Gör ni då inte åtskillnad…?« - The Nordic Documentation on the ...

fått något stöd för att agera under 60- och 70talen.
Utan: Ligg lågt! <strong>Gör</strong> er insats som mission!
Hjälp oss att växa och bli starka och stå
på egna fötter. Det hade varit spännande att
mer öppet kunna bekänna färg på 80-talet och
tillsammans med dem få komma ut mer i hetluften,
men det fanns ingen tydlig öpp<strong>ni</strong>ng för
det.
Skillnader
Tore Gunnarsson är pastor. Han och hans fru
Ingrid var missionärer i Zimbabwe 1970–75 och
därefter i tre år i Swaziland. Från 1980 tjänstgjorde
han som missionssekreterare för SAM i sjutton
år, först med ansvar för framför allt Afrika,
sedan för allt SAM:s arbete i andra länder. Efter
en period som missionär i Moçambique 1999-
2001 blev han rektor på Korteboskolan.
När Ingrid och Tore kom till Zimbabwe blev
de förvånade över hur västerländskt det var. Missionärerna
dominerade i stor utsträck<strong>ni</strong>ng församlingsarbetet.
SAM hade börjat där 1961, så det
var inget gammalt arbete. Dock fanns det duktiga
zimbabwier som hade kunnat sköta mer. Det var
lätt att umgås med den svarta befolk<strong>ni</strong>ngen. Så
små<strong>ni</strong>ngom framträdde skillnaderna mellan
Zimbabwe, Sydafrika och Swaziland. Sätten att
förhålla sig till vita var olika. Minst komplicerat
var det i Zimbabwe, trots att ett apartheidsystem
rådde också där. Mest komplicerat var det i Swaziland.
Landet var självständigt men män<strong>ni</strong>skorna
tycktes bära på något slags mindervärdighetskomplex
i förhållande till Sydafrika och till vita
män<strong>ni</strong>skor. Lättast att arbeta var det i Moçam-
bique. Där fanns ett större avstånd till kolo<strong>ni</strong>altiden.
I samband med en konferens i Sydafrika bodde
jag hos en skolinspektor. En morgon skulle vi
in till banken i stan. Där förvandlades denna
trygga och spontana män<strong>ni</strong>ska inför de vita
banktjänstemännen till något slags pojke. De
talade om för honom att han <strong>inte</strong> förstod vad
han frågade efter – och han accepterade det.
Ute på stan märkte jag också att det var lätt att
jag tog led<strong>ni</strong>ngen, trots att jag var tillfällig
besökare. Han tog liksom ett steg tillbaka.
I Zimbabwe arbetade Ingrid och Tore med att
förbereda den svarta kyrkans självständighet.
Hos den äldre generationen fanns det psykologiska
svårigheter i form av mindervärdeskomplex
och liknande att övervinna. För de yngre var det
lättare att själva ta ansvar. Regimen lade inga hinder
i vägen för arbetet. Kanske tyckte den att det
var bra att missionärerna fanns där och kunde
utöva en viss kontroll.
Vi drev en kristen bokhandel och sålde bibelöversätt<strong>ni</strong>ngar
och skollitteratur. Det fanns
stort behov av det. Läskun<strong>ni</strong>gheten i Zimbabwe
var och är stor, också kunskapen i engelska,
och det fanns ett sug efter bra böcker att
läsa. Vi kombinerade litteratursprid<strong>ni</strong>ngen
med undervis<strong>ni</strong>ng både i skolorna och i församlingarna.
I Swaziland etablerades ett program för utbyte
med SAU. Det sättet att arbeta har i hög grad
utmärkt SAM:s kontakter med södra Afrika. Att
118 »<strong>Gör</strong> <strong>ni</strong> <strong>då</strong> <strong>inte</strong> <strong>åtskillnad…</strong>?<strong>«</strong>