Gör ni då inte åtskillnad…?« - The Nordic Documentation on the ...

Pengarna kom fram
Så gällde det att få ner pengarna. Inte en krona
gick via legationen. En del kunde osannolikt nog
sändas direkt men mycket tog vägen över andra
länder, via bistånds- eller män<strong>ni</strong>skorättsorga<strong>ni</strong>sationer.
I Sydafrika fanns en så kallad Fund Raising
Act. Den reglerade vem som skulle få ta emot
pengar. Den skärptes hela tiden. Birgitta bevakade
den noggrant med hjälp av jurister på hög
<strong>ni</strong>vå. Hon hade <strong>inte</strong> alltid full kunskap om hur
pengarna sedan kom in i landet. Efteråt har hon
förstått att det också på bankerna fanns män<strong>ni</strong>skor
som på sitt sätt hjälpte till.
Det märkliga med SEN:s stipendieprogram var att
pengarna skickades direkt till varje stipendiat. Hur
var det möjligt egentligen?
Ja, hur var det möjligt? Det var paradoxalt att
stipendiaterna skulle kunna ta emot dessa
pengar. Jag träffade ju <strong>inte</strong> alla men många av
dem och frågade om det var OK. Beyers och
jag diskuterade också detta. Mitt i alltihop var
väl <strong>inte</strong> apartheidregimen så välorga<strong>ni</strong>serad
som man skulle kunna tro. Den hade nog <strong>inte</strong>
folk riktigt för att hålla mindre pen<strong>ni</strong>ngflöden
under uppsikt. Den kollade om folk var ute
och talade. Den kollade en lång rad olika aktiviteter
av individer eller grupper inom motståndet.
Säkerhetspolisen var mycket aktiv, och
regimen använde mycket hårda metoder. Det
verkar dock som om den <strong>inte</strong> hade någon
vältrimmad apparat för att kolla sådant som
kanske <strong>inte</strong> var så iögonenfallande och till
synes av begränsad omfatt<strong>ni</strong>ng. Men jag vet
<strong>inte</strong>. Det vore oerhört intressant att veta.
Stipendiet gjorde det i en del fall möjligt för
mottagaren att över huvud taget existera. Hade
regimen fått tag i stipendiaterna – vi skall
komma ihåg att de var ledande i sina sammanhang
– hade det avsevärt försvårat arbetet
inom motståndet, tror jag. Stipendieprogrammet
var oerhört väsentligt. Många av dem som
fick ta del av det har idag framträdande positioner.
Beyers Naudé
Boken om Beyers Naudé,
»Beyers Naudé. Pilgrimage
of Faith<strong>«</strong>, kom till
på Birgittas i<strong>ni</strong>tiativ. Det
hade skrivits bara en bok
»Birgitta menar
om honom, och hon
tyckte det skulle finnas
mer än så. Birgitta menar
bestämt att det var han
som var ledaren inne i
Sydafrika, efter Mandela,
och anser sig privilegie- regelbundet.<strong>«</strong>
rad som fick träffa
honom regelbundet. De träffades på olika platser.
Första gången var han utklädd till elektriker. När
hon började tala om en bok om honom, värjde
han sig. Hon fick emellertid hans tillåtelse att se
om hon kunde finna någon som kunde skriva.
Efter att ha frågat flera om förslag kom hon fram
till en journalist på <strong>The</strong> Star, Colleen Ryan, och
såg till att Ryan och Naudé träffades. De kom bra
överens, och boken kom till stånd.
bestämt att det var han
som var ledaren inne i
Sydafrika, efter Mandela,
och anser sig privilegierad
som fick träffa honom
»<strong>Gör</strong> <strong>ni</strong> <strong>då</strong> <strong>inte</strong> <strong>åtskillnad…</strong>?<strong>«</strong> 87