Laestadianismen - En stark rörelse i Norden - Riekkis

återkommande mönster. Han inledde ofta sina predikningar med uttryck från gamla
testamentet. Inledningen var utförligt, och kunde vara hälften så långt som själva predikan
ibland var den lika lång. Efter den kraftfulla inledningen övergick man i tyst fader vår. Sedan
gemensam textuppläsning som följdes av ännu än inledning till själva temat som bestod av ca
fyra underavdelningar, dessa kallades av Laestadius för betraktelser. Boreman menar att LL
Laestadius följde sin tids predikoform men fyllde den med personligt präglat levande
innehåll. 74 Eftersom han använde sig av allegorisk framställningskonst kunde han variera
predikningarna i det oändliga utan att förändra budskapet. 75 Här följer ett exempel från en
högmässopredikan framförd på midsommardagen 1853, utifrån temat ”första betraktelsen”:
hurudan plats är det människohjärta, där väg måste beredas för ärones Herre? 76 :
Den liknar en ödemark, varest en ropandes röst ropar 77 …Om han ropar till bergen, där
huggormens avföda bor: i huggormars avföda, så svara bergen: huggormars avföda: om han
ropar: vem har ingivit eder att undfly den kommande vreden, så svara bergen: kommande
vreden…När den ropandes röstbörjar höras komma hökarna för att glo, ugglorna för att skratta
och skogsdjävlarna för att grimasera…Men haren är mycket skygg och flyr långt bort. Björnen
brummar och ryter, när han ej får samvetsfrid…vägröjaren 78 måste försöka med sanningens
järnspett bända upp stötestenar och med vishetens spade gräva dike…
Detta är ett smakprov på de allegorier Laestadius använde. Ödemarken är församlingen,
vilddjuren är syndarna, hararna är de fega som smiter när LL Laestadius besöker deras hem. 79
Längden på predikningarna varierade från 20 minuter till en timme, och de var
säsongsbetonade. På vintern då församlingen var som störst höll han sina längsta och bäst
förberedda predikningar, på sommaren var de kortare eftersom församlingsmedlemmarna
hade som mest att göra under den korta sommaren. 80
LL Laestadius avled år 1861 i en magsjukdom som troligtvis var cancer, han begravdes vid
Kengis gamla begravningsplats och följdes till graven av församlingsmedlemmar från nio
olika församlingar 81 . Stoftet efter honom flyttades senare till Pajala nya kyrkogård där han
ligger begravd bredvid makan Brita som avled 1888, tjugosju år efter maken. Per Boremans
74 Ibid.
75 Boreman s.99
76 Boreman s. 98
77 en ropandes röst i öknen-allegori på Johannes döparen.
78 Vägröjaren är Laestadius som kommer med sanningen.
79 Boreman s.99
80 Boreman s.97
81 Boreman 85
21