regionen kan det konstruktiva partsförhållande mellan<br />
staten och direktvalda regionala organ skapas som kan gynna en eftersträvad<br />
regional utveckling. Detta ansvar måste emellertid kunna utövas på ett praktiskt<br />
sätt om den eftersträvade partsrelationen till de direktvalda regionala organen ska<br />
kunna utvecklas på ett dynamiskt sätt.<br />
Av vad som framkommit sedan kommitténs förslag avlämnades förefaller det som<br />
om regeringen inte avser att förverkliga kommitténs förslag på det sätt som framgår<br />
av betänkandet. Enligt <strong>Länsstyrelsen</strong>s mening måste emellertid effektiviseringar<br />
inom staten, vid sidan av frågor som är kopplade till införandet av ny<br />
regionindelning och nya direktvalda organ, genomföras oberoende av hur, och<br />
med vilken tidplan, regionfrågan i övrigt behandlas. Den statliga regionala<br />
organisationen är idag oacceptabelt splittrad.<br />
I en situation där en ny regionindelning i hela landet enligt utredningens förslag<br />
inte genomförs skall, enligt vad som sagts, en angelägen förstärkning av det<br />
regionala samarbetet utvecklas med utgångspunkt från de önskemål och behov<br />
som artikuleras i olika delar av landet. Det gäller också Stockholm-Mälarregionen.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> understryker att det i denna region redan finns en rad frågor<br />
där samarbete över <strong>län</strong>sgränserna pågår. Frågor som har en regional räckvidd är<br />
till exempel infrastruktur, boende och arbetsmarknad, viss utbildning, integration,<br />
5 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
vattenplanering samt krisberedskap och räddningstjänst. Denna samverkan bör nu<br />
förtydligas och utvecklas på ett sådant sätt som kan leda fram till en formaliserad<br />
region.<br />
Ett sådant tillvägagångssätt, i Stockholm och på andra håll, kan lägga en grund för<br />
en regional indelning som växer fram underifrån och är väl politiskt förankrad. En<br />
fortsatt utmaning ligger naturligtvis i att, trots varierande regionala förutsättningar,<br />
kunna garantera medborgarna likvärdig välfärd oavsett vilken region man<br />
tillhör.<br />
Staten<br />
Regional samordning av statliga intressen<br />
Sverige är av tradition en enhetsstat, men med ett starkt lokalt självstyre.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> ska tillse att nationellt fattade beslut och värderingar får genomslag<br />
i hela landet och samordna statliga intressen och insatser. Den senare uppgiften är<br />
dock starkt försvagad genom en alltmer fragmentiserad statlig administration på<br />
regional nivå.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> delar kommitténs bedömning att staten behöver uppträda mer<br />
samordnat på regional nivå. För att balansera sektoriella intressen behövs ett<br />
territoriellt och tvärsektoriellt perspektiv. De statliga sektorsmyndigheterna<br />
företräder med rätta sina sektorsintressen som emellertid måste samordnas när<br />
dessa ska möta andra regionala intressen.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong>s roll idag som samordnare är skiftande beroende på fråga, sektor<br />
och lagstiftning. I exempelvis plan- och byggprocessen har <strong>län</strong>sstyrelsen en<br />
mycket tydlig samordnande roll med avvägning av skilda intressen. Det är tydligt<br />
var ansvaret ligger för att såväl medborgare som kommuner ska kunna utkräva<br />
ansvar. I andra frågor är rollen inte lika tydlig.<br />
Det ska understrykas att en samordningsroll inte nödvändigtvis kräver att<br />
<strong>län</strong>sstyrelsen i sin myndighetsroll avväger och fattar beslut i enskilda ärenden.<br />
Det kan finnas andra samarbetsformer som bidrar till en effektiv koordinering av<br />
insatser/verksamheter. Det kan i en enkel form handla om att se till att alla<br />
berörda statliga parter får möjlighet att komma till tals i en viss fråga. Det kan<br />
vidare handla om att genom en god överblick över statliga aktörer i <strong>län</strong>et uppmärksamma<br />
dessa på eventuella motstridigheter i deras ageranden. <strong>Länsstyrelsen</strong><br />
kan också ta initiativ till att arenor skapas för gemensamma diskussioner mellan<br />
olika aktörer.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> anser, trots det som sagts, att strävan ska vara att samla merparten<br />
av statliga regionala myndigheter i <strong>län</strong>sstyrelserna. Att ge <strong>län</strong>sstyrelserna en<br />
koordinerande roll kan vara ett första steg i en sådan utveckling. Det skulle bland<br />
6 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
annat underlätta för staten att agera samstämmigt, något som ofta efterfrågas inte<br />
minst av kommunala företrädare.<br />
Fördelen med en samlad stat kan uppnås även med en flexibel geografisk lokalisering.<br />
I ett till ytan stort <strong>län</strong> eller region kan det vara motiverat med decentraliserade<br />
kontor för verksamheter som ställer krav på lokalkännedom eller med många<br />
medborgarkontakter som inte kan klaras av skriftligt eller per telefon. Det bör<br />
också vara möjligt att lokalisera olika funktioner inom <strong>län</strong>sstyrelsen till olika<br />
geografiska platser.<br />
Kommittén föreslår att statliga sektorsmyndigheter som regel ska följa <strong>län</strong>s- och<br />
regionindelningen. <strong>Länsstyrelsen</strong> anser att en gemensam regionindelning för<br />
statliga myndigheter är en viktig del i utvecklingen mot en samlad stat på regional<br />
nivå.<br />
I avvaktan på en gemensam regionindelning för samtliga statliga regionala<br />
myndigheter bör krav ställas på myndigheter med avvikande regionindelning att<br />
redovisningar och statistiskt material <strong>län</strong>sanpassas och att särskilda kontaktpersoner<br />
ställs till <strong>län</strong>sstyrelsens förfogande.<br />
För att staten ska kunna vara en aktiv och trovärdig part i det regionala utvecklingsarbetet<br />
krävs en samlad statlig syn på förutsättningar och utvecklingsmöjligheter<br />
i <strong>län</strong>en. Redan idag finns via förordningen om regionala utvecklingsprogram<br />
(RUP) möjligheter för <strong>län</strong>sstyrelserna att begära in material från sektorsmyndigheterna<br />
som beskriver hur de bidragit i den regionala utvecklingen. Med<br />
en tydlig roll för <strong>län</strong>sstyrelserna att vara en samlande statlig regional myndighet<br />
kan relationen till den regionala utvecklingsplaneringen komma till tydligare<br />
uttryck i syfte att uppnå högre effektivitet och tydlighet för medborgare,<br />
kommuner, näringsliv med flera.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> föreslår att en process inleds som siktar till att regionala statliga<br />
myndigheter successivt inordnas i <strong>län</strong>sstyrelserna och att, som ett första steg,<br />
<strong>län</strong>sstyrelsens samordning/koordinering av statliga myndigheter stärks genom att<br />
det framgår av sektorsmyndigheternas instruktioner:<br />
- att myndigheterna vid anmodan från <strong>län</strong>sstyrelsen ska lämna underlag kring<br />
olika företeelser inom <strong>län</strong>et<br />
- att myndigheterna ska delta i samordningsinsatser som initieras av <strong>län</strong>sstyrelsen<br />
Regeringskansliet<br />
Kommittén återkommer flera gånger till att förslagen om en tydligare statlig<br />
regional roll också kräver en omorganisering av Regeringskansliet. <strong>Länsstyrelsen</strong><br />
delar kommitténs uppfattning. Regeringens relation till <strong>län</strong>sstyrelserna är i dag<br />
7 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
starkt sektoriserad vilket minskar <strong>län</strong>sstyrelsernas möjligheter att bedriva ett<br />
effektivt arbete och bidra till en långsiktigt god samhällsutveckling.<br />
För att <strong>län</strong>sstyrelserna ska kunna fungera som regeringens samlade myndighet i<br />
regionerna är det viktigt med samlade direktiv från regeringen och Regeringskansliet.<br />
I dag har nästan alla departement frågor inom sina områden som berör<br />
<strong>län</strong>sstyrelserna. Samtidigt kan <strong>Länsstyrelsen</strong> konstatera att kunskapen om<br />
<strong>län</strong>sstyrelsernas verksamhet och bredden i uppdraget är bristfällig inom<br />
departementen.<br />
Det är enligt <strong>Länsstyrelsen</strong>s uppfattning angeläget att det inom Regeringskansliet<br />
skapas ett ökat utrymme för tvärsektoriell beredning av frågor med regionala<br />
konsekvenser.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> föreslår att det på hög nivå inom Regeringskansliet bildas en<br />
interdepartemental beredningsorganisation som får i uppdrag att bereda ärenden<br />
som rör statens regionala agerande. Organisationen ska svara för en kontinuerlig<br />
och samlad relation till bland annat <strong>län</strong>sstyrelserna.<br />
Kunskapsutveckling med mera<br />
Kommittén föreslår att <strong>Länsstyrelserna</strong> ska ta fram regionala kunskapsunderlag<br />
strikt prioriterade utifrån vad regeringen anser vara angeläget.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong>s många verksamhetsområden ger goda möjligheter att skildra de<br />
regionala förhållandena och ställa samman dessa i samlade kunskapsunderlag.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong>s erfarenhet är att sådant kunskapsunderlag kan tjäna det dubbla<br />
syftet att både ge regeringen en redovisning av läget i <strong>län</strong>et och att ge<br />
kommunerna och andra aktörer ett statligt regionalt perspektiv på olika frågor<br />
de berörs av.<br />
Den föreslagna kunskapsredovisningen tjänar syftet att ge regeringen en god<br />
grund för sina ställningstaganden. Redovisningen tjänar emellertid också syftet att<br />
vara en bas för staten regionalt i mötet med kommuner och direktvalda regionala<br />
organ.<br />
Enligt <strong>Länsstyrelsen</strong>s mening är det emellertid av vikt att kunskapsunderlagen inte<br />
begränsas till regeringens strikta anspråk. Denna hållning ska ses tillsammans<br />
med <strong>Länsstyrelsen</strong>s förord för en mera proaktiv utvecklingsroll för <strong>län</strong>sstyrelserna<br />
än den som kommittén förefaller att rekommendera. Om kommitténs förslag om<br />
en renodling och, som det kan tolkas, begränsning av <strong>län</strong>sstyrelsens verksamhet<br />
till myndighetsuppgifter, genomförs minskar betydelsen av <strong>län</strong>sstyrelsens roll som<br />
samordnare, initiativtagare och proaktiv aktör, vilket skulle skada den dialog som<br />
det förefaller att kommittén ändå förordar. Dessutom skulle den föreslagna<br />
8 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
begränsningen av <strong>län</strong>sstyrelsernas roll paradoxalt nog begränsa möjligheterna att<br />
framställa det efterfrågade kunskapsunderlaget. <strong>Länsstyrelsen</strong> återkommer till<br />
dessa frågor i det följande.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> anser härutöver att förutsättningen för att kunskapsunderlagen ska<br />
tas tillvara är att det finns en stark mottagningskapacitet i Regeringskansliet,<br />
vilket kräver en tydlig beställare och mottagare. Det behövs också en tät och nära<br />
dialog mellan Regeringskansliet och <strong>län</strong>sstyrelsen.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> föreslår:<br />
- att <strong>län</strong>sstyrelsen behåller skyldigheten att ta egna initiativ för att främja<br />
respektive regions utveckling och uppmärksamma regeringen på företeelser som<br />
är av vikt för regeringens arbete<br />
- att den tidigare föreslagna beredningsorganisationen inom Regeringskansliet ska<br />
utgöra beställare och mottagare av specificerade kunskapsunderlag i tät dialog<br />
med <strong>län</strong>sstyrelserna<br />
- att <strong>län</strong>sstyrelserna tilldelas resurser för att samla in, sammanställa, analysera och<br />
kommunicera kunskapsunderlagen.<br />
Långsiktighet i arbetet är en förutsättning för varaktiga resultat och kostnadseffektivitet.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> anser att de många uppdrag, som ges via regleringsbrevet<br />
från olika departement, ofta bidrar till ett sektorstänkande som minskar<br />
<strong>län</strong>sstyrelsens möjligheter att bedriva ett effektivt arbete baserat på långsiktighet<br />
och hållbar utveckling.<br />
Instruktionen bör utgöra det huvudsakliga styrinstrumentet för <strong>län</strong>sstyrelsens<br />
verksamhet. Vid uppföljning av <strong>län</strong>sstyrelsens resultat bör uppdragsgivaren,<br />
Regeringskansliet, utgå mer från att löpande uppgifter fullföljs i enlighet med<br />
instruktionen, så att särskilda uppdrag och avrapporteringar kan begränsas i<br />
omfattning. Det är också viktigt att särskilda uppdrag formuleras i dialog med<br />
<strong>län</strong>sstyrelserna.<br />
Styrningen av <strong>län</strong>sstyrelsens arbete bör i huvudsak komma till uttryck i<br />
<strong>län</strong>sstyrelseinstruktionen. <strong>Länsstyrelsen</strong> föreslår att särskilda uppdrag i<br />
regleringsbrev, eller i annan form, begränsas och att de uppdrag som ges<br />
samordnas av den ovan nämnda beredningsorganisationen inom<br />
Regeringskansliet.<br />
Tillsyn<br />
Samordning av den statliga tillsynen<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> tillstyrker kommitténs förslag att <strong>län</strong>sstyrelsen görs till statens<br />
samlade tillsynsorgan i regionen. Om man, som kommittén, förordar en<br />
9 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
samordning av tillsynen genom att vissa myndigheters regionala<br />
tillsynsverksamhet samlokaliseras hos <strong>län</strong>sstyrelsen anser <strong>Länsstyrelsen</strong> det mera<br />
logiskt att ta steget fullt ut och inordna dessa tillsynsverksamheter i <strong>län</strong>sstyrelsen.<br />
En sådan reform är helt i enlighet med strävan att samla staten på regional nivå (se<br />
vidare avsnittet ”Regional samordning av statliga intressen”). Den föreslagna<br />
samordningen kan emellertid vara ett första steg i en process med avsikt att samla<br />
statens tillsyn på regional nivå. För att samordningsrollen inte ska bli för svag bör<br />
<strong>län</strong>sstyrelserna ges ett tydligt mandat att styra, samordna och planera tillsynen i<br />
regionen. Det skulle gynna såväl medborgare som verksamhetsutövare. Samlokalisering<br />
utan tydligt mandat riskerar däremot att skapa en skenorganisation.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong>s hållning innebär att <strong>län</strong>sstyrelsernas tillsynsuppdrag på sikt<br />
utvecklas till att omfatta all statlig regional tillsynsverksamhet. Det bör vidare<br />
övervägas att, vid sidan om den ovan nämnda vidgade samordningsrollen, i det<br />
första steget, utöka <strong>län</strong>sstyrelsernas uppdrag till att också omfatta hälso- och<br />
sjukvård. Idag riskerar till exempel personer med behov av vård och omsorg att<br />
drabbas av de gråzoner som finns mellan olika myndigheters ansvarsområden.<br />
Här är det angeläget att tillsynen utifrån ett medborgarperspektiv förstärks för att<br />
överbrygga de olika lagstiftningarna (hälso- och sjukvård respektive socialtjänst)<br />
för att säkra rättssäkerheten. <strong>Länsstyrelsen</strong> vill understryka vikten av att de sociala<br />
perspektiven värnas i tillsynen.<br />
Kommittén anser att <strong>län</strong>sstyrelsen är lämplig att styra, samordna och planera<br />
tillsynen även inom områden som idag inte omfattas av <strong>län</strong>sstyrelsens tillsyn.<br />
Kommittén ger emellertid inte <strong>län</strong>sstyrelsen något utökat ansvar utan hänvisar till<br />
utredningen om tillsynen av hälso- och sjukvården där man dock argumenterar för<br />
att tillsynen av socialtjänsten och hälso- och sjukvården bör utföras av en, för<br />
detta ändamål, nyinrättad myndighet. Detta skulle, enligt <strong>Länsstyrelsen</strong>s<br />
uppfattning, innebära att <strong>län</strong>sstyrelserna fråntas en stor tillsynsuppgift, vilket<br />
rimmar dåligt med rollen som <strong>län</strong>ets samlade tillsynsorgan.<br />
Genom att samla tillsynskompetensen hos <strong>län</strong>sstyrelserna kan dessa lättare förse<br />
regeringen med kunskapsunderlag som kan belysa medborgarnas samlade<br />
situation i enlighet med kommitténs förslag. Den metodutveckling som möjliggörs<br />
i mötet mellan flera olika sakområden, överblicken och mandatet att planera över<br />
fler sakområden kan bidra till en kvalitetshöjning av tillsynsverksamheten och<br />
dessutom till administrativa besparingar.<br />
Idag fungerar samordning och samverkan mellan och inom många tillsynsmyndigheter<br />
bristfälligt, vilket leder till att tillsynen varierar mellan olika delar av<br />
landet samt att staten uppfattas som splittrad. Förutom att detta leder till ett<br />
ineffektivt utnyttjande av statens resurser finns även risk för att olika sektorsmyndigheter<br />
motverkar varandra. Genom att lägga det samlade ansvaret för den<br />
statliga tillsynen på <strong>län</strong>sstyrelserna kan avvägningar göras inom myndigheten,<br />
10 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
vilket ger tydlighet gentemot medborgare och verksamhetsutövare. Uppdraget bör<br />
genomföras i nära dialog med kommunerna.<br />
Ambitionen att förstärka <strong>län</strong>sstyrelsens roll som samordnare av statliga myndigheter<br />
på regional nivå riskerar att motverkas av tillkomsten av en tillsynsdelegation.<br />
Framför allt ifrågasätter <strong>Länsstyrelsen</strong> om det i delegationen kommer att<br />
finnas den kunskap inom sakområdena som krävs för att kunna göra välavvägda<br />
prioriteringar mellan olika tillsynsinsatser samt identifiera och lösa eventuella<br />
konflikter mellan regelverken.<br />
<strong>Länsstyrelserna</strong> föreslår att all statlig regional tillsyn inordnas i <strong>län</strong>sstyrelserna<br />
och avstyrker därmed förslaget om en särskild tillsynsdelegation.<br />
Som ett första steg bör <strong>län</strong>sstyrelserna ges ett tydligt mandat att styra, samordna<br />
och planera tillsynen i regionen. Detta bör regleras i <strong>län</strong>sstyrelsens och respektive<br />
sektorsmyndigheters tillsynslagstiftningar och myndighetsinstruktioner.<br />
Det bör vidare övervägas att samtidigt utöka <strong>län</strong>sstyrelsens tillsyn till att omfatta<br />
hela det kommunala socialtjänst- och hälso- och sjukvårdsuppdraget.<br />
Tillsyn – ett statligt ansvar<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> tillstyrker förslaget att den offentliga tillsynen i princip ska vara ett<br />
statligt ansvar. Ett förstatligande av den kommunala tillsynen kommer dock i<br />
vissa fall att påverka kommunernas förmåga att hantera andra näraliggande<br />
myndighetsuppgifter, inte minst kompetensmässigt. En förändring i denna<br />
riktning bör därför föregås av en särskild prövning för varje tillsynsområde.<br />
Utöver rättssäkerhets-, resurs- och kompetensfrågor bör en sådan prövning även<br />
beakta behovet av närhet till tillsynsobjekten och att syftet med tillsynen uppfylls.<br />
I vissa fall kommer det inte att vara möjligt att staten handhar hela den idag lokala<br />
tillsynen. <strong>Länsstyrelsen</strong> anser dock att principen om att tillsyn ska vara ett statligt<br />
ansvar väger tungt. I de fall där tillsyn överlåts till kommunen är det därför viktigt<br />
att staten bedriver tillsyn över kommunens tillsyn för att kunna garantera en<br />
nationellt likvärdig välfärd.<br />
Kommitténs förslag att möjliggöra för <strong>län</strong>sstyrelsen att överlåta avgränsade<br />
tillsynsuppgifter till enskilda kommuner tillstyrks. Det är dock viktigt att klargöra<br />
på vilka grunder delegering får ske och statens roll i sammanhanget för att kunna<br />
garantera en rättssäker och likvärdig tillsyn i hela landet.<br />
11 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> föreslår att regeringen utreder vidare på vilka grunder tillsynsansvaret<br />
ska kunna delegeras till kommunen, vilken roll staten ska spela vid<br />
delegation samt på vilka grunder eventuella återkallanden av delegation ska kunna<br />
göras.<br />
En effektiv tillsyn<br />
Kommittén har anammat Tillsynsutredningens snäva tillsynsdefinition som<br />
innehåller enbart granskande insatser och åtgärder för att åstadkomma rättelse.<br />
Det innebär att kunskapsförmedling och rådgivning avskiljs från tillsyn.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> vill understryka värdet av att kunskapsöverföring och information<br />
kombineras med tillsyn. En effektiv tillsyn kräver dialog och den som utövar<br />
tillsyn bör ha kunskap om verksamhetens innehåll och förutsättningar för att<br />
kunna situationsanpassa tillsynen.<br />
Information/kunskapsöverföring om regelverk, var information kan sökas,<br />
allmänna exempel etcetera är fruktbart att kombinera med tillsyn då det kan öka<br />
tillsynens effekter och även minska behovet av tillsyn. De olika insatserna<br />
kompletterar varandra, vilket på ett resurseffektivt sätt leder till ökad måluppfyllelse.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> anser att kommitténs strävan att renodla tillsynsuppdraget riskerar<br />
att motverka syftet med tillsynen. Tillsyn är ett viktigt redskap i arbetet för<br />
rättssäkerhet, hållbar utveckling och för att föra ut den nationella politiken. Det är<br />
viktigt att syftet med tillsynen får styra organiseringen så att tillsynen blir så<br />
ändamålsenlig som möjligt.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> vill understryka att en effektiv tillsyn kräver såväl förebyggande<br />
som granskande insatser. Insatserna har en stark koppling till varandra både vad<br />
gäller kunskaper och metoder. Tillsynen indikerar var behov av förebyggande<br />
insatser finns, samtidigt som förebyggande insatser på sikt kan minska behovet av<br />
tillsyn. Förebyggande och granskande insatser bör således behållas inom en och<br />
samma organisation, och inte skiljas åt. Det är däremot olämpligt att<br />
tillsynsmyndigheten ger råd i form av direktiv om en konkret lösning eller<br />
tillvägagångssätt i ett enskilt fall.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> vill understryka att en effektiv tillsyn, som syftar till att nationella<br />
mål får genomslag, kräver såväl förebyggande som granskande insatser.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> föreslår att <strong>län</strong>sstyrelsen, parallellt med tillsynen, ges mandat och<br />
resurser att arbeta förebyggande genom information och kunskapsförmedling för<br />
att granskning och ingripande ska få avsedd effekt.<br />
12 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Relationen regionkommunen - staten<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
Regional utveckling<br />
Kommittén föreslår en renodling av den offentliga sektorns verksamhet regionalt<br />
genom en uppdelning i en myndighetsdel och en utvecklingsdel. Regionkommunen<br />
tilldelas utvecklingsuppdraget och <strong>län</strong>sstyrelsen myndighetsuppdraget. Ur ett<br />
strikt pedagogiskt perspektiv kan en sådan uppdelning te sig naturlig. Samtidigt<br />
kommer staten alltid att ha betydelse också för regional utveckling och ansvaret<br />
för att nationella intressen tas tillvara.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> vill understryka att utveckling uppstår ur samspelet mellan många<br />
aktörer. <strong>Länsstyrelsen</strong> delar därför inte kommitténs uppfattning att ett direktvalt<br />
regionalt organ kan ges ett odelat ansvar för den regionala utvecklingen och<br />
därmed det, för <strong>Stockholms</strong> del, blygsamma regionala utvecklingsanslaget. Istället<br />
förordar <strong>Länsstyrelsen</strong> att former skapas där direktvalda regionala organ och<br />
staten genom <strong>län</strong>sstyrelserna kan ta det ofrånkomliga gemensamma ansvaret för<br />
hur regionen utvecklas.<br />
Att ett sådant förhållningssätt är nödvändigt utgår från iakttagelsen av hur<br />
utveckling kommer till stånd. I <strong>Stockholms</strong> <strong>län</strong> har landstinget de facto ett<br />
huvudansvar för den fysiska utvecklingsplaneringen. I denna inordnar<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> också den statliga regionala utvecklingsplaneringen. För<br />
utvecklingen har emellertid också en rad rent statliga insatser och institutioner<br />
avgörande betydelse. Det gäller allt från statliga beslut av allehanda slag till<br />
innovationspolitiken och universitetens utveckling. Det är av stor vikt att de<br />
direktvalda regionala intressenterna och de statliga insatserna kan förenas i<br />
konstruktiva insatser.<br />
Att såväl statliga som regionala insatser behövs för en framgångsrik utveckling är<br />
särskilt tydligt i <strong>Stockholms</strong>regionen. När frågan om bildandet av ett kommunalt<br />
samverkansorgan diskuterades tidigare i <strong>Stockholms</strong> <strong>län</strong> var de regionala parterna<br />
(Kommunförbundet <strong>Stockholms</strong> Län, Landstinget och <strong>Länsstyrelsen</strong>) eniga om att<br />
staten behövde behålla personal och utvecklingsresurser för att samarbetet skulle<br />
fungera bra. Detta är enligt <strong>Länsstyrelsen</strong>s mening alltjämt av avgörande<br />
betydelse för statens möjligheter att aktivt ingå i det komplexa samspel som<br />
kännetecknar utvecklingspolitiken.<br />
Vidare förhåller det sig så att utvecklingsarbetet ingår som en del av ett effektivt<br />
och ändamålsenligt myndighetsarbete. Kedjan av arbetsuppgifter – bygga upp och<br />
förmedla kunskaper – samordna, inrikta, utveckla – besluta i enskilda ärenden –<br />
utöva tillsyn, följa upp och utvärdera och – i vissa fall sköta och förvalta, är en<br />
helhet där delarna inte kan frikopplas från varandra. Om den renodling kommittén<br />
föreslår genomförs riskerar växelverkan mellan å ena sidan myndighetsuppgifter<br />
och kunskapsunderlag och å andra sidan utveckling att gå förlorad.<br />
13 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
För att säkerställa att nationella insatser ska kunna bidra till den regionala<br />
utvecklingen anser <strong>Länsstyrelsen</strong> att arbetet för regional utveckling måste ske i<br />
samverkan mellan staten och direktvalda regionorgan.<br />
Inom natur- och kulturmiljöområdet föreslås ändringar i ansvarsfördelningen<br />
mellan stat och regionkommun. Förslaget innebär en uppsplittring av<br />
verksamheterna. Detta görs utan någon närmare analys av vilka brister som finns<br />
idag, hur förslagen bidrar till att förbättra dessa och på vilket sätt effektiviteten<br />
och miljönyttan ökar.<br />
Förslaget att överföra delar av kulturmiljövårdsanslaget till regionkommunen med<br />
motivet att kulturmiljön och dess medel kan ses som en resurs för den regionala<br />
utvecklingen innebär att ett regionalt organ ska genomföra den statliga politiken.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> anser detta olämpligt. Statliga medel som tydligt är avsedda att<br />
genomföra den nationella politiken bör även i fortsättningen vara ett ansvar för<br />
statliga organ.<br />
Detsamma gäller förslaget att regionkommuner ska ha ett avgörande inflytande på<br />
vilka områden som ska skyddas som natur- eller kulturreservat. Urvalet av<br />
områden att skydda är ett viktigt led i att genomföra den nationella miljöpolitiken,<br />
bland annat att säkerställa den biologiska mångfalden. <strong>Länsstyrelsen</strong> har<br />
naturligen en central roll i detta arbete. I <strong>Stockholms</strong> <strong>län</strong> sker detta sedan <strong>län</strong>ge i<br />
nära samråd med region och kommuner, bland annat inom ramen för regionplaneringen.<br />
När det gäller det statliga så kallade miljömålsuppdraget vill <strong>Länsstyrelsen</strong><br />
understryka vikten av att hålla ihop hela kedjan, från mål, indikatorer och åtgärder<br />
till uppföljning och utvärdering. För att stärka samordningen och enhetligheten i<br />
det samlade miljömålssystemet bör huvudansvaret för uppdraget ligga kvar på<br />
<strong>län</strong>sstyrelserna. Även en effektiv samordning med den regionala miljöövervakningen,<br />
som <strong>län</strong>sstyrelserna svarar för, talar för detta. Samtidigt ska det understrykas<br />
att region- och primärkommuner har en viktig roll i miljömålsarbetet<br />
genom den regionala planeringen och för att genomföra åtgärder.<br />
Kommittén synes för övrigt förbise att primärkommunerna redan har en viktig roll<br />
i natur- och kulturmiljövårdsarbetet. Kommunerna kan bilda natur- eller kulturreservat<br />
och många kommuner ansvarar för tätortsnära reservat där rekreation,<br />
friluftsliv och folkhälsa är viktiga syften.<br />
Kommittén föreslår vidare att ansvaret för skötseln av naturskyddade områden<br />
och kulturreservat överförs till regionkommunerna. Erfarenheter från tidigare<br />
perioder, när ansvaret för skydd och skötsel varit åtskilda, har inte varit goda. För<br />
14 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
övrigt vill <strong>Länsstyrelsen</strong> framhålla den allmänna ambitionen att det i första hand<br />
är markägarna som ska utföra det praktiska skötselarbetet. Detta är inte minst<br />
viktigt för att lokal kunskap ska kunna tas tillvara och för att skapa arbete på<br />
landsbygden. För övrigt är staten genom Naturvårdsverket en av landets största<br />
markägare. Att överlåta ansvaret för skötsel till en regionkommun framstår<br />
därmed som olämpligt och saknar motiv i kommitténs analys.<br />
När det gäller frågan om kompetens förutsätter kommittén att särskild specialistkompetens<br />
kan tillhandahållas av de centrala sektorsmyndigheterna, till exempel<br />
Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet. <strong>Länsstyrelsen</strong> vill framhålla att flera<br />
sakområden, inte minst kulturmiljövården, i hög grad måste förlita sig på<br />
specialistkompetens på landets <strong>län</strong>sstyrelser. <strong>Länsstyrelsen</strong> befarar att kommitténs<br />
förslag riskerar att försvaga denna specialistkompetens, som svårligen till fullo<br />
kan ersättas på central nivå.<br />
Samspel mellan stat och regionkommun<br />
Kommitténs förslag till hur de statliga insatserna konkret ska möta de regionala<br />
och kommunala är nationella samråd mellan stat, regionkommuner och<br />
kommuner. Samråden på nationell nivå avses i huvudsak inriktade på ekonomiska<br />
förutsättningar och strukturella frågor. Formerna för <strong>län</strong>sstyrelsens och de<br />
direktvalda organens samspel på den regionala nivån är i kommitténs framställning<br />
otydliga. <strong>Länsstyrelsen</strong> vill understryka att samrådet regionalt, där det<br />
finns kunskap om respektive regions villkor, är av avgörande betydelse för<br />
regionernas och landets samlade utveckling.<br />
Den komplexa storstadsmiljön med ett stort antal aktörer, komplicerade<br />
genomförandeprocesser och breda kontaktytor medför att konflikter av olika slag<br />
lätt uppstår på den regionala arenan mellan regionkommunen och staten. På den<br />
regionala nivån föreslår kommittén ingen reglerad ordning för samråd och<br />
samverkan även om betydelsen av fungerande former för samspel lyfts fram.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> anser, som redan nämnts ovan, att kommittén inte tillräckligt väl<br />
klargjort statens roll på den regionala nivån som avgörande i många konkreta<br />
frågor och intressekonflikter. Den roll som <strong>län</strong>sstyrelsen har i planer enligt plan-<br />
och bygglagen (PBL) genom att bevaka riksintressen, mellankommunala frågor,<br />
hälsa och säkerhet samt miljökvalitetsnormer utövas i dag i reglerade former.<br />
Inom andra områden är formerna för samverkan inte reglerade, men har uppstått<br />
ur ett behov av att åstadkomma samlade regionala och statliga åtgärder. Exemplen<br />
understryker behovet av ytterligare analys kring frågorna om samspelet mellan de<br />
olika regionala företrädarna.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> föreslår att samråd i reglerade former införs för samverkan och<br />
samråd mellan regionkommunen och staten, representerad av <strong>län</strong>sstyrelsen.<br />
15 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
RUP ett strategiskt dokument<br />
Enligt kommitténs förslag ställs flera nya krav på det regionala utvecklingsprogrammets<br />
(RUP) innehåll. Det gäller till exempel att geografiska regionintressen<br />
och regiontrafikplanen ska ingå.<br />
Situationen i <strong>Stockholms</strong> <strong>län</strong> är speciell genom att Landstinget också är regionplaneorgan.<br />
Regionplanen regleras enligt plan- och bygglagen (PBL).<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> har idag det formella ansvaret för det regionala utvecklingsprogrammet.<br />
Landstinget och <strong>Länsstyrelsen</strong> är emellertid överens om att den<br />
regionala utvecklingsplanen (RUFS) bör utformas så att den även utgör <strong>län</strong>ets<br />
RUP. Syftet med att integrera det regionala utvecklingsprogrammet i regionplaneringen<br />
är att – i en samlad process – få fram ett övergripande mål- och<br />
strategidokument för <strong>län</strong>et kring utvecklingsfrågor och geografiska aspekter.<br />
Kommitténs förslag om att föra in geografiska regionintressen i RUP-förordningen<br />
samtidigt som geografiska intressen kan pekas ut via lagstiftning (plan-<br />
och bygglagen och miljöbalken) medför att det, enligt <strong>Länsstyrelsen</strong>s uppfattning,<br />
blir oklart vilken status de olika intressena har och hur de förhåller sig till<br />
varandra. Det gäller särskilt vid prövning av olika ärenden. Redan idag är<br />
prövningar enligt de nämnda lagarna komplicerade och brister finns i lagarnas<br />
inbördes samordning. Att i detta komplexa sammanhang föra in ytterligare ett<br />
osäkerhetsmoment, utan en närmare belysning av effekterna riskerar att för<strong>län</strong>ga<br />
prövningsprocesserna. Om geografiska regionintressen införs i RUP riskerar det<br />
sammanfattningsvis att bli otydligt och oöverskådligt för alla parter, såväl statliga<br />
aktörer och kommuner som medborgare.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> anser att RUP bör behålla sin karaktär av vägledning för många<br />
skilda processer, till exempel den kommunala översiktsplaneringen, infrastrukturplaneringen,<br />
tillväxtprogram m.m. istället för att överta sådana uppgifter.<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> anser att något nytt begrepp geografiska regionintressen inte ska<br />
införas utan att konsekvenserna blivit närmare belysta.<br />
Mot en sammanhållen region i Mälardalen<br />
Sett till ytan tillhör Sverige ett av EU:s största <strong>län</strong>der. Inom landets gränser döljer<br />
sig ett mångskiftande landskap som omfattar såväl storstads- som glesbygdsregioner.<br />
En regions utmaningar och möjligheter är i stor utsträckning beroende<br />
av dessa karaktärsdrag och problembilden kan därför vara väsensskild mellan<br />
olika landsändar.<br />
En ny regionindelning bör ha sin utgångspunkt i varje regions unika förutsättningar<br />
att möta de utmaningar som den ställs inför. Utvecklingsmöjligheter, inte<br />
16 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
minst av arbetsmarknaden, och naturliga samband bör vara vägledande för hur<br />
regioner byggs.<br />
Kommittén gör bedömningen att mycket talar för att Mälardalen hålls samman<br />
men att antalet invånare talar emot. <strong>Länsstyrelsen</strong> vill för sin del framhålla att en<br />
Mälardalsregion med cirka tre miljoner invånare i ett internationellt perspektiv<br />
inte är stor för att vara en huvudstadsregion. Det är <strong>Länsstyrelsen</strong>s uppfattning att<br />
fixerade tal för hur stor, eller hur liten, en region får vara är en dålig utgångspunkt<br />
för ett utvecklat regionalt samarbete.<br />
Mälardalen är en region med snabb utveckling inom många områden. För att lösa<br />
de komplexa problem som kommuner, nuvarande <strong>län</strong> och landsting ställs inför<br />
behöver aktörerna i Mälardalen samverka mera. Arbetsmarknad, bostäder, viss<br />
utbildning, transportinfrastruktur, service samt krisberedskap och räddningstjänst<br />
är exempel på områden där det är funktionellt för såväl medborgare som<br />
näringsliv att öka samarbetet. Ett förstärkt samarbete gör hela regionen mera<br />
attraktiv för människor och företag.<br />
Ur ett medborgarperspektiv är det viktigt att administrativa gränser inte försvårar<br />
vardagslivet. Arbetspendling kräver en väl fungerande och smidig regional<br />
kollektivtrafik. I många sammanhang underlättas vardagen också om det är<br />
möjligt att få tillgång till samhällsservice både på hemorten och på arbetsorten.<br />
Som en del i det expansiva Östersjöområdet har Mälardalsregionen goda<br />
förutsättningar att bli ett av Europas viktigaste tillväxtområden. I konkurrensen<br />
med andra storstadsregioner om investeringar och företagsetableringar med mera<br />
är storleken på en sammanhållen Mälardalsregion en konkurrensfördel. Som<br />
motor i svensk ekonomi är Sveriges regioner till stor del beroende av huvudstadsregionens<br />
utveckling. En stärkt Mälardalsregion med bättre tillväxtförutsättningar<br />
är därför ett intresse som inte begränsas till denna region utan som berör och<br />
påverkar hela Sverige.<br />
För att möta den internationella konkurrensen och lösa de komplexa problem som<br />
en storstadsregion ställs inför föreslår <strong>Länsstyrelsen</strong> att förutsättningar skapas för<br />
en utveckling av Mälardalen som kan leda fram till en sammanhållen region.<br />
Det fortsatta arbetet<br />
<strong>Länsstyrelsen</strong> anser att kommitténs betänkande innehåller väsentliga delar att<br />
överväga även om förslaget om en framtida regionindelning inte fullföljs helt<br />
enligt den beskrivna modellen. Det kan handla dels om att <strong>län</strong>en inleder en<br />
regional diskussion med syftet att undersöka möjligheterna att initiera nya och<br />
stärka befintliga områden kring vilket samarbete kan bedrivas, dels om att i olika<br />
17 (18)
YTTRANDE<br />
Datum<br />
2007-09-12<br />
Beteckning<br />
300-2007-029217<br />
avseenden genomföra förändringar i syfte att effektivisera den statliga organisationen.<br />
Inom Stockholm-Mälarregionen finns en rad frågor som behöver lösas utifrån ett<br />
större regionalt perspektiv och där åtskilligt samarbete över <strong>län</strong>sgränserna redan<br />
pågår i olika former. Det är av vikt att detta samarbete fördjupas som en del av en<br />
process i riktning mot en sammanhållen region. Enligt <strong>Länsstyrelsen</strong>s uppfattning<br />
skulle ett sådant arbetssätt vara ett uttryck för att samarbetsformer och organisationsförändringar<br />
på regional nivå både får styras av ett underifrånperspektiv och<br />
för att förändringar behöver växa fram i en successiv process. <strong>Länsstyrelsen</strong><br />
bedömer att tillvägagångssättet skapar goda förutsättningar för en hållbar politisk<br />
förankring samtidigt som slutresultatet kan bli en samlad region som är väl<br />
anpassad till <strong>Stockholms</strong>regionens utmaningar. <strong>Länsstyrelsen</strong> välkomnar att<br />
regeringen har utsett en förhandlingsman som på uppdrag av <strong>län</strong>en kan bistå <strong>län</strong>en<br />
i den fortsatta regionindelningsprocessen.<br />
I denna process är det väsentligt att <strong>Stockholms</strong> roll i ett bredare regionalt<br />
samarbete analyseras särskilt. Huvudstaden har uppenbart särskilda kännetecken<br />
och villkor som kommittén inte behandlat eftersom tvåmiljonersbegränsningen<br />
placerade <strong>Stockholms</strong> <strong>län</strong> utanför kommitténs bedömningar om nya regionala<br />
relationer.<br />
Härutöver vill <strong>Länsstyrelsen</strong> framhålla att det finns frågor som fullt ut ligger inom<br />
statens ansvar att hantera och där effektiviseringar bör kunna genomföras<br />
oberoende av hur, och med vilken tidplan, de nämnda diskussionerna kommer att<br />
föras. En del i ett sådant arbete kan vara, som Koncentrationsutredningen föreslår,<br />
att samla verksamheter som till exempel inte kräver lokal förankring, till ett fåtal<br />
<strong>län</strong>sstyrelser. Det är av strategisk vikt att staten visar handlingskraft och fattar<br />
beslut inom områden där statens har ett suveränt ansvar.<br />
I beredningen av detta ärende har ledamöterna i <strong>Länsstyrelsen</strong>s styrelse beretts<br />
möjlighet att lämna synpunkter.<br />
Beslut i detta ärende har fattats av landshövding Per Unckel. I den slutliga<br />
handläggningen har deltagit <strong>län</strong>söverdirektör Bo Hansson, utvecklingsdirektör<br />
Kjell Haglund, socialdirektör AnneMarie Danon, försvarsdirektör Stefan Dellså,<br />
ekonomidirektör Elisabeth Grahn, miljö- och planeringsdirektör Lars Nyberg,<br />
förvaltningsdirektör Rutger Öijerholm samt Ulla Huzell, föredragande.<br />
Per Unckel<br />
Ulla Huzell<br />
18 (18)