Gör ni då inte åtskillnad…?« - The Nordic Documentation on the ...

små grupper och fick en skriftlig »Code of
Conduct<strong>«</strong>.
Själv kom jag att arbeta med en schweiziska
och en irländare. Samtliga grupper hade en
lokal vägledare som hjälpte till att knyta kontakter,
i vårt fall Dan Nkopodi, pastor i den
afrikanska metodistkyrkan.
Var placerades du, och hur arbetade du som fredsövervakare?
Från Johannesburg åkte vår grupp i flera timmar
med bil till staden Rustenburg i Transvaal.
Därifrån reste vi sedan omkring, hörde vilka
problem och farhågor män<strong>ni</strong>skor upplevde sig
ha inför valet och försökte hjälpa till att lösa
problemen. Så många som möjligt skulle
kunna använda sig av sin rösträtt.
Till vårt arbetsområde hörde även Bophuthatswana
(Bop), en samling hemlandsterritorier.
Dess president Mangope förhindrade med
polisvåld all politisk verksamhet.
Vår kontaktperson Dan Nkopodi hade fullt
program för oss. Första dagen tog vi emot den
lokala EMPSA-kommittén bestående av pastorer
från de olika kyrkorna.
Våra första besök skedde hos SAP i Rustenburg
och därefter det lokala Home Office. Det
hade ansvar för valdeltagarnas ID-handlingar.
Snart hade vi också presenterat oss för de lokala
ledarna för politiska partier.
Vår vardag började och slutade ofta med
bilresa i flera timmar. I stort sett blev det
samma mönster i varje stad vi besökte: efter
polisbesöket tog vi oss till stadens township,
där vi mötte en samling pastorer. De var väl
förtrogna med orsakerna till den oro inför
valet som fanns hos deras församlingsmedlemmar.
Sedan mötte vi politiskt engagerade i »the
civic association<strong>«</strong>, oftast unga män<strong>ni</strong>skor.
Vi fick presentera oss vid gudstjänsterna och
förklara att vi hade vår uppgift som opartiska
vittnen. Eventuella orättvisor i samband med
valet skulle få <strong>inte</strong>rnationell uppmärksamhet.
Vi hjälpte dem som behövde ID-handlingar.
Vid Home Office skulle det ha behövts mycken
övertid för att få slut på de långa köerna.
Mobila enheter skulle serva industriarbetarna.
Gruvarbetarna hade aldrig möjlighet att uppsöka
myndigheterna. Jordbruksarbetarna levde
isolerade. Somliga arbetsgivare förklarade att
en röst på NP ingick i arbetsvillkoren. Vi drack
te hos vita bondeledare, lyssnade till deras
dröm om en egen vit stat och lyckades åstadkomma
att arbetarna skulle få samlas och
undervisas av opartiska valinformatörer.
AWB hade aldrig anslutit sig till National
Peace Accord, och tre gånger stämde vi möte
med dess ledare Eugene Terre-Blanche – bara
för att i sista stund få veta att han <strong>inte</strong> kunde
träffa oss.
Hela tiden dokumenterade vi våra aktiviteter
och rapporterade till Johannesburg. Två av
oss hade engelska som modersmål, men alla
var med och skrev rapporterna.
Hur såg du på uppdraget när du åkte iväg?
Det var svårt att förutse vad som väntade. Vi
hade hört om faror och våld, och det mötte vi
också. Vi kom att resa mycket, träffa många
män<strong>ni</strong>skor och engagera oss i de problem vi
»<strong>Gör</strong> <strong>ni</strong> <strong>då</strong> <strong>inte</strong> <strong>åtskillnad…</strong>?<strong>«</strong> 163