Kult. 2004.02 - SeKeL

Kult.
Tidskrift för SeKeL - Linköpings universitet
2004.02
tema.romantiken

[ledare]
Nu går vi väl alla i väntans tider, det
fi nns få som inte ser fram mot den
riktiga våren. Det blir bara ljusare och
ljusare och det är skönt när solen ännu
inte gått ner ordentligt och klockan är
sex på kvällen!! Men det går alltid lite
knaggligt, vintern vill inte riktigt släppa
taget och imorse var det ett decimetertjockt
snötäcke utanför mitt fönster.
Men nu så här i slutet av mars så vet alla
är våren snart kommer segra. Det blir
varmare och varmare, vi har redan hört
de första vårfåglarna och kanske sett
den första snödroppen eller tussilagon.
Vi har gått från vintertid till sommartid,
vi fi ck en timme mindre sömn, men vad
tusan gör det när det blir ljust och man
kan vara utomhus så mycket längre.
Under tider av väntan, måste man
aktivera sig, spendera sin fritid, just för
att väntan inte ska kännas för lång och
för att det ska gå snabbare. Det kan vi
i Kult. hjälpa dig med. Vi har tips på
hur du kan spendera den sista månaden
innan sommaren verkligen är här, vi har
två teaterföreställningar, konst, fi lm,
musik och diverse litteratur - allt för att
förgylla dina kulturupplevelser.
Kult. 2004.02
Det är bara att hålla ut, snart är våren
här på riktigt och efter det kommer
den efterlängtade sommaren. Men
innan dess har ni läsningen av det
nummer av Kult. ni håller i handen att
se fram mot och givetvis ytterligare ett
nummer innan ”sommarledigheten”.
Mellan varven så fi nns vår fi na hemsida
att beskåda där man kan surfa
in och fördriva tid. Där fi nns många
gamla nummer att läsa och skriv gärna
en rad i gästboken. Du hittar oss på
www.stuff.liu.se/sekel/kult/
Om detta inte är nog, om man vill
fördriva ännu mer tid, men på ett
ännu roligare sätt, så kan man alltid
hjälpa oss att skapa Kult.. Det är bara
att hugga tag i mig eller någon annan
ur redaktionen eller skicka ett mail till
kult@sekel.stuff.liu.se.
Jag tror att det är fel taktik att vänta,
livet ska levas när det kan. Det är bättre
att fylla det med roliga, intressanta och
meningsfulla upplevelser, så varken blir
eller känns inte väntan så lång.
Eder Sara Ivarsson
Tidskrift för SeKeL - Sektionen för kultur vid Linköpings universitet
Redaktör & ansvarig utgivare: Sara Ivarsson Layout: Sara Ivarsson Korrektur: Tomas Olausson, Sara Ivarsson
Annons: Jenny Eriksson, Sara Ivarsson Illustrationer: Tomas Olausson Foto: Jenny Eriksson, Måns Hilling Postadress:
c/o Sara Ivarsson, Västra Vägen 5 a, 582 34 Linköping Telefon: 0737-15 73 33 E-post: kult@sekel.stuff.liu.se Tryck:
Bokakademin i Östergötland AB Omslagsbild: Jenny Eriksson Hemsida: www.stuff.liu.se/sekel/kult ISSN: 1650-8491 Pre-
numerera: 60 kronor/3 nummer. Samtidigt ingår medlemskap i SeKeL. Pg. 85 23 39-1 Vi förbehåller oss rätten att redigera
inkomna bidrag. Allt arbete med Kult. sker ideellt. När du läst klart din Kult., ge den till en vän.

Innehåll.
s. 8
Illustration: Tomas Olausson
4 - SeKeLs styrelse informerar
5 - Brev från sKVaLp 6 - Till Åsbo, Italien
och lycksaligheten själv 8 - Ett snack med
Horace 11 - Något om genier, häxmästare,
pryda prästinnor och sexiga sopraner
12 - En vild romantiker 13 - Lord Byron
- Det romantiska idealet 15 - Romantikens
opiumdrömmare 16 - Ett medeltidsfi askos
historia 18 - Kafkas skugga över den nya
svenska serien 19 - Tänk i genus,
kulturvetare! 20 - Husvagnssemester -
familjelycka eller förbannelse?
22 - Förväxlingar, politik, korruption,
kärlek 24 - Hjalmar Söderberg -
Desillusionerad romantiker 25 - Om natten
- en roman om utanförskap 26 - Klädd för
romantiken 27 - Poesi Poesi Poesi Poesi

[information]
SeKeLs styrelse
informerar
Ärade Seklerister!
Världen går framåt, framtiden är ljus och inget kan förändra
denna historiens allmänna utvecklingsriktning. Styret
2004 hälsar därför våra nya medlemmar Sara Edström och
Ida Edlund välkomna på posterna sekreterare respektive
nolle-general. Därmed är styrelsen fulltalig sånär som på en
liten post: spons-, arbetsmarknad- och alumniansvarig som
är vakant. Känner du för att engagera dig så ta kontakt med
valberedning@sekel.stuff.liu.se.
Vi ska även ha ett extra årsmöte (ersätter det vanliga
vårmötet) för att bland annat välja ny kassör till Kult.
Årsmötet kommer preliminärt att ske den 9 maj kl 14.00
i sal D34. Eftersom det är ett årsmöte har vi även chans
att ändra verksamhetsplan, stadgar, budget och alla andra
verksamhetesreglerande dokument. Givetvis hoppas vi på
god uppslutning!
Allt är dock inte bara möten, även själen kräver sin andliga
spis. Därför har SeKeL två stycken utskott som jobbar
endast för den andliga spisen: kulturutskottet och sKVaLp.
4
Håll utkik efter informationsblad på anslagstavlorna i Dhuset
och på vår hemsida. För övrigt så har hemsidan fått
en välbehövlig ansiktslyftning tack vare vår infoansvariga
Thérese.
Till slut vill vi bara påpeka att vi, och sektionen fi nns för
medlemmarnas skull, och vill ni engagera er, komma med
förslag eller fråga något så är det bara att kontakta oss.
/Styret
styrelsen@sekel.stuff.liu.
www.stuff.liu.se/sekel
Observera
Styrelsen saknar ännu tre medarbetare på
posten som spons - arbetsmarknadsanvarig
och alumniansvarug. Vill du veta mer? Kontakta
sektionens ordförande.
Kult. 2004.02

Heeeey partypeople!
Jag vill börja med att tacka alla som kom på drinkfesten för
en trevlig kväll! Det blev en riktig höjdare, det är bara att
titta på bilderna på hemsidan för den som vill ha bevis. Det
dansades och dracks drinkar i mängder. Malfoy blev kvällens
drink. Klotterplanket var också uppskattat men tyvärr
gick det inte riktigt att tyda dagen efter... Istället kommer vi
i framtiden att presentera en klotterbok som kommer att
hänga med på våra arrangemang. Håll utkik, jag misstänker
att den kommer att vara väldigt underhållande.
Så, vad planerar sKVaLpet i vår undrar förstås den festsugne.
Och det händer grejer minsann! Den 30 mars arrangerar
vi en Laserdometurnering. Antal platser kommer att
vara ganska begränsat så om man vill vara med och svettas
får man vara på hugget när biljettförsäljningen startar. I fyra
timmar kommer vi att hyra stället så det blir många roliga
timmar! Priser, tider och annat av vikt kommer senare.
I slutet av april, närmare bestämt den 23:e, kommer den så
välkända chilifesten att äga rum. Denna kommer att hållas
på Örat. Du får mat, märke och gott sällskap – den här
festen vill du inte missa! Så dra på dig sombreron och kom
och skåla i tequila med oss!
Dessutom ställer sKVaLp och SeKeL upp med vardera ett
lag på DöMD-turneringen, så kom och heja!
Sedan förra numret har två och en till anslutit sig till festeriet:
Anna Åkerberg är vår information- och tryckansvarige. Hon
läser historia och ses ofta ute i festvimlet.
Fredrik Johansson är gyckelansvarig och han tycker om att
baka bröd.
Kult. 2004.02
[information]
En till är lite hemlig och ganska (upp)blåst. Den brukar mest
stå i ett hörn och.. tja, stå? Kanske såg ni den på drinkfesten.
Längre fram i vår kommer givetvis en vinbrännboll och en
vårsittning.. Men det tar vi i nästa nummer!
Until then.. Rock on!
sKVaLp genom Johanna Frölander, festerichef
Foto: Måns Hilling
Sektionens stolta festeri: Anna Å, Pål, Johanna, Anna M, Fredrik, Karin
och Matilda.
5

[romantiken]
Till Åsbo, Italien och
lycksaligheten själv
På spaning efter den skald som skytts
”Ikväll trotsar vi den svenska nationen!” Horace Engdahls ord väcker våra ironiska
leenden. I lokalen hörs inte ett fniss. Vi befi nner oss i Åsbo kyrka. Det
är den nittonde januari och bygdens store son fyller 214 år.
Text: Urban Jarvid och Erik Westin
Det kan tyckas märkligt att Per Daniel Amadeus
Atterbom fortfarande fi ras i det här landet. Kvällens
inledningsanförande handlar bland annat
om hans brist på nutida läsare. Horace Engdahls levnadsteckning
av skalden skiljer sig från de spefulla skildringar
av uppblåsta pretentioner som är vanliga nu för tiden. Han
betonar särskilt att Atterboms yngre år förslösades på småskrifter
och polemik och att han i sina mest ambitiösa stunder
ofta var för sent ute. När Lycksalighetens ö var färdig fanns
redan Tegnérs Frithiofs saga som bättre fyllde funktionen som
nationalepos. Atterbom är en oomtvistlig del av den svenska
litteraturhistorien. Ändå har han få läsare, såväl frivilliga som
i utbildningsväsendet. Även för den motiverade kan det vara
svårt att läsa honom.
”Problemet är tvåfaldigt”, säger Horace Engdahl när vi talar
med honom efteråt. ”Dels är det bristen på goda utgåvor.
Atterbom är egendomligt nog en av de betydelsefulla äldre
svenska författare som aldrig blivit föremål för en samlad
vetenskaplig utgivning. Man kan inte läsa hans författarskap
genom hans samlade utgåva av dikter, från 1838. Han skrev
ofta om sina texter och publicerade dem fl era gånger i olika
versioner. Det är också rent fysiskt svårt att få tag på honom.
Om man går ut i en bokhandel fi nns nästan inga böcker av
Atterbom, inte på antikvariaten heller. Det andra problemet
är att det kräver övning och förberedelse att läsa Atterbom.
För en ovan läsare kan han tyckas tämligen svårforcerad, i
varje fall hans poesi.”
6
Efter inledningen sjunger Lihkörens dubbelkvartett en
tonsättning av Atterboms ”Vindarnas kör”, och därmed
är vi på väg till Lycksalighetens ö. ö Fyra skådespelare framför
scener ur verket, i urval av Magnus Florin och Horace
själv.
Uppsättningen i sig påvisar ytterligare en svårighet med att
ta till sig Atterbom idag. Den totala brist på distans som
ingår i många romantiska verk gör en modern ironiker
fnissig. Inte ens Jonas Malmsjö själv kan låta bli att le när
han i rollen som kung Astolf anländer till drottning Felicias
(spelad av Eva Röse) hov och presenterar sig:
männer kallar sig / på jordens klot den art av
varelser, / till vilken också jag där bliver räknad.
/ Vi nämnas även karlar, och vi äro / den starka
hälften utav människosläktet; / den andra hälften,
mera vek och späd, / bär namn av kvinnor, och de
likna dig, / ehuruväl blott på omätligt avstånd: / ty
ingen av dem är så skön, som du / ja, icke ens som
någon här på stället.
När gubben Tid i sista akten slutligen har hunnit ifatt
kung Astolf och Lycksalighetens ö för sista gången sjunkit
undan intas podiet av Bengt Emil Johnson. Det blir
en stunds högläsning ur de brev Atterbom skickade hem
från sin bildningsresa. Vid sidan om sin litteraturhistoriska
insats är det de breven Atterbom åtnjuter högst anseende
Kult. 2004.02

för idag. Resan gör vilken kulturvetare som helst avundsjuk.
Atterbom hann bland annat besöka Schelling på
hans 42-årsdag och avnjuta en konsert dirigerad av
Beethoven. Läsningen avbryts för spridda skratt åt
hur Atterbom botade sin sjösjuka med stora mängder
”spirituos föda” och hans hätska utfall mot de stora
engelska turistströmmar som vid tiden belamrade Roms
gator. Atterboms brev gavs aldrig ut under hans livstid
men hade han haft tid att bearbeta dem är det troligt att
de hade publicerats. Redan från början var de litterära
handlingar som cirkulerade i salongerna. Brev var inte
att betrakta som privata handlingar vid denna tid och
Atterboms kontakter och litterära position gjorde efterfrågan
stor.
Under kvällen försöker vi bedöma vilken sorts möte det
är vi hamnat på. Man hade kunnat vänta sig en stel styrkedemonstration
av Den goda smaken eller ett lokalt
minnesmöte med Åsbo hembygdsförening i spetsen,
men det verkar inte vara så. Vi får senare veta att bara
en tiondel av den månghövdade församlingen kom från
Åsbo. Det vi bevittnar tycks snarare vara en sorts väckelse.
Fast kvällens talare är sakliga skiner det personliga
engagemanget och fascinationen igenom. Göran Bergengren
drar sig till minnes när han för första gången
läste Lycksalighetens ö i realskolan, och Horace Engdahl
berättar senare om sina minnen:
”När jag och mina vänner började läsa honom fi ck vi
börja från noll. Vi tog den svåraste vägen och började
direkt med Lycksalighetens ö. ö Vi gjorde på eget bevåg en
faksimilupplaga av originaltrycket. Vi xeroxkopierade de
800 sidorna i en liten upplaga som vi band in mycket
primitivt och spred i vår lilla krets. Ganska snart förstod
vi att detta var något av det mest häpnadsväckande
som skapats på svenska. Ett diktverk som driver en
viss romantisk uttrycksform till sin absoluta kulmen,
går längre när det gäller att hävda det poetiska språkets
självständighet och frihet från verklighetsreferens än
någon annan författare gjort på svenska.”
Årets Atterbom-afton är den femtonde och – sägs det
– sista. Göran Bergengren har varit eldsjälen bakom
evenemanget sedan han tog initiativet till fi randet av
Atterboms 200-årsdag 1990. Horace Engdahl skulle
[romantiken]
egentligen varit med redan då men fi ck förhinder eftersom en
av hans söner föddes den dagen (och till minne av detta fi ck
tillnamnet Amadeus). Sedan dess har dock hans medverkan
varit återkommande.
Det är svårt att bedöma resultatet av kvällens möte men vi
lämnar Åsbo kyrka i upprymd stämning. Det är svårt att veta
hur många ofrälsta som kom till sammankomsten men det
känns ändå möjligt att tro på Horace ord:
”Jag tror att han håller på att få en andra chans, eller en tredje,
eller en fjärde. Han är som ett slumrande virus i den litterära
kroppen. Då och då bryter detta virus ut och man kan aldrig
riktigt förklara varför. Men varje gång så kan man härleda det
till en ganska liten krets av människor som plötsligt blir smittade.”
”Jag tror att en text som Lycksalighetens ö egentligen inte är
beroende av någonting utanför sig själv. Den är sfärisk i någon
mening. Den är lika möjlig och omöjlig överallt, när som helst,
och på det sättet tidlös, även om den ibland inte mottar några
besök.”
Fakta
Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855)
Prästson från Åsbo, i vad som idag kallas Boxholms
kommun.
Studerade fi losofi i Uppsala.
Ställde sig i spetsen för den romantiska revolten
mot den gustavianska litteraturen genom att ge ut
tidskriften Phosphoros.
Konfl ikter med de litterära makthavarna drev
honom ut på en bildningsresa till Tyskland och
Italien (1817-19), från vilka hans resebrev fi nns
utgivna.
Efter återkomsten skrev han Lycksalighetens ö,
hans mest ambitiösa verk. 1835 blev han professor
i estetik i Uppsala.
Skrev på äldre dagar Svenska siare och skalder
(1841-1855) - Sveriges första litteraturhistoriska
översikt, som fi ck stor betydelse för kanonbildningen.
Kult. 2004.02 7

[romantiken]
Text: Urban Jarvid och Erik Westin
Illustration: Tomas Olausson
8
Ett snack med Horace
Kulturvetare med jobb tycker till
Vårt besök i Åsbo fortsatte i församlingens prästgård där vi fi ck
tillfälle att tala med Horace Engdahl själv. Inte utan darr på
rösten hälsar vi på honom och presenterar oss, men vår nervositet
visar sig vara vår egen skapelse. Horace är så artig och vältalig att
vi knappt behöver ställa frågor. Intervjun kretsar först kring Atterbom,
men sedan kommer vi till de mer specifi ka Horace-frågorna. Rivstart!
Kult. 2004.02

Vilken är litteraturens viktigaste uppgift?
”Oj, jag tror inte att den har någon uppgift som är viktigare
än andra. Litteraturen är inte någon hjälpgumma, utan
en värld som existerar i egen rätt. Den världen kan man
bekanta sig med, och det man tar med sig därifrån kan
tjäna alla upptänkliga syften. Det är inte så att litteraturen
själv verkar för något utan varje läsare måste själv förbinda
den med olika syften. Även om det ibland görs försök att
underordna den, under politiken till exempel, låter den sig
aldrig underkuvas på det viset. Den går att använda till
nästan vad som helst, av var och en som kommer i kontakt
med den.”
Vad är det som utmärker den bästa litteraturen?
”Det är det poetiska ordets kraft. Det visar sig genom att
det tvingar oss att gång på gång citera. Det biter sig fast
i oss, och får oss att upprepa det. Detta kan ske på olika
sätt. När det gäller poesi som är formulerad med stränghet
är det ofta den exakta ordalydelsen vi upprepar. Men det
kan också vara så att berättelser och gestalter tvingar sig
på oss, lever vidare i vår fantasi, och blir som följeslagare.
Som Felicia och Astolf säkert har varit, och som Tolkiens
sagofi gurer är för en hel generation idag. Allt det som får
litteraturen att slå följe med oss är dess makt.”
Den skapas av historien?
”Det fi nns en växelverkan mellan litteraturen och historien.
Litteraturen uppstår i en historisk situation men den kan
aldrig helt och hållet förklaras utifrån den. Litteraturen
lägger alltid någonting till den historiska situationen. Den
går vidare, övervinner och lämnar den historiska situation
där den uppstod. Även långt efter att förutsättningarna
som fanns är glömda kan det litterära verket bana sin väg
till människan. Det är mer utmärkande för ett litterärt verk
att det lägger sina förutsättningar bakom sig än att det har
förutsättningar och på det sättet skiljer det sig från vanliga
historiska händelser.”
Stearinljusen tänds i prästgården. Runt omkring oss
springer människor och dukar upp till middag.
I ditt anförande tidigare ikväll talade du om smal och bred litteratur:
att den smala litteraturen blir den breda på längre sikt. Finns det
ändå inte undantag från det? Till exempel Dickens?
”Ja, men det kommer ju senare. Vid Atterboms tid fanns
en stor och mycket vittförgrenad romanlitteratur som nu
bara bekymrar enstaka forskare. Sedan kommer romanförfattare
som lyckas nå en mångmiljonpublik. Dickens är
väl det mest remarkabla exemplet. Balzac når även han en
ganska stor publik. Men andra som skriver mycket sämre
når en ännu större publik. Det är klart att det fi nns enstaka
undantag där författare som når en mycket stor publik
måste bedömas ha ganska goda chanser att bli bestående.
Men dessa undantag är inte fl er än att man kan räkna dem på
handens fi ngrar. Det genomgående är raka motsatsen. När
Stendahl gav ut sin essä Om kärleken lär den ha sålt 22 exem-
plar under de första 10 åren. Idag har den lästs av miljontals
människor och fi nns översatt till 30-40 språk. Det normala
förhållandet är faktiskt att det är den smala litteraturen som
egentligen är den breda och vice versa.”
Horace är som sagt mycket vältalig. Vi sitter som hypnotiserade
och lyssnar som till ett orakel. Ett par gånger får
han mana på oss att ställa frågor. Vi sveps med. Det är för
all del trevligt, med den nackdelen att hans svar inte är så
självklara som de ter sig där och då, och att invändningarna
dyker upp först efteråt. Hade vi varit mer genomtänkta hade
vi väl kunnat anföra även Cervantes, Goethe (åtminstone
vad gäller Den unge Werthers lidanden) lidanden och Shakespeare som
sin tids breda litteratur. Å andra sidan kan väl Stendahl vara
ett gott argument för poesins reella existens, att den inte kan
reduceras till ett rent historiskt eller socialt fenomen.
Vad är litterär genialitet?
”Genialitet är ett svårt begrepp. Hela teorin om geniet är till
stora delar bara mytologi, men det som vanligtvis utmärker
genier är att de med relativ snabbhet och lätthet gör det som
andra bara kan göra genom stora ansträngningar. Därmed
blir de också mer produktiva på en högre nivå. Men det
fi nns ingen absolut möjlighet att skilja mellan genier och
icke-genier. Och det fi nns ju författare som går till eftervärlden
på ett litet antal verk, och till och med ett litet antal
rader. Egentligen tycker jag att det är en pseudofråga.”
Det är lätt att tänka på Horace som en symbol eller en arketyp.
Det blir inte svårare när han för kvällen är klädd i svart
polo och manchesterkavaj. Och detta att vi nämner honom
vid enbart förnamn i tid och otid - som löpsedlarna gör med
Carola - vad säger det egentligen? Hur ser han på den roll
som kulturell makthavare han har fått i offentligheten?
”Medievärlden är uppfylld av stereotyper och man måste
hela tiden identifi era verkliga aktörer som överensstämmer
med dessa. Det gör man utan att fråga verkligheten om lov.
Man får fi nna sig i att bli inmotad i en stereotyp och det
gäller kanske i synnerhet om man representerar en gammal
institution som Akademien, som omges av en nimbus av
kunglighet och ceremoniell prakt. Det där ska man inte ta så
allvarligt. Det har inte mycket med verkligheten att göra och
det fungerar mest på en slags kändisnivå idag. Det är som
om man uppträder med en liten adresslapp runt armen där
det står ”kultursnobb”, och det blir man automatiskt när
man är Svenska Akademiens ständige sekreterare.”
Kult. 2004.02 9

[romantiken]
Och vad tänker du om makten över språket?
”Akademien har aldrig inbillat sig att den kan förmå människor att tala
eller skriva på ett annat sätt än de vill. Akademien kan sätta redskap i
händerna på dem. Den kan inspirera till troheten mot ett svenskt standardspråk.
Men i det ögonblick som språket tar en viss riktning så fi nns
det ingen som kan ställa sig hindrande i vägen. Det sa redan den förste
ledamoten, på stol nummer ett i akademien, Anders Johan von Höpken,
när han höll sitt inträdestal 1786, att ”det står icke i vår makt att skapa
ett annat språk än det folket i allmänhet talar”. Vad vi kan göra är att
beskriva detta bruk, att avråda från vissa missbruk innan de har hunnit få
fäste. För när de har fotfäste är de språket och det är inte mycket mer att
säga om det. Ja… maten väntar?” Vi inser att vi alltför länge lagt beslag
på hans uppmärksamhet. Resten av sällskapet har sedan länge börjat
middagen. Vi ber honom skriva i mina-vänner-boken, tackar så mycket,
och sedan försvinner han mot borden. Även den störste ande behöver
lekamlig föda.
När vi kommer ut från huset har vädret bytt om till yrsnö. Kyrkan ter
sig högtidlig där den står i mörkret utan att vika sig i vinden. Vi tänker
på det han sa om språket. Betyder det att Akademien ser loppet förlorat
mot särskrivningar, duande i tredje person och andra anglicismer? Vi
tänker på det femradiga e-brev vi skickade för att be om en intervju.
Det tog oss en timme att formulera det. Ack, vår rädsla för att väga för
lätt på den språkliga vågen. Det säger nog mer om oss än om Horace.
Om den mannen har någon makt som skulle vara speciellt otillbörlig är
det för att vi vill ha det så. Vi far hem över östgötaslätten, uppfyllda av
funderingar om litteraturen och med planer inför den stundande svenska
atterbomrevolutionen.
10
Fakta
Horace Engdahl - Född 1948 i
Karlskrona
Studerade litteraturvetenskap i
Stockholm. Disputerade 1987 på
avhandlingen Den romantiska
texten.
Ställde sig i början av 1980-talet
i spetsen för introducerandet av
den kontinentala tanketraditionen
(Gadamer, Adorno, Barthes m.fl .) i
Sverige genom att ge ut tidskriften
Kris.
Litteratur- och ballettkritiker. Har
utgivit bl.a. essäsamlingen Stilen
och lyckan (1992), Beröringens ABC
(1994), och den icke frustrerade
aforismsamlingen Meteorer (1999).
Invaldes till stol nummer 17 i
Svenska Akademien 1997. Sedan
1999 dess ständige sekreterare.
Kult. 2004.02

Kult. 2004.02
[romantiken]
Något om genier, häxmästare,
pryda prästinnor och sexiga sopraner
Enligt den gängse romantiska synen på konstnärskapet skulle konstnären vara en fritt skapande ande.
Klassicismens regler och formella ramar tänjdes eller rentav sprängdes, både med avseende på de
yttre som de inre dimensionerna. Genregränserna suddades ut och olika konstformer smältes samman.
Det romantiska geniet - självfallet av manligt kön och med känsliga tentakler riktade mot de himmelska
sfärerna - skulle skapa det fulländade allkonstverket.
Sinnebilden härvidlag är väl den tyske musikdramatikern
Richard Wagner, en av musikhistoriens största
lymlar och tillika djärvaste, mest infl ytelserika nyskapare.
Hans verk rymmer det mesta som vi förknippar med
romantiken – medeltidsvurmande, starka känslouttryck,
högstämd idealism, subtilt psykologiserande, dunkelt fi losoferande
etc. På ett mer långtgående sätt än tidigare smälte
han samman text (drama, epik, lyrik), scenkonst och musik.
Musiken hos Wagner följer språkmelodin och kommenterar
scenens händelseförlopp på ett sinnrikt sätt i en oändlig
melodi. Det är dock på sin plats att påpeka att Wagners och
hans allierades estetik ingalunda var den självklara och allenarådande.
Vågorna gick höga i den tidens musikdebatt. Att
till en wagnerian påpeka att man minsann avgjort föredrog
Brahms (en mer klassicistisk tonsättare) framför Wagner
kunde närmast likställas med en krigsförklaring! Detta är
verkligen något att betänka om man rynkar på näsan åt den
fi sljumma konsensusanda som kan råda i vår tids konsertsalar.
Om vi från kompositörens roll går över till exekutörens
framtonar den demoniske virtuosens gestalt – den musikaliska
häxmästaren med sin violin eller pianodomptören som
får salongernas damer att suckande trilla av stolarna. Men
förvisso var det inte bara fråga om fi ngerfärdiga broilers.
De kanske mest kända exemplen, Franz Liszt och Niccolò
Paganini, var också framstående kompositörer. En kollega
till den förre beskrev hans pianospel på följande sätt:
“Liszt är en plågoande som behandlar sin älskarinna – fl ygeln
– än ömt, än tyranniskt, slukar henne i kyssar, sargar
henne med lystna bett, omfamnar henne, smeker henne,
grälar och bråkar med henne, drar henne i håret och omsluter
henne sedan än ömmare, mer passionerat, mer eldigt,
mer smältande; stiger jublande med henne till skyarna,
Text: Samuel Isacsson
svävar i himlen och landar slutligen med henne i en blomstrande
däld under stjärnepällen.”
Liszts inspirationskälla hade varit Paganini, vars övermänskliga
violinspel och spöklika utseende – det senare orsakat av
fl era åkommor, däribland den för romantiska konstnärer så
klädsamma syfi lisen – fi ck den följden att ryktet spreds att
han stod i förbund med djävulen själv.
Men musikscenen var inte helt förbehållen männen. Där
förekom också kvinnor om än i minoritet och med en lite
annorlunda roll. Bilden av den välborna kvinnan vid pianot
har nästan blivit emblematisk för det borgerliga 1800-talet.
Pianot var en självklar möbel hos de bättre bemedlade och
kvinnans plats var inte den offentliga arenan. Ett stillsamt
pianoklinkande i hemmets trygga vrå ansågs sedesamt och
ståndsmässigt passande. Vissa kvinnor gjorde dock karriär
med sitt instrument. Clara Schumann, gift med den kände
tonsättaren Robert Schumann, har gått till historien som
en av seklets mest kända pianister. Men om Liszt och hans
manliga kolleger var trollbindande virtuoser fi ck Clara
Schumann spela rollen som en musikens fromma prästinna,
med ett föredrag som präglades av allvar, återhållsamhet
och trohet mot notskriften. Signifi kativt är också att hennes
tonsättarkarriär fi ck komma i andra hand.
Det fanns dock ett område där en kvinnlig artist kunde få
framträda som utmanande och med större expressiv frihet
(men inte i rollen som sig själv märk väl). På operahusens
tiljor var det allt annat än ovanligt med orientaliska förförerskor
som utgjorde farliga frestelser för västerländska
kristeliga karlar, däribland mansslukerskan Carmen. Men
att kvinnans, i mannens ögon, farliga tjuskraft här har projicerats
på en annan kultur än den egna gjorde att faran hölls
på tillbörligt avstånd.
11

[romantiken]
En vild romantiker
Landskapsmålaren Marcus Larson hade ett lika stormigt liv som det måleri han
visade upp. Hans måleri, som är intensivt och brusande, kan sägas spegla den personlighet
denne östgötske konstnär verkar ha haft. Marcus Larsons måleri tillhör
den romantiska genren, och kan placeras i Düsseldorfskolans mycket dramatiska
stilistik; vatten - brusande, intensivt och hotfullt, var hans speciallitet.
Text: Fredrik Johansson
Elaka tungor har sagt att Larson inte var kapabel att
måla något annat än vatten. Detta är troligen inte
riktigt sant, men hans måleri bestod ofta till största
delen av stormiga hav eller brusande vattenfall. Och det
är ett dokumenterat faktum att han vid mer än ett tillfälle
fi ck hjälp av den svenske genremålaren Kilian Zoll att måla
fi gurerna i sina målningar.
Larsson var i sin ungdom duktig på att teckna. Han arbetade
under en period som lärare i ämnet, och det var så han
i Skåne kom i kontakt med marinmålaren Wilhelm Melbys
konst. Det lär ha varit denna idag nästan okände konstnär
som öppnade ögonen på Larson för havets romantiska
estetik.
Larsons kanske mest kända målning är Vattenfall i Småland. Småland
Den är ett bra exempel på Düsseldorfskolans storslagna
och dramatiska stil. Enligt skolans inoffi ciella regler är
målningen centraliserad och detaljrik, dess hotfulla natur
sätter respekt i betraktaren. Larsons realism är ofta lite
för knivskarp för att kunna klassifi ceras som naturtrogen.
Han överdriver naturens storhet, gör den lite intensivare
än verkligheten, effektsökeri tar över från rena naturskildringar.
Marcus Larson var en romantiker av den vilda
sorten. Upplysningstidens romantiker såg naturen som en
positiv och god kraft som skulle hyllas, Larson avbildar i
stället de naturkrafter som är bortom människans kontroll.
Den största konstnärliga påverkan för Marcus Larson borde
ha varit den tyske landskapsmålaren Andreas Achenbach.
Larson såg alster av denne Düsseldorfmålare vid en utställning
i Stockholm 1850, och blev då fast besluten att lära
känna denne konstnär. Två år senare blev den drömmen
verklighet, när han 1852 blev en av de svenskar som var
aktiva i den tidens konstmetropol Düsseldorf.
Stilistiskt är de två konstnärerna ganska lika varandra, det
är tydligt att Larson hämtat idéer från den äldre kollegan.
Innan dess hade Larson hämtat inspiration till sitt havsmåleri,
genom att följa med svenska fl ottan på en segeltur upp
mot Norges kuster. Resan gav honom direkt kontakt med
den natur han ville skildra.
Larson blev inte långvarig i konststaden Düsseldorf. Han
hade en förmåga att snabbt göra av med de pengar han
tjänade in, trots att han som mycket framgångsrik konstnär
tjänade stora summor. Han målade ofta inför publik och på
tid, alltid för pengar. Brinnande ångbåt, ångbåt en av hans vackrare
tavlor målade han på futtiga tio timmar. Detta kom också
att bli ett motiv han på samma sätt upprepade fl era gånger.
Larson var onekligen ett geni som målare, men lät tyvärr
dryckenskap ta kontroll över resten av hans liv. En av det
tidiga nittonhundratalets främsta konsthistoriker, George
12 Kult. 2004.02

Nordensvan skriver om Larson, att han förblev gesäll som
människa även då han blivit mästare som målare.
Under en period bodde Larson i en större trävilla i norra
Småland, där han levde och målade hetsigt och intensivt.
När han inte målade festade han, det sägs att hans kost
under den här tiden mest bestod av vin. Han ägde häst och
vagn som han i full fart, med fara för liv och lem körde
genom det lilla samhället han bodde i, när han skulle sälja
sina tavlor. Hans vistelse blev dock inte långvarig, då en
tragisk olycka drabbade honom - hans hus med otaliga
tavlor brann ned. Försök att bygga upp huset ska ha gjorts,
Med romantiken skapades den personkult vi idag
ofta förknippar med människor som ägnar sig åt
någon form av konstnärligt skapande. Dagens
konstnärer - målare, författare, musikartister eller skådespelare
– har många gånger romantiska föreställningar om sina
liv som konstutövare. Vid sidan av det faktiska skapandet
bär de även drömmen om att just få leva som konstnärer.
Poeten Lord Byron anses av många vara urtypen för en
romantisk konstnär. Genom Byrons levnadsöde får vi en
inblick i romantikens innersta väsen.
George Gordon Byron föddes i London den 22 januari
1788. Fadern övergav honom tidigt och reste till Frankrike
där han dog tre år efter sonens födsel. Byron och hans mor
levde ett fattigt liv. Hon hade ett häftigt temperament och
var underligt nog först och främst mån om sin sons utseende.
1798 dog Byrons fars farbror och den unge pojken
ärvde titeln Lord Byron och blev arvinge till familjegodsen
i Newstead Priory och Rochdale. Det är omkring denna tid
som han började utvecklas till den färgstarka person som vi
Kult. 2004.02
men byggandet lär mest ha bestått av att Larson söp med
arbetarna, och hans pengakassa sinade till sist totalt. Han
var i London och sökte lyckan som gäckade honom, när han
utfattig dog i en lungsjukdom.
Den konst Marcus Larson på sin tid skapade, ses säkerligen
av många av dagens betraktare som ren kitsch och detta
är att nervärdera Larson (även om det till viss del är sant).
Hans konst är oerhört skickligt utförd och har estetiska
kvaliteter få naturskildrare lyckats uppnå. En tavla som Vat-
tenfall i Småland borde i sig säkra en plats i konsthistorien åt
Åtvid-sonen.
[romantiken]
Lord Byron
Det romantiska idealet
Text: Peter Salomonsson
idag förknippar honom med. Vad är det då för karaktärsdrag
hos Byron som anses vara så typiska för den romantiske
konstnären?
Fattigdom och svält är epitet som ofta förknippas med
romantiken. Då Byron ärvde familjegodsen så ärvde han
även familjens skulder. Skulder och allmän brist på pengar
skulle prägla hela hans liv. Trots bristande ekonomi så levde
han överfl ödigt på lånade pengar. Han umgicks med societeten
och avgudades i Londons sällskapsliv. Generositeten
gentemot vännerna var påfallande. Han var den bekymmerslöse
poeten som levde på pengar som han egentligen
inte hade. Skulderna blev olyckligtvis till slut för stora och
han tvingades sälja familjegodsen.
I sann romantisk anda hade Byron ett livligt och utsvävande
kärleksliv. Han föddes med en klumpfot och moderns
utseendefi xering gjorde honom ständigt påmind om denna
åkomma. Han sökte därför alltid bekräftelse och var oförmögen
att säga nej till vackra kvinnor. Kvinnorna var i sin
13

[romantiken]
tur helt förtrollade av honom. Hans excentriska personlighet tillsammans
med hans vackra utseende gjorde honom oemotståndlig.
Han fi ck sina första sexuella erfarenheter vid enbart nio års
ålder då barnfl ickan tog sig friheter med honom. Känslomässigt
väcktes hans kärleksliv mycket tidigt. Han förälskade sig i sina
kusiner och spenderade dagarna med att skriva kärleksdikter till
dem. Då han blev känd författare var han så populär att det till
och med hände att kvinnor klädde ut sig som tjänare bara för att
komma honom nära.1815 gifte han sig med Annabella Milbanke
och de fi ck dottern Augusta Ada Byron. Redan följande år gick
de dock skilda vägar, bland annat på grund av Byrons påstådda
sexuella förhållande till sin halvsyster Augusta Leigh.
Sin framgång både som poet och i privatlivet skapade han
genom att gå mot strömmen. Han var frispråkig, djärv, intensiv
och temperamentsfull. Under sin universitetstid i Cambridge
struntade han i regler och föreskrifter. Vid ett tillfälle blev han
så irriterad över att han inte fi ck ha hundar på rummet att han
gick och köpte en tam björn istället. I sin tidiga poesi skrev han
satiriskt om de fl esta samtida poeter, däribland Coleridge och
Wordsworth. Diktningen var mer naturlig än skolad och det kan
ha kommit av hans svala intresset för skolarbete som ung. Han
led av sömnlöshet och irrationell rädsla. Han kunde gå omkring
ensam på nätterna i sitt hem i Newstead Abbey bärandes på
en pistol som skulle skydda honom mot något inbillat hot. Då
barnet föddes gick Annabella till en doktor och försökte få
Byron förklarad galen. Hon spred även elaka rykten om honom
till hans vänner vilket gjorde honom rasande. Han skulle senare
skriva om detta i verket Don Juan.
Byron var en radikal rebell. Han kritiserade de styrande och
den gällande ordningen och tog ställning för de svaga. Redan
under sin första skoltid på Harrow var han ofta i slagsmål och
han fi ck rykte om sig att vara hård och tuff. Han var nonchalant
gentemot skolan och dess auktoriteter och gjorde som han själv
ville. Efter sin första resa till i Europa kom han tillbaka
radikalare än någonsin. Han tog alltmer avstånd från
England och började kritisera landet och dess styre.
Passionen för Grekland, som han lärde sig älska under
sin resa, växte däremot, liksom engagemanget i kampen
för landets självbestämmande. Denna Greklandspassion
skulle senare kosta honom livet.
Utmärkande för den livlige Byron var hans rastlöshet.
Under hela sitt liv var han nästan ständigt på
väg. Stagnation gjorde honom deprimerad. Efter att
konstant fl yttat runt i England begav han sig, som
nämndes ovan, ut på sin första resa i Europa år 1809.
Under denna tid skrev han större delen Child Harold´s
Pilgrimage, en poetisk reseskildring som de fl esta tolkade
som självbiografi sk trots att Byron själv förnekade det.
Han återvände 1811 för att bara fyra år senare ge sig av
för att aldrig mer återvända. Resan gick bland annat till
Amsterdam, Schweiz och Genua där han slog följe med
diktarkollegan Shelley som skulle bli hans nära vän.
Sedan vidare genom Italien där de stannade i vackra
städer som Venedig och Pisa. Var han än kom så blev
han en centralgestalt. Rykten om hans leverne nådde
titt som tätt England och myten om Byron växte sig allt
större. Hans resa nådde slutligen Grekland år 1823 där
han planerade att aktivt delta i kampen mot Turkarna.
Denna strid blev för Byrons del väldigt kortvarig då
han efter enbart några månader blev sjuk och fi ck svår
feber. Han dog den 19 april 1824.
Byron var sin tids rockstjärna. Han var excentrisk, radikal,
upprorisk, vacker, mystisk, sexuell, rebellisk, rastlös.
Hans person blev en del av hans skapande verk och
det var så han blev och förblir beundrad. Byron är den
romantiska drömmen om att leva hårt och dö ung.
14 Kult. 2004.02

Text: Ola Lindblom
[romantiken]
Är det självklart att rasa över att drogerna ryckt så många konstnärer ifrån oss
i förtid? Måste vi inte också erkänna att många inte skulle ha lämnat så mycket
efter sig om det inte var just för det de skapade under påverkan? Ända sedan
de vinrusiga grekernas sagoberättande har drogerna påverkat de konstnärliga
yttringarna. För de romantiska diktarna var opium ett perfekt stimuli.
Romantikens opiumdrömmare
Opium framställs av en släkting till vallmon och började
användas som smärtstillande medel inom medicinen
långt innan vår tideräkning tog sin början. I
Europa fi ck det sin stora spridning under 1500-talet och när
vi närmar oss 1800-talet fi nns det opium överallt, och i alla
former. Det användes främst i fl ytande form för självmedicinering
mot alla tänkbara krämpor och de krassliga, bleka
poeterna upptäckte dessutom opiumets sidoeffekter: fantastiska
drömmar och sällan skådad inspiration.
Romantiken var en reaktion mot upplysningstidens förnuftstänkande.
Nu ville poeten återigen bli hyllad som ett geni
och höja sig över massorna med sitt fantastiska intellekt.
Han sökte svaren på de stora frågorna i sin själs outforskade
vrår och såg drömvärlden som ett parallellt universum. Han
vaknade varje morgon med pannan mot skrivbordet fullt av
anteckningar och fl ödespoesi, utan att minnas vad han skrivit.
Vissa hävdar faktiskt att skräckromantiken föddes ur mardrömslika
opiumrus som gav liv åt kyrkogårdar i månljus och
blodsugande vampyrer.
Hur utbrett opiumbruket var bland poeter och författare är
svårt att säga. Men tillgången var god, priset lågt och kunska-
pen om baksidorna var dålig. Rökopium hade blivit en
populär drog, och i så kallade opiumgrottor låg missbrukare
utslagna på soffor och divaner.
Inte förrän Thomas De Quincey 1821 utkom med En
engelsk opieätares bekännelser började man inse riskerna med
missbruk. Det var en öppenhjärtlig beskrivning, först
tänkt som en hyllning till opiumet, som ändå inte kunde
blunda för följderna bestående av depressioner, mani och
abstinens med fysiska smärtor.
Pekfi ngrar höjdes, moralens väktare gjorde sig hörda
och lagarna ändrades, liksom folkets syn på opium. Så
vad tiden led minskade den medicinska användningen
av opium, medan det fortsatte användas för artifi ciella
drömmar.
Vi drömmer om resor genom världsalltet: men är då
inte världsalltet inuti oss? Djupet av vår ande känner vi
inte. –Inåt går den hemlighetsfulla vägen. Inuti oss eller
ingenstans fi nns evigheten med dess världar, det förfl utna
och framtiden.
Novalis, 1798.
Kult. 2004.02 15

[romantiken]
Text: Andreas Hedberg
När den internationella jätteproduktionen Gypsy
Fury gick upp på amerikanska biografer någon
gång under sommaren 1950 gjorde den inte
mycket väsen av sig. Inte heller i England (där fi lmen fått
namnet The Wind Is My Lover) Lover höjde man på ögonbrynen.
Den svenska premiären däremot (13 december 1949), blev
något av en nationell manifestation, med kronprins Gustaf
Adolf, statsminister Tage Erlander och chefen för Kungliga
Dramatiska Teatern Ragnar Josephson som hedersgäster.
På biografen Royal i Stockholm visades Lorens Marmstedts
enorma samproduktion, Sveriges dittills i särklass
dyraste fi lm, under namnet Singoalla.
En romantisk sagodikt
Den dystra berättelsen om zigenerskan Singoalla och riddar
Erland Månesköld är mer bekant i sin ursprungliga version,
som Viktor Rydbergs (1828-1895) mest kända roman,
publicerad första gången i den obskyra ”toilettkalendern”
Aurora 1857. Berättelsen hade då undertiteln
”Romantisk Sagodikt”. Den första bokupplagan från
1865 utkom under rubriken Dimmor. Fantasier och historier
af Victor Rydberg. I. Singoalla. Denna andra upplaga fi ck ett
radikalt omarbetat slut där ljuset segrar, i kontrast till det
ursprungliga slutkapitlets dödslängtan.
Singoalla skulle från början ha blivit en helt kort historia,
men berättelsen växte och växte i den förvånade Rydbergs
rastlösa händer. Eftervärlden har tolkat den slumpmässiga
tillkomsten som ett tecken på ärlighet. I Den svenska
litteraturen beskrivs romanen som ”sprungen ur ett starkt
Richard Hoberts medeltidsfi lm Tre solar med Lena Endre och
Mikael Persbrandt har blivit utskrattad av en enig kritikerkår.
Men det fi nns fl er exempel på hur svårt det kan vara att producera
fi lmer i medeltida miljö. Kult. reste till Statens ljud- och
bildarkiv i Stockholm för att gräva fram en gammal kalkon.
Ett medeltidsfi askos historia
och personligt uttrycksbehov […] en sällsam blandning av
ofrivillig bikt och kvalfull förtegenhet om hemliga drifter”.
Litteraturhistorikern Victor Svanberg påstod på 1920-talet
att modellen för sagans Singoalla var en ”cigarrfl icka” i
Göteborg, där Rydberg från 1850-talet och framåt var verksam
som journalist. Kvinnan i fråga var möjligen av spansk
härkomst, och, skriver Svanbergs kollega Paul Gemer, ”mera
skön än trogen”. Rydberg skall ha överraskat sin älskarinna
med en rival, och under det uppträde som följde var manuskriptet
till sagodikten på vippen att hamna i lågorna. Men
istället arbetade författaren vidare och förvandlade det vardagserotiska
snedsprånget till romanens patetiska tragedi.
Den färdiga berättelsen hyllades under det följande seklet
som en av den svenska litteraturens största verk.
Skräckromantik
Det var därför ingen överraskning att Rydbergs sagodikt
blev föremål för producenten Lorens Marmstedts storslagna
men ödesdigra internationella fi lmsatsning. Ambitionerna
var höga. Den franske regissören Christian-Jaque (pseudonym
för Christian Maudet) anlitades, och varje scen spelades
in tre gånger; på franska, engelska och svenska. Inspelningen
blev Sveriges dittills största och dyraste. Filmens budget var
planerad till 1,4 miljoner kronor men de slutliga kostnaderna
överskred med marginal 3 miljoner-strecket, vilket var tio
gånger mer än normalt för en svensk långfi lm på 40-talet.
Utanför Sandrewateljéerna på Gärdet i Stockholm byggdes
en jättelik modell av Månesköldarnas borg, med fl yglar, torn
och vindbrygga. Ett sjuttiotal medlemmar av den berömda
16 Kult. 2004.02

zigenarsläkten Taikon hyrdes in som statister. Rollen som Singoalla
spelades av Viveca Lindfors (1920-1995), som tidigare medverkat i
bagateller som Snurriga familjen och Tänk om jag gifter mig med prästen,
men också i Hasse Ekmans I dödens väntrum, baserad på Sven Stolpes
dystra sanatorieroman från 1930. Riddar Erland Månesköld spelades
av Alf Kjellin (1920-1988), i den amerikanska versionen under
pseudonymen Christopher Kent.
Den första utgåvan av Singoalla kryddas precis som Rydbergs
debutroman Wampyren (1848) av skräckromantiska effekter. Riddar
Erland vandrar förtrollad genom nattliga skogar, stormen sliter i
trädkronorna och krusar sjöns mörka vatten. Över hans förfäders
borg driver mörka skyar och riddaren slits mellan ljus och mörker,
mellan natt och dag. Christian-Jaques fi lm förstärker de iögonfallande
effekterna. Vinden och mörkret kompletteras med hoande
ugglor och Hugo Alfvéns dramatiska fi lmmusik när kameran i öppningsscenen
zoomar in Månesköldarnas dystra stenslott. Fullmånen
lyser, en pageförsedd Alf Kjellin rusar genom kulisserna i tights,
kråsskjorta och trekantig hatt. Vad fi lmsällskapets kulturhistoriske
rådgivare Björn Thulin sysslat med under inspelningen framstår
idag som något av en gåta. Det är inte bara Kjellin som påminner
om en statist i Errol Flynns The Adventures of Robin Hood (1938).
Publiken och kritiken
Tyvärr framstår fi lmen Singoalla som än mer anemisk än Rydbergs
roman. Silvret som zigenarna stjäl klingar som billig plåt och under
kärleksscenerna i skogen ägnar sig Erland och Singoalla hellre åt
att recitera naturlyrik än att ge uttryck för den kärlek som uppges
vara starkare än något annat. Hur deras son Sorgbarn koncipieras
förblir en minst lika stor gåta som i Rydbergs roman. Desto mer
Kult. 2004.02
[romantiken]
apart verkar därför den två tiondels sekunder långa
nakenscenen under zigenarnas stormning av Månesköldarnas
borg, där en svartmuskig tartar sliter
blusen av en blond tjänarinna.
Filmen blev trots allt en publiksuccé, om än bara
i Sverige. Kritiken däremot, var på sin höjd artigt
reserverad. ”Det är förunderligt hur väl fi lmens
miljö stämmer med den bild vi väl litet var gjort oss
av den Månesköldska borgen bland dystra skogar
och melankoliska sjöar” skriver DN:s recensent i
en respektfull bedömning, medan den mer insiktsfulle
Nils Beyer i MT kallar fi lmen ”ett gruvligt
ädelpekoral […] som förvandlat allt mänskligt liv
i handlingen till rena schablonmässigheten”. StT
konstaterar kort att ”Singoalla Singoalla borde döpas om till
Sorgbarn”. Initiativtagaren Lorens Marmstedts
enda tröst var att den franska versionen ansågs
betydligt bättre än den svenska. Hans storslagna
projekt gick till den svenska fi lmhistorien som en
av dess stora, klassiska katastrofer, fullt i klass med
sentida stolpskott som Erich Hörtnagls Petri tårar
(1995) och Richart Hoberts Tre solar (2004).
För övrigt
Håll utkik efter Singoalla i TV-tablån, den
brukar visas någon gång varje år. Om du vill
läsa boken, välj helst 1857 års version (t.ex.
i Gidlunds utgåva från 1983, med förord av
Sven Delblanc).
17

[serier]
Kafkas skugga över den
nya svenska serien
Socker-Connys skapare Joakim Pirinen har precis gett ut sitt sjunde seriealbum,
Ingens bästa vän. Tidigare i år kom Max Anderssons och Lars Sjunnessons serieroman
om kriget i det forna Jugoslavien, Bosnian fl at dog. Kult. har läst albumen
och drar dem över en kam.
Text: Andreas Hedberg
”Nätterna var vita då. Jag sov aldrig nånting.” Så minns
Joakim Pirinens jagfi gur sin barndom. Teckningarna
är svartvita. En liten björn sitter ensam i sin säng och
stirrar ovant ut i luften. Och det är något alldeles särskilt
med stämningen. Barnets lite förvånade syn på världen,
en värld som liksom inte riktigt stannat, som inte riktigt är
begriplig, klingar välbekant, som en stämgaffel.
Här fi nns allt man kan förvänta sig av en Kafkanovell
– främlingskap, utsatthet och väldiga fadersgestalter - men
samtidigt påminner Pirinens björn om Gunilla Bergströms
Alfons Åberg. Pirinens stil är kompakt och de många små
strecken får dem att se smutsiga ut. På så sätt påminner
Pirinen om sin idol, den amerikanske tecknaren Robert
Crumb, som faktiskt tecknat något så märkligt som en
biografi över Franz Kafka. Det fi nns fl er svenska serietecknare
som låtit sig påverkas av Kafka och Crumb. Max
Andersson och Lars Sjunneson till exempel, som i det
samproducerade albumet Bosnian fl at dog tar sig an kriget
i det forna Jugoslavien. Historien är surrealistisk i fl era
bemärkelser, den inledande reseskildringen spårar ur och
exploderar i infall kring märkligheter som glassfyllda granater,
ex-diktatorn Titos ruttnande lik och platta hundar som
bygger underjordiska gångar av tuggat papper. Författarna
spelar själva huvudrollerna, två serietecknare på jakt efter
en försvunnen vän.
18
Det är underligt hur kriget redan känns så avlägset, ja nästan
mytologiskt, trots att det egentligen rör sig om nutidshistoria.
Hos Andersson och Sjunnesson återkommer det
sönderbombade Sarajevo, änkorna från Srebrenica och
de gåtfulla trupprörelserna över ett splittrat Bosnien. Men
Bosnian fl at dog är inte ett reportage utan en saga. Och det
är tur, som historielärare hade Andersson och Sjunnesson
säkert haft svårare att undvika minfälten av kontroversiella
frågor. Sagoformen ger på något sätt mer respekt åt krigets
många offer.
Kafkas långsmala skugga faller också över Bosnian fl at dog; dog i
de märkliga sammanträffandena, i den svårtydda följden av
obegripliga händelser. Och sagan slutar också som en Kafkaroman.
Precis som Amerika eller Slottet har den blivit så
vildvuxen att den till slut inte kan bära upp sin egen tyngd.
Den märkliga resan slutar i en ögonblicksbild, utan att några
frågor besvaras, med Titos uniformklädda lik hängande i
luften.
Läs
Joakim Pirinen: Ingens bästa vän (2004)
Max Andersson och Lars Sjunnesson:
Bosnian fl at dog (2004)
David Zane Mairowitz och Robert Crumb:
Introducing Kafka (1994)
Gunilla Bergström: Alfons och odjuret (1978)
Kult. 2004.02

Tänk i genus, kulturvetare!
Text: Urban Jarvid
Att vara medveten om den genusskapande innebörden i sina
handlingar är en ständig mänsklig skyldighet. Där har akademiker,
i synnerhet humaniorastudenter en skyldighet att
föregå med gott exempel.
En av senare års mest sönderältade frågor är skillnaden mellan
kön och genus. Kön utgör medfödda skillnader mellan män och
kvinnor medan genus är de föreställningar som påverkar synen på
människan och därmed hennes liv. Den tilltagande biologismen har
ytterligare spetsat till debatten.
I praktiken framstår det dock som ganska enkelt. Eftersom kvinnor
länge hölls utestängda från akademierna såg den första generationen
kvinnliga forskare sitt kall i att utreda skillnaden mellan mäns och
kvinnors färdigheter. Alla skillnader man fann var mindre än de
mellan olika socialgrupper hos samma kön.
Mycket av det vi kallar ”manliga” och ”kvinnliga” egenskaper kan
alltså avfärdas som en rent social konstruktion byggd runtomkring
den fysiska kroppen. Man konstaterade även tidigt att denna konstruktion
är en boja.
Även om man inte delar den slutsatsen har en sådan modell praktiska
fördelar – hur förhållandet mellan gener och vanor än förhåller
sig är det den modellen som ger individen störst frihet. Det lägger
inget hinder t.ex. för kvinnor att söka sig till traditionellt kvinnliga
områden men det ifrågasätter utsträckningen och blir en räddning
för den som vill annorlunda. Ändå lever patriarkatet kvar, även i de
världar vi vill kalla de bästa. Ett exempel på hög nivå är karriärsvårigheterna
för kvinnliga akademiker.
Vill man göra något i sin lilla vrå av världen är det ganska lätt att ta
det första steget. Mycket i världen skulle se annorlunda ut om alla
bara någon gång stannade upp och refl ekterade över sina ord och
handlingar. Fler skulle inse att det där skämtet, den där sysslofördel-
Kult. 2004.02
[betraktelse]
ningen, det där leendet, återskapade föreställningen
om vad en man/kvinna är och bör vara, och därför
kan vara långsiktigt destruktivt även om det kortsiktigt
är kul eller ”som det är”.
Det första steget handlar inte om några större
revolutioner i vardagslivet. Det är ungefär som att
miljöanpassa sitt hem. Man kastar fortfarande saker
men i fl era olika behållare beroende på vad det är.
Man konsumerar fortfarande ungefär samma varor
som tidigare men tänker förhoppningsvis efter så
att man gör det på ett bättre sätt. (Bilden kan givetvis
inte dras för långt.)
Jag har ändå märkt ett motstånd i studentkretsar
mot att ifrågasätta genusskapanden i utnämningar
och traditioner. Det fi nns en allmän åsikt att man
”inte kan ändra på världen”, men världen är vi och
några miljarder till och vår värld ser ut som vi vill ha
den och som vi förtjänar.
En bra punkt att börja tänka kring är det jämlikhetsdokument
som kommer framläggas på SeKeLs
extra årsmöte denna vår. Jag hoppas detta blir ett
stöd för oss alla de stunder vi behöver styrka att
säga ifrån och bryta med gamla kvävande strukturer.
Varför ska då just vi känna särskilt ansvar? Svaret
är beklämmande enkelt. Vi är nästa generations
högutbildade, dessutom inom de ämnen som gör
anspråk på att göra människan bättre. Om vi inte
börjar ta hänsyn till genus och behandlar varandra
jämställt, både privat och på arbetsmarknaden, kan
vi inte heller vänta oss att någon annan gör det.
19

[teater]
Husvagnssemester
- familjelycka eller förbannelse
Ett möte med Ung scen/öst inför premiären av deras nya
teaterföreställning Gräs.
Text: Gustav Ekman
I
en före detta kyrka, ombyggd till teaterscen möter jag Måns Lagerlöf,
regissör samt konstnärlig ledare för Ung scen öst, för att prata om deras
senaste pjäs Gräs av det holländska stjärnskottet Esther Gerritsen. Ung
scen öst är en plats där ung nyskriven dramatik kan hitta en publik och har allt
sedan starten 2001 varit Måns Lagerlöfs skötebarn. I denna lilla och intima
teater har man varje år satt upp mellan tre till fyra pjäser som alla mer eller
mindre handlat om att växa, att defi niera sin identitet och att komma underfund
med sig själv. Man har dock alltid undvikit familjen som tematisk kärna,
men med föreställningen Gräs vill man bryta trenden och tar sig an denna
20
Måns Lagerlöf,
regissör
Ensemble
Magnus Möllerstedt,
scenograf
Monica Syversen,
ljusdesign
Henrik Johansson,
skådespelare
Hanna Carlander,
skådespelerska
Bengt C W Carlsson,
skådespelare
Stina von Sydow,
skådespelerska
Kult. 2004.02

heliga hörnsten av vårt samhälle. Författarinnan Esther
Gerritsen har erhållit ett fl ertal priser för denna pjäs, som
nu har premiär för första gången utanför Holland.
Gräs handlar om en familjs husvagnssemester i Frankrike. I
handlingens centrum står den 23-åriga dottern Hanna som
just fl yttat hemifrån in i studentvärlden och som börjat defi
iera sina egna tankar kring familjeliv och relationer till människorna
i hennes omgivning. Hon har blivit en egen individ
och har lämnat familjen såsom navet i hennes tillvaro. Med
på resan är också hennes handikappade bror Henrik, vars
handikapp aldrig erkänts av föräldrarna, mamma Stina och
pappa Bengt. I ett tappert försök att återskapa familjekänslan
från förr klämmer man in hela familjen i en trång och
instängd husvagn och far till Frankrike. När dottern Hanna
börjar ifrågasätta de roller och hierarkier som fortfarande
består, blir husvagnen, om möjligt, ännu trängre. Det är
således bäddat för konfl ikter.
I en tid då allt fl er tabun suddats ut och kärnfamiljen som
koncept urvattnats till intets gräns fi nns familjetillhörigheten
kvar likafullt, som en absolut kärna. Gräs vill problematisera
just denna tillhörighet. Måste man som familj
älska och respektera varandra? Har man inget eget val? Vad
händer när man växer ifrån varandra och inser att man inte
har någonting gemensamt förutom en historia? Man kanske
rentav tycker direkt illa om varandra, men ändå förutsätts
man vara en familj med allt vad det innebär av kärlek och
respekt. Hur tacklar man som förälder känslan av avsky och
besvikelse gentemot sina barn?
Regissören Måns Lagerlöf beskriver pjäsen som en svart
familjekomedi med en kraftig betoning på svart. Det är
inga roliga problem som beaktas och familjen beskrivs
som en ganska rå och kall institution. I tjugo bilder får vi
följa karaktärerna i olika situationer och hur dessa på nolltid
spårar ur, på grund av deras oförmåga att kommunicera.
Men pjäsen är trots allt en komedi med stor trovärdighet
och allmängiltighet.
Kanske har man inte varit på husvagnssemester men säg
den som inte har en skruvad familj där gamla roller skaver
och driver en till vansinne. Jag tror att Gräs kan få mången
student att både skratta, gråta och vrida sig besvärat i
salongen.
Kult. 2004.02 21

[teater]
En varm söndagsförmiddag promenerar jag fram över det tysta universitetsområdet.
Föregående kväll tillbringades i glada vänners lag och med några glas vin.
Så nu känns huvudet en aning tungt och solen verkar skina onödigt starkt. Jag
känner mig som en av Oscar Wilde’s dandys och liknelsen är passande eftersom
jag snart ska träffa några medlemmar ur Katharsis för att prata om deras nästa
uppsättning, som faktiskt råkar vara just Oscar Wilde’s En idealisk äkta man.
Förväxlingar, politik,
korruption, kärlek
Text: Tommy Törnsten
Det är en relativt varm söndagsförmiddag som jag
promenerar fram över det tysta universitetsområdet
på väg mot Key-huset. Egentligen känns det som
om jag helst av allt skulle ha velat ligga kvar hemma i sängen.
Den föregående kvällen tillbringades i glada vänners lag och
med en aningens droppe vin. Så nu på förmiddagen känns det
inte riktigt som om mitt huvud var med och solen verkar skina
onödigt starkt. Jag känner mig som en av dessa dandys som
Oscar Wilde så gärna berättade om. Och liknelsen är passande
eftersom jag denna förmiddag är på väg för att träffa några
medlemmar ur Katharsis och prata lite om deras nästa uppsättning,
som faktiskt råkar vara Oscar Wilde’s En idealisk äkta
man (originalets titel: An Ideal Husband). Husband
Jag kommer fram till Key-huset och möts av Hanna Wallenbro,
en av de ansvariga för produktionen. Hon leder mig
till en av musiksalarna och vi smyger in. Vi kommer tydligen
mitt uppe i repetitionen av, får jag mig förklarat, vad som är
den första scenen. På varsin stol sitter två förnäma män med
käpparna stadigt i golvet. I bakgrunden fi nns ett antal andra
individer formerade i små grupper som för viskande samtal.
De två männen i förgrunden visar sig snart vara far och son.
Fadern klagar på sin sons alltför ansvarslösa och frivola liv,
22
medan sonen försvarar sig med att det enda som är värt
någonting är njutningen. Sonen förefaller vara den för
Wilde så käre dandyn. Hanna avbryter dock repetitionen
och ensemblen samlas runt mig för att försöka berätta
om sitt senaste projekt.
Jag inleder med en relativt given fråga och undrar
varför man just valt att sätta upp En idealisk äkta man
och Oscar Wilde. Svaret visar sig vara mer profant än
man skulle kunna tro. ”Vi behövde en pjäs med många
roller för killar”, säger Hanna och skrattar. Hon fortsätter
att berätta att Katharsis har ett överskott av manliga
medlemmar, dom får praktiskt taget jaga tjejer. Därför
behövdes det en pjäs med ett stort antal manliga roller.
Dessutom ville de sätta upp en komedi. Att det just
skulle vara Oscar Wilde var heller inte självklart. Hanna
bläddrade igenom ett stort antal pjäser innan valet föll
på honom och En idealisk äkta man. Som hon själv sa så
måste en pjäs av Wilde med den titeln vara bra.
Själva idén att sätta upp pjäsen föddes tydligen under
SOF och Hanna och Peter Halvorsen, som delar på
regissörsbördan, tillbringade sommaren läsandes manus.
Kult. 2004.02

Men trots det aningen slumpmässiga valet av pjäs tror
Hanna ändå att den som vill kan fi nna fl era referenser till
dagens samhälle i uppsättningen och att den har relevans
även idag. Som exempel kan nämnas korruptionen och tendensen
att köpa politiska positioner. Men om man inte är
upplagd för den typen av analyserande så är pjäsen ändå väl
värd att se. Särskilt tack vare den för Wilde så karakteristiska
och satiriska humorn. Ett exempel är det sätt på vilket orden
’patologisk’ används vid ett tillfälle i den inledande scenen.
Under oktober månad började så arbetet med att sätta ihop
ensemblen som fi ck sin nuvarande form bara några dagar
innan denna artikel skrivs. Sammanlagt består gruppen av
fjorton personer, varav tolv kommer att synas på scenen.
Men även bortsett från jakten på skådespelare har det
varit stressigt och ett par i ensemblen ser faktiskt lite smått
panikslagna ut när det nämns att det endast är en månad
kvar innan generalrepetitionen. Men Hanna är noga med att
påpeka att det trots stressen är otroligt kul att arbeta med en
ny uppsättning.
På frågan om vad pjäsen handlar om vill hon inte avslöja
mycket. Hon vill inte förstöra upplevelsen för dem som inte
läst eller sett den ännu. Men den inleds under ett så kallat
politiskt samkväde. På dessa samkväden samlades Londons
aristokrati och övre borgerskap för att diskutera politik, men
vad man egentligen gjorde var att visa upp sig, skvallra, fl irta
och intrigera. Som Lord Goring (spelad av Peter Halvorsen)
säger i pjäsen: ”Jag älskar politiska samkväden. De är de
enda platserna i London idag där det inte diskuteras politik.”
Hanna kan i alla fall sammanfatta pjäsen med orden förväxlingar,
politik, korruption och kärlek. Dessutom kommer
det att fi gurera ett mystiskt brev.
När det gäller trohet till förlagan berättar Hanna att de inte
gjort några större brott mot originalet. Man har använt sig
av en översättning från 1919 och de enda egentliga förändringar
man gjort är att man strukit ett par ord och repliker.
Detta mest för att få språket att fl yta och inte låta konstlat
och dessutom för att korta ner den långa pjäsen en smula.
Efter dessa justeringar kommer föreställningen att ligga på
cirka två och en halv timme inklusive paus.
En annan förändring man tvingats göra gäller kostymeringen.
Kostymansvarige Richard Nolin har tvingats göra
Kult. 2004.02
[teater]
vissa modifi kationer på till exempel klänningarna, som får
dessa att avvika en smula från hur kläderna såg ut vid den
tid då pjäsen utspelas. Dock tror han inte att det är något
som någon egentligen kommer att lägga märke till. Möjligen
om man är påläst i modehistoria.
Pjäsen kommer att ha premiär den 15:e april och sedan
uppföras vid sju tillfällen på Sagateatern. Eftersom Katharsis
är en förening av studenter för studenter så kommer
priserna givetvis att vara anpassade för studentens ekonomi.
Det vill säga att det kommer att vara billigt. Så är
du, precis som jag, ett stort fan av Oscar Wilde eller bara
uppskattar en välskriven pjäs i största allmänhet, så tycker
jag att du ska ta chansen att se En idealisk äkta man.
Centrum för samtidskonst
Linn Fernström
24.4-29.5
målningar
Fri entré
Öppet tis-sön kl 11-16
Stora Torget 2, Linköping
www.linkoping.se/passagen
Kultur- och fritidsnämnden
23

[recension]
Hjalmar Söderberg –
Desillusionerad romantiker
Text: Hanna Nyvall
”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”
– så lyder det citat som kanske de allra fl esta
förknippar med Hjalmar Söderberg. Det är den man-
liga huvudpersonen i dramat Gertrud från 1906 som yttrar
dessa ord, och att Söderbergs författarskap känns minst lika
aktuellt och angeläget idag som för knappt hundra år sedan,
beror säkerligen på att detta är ett påstående som det är
mycket lätt att identifi era sig med.
Men om man tror att Hjalmar Söderberg var lika uppskattad
av sin samtid som av dagens läsare och kritiker så tar
man rejält fel. Redan med debutboken Förvillelser anklagades
Söderberg för osedlighet och väckte het debatt. Inte heller
Den allvarsamma leken föll belackarna i smaken; den ansågs
bland annat vara förintande tråkig och ”okonstnärlig”(!),
vilket ligger ungefär så långt från sanningen man kan
komma om ni frågar mig. Den allvarsamma leken är en lysande
kärleksskildring och Hjalmar Söderberg är en av våra mest
lättillgängliga äldre svenska författare.
Kärlekshistorien mellan Arvid Stjärnblom och Lydia Stille
utspelar sig i sekelskiftets Stockholm, en miljö som Söderberg
är en mästare på att skildra. I hans språk möts det
lyriska och det knivskarpt klara, skirt vemod och detaljrik
realism. Och här fi nns en cynism och uppgivenhet som det
är mycket svårt att inte gripas av; det är en desillusionerad
romantikers syn på kärleken som man serveras i Den allvarsamma
leken.
Det är också här som bokens stora styrka ligger. Handlingen
i sig har nog alla stött på i ett eller annat sammanhang:
Pojke möter fl icka och tycke uppstår, men deras
24
kärlek stöter på förhinder (i detta fall kan inte journalisten
Arvid försörja den fi na familjefl ickan Lydia på sin magra
lön som ”tidningsmurvel”). Åren går och de båda älskande
låter sig fångas in i konvenansäktenskap på var sitt håll. När
de så åter möts fl ammar passionen upp på nytt, men nu är
det lyckliga slutet för alltid utom räckhåll.
En annan fascinerande aspekt av Söderbergs roman är
kontrasten mellan det tidsenliga och det allmängiltiga. Som
läsare transporteras man till ett Stockholm där kandidat
Stjärnblom och baron Freutiger möts på Gustav Adolfs
torg för att ta sig en absint på Rydberg och diskutera aktualiteter
som Dreyfus-affären eller Zola´s J’accuse. Samtidigt
känns naturligtvis romanens centrala teman – människans
ensamhet och tvekan, kärlekens psykologi – lika angelägna
idag som i början av 1900-talet.
I mötet mellan dessa uppstår en välkänd och välfungerande
paradox, något som man kanske främst känner igen från
popmusikens och fi lmens värld: nämligen det att genom att
fånga samtidens skeenden i all deras vitalitet och förgänglighet
skapas något som också eftervärlden kan känna igen sig
i. Följande citat från boken slutskede går åtminstone mig
rakt in i hjärtat:
Och han mindes Lydias sista brev: ’Aldrig älskat
så.’
’Har aldrig älskat så.’
Underbara ord, förtrollande ord, när de viskas i
rätta stunden till den, som de gäller. Smutsiga ord,
skamlösa ord, när de spottas ut i avskedets ögonblick
efter den, som drar bort.
Kult. 2004.02

Om natten -
en roman om utanförskap
Text: Maria Åslund
”Om natten faller människor”, så inleds Pernilla Glasers
roman Om natten som handlar om de två halvsystrarna
Ingrid-Marie och Fredrika. Och visst får man
en känsla av att de två romanfi gurerna faller, men medan
Ingrid-Marie handlöst faller ner i mörkret lyckas Fredrika,
efter sina fall samla ihop sig igen och klättra uppåt.
De är inte förtroliga som två systrar kan vara, utan har
någonstans på vägen förlorat varandra. Kanske var det när
Fredrika bestämde sig för att bo hos deras mormor istället
för hemma med mamma och Ingrid-Marie. Hos mormodern
där all mat var hemlagad och man fi ck glass och chokladsås.
Ingrid-Marie blev istället kvar hos mamman i ett hus
där stämningen var låg, nästan som i ett spökhus.
Nu är systrarna vuxna och deras liv är skilda åt. Romanens
kapitelindelning blir på ett uttrycksfullt sätt ett växelspel
mellan systrarnas världar. Det är först över telefon som
deras världar korsar varandra, men de få ord de då utbyter
känns mest vilseledande.
För läsaren blir det mörker som fi nns inom Ingrid-Marie
något som aldrig riktigt får sin förklaring. Hon väljer att
skriva ner sin berättelse, som ett bokslut, och hon är övertygad
om att resultatet hamnar på minus. Genom Ingrid-
Maries återblickar skildras systrarnas barndom och man
försöker förstå deras situation. Varför har de förts åt helt
olika håll i livet? Men mest av allt fylls man av Ingrid-Maries
likgiltighet inför framtiden. Fredrika förstår sig inte heller
på Ingrid-Maries mörker och frågar sig, med en blick på ett
fotografi av sin syster varför de vackra alltid är arga. Avsnitten
om Fredrika fylls istället av känslor med en spännvidd
från avundsjuka och besvikelse till förälskelse och tillhörighet.
Berättelsen byggs upp av ett enkelt och stundom poetiskt
språk. Lukter får återkommande beskriva personer och
platser, och vissa meningar förstärks genom upprepningar.
Det är en gripande berättelse där den känslolösa ställs i
kontrast mot den känslosamma och främlingsskap ställs
mot tillhörighet.
Kult. 2004.02 25

[Kult. undersöker]
Klädd för romantiken
Hur känner man igen en klassisk romantiker när man ser honom?
Kult. har provat Wertherdräkten och tipsar om instrumentet
musikskolan glömde.
Text: Urban Jarvid
Romantiken var givetvis snarare en tankeströmning
Roch Roch ett idémönster än en egentlig modeskola. Det
Rär Rdräkten
kanske betecknande att den mest kända kläde-
från tiden snarare hör hemma under ”förromantiken”.
Det handlar alltså om Wertherdräkten – den blå
fracken för rebelliska unga män i alla åldrar.
Det är inte helt lätt att bestämma när dräkten uppkom eller
hur länge den var i bruk. Klart är att den blev ett modeplagg
i samband med Den unge Werthers lidanden (1774). Populariteten
ökade ytterligare då den förekom i Kotzebues drama
Menschenhass und Reue (
Världsförakt och ånger, ånger svensk premiär
1791). Ett exempel på dess popularitet är att Sveriges
ambassadör i Paris 1792 lät måla
av sig, iförd Wertherkostym, i en
kontemplerande pose.
En äkta Wertherdräkt består alltså
av blå frackjacka med blanka
knappar och hög nedvikt krage,
ljus väst (gilet), tätt åtsittande
gula byxor av hjortskinn samt
ridstövlar. Dräkten bärs
till eget, opudrat hår
och svart sockertoppsformad
hatt. För att
markera sitt självpåtagna
utanförskap lär många män
avsiktligt burit en dräkt med
dålig passform. Oavsett hur länge
26
den var i bruk har den sin plats i mansdräkternas romantiska
historia eftersom det var under den kommande tiden
fracken utvecklades till den form den har idag.
Inte heller Eolsharpan är unik för Romantiken. Den uppfanns
på 1600-talet och principen är betydligt äldre – men
den blev oerhört populär under denna tid. Detta självspelande
instrument blev en manifestation av andarnas sköna
närvaro. Namnet kommer från den grekiske vindguden
Aiolos.
Harpan består av en resonanslåda, upp till 1,5 meter lång. På
denna sitter 5-12 strängar stämda i enklang. Instrumentet
spelas genom att man tar det under armen och bär det till
en lämplig plats, t.ex. på en liten kulle, en fönsterbräda eller
hänger upp det i taket. Därefter inväntar man att andarna är
på rätt humör och sedan kommer vindarna att sätta strängarna
i rörelse. Ett säreget ljud uppstår.
Lämplig läsning medan man avnjuter detta är Ossians sånger, sånger
Klopstock, Homeros och naturligtvis
den tidige Goethe. Senare även de
engelska romantikerna. Ämnar
man vara sublim på egen
hand kan Granberg duga.
På senare tid tycks det varit
tyst kring eolsharpan. Senast
gången den syntes till lär ha
varit i Paul Anderssons poesi
från 1950-talet.
Kult. 2004.02

Poesi Saknaden
Skicka din dikt till
kult@sekel.stuff.liu.se
Dåtidens svarta törnen
sliter mina fötter
öppnar dem för att släppa ut
framtidens klarröda blod
Rosornas grinande kranier
riktar sitt torra olycksbådande fnissande
mot den stigande månen framför mig
En måne vars vita ljus
blir en drömmens lanterna
Dock vet jag inte
om det är Morphius eller Maran
som väntar bortom det vita ljuset
Men mitt torn som jag byggde
av ensamma svarta stenar
har rasat, splittrats i oändliga fragment
och tvingat mig att våga vandringen
över törnefälten
Tvingar mig att kämpa mig bortom ljuset
Rosornas fnissande stör mig
Vad vet de som inte jag vet?
Deras andedräkter stinker av möjlig förtvivlan.
Men jag stänger mitt sinne för deras hån
och kämpar vidare på såriga smärtande fötter.
För inom mig bär jag en förvissning.
För i mitt hjärta vet jag vad som väntar bortom
månen.
Tommy Törnsten
av den tungt jag bär
skurit mig har jag på dess skära
Av längtan att andas dess atmosfär
mitt liv jag låtit den näst förtära
Vårda den känsla som säger sånär
mister jag detta jag må läxan lära
att kärlek ej drivas laissez-faire
Gör du så du straffet må bära
Empirisk kunskap om nämnda jag har
Hänryckt av fagraste nia
Förtappad av syndig libido så klar
Om framtid jag önskar kunde sia
Mitt liv i huld en vändning den tar
Jag hoppas och tror, amor vincit omnia!
Kulturvetarfjärilen
Henrik Sundqvist
Kulturvetarfjärilen vecklar ut vingarna.
Flyger ett varv runt arbetsmarknaden.
Landar på blomman där den sugit kunskapsnektar
under uppsatsskrivartiden.
Lyfter med ett löfte om att få återkomma och
arbetspraktisera.
Lena Maria Petersson

Kult.
söker dig!
Vi söker nu fler medarbetare.
Vill du vara med i redaktionen och
skriva, fota, illustrera, göra layouten, sälja
annonser komma med idéer eller göra något
helt annat? hör av dig till oss!
kult@sekel.stuff.liu.se