Gör ni då inte åtskillnad…?« - The Nordic Documentation on the ...

för banken när den nya lagstift<strong>ni</strong>ngen om
bidrag från utlandet träder i kraft. Hon återkommer
dock med besked i ärendet.
Här har vi ytterligare ett indicium på att stipendieprogrammet
<strong>inte</strong> hade varit möjligt utan det
påtagliga stöd vi fick från legationen i Pretoria.
Detta framgår också av den omfattande korrespondensen
med legationen. Personalen där visade
stor omsorg både om programmet och om de
personer som berördes av det. Vi kunde sända
personliga brev till våra stipendiater via legationen,
när vi <strong>inte</strong> kunde nå dem på annat sätt. Samtidigt
var vi tvungna att, av flera orsaker, till
exempel språkliga, säga nej till dem från Sydafrika
som ville ha stipendier för studier i Sverige.
En av dem vållade såväl oss som EAB och legationen
i Pretoria mycket arbete.
Intresset för stipendierna och behovet av dem
ökade hela tiden. I september 1989 skrev Anders
Möllander att EAB till dags dato hade fått in
2.600 stipendieansök<strong>ni</strong>ngar för 1990. Det vore
önskvärt att om möjligt utöka programmet till
200–250 stipendiater. Det fanns också funderingar
på hur admi<strong>ni</strong>strationen i så fall skulle kunna
förenklas för oss på SEN.
I december 1989 ansökte jag hos SIDA om 250
stipendier à 28 000 kronor. Ansökan godkändes
av regeringen i januari 1990. Vi gladde oss över
detta, men det innebar en ökad admi<strong>ni</strong>strationsbörda.
Listorna över stipendiater behövde
ständigt justeras. Till det kom att när det <strong>inte</strong> var
krångel i Sydafrika, kunde det vara det i Sverige. I
februari 1990 hade vi bankstrejk.
Förändringar
1990 kunde vissa tecken på förändringar i Sydafrika
skönjas. Anders Möllander skrev i februari:
Översänder här kopia av ett brev från en av stipendiaterna,
Gcina Malindi. Han var en av de
åtalade i den rekordlånga Delmas-rättegången.
Tack vare en rättslig tek<strong>ni</strong>kalitet upphävdes
nyligen samtliga domar och de som dömts till
långa fängelsestraff blev plötsligt fria. Bland
dem var stipendiaterna Popo Molefe, Terror
Lekota och Moss Chikane, som alla dömts till
12 års fängelse för förräderi.
I maj 1990 frågade Keith Bingle om det vore möjligt
att öka antalet stipendier till 350 under 1991.
Jag svarade: »Vi kan ansöka om pengar för 350<strong>«</strong> –
och gjorde så i november 1990. Vi nådde <strong>inte</strong> den
siffran, men i början av 1991 ställde SIDA
8 072 000 kronor till förfogande, 5 miljoner för
1990/91 och 3 072 000 för 1991/92.
1991 drev några i Sydafrika igenom en omorga<strong>ni</strong>sation
och namnändring till Beyers Naudé Bursary
Fund. Jag gillade <strong>inte</strong> det men anhöll i
november 1991 hos SIDA om medel för 270 stipendier
à 28 000 kronor via fonden under 1992.
Jag skrev:
Omvandlingen av stipendieprogrammet till
BNBF innebär i praktiken mycket litet. Beyers
Naudé själv gillar den <strong>inte</strong> alls, vilket man kan
förstå. Själv har jag försökt få ordet »fund<strong>«</strong> i
namnet ändrat. Emellertid är själva verksamheten
det viktiga, och den sköts på ett sätt som
med tanke på de omständigheter som råder är
imponerande.
50 »<strong>Gör</strong> <strong>ni</strong> <strong>då</strong> <strong>inte</strong> <strong>åtskillnad…</strong>?<strong>«</strong>