VIKTOR SCHAUBERGERS

Vår egen utveckling, mognad och fortplantning, vårt tilltagande åldrande och därmed
avkylning, utsläckandet av den hemlighetsfulla livskraften och återvändandet till jordens
stora mage är saker som är självklara för var och en. Men hittills har man inte gjort sig
mödan att undersöka hur den goda gamla jorden beter sig för att hålla sig evigt ung och
blomma varje ny vår.
Efter att jag, p.g.a. de ovan nämnda resultaten av mina iakttagelser, hade klarat upp
frågan så långt, kunde jag börja fundera över det fenomen som solstrålarna ej kommer åt
eftersom det är det "högvärdigaste". Goethe kallar det för "det evigt kvinnliga". För mig
var det särskilt intressant att han också kallade det för "det som lyfter allting uppåt". Det
bygger upp allting som finns omkring oss och som solen ler över dag efter dag.
Förmodligen ler hon över att de lärda inte har en aning om hur Vår Herre kan skapa allt
det som varje vår vaknar i ständigt ny blomsterprakt. Det som är alltför tungt sedan
mognaden nåtts faller åter tillbaka i jordens sköte och ler åter emot oss i högre form
nästa vår och kompletterar och förbättrar vår omvärld i vilken solen ej ler av en slump.
Att ovanför oss eterformer (av materia, ö.a.) och ännu högre bildningar utbreder sig fick
jag till nöds redan lära mig i skolan. Dessa högre utvecklingsformer stiger inte uppåt
bara för sin egen skull utan tar med sig kvicksilverpelaren som å andra sidan åter
sjunker då luftmassorna blir tyngre. Jag fick mycket att tänka på när det gällde denna
egendomliga sugkraft som uppkommer genom den egenartade rörelseart som man kallar
"cykloid rymdkurverörelse".
Allt detta blev orsak till att jag efterhand blev en tvivlare. Jag kunde inte längre tro på
allt som man lärde i skolan och kyrkan beträffande dessa ting. Så lärde jag mig att
betrakta de minsta och kanske oansenligaste upplevelser som något som kanske inte
bara var tillfälligheter utan fingervisningar. Varje patrullering i reviret blev inte bara en
marsch i det blå eller för att kanske fånga in en tjuvskytt på bar gärning. Den blev
istället en upptäcktsresa i områden som - nästan hermetiskt tillslutna jaktområden som
de var - knappast någon människa före mig hade beträtt. Det var mycket som jag inte
förstod genast av det jag såg från och till, hörde eller på annat sätt, varseblev men under
årens lopp avrundade sig alltsammans till en helt ny upplevelsebild.
En dag - jag skall utförligt skildra detta senare - hade jag kort efter varandra två
upplevelser. Jag glömde dem aldrig och ännu idag står de klart för min inre syn. De gav
mig många gåtor att lösa.
Vid en högt belägen fjällbäck skulle jag just hoppa över denna och sökte efter fäste för
min bergsstav i den steniga och glatta botten på bäcken. Jag skrämde då upp en stor
bergforell från hans lättjefulla vilo- och foderplats. Som om tyngdkraftslagen inte gällde
honom flög han blixtsnabbt iväg uppför bäcken, liksom en pil från bågsträngen.
Två frågor sköt då lika snabbt som forellen genom mitt huvud:
1. Hur har denna forell - jag upptäckte senare dussintals i denna bäck kommit hit upp
till en plats som var avreglad genom ett 100 m högt vattenfall en kilometer längre
ner?
Viktor Schaubergers skrifter. Samlingskompendium 4 Sida 3
Min törnbeströdda väg till kunskap