Gör ni då inte åtskillnad…?« - The Nordic Documentation on the ...

de svarta ledarna kunde framföra sådana synpunkter
med en helt annan auktoritet än vi.
Missionsföreståndare
Mellan 1979 och 2001 var Eskil Albertsson missionsföreståndare
i SAM. 1964 hade han rest ut
som missionär till Hongkong och tiden dessförinnan
upprörts av Sharpevillemassakern
och det som följde i
dess spår. Han köpte en
fyra–fem böcker om den sydafrikanska
lagstift<strong>ni</strong>ngen och
läste – alltmer upprörd. I
Hongkong följde han med i tid<strong>ni</strong>ngarna,
och en av klippböckerna
handlade om Sydafrika.
Han och hans fru A<strong>ni</strong>ta hade
också goda vänner där.
Detta fanns med i bilden när
han 1977 blev samfundets sekreterare för yttre
mission. Ett av hans första uppdrag som sådan
gällde ett personalärende i Swaziland. Då besökte
han också Sydafrika.
Jag stötte på problemen när jag landade i
Johannesburg och möttes av en missionär som
skjutsade mig till gränsen till Swaziland. Han
talade under bilresan om för mig hur bra det
var i Sydafrika och att ingen regim i världen
hade gjort mer för honom och hans familj och
att det systemet var det enda som kunde fungera
där nere. Vi stannade och skulle byta bil
vid gränsen till Swaziland och äta där. Då visade
det sig att vi <strong>inte</strong> kunde äta tillsammans
med vännerna från Swaziland som kom och
»Tillbaka i Sydafrika
chockerades Eskil
Albertsson av hur de svarta
behandlades. Han reagerade
mot att en del av de äldre
missionärerna såg systemet
som helt naturligt.<strong>«</strong>
mötte utan var tvungna att göra det i skilda
restauranger.
Tillbaka i Sydafrika efter uträttat ärende i Swaziland
chockerades Eskil Albertsson av hur de svarta
behandlades. Han reagerade mot att en del av
de äldre missionärerna såg systemet som helt
naturligt. Han sade vad han
tyckte och bad om hjälp att få
mer kunskap för att kunna
svara på frågor vid hemkomsten
till Sverige. Hans synpunkter
möttes mest med
tystnad i missionärssamlingarna.
De som yttrade sig höll
<strong>inte</strong> med honom.
I fortsätt<strong>ni</strong>ngen såg Eskil
Albertsson till att samfundets
<strong>inte</strong>rnationella utskott diskuterade
igenom frågorna med missionärer på
hemmabesök. Det tog tid, och han fick mycket
kritik. När han nominerades för posten som missionsföreståndare
kom det protester från Sydafrika.
Han valdes dock och tolkade det så: den
yngre och medelålders generationen hade insett
att samfundet <strong>inte</strong> kunde acceptera apartheid.
Under mina knappt två år som <strong>inte</strong>rnationell
sekreterare ägnade jag mycket tid åt den
här frågan. Det kom kritik också från församlingar
i Sverige, och några tyckte att jag <strong>inte</strong>
fattade någonting. Sedan har många bett om
ursäkt. Relationerna till missionärerna har
också varit saklig, och vi har kunnat mötas i
god anda fast vi har haft olika uppfatt<strong>ni</strong>ngar.
122 »<strong>Gör</strong> <strong>ni</strong> <strong>då</strong> <strong>inte</strong> <strong>åtskillnad…</strong>?<strong>«</strong>