Gör ni då inte åtskillnad…?« - The Nordic Documentation on the ...

vitas lika värde. Det var svårt, men han fick också
se exempel på att det gick att påverka män<strong>ni</strong>skor,
om man vågade vara rak. Ofta var dock de vitas
teologi så stark att den <strong>inte</strong> gick att rubba.
Balans
Jag för på tal den debatt i Tro som Gunne Oscarsson
i<strong>ni</strong>tierade i början av 1980-talet, och Evert
Nilsson är angelägen att hitta ett slags balans i de
olika synpunkterna. Det var <strong>inte</strong> så lätt för de
missionärsbarn som gick i vita skolor att <strong>inte</strong>
påverkas av propagandan. Visst fanns det missionärer
som skrev artiklar där de höll på regimen
alltför mycket. Ett problem bestod i att det i Sverige
ibland lämnades felaktiga uppgifter om konkreta
förhållanden i Sydafrika. När <strong>då</strong> någon missionär
försökte invända och säga: Nej, det är <strong>inte</strong>
så, uppfattades det ofta som stöd för apartheid,
fastän det var menat som ett försök att rätta till
en felaktig uppfatt<strong>ni</strong>ng om sakförhållanden.
Som många andra menar Evert Nilsson att
idrottsbojkotten mot Sydafrika hade större verkan
än handelsbojkotten. Men, säger han, det
som betydde mest för förvandlingen i Sydafrika,
det var bönen.
Det kom uppma<strong>ni</strong>ngar till allmän bön i radio
och TV flera dagar före valen. Affärer och
fabriker skulle låta personalen få fritt för bön
några timmar varje dag. Personligen tror jag
att det betydde väldigt mycket. Det var en
böneanda som jag aldrig hade upplevt tidigare.
Hela folket bad. Det var mycket vapenskrammel
på många håll, men bönens ande dominerade.
Fyrtio år
Olof Hjälmefjord kom som SAM:s missionär till
Sydafrika 1962 och stannade i fyrtio år. 1964 gifte
han sig med Runa, uppväxt i Sydafrika. Olof
arbetade nära församlingarna, ledde ett distrikt
och försökte tillsammans med inhemska pastorer
starta nya församlingar. En viktig uppgift var att
hjälpa församlingarna till självständigt ansvar.
Han började i White River, där missionen hade
ett sjukhus och en bibelskola.
Därefter var jag 1980‒1986 rektor för <strong>The</strong>ological
Education by Extension (TEE). Målet var
att få en bibelskola etablerad i varje församling.
Det hade vi framgång med. Runa samordnade
samtidigt utbild<strong>ni</strong>ngen för lärare i söndagsskolorna.
Jag satt också med i kyrkans styrelse
som rådgivare.
1988‒90 var vi ett och ett halvt år i Zimbabwe.
Sedan kallades jag av kyrkan i Sydafrika
att bli rektor på Phumelela Bible College och
var där i åtta år. På det följde fem år som regionsekreterare
för SAM i södra Afrika.
Ökad medvetenhet
1962, när Olof kom till Sydafrika, var apartheidregimen
redan etablerad och apartheid lagstadgad.
Innan jag kom till landet var jag väldigt litet
informerad om den politiska verkligheten. För
mig var Sydafrika ett missionsfält – som det
hade varit för SAM sedan 1901. Apartheid och
de politiska förvecklingarna fick vi <strong>inte</strong> mycket
information om under utbild<strong>ni</strong>ngen och förberedelserna.
Vi borde ha fått mer hjälp att
tänka igenom detta. Jag hade mycket litet med
»<strong>Gör</strong> <strong>ni</strong> <strong>då</strong> <strong>inte</strong> <strong>åtskillnad…</strong>?<strong>«</strong> 115