Gör ni då inte åtskillnad…?« - The Nordic Documentation on the ...

Jag ser att <strong>ni</strong> ger ut intressanta böcker. Behöver <strong>ni</strong>
stöd?
I stället för SIDA
Så där höll hon på. SIDA kunde <strong>inte</strong> vara på plats.
Birgitta fick »bli<strong>«</strong> SIDA, i vanliga fall ett helt
biståndskontor. Hon begärde och fick omedelbart
en sekreterare, en bil och en chaufför. Bilen
var en Volvo, en stationsvagn, kanske den enda
moderna Volvon i Sydafrika, som väckte uppseende
överallt där den visade sig, men det gjorde,
konstigt nog, <strong>inte</strong> så
mycket.
Hände det också att <strong>ni</strong> fick
ansök<strong>ni</strong>ngar?
Ju längre jag var där
och ju mer män<strong>ni</strong>skor
såg att det fungerade,
desto fler brev kom det
till legationen. Det var
svårt att screena dem.
Vem var det egentligen
som sökte? Jag kunde
<strong>inte</strong> vara säker på någonting. Så små<strong>ni</strong>ngom
fick jag väl en känsla, inbillar jag mig i alla fall,
att jag kunde tolka de där ansök<strong>ni</strong>ngarna. Jag
gick igenom dem noggrant. En del var korta,
men de kunde ju än<strong>då</strong> vara värda något, så jag
tillbringade ofta mina dagar med att åka och
titta och träffa folk. Och så checkade jag med
andra. Det gällde ju att <strong>inte</strong> hamna fel.
Till Birgittas stora arbetsbörda kom att hon 1987
»Så gällde det att få ner
pengarna. Inte en krona gick via
legationen. En del kunde
osannolikt nog sändas direkt men
mycket tog vägen över andra
länder, via bistånds- eller
män<strong>ni</strong>skorättsorga<strong>ni</strong>sationer.<strong>«</strong>
miste sin man. Med värme talar hon om att de
män<strong>ni</strong>skor som själva hade det svårt förstod och
hjälpte henne. Till begrav<strong>ni</strong>ngen kom både vita
och svarta. En stor svart kör sjöng i den överfulla
kyrkan. Birgitta ville ha Nkosi Sikelel’ iAfrika som
sista sång och hade sagt till sina vänner att de <strong>inte</strong>
fick sjunga med knuten näve i luften som de brukade,
så hela kyrkan sjöng med näven knuten
bakom ryggen. När hon sedan gick fram och
tackade alla för att de kommit, tänkte hon: Här
står jag och talar till det nya Sydafrika.
U<strong>ni</strong>k position
Det gällde också att hitta
orga<strong>ni</strong>sationer i Sverige,
»kanaler<strong>«</strong> för biståndet. Det
gick <strong>inte</strong> att bistå direkt från
SIDA eller regeringen. Birgitta
var hemma minst två
gånger om året, och <strong>då</strong> gick
hon runt och lärde närmare
känna de orga<strong>ni</strong>sationer hon
redan samarbetade med och
fick tips om ytterligare kanaler.
I Sydafrika skrev hon redogörelser om orga<strong>ni</strong>sationer
hon trodde på och sände hem underlag
för ansök<strong>ni</strong>ngar hos SIDA. I början avgjorde
SIDA vilken svensk orga<strong>ni</strong>sation som skulle tillfrågas,
men mer och mer skedde det på förslag av
Birgitta. Det svåra var att knappast någon
härifrån kunde åka ner till Sydafrika och att
ingen där nere kunde åka ut. Så Birgitta blev midjan
på timglaset där allting passerade. Hon fick en
fullständigt u<strong>ni</strong>k position.
86 »<strong>Gör</strong> <strong>ni</strong> <strong>då</strong> <strong>inte</strong> <strong>åtskillnad…</strong>?<strong>«</strong>