nr 2/3 2001 Läkemdelsberoende - RFHL

OBEROENDE Nr 1/2001
RFHL GRANSKAR NARKOTIKAKOMMISSIONENS RAPPORT
LEDARE.
Narkotikakommissionen silar mygg och sväljer kameler. – Alec Carlberg
ARTIKLAR
Narkotikakommissionen fakta och presentation.
”Droger finns ju alltid om man säger så”. – Lars Grip
”Oberoende har bett Lars Grip ta pulsen på den kontroversielle politikern Widar Andersson,
som både blivit kallad ”populist” och ”tvångsivrare” av motståndare.”
Svenska narkomanvårdsförbundet. Trender, inte kunskap styr narkomanvården. –
Catrine Lahovary
”Mycket har hänt inom narkomanvården sedan Svenska Narkomanvårdsförbundet bildades
för tio år sedan. Hot som då förutspåddes är i dag realiteter. Kärv offentlig ekonomi har ställt
olika behov mot varandra och missbrukarna har hamnat längst ner på prioriteringsskalan.”
Om att behandla barn som brottslingar. – Sonja Wallbom
”Moderata samlingspartiet har under många år försökt göra narkotikafrågan till sin genom att
påstå sig veta hur lösningen på problemet ser ut: Hårdare tag – inte bara mot narkotikan utan
också, och kanske framför allt, mot narkomanen.”
Mer kunskap om narkomanvårdens insatser och resultat. – Kerstin Wigzell
”Det är många saker jag skulle önska när det gäller det offentliga samhällets hjälp till den som
missbrukar narkotika. Viktigast av allt är att det finns ett politiskt engagemang och en politisk
vilja.”
Narkotikakommissionen – både blind och klarsynt. – Alec Carlberg
”Narkotikakommissionen styrka är att man ärligt redovisar att det förebyggande arbetet i stort
upphört samtidigt som vårdutbudet förfallit. Svagheten är att man inte analyserar
repressionens ökade betydelse i den nyuppkomna situationen.”
Effektivare kontroll av läkare, en gammal idé presenterad i elfte timmen. – Björn
Hjerdin
”Oförmågan att på ett tidigt stadium kunna inskrida mot läkarnas missbruk av
förskrivningsrätten har bidragit till skapandet av förutsättningarna för en illegal marknad som
idag omsätter okända kvantiteter insmugglade substanser. Den tiden är nu förbi då man
genom förskrivningskontroll skulle ha kunnat begränsa illegal handel med bensodiazepiner.”
NOTISER
Vänster och höger i kriminalpolitiken.
Narkotikakommissionen i EU. Vad nytt 2000?
Subutex

Menar olika debattörer samma sak när de talar om narkotikamissbruk.
Att vända sina liv.

Ledare Oberoende 1- 2 001
Alec Carlberg
Förbundsordförande i RFHL
På drygt tjugo år har det tunga narkotikamissbruket nästan fördubblats i
Sverige. Den allra senaste rapporten – Maxrapporten – uppskattar att det
idag finns 26 000 tunga missbrukare i Sverige. Skol- och
värnpliktsundersökningar visar att andelen unga människor som prövat
narkotika börjar närma sig de för Sverige höga siffrorna från slutet på 70talet.
Vad har hänt? Hur kunde det bli så här?
I denna bekymmersamma situation släpps Narkotikakommissionens
slutbetänkande ”Vägvalet – Den narkotikapolitiska utmaningen” SOU 2
000:126. Kommissionen har under två år tagit in uppgifter och analyserat
tillståndet för den svenska narkotikapolitiken. Vad kommer kommissionen
fram till? Och vad föreslår kommissionen?
Narkotikakommissionen ser att den svenska modellen med det
”narkotikafria samhället” som vision har ådragit sig allvarliga
skönhetsfläckar. Politikerna har tappat intresset för narkotikafrågorna. Det
drogförebyggande arbetet bland ungdomar har försummats. Samma sak har
drabbat vården av missbrukare. Missbrukare får idag inte vård i den
utsträckning de efterfrågar den. Kommissionen analys och iakttagelser är
riktiga och träffsäkra i dessa avseenden.
Narkotikakommissionen ser däremot inte att den svenska narkotikapolitiken också är
behäftad med allvarliga system- och konstruktionsfel. Kommissionen väljer att blunda
för den skada som drogberoende människor åsamkas av narkotikapolitikens alltmer
upptrappade repressiva inslag. Nägra exempel:
• Den katastrofala LVM-vården, med alla döda i överdoser som följer
i dess spår.
• Den oetiska och ineffektiva kriminaliseringen av den egna
konsumtionen, som gör varje drogberoende människa kriminell,
istället för en människa som behöver hjälp och vård.
• De horribelt långa och kostsamma straffsatserna för narkotikabrott,
vars straffsatser för länge sedan passerat sitt avskräckande syfte. Nu
tär istället de långa straffen på de resurser som skulle kunnat
användas för att ge missbrukare, på och utanför fängelserna, vård
och behandling.
• Rejvkommissioner och andra polisiära insatsstyrkor som skapar ett
hat mot samhället bland stora grupper av ungdomar och utslagna
missbrukare.
Narkotikakommissionen har observerat och beskrivit narkotikapolitikens
förfall, men inte velat, eller vågat, ställa de krav som skulle kunna skapa
balans mellan politikens tre ben – förebyggande arbete, vård och behandling
och en rimlig kontrollpolitik.

En narkotikapolitik i balans kräver att LVM vården i dess nuvarande form
avskaffas. Att den egna konsumtionen av narkotika avkriminaliseras. Att
straffen för narkotika brott kortas ner till rimliga proportioner. Att
Rejvkommisionen och liknande poliskommandon upplöses. Dessa åtgärder
skulle sammantaget frigöra hundratals miljoner kronor som skulle kunna
användas i förebyggande arbete bland utsatta ungdomar. Dessutom skulle
vården kunna byggas ut så att alla missbrukare som önskade vård också fick
det.

Narkotikakommissionen – fakta och presentation.
”Det förefaller därför inte vara ett alltför djärvt antagande att kommissionen tillsattes för att
under en period begrava narkotikafrågan.”
Narkotikakommissionen, som avlämnade sitt slutbetänkande den 19 januari 2001, tillsattes av
regeringen våren 1998 på initiativ av dåvarande socialminister Margot Wallström. Direktiven
var mycket brett upplagda. Uppdraget var att göra en utvärdering av narkotikapolitiska
insatser de senaste 15 åren samt att föreslå förändringar som kunde förstärka politiken.
Kommissionen uppgift har varit att se över förebyggande insatser, vård och behandling samt
kontrollinsatser av rättsväsendet och tullen. I sitt arbete skulle kommissionen enligt direktiven
utgå från den restriktiva grundsyn som präglar svensk narkotikapolitik samt att alla åtgärder
mot narkotika skall bygga på en balans mellan insatser ägnade att dämpa efterfrågan och
begränsa tillgången på narkotika.
Kommissionen har letts av socialdemokratiska EU-parlamentarikern Anneli Hulthén.
Vid sin sida har hon haft förre riksdagsmannen och Hasselas ordförande Widar
Andersson, som också är ordförande i Hemlöshetskommittén, konsulten Maria
Arnholm, som under den borgerliga regeringen var nära medarbetare till socialminister
Bengt Westerberg, åklagare Ulf Norén från Göteborg, chefsöverläkare Stefan Borg,
ansvarig för beroendesjukvården i Stockholms norra länsdel samt förre Alnadirektören
och nuvarande departemenstmedarbetaren Gunborg Brännström. Till
kommissionen har också varit knuten en parlamentarisk grupp, bestående av
riksdagsledamöterna Rinaldo Karlsson (s), Maud Ekendahl (m), Yvonne Oscarsson (v),
Gunnel Wallin c, Harald Nordlund (fp), Tomas Juhlin (mp) samt poliskommissarien
Robin Gustavsson (kd). Frivilligorganisationernas synpunkter har hörts i samband med
ett seminarium.
Kommissionen, som enligt sina direktiv skall arbeta utåtriktat, har under sitt arbete tagit fram
faktaunderlag i form av diskussionspromemorior. Promemoriorna har bl.a. avhandlat
narkotikarelaterad dödlighet, kompetens i narkomanvården, kontroll av narkotiska läkemedel,
narkotikaprevention, en uppföljning av offensiv narkomanvård, kriminalvårdens åtgärder mot
narkotikamissbruk och internationrellt narkotikasamarbete. Dessa har lagts ut på
kommissionens hemsida (www.sou.gov/narkotikakom) för synpunkter och kommentarer.
Kommissionen har överlämnat ett delbetänkande, Narkotikastatistik. Det innehåller förslag på
en effektivare hantering av samhällets samlade kunskap om tillgång till och efterfrågan på
narkotika.
Narkotikakommissionen tillsattes efter en period av politisk tystnad i narkotikafrågan, trots att
det från olika håll riktades kritik mot regeringen att stå handfallen inför ett ständigt förvärrat
narkotikaproblem. Det förefaller därför inte vara ett alltför djärvt antagande att kommissionen
tillsattes för att under en period begrava narkotikafrågan. All kritik – från narkotikapolitiska
duvor och hökar, från höger och vänster – har kunnat avfärdas med att kommissionen ”ser
över” just den frågan. Det enda som inte har fått ses över är målet för politiken. I direktiven
slås fast att målet att på sikt skapa ett narkotikafritt samhälle skall ligga fast.

”Droger finns ju alltid om man säger så”
Lars Grip
Vem bryr sig om narkotikapolitik i dag? Vem gitter tänka på sociala frågor, när man kan
kolla hur fonderna går? Även om medierna inte översållas av sociala frågor, så pågår ett
ständigt nationellt arbete bortom mikrofonernas och kamerornas räckvidd. Oberoende har
bett Lars Grip ta pulsen på den kontroversiella (s)-politikern Widar Andersson, som både
blivit kallad ”populist” och ”tvångsivrare” av motståndare. Men det var för länge sedan. I
dag verkar motsättningarna i drogpolitiken ha skrinlagts. För Andersson är dagens
behandling sämre än de gamla torkarnas. Han vill också se en större mångsidighet - ett tag
var det bara Hassela som gällde och det var inte bra.
–Det mest bekymmersamma i dag är att det kommer allt mer samstämmiga rapporter från
CAN om att tillgången på droger ökar, både när det gäller alkohol och narkotika och olika
former av designade droger. Med stor tillgång grundläggs vanor.
Även om det finns samband mellan tillgången och antalet som fastnar i droger anser inte
Andersson att det sambandet är alldeles självklart eller ”lineärt” som det heter i
forskningssammanhang. Om nu sambandet inte är alldeles enkelt, så borde det innebära att
den som provat hasch eller ecstasy inte behöver sluta sitt liv på en toalett på T-Centralen?
–Nej, det måste man inte på individnivå, men om man räknar samman alla individer är
sannolikheten större för att fastna i missbruk, ju större tillgång till droger som finns. Ju större
tillgång, desto fler ungdomar som experimenterar och desto fler missbrukare. Man har forskat
på heroinmissbrukare och ser vissa likheter - det handlar om otrygga uppväxtförhållanden. Ju
närmare gatan du lever, desto lättare att ta dig in i statistiken över missbruk och kriminalitet.
Det finns väldigt lite som talar för att man kan sköta droger eller att det skulle kunna
utvecklas en kultur där alla skulle kunna hantera drogerna.
Vilka slutsatser drar narkotikakommissionen av den ökade tillgången?
–Det ena är att det behövs kontinuerliga och långsiktiga program där framförallt
medborgarna ges seriösa möjligheter att kunna erövra insikter om risker och konsekvenser.
Nog märks det på språkbruket att Widar suttit i många utredningar. Ibland pratar han som
om han läste högt ur ett betänkande. Man undrar om ”långsiktiga program” betyder att
drogpolitik blivit ett informationsproblem.
–Inte enbart, det är ena delen som är ett kunskapsproblem. Poängen är att om man
betraktar det som ett folkhälsoproblem, precis som man tacklar trafiksäkerhet så kräver det ett
långsiktigt kunskapsarbete. Om sannolikheten är större i dag än för tjugo år sedan att
konfronteras med narkotika, så är en av insatserna ett långsiktigt kunskapsarbete som bör vara

orkestrerat av regeringen. På den nivån, alltså.
Men det finns väl mängder av program, luntor, kataloger, handböcker om
drogförebyggande arbete?
–Ja, men det är styckevis och delt. Om man ser drogfrågorna som en folkhälsofråga och
en demokratifråga, så måste man göra något samlat. Och det får inte bygga enbart på
kommunikation uppifrån och ner, från experterna till folket. Man måste lägga upp ordentliga
planer som sträcker sig tio år framåt i tiden. Ambitionen måste vara att nå medborgarna
kontinuerligt, så att man får mer kunskap i samhället om risker och konsekvenser. Det mesta
som är roligt i livet har en liten risk också och man måste vara rädd om sin lust. Men droger
finns ju alltid, om man säger så.
Du talar om en nationell kampanj mot droger?
–Ja, det kan man säga. Vad vi eftersträvar är en balans i den svenska narkotikapolitiken.
Det är många delar som måste till. En andra del när det gäller tillgången är att man måste öka
upptäcktsrisken.
Att öka upptäcktsrisken för vem?
–För handlare och för de kommersiella intressena. Rejvkommissionen, som går in i
drogmiljöer har en viktig preventiv effekt. Inte på dom som är missbrukare, dom bryr sig inte
om det, om man blir tagen av polisen en gång till vad gör det? Utan det handlar om de
presumtiva missbrukarna, om 17-18-åringar.
Ska man se framför sig en rejvkommission i varje kommun?
–De resurserna finns inte, utan det gäller främst att öka kunskapsnivån.
Andersson menar att om medborgarna ska acceptera ett narkotikaförbud så gäller det att
hålla drogerna stången, att ligga på låga missbruksnivåer.
–Blir det för mycket narkotika i samhället så kommer folk inte att tycka att det rimligt
med förbud.
Vid ett besök i Schweiz förklarade man för Andersson att man där skulle ha fört en helt
annan politik, läs mer restriktiv, om man hade haft Sveriges relativt låga siffror över tunga

missbrukare. Ju fler missbrukare, desto svårare att föra en restriktiv politik, med andra ord.
–Då blir det ingen balans, utan då blir det bara poliser.
Alkohol eller narkotika, legat eller illegalt - det spelar ingen roll för Andersson. Det
avgörande är omfattningen av drogerna.
–Om det blir för mycket droger, då kan man bara göra något åt symptomen, att ingripa
mot tjyveri och fylleri på stan, då blir det bara att förstärka kontrollapparaten, att rensa stan.
Så kontroll är något som Andersson och narkotikakommissionen vill undvika?
–Ja, självfallet. Den restriktiva politiken är själva skyddet mot en utökning av
kontrollapparaten.
För Andersson är en social och politisk helhetssyn avgörande. Droger är ett ”tecken på
något annat”, som han säger.
–Om du fått droger på apoteket, på bolaget eller från en langare, det spelar ingen roll för
den påverkan som drogen har på ditt sätt att leva. Så ska man ha en restriktiv narkotikapolitik
så ska den vara oerhört balanserad. Då ser vi några delar där det brister.
”Ett tag var det bara Hassela som gällde”
Och bristerna förutom kunskap i dag finns, menar Andersson, finns inom området vård
och stöd. Det gäller både omfattning och kvalité, hävdar Andersson. Då undrar man förstås
vilka slutsatser han och narkotikakommissionen drar av den kritiken. Han ger det föga
upplysande svaret att vård och stöd ska grunda sig på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vad
menas då med det?
–En behandling som är mindre trendkänslig. Ett slag var det bara Hassela, sen var det
tolvstegmodell och så vidare.
Vad menar då kommissionen med behandling som stöder sig på vetenskap och beprövad
erfarenhet?
–Då handlar det om strukturerad och långsiktig behandling med stora inslag av
psykoterapi. Det finns inga snabba lösningar. I dag skickar man iväg en missbrukare till något

ställe under några månader. Dom kallar sig det ena och det andra. Samtidigt skickar dom med
maximalt 700 kronor per dygn - vad kan man göra med det? Vilka kvalificerad personal kan
man anställa då? Vilken efterbehandling blir det? Nej, det är en sämre variant av dom gamla
torkarna. Har du gjort ett par tre resor, så hamnar du längst bak i kön och får inget mer.
Frågan inställer sig vad som egentligen är nytt i de förslag som narkotikakommissionen
kommer att lägga fram, eller i den syn på problemen som presenteras.
–Det är inget nytt, inga sensationer i huvudinriktningen. Narkotikapolitiken ska vara
restriktiv.
Andersson efterlyser en större mångfald i narkotikapolitiken.
–Man måste ha förståelse och respekt, det gäller det inte att genomföra en linje, en
hållning.
Doktorer får inte dominera
I den bemärkelsen rör sig till exempel Holland och Sverige i två helt olika verkligheter
eftersom situationen är så annorlunda. Han varnar också för att en medicinsk syn ska
dominera över en social syn på problemen och pekar på USA där man nu utvecklar en mängd
preparat som till exempel SUBOTEX - en utveckling av metadon.
–Ska medicinarna ta över det sociala perspektivet? Så var det i Sverige på sextitalet. Det
var doktor Bejeroth och doktor Åström, det var doktorer hela tiden. En sådan trend kan
komma tillbaka genom det ökade intresset för biologi och genetik.
Lika korkat som att bara lyssna till biologer och läkare, lika korkat är det att inte lyssna på
dem, menar Andersson som tycker att det vore rena ”Röda Khmer-uppträdandet”. För
Andersson är ”vetenskap och beprövad erfarenhet” att inte alla rusar åt samma håll samtidigt.
Drogpolitiken väcker inte något större uppseende idag. Sedan HIV-diskussionen helt riktat
in sig på sexuellt beteende, har man helt lämnat narkotikaperspektivet. Nyrekryteringen till
missbruk har inte varit särskilt stor sedan HIV-debatten, då det ju ”handlade om liv och död”.
Även om Andersson inte kan hålla med om att ”hälsan tiger still” så finns det ingen anledning
till panik:
–Det är ju trots allt 85 - 90 procent av alla ungdomar som inte ens vill prova narkotika.

Att detta är relativt betryggande fakta håller han med om. Men han efterlyser större drag i
debatten.
–Varje år när narkotikautskottet diskuterar narkotikapolitiken så är det oerhörd enighet.
Det är både bra och dåligt. Jag önskar inga drogliberala partier, men det är risk att det blir
fördummande, det blir aldrig någon diskussion. Demokratin och idéutveckling kräver
ifrågasättande. Om det ska bli någon fart på debatten, så krävs det en konflikt, precis som i en
pjäs.
”Ja, självklart”, svarar Andersson, tillfrågad om han vill ha et större intresse för
narkotikapolitik. Frågan blir då om han anser att narkotikakommissionen bidragit till det.
–Nej, inte än, inte. Vi har ägnat oss åt ett genuint utredningsarbete. Hela lagstiftningen har
vi gått igenom.
”Det går inte att hytta med näven längre”
Det är alltså två vapen som är de mest verksamma, nämligen kunskap som leder till en
negativ inställning till droger och det är frågan om hur svårtillgängliga man kan göra
drogerna. Detta med tillgänglighet oroar nu Andersson.
–Tillgängligheten på alkohol ökar dramatiskt. Vad ska man ha för strategier mot det? Jag
är för EU av pragmatiska skäl, inte av alkoholskäl. Ska man ha verkningsfulla restriktioner
och minska tillgängligheten så måste det ske under stor acceptans. Vi lever i tider då de gamla
auktoriteterna inte gäller, samhället är demokratiserat, så de har inte samma betydelse. Det
går inte att stå och hytta med näven. Alltså fungerar inte förbud. Det går inte att säga att ni får
inte göra så här, eller ni får inte ha krogen öppen till tre, eller man får inte använda narkotika
för det är förbjudet för det har staten eller Göran Persson sagt. Så man får gå tillväga på något
annat sätt.
Vad narkotikakommissionen kommer att göra är att knyta en legal struktur kring
kommunernas ansvar. Det betyder att påbudens tid är förbi. Att öka kunskapen kostar pengar
och det kommer staten att bidra till. Det kommunala ansvaret kommer att göras tydligt,
försäkrar Andersson:
–I dag bollas ju många mellan kriminalvård, sjukvård och socialtjänst. Vi kommer att göra
tydligt vilken instans som har ansvaret. Om den ena insatsen inte räcker för Stina som också

efterfrågar annan hjälp så måste kommunen ha den plikten, de möjligheterna och de
resurserna som behövs. Betalningsansvaret måste förtydligas. Individens behov måste stå i
centrum Det finns fortfarande starka inslag av förmynderi.
Individen i centrum betyder att de gamla indelningar i kategorier, invandrare, kvinna,
äldre-yngre, kommer att försvinna, ty ”varje hjärta har sin saga” som Andersson så poetiskt
uttrycker saken.
Man ser framför sig en nationell politik utan bråk. Är de gamla konflikterna i
narkotikapolitiken bilagda?
–Ja i huvudsak, de finns ju där, men vi har blivit klokare och mognare. Det handlar inte
om antingen eller längre.
Oberoende bad Widar Andersson att snabbt och kort associera kring några namn och
begrepp.
Bejeroth
För mig blev han en stor kunskapskälla.
Trollängen
En vårdform som jag har haft en massa fördomar om. Men en plats som arbetar långsiktigt
under flera år - det finns det stort behov av i dag. Visst.
Basta
Tänker framför allt på Alec Carlberg. När det kommer till den praktiska verksamheten då
är det väldigt lite som skiljer dem från andra.
BASTA är bra. Du har en demokratisk struktur, en bra deal med placerare. Det bygger på
att det inte är till för alla utan för dom som är inställda på att arbeta.
Hassela
Vi har klarat av generationsskiftet och det är mitt livs universitet när det gäller personlig
utveckling och relationer.
Misstag
Det var perioden efter programmet ”upprättelsen” på teve 1977 eller -78. Det blev ett
enormt genombrott för Hassela. Det blev för mycket. Vi blev satta på en piedestal. Man får
inte tro på att man är världsbäst.

Henrik Tham
En svårbegriplig professor. Jag får inte hugg på vad som är hans linje. Men jag kan hålla
med om den del av det han säger.
Socialstyrelsen
Rätt passiv!
Socialdepartementet
Underbemannat, har inga möjligheter att axla ett drogpolitiskt ledarskap på allvar som det
ser ut. Handlar om ett par tre personer och det räcker inte.
Kommunförbundet
(Lång tystnad.) Dom har en svår sits. Dom kan ju inte ens skriva rekommendationer, för
kommunerna har blivit så självständiga. Så dom är tillbakadragna.
RNS
(Tystnad) Dom har blivit gamla och kloka dom också.
RFHL
Märker mindre av dom än RNS men ibland görs det saker i Malmö och
Stockholm…diskussioner. Ja, också läser jag ”Oberoende” ibland.
Pockettidningen R
Det var längesen jag läste, jag vet inte varför.
Widar Andersson var riksdagsman för (s) under förra mandatperioden. Han har många
uppdrag med bäring på narkotika- och socialpolitik:
Ledamot i Narkotikakommissionen
Ordförande i Hasselakollektiven
Ordförande i Friskolornas Riskförbund
Arbetande ordförande i hemlöshetskommittén

Svenska Narkomanvårdsförbundet:
Trender, inte kunskap styr narkomanvården
Catrine Lahovary
Artikelförfattaren är ordförande i Svenska Narkomanvårdsförbundet.
Mycket har hänt inom narkomanvården sedan Svenska Narkomanvårdsförbundet
bildades för 10 år sedan. Hot som då förutspåddes är i dag realiteter. Kärv offentlig
ekonomi har ställt olika behov mot varandra och missbrukarna har hamnat längst ner
på prioriteringsskalan
Under det sena åttiotalet var hotet om en hiv-aidsepidemi ett faktum. Staten visade då
handlingskraft och satsade miljoner för att förebygga smittspridning. Eftersom
smittspridningen inte ökade i den omfattningen man befarat minskade stödet och åtskilliga
narkomanvårdsgrupper, i framförallt Stockholmsregionen, lades ner eller sögs upp av
stadsdelarna. Politikerna slutade att stödja det offensiva narkomanvårdsarbetet. Svenska
Narkomanvårdsförbundet (Snf) har genom åren lärt sig att arbeta i motvind. Vi har varit
tvungna, eftersom vi ständigt varit utsatta för politisk nyckfullhet. Ofta är det rådande
ekonomiska trender och inte kunskap om missbruk som styr vårt arbete.
I början av nittiotalet drog decentraliseringshysterin fram genom landet. Många fungerande
enheter slogs sönder och efter ett par år drabbades narkomanvården åter av kraftiga
nedskärningar. Antalet tjänster minskade och missbruksenheter integrerades med
socialkontorens vuxengrupper och arbetet gick återigen mot en generalisering. På många håll
upphörde uppsökande verksamhet och förebyggande nästan helt.
Helhetssyn krävs
Därefter var det dags för omorganisationshystrin i kommunerna. Man införde köp-och-sälj
system och man började konkurrera med privata vårdgivare. Som vanligt saknades analys och
långsiktiga perspektiv när detta systemskifte genomfördes. Erfarenhet och kompetens gick
återigen förlorad. Omorganisationerna i kommunerna har sedan dess varit regel. Under de
senaste åren har bantningshysterin varit den rådande trenden. Allt skall klaras i öppenvård,
samtidigt som resurserna minskar. Institutionsvården har bantats kraftigt och många
kommuner erbjuder inte längre vård på behandlingshem som alternativ. En av de senaste
utmaningarna är den nya socialtjänstlagen som inskränker de enskildes rätt att överklaga
beslut som gäller vård och behandling.
Förbundet har alltid betonat helheten när det gäller behandling av missbruk. Öppenvård är
varken bättre eller sämre än institutionsvård, eller tvärtom. Olika vårdformerna kompletterar
varandra och behövs i samverkan, inte i konkurrens. Vi arbetar sedan flera år i ett nätverk
med andra organisationer för att motverka denna uppdelning i behandlingsarbetet.
Ökade behov har mötts med ökad repression
Parallellt med utvecklingen i kommunerna har narkotikamissbruket ökat bland ungdomar de
senaste åren. Nya partydroger har lett till nya missbruksmönster i stora grupper, samtidigt som
ungdomar i de klassiska riskgrupperna har ökat sitt missbruk. Det ökade missbruket kräver en
kraftsamling av alla som arbetar med narkotikafrågor. I realiteten har de senaste åren präglats
av en mer repressiv politik och ökat fokus på kriminalpolitiken på bekostnad av vård- och

ehandlingsarbetet. Detta får en ödesdiger konsekvens för ungdomar som döms till långa
fängelsestraff och inte får del av insatser som bättrar på oddsen inför framtiden.
Narkotikamissbruket skall vara olagligt, det avhåller många från att prova, men det går inte att
straffa bort problemen för den som redan sitter fast i ett missbruk. .
Tidigare fanns det en statlig styrning av statsbidraget till kommunerna, med riktade medel
som var avsedda för narkomanvård. Det innebar ett tydligt samhällsansvar. I och med att
bidragen blivit generella och kommunernas självständighet ökat så har läget förändrats
dramatiskt. Narkomanernas behov ställs mot andra gruppers behov, och det blir i slutändan ett
lotteri, beroende på i vilken kommun missbrukaren bor, om han eller hon erbjuds vård. En
önskan vore därför att rätten till vård- och behandling skulle lagregleras som annan
verksamhet inom socialtjänsten. Det vore rimligt att människor, oavsett var man bor, har rätt
att söka hjälp hos en professionell mottagning för sitt missbruk utan att man direkt registreras
som ett ärende inom socialtjänsten.
Kompetensen i narkomanvården måste stärkas
Narkomanvård har en dryg 30-årig historia i Sverige. Trots att det är ett relativt ungt fenomen
saknas inte kunskap och kompetens på området. Yrkesverksamma inom narkomanvård har
oftast gedigen kunskap och erfarenhet och de har en tradition av att samarbeta med andra
aktörer i samhället. Vi vet idag ganska mycket genom forskning och olika studier vad som är
verksamt i behandling av narkotikamissbrukare. Snvf ingår sedan ett år tillbaka i en
arbetsgrupp med inriktning på utbildningsfrågor tillsammans med andra organisationer.
Bakgrunden är att våra medarbetare samarbetar med socialtjänsten, primärvården, psykiatrin
m.fl. och vi är oroade över hur otillräckliga kunskaper inom alkohol-och narkotikaområdet
många yrkesgrupper har. Många som utbildar sig till socionomer och psykologer har inte fått
någon utbildning i missbruksfrågor. Sjuksköterske- och läkarutbildningarna får en del
farmakologiska kunskaper, men mycket lite metodik. Arbetsgruppens önskemål är att det i
grundutbildningarna ska ingå minst en obligatorisk 5-poängskurs i kunskap om missbruk.
Det är därför bra och viktigt att Narkotikakommissionen har gjort en utförlig inventerings-
rapport om vad som i dag saknas inom grundutbildningarna på högskolenivå och vad som bör
ingå. En bra arbetsgivare vet att personalen behöver vidareutbildning i sitt svåra
”hantverksarbete". Utbildning är en investering som säkert bidrar med en mycket högre
kontinuitet i arbetet. Det är ett stort problem för oss som arbetar i vården att orka värna om
våra klienter i ett allt hårdare samhällsklimat, samtidigt som vi ska föra kampen om rätten till
kvalificerad hjälp och behandling. Det är en grannlaga uppgift, att samtidigt som vi inte vet
om vår arbetsplats kommer att finnas kvar i morgon, så måste vi alltid finnas för våra klienter.
Faktaruta
Svenska Narkomanvårdsförbundet är en partipolitisk och religiöst obunden riksorganisation
som arbetar för kvantitativ och kvalitativ utveckling av den specialiserade offentliga öppna
narkomanvården. Förbundet ska genom att driva en narkotikapolitisk debatt öka kunskapen
hos beslutsfattare och allmänhet om narkotikaproblemet och om möjligheterna att förebygga
och bryta narkotikamissbruk. En annan uppgift är belysa missbrukares och anhörigas situation
samt värna om den enskildes människovärde

Om att behandla barn som brottslingar
Sonja Wallbom
Moderata argument blir inte bättre för att de upprepas
Moderata samlingspartiet har under många år försökt göra narkotikafrågan till ”sin”
genom att påstå sig veta hur lösningen på problemet ser ut: Hårdare tag - inte bara mot
narkotikan utan också, och kanske framför allt, mot narkomanen.
Med osviklig precision upprepar man år efter år i riksdagen krav på hårdare tag i
narkotikapolitiken. Budskapet är att missbrukare ska skrämmas och hotas till drogfrihet.De
skall ha livstidsstraff och tvångsvård inom socialtjänsten. I rättvisans namn skall även säga att
de inte ensamma har stått för denna politik. Andra partier har inte velat stå moderaterna långt
efter för att inte betraktas som slappa och ”knarkliberala”. Men moderaterna tar, som alltid, ett
steg till. Ett krav de drivit sedan flera år tillbaka är att ge möjlighet att ta urin- och blodtester
på barn under 15 år för att kunna kontrollera om de har narkotika i sig.
Barn behandlas som brottslingar
Hur tänker man då? Ja, inte tänker man att det är just barn man har att göra med, med tankar,
rädslor och vuxenberoende som alla andra barn har. Inte heller tänker man i termer av barns
rättigheter eller föräldrars rätt och skyldighet att ta hand om sina barn. Eftersom moderaterna
aldrig förstått de sociala samspelet som finns i narkotikafrågan utan reducerat det enbart till
en polisiär angelägenhet, så är det moderat logik att behandla barn som brottslingar. Detta är
en strategi som leder alldeles galet.
Det är inte ovanligt att unga människor inte vågar gå till skolsköterskan, läraren eller andra
vuxna för att få svar på sina frågor om droger och drogberoende. Dels tror man inte på den
information man får av vuxenvärlden eftersom den mer bygger på moralismer och okunnighet
än saklighet. Dessutom är det redan idag så att många inom t ex skolvärlden hellre ringer
polisen än erbjuder de svar och den hjälp de unga söker. I stället för att mobilisera föräldrar
och andra berörda, abdikerar man och ser allt som handlar om droger som kriminalitet.
Det krävs inte mycket fantasi att föreställa sig effekterna av att, mot barns och föräldrars vilja,
dessutom ge laglig rätt att rent fysiskt ta sig in i barns kroppar för att testa om där finns
olagliga substanser: Ännu färre skulle söka stöd och kunskap vilket troligen skulle leda till att
fler skulle fastna i beroende. I resonemanget om att slå mot ungdomar på detta sätt finns ett
mekaniskt synsätt på människan och på missbruk som bygger på föreställningen om att den
som prövat narkotika är narkoman. Så är det inte. Under 70-talet provade många unga
narkotika. Mycket få av dem blev beroende och utvecklade ett missbruk. Detta är inte ett
argument för att låta drogexperimenterandet ha sin gång för att sedan se hur många som åkte
dit. Självklart är varje person som fastnar i beroende ett problem och ett misslyckande för sig
själv och sin omgivning.
Nedmontering av välfärden
Men i stället för att begå övergrepp mot barn borde man fundera på hur barn har det när den
generella välfärden monteras ner. Allt fler barn lever i familjer som, i vidaste bemärkelse, är
fattiga. Kommunerna har skurit bort i princip allt som kan kallas för förebyggande arbete som
t ex fritidsgårdar, elevvård och uppsökande insatser i närmiljön. Nätet som skall fånga upp

unga människor med problem blir allt mer grovmaskigt. Barn lämnas allt mer ensamma på sin
väg mot vuxenblivandet och det borde inte förvåna att de då bland annat drogexperimenterar.
Det är dumt och det kan äventyra deras liv och hälsa.Narkotikakommissionen har insett detta
och föreslår därför upprustning av förebyggande insatser i stället för blod- och urintester på
barn. Moderata samlingspartiet borde fundera över hur man skyddar och hjälper barn i stället
för att förfölja och kriminalisera dem.
Artikelförfattaren är förbundssekreterare i RFHL

Narkotikakommissionen – både klarsynt och blind
Alec Carlberg
”Svensk narkotikapolitik står inför ett avgörande vägval. Den ena vägen kräver
betydande tillskott av resurser i form av engagemang, ledning, kompetens och
ekonomi. Den andra vägen innebär sänkta ambitioner och betydande acceptans av
narkotikamissbruk.”
Denna drastiska slutsats inleder Narkotikakommissionens slutbetänkande
”Vägvalet – Den narkotikapolitiska utmaningen” SOU 2 000: 126.
Narkotikakommissionen konstaterar att den svenska narkotikapolitiken är i
obalans. En obalans som kommissionen menar har uppkommit från 80-talets mitt
fram till idag. Kommissionen hänvisar till att det förebyggande arbetet bland
ungdomar och vård och behandling av missbrukare har fått stryka på foten, med
allt mindre resurser och genomtänkta strategier. Det har i sin tur inneburit att de
repressiva inslagen har fått dominera narkotikapolitiken. De repressiva insatserna,
framförallt polis och rättssystemet, har i stort klarat sig genom 90-talets
ekonomiska kriser och nedskärningar. Deras arbetsuppgifter är väl definierade och
lagreglerade. Polisen, domstolsväsendet och kriminalvården har i stort gjort vad
kommissionen förväntat sig av dem.
Vägvalet – Det narkotikafria samhällets politik på fallrepet?
Kommissionen har i sin bedömning av narkotikapolitiken gjort några viktiga
markeringar. Den viktigaste är, att om den nuvarande politiken fortsätter – det
som karaktäriserats som en politik i obalans – så har Sveriges narkotikapolitik
misslyckats. Kommissionen sätter allt på ett kort. Utan snabba och djupgående
förändringar – läs resurstillskott, både mänskliga och ekonomiska – så ligger det
”Narkotikafria samhällets” politik i ruiner.
Narkotikakommissionen utgår i från den politik som fördes i mitten på 80-talet
och jämför med dagens politik. I det perspektivet har det mesta blivit sämre. I
mitten på 80-talet, under HIV-hotet, strilade en ständig ström av pengar ner över
kommuner och organisationer för insatser på det narkotikapolitiska områdena.
Skolorna byggde upp ANT-undervisningen. I många kommuner utvecklades
specialiserade narkomanvårdsbaser. De som ville öppna behandlingshem kunde
ansöka om statliga projekteringspengar. Utbildningspengar fanns i överflöd.
Socialarbetare kunde åka på utbildningar och studieresor i Sverige och runt om i
världen. Det var den ”Offensiva narkomanvården” som initierades och dirigerades
av staten via pengar från Socialdepartementet och Socialstyrelsen.
Penningflödet till förebyggande arbetet och vård var emellertid bara den ena sidan
av narkotikapolitiken. Den andra sidan var en kontinuerlig upptrappning av de
repressiva inslagen. Möjligheten till tvångsvård utökades 1989,
narkotikakonsumtion kriminaliserade året innan. 1993 skärptes bestämmelserna
när fängelse infördes i straffskalan. Straffskärpningar för narkotikabrott med
slopandet av möjligheten till halvtidsfrigivning fyller på bilden av den repressiva
politikens förstärkta ställning. Som en konsekvens av lagändringarna hårdnade

attityder och förhållningssätt i socialtjänstens och polisens dagliga arbete med
missbrukare och utslagna människor. Tydligast blir det nya förhållningssättet när
polis och socialtjänst i gemensamma aktioner jagade missbrukare i ”Rensa
Plattan-aktionen” i Stockholm.
De tuffa repressiva inslagen motiverades med att de tillsammans med
narkotikapolitikens ”mjuka” ben, d v s förebyggande insatser och vård för
missbrukare bildade en väl avvägd och sammanhållen narkotikapolitik. Populärt
och vulgärt uttrycktes det som ”det ska vara svårt att knarka men lätt att få vård”.
I dag är det för många omöjligt att få vård, men de repressiva inslagen består och
ökar.
Inget ifrågasättande av de repressiva inslagen
Narkotikakommissionens styrka är att man ärligt redovisar att det förebyggande
arbetet i stort upphört samtidigt som vårdutbudet förfallit. Svagheten är att man
inte analyserar repressionens ökade betydelse i den nyuppkomna situationen.
Kommissionen gör det lätt för sig och hänvisar till direktiven som styrt
kommissionens arbete. I regeringens kommittédirektiv står ”Kommissionen skall i
sitt arbete utgå från den restriktiva grundsyn som präglar svensk narkotikapolitik.
….Målet att på sikt skapa ett narkotikafritt samhälle skall ligga fast.”
(Kommittédirektiv 1998:18).
Oviljan att förutsättningslöst diskutera och analysera de repressiva delarna av
narkotikapolitiken beror till viss del på debattklimatet som rått i narkotikafrågan.
Ifrågasättanden har inte tolererats. Länge försökte man – och lyckades – bibringa
allmänheten uppfattningen att den svenska narkotikapolitiken var unik och
framgångsrik i jämförelse med det övriga Europa. ”Vi mot dom”- stämningar
underblåstes. Ute i Europa härjade ”drogliberaler” som det gällde att hålla stånd
mot. Denna tidigare ”framgångsrika” linje förde med sig en svårartad populism i
narkotikafrågan, som i sin tur ledde till att myter och dogmer skapades som aldrig
utsattes för en kritisk granskning. Att med kraft upprätthålla myter och dogmer
innebär att samhället ersätter en öppen debatt med en kollektiv intellektuell
förflackning. Helt orimliga påståenden om narkotika, missbruk och missbrukare
får stå oemotsagda då de anses gynna den goda saken. Men till slut kommer
sanningen i kapp lögnerna och då uppstår en förtroendeklyfta mellan samhällets
information och den verklighet som medborgarna, främst, ungdomarna själva
upplever. Och där befinner vi oss idag. Stora ungdomsgrupper litar inte på
vuxenvärlden och deras droginformation. Det leder till att alltfler prövar droger
och därmed utsätter sig för betydande faror.
Frågor kommissionen borde ha ställt sig
Förutom att det narkotikapolitiska klimatet, fortfarande idag, knappast ger
utrymme för en kritisk granskning, så riskerar en seriös belysning att rasera
grunden för den repressiva narkotikapolitiken. En analys av det slaget måste
ställa sig frågan om tvångsvården med sina extremt höga kostnader är motiverad.
Kan LVM-vårdens behandlingsresultat motivera tvånget? Går tvånget att försvara
etiskt? Skulle inte resurserna kunnat användas bättre, speciellt med tanke på de
missbrukare som önskar vård men inte får det? Hur kan de internationellt sett

extremt långa fängelsestraffen för narkotikabrott motiveras? Skulle
avskräckningseffekten bli mindre om straffsatserna kortades något? Skulle
inbesparade pengar kunna användas för att bygga upp drogfria enheter på
fängelserna? Vilka konsekvenser har kriminaliseringen av egen
narkotikakonsumtion fått? Får de missbrukare som ertappas med narkotika i
kroppen vård såsom lagstiftarna en gång motiverade kriminaliseringen med? Vad
innebär kriminaliseringen för möjligheterna på sikt få tillbaka missbrukarna in i
samhällsgemenskapen? Är Rejvkommissionen och liknande kommandon ett bra
sätt att möta ungdomar på? Narkotikapolitikens repressiva delar stöter ut och
straffar människor som är drogberoende. Hur skulle en narkotikapolitik se ut som
istället för att marginalisera och stöta ut, integrerade och välkomnade
missbrukaren tillbaka in i samhällsgemenskapen?
Samtidigt som kommissionen lämnade sitt slutbetänkande publicerades nya siffror
om narkotikamissbrukets omfattning. Siffrorna är nedslående. Antalet tunga
missbrukare uppgår nu till 26 000 personer. Det innebär nästan en fördubbling på
20 år. Samtidigt visar andra undersökningar att allt fler unga är villiga att pröva
narkotika. Det tunga missbruket har nu nått en nivå som är jämförbar med
Nederländerna och Danmark, två länder som Sverige speciellt utsatts för spott och
spe för sin ”drogliberala” politik. Det är inte utan att talesättet att ”inte kasta sten
när man sitter i glashus” känns aktuell.
Gammal demagogi och kosmetika
När kommissionens ovilja att analysera effekterna av politikens repressiva delar
påtalas förfaller Kommissionens ordförande Anneli Hulthén till demagogiska
motfrågor. På en fråga om effekterna av kriminaliseringen av den egna
konsumtionen svarar Hulthén: ”Vi har inte kunnat se att det skulle bli bättre om
narkotika legaliserades”. Hon tar här till det demagogiska tricket att medvetet
jämställa avkriminalisering av det egna bruket med en legalisering som skulle
innebära att narkotika såldes och flödade fritt i samhället med en. Den nuvarande
lagstiftningen innebär att människor kan dömas och straffas för ”brottet” att ha
blivit beroende av narkotika. Det är en viktig och principiell etiska fråga som
Narkotikakommissionen vägrar att ifrågasätta eller ens diskutera.
Huvudfrågan när narkotikapolitiken ska värderas är om det finns ”systemfel”, som
till exempel kriminaliseringen av den egna konsumtionen, eller om problemen är
av kosmetisk art. Kommissionen slår fast – genom att bland annat avstå från att
analysera repressionens roll – att det handlar om kosmetiska problem. Receptet
blir då en nostalgisk önskan om mer av den genom åren beprövade medicinen.
Mer och bättre prevention. Mer och bättre vård. Och så lite ytterligare repression.
Samordning och tydligt myndighetsansvar
Kommissionen beklagar att ingen tar ett övergripande ansvar för
narkotikaproblemet. Narkotikafrågan är lågt prioriterade av regeringen och i
kommunerna är intresset svalt. Där är det andra uppgifter och utgifter som har
företräde. Kommissionen föreslår därför, utifrån amerikansk förebild, att Sverige
utser en ”drogtsar”, en person med ett nationellt ansvar för narkotikafrågorna.
Kommissionens idé är att ansvaret för att driva och lyfta fram narkotikafrågorna

läggs på en speciellt utsedd narkotikaminister. Förslaget har knappast väckt
politisk entusiasm. Framträdande moderater och vänsterpartister har redan avvisat
förslaget, liksom socialminister Engqvist som idag ansvarar för merparten av
narkotikafrågorna. Frågan är om inte kommissionens förslag i första hand beror på
att socialminister Engqvist är så uppenbart ointresserade av narkotikafrågorna och
att hans största bekymmer tycks var hur undvika att bli beskylld för att vara
”narkotikaliberal”.
Myndigheter som Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och Länsstyrelserna föreslås
få i uppdrag att tillsammans med kommuner och landsting göra kartläggningar,
uppföljningar och utarbeta strategier för aktiva insatser mot narkotika och
missbruk. För att markera och ge narkotikafrågan en nytändning föreslås regionala
”partnerskap” som ordnar ”kick off-konferenser”. Där föreslås också
frivilligorganisationerna få vara med. Det är överhuvudtaget slående att
kommissionens arbete, skrivningar och förslag är extremt myndighetsfixerade.
Starkt nedtonat är tidigare års tal om folklig mobilisering och organisationernas
arbete för att tränga tillbaka missbruket.
Kampanjer eller insatser i de mest utsatta områdena
Synen på hur det drogförebyggande arbetet ska bedrivas säger en del om hur man
betraktar narkotikafrågan i förhållande till andra samhällsfenomen. Den svenska
synen har haft en tendens att inskränka det förebyggande arbetet till breda
informationskampanjer Den så kallade ANT-undervisningen (Alkohol Narkotika
Tobak) är ett bra exempel på detta. Följaktligen föreslås att ANT-undervisningen
ska lyftas in och betonas i läroplanerna. En stark tilltro till informationens
betydelse har överskuggat andra förebyggande insatser. Men narkotikaproblemet
är långt större än ett informationsproblem. Betraktar man istället
narkotikaproblemet som i första hand ett socialt problem så måste insatserna
differentieras och koncentreras dit där det sociala problemet, narkotikamissbruket,
lättast uppstår. Det är klart och vetenskapligt belagt att tungt narkotikamissbruk
framförallt uppstår i fattiga miljöer bland socialt, kulturellt och ekonomiskt fattiga
människor. Med den kunskapen borde stora pengar satsas i områden med hög
ungdomsarbetslöshet, stor andel avhopp från skolorna och med små eller inga
kultur- och fritidsaktiviteter att erbjuda. Detta nödvändiga och klassmässiga
perspektiv på det tunga narkotikamissbruket undviker kommissionen konsekvent.
Kommissionen hamnar i en pikant fälla när den skriver ”Det är viktigt att yngre
människor inte skall behöva definiera sig som missbrukare för att få hjälp till
behandling”. Nu är det enligt svensk praxis, definition och lagstiftning så, att
använder man narkotika så är man per definition missbrukare. Den svenska
narkotikapolitiken har medvetet valt att använda stämplingen ”missbrukare” i
avskräckande syfte. Det ingår i konceptet att inte acceptera ”dubbla budskap”
kring narkotika och narkotikaanvändning.
Moderata Samlingspartiet har under några år drivit en kampanj för att också barn
under 15 år ska kunna tvångsvis drogtestas. Förebyggande arbete i moderat
tappning. Kommissionen har inte fallit för den frestelsen utan avvisar förslaget,
men moderaterna återkommer säkert och försöker göra barntestet till en
symbolfråga för huruvida regeringen är för eller emot narkotika.

Vård och behandling
Den ekonomiska krisen under 90-talet ledde till kommunala nedskärningar som i
sin tur lett till en utarmad kompetens inom missbrukarvården. Kommissionen
menar att det finns anledning till vårdoptimism om insatserna är samordnade och
långsiktiga. Vårdens övergripande mål är att missbrukaren i framtiden ska kunna
leva ett liv fritt från missbruk och illegala droger. Men även om målsättningen är
ett drogfritt framtida liv så menar kommissionen att detta inte får innebära att
missbrukare förvägras insatser av akut och/eller humanitär karaktär. En nog så
viktig markering att också skademinskande insatser – harm reduction – måste
finnas som en del i en utvecklad narkomanvård.
Kriminalvården har en strategiskt viktig roll i narkotikabekämpningen. Hälften av
de intagna på landets fängelser är missbrukare. Kommissionen förordar en
differentiering av de intagna för att på så sätt kunna öka chanserna att få vistas på
drogfria avdelningar eller anstalter för de som så önskar.
För att fler paragraf 34-placeringar – möjligheten att få avtjäna den sista delen av
ett straff på en behandlingsinstitution – ska komma till stånd föreslår
kommissionen en tvåårig försöksverksamhet. Kriminalvården ska då stå för
behandlingskostnaderna om det inte går att få socialtjänsten att ta över ansvaret
efter den intagnes frigivning.
Ytterligare repressiva inslag på förslag från kommissionen
Ett stort nummer görs kring ”sväljarna”. Sväljare är missbrukare som säljer en
kapsel eller två med heroin på gatunivå. Innan han överlämnar kapseln till
köparen förvaras den i munnen så att den kan sväljas om poliser närmar sig och
det finns risk för visitation. Narkotikakommissionen återkommer med ett gammalt
poliskrav – som tidigare avvisats – att misstänkta sväljare ska få
tvångsmedicineras med kräkmedel för att på så sätt kunna säkra bevis.
Tvångsmedicinering som medel i polisens arbete ger obehagliga associationer till
diktaturstater som använder sig av medicinering för att framtvinga bekännelser eller säkra
bevis. Enligt läkaretiken är detta oacceptabelt då medicinering bara får ske i samförstånd
med patienten och för hans bästa. Förutom det oetiska är tvångsmedicinering av människor
som är drogpåverkade förenade med faror för missbrukarens liv. Han riskerar att kvävas. Det
kan heller inte uteslutas att ”behandling med kräkmedel” från och till kan bli ett sätt att
trakassera misshagliga missbrukare som befinner sig på offentliga platser. Bara en sådan
misstanke och att möjlighet kan finnas bör vara nog för att avvisa förslag om
tvångsmedicinering.
Vid misstanke om att någon svalt narkotika – d v s vid misstanke om narkotikabrott – kan
idag en person häktas och förvaras på ett sådant sätt att svald narkotika kommer ut vid
bevakade toalettbesök. Detta är fullt tillräckligt och ett acceptabelt sätt för bevissäkring.
Inom kriminalvården föreslår kommissionen en avhumanisering i relationen mellan den
intagne och hans eller hennes besök. En glasruta ska kunna skilja besökare från intagen.

Detta lanseras av ordförande Hulthén som en förbättring för den intagne, som annars
eventuellt inte skulle få ett bevakat besök på grund av personalbrist inom kriminalvården.
Vägvalet – ett första steg mot en tillnyktring?
Narkotikakommissionens slutbetänkande – Vägvalet – sammanfaller i tid med
dystra siffror om ett ökat tungt missbruk och alltfler ungdomar som
experimenterar med droger. Och det är också en tid då alltfler opinionsbildare har
börjat ifrågasätta narkotikapolitikens inriktning och rationalitet.
Kommissionen gör flera riktiga iakttagelser när den kritiserar narkotikapolitiken
obalans. Klokt nog så tonas också talet om det ”narkotikafria samhället” ner. Det
blir för uppenbart absurt att upprepa mantrat om det narkotikafria samhället
samtidigt som fakta talar ett helt annat språk. Kommissionen påtalar att det måste
till stora satsningar inte minst ekonomiska för att stadga upp det förebyggande
arbete bland ungdomar och vården av missbrukare. Problemet är, att oavsett vad
kommissionen än säger, tycker och kräver så är det kommunerna som har det
yttersta ansvaret för att en uppryckning sker. Staten har idag inga maktmedel i
förhållande till kommunerna I det perspektivet är det förödande att kommissionen
föreslår ytterligare repressiva inslag. Sådana inslag kostar ingenting – till skillnad
mot kraftfulla satsningar på prevention och vård och med kommunalt
betalningsansvar – och kan snabbt genom statliga beslut och lagändringar bli
verklighet. Och på sätt vidmakthålls och förstärks den obalans som
kommissionen själv har noterat och kritiserat. Kommissionen ger här dubbla
budskap, något som annars anses oacceptabelt på narkotikapolitikens område.
Kommissionen borde ha diskuterat och kommit med förslag på hur
resursförstärkningar skulle kunna garanteras narkotikapolitikens eftersatta
områden. Ett sätt hade varit att föreslå en omfattande resursöverföring från de
repressiva delarna till prevention och vård- och behandling. På så sätt hade staten,
som står för merparten av kostnaderna för kontrollpolitiken och repressionen,
kunnat frigöra mycket stora summor för specialdestinerade insatser i
kommunerna.
Narkotikakommissionen slutbetänkande kommer sannolikt i ett historiskt
perspektiv att betraktas som början till slutet för det ”narkotikafria samhällets”
politik. Det var då en statlig kommitté skrev ”Svensk narkotikapolitik står inför
ett avgörande vägval”.
Artikelförfattaren är ordförande i RFHL

Effektivare kontroll av läkarna - en gammal idé presenterad i elfte timmen
Björn Hjerdin
Läkemedelsutskottet inom RFHL
Kommentar till Narkotikakommissionens förslag om effektivare förskrivningskontroll av
narkotiska läkemedel.
Vägvalet. Slutbetänkande av Narkotikakommissionen. (SOU 2000:126)
Vid mitten av sextiotalet hade narkotikabruket i Sverige nått en sådan omfattning att
man började tala om narkotikan som ett samhällsproblem. Polisen kunde endast
maktlöst åse hur smugglingslavinen inte längre gick att stoppa. Vad föregick denna
utveckling?
Redan 1952 förekommer rapporter från fältarbetare om bruk av centralstimulerande medel
bland ungdomar i Stockholm och de undersökningar som görs av narkotikatillgången vid den
här tiden pekar om inte annat på läckage av läkarförskrivna preparat. (Krook, Lindgren 1954,
Takman 1958, Warholm 1958.) Ett resolut agerande mot läkarna hade varit en självklar
reaktion på de tillgängliga uppgifterna oavsett hur det förhöll sig med en eventuell, vid den
tiden icke påvisbar smugglingsverksamhet, men några kraftfulla åtgärder vidtogs aldrig.
Preludin narkotikaklassades 1959 och Ritalina 1960. (Meningsskiljaktigheterna kring
amfetamin var starka i internationella fora långt in på sjuttiotalet.) Förordningen av den 8
november 1960, förbudet mot alltför frikostig telefonförskrivning av narkotiska preparat från
februari 1962 samt några cirkulärskrivelser med vädjanden till läkarna om återhållsamhet kan
inte förhindra att en ny typ av beroendeskapande substanser nu skall komma att
massförskrivas på oklara indikationer - bensodiazepinerna.
Försäljningen av bensodiazepiner ökade kraftigt under sextio och sjuttiotalen,
huvudsakligen på bekostnad av äldre läkemedel av barbiturat- och meprobamattyp. Redan
1961 och 1963 konstaterades fysiskt beroende efter bruk av chlordiazepoxid och diazepam.
1969 konstaterades s.k. ”lågdosberoende” redan efter fyra till sex veckors
bensodiazepinanvändning. ”Jämtlandsstudien” från 1977 lät ana att användningen av medlen
var mycket stor i Sverige. En undersökning av personer som sökt vård på de psykiatriska
klinikerna i Stockholm 1978 visade att 1/10 av dessa använde lugnande medel och
sömnmedel sedan flera år tillbaka. 1984 visade kliniska studier att problemen runt alprazolam
var särskilt svåra och att utsättning fordrade speciell hantering. Dokumentationen av
bensodiazepinernas beroendeskapande egenskaper har under åren blivit enorm och den
forskning som ensidigt betonar medicinernas terapeutiska värde har aldrig varit särskilt
omfattande, vilket man ofta hävdat. Så gott som undantagslöst härrör den dessutom från
forskare som varit nära lierade med läkemedelsföretagen.
Genombrottet för ett enhetligt och värdeneutralt kliniskt beroendebegrepp i
början av åttiotalet bidrog på sina håll till en ny förståelse av orsaksmekanismerna bakom
missbruket av olika droger. Begreppet baserades på teorier om receptoriska förändringar i
centrala nervsystemet förorsakade av kemiska egenskaper hos drogerna. Andra betonade
sociala faktorer och faktorer inom vårdkulturen, t.ex. synen på kvinnliga problem, som
orsaker till uppkomsten av läkemedelsberoende. Inte minst framhölls läkemedelsföretagens
roll. Diskussionen kulminerade vid slutet av åttiotalet och ledde till att ett antal projekt som
skulle bistå människor med läkemedelsberoende drogs igång. De flesta avslutades vid
nittotalets slut då boomen i bensodiazepinfrågan hade lagt sig. Försäljningskurvan för
bensodiazepiner pekar idag nedåt medan nya beroendeskapande medel som Imovane, Stilnoct
och Sonata ökar. Insmugglade tabletter försäljs i stora kvantiteter på den illegala marknaden.

I sitt slutbetänkande SOU 2000:126 redovisar narkotikakomissionen olika
förslag på hur kontrollen av förskrivna läkemedel skall kunna effektiviseras. Man finner att
kontrollen av tillverkning och hantering av narkotiska läkemedel i stort sett tycks fungera
tillfredsställande, och rapporten mynnar ut i ett förslag om ett tillägg till 1996 års lag om
receptregistrering enligt vilket det skulle bli möjligt för Socialstyrelsen att få ta del av det
receptregister som Apoteket AB ansvarar för. Förskrivningen av narkotiska läkemedel skulle
kunna härledas till en enskild förskrivare om läkarna alltid ålades att på receptblanketten ange
sina individuella förskrivarkoder, och apotekspersonalen skulle kunna rapportera till de
berörda läkarna om en patient går runt till olika läkare och får recept. Utredarna menar att det
skulle vara möjligt att upptäcka olämplig förskrivning utan att uppgifter om enskilda individer
måste inhämtas, vilket man försökt undvika av integritetsskäl. Kommissionens förslag innebär
således att den sedan länge efterfrågade mer exakta epidemiologiska studien av
psykofarmakaberoendets omfattning inte kan genomföras eftersom en sådan studie fordrar
individdata. Till dess får vi leva med de motsägelsefulla bilderna av bensodiazepinproblemets
karaktär.
Hittills tillgängliga försök att bestämma hur många som är beroende av
bensodiazepiner antyder att det rör sig om ett mycket stort antal personer, mellan 80 000 - 120
000 personer. Vissa beräkningar pekar på att antalet överskrider (den magiska siffran) 200
000 individer. Många har fastnat i ett beroende efter att på läkares inrådan ha använt medlen
under en kortare eller längre tid. Vi vet att användandet ökar med ålder och att omkring 2/3 av
dem som använder bensodiazepiner är kvinnor, men narkotikakommissionen undviker de mer
besvärande frågorna runt de beroendeskapande läkemedlen. Skillnaden mellan ett acceptabelt
bruk och det oacceptabla missbruk som man vill begränsa är långt ifrån definierad i
betänkandet. Kommissionen ifrågasätter inte en förskrivning som sker i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet inte ens då den förekommer inom kriminalvården och
anger inte t.ex. i bensodiazepinernas fall vad man avser med en sådan acceptabel förskrivning.
Man kringgår kort sagt den iatrogena faktorn vid uppkomsten av läkemedelsberoende.
Den bild av läkemedelsmissbrukaren som tecknas i rapporten visar en person
som redan har ett etablerat missbruk av något slag redan då han för första gången bedrägligen
vänder sig till läkaren för att få sitt recept. Uppsåtet med läkarbesöket är att komma över
läkemedlet i syfte att kunna felanvända - missbruka det. Det finns oseriösa läkare, och det
finns läkare som blir hotade - säger man. Ofta går missbrukaren runt till flera läkare för att få
tillgång till så stora kvantiteter läkemedel att han kan försälja delar av överskottet till andra
missbrukare. På så sätt finansieras det fortsatta missbruket av annan narkotika. I rapporten
konstateras vidare att missbrukare stjäl receptblanketter. Läkemedelsmissbruket lär försiggå i
så kallade missbrukarmiljöer där även illegalt tillverkad narkotika förekommer.
Kommissionen fastslår att ”Plattan” vid Sergels torg i Stockholm är att betrakta som en sådan
miljö.
Narkotikakommissionen diskuterar i sin rapport endast en mycket begränsad
sektor av problematiken kring de beroendeskapande läkemedlen. Det är naturligtvis
nödvändigt att försöka förhindra flödet av legalförskrivna preparat till en redan etablerad
illegala marknad, men det är sannerligen inte den enda åtgärden om man i dag verkligen vill
komma till rätta med problemet som endast kan förstås genom att betraktas i hela sin nutida
komplexitet. Hur skall samhället till exempel bistå dem i deras beroendeproblematik som
befolkar ”plattor” och andra skumma tillhåll och alla de andra, dem som visserligen rör sig i
andra miljöer men som också är tvungna att ta läkemedel för att undgå abstinens? Frågorna
runt de beroendeskapande läkemedlen, framförallt bensodiazepinerna är kontroversiella.
Uppfattningarna om bensodiazepinernas goda respektive skadliga effekter är efter fyrtio års
hätskt munhuggande inte samstämmiga. Det talas till exempel fortfarande om

underförskrivning av preparaten. Situationen liknar den som rådde vid början av sextiotalet.
Oförmågan att på ett tidigt stadium kunna inskrida mot läkarnas missbruk av
förskrivningsrätten har bidragit till skapandet av förutsättningarna för en illegal marknad som
idag omsätter okända kvantiteter insmugglade substanser. Den tiden är sedan länge förbi när
man genom förskrivningskontroll skulle ha kunnat begränsa den illegala handeln med
bensodiazepiner.
Det är inga nya tankar som narkotikakommisionen presenterar i sitt betänkande.
Samma krav på kontroll ställdes av Läkemedelsutredningen 1987 och av Tillsynsutredningen
1991. Registrering av receptuttag och kontroll av läkarna föreslogs av Psykiatriutredningen
1993, men här fanns även konkreta förslag på olika hjälp- och rehabiliteringsinsatser för
läkemedelsberoende personer. Utredningen kunde hänvisa till att man hade medverkat till
åstadkommandet av alternativa vårdformer och räknar upp ett antal projekt, alternativ som
inte längre existerar. Samtliga är idag avslutade. Narkotikakommissionen slår i sin rapport
fast att de nuvarande vårdinsatserna för missbrukare inte svarar mot behoven och att området
måste ges en högre prioritet både politiskt och ekonomiskt. Hur kommer de framtida
vårdprogram som baseras på kommissionens bild av läkemedelsmissbrukaren att utformas?

Notiser Oberoende 1/2001
Vänster och höger i kriminalpolitiken
I Kriminalvårdens personaltidning Runtikrim 1/2001 har man sammanfört Vänsterpartiets
Alice Åström och moderaten Jeppe Johnsson i ett försök att reda ut vad som är vänster och
höger i kriminalpolitiken. En vänsterpartistisk kriminalpolitik har enligt tidningen följande
kännetecken
• Mer frivård; skyddstillsyn, kontraktsvård, samhällstjänst, intensivövervakning
• Mer resurser för rehabilitering under fängelsetiden
• Psykiskt störda och sjuka skall inte dömas till fängelse, utan istället få vård
• Unga skall inte dömas till fängelse
• Livstidsstraffet skall avskaffas
• Barn till föräldrar i fängelse skall få särkilt stöd
Utmärkande för en moderat kriminalpolitik är
• Generell straffhöjning
• Fängelsestraff för alla våldsbrott
• Maxstraff efter tredje gången. Det hårdaste straffet skall automatiskt utdömas om
någon begår samma brott för tredje gången
• Påföljden vård inom socialtjänsten skall avskaffas
• Ungdomsstraff för unga mellan 15 och 17 år skall införas
• Färre begränsningar för att döma 18-21-åringar till fängelse
---------------------
Narkotikasituationen i EU. Vad nytt 2000?
En av fem europeér har prövat cannabis åtminstone en gång, vilket innebär en ökning jämfört
med året innan, från 40 miljoner till omkring 45 miljoner individer. Cannabis fortsätter
därmed att vara den mest använda illegala drogen i EU. Omkring 25 procent av 16-åringarna
och 40 procent av alla 18-åringar har någon gång använt cannabis. Den näst mest använda
drogen är amfetamin och ecstasy. Mellan en och 5 procent av 16-34-åringarna i unionen har
prövat amfetamin. I Storbritannien uppskattas andelen som har prövat amfetamin vara 16
procent.
Substitutionsbehandling blir allt vanligare i unionen. Metadon är vanligast, men buprenorfiner
(som Subutex) och LAAM (långtidsverkande metadon) blir allt vanligare. I vissa länder i
unionen, bl.a. Grekland, Finland och Sverige, får inte vissa potentiella grupper tillgång till
substitutionsbehandling.
(Källa: Årsrapport från Europeiska centret för kontroll av narkotika och narkotikamisssbruk
över situationen på narkotikaområdet i Europeiska unionen).
------------------------
Vad menas när man talar om narkotikamissbruk? Menar olika debattörer samma sak?
I antologin ”Narkotikamissbruk. Debatt, behandling och begrepp” (Studentlitteratur 2000)
med redaktörerna Eva Johnsson, Leili Laanemts och Kerstin Svensson, samtliga från Lunds
Universitet, diskuteras, problematiseras och analyseras en rad frågor som rör

narkotikamissbruk ur samhällsvetenskapliga perspektiv. Bland annat diskuteras den svenska
narkotkapolitikens födelse och dagens politiska debatter. Behandling av missbrukare ges en
grudnlig genomgång: vilka faktorer är viktiga för att bryta ett missbruk? Vilka skillnader finns
när det gäller män och kvinnor? Vad innebär skillnadertna för behandlingen? Två centrala
begrepp inom socialt arbete med missbrukare – motivationsarbete återfall – ägnas särskild
uppmärksam. Bland författarna finns bl.a., förutom redaktörerna, Dolf Tops, Bengt Svensson,
Mats Hilte och Sune Sunesson.
Att vända sina liv
I boken Vända livet (Rabén och Sjögren 2000) berättar Siv Widerberg om två människor,
Calle och Lena, som har vänt sina liv. Calle berättar i boken om sin barndom och om sin väg
in i, och ut ur, den naziztiska rörelsen. Lenas berättelse handlar om hur hon blev
narkotikamissbrukare och levde bland missbrukare tills hon en dag sa NEJ! ”Vi hyllade
förintelsen” säger Calle i boken. ”Vi var ett tufft gäng som hetsade upp oss själva mot
invandrare och judar”. ”Jag var snäll till jag blev sexton” säger Lena. Hon vantrivdes som
tonåring, gick på amfetamin och hamnade bland missbrukare. Till vändpunkten kom en dag.
Siv Widerbergs berättar om två människor och deras livsöden. Både Calle och Lena finns. I
boken träder de fram med riktiga namn, för att berätta sina historier, och vad som fick dem att
vända sina liv.