Gör ni då inte åtskillnad…?« - The Nordic Documentation on the ...

område där vi bodde, med 150 000 invånare,
skulle överlämnas till Swaziland. Då skulle
man bli av med många svarta. Motiveringen
var att zulu och swazi förstod varandra, men
avsikten var ju klar: det skulle bli mindre svart
befolk<strong>ni</strong>ng i Sydafrika.
Svarta och vita
Lisa och Evert Nilsson valde att bo bland de svarta.
Det var <strong>inte</strong> alla missionärer som hade möjlighet
att göra så.
De svarta var glada för att vi bodde bland dem.
De väckte en ofta på nätterna för att få skjuts åt
sjuka. Det hörde till min uppgift, det kändes
aldrig svårt. Sådana saker gjorde att vi räknades
in i den svarta folkgruppen. Då känner
man sig själv tillhöra den. Det har sina avigsidor
det också. Den diskriminering de svarta
fick uppleva, den upplevde jag själv. Jag tyckte
mig tillhöra den svarta gruppen och sade faktiskt
»vi svarta<strong>«</strong> när jag talade.
Under oroligheterna 1986 uppstod stridigheter
också runt bibelskolan, och Evert Nilsson kan
berätta om farliga situationer som uppstod <strong>då</strong>
beväpnade grupper gjorde anspråk på kyrkan för
propagandamöten. Då var det en tillgång att ha
levt bland de svarta under många år.
»Som svarta blir <strong>ni</strong> diskriminerade i det här
landet, men <strong>ni</strong> skall <strong>inte</strong> låta er påverkas av det,
utan innerst inne skall <strong>ni</strong> veta att inför Gud
har <strong>ni</strong> lika stort värde som alla andra män<strong>ni</strong>skor.<strong>«</strong>
Det talade jag om. Det är ju det kristna
budskapet. Själv hade jag ingenting att känna
Allianskyrkan i Kabokwe<strong>ni</strong>.
mig diskriminerad för, men jag betraktades
som en andra klassens medborgare, och det
inverkar år efter år, årtionde efter årtionde.
Apartheid sitter i huvudet. Det är det som är
så farligt. Lyckligtvis var våra svarta vänner frimodiga,
stolta och glada. Så det tog bort udden
i det där svåra. Men i synnerhet under de första
årtiondena mötte jag män<strong>ni</strong>skor som bara
bockade och bugade. Och det var under<strong>då</strong><strong>ni</strong>ghet
inför en vit, trots att de <strong>inte</strong> kände en.
Evert Nilsson kände sig främmande vid de tillfällen
<strong>då</strong> han predikade för vita i White River. Han
försökte ibland, till exempel vid besök på farmer,
att gå emot apartheid och tala om svartas och
114 »<strong>Gör</strong> <strong>ni</strong> <strong>då</strong> <strong>inte</strong> <strong>åtskillnad…</strong>?<strong>«</strong>