VIKTOR SCHAUBERGERS

Min törnbeströdda väg till kunskap
När krigets vansinne fick sitt slut 1945 befann sig Viktor
Schauberger i Leonstein där SS hade upprättat ett yttre läger till
koncentrationslägret Mauthausen för att låta utveckla biotekniska
metoder som kunde användas för krigsbruk och krigsteknik. Då
detta emellertid påbörjades först 1944 kom krigsslutet innan dessa
arbeten hann avslutas. Vid denna tidpunkt skrev Viktor
Schauberger sitt livs historia.
Många gånger är det svårt att begripa hans språk men i det förord
som här följer till den omfångsrika skriften möter vi en sökare och
uppfinnare som utan förutfattade meningar har givit sig vågspelet
i våld att avslöja naturens innersta hemligheter.
A. Kokaly
Jag vill ha sagt redan i förväg: bland s.k. bildade kretsar anser man mig vara tokig.
Redan i rätt unga år försökte en statlig kommission få mig inburad på sinnessjukhuset
Mauer-Öhling för att jag skämtat med några vattenexperter. Jag klarade mig emellertid
genom att en sak fungerade som ingen annan trodde skulle fungera och en av mig byggd
damm visade sig hålla som räkningsmässigt inte skulle ha hållit. Det var åtskilliga, utan
tvivel skickliga personer som nästan knäckte hjärnan på detta problem. I mina
flottningsrännor simmade tunga stockar som borde ha sjunkit till botten eller åtminstone
strandat, enligt Arkimedes regel. De flöt elegant i mitten och - hånande alla tillämpliga
regler - de flöt elegant på fel sida i kurvorna, nämligen i dessas insida. Detta skakade
alla som ännu ansåg de hydrauliska lagarna som heliga.
Genom detta blev jag alltför djärv och påstod nu i tal och offentliga skrifter att
vetenskapen inte är något annat än en samhällsfarlig företeelse som fostrar sinnessjuka
och tar bra betalt för detta.
Kort därefter spärrades jag in på ett raffinerat sätt i ett sinnessjukhus i Wien under
förevändningen att jag skulle undergå en rutinundersökning för att få ut min
krigspension. För sent märkte jag var jag hamnat, nämligen bland 60 dårar och sådana
som ännu 1939 trodde att de skulle kunna befria det goda gamla kejserliga Österrike
från dem som ett år innan ockuperat det i en handvändning. Detta var inte en alltför
angenäm upplevelse för mig. Å andra sidan var det med en egenartad känsla som jag
sedan åter kunde lösa biljett och åter vända hem med en attest på fickan att jag var
fullkomligt psykiskt normal. Hemma möttes jag av bekymrade blickar från alla dem
som visste att jag varit där varifrån så sällan någon återvänder. De frågade mig om jag
än en gång skulle våga hävda att det inte är ett slags "fattig själ" som far till himlen när
vi dör, utan istället något som vi kan tacka den metafysiska rekylverkan från den
ursprungliga rörelsen.
Viktor Schaubergers skrifter. Samlingskompendium 4 Sida 1
Min törnbeströdda väg till kunskap