Gör ni då inte åtskillnad…?« - The Nordic Documentation on the ...

i slutet av 70- och i början av 80-talet formerade
sig motståndet. Några släpptes från Robben
Island. Jag kom alltså när en ny våg började,
och jag lämnade drygt sex år senare, när befrielsen
var en tidsfråga. Att det skulle gå så
snabbt som det sedan gjorde, det trodde jag
dock trots allt <strong>inte</strong>. Men jag upplevde de
enormt starka krafterna inne i Sydafrika och
var med när motståndet byggdes upp.
Legation
Sverige hade ingen ambassad i Sydafrika, utan
beskick<strong>ni</strong>ngen kallades legation. Förbindelserna
mellan de två regeringarna var ju ansträngda.
Den från Stockholm utsända legationspersonalen
bestod av fem personer. Ett kontor fanns också i
Kapstaden, dock utan permanent personal. Dit
ner pendlade i första hand legationschefen. Där
sammanträde parlamentet – och gör så fortfarande
– och det skulle bevakas.
Birgitta Karlström Dorphs huvudsakliga
arbetsuppgifter var att bistå de sydafrikanska
orga<strong>ni</strong>sationer som med stöd av svenska pengar
arbetade mot apartheid samt att följa utvecklingen
inom motståndet. Hemma i Stockholm hade
hon samlat så mycket information som möjligt,
men först på plats kunde hon börja ana sig till
vad som skulle och kunde göras. Hon arbetade
vid en legation, den svenska regeringens organ i
Sydafrika. Motsätt<strong>ni</strong>ngen var uppenbar: hon och
hennes kolleger var där officiellt men arbetade
också mot apartheid. Det innebar en svår och
påfrestande balansgång, ibland på en k<strong>ni</strong>vsegg.
Sverige var nog det land som förde in mest peng-
ar till befrielsekampen och befann sig ibland farligt
nära gränsen till det förbjudna. Det fanns
uppenbara risker att personalen skulle utvisas, till
och med att hela legationen skulle stängas.
Arbetsuppgifterna var dock fördelade. Birgitta
Karlström Dorph skötte i första hand kontakterna
inom motståndet. Legationschefen stod för
regeringskontakterna.
Hur klarade du dig?
Det berodde framför allt på att jag hade så
goda rådgivare i Sydafrika, män<strong>ni</strong>skor jag
kunde lita på. De förstod saker och ting på ett
helt annat sätt än
jag kunde göra.
»Det innebar en svår
Till det kom, förstås,
en stor por- och påfrestande
tion tur.
Min främste
rådgivare var en k<strong>ni</strong>vsegg. Sverige
Beyers Naudé.
Andra var Alber- var nog det land som
tina Sisulu och
hennes och Walter
Sisulus son befrielsekampen och
Swelakhe, Mandelas
advokat Ishmail
Ayob och, i nära gränsen till det
början, Win<strong>ni</strong>e
Mandela. Där förbjudna.<strong>«</strong>
fanns också Popo
Molefe, Murphy Morobe, som senare blev
talesman för regeringen, Moss Chikane, som
var ledande i townships och senare blev parlamentsledamot
och utskottsordförande, Frank
balansgång, ibland på
förde in mest pengar till
befann sig ibland farligt
84 »<strong>Gör</strong> <strong>ni</strong> <strong>då</strong> <strong>inte</strong> <strong>åtskillnad…</strong>?<strong>«</strong>