VIKTOR SCHAUBERGERS

"speciella" rörelseart svävar i fria rymden, axellös och utan friktion, just för att den rör
sig enligt den cykloida rörelsearten.
Den egenartade jordaxeln är alltså ingen axel i nu avsedd mening, utan ett oändligt litet
hålrum. Rättare sagt - en oändlig summa hålrum efter varandra, lika ett slags porer. I
dessa befinner sig levitationspunkter som uppstår genom denna speciella rörelse och
också gravitationspunkter från solens planetära motrörelse. Dessa produkter rör sig
gentemot varandra i motsatt riktning, utvändigt och inom denna speciella rörelseform -
om man ser vridningsriktningen utifrån en ensidig observationspunkt. "Motsatt riktning"
är egentligen inte heller riktigt uttryckt eftersom det (först) är i slutverkan av denna
motsatta rörelse som motsatta riktningar uppträder.
Räknar man till dessa skillnader också skillnader i aktiv och reaktiv temperatur och de
olika riktningar som de aktiva och reaktiva temperaturprodukterna tager och därtill de
olika slagen av ljus (som uppstår, ö.a.) och de olika riktningar som olika
spänningsskillnader har, så blir resultatet att skillnaden mellan det nuvarande sättet att
tänka och de här antydda betraktelserna är så stora att vi praktiskt taget står inför en helt
ny världsbild. Då har det överhuvudtaget inget värde längre att sysselsätta sig med den
nuvarande bilden av världen.
Detta konstaterande är så uppskakande att man måste börja från början och på omvägar
söka sig fram till uppfattningen att det överhuvudtaget lönar sig att leva. Utifrån den här
meningen måste man se det som sägs i det följande.
Men det är inte så enkelt - man har ju att göra med bipolariteter. Egentligen bör man tala
om en tripolaritet eftersom man måste räkna med reaktionen mellan de två, såvida man
vill skilja de rumsliga gestaltningsprodukterna från de rena bipolaritetsprodukter som
visserligen ej blir synliga men ändå är orsaken till den rörelseart som är fortplantande
och uppåtförande. De slutliga formerna av denna företeelse är då de specifika förtätade
formerna hos bildningarna av råämnen och finämnen (utvecklade ämnen? ö.a.). De
gungar varandra stegvis uppåt i utveckling. Nya utjämningsreaktioner uppstår och
därmed en evig rörelseprocess. Detta leder till konstaterandet att inget liv och ingen
rörelse skulle finnas i naturen om där ej fanns ett perpetuum mobile.
Detta "egenartade" utvecklingsband på vilket inte endast kvadraturerna hos denna
"egenartade" ämnesomsättningsprocess rör sig, utan även dess kubaturer, är inte lätt att
beskriva. Man får föreställa sig en mängd oändlighetsslingor som i längsaxeln rör sig så
egendomligt att tyngdpunkten hos den genomströmmande massan styrs mot axeln på
sådant sätt att det som nedbrytes (förgår) korsar sig med det som återvänder och att det
ena omslingrar det andra så att det antingen blir en bindning av det som förgår eller det
som återkommer.
I första fallet får man en specifik förtätning och ett uppåtstigande av sig själv så som
sker med varje högkällvatten av hygglig kvalitet. I andra fallet får man en absolut
förtätning = graviterande avfall och reaktionsprodukter.
Viktor Schaubergers skrifter. Samlingskompendium 4 Sida 8
Finns det ett perpetuum mobile ?