Kultingen 99.5 - SeKeL

Kultingen 

99.5 

Tidsskrift för sektionen SeKeL z Linköpings universitet 

DEN STENIGA VÄGEN TILL LYCKAN

KULTINGEN nr 5 hösten -99 

INNEHÅLL 

DETTA SEKEL 

Från styrelsen 4 

sKVaLp 5 

Pallen-99 6 

ALLMÄNT 

Anslagsfejden 8 

Teaterhöst 11 

Kaffekultur 12 

Dick Harrison - ett porträtt 14 

Stina Ekblad 16 

Utrikeskorrespondenten 17 

Mysteriemästaren 18 

Hjärterum och lycka 21 

Sänk bokpriset! 22 

Integration 24 

Dikt och anslag 26 

REDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE 

ULRIKA HEDQUIST, TEL. 013-17 95 57 

LAYOUTANSVARIG 

ÅSA SAMUELSSON 

KORREKTURLÄSARE 

MÅRTEN GUSTAFSSON 

ANNONSANSVARIG 

ULRIKA HEDQUIST 

HELEN WIMAN 

FOTOGRAF 

IDA MOBERG 

ILLUSTRATIONER 

ÅSA SAMUELSSON 

POSTADRESS 

ULRIKA HEDQUIST 

BJÖRNKÄRRSGATAN 6 C.35 

584 36 LINKÖPING 

TRYCK 

LINUS OCH LINNEA, NOVEMBER 1999 

OMSLAGSBILD 

FOTO: IDA MOBERG 

PÅ NÄTET 

WWW.stuff.liu.se/sekel 

E-MAIL 

kultingen_sekel@hotmail.com 

FRÅN 

REDAKTIONEN 

Resfeber 

De senaste två åren har jag, utöver Linköping och hemstaden 

Vimmerby, vistats i Stockholm, Vemdalen, Helsingfors, Hultsfred, 

Göteborg, Budapest, Opdal, Helsingborg, Löttorp och Norrköping. 

Vissa av platserna på denna imponerande lista har mer att erbjuda än 

andra. Men jag har varit på fler ställen. Om jag förlänger det undersökta 

tidsintervallet med några år har jag faktiskt varit i Danmark 

också, och i London och på ön Egina i Grekland. 

Min meritförteckning över resor är i stort behov av påfyllning. Det 

känns som om det är dags att röra på sig. Snart. Reslusten börjar 

stråla ut i varje del av min kropp. När jag sluter ögonen ser jag vajande 

palmer, blågröna oändliga vatten, byggnader från tider som ingen 

kan minnas, och jag omgärdas av ljud jag inte känner. Sorl av för mig 

okända språk. Dofterna som slår emot mig är mustiga och dova. 

Precis som så många resfebriga drömmare före mig söker jag upplevelsen 

av något nytt. Jag vill se mer av denna värld vi lever i. Vill 

försöka förstå och urskilja ett sammanhang i det virrvarr av händelser 

som utgör våra liv. 

Insatsen för en längre resa är, förutom ett massivt planeringsarbete 

och en ansenlig summa pengar, tryggheten i mitt nuvarande liv. 

Uppbrottet blir stort nog att lämna synliga spår efter sig. Jag kan inte 

vänta mig att allt kommer att vara det samma vid avresan som vid 

hemkomsten. Jag kanske inte alls kan komma tillbaka. Det förnuftiga 

tänkandet säger mig att ingenting varar för evigt, inget gott och inget 

ont. Brytpunkter finns alltid. De vänner som är nära tar man med sig 

in i nästa fas av livet. Några vänner förlorar man, vissa med stor 

saknad. Men nya vänner dyker alltid upp runt hörnet. Jag vet att det är 

så, men ändå känns det så skrämmande att bryta upp. Så skrämmande 

och samtidigt så pirrigt spännande. 

Den som känner lust för en symbolisk eller inre resa i form av engagemang 

och vidareutveckling har chansen att bli en del av SeKeLs 

styrelse eller utskottsverksamhet efter årsskiftet. Det är nämligen 

dags för nya studenter att ta över och styra SeKeL-skutan in i nästa 

årtusende. 

Medan drömmarna förhoppningsvis 

utvecklas till realistiska planer 

föreslår jag en stilla fikapaus på ett 

lämpligt kafé, med Kultingen som 

lektyr i höstmörkret. 

Ulrika Hedquist, 

redaktör 

2 Kultingen • nr 5 hösten 1999 

FOTO: IDA MOBERG

n Suck. Pust. Stön. 

Hur ofta hör man inte människor runt omkring sig 

klaga på saker och ting som de inte håller med om 

eller är missnöjda med? Och hur ofta tänker man 

inte själv på vad som skulle kunna fixas här eller 

ändras på där? Rätt ofta, tycker jag. Visserligen ska 

jag inte glömma allt som vi också tänker på som är 

bra och som man är nöjd med, men det är faktiskt 

inte det som den här sidan ska handla om idag. Nej. 

För vi ska prata om missnöje och hur man hanterar 

det. 

FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN stod jag i den långa kön 

till restaurangen i Zenit. Framför mig trampades det 

otåligt med fötter medan det kommenterades om 

för mycket folk, för höga priser och för lite utbud av 

mat. När jag sedan gick in i D-huset hörde jag ett 

sällskap som satt bland borden i entrén prata om 

hur kalt det är på väggarna och hur korridorernas 

vithet förflyttar en till sjukhusmiljö. 

JAG TROR ATT om alla tänkte efter skulle de nog 

kunna komma på ett par saker som de vill ändra på 

eller som de funderar över om, runt och kring 

universitetet i allmänhet och D-huset i synnerhet. 

Frågan blir då: om alla har sådana tankar, varför gör 

majoriteten av studenterna inget åt dem? Varför lida 

i det tysta? Varför bara prata med sina vänner om 

sådant som man borde hitta den ansvarige för och 

basunera ut sina åsikter för? 

DET KAN I OCH FÖR SIG vara svårt att veta var man 

ska vända sig med sina funderingar. 

Men! Som student har man faktiskt betalat sin 

kåravgift, vilket medför att man äger en andel av 

Kårservice. Studenterna har, tro det eller ej, en hel 

del de kan säga till om. Kåren, StuFF, är också måna 

om att studenterna trivs och känner sig delaktiga i 

sitt studieliv. Även vi i SeKeL styrelse finns till för 

våra medlemmar och arbetar för er, för att ni ska 

vara nöjda med er tid vid Linköpings universitet. 

Vad det hela går ut på är att vi som studenter inte är 

passiva ansiktslösa flockar som fållas in i klassrum- 

ORDFÖRANDEN HAR ORDET 

SKRIK SÅ DET HÖRS!!! 

men, förväntas vara tysta och acceptera saker som 

de är! Även om så vore fallet, så skulle ju det bara 

vara ytterligare en anledning att göra sin röst hörd, 

eller hur? Vi kan och bör säga till om det som inte 

fungerar bra, vare sig det handlar om utbildningen, 

lokalerna eller maten i Partenas restauranger. För 

utan studenterna skulle de själva inte behövas. Utan 

oss skulle det inte finnas ett universitet att ändra på. 

MED ANDRA ORD är det så att om man säger till om 

det som man inte är nöjd med och försöker åstadkomma 

ändringar så talar man med all säkerhet inte 

endast för sig själv, utan för en hel grupp som bara 

inte har pratat högt nog eller i rätt riktning. På så sätt 

gör man många en tjänst om man vill och vågar 

uttrycka sig. Och det kan ju aldrig vara fel. Alltså: Ta 

plats. Skrik och tjata tills någon hör er! n 

Eder Ordförande, 

Klara Pettersson 


Kultingen • nr 5 hösten 1999 3

SeKeL 

>>Styrelsen informerar 

Eftersom alla styrelsemedlemmar inte kunde presentera sig i 

förra numret av Kultingen (p g a att undertecknad är lite förvirrad 

emellanåt) så kommer här en liten självbetraktelse från 

vår, absolut inte bortglömda, festerichef: 

Jag heter Sara-Johanna Jangbrand och 

är styrelsens yngsta medlem. Min 

post är festerichef, vilket innebär att 

jag ansvarar för SeKeLs festeri - 

sKVaLp. Det är sKVaLp som anordnar 

festerna under terminerna, 

vilka vi gärna, gärna vill att ni är med 

på såklart! Jag läser KVB och är 

dessutom en glad hundägare till 

"SeKeLvovven" Hanni som var med 

på förra styrelsebilden. 

Sen sist har styrelsen varit i full fart med att koka soppa till 

den middag som vi ordnade, den 13 oktober på Skåland, för 

alla aktiva inom SeKeL som tack för att de lägger ner tid och 

engagemang på att hjälpa till med att upprätthålla sektionens 


verksamhet. Middagen blev en (i mitt tycke) mycket munter 

och trevlig tillställning, vilken avnjöts i glatt sällskap med, 

förutom höstsoppa, hembakat bröd och en mängd olika 

pajer på menyn. 

För tillfället håller en mailinglista på att upprättas och det går 

alldeles utmärkt att anmäla sig till den via vår hemsida, 

adressen till den är, som vanligt: www.stuff.liu.se/sekel. 

Annars kan ni kontakta oss på expeditionstid, som alltid, 

tisdagar mellan 12-13 utanför biblioteket i D-huset. Vi tycker 

om åsikter från allt som vi gör bra och saker som vi gör 

mindre bra, till vad som kan förbättras och förändras. 

Dessutom är det alltid roligt med en pratstund och lite 

trevligt sällskap. 

SEKELS STYRELSE 

GENOM INFO- OCH KULTURANSVARIGE 

HELEN WIMAN 

Så var det över för den här gången… 

En uttröttad fadder så sliten 

Låg i gräset rätt trött nu på spriten 

Han filosoferade som så, 

Utan att sig själv riktigt förstå 

"Nästa år gör jag gärna om skiten" 

JOHAN - SKVALPERIST OCH FADDER 

Dikttävling! 

Vill du få ett superroligt år i sKVaLp-2000? 

Okej, så här är det tänkt… 

sKVaLp har ett litet problem: Vi ligger inte i fas med många av 

universitets övriga festerier, mestadels TekFaks. sKVaLp skiftar 

nämligen festeri vid årsskiftet till skillnad från de övriga som 

skiftar i maj och går på vid höstterminens början. 

VAD SKAPAR DÅ DETTA FÖR PROBLEM KAN MAN UNDRA? Jo, det 

ska jag tala om: 

Samarbetet blir väldigt svårt eftersom vi i sKVaLp sitter med två 

olika festerier, när vi går på har de flesta redan varit festerister i 

ett halvår och har redan kontakter, när vi sedan har suttit ett 

halvår och börjat komma in i "svängen" så kommer det nya 

festerister, och innan vi riktigt hinner lära känna dem så ska vi gå 

av. Aj aj kan man säga. 

SÅ HUR SKA VI LÖSA DET HÄR DÅ KAN MAN UNDRA? Jo, det ska jag 

tala om: 

I nuvarande sKVaLp (som för övrigt är ootroligt bra) finns det 

ca 5 stycken som är villiga att sitta kvar till maj, så att det nya 

sKVaLp kan gå på där istället och därmed eliminera problemet. 

sKVaLp 

- eriets alldeles 

egna sida 

Skriv den bästa sKVaLp-dikten du bara kan komma på och 

lämna in den i Kultingens brevlåda ganska så snart, (typ innan 

nästa kulting kommer ut). 

Enväldig och ytterst smickerkänslig jury är sKvaLp-99. 

(Fri tolkning av ordet sKvaLp är tillåtet men sKVaLperiet vet 

bäst hur ordet ska tolkas och kommer utgå från detta i bedömningen.) 

LYCKA TILL! 

PALLEN-99 

En pallen-kaptens anteckningar... 

SÖNDAG 26 SEPTEMBER 

Som kapten på den tilltänkta Pallen-båten känner jag en lätt panikkänsla sprida sig i 

kroppen. Var ska jag få ihop sju matroser dumdristiga nog att slänga ut 500 pix för 

att bli förnedrade av TekFak och förmodligen också drunkna i Stångån på köpet?! 

Nedräkningen till lagsläppet har börjat, det är nu bara timmar kvar… 

MÅNDAG 27 SEPTEMBER 

JAAAA!!!! Vi fick vara med och leka och ett helt lag har jag också lyckats få ihop! En 

del halta och lytta, någon fusk-filfakare men ett lag är det i alla fall. Humöret är på 

topp! 

TISDAG 28 SEPTEMBER 

Första mötet har nu ägt rum. Det märks tydligt att den kvinnliga halvan i laget 

kommer att få stå för dekorationerna: "Bara ni inte kommer i närheten av båten!!" 

Det topphemliga projektet börjar ta form - på papperet - men var ska vi få materialet 

ifrån? 

Är det någon som har fixat årproblemet? 

SÖNDAG 3 OKTOBER 

Nu ska här byggas Pallen-båt! Gripen har sponsrat oss med det hemliga vapnet 

- supersnabba tunnor och snälle Weine på PEAB har gett oss allt vi behöver i 

byggmaterial. GO SPONSORER! 

Vissa delar av laget har under natten jobbat stenhårt med så kallad industrispionage, 

nu finns det inget som kan komma mellan SeKeLs LoveBoat och den hägrande 

pallen med 297 liter öl. 

Magarna fylls av nyöppnade, underbara MacDonalds i allas vårt Ryd. 

Men är det ingen som vet hur vi ska göra åror? 

MÅNDAG 4 OKTOBER 

Såga, såga, lyfta, bära, spika, banka, Big Mac & co, spika, tänka, räkna, ändra, såga… 

Åror?? 

TISDAG 5 OKTOBER 

Såga, spika, MacFeast & co, banka, köldskador, måla, beundra… 

Ursäkta, har någon en bra idé på hur vi ska få oss framåt? 

ONSDAG 6 OKTOBER 

REGN, KATASTROF! Massor av färg på gräset - ingen färg på båten. Bara att börja 

om… 

Ehm, ÅROR?!?! 

TORSDAG 7 OKTOBER 

Nu börjar det hårdaste arbetet. Förfest… Lagsittning… Matkrig… Kravall… Fulla 

teknologer… Hårt festande… Kidnappning… Utpressning… 

Industrispionage…Vi börjar bli bra på det här! 

PS. dagboken: Har DU några tips på en bra årkonstruktion? DS. 

6 Kultingen • nr 5 hösten 1999

FREDAG 8 OKTOBER 

Med hänsyn till gårdagens bravader träffades vi vid lunchtid vid den konfidentiella 

konstruktionsplatsen. En muskelstärkare i form av MacDonalds och sen var det 

dags att sjösätta skönheten. En handelskraftig matros hade hittat en jättebra lerpöl 

som vi kunde plaska runt i. 

Provturen gick över all förväntan, vi vann över alla vattenloppor men en and (Som 

för övrigt nog var inhyrd av Sexling - han hade nämligen gul och lila tröja på sig.) 

vann träningsheatet genom fusk. Fråga inte vad det var för sorts fusk, det var så 

förnedrande. 

När vi sen har åror också blir vi oslagbara. 

LÖRDAG 9 OKTOBER 

Nu är allvaret här. 09.00 skulle vi träffas vid bygget för finslipning av vår killermachine. 

Efter långa förseningar och diverse bakfylla ( Ett par dumdristiga personer 

trodde att de skulle klara av en festerifest kvällen innan utan men. OJ, så fel de hade!) 

fick vi slutligen ner vår kärlek till tävlingsarenan. 

Tävlingen var hård och jämn och vi var en hårsmån (ca 50m ) från en plats i semifinalen. 

Men vi spred mycket kärlek, så mycket att vi blev något av domarnas favorit. 

Det är säkert! OK, vi hade våra små knep… Men de funkade ju… 

Vi kom, vi såg, vi märktes! Det ser vi som ett framsteg vad gäller SeKeLs framtoning 

och JÖSSES så roligt vi hade det! 

TACK OCH HEJ DAGBOKEN 

/ SJÖRÖVAR-JENNY 


PALLEN-99 


ANSLAGSFEJDEN 

Det har kanske gått många obemärkt förbi, men en het tvist har blossat under den senaste månaden. Det hela 

gäller anslagstavlorna i D-huset. 

Ulrika Hedquist förklarar sin syn på saken i en debattartikel. 

n Humanistiska biblioteket och övriga Hus D har under det 

gångna året renoverats och byggts till. För drygt en månad 

sedan invigdes det nya D-huset. Märkligt nog försvann SeKeLs 

informationstavla i samband med invigningen. 

UTSEENDEMÄSSIGT har Dagny helt klart fått ett lyft, men tyvärr 

gick den naturliga samlingsplatsen D-fiket förlorad när huset 

byggdes om. Till nackdelarna hör också en lätt bisarr tendens i 

fråga om lärosalarnas namn och placering. Det märker den som 

försöker hitta till exempelvis D321 alias Olympos. 

VI SOM HAR VISTATS I D-HUSET i några år minns med ett bitterljuvt 

leende den gamla entrén med biblioteket rakt fram och 

fiket direkt till höger. Där dracks det otaliga koppar kaffe 

medan tentaångest, aktuella föreläsningsämnen, fester och 

annat ventilerades. D-fiket var inget tjusigt ställe - de rangliga 

borden pryddes av små pappdukar och man fick prova om 

stolen höll innan man satte sig - men det var vårt fik, i vårt hus. 

En plats där alla samlades för en pratstund eller en fika. 

JAG SKA INTE VARA EN BAKÅTSTRÄVARE och uppehålla mig vid 

nostalgin. Det nya är ofrånkomligt och även positivt på många 

sätt. Jag ska dock säga något om informationsspridningen som 

Snårskog 

på väggarna 

fungerade överlägset bra i det gamla D-huset jämfört med det 

nya i all sin glans. 

SeKeL-medlemmar möttes i den gamla entrén av SeKeLs 

informationstavla med kungörelser om vad som hände i 

sektionen. Det fanns också stora allmänna anslagstavlor där 

informationen flödade fritt: köpes, säljes, möten, utställningar, 

föreställningar, resor, filmvisningar, bostäder, fester, konserter, 

information från nationer, föreningar och sektioner. All möjlig 

information som inte blev offer för begränsning eller censur 

trängdes på tavlorna. Jag medger att anslagstavlorna var lite 

röriga. Men allt fanns där. Allt detta som är en del av 

studenternas vardagsliv. En förutsättning för att vi inte ska bli 

avskurna från det som händer är att information är lättillgänglig 

för oss. 

OCH AVSKURNA VAR PRECIS VAD VI BLEV när D-huset byggdes 

om. Väggarna var så vita. Så tomma. Efter mycket påtryckningar 

från SeKeLs ordförande sattes äntligen anslagstavlor upp. 

Två stycken. En i biblioteksentrén och en längst ner på väggen 

mot I-huset. Den senare såg jag för första gången idag. Dessa 

anslagstavlor blev snabbt överfulla. Det var som om informationen 

utsvultet hade smugit runt i D-huset och plötsligt såg sin 

chans att sprida sig. Informationsläget stabiliserades något. 

Men det var trångt. Mycket trångt. Och så skedde något 

mystiskt. I samband med invigningen av det nya D-huset 

försvann SeKeLs informationstavla och Kultingens låda för inlämning 

av bidrag. Vid informationstavlan fanns också en pärm 

med styrelsens gamla protokoll samt en låda med blanketter för 

kursutvärdering. Allt var plötsligt borta och styrelsen visste 

ingenting. 

VID NÄRMARE UNDERSÖKNING visade det sig att det var 

Anna-Lena Vejdal på Loke som hade beslutat att SeKeLs 

informationstavla skulle plockas bort. Loke ansvarar för lokaler 


och lärosalar på universitetet. Detta beslut togs och genomfördes 

utan att SeKeLs styrelse meddelades. Under ett telefonsamtal 

uttryckte Vejdal åsikten att SeKeL kunde få tillbaka tavlan 

men att den under inga omständigheter får stå i biblioteksentrén. 

Motiveringen löd: "det ska inte stå en massa krams i biblioteksentrén". 

Vejdal erbjöd SeKeL en plats på Den Enda 

Anslagstavlan i biblioteksentrén mot att styrelsen ansvarar för 

den och plockar bort anslag som inte hör dit. Detta förslag är 

helt acceptabelt under förutsättningen att fler anslagstavlor 

kommer upp. Den anslagstavla som finns räcker nämligen inte åt 

SeKeL och alla andra som vill sätta upp anslag. Och det måste 

finnas utrymme för allmänheten att sprida information. Det är 

av största vikt för oss studenter att få information om exempelvis 

kurslitteratur till salu, bostadserbjudanden, möten och vad 

som händer i de andra sektionerna runt om på universitetet. 

Vejdal svarade med en hänvisning till en anslagstavla på fjärde 

våningen i D-huset och en i det kapprum som förut låg i 

anslutning till D-fiket, men som nu har mist sin centrala 

placering. Här vill jag släppa ett tungt argument: En anslagstavla 

tillhör inte de föremål i omvärlden som söks upp. En anslagstavla 

måste finnas vid en samlingsplats, där människor passerar 

och stannar till i förbigående för att ta till sig information. Ett 

enormt litet antal sektioner, föreningar, nationer och privat- 

GAMLA CAFÉ D VAR EN TREVLIG SAMLINGSPLATS fylld av 

atmosfär och det är alltid tråkigt när sådana går ur tiden. 

Förhoppningsvis kommer nya hus D, Café Zenit och huset som 

byggs på andra sidan Corson att få samma eftermäle en gång i 

framtiden. 

Inför invigningen av det nya komplexet, som D huset ingår i, 

den 17 september rensade vi i entrén, det är sant. Den dagen 

skulle minst 500 personer vistas i entrén i samband med 

festligheterna, studenterna var också inbjudna. Bland de saker 

som flyttades var SeKeL:s informationstavla. Ulrika har citerat 

Kultingen • nr 5 hösten 1999 9 

HET 

personer vill sätta upp anslag på en avlägsen anslagstavla som 

måste sökas upp. Alla informationsspridare vill ha sina anslag på 

en central, lättillgänglig plats. I dagsläget finns det ett stort 

behov av fler anslagstavlor i biblioteksentrén och Café D, vilka 

är samlingsplatserna i det nya D-huset. 

SEKELS INFORMATIONSTAVLA är nu tillbaka i biblioteksentrén. 

Det krävdes telefonsamtal till tre olika personer för att 

få reda på var tavlan befann sig och hur SeKeL kunde få 

tillbaka den. Varför får den då inte stå i entrén? Tavlan kan 

knappast ses som ett hinder eftersom den inte tar mer plats än 

en stol, och stolar finns det ju gott om utspritt i entrén. 

Möjligtvis är den en brandfara, men då gäller samma sak för 

stolarna och borden, för att inte tala om alla böcker i biblioteket. 

Kanske är det helt enkelt så att tavlan och Kultingens låda anses 

som estetiskt icke tilltalande. Om det är så att SeKeLs föremål 

inte passar in i D-husets övriga interiör ber jag Loke att införskaffa 

nya. Sektionen har nämligen inte möjlighet att lägga ut 

pengar på en ny tavla eller ens en låda. Styrelsen, utskotten och 

Kultingens redaktion arbetar så gott vi kan för att upprätthålla 

SeKeLs tradition som en levande och aktiv sektion, trots 

begränsade ekonomiska medel. Arbetet vi gör är helt ideellt. 

JAG SKULLE ÖNSKA att man från Lokes sida ville lyssna på vad 

studenterna har att säga i fråga om hur det ska se ut i D-huset. 

Kanske har vi ideér och förslag som är praktiskt ogenomförbara 

på grund av faktorer som vi inte är medvetna om. Men kanske 

har vi också goda förslag som kan accepteras av båda parter. Jag 

anser att en mer öppen dialog mellan studenter och beslutande 

organ skulle leda till en förbättring i universitetslivet utanför 

lärosalarna. 

Anna-Lena Vejdal, planeringsansvarig för lärosalar på Loke, har fått chansen att svara på detta inlägg och 

skriver:

DEBATT 

mig i sitt inlägg och det är att förmoda att det är så Ulrika har 

uppfattat mitt budskap men det är inte mina ord. 

UNIVERSITETET ÄR EN ARBETSPLATS för studenter, lärare och 

annan personal. Miljö liksom säkerhet är viktigt för alla som 

vistas i ett hus. Entréerna är mötesplatser, husets ansikte och 

dessutom utrymningsväg. Det ställer ett antal krav på utformning 

och inredning. Det är också vår uppfattning att merparten 

av LiU:s studenter hellre ser träden i skogen än upptejpade på 

dörrar, fönster, pelare och väggar på universitetet. 

Låt mig få berätta lite om anslagstavlor och studentytor i 

D-huset. 

MÅLET MED ANSLAGSTAVLORNA är att ge kårer, sektioner, 

nationer och studentföreningar plats att annonsera med 

affischer och anslag. Vi erbjuder därför iordningställda platser 

med skyltade anslagstavlor som ansvarig person sköter. 

Sedan en tid finns den nya anslagstavlan uppsatt på väggen i 

studentytan i entréhallen i hus D. Tavlan är avsedd för information 

från Kårer och sektioner vid LiU till studenter vid LiU 

och en överenskommelse är gjord med SEKEL:s ordförande 

om att SEKEL får ta merparten av den tavlan för sektionens 

information mot att sektionen tar på sig ansvaret för att tavlan 

sköts. Ovanför tavlan finns så kallade infobubblor som kan 

bokas på AV-service i C-huset för annonsering av studenternas 

evenemang. Likadana bubblor finns också ovanför den andra 

tavlan, bredvid entrén, som är avsedd för Kultur vid Linköpings 

universitet. SEKEL får, efter framförd begäran från SEKEL:s 

ordförande, ha informationstavlan kvar i anslutning till entrén 

under ytterligare en tid tills att den stora anslagstavlan fungerar 

fullt ut. 

På plan 4 finns en möblerad studentyta med en underbar utsikt 

och mycket ljus. På väggen finns en anslagstavla avsedd för 

studenternas annonsering av arbetsmarknadskontaktarrangemang 

och en för Nationer och studentföreningar. 

Villkoren är att den förening som vill ha en anslagstavla också 

får ta ansvar för att den sköts. På plan 4 finns 8 grupprum som 

studenterna fritt får använda för studier när dom inte är bokade 

för undervisning. På plan 3 finns 5 grupprum och 2 lärosalar 

som kan disponeras på samma sätt. Vi vill skapa mötesplatser i 

husen, där det känns naturligt att mötas eller studera och vi tror 

att information på sådana platser är en del av den positiva 

miljön. 

VI VÄLKOMNAR EN ÖPPEN DIALOG med studenterna i vårt arbete 

med läromiljöerna på LiU och mysteriet med den försvunna 

informationstavlan har öppnat ytterligare en kommunikationsväg. 

10 Kultingen • nr 5 hösten 1999 

----- 

ANNA-LENA VEJDAL ÅTERGER också de bakomliggande orsakerna 

till den nya utformningen av anslagsplatserna. Målet är att 

alla passager skall vara fria från lösa föremål. Detta bland annat 

för att blinda och handikappade lättare skall kunna ta sig fram, 

men också för att det skall vara lätt att utrymma vid till exempel 

brand. Vidare har glasväggen in mot biblioteket konstruerats 

som den gjorts för att man skall kunna se in i biblioteket, vilket 

inte är fallet om det står saker framför glasväggen. Allt detta har 

alltså gjort att man funnit det bäst att endast ha väggfasta 

anslagstavlor. Det finns, berättar Vejdal, ett begränsat antal ytor 

där anslagstavlor kan sättas upp, beroende på väggarnas 

placering. Därför vill man endast ha en anslagstavla i anslutning 

till entrén. Dagens studenter är vana att söka upp den 

information de behöver, därför är det inte nödvändigt att alla 

informationstavlor skall sitta vid entrén. 

PÅ FRÅGAN OM DET INTE FINNS RISK att viktig information 

"drunknar" bland färgglada reklamaffischer om allting skall 

sitta på samma tavla svarar Vejdal att det tycktes fungera bra i 

gamla D-huset, där det endast fanns en tavla. Det handlar bara 

om att ha struktur, hävdar hon. SeKeL:s styrelse och 

utbildningsbevakare skulle t.ex. kunna ha sina papper i väggfasta 

klämmor eller eventuellt lådor i anslutning till den fasta 

anslagstavlan. 

LOKE FÖRSÖKER SE till den totala miljön för studenterna på 

längre sikt, säger Vejdal, och lovar att de gärna samverkar med 

studenter i sådana här frågor. Hon säger att hon erbjudit 

SeKeL:s styrelse att de ska få hjälpa till i utformningen av 

anslagsplatserna men att de då också själva får se till att de hålls 

efter. Hon hoppas på gott samarbete även i fortsättningen. 

FRAMTIDEN FÅR VÄL UTVISA hur det går, och om det går att 

finna en lösning som både studenter och planeringsansvariga 

kan känna sig nöjda med. n 

STEFAN VENTURA 

FOTO: ULRIKA HEDQUIST

Teaterhöst 

n När vindarna blåser åt alla håll samtidigt (vilket jag faktiskt 

inte trodde var möjligt, men tji fick jag) och cykeln knappt rör på 

sig, kan det vara skönt att unna sig en busstur och åka ner på stan 

och se på lite teater. Själv var jag och såg Brechts I städernas 

djungel i fredags; en betydligt angenämare upplevelse än den film 

som jag sedan såg när jag kom hem senare på kvällen, nämligen 

The Shining. Jag låg sömnlös halva natten övertygad om att någon 

i korridoren skulle bli galen och komma och hugga sönder mig 

med sin yxa. 

NÅJA, I ALLA FALL HAR nu I städernas djungel kört sin sista föreställning, 

och för er som missat den har ni fortfarande chans att se 

den på Stora Scenen i Norrköping fr.o.m. vecka 44, i november 

alltså. En mycket bra föreställning tyckte jag själv. 

I LINKÖPING har Ibsens Ett dockhem snart premiär på Stora 

Scenen, den 29 oktober, och går sen vecka 44 t.o.m. vecka 47. 

Regissören Torbjörn Astner har placerat detta 1800-tals drama i 

svenskt 50-tal och för oss som snart befinner oss i 2000-talet 

känns väl äktenskapliga kriser mer aktuellt än någonsin? 

FÖR MUSIKALSUGNA kommer en "skandinavienpremiär" i vinter: 

musikalen Jekyll and Hyde, som har spelat för fulla hus på 

Broadway och nu är det dags för Östergötland. Premiären äger 

rum på Stora Scenen i Linköping den 17 december. Om ni inte 

orkar vänta till dess så hittar man hela ensemblen på Soppteatern 

den tolfte november under titeln Musikalsoppa (soppan som 

serveras är svampsoppa). På soppteatern hittar vi också en 

mängd andra föreställningar, allt från Shakespeare till trollkarlar, 

säsongen avslutas med Nobelsoppa där skådespelare från 

Östgötateatern presenterar årets Nobelpristagare i litteratur, 

Günter Grass, till smakerna av Gulaschsoppa. 

FÖR OSS STUDENTER kanske StudentSpexets 20 års jubileum 

känns mer aktuellt, den 20 november har detta spex premiär på 

Forumteatern. Detta är ett "mikrospex" på två timmar med mest 

gamla skådespelare och går under titeln Trafalgar eller En dubbel 

halv-Nelson. För premiären av spex-2000 får vi vänta till den 12 

februari. 

HOPPAS NI HITTAR NÅGOT BRA på scenerna i höstmörkret, om 

inte får ni vänta till våren då Katharsis sätter upp en hel del 

spännande projekt. Hare bra! n 

ANNIKA HAGSTRÖM 

LOKALTEATER 



KAFFEKULTUR 

Kaffedrickande 

Goda scones på Berget 

n Tycker ni som vi på Kultingredaktionen att utbudet av kaféer 

här i stan är lite snålt tilltaget? Jag gav mig i alla fall ut för att 

utföra mitt lilla uppdrag: att fika runt lite på stan och delge er av 

mina erfarenheter av kaffestugornas kaffe, kakor, mackor, 

personal med mera. Tillsammans med min lika kaffesugna 

kompis Petra drack jag kaffe och pratade strunt på fyra av 

stadens kaféer. 

Café Gyllen 

Först begav vi oss till Gyllengallerian och fikade på Café Gyllen. 

Kanske valde vi fel dag för lite lugnt kaffedrickande. Lördag 

förmiddag då alla mammor och pappor valt att ta med sina barn 

ut på stan för lite saft och bullar. Vi hittade dock lite plats att slå 

oss ned på i den rökfria avdelningen. Vilken tur! Beställde gjorde 

vi av trevlig, fastän lite stressad personal. De hade dock inte 

glömt leendet. Vi tittade runt bland priserna och bestämde oss 

för kaffe och bullar. Prisvärt, fast påtår kostar. Småkakor och 

mackor kändes lite för dyra för våra börsar. Dock stort utbud av 

både det ena och det andra. Här kan man dricka smaksatt kaffe! 

Stämningen var relativt stimmig, mycket familjekafé över det 

hela. Likväl en väldigt varm och skön atmosfär för lite kaffe, te 

och struntprat. 

Café Siesta 

Vid stora torget som många nog vet ligger konsthallen 

Passagen, mittemot ligger ett fik som heter Café Siesta. Dit styrde 

vi våra steg. Här är det självservice och lite mer åt kafeteriahållet. 

Prisvärt dock, men dyrt med påtår. Lite lugnare stämning, 

möjligtvis pensionärsvarning. Något kall och dunkel miljö. 

Läget är väldigt bra, det är nära till det mesta i centrum. 

Café Berget 

Om man ifrån Stora torget går gågatan ner mot Trädgårdstorget 

och svänger höger efter skivbutiken kommer man till Café 

Berget. Det ligger några trappor upp på ett litet, litet berg. 

Härinne kan man riktigt höstmysa en hel dag och känna sig som 

hemma. Det finns olika små rum att fika i. Vi bestämde oss för 

att beställa hembakta scones och dricka en massa te till. Damen 

Fullsatt på Gyllen 


- i 

blåsiga 

Linköping 

Schyssta mackor 

bakom disken var väldigt trevlig och hjälpsam. Hon berättade 

om vilka olika marmelader man fick till sconsen och pratade på 

om lite allt möjligt. Här satt vi länge och prövade plommonmarmelad, 

jorgubbsmarmelad, aprikosmarmelad och lite allt 

möjligt. Till detta fick man en hel kanna te var. Mycket prisvärt! 

Här kan man äta mackor, kakor och mat om man så önskar. 

Lanemos 

Vill man inte gå ända ner till stan kan man fika inte långt från 

Flamman. På Västra vägen, nära Vinland ligger ett litet konditori 

som heter Lanemos. Här finns småkakor i mängder och behöver 

man en födelsedagstårta har de massor. Precis före oss kom en 

äldre herre som berättade om alla olika bakelser de hade. Han 

KAFFEKULTUR 

föreslog oss att äta en hel tårta. Nja, vi nöjde oss med varsin 

baguette med grönsaker och skinka med en kopp kaffe till. 

Servitrisen gjorde i ordning våra mackor efter att vi hade beställt 

vilket ger många pluspoäng. För då kan man be om mackor utan 

ost och smör! Det är oftast mycket fräschare när de gör så. 

Mycket prisvärt, och påtår ingick så vi tutade väl i oss en tre 

koppar var. Det är en riktig farmorkänsla över konditoriet med 

dess inredning i gammeldags stil. Det bästa av allt, de har kokoskakor! 

Såna som mamma gjorde när jag fyllde år som liten. n 

Siesta - nära till det mesta 

SOFIA SKOOG 

- NUMERA SEKELS KAFFEEXPERT?? 



PORTRÄTT 

n Att gå upp 7.00 en måndagsmorgon känns i vanliga fall som 

ren tortyr, men om det är Dick som föreläser försvinner 

måndagströttheten snabbt. 

Att intervjua Dick var väldigt intressant, nästan för intressant 

vilket medförde att mina anteckningar blev tämligen bristfälliga. 

Detta blev ett problem, så jag har valt att inte försöka återge 

Dicks exakta formuleringar utan i stället intervjuat mig själv om 

vad jag fick reda på under min alldeles för korta intervju med 

honom. 

Marcus, vad sa Dick att han sysslat med innan han kom till 

Linköping? 

Jag är glad att du ställde den frågan Marcus och jag ska med 

glädje besvara den. Dick är väldigt berest och har bland annat 

rest kors och tvärs över USA och Asien. Han berättade om hur 

han i Tibet fick bete sig som en religiös pilgrim för att kunna 

besöka vissa platser. 

Han har studerat historia och arkeologi, undervisat på flera 

ställen och arbetat med Nationalencyklopedien. 

Varför kom Dick till just Linköping? 

Han blev erbjuden en fast tjänst här och den tog han. Han tycker 

jättebra om enheten där han jobbar även om han skulle vilja 

ha färre föreläsningstimmar. 

Vad sa Dick att han gör på sin fritid? 

Den lilla fritid han har (han kan undervisa upp till tio timmar en 

vardag) använder han mestadels till att skriva recensioner av 

böcker för tidningar och till att skriva på sina egna böcker. Han 

önskar att han hade mer tid att koppla av vilket innebär att baka 

kakor, se på film och att läsa böcker som han själv valt, inte 

böcker som ska recenseras. 

Dick Harrison är lektor i historia vid Linköpings universitet 

och en produktiv författare, elva böcker hittills. Som föreläsare 

uppvisar Dick en närmast gränslös entusiasm för sitt 

område. Hans föreläsningar präglas av stor sakkunskap 

men också av en värme och humor som gör dem till rena 

njutningen. 

Utan hornhjälm i Tibet 

- Moby Dick i historiens hav 

Text: Marcus Blomberg 

Frågade du Dick hur han hunnit med att skriva så många 

böcker? 

Ja, det gjorde jag. 

Vad svarade han på det? 

Han sa att hans arbete på Nationalencyklopedien lärt honom att 

skriva på beställning, att kunna växla stil och att hålla deadlines. 

Han anser att författande är ett hantverk och att med träning 

blir man bättre och effektivare. Dick tror att det är många som 

betraktar sina böcker som konst, även i akademikerkretsar, och 

att de därför är för självkritiska för att kunna skriva effektivt 

(snabbt). Om fler författare såg sig som hantverkare skulle de 

kunna producera betydligt fler böcker utan att kvalitén skulle bli 

märkbart lidande. Han får stor tillfredsställelse av att skriva 

böcker då det har blivit mycket lättare med träning. Den första 

boken (hans avhandling) var jobbigast, men sedan dess har det 

blivit mindre och mindre jobbigt och därmed mer och mer tillfredsställande. 

Andra orsaker till sin stora produktion av böcker anger han vara 

avsaknaden av familj och det faktum att han doktorerade tidigt. 

När man pratar om Dicks böcker lyser det av stolthet i ögonen 

på honom och han kan knappt hindra sig från att prata om dem. 

Då jag intervjuade honom på hans lunchrast gjorde tyvärr tidsbristen 

en genomgång av dessa omöjlig. 

Frågade du honom om hans föreläsningar? 

Ja, det gjorde jag faktiskt. Vilka bra frågor du ställer. Dick behöver 

inte förbereda sig inför föreläsningar eftersom det han ska 

lära ut sitter i ryggmärgen. 

Han kan inte uttala sig direkt om sin föreläsningsstil men tror 

att den har utvecklats som en motreaktion mot dåliga föreläsare 

som han själv har haft (ironiskt att man ska vara tacksam för 


dåliga föreläsare, för att dessa har skapat en bra). Han tycker 

mycket om att föreläsa och det är viktigt för honom att känna att 

föreläsningarna är bra. 

Har han någon favoritförfattare? 

Ingen specifik, men han tycker om Walter Scott och Jules Verne 

såväl som vanliga deckare. Han hinner dock mycket sällan läsa 

numera. 

När man pratar om Dick Harrison är det närmast oundvikligt 

att komma in på humor, vad tycker Dick själv är 

roligt? 

Han är ett stort Monty Python-fan och tycker om i stort sett allt 

de gjort, inklusive deras Flying Circus-avsnitt på tyska. Han 

tycker även att 70-talets MAD var väldigt roliga. Däremot ogillar 

han starkt svenska situationskomedier. 

Fick du reda på vad 

SNABBFAKTA 

som gör honom 

Namn: Dick Harrison 

glad respektive led- 

Ålder: 33 

sen? 

Han blir glad när han 

Civilstånd: Ogift 

får uppskattning för 

Bor: I Berga i Linköping 

sina böcker och föreläsningar, 

och när 

Hemstad: Staffanstorp 

han får erkännande 

för sin kompetens 

och effektivitet. Motsatsen till detta gör honom ledsen. Ett 

exempel var en jobbintervju där man tagit för givet att Dicks 

böcker inte var något att ha eftersom det ansågs osannolikt att 

någon skulle kunna skriva så många böcker om olika ämnen och 

ha gjort det bra. Därför hade intervjuaren inte läst någon av 

dem och det gjorde Dick ont. Det är viktigt för honom att man 

tar hans böcker på allvar och inte avfärdar dem. 

Dicks framtid? 

Han tänker inte så mycket på framtiden, men anser att den höga 

arbetsbelastning han har nu måste minska om han inte ska få ett 

alltför kort liv. 

Frågade du varför vikingarna inte hade hornhjälmar? 

Ja, och döm om min förvåning när den milt sagt oseriösa frågan 

visade sig ha ett seriöst svar. Dick hävdar nämligen att hornhjälmar 

ger för stor träffyta för att vara praktiska i strid. 

Motståndaren kan även häkta fast sitt vapen i hornen och ställa 

till det för hornhjälmsbäraren. 

PORTRÄTT 

Kan du säga något för att avrunda det här? 

Javisst. Dick Harrison verkar vara en människa vars liv är väldigt 

tätt knutet till hans båda yrken som lektor och författare. Han 

har förmågan att trollbinda sin publik på sina föreläsningar och 

om hans böcker är i närheten av lika bra måste de läsas. Jag uppmanar 

alla att läsa åtminstone någon av hans böcker och jag 

hoppas att ni någon gång får honom som föreläsare! n 

Vi tar böckerna på allvar. Hårt allvar. 


Dick Harrison har nominerats till årets Augustpris för boken 

"I skuggan av Cathay". 

Kultingenredaktionen gratulerar och önskar lycka till! 


FOTO: JUAN NAVAS 

STINA EKBLAD 

Den 11 oktober gav skådespelerskan Stina Ekblad en 

föreställning på Nationernas Hus. Innan hon gick ut på 

scenen fick Juan Navas från Radio Stil en exklusiv pratstund 

med henne. 

n Hej, Stina 

Ekblad. Du är här 

i kväll för att ge en 

föreställning. 

Ja, jag ska göra min 

föreställning av 

Lukasevangeliet här 

på Forumteatern. 

Kan du berätta 

lite om Lukas, 

och vad föreställningenhandlar 

om? 

Den handlar om 

Jesus naturligtvis, 

eftersom det är ett 

av evangelierna som jag berättar rakt upp och ner. Det handlar 

om Jesus ifrån det att han undfångas, att hans mamma får veta 

att hon väntar barn, eller ännu tidigare. Och så fram till uppståndelsen, 

alltså hela berättelsen, Kristus berättelse. Den finns 

ju i fyra olika evangelier i Nya testamentet, och det är alltså 

Lukas version som jag berättar. 

Varför kände du dig dragen till Lukas, och inte någon 

annan av evangelisterna? 

Jag kände mig dragen till särskilt Lukas därför att Markus var 

upptagen redan. Det naturliga när man ska göra en sådan här 

sak, att berätta ett evangelium, är att gå till Markus, eftersom det 

är det äldsta evangeliet, och det kortaste. Det var också det 

evangeliet jag blev tillfrågad att göra av Emmanuelskyrkan i 

Stockholm. Anledningen till att de frågade mig var att en norsk 

skådespelare gjorde just Markusevangeliet, och i Norge var det 

en väldig framgång att göra det från en teaterscen. Och då tyckte 

man att det kanske var en bra idé att göra det också i Sverige. 

Från början när de frågade mig så gällde det Markusevangeliet 

och jag sa ja till det för jag tyckte det var en sådan fantastisk idé, 

och jag såg också föreställningen i Norge, som var helt underbar. 

Jag tyckte så mycket om det här enkla, att man bara närmar 

sig publiken med en berättelse helt enkelt. Det är någonting väldigt 

primitivt i det, ett slags urtillstånd att en människa berättar 

Vägen genom livet 

någonting för andra människor. Det är början till mycket teater. 

Jag blev lockad av den idén, och så är jag ju också väldigt 

tilltalad av evangelierna och tycker att Jesus är en otroligt fascinerande 

gestalt som jag gärna ville fördjupa mig i. 

Men två manliga skådespelare hann först med Markus, och jag 

tänkte att det är kanske lite dumt att komma med ytterligare en 

version. När jag sedan började läsa de andra evangelierna så 

fann jag hos Lukas någonting helt annat, som jag tyckte mycket 

om, nämligen ett slags kvinnlighet. Det tråkiga med Lukas var 

bara att jag var tvungen att göra strykningar i evangeliet, därför 

att det är så långt. Jag ville inte att det skulle vara längre än 

Markusevangeliet, som är två och en halv timma om man berättar 

det rakt upp och ner. Så då gjorde jag tillsammans med min 

regissör och en präst i Emmanuelskyrkan strykningar.. 

Är religion viktigt för dig som person? 

Ja det är det. 

Jag läste i kyrkans tidning där du säger att Jesus vägar är 

alla människors vägar. 

Kan du berätta lite om vad du menar med det? 

Jag tycker att man kan se evangelieberättelsen som berättelsen 

om människan. Varje människa föds som ett Jesusbarn. Varje 

människa är fantastisk. En bärare av ljus. Man kan på något sätt 

dra en parallell till människans väg om man följer Kristi väg. 

Man får först saker. Man får ungdom, man får hälsa, kanske 

skönhet, ett yrke, man får utbildning och familj. Men så småningom 

börjar allt det där tas ifrån en, den ena saken efter den 

andra. Och man måste acceptera detta, att vägen till ett fullvärdigt 

liv inte bara är att få hela tiden, utan också att ge och att 

offra. Och kanske att lida också. 

Man kan på något vis se Jesus-jaget i alla människor. Till exempel 

barnet som växer upp och får, och som måste ge, och som 

måste, bildligt talat, upp och hänga på sitt kors innan man kan 

nå insikt, den verkliga insikten om vad livet är bortom allt det 

ytliga och bortom allt det som vi ser. Evangeliet kan uppfattas 

som en sorts bildlig inspirationskälla. Så har i alla fall jag känt 

det. Det är inte bara berättelsen om den märkvärdige Kristus, 

utan också berättelsen om det märkvärdiga Kristus-jaget i alla 

människor. 

Tycker du att detta är ett bra sätt att framföra Jesus och 

Bibeln? Genom teater? 

Ja man kan inte kalla det teater. Jag har ju bara lärt mig det utantill. 

Jag berättar det och det tycker jag är ett väldigt bra sätt att 

framföra evangeliet på, eftersom det från början var muntligt. 


Det känner man när man läser det: att det är ett osofistikerat, 

rakt och torftigt språk. Det är inte någon som har satt sig och 

skrivit ner det vackert och ciselerat, som till exempel Psaltaren 

och Höga visan som ju är poesi. Men det här är inte det. Det är 

muntliga berättelser och därför passar de väldigt bra att berättas. 

Det finns väldigt lite adjektiv, väldigt få ord över huvud taget. 

Om man skulle räkna de verb som förekommer i evangeliet får 

man bara få ihop en handfull. Det är gick och kom och såg och 

sa, sedan är det inte så mycket mer. Man känner den berättande, 

talspråkliga pulsen väldigt väl. 

Har du planer på att framföra Lukasevangeliet igen, nu 

efter Linköping? 

Ja jag har planer på att framföra Lukas under hela år 2000 eftersom 

det är tack vare Jesus vi firar att det är år tvåtusen nästa år. 

Och då tycker jag att det passar bra som en födelsedagshälsning 

till honom. Så jag håller det kvar på min personliga repertoar, så 

att säga, åtminstone nästa år, eftersom det finns så stort intresse 

för det, och stor efterfrågan. Men jag kommer inte att kunna 

spela Lukasevangeliet regelbundet eftersom jag också jobbar 

med annat, men i mån av tid har jag tänkt mig att det ska vara 

med nästa år. 

n Här sitter jag, på en bänk utanför National Gallery of Ireland, 

i blomman av min ungdom och väntande på att dörrarna ska 

slås upp. Till vad? Om jag ser mig omkring verkar det inte direkt 

lovande: några pensionärer, ett par amerikaner och en konstnörd 

med märklig frisyr och plirande ögon. Varför är jag här? 

Inte är det för en fördjupad och pirrande konstupplevelse i alla 

fall, för jag tror inte på sådana. Gallerier gör mig på sin höjd 

trött i ögonen, kanske lite stel i nacken också. Vill jag se konst 

går jag tillbaka ut på gatan och fascineras av hötorgskonsten 

som försäljs kring Merrion Green på söndagarna. Det är söndag, 

men jag sitter kvar. Och väntar. 

MÄNNISKORNA OMKRING MIG börjar bli otåliga, men jag är lugn. 

Om jag hade haft min klocka kanske jag hade blivit lite rastlös, 

men på något sätt tror jag inte det hade förändrat min sinnesro. 

Det spelar liksom ingen roll om jag sitter här en timme eller fem 

minuter, jag vet nämligen fortfarande inte riktigt varför jag är 

här. Jag kunde legat på sängen eller på soffan, berikande mitt liv 

UTRIKESKORRESPONDENTEN 

Du sa att du håller på med annat. Just nu är du i 

Stockholm. 

Ja, vi spelar Tre systrar av Anton Tjechov på Dramaten. 

Hur går det? 

Det går bra. Vi har utsålt och vi har en bra och intressant 

föreställning som man nog kan diskutera. 

Förutom Tre systrar är du bioaktuell nästa höst. 

Ja just det, jag är med i Jan Troells film som antagligen kommer 

heta Så vit som snö. Det är en film om Elsa Andersson, den första 

kvinnliga avatrisen, som dog i sitt tredje eller fjärde fallskärmshopp, 

24 år gammal. Jag spelar Elsas styvmor. 

Då vill jag tacka dig så mycket. Jag vet att du har mycket 

att göra i kväll. 

Ja, jag ska ta och värma upp för föreställningen nu. n 

Kultingens redaktion vill tacka Radio Stil för 

att vi fick tillgång till intervjun. 

Texten är skriven och redigerad 

av Ulrika Hedquist. 

Och jag som inte ens är intresserad av konst 

med populärkultur, sånt som jag tycker riktigt mycket om: 

TV, science fiction, musik. Men, det är inte ett alternativ idag. På 

något sätt är det rätt att vara här, just nu. 

Mannen med nyckeln har gjort sitt nu och alla de förut väntande 

strömmar in, utom jag. Jag har inte bråttom, trots att galleriet 

nog är stort och Johan kommer att pika mig om jag kommer för 

sent. Det är bara bra om jag håller ut på det några minuter till, 

för jag kommer kanske inte att tycka om tavlorna, trots att de är 

målade av någon berömdhet. Det blir kanske så att jag blir 

sittande här ute, fötrollad av höstlövens dans kring en staty, och 

inte alls berikar mitt konstliv. "Vansinne, när han har chansen" 

säger du kanske till dig själv, men jag säger istället: kanske är tavlan 

vacker, men den är blek jämfört med asfalten jag ser här ute. 

Om jag går in, så gör jag det för att uppskatta livet här ute mer 

när jag kommer tillbaka ut igen. n 

MAGNUS PERSSON, Kultingens utrikeskorrespondent i Dublin 


THINGS I KNOW ABOUT... 

William Le Q ueux 


...LE QUEUX 

- The Master of Mystery 

n Låt oss ett ögonblick begrunda 

William Le Queux' tredje roman, Zoraïda. 

A Romance of the Harem and the Great 

Sahara (1895). Det är en halsbrytande 

historia där överfall, mord, självmord, 

mordförsök, tortyr med en giftorm som 

redskap, attentat, bedrägeri, förräderi, en 

halshuggning, en skattjakt, ett exotiskt 

kärleksförhållande till en femme fatale 

som är ett rövarebands maskot, haremsscener, 

dekadent erotik, magiska föremål, 

ockultistiska seanser, hypnos, jakter i 

katakomber, hemliga sammansvärjningar, 

enleveringar, eldsvådor, maktmissbruk, 

utpressning, kolonialpolitiska 

machinationer, m.m. m.m. ingår som ingredienser. 

Även med viktorianska mått 

mätt är det en komprimerad anrättning, 

med sitt överdåd av äventyrsberättelsens 

standardmotiv. Vem var då denne 

märklige författare, som i sin tredje 

roman tycks ha tömt hela sitt fyrverkeriförråd 

och inkluderat lika många 

händelser och ingredienser som man 

normalt finner i ett halvdussin äventyrsromaner? 

Bakgrund 

William Tufnell Le Queux (1864-1927) 

föddes i en fransk familj med anglofila 

traditioner - fadern hade samma förnamn. 

Han utbildades bl.a. i London och 

Paris, och efter att ha givit upp en 

gryende karriär som konstnär och lyriker 

i Quartier Latin började han på 1880-talet 

en bana som (franskspråkig) journalist i 

Paris. Han sadlade dock snart om till en 

(engelskspråkig) tidningsverksamhet i 

London som ledde till att han blev 

utrikesredaktör för The Globe 1891-93. 

En resa i Ryssland 1890 resulterade - 

förutom i en artikelserie för The Times - i 

debutromanen Guilty Bonds (1890; sv. 

övers.: Brottsliga bojor, 1899), ett 

pionjärverk inom konspirations- 

berättelsen (mer om denna subgenre 

nedan). Från 1893 gick han över till 

freelancejournalistik och ägnade sig i 

större omfattning åt sitt skönlitterära 

författarskap. Att han ingalunda bränt allt 

sitt krut i den inledningsvis nämnda 

Zoraïda visade han under de följande tre 

decennierna, som resulterade i närmare 

200 titlar på bokmarknaden, så gott som 

samtliga (utom en nyckelroman med 

självbiografiskt material, en "självbiografi": 

Things I Know about Kings, 

Celebrities and Crooks, 1923; sv. övers.: Sett 

och hört om konungar, ryktbarheter och 

skälmar, 1924, och två reseguider om 

Schweiz) novellsamlingar och romaner 

inom thriller-genren: agent-, detektiv-, 

spion- och science fictionberättelser med 

stark dragning åt kärleks- och societetsberättelsen. 

I den mån de över huvud 

taget väckt litteraturhistorikernas uppmärksamhet 

har de - på ett undantag när - 

avfärdats såsom undermåliga. 

Etablerade genren 

I själva verket bör Le Queux för agentoch 

spionberättelsen tillmätas en ställning 

liknande Arthur Conan Doyles för 

detektivberättelsen, d.v.s. som den person 

som etablerade genrerna, gav dem luft 

under vingarna (men inte nödvändigtvis 

var den förste att författa verk inom 

dem). Detta har observerats av Otto 

Penzler och Chris Steinbrunner, som i 

The Encyclopedia of Mystery and Detection 

(1976) skriver att Le Queux från 1890talet 

till 1910-talet "wrote scores of espionage 

stories and novels that anticipated 

almost every development in that form 

until the works of Eric Ambler 

appeared", d.v.s. andra hälften av 1930talet. 

Det är uppenbarligen bl.a. detta 

Graham Greene avser, när han i romanen 

The Ministry of Fear. An Entertainment 

(1943) låter hjälten Arthur Rowe avsluta 

en tankegång i en mardrömssekvens med 

att förklarande utbrista: "The world has 

been remade by William Le Queux." 

Detektivromanens skapare? 

LeRoy Panek lanserar i Watteau's 

Shepherds: The Detective Novel in Britain 

1914-1940 (1979) den originella teorien 

att Le Queux och hans kollega Edward 

Phillips Oppenheim (1866-1946) är skaparna 

av den brittiska detektivromanen. 

Detta förutsätter att man bortser från betydelsen 

av Doyles A Study in Scarlet 

(1887) och The Sign of Four (1890), men 

det är i och för sig möjligt att Le Queux 

och Oppenheim i samtiden varit inflytelserikare 

på detektivromanens utveckling 

än Doyle, som inom kriminalfiktionen ju 

huvudsakligen koncentrerade sig på 

novellformatet. Någon underbyggnad 

för sin tes ger Panek ej, men man kunde 

anföra det faktum att Le Queux av 

samtiden fick epitetet "The Master of 

Mystery" som ett argument. Element av 

brott och mysterier finns i så gott som 

allting han skrivit, exempelvis novellserien 

The Death Doctor (1912) - som 

handlar om en läkare som systematiskt 

mördar sina patienter - och romanen The 

Letter "E" (1926), som handlar om en 

person som plötsligen befinner sig i den 

obehagliga situationen att vara jagad av 

såväl polisen som en grupp samvetslösa 

skurkar, vilkas avsikter kan avläsas av det 

faktum att de har en begravningskista 

redo med hans namn på. 

Konspirationsberättelsen 

Ett markant inslag hos Le Queux är konspirationsberättelsen, 

vilken subgenre 

han möjligen är grundaren av. 

Konspirationsberättelsen kan beskrivas 

som den mardrömslika historien om en 

person som blir eller synes bli förrådd av 

alla i sin omgivning - även sin älskade. 


LITTERATUR 

Utan någon att vända sig till, måste han 

eller hon helt på egen hand exempelvis 

bevisa sin oskuld till ett brott. Detta är ju 

numera ett vanligt thrillerkoncept såväl 

på bok- som filmmarknaden. 

I slott såväl som koja 

Le Queux lästes inte bara i kojorna, utan 

även i slottet: han påstås ha varit 

drottning Alexandra av Englands 

favoritförfattare. 

På den svenska bokmarknaden dök Le 

Queux upp 1896 med den inledningsvis 

nämnda äventyrsromanen Zoraïda. Den 

första till svenska översatta kriminalromanen 

var På slingrig stråt (1898, 

orig.titel: Whoso Findeth a Wife, 1897). 

Sedan var Le Queux' böcker ganska 

frekventa hos oss fram till 1930, då 

intresset helt tycks ha upphört. Det är 

emellertid troligt att man kan spåra ett inflytande 

från den gamle thrillerförfattaren 

hos exempelvis Julius Regis. 

Märkvärdigt anonym 

Från den senare delen av hans liv kan 

nämnas att han under Balkankrigen 

1912-13 var krigskorrespondent för The 

Daily Mail, och att han under flera år var 

San Marinos konsul i England. Le Queux 

insåg värdet av en medveten marknadsföring 

av sig själv och uppträdde gärna 

som mästerspion i verkliga livet. Han 

påstod sig under första världskriget ständigt 

ha gått beväpnad med revolver för 

att kunna försvara sig mot "rikets 

fiender". 

Trots att han var världsberömd lyckades 

Le Queux bevara en märkvärdig anonymitet. 

De uppgifter man finner i Who Was 

Who, 1916-1928 (1929) utgör ett asketiskt 

material och tycks gå tillbaks på uppgifter 

från honom själv. I stort sett synes Le 

Queux ha lyckats manipulera samtidens 

och eftervärldens bild av sig själv. Det utförligaste 

dokumentet med biografika är 

hans egen Things I Know about Kings, 

Celebrities and Crooks, men denna skrift är 

av naturliga skäl systematiskt opålitlig - så 

brukar det vara med memoarer, och när 

det dessutom är en skönlitterär författare 

som hållit i pennan bör man vara extra 

försiktig med den källkritiska värderingen. 

Överdrifternas mästare? 

I Things I Know about Kings, Celebrities and 

Crooks får läsaren veta att Le Queux 

under hela sitt vuxna liv varit brittisk 

spion, ensam skött den brittiska balkanpolitiken 

under en period före första 

världskrigets utbrott och varit god vän 

med politiker som Frankrikes president 

Paul Deschanel. Han umgås som nära 

vän till författare som Alphonse Daudet, 

Edmond Rostand, Emile Zola, Max 

Pemberton, H.G. Wells och Oscar Wilde, 

scenartister som Sarah Bernardt, 

Eleonora Duse och Caroline Otero ("La 

belle Otero") och så gott som alla krönta 

huvuden i Europa - inklusive sultanen av 

Turkiet. Han åker i Englands första automobil, 

får vid ett tillfälle skjuts till redaktionen 

av premiärminister Gladstone, 

avslöjar vem Jack the Ripper faktiskt 

egentligen var, träffar den ryske munken 

och kejsarfamiljmanipulatören Rasputin, 

hälsar på bland stråtrövare i Albanien, 

och hjälper franska Sûreté att lösa fallet 

med mördaren Landru, o.s.v. o.s.v. Man 

förstår inte att man aldrig läst om honom 

i något historiskt översiktsverk, eftersom 

han verkar ha varit spindeln i det 

europeiska nätet under ett halvt sekel. 

Sorglös attityd 

Inte blir man klokare av att studera den 

till dags dato enda Le Queux-monografien, 

Norman St. Barbe Sladens The Real Le 

Queux: The Official Biography of William Le 

Queux (1938), som den imposanta titeln 

till trots helt fräckt och stilenligt ingenting 

annat är än en ren svindel, nämligen 

en lätt omstuvad avskrift av festföremålets 

Things I Know about Kings, Celebrities 

and Crooks. Denna sorglösa attityd från 

Sladens sida är ett eko av den avporträtterade 

själv. Om sin livssituation skriver Le 

Queux i förordet till memoarvolymen: 

"Jag kan sannerligen kalla mig kosmopolit, 

ty när jag har min hatt på huvudet är 

jag under mitt tak." Om författarskapet 

skriver han senare i boken: "Jag tror inte 

att jag någonsin tog mig själv på allvar 

[...]. Jag har alltid ansett att romanförfattarens 

yrke liknar ett äventyrligt hav, 

där mycket ofta de verkliga talangerna gå 

i kvav under det att medelmåttorna segla 

helbrägda in i hamnen." (Sett och hört om 

konungar, ryktbarheter och skälmar, 1924, 

s.152; sv. övers.: Anna Bagge). 

Dikt eller verklighet 

Att skilja på dikt och verklighet i fallet Le 

Queux är ingalunda enkelt. Äretiteln 

"The Master of Mystery" är ej blott 

adekvat för hans skönlitterära produktion, 

utan bör ses som lika relevant beträffande 

hans privatliv. n 

DAG HEDMAN, docent i 

litteraturvetenskap 


HJÄRTERUM OCH LYCKA 

Det finns så många rum 

i mitt hjärta. 

Vilket vill Du bo i? 

När lyckan slår till 

Ibland, när solen håller på att gå ner, brukar jag göra mig en 

kopp te och sätta mig vid fönstret för att tänka. Tänka på mina 

drömmar. De som aldrig förverkligades. Fantisera om sånt som 

bara händer andra. Önska, tyst för att ingen ska tycka att jag är 

krävande. 

Allt för länge har jag hållit dörren till rummet där alla drömmar 

finns stängd. Reglad, för mitt hjärtas sårbarhets skull. Men idag 

sprängdes dörren. Låsen jag hade satt på rostade, barriärerna 

kunde inte motstå trycket, nyckelhålet läckte och rosorna sådde 

frön på andra sidan. Jag upptäckte att jag är lycklig. Rosorna 

Mitt hjärta rymmer så mycket, så många, och alla bor där av 

olika anledningar. Alla människor jag träffar, alla som vidrör 

mitt innersta, har bidragit med något, och jag har inrett ett rum 

till var och en. Rum av minnen, goda och smärtsamma, som 

vittnar om hur jag ser världen idag. Vissa rum har blivit mer inredda 

med tiden, och de nyinflyttade blir ibland avundsjuka där 

de sitter i sitt, än så länge, spartanska tillhåll. 

Dessa hjärterum har ingen uppsägningstid, så varje ny möbel 

och varje utlämnad nyckel är, för mig, en osäker investering. 

Hyra... Vågar man be om någon sådan? Jag brukar försiktigt 

fråga om det finns något utrymme för mig i den andres hjärta. I 

såna fall kan man göra ett enkelt byte, och båda får en friort från 

det egna hyreshuset. Å andra sidan... ska inte friorten finnas 

utan villkor? När man ger för att få, och ger för att man har fått, 

blir inte allt fel då? Nej, som sagt, mitt hjärta är omåttligt stort, 

och om Du vill flytta in - gärna för mig! Berätta vilken som är 

Din älsklingsfärg så börjar jag skapa något nytt... bara för Dig. 

CATHARINA HELGE 

sticker mig inte när jag undviker taggarna och vägen runt fallgroparna 

kantas av upplevelser som jag aldrig skulle vilja vara 

utan. Under en konversation med en vän kom jag på att jag allt 

för ofta har kämpat i en tävling där den enda motståndaren har 

varit jag själv. Mitt mål, mina drömmar, har väntat vid sidan av 

planen medan jag slitit i en kamp som ingen kan vinna. Idag 

vann jag, genom att sluta tävla. Min lycka överraskade mig, satt 

på min rygg, bodde i min skugga, utan att jag visste om det. 

CATHARINA HELGE 


NU ÄR DET VÄL 

n Priset på böcker har länge varit en fråga som 

debatterats. Förläggare och bokhandlare vill sänka 

bokmomsen för att få en prissänkning till stånd, 

kulturdepartementet tror inte på en sådan lösning. 

Jag tror dock att det krävs andra åtgärder för att 

pressa ned priset på böcker än en momssänkning. 

Förläggare, bokhandlare och övriga 

aktörer måste ta sitt ansvar och finna vägar för att 

sänka priset på böcker utöver en sänkt eller helt 

slopad bokmoms. Bokbranschen och kulturpolitiken 

präglas idag av för mycket girighet och 

för lite idealism. 

Krav på snabba vinster 

Sedan införandet av den fria prissättningen på 

böcker 1970 så har realpriset på böcker höjts. 

Förlagens krav på snabba och stora vinster på sina 

utgåvor har ökat och detta har resulterat i att de 

stora förlagen mer och mer satsar på garanterade 

storsäljare som Jan Gulliou och Henning Mankell. 

Utgivningen av mindre kända och debuterande författare 

hos de stora förlagen har minskat till en eller 

ett par stycken om året, detta beror på att en 

debutant sällan säljer så pass mycket att boken 

inbringar någon märkbar vinst åt förlaget. Det 

statliga litteraturstöd som ska garantera mångfalden 

i svensk bokutgivning har tyvärr inte den effekt som 

man kanske skulle önska. Dessa två faktorer skapar 

en rad allvarliga problem på lång sikt anser jag. 

En dystopi 

Priset på böcker måste sänkas så att alla kan få råd 

att köpa böcker annars riskerar vi att skapa ett samhälle 

där man ser vilken klass man tillhör genom vad 

man har i bokhyllan. God litteratur, och med det 

avses sådan litteratur som den enskilde läsaren anser 

Sänk 

bokpriset, 

vara bra för sin egen personliga utveckling, får inte 

bli en ekonomisk fråga. Vi måste också fråga oss 

om vi vill ha ett samhälle där enbart vinstintressen 

och bra marknadsföring ska avgöra vad vi läser och 

vad som finns att tillgå i boklådornas utbud. Det 

finns en rad åtgärder för att undvika en sådan 

dystopi. 

Bakhåll i Lund 

Storförlagens dominans på marknaden måste 

brytas. Detta tror jag skulle kunna resultera i en 

annorlunda prissättningsbild. Det finns redan idag 

en rad små förlag som ger ut litteratur till rimliga 

priser. Med rimliga menar jag att man kan köpa en 

nyskriven eller återutgiven roman för runt 150 till 

200 kronor. Förlaget Bakhåll i Lund har under flera 

år konsekvent hållit en låg prisnivå och detta trots 

bokmoms. Hur går då detta till? Förlaget har en 

liten organisation där man översätter, gör layout och 

trycker själva. Bakhåll letar också aktivt upp läsaren 

och har en nära kontakt med läsekretsen om vad 

den vill ha för sorts litteratur. Detta ger en trogen 

publik som stadigt ökar och garanterar förlagets och 

den smalare litteraturens överlevnad. 

Dinosaurieliknande organisationer 

Storförlagens dinosaurieliknande organisationer 

framstår som väldigt överdrivna och deras kampanj 

för slopad bokmoms som ganska ogrundad när 

man har detta exempel i åtanke. Bokhandlarna och 

förlagen verkar inte heller ha något intresse av att 

diskutera vad man mer kan göra för att sänka 

priset på böcker. Det finns en stor ovilja att 

diskutera någonting utöver just momsen. Man vill 

inte se på sig själv och fråga sig vad de själva kan 

göra för att få detta till stånd. Att se över sin egen 


efria 

organisation är det inte tal om. Deras egen 

prissättningspolitik ifrågasätts därmed inte. 

Idealismen är död och förlaget som kulturbevarande 

institution har försvunnit. 

Beskattad kreativitet 

Men det vore också önskvärt att staten tar sitt 

ansvar och sänker eller helt tar bort momsen på 

böcker. Att beskatta människors kreativitet är fel. 

Kulturell och konstnärligt skapande verksamhet ska 

överhuvudtaget inte vara en inkomstkälla för statskassan. 

Den ende som ska göra ekonomisk vinst på 

denna kreativitet är upphovsmakaren själv. Jag vill 

gärna tro på ett samhälle som uppmuntrar och 

tillåter människor att fritt kunna uttrycka sig och 

tillgodogöra sig de eventuella ekonomiska vinster 

som denna verksamhet kan generera. Kulturella 

upplevelser gör människor lyckliga och lyckan ska ej 

bestämmas av vilken inkomst man har. Därför är 

det viktigt att bokpriset sänks. Vill man köpa en bok 

som man vill läsa ska man kunna göra detta utan att 

behöva slå ett stort hål i sin privatekonomi. 

Biblioteksdöd 

Kulturdepartementet och dess ansvariga statsråd 

anser att de pengar som bokmomsen drar in är 

nödvändiga för att garantera exempelvis folkbibliotekens 

fortsatta existens. Summan som denna 

bokmoms drar in är inte helt fastställd men det rör 

sig om cirka 700 miljoner till 1,4 miljarder. Dessa 

pengar räcker dock tydligen inte till eftersom 

biblioteksdöden i landet under hela 90-talet har 

brett ut sig och allt fler landsortsbibliotek har fått 

stängas. Bokmomsen är alltså ingen ekonomisk 

garanti för folkbibliotekens eller för den delen övrig 

statssubventionerad kulturverksamhets överlevnad. 

REVOLUTION PÅ GÅNG?! 

kreativiteten! 

Statens budgeterade medel för kultur måste användas 

på ett effektivare sätt och helst ökas. Allt för 

mycket pengar försvinner idag in i administration 

och andra rent byråkratiska instanser och når aldrig 

fram till det slutmål de var avsedda för, nämligen 

oss kulturkonsumenter i form av till exempel fler 

bibliotek och andra sorters kulturhus. 

Kärlek till litteraturen 

Boken måste befrias från den vinstmaximeringsfilosofi 

som förlag och bokhandlare idag anammar. 

Dess förläggare bör fundera på varför man vill ge ut 

och sälja böcker. Är det av kärlek till litteraturen 

eller är det för att man vill tjäna så mycket pengar på 

författarens arbete som möjligt? Staten bör ta sitt 

ansvar och inte beskatta medborgarnas kreativitet 

utan istället uppmuntra dem till att fritt uttrycka sig 

konstnärligt utan ekonomiska villkor. Detta är enligt 

mig nödvändigt dels för att vi ska få en sänkning av 

bokpriserna till stånd men också för att skapa ett 

samhälle som tillåter människor att utvecklas 

intellektuellt. Bokens alltför höga pris på bokhyllan 

är ett symptom på den kulturfientlighet som alltmer 

breder ut sig i dagens samhälle. Denna fientlighet 

måste bekämpas på alla sätt. n 

MAGNUS GUSTAFSSON 

KULTURAKTIVIST 


DIVERSITY... 

integration 

Den trettonde oktober hölls en konferens i Norrköping under namnet 

Integrationsdagen. Detta var ett evenemang på initiativ av 

bland andra Integrationsverket och Tema Etnicitet vid Linköpings 

universitet, där tongivande personer inom alla kommuner blivit inbjudna 

för att diskutera och planera kring invandring, etnicitet och 

n Begreppet integration är inget nytt. Sverige har sedan länge 

varit ett land där människor från andra delar av världen hamnat 

och försökt skapa ett nytt liv och ett nytt hem. Detta är onekligen 

ingen enkel förändring att genomgå, varken för nya medborgare 

eller de som redan befinner sig här. 

På grund av detta har en ny myndighet, Integrationsverket, 

startats. Invandrarverket, som snart ska byta namn till 

Migrationsverket, ville ge integrationspolitiken en centralare 

ställning och ett större utrymme. Därför beslöts det i september 

1997 att integration inte längre endast skulle vara en bifråga 

till invandringspolitiken utan utgöra en egen del av de svenska 

myndigheterna. 

TEMAT PÅ INTEGRATIONSDAGEN var "verklighet och visioner". 

Syftet var att sammanföra människor inom kommunerna som 

alla arbetar på och runt integrationsområdet. Således infann sig 

drygt femhundra personer från landets alla hörn i 

Renströmmens konferenslokaler redan vid halv nio på morgonen, 

redo att fundera över den verkliga integrationen i Sverige 

och hur den kan te sig i framtiden. 

DAGENS SCHEMA VAR FULLSPÄCKAT och innehöll många intressanta 

punkter. Först ut var Integrationsverkets före detta generaldirektör, 

Lars Stjernkvist, som pratade om vikten av att se 

integration som ett konstruktivt stöd istället för ett omhändertagande 

där människor spelar en passiv roll. Han pekade också 

på betydelsen av möten och samarbeten mellan människor som 

arbetar inom integrationsområdet. 

NÄSTA TALARE VAR Kulturdepartementets statsråd Ulrica 

Messing. Hon menade att det är viktigt att skapa en kulturell 

mångfald i arbetslivet och att utveckla en gemensam 

integration i Sverige idag. 

- verklighet och visioner 

värdegrund. På det sättet får ordet integration en innebörd av 

att mötas över kulturgränserna. 

Myndigheterna ska även, berättade Messing, utarbeta 

handlingsplaner för etnisk mångfald som redovisas varje år i 

respektive departement. Hon talade även om hur viktigt det är 

för företag, rent överlevnadsmässigt, att vara etniskt blandade. 

Mångfalden i Sverige kommer att fortsätta öka och då är det 

viktigt att ha kunskap om konsumenterna för att ge bra service. 

Eller som de säger på företag i USA: "Diversity or die". 

UNDER FÖREDRAGEN kunde man höra kommentarer mumlas i 

publiken. Bland de inbjudna fanns synnerligen många åsikter. 

Detta uttrycktes med bland annat applåder under den nästkommande 

punkten på schemat, en paneldebatt kring ämnet integration. 

Panelen bestod av fyra kända ansikten: Östergötlands 

läns Landshövding Björn Eriksson, professor vid Umeå 

universitet Carl-Ulrik Schierup, professor vid Tema Etnicitet 

vid Linköpings universitet Aleksandra Ålund och tillträdande 

Generaldirektör för Integrationsverket Birgitta Odenbrant. De 

fick redogöra för sina respektive visioner av och kring integrationen 

i Sverige i framtiden. 

DEBATTEN LEDDES AV moderator Göran Rosenberg, som fick 

panelen att diskutera kring en proposition av riksdagen som 

beskrev vad integration handlar om. Debatten blev stundtals 

häftig då alla fyra hade egna starka åsikter. 

ALEKSANDRA ÅLUND blev dock något av en publikfavorit med 

sina åsikter om att man inte bör fokusera endast på etnicitet 

som en faktor i integration utan att även låta begrepp som klass 

och kön ha en central roll. Hon menade att "vi ej bör stirra oss 

blinda på kulturella och etniska skillnader och dra likhetstecken 


mellan invandrare och mångfald eftersom alla människor har 

mångfald i sig". Hon vill främja ett partnerskap för multietnisk 

inkludering, det vill säga inkludera alla livsdelar som utgör 

mångfald. 

EFTER DENNA TUNGA akademiska diskussion lättades stämningen 

upp av stå-upp komikern Lasse Eriksson som lyckades 

belysa viktiga faktorer i integration på ett roligt sätt. 

PÅ EFTERMIDDAGEN, efter en god lunch, fortsatte frågorna att 

diskuteras i mindre grupper som sedan redovisade sina resultat 

inför varandra. 

Inferno & Paradiso 

27.11 - 30.12 

18 internationella fotografer 

curator: Alfredo Jaar 

Porträtt målningar 

15.1 - 19.2 

Jan Davidsson 

Fri entré Öppet tis-sön kl 11-16 

www.linköping.se/passagen/ 

Stora torget 2, Linköping 

Kultur- och fritidsnämnden 

...OR DIE? 

DEN MEST RADIKALA ÅSIKTEN under dagen stod dock Birgitta 

Odenbrant för, som berättade om sin framtidsvision. I hennes 

framtida Sverige är det normalt att vara olika, med "den svenska 

befolkningen" menas alla som bor här och ett integrationsverk 

är helt onödigt. Med andra ord är den bästa framtiden, enligt 

henne, när hon själv är avsatt! n 

KULTINGENS UTSÄNDE, KLARA PETTERSSON 

SOM SJÄLV SKRIVER OM INTEGRATION 

I SIN STUNDANDE C-UPPSATS I HISTORIA. 

- vi älskar glasögon - 

Nygatan 38, Linköping 

Tel: 013 14 46 00 


DIKT OCH ANSLAG 

En 

bit 

från 

varandra 

sitter 

du och jag 

eller 

rättare sagt 

hon och han 

för ännu 

är vi 

fångar 

i 

var sin 

ensamhet 

I alla kalla hav 

hörs brusten is 

och revets 

vassa naglar 

Fyrblänket 

var bara 

en stjärna ur kurs 

Lika 

vilse 

i vägen 

var min blick 

efter dig 

carpenoxum@yahoo.com 

Bli medlem i SeKeL och få Kultingen hemskickad 

- gratis! 

PG: 85 23 39-1 

60 kr/termin, 100 kr/läsår 

Tack till 

Sara-Johanna 

Jangbrand 

som framkallade 

våra bilder. 

Kultingred. 

Historiefika 

på Myran 

Tisdagar kl 19 

Ola rekommenderar: 

Repro i D-huset 

- kopiera mera 

K A L E N D A R I U M 

14 november SeKeL drar ut på Finlandskryssning. 

Woodstock 30 år med alla de härliga 

hippiesen vann SOF-paraden i våras. 

Resan över havet till ett av våra grannland 

är första priset. 

18 november Invigning av D-husets datasalar kl 10. 

Hurra! Det bjuds på frukt och godis. 

18-20 november LEGO-trippen 

26 november Drinkparty på Skåland 

28 november Första advent. Tänd ett ljus. 

November Håll utkik efter lappar om föredrag 

av populär föreläsare. 

Plats: Herrgårn. SeKeL ordnar. 

Information kommer. 

2-4 december Schlaget 

7 december I samarbete med SeKeL föreläser 

SKTF om kulturstudenters arbetsmarknad, 

kl 17, sal meddelas senare 

10 december Julpysmys med sKVaLp 

14 december SeKeLs årsmöte, kl 17 i D31. Be there 

or be n . Val av ny styrelse och 

redaktör. Kom och gör din röst hörd. 

Fika! 


Välkommen till 

Du hittar oss i A-huset ingång 17 och 19, B-korridoren 

Öppet måndag-fredag 08.00-16.30 

Med ca 1600 artiklar i lager kan Du som student handla det mesta i kontorsmaterial och 

datatillbehör till bra priser. 

Gaffelpärmar, hel- eller halvrygg 

Register 

Kollegieblock 

Pennor 

Mappar, plastfickor 

Almanackor, filofax 

Det är hög tid... 

...att söka till SeKeLs styrelse, sKVaLp och 

redaktör för Kultingen inför år 2000. 

Hör av Dig till styrelsen! 

Adresser finns på: 

www.stuff.liu.se/sekel 

Kuvert 

Frimärken 

Telefonkort 

Diverse datatillbehör 

Bläckpatroner 

Toner 

ÖPPETTIDER: 

Månd-fred. 

9.00 - 18.00 

Lördagar 

9.00 - 14.00 

Tidsbeställning 

& 

Drop in 

ANNONSER 

Disketter 

Diskettförvaring 

CD-skivor 

CD-förvaring 

Kopieringspapper 

Kopieringskort 

Dam- & Herrfrisör 

Välkommen till oss! 

RYDS CENTRUM 

17 16 30 

- 

17 27 20 

Studentrabatt 

9.00 -13.00

Kultingen 99.5 - SeKeL

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?