Folkbildning och lokal utveckling på landsbygden - Folkbildningsrådet

Folkbildningsrådet utvärderar No 1 2009 

Folkbildning och lokal 

utveckling på landsbygden 

En studie av folkbildningens villkor och vardag i Dalarna

Anette Forsberg och Fredrika Säfström 

Folkbildning och lokal 

utveckling på landsbygden 

En studie av folkbildningens villkor och vardag 

i Dalarna

Folkbildning och lokal utveckling på landsbygden 

En studie av folkbildningens villkor och vardag i Dalarna 

Anette Forsberg och Fredrika Säfström 

Folkbildningsrådet 

Box 380 74 

100 64 Stockholm 

Tel: 08-412 48 00 

Fax: 08-21 88 26 

E-post: fbr@folkbildning.se 

www.folkbildning.se 

Layout: Johan Nilsson/Kombinera 

Omslagsillustration: Gunnar Falk 

Tryck: Allduplo 

Stockholm, april 2009 

ISBN: 978-91-88692-43-6

Förord 

Syftet med statens stöd till folkbildningen är att stödja verksamhet som bidrar till 

att stärka och utveckla demokratin. Folkhögskolor och studieförbund skall också 

vara en central part i arbetet med lokal utveckling i hela landet. Men uppdraget 

finns inte närmare preciserat utan lämnas åt folkbildarna själva att precisera. 

I det här arbetet belyser och problematiserar forskarna det lokala utvecklingsuppdragets 

komplexitet och diskuterar folkbildningen som möjliggörare av 

folkbildningsarbetet och lokalt utvecklingsarbete. Studien kan ses som ett led i en 

fortgående diskussion om hur folkbildning och lokal utveckling förhåller sig till 

varandra. 

Projektet har genomförts av Dalarnas forskningsråd och har pågått mellan 2006 

och 2008. Eftersom lokalt utvecklingsarbete sker både på landsbygder och i större 

städer söker studien som helhet spegla detta förhållande. En tidigare studie inom 

samma projekt Folkbildning och lokal utveckling i förorten finns redan publicerad 

och kan med fördel läsas parallellt med den nu aktuella rapporten. 

Syftet med föreliggande studie har varit att undersöka, beskriva och förstå mer 

om relationerna mellan folkbildning och lokal utveckling som konkreta verksamheter 

och som fält med särskilda värden och mål. Fokus i denna studie är landsbygder, 

men då folkbildningsaktörerna i Dalarna – där undersökningen genomförts – 

verkar i både landsbygds- och storstadsmiljöer har forskarna valt att även inkludera 

beskrivningar av stadsmiljöer. 

Det är Folkbildningsrådets förhoppning att rapporten kan tjäna som underlag 

för fortsatta diskussioner om folkbildningen som drivkraft i lokalt utvecklingsarbete. 

Stockholm 2009-03-09 

Britten Månsson-Wallin 

Generalsekreterare

Innehåll 

1. Bakgrund om projektet och utgångspunkter för tolkning ..........................7 

4 

Geografisk avgränsning .....................................................................................9 

Syfte, metod och analytiska utgångspunkter .....................................................9 

Förståelse av begrepp och bestämning av fält ................................................10 

Den sociala ekonomin och gemensamma värden ............................................12 

Berättelser om osynlighet och synlighet ..........................................................14 

Folkbildning och lokal utveckling – två fält med skillnader 

och gemensamma beröringspunkter ................................................................14 

Disposition .......................................................................................................17 

2. Folkbildningsarbete och lokalt utvecklingsarbete ......................................19 

Folkbildningens verksamhet och omfattning ..................................................23 

Folkbildning i politik och forskning ................................................................24 

Byarörelsens verksamhet och omfattning ........................................................28 

Byarörelse i politik och forskning ...................................................................33 

Folkbildningens roll i byarörelsen ...................................................................36 

Underifrånperspektiv, mobilisering och ansvarsfrågan ...................................38 

3. Folkbildningens osynlighet – en studie av lokalt utvecklingsarbete .........40 

Metod ...............................................................................................................40 

Fallstudier av lokalt utvecklingsarbete ............................................................41 

Enviken ............................................................................................................43 

Dagsläget .....................................................................................................45 

Lokalt utvecklingsarbete ............................................................................47 

Folkbildning ...............................................................................................48 

Folkbildning och lokal utveckling på landsbygden

Gördalen ..........................................................................................................49 

Dagsläget ....................................................................................................51 

Lokalt utvecklingsarbete .............................................................................54 

Folkbildning ...............................................................................................55 

Grangärde ........................................................................................................56 

Dagsläget ....................................................................................................57 

Lokalt utvecklingsarbete .............................................................................59 

Folkbildning ................................................................................................61 

Gemensamma drag ..........................................................................................62 

Återväxt i ideell sektor ................................................................................63 

Delaktighet – utanförskap ...........................................................................63 

Arbetssätt .....................................................................................................65 

Vikten av nätverk .........................................................................................65 

Folkbildningen och de lokala utvecklingsprocesserna ................................66 

4. Folkbildningens synlighet – en studie av folkbildningsarbete .................68 

Intervjustudie av folkbildningsarbete ..............................................................68 

Metod ...............................................................................................................69 

Folkhögskolor och studieförbund i Dalarna ....................................................70 

Vardag och villkor ...........................................................................................74 

Effektivisering och centralisering – färre folkbildare 

och nedlagda kontor .....................................................................................74 

Lokal närvaro och frånvaro .........................................................................78 

Mer pengar, kvalitetskrav och ökad kontroll – den statliga strategin ..........82 

Studiecirkelmetoden och andra sätt att göra folkbildning ...........................86 

Profilering och marknadsföring – vikten av att synas .................................91 

En flerdimensionell gränsproblematik – hinder för samverkan 

och lokalt utvecklingsarbete ........................................................................94 

Sammanfattning av vardag och villkor: Stolthet och stress ........................99 

Värden och visioner ......................................................................................100 

Folkbildningsarbete ett livsstils- och livstidsval ....................................... 101 

Folkbildningsanda – demokratilärande och ideella arbetsinsatser ...........103 

Skiftande framtidsbilder ............................................................................106 

Vad är folkbildning? ..................................................................................108 

Sammanfattning av värden och visioner: Självreflektion .......................... 111 

Folkbildning och lokal utveckling på landsbygden 5

6 

Det lokala utvecklingsuppdraget .................................................................. 112 

Relationen folkbildning och lokal utveckling i 

studieförbundens beskrivningar ................................................................ 113 

Analys av mönster i studieförbundens beskrivningar 

av lokal utveckling..................................................................................... 117 

Lokal utveckling – ett mångtydigt begrepp .............................................. 121 

Sammanfattning av det lokala utvecklingsuppdraget: Samverkan............125 

Folkhögskolornas roll .................................................................................... 131 

Vardag och villkor .....................................................................................132 

Värden och visioner ...................................................................................133 

Det lokala utvecklingsuppdraget ...............................................................134 

Det synliga folkbildningsarbetet – en sammanfattning .................................138 

5. Beskrivning och analys av social ekonomi i Dalarna ...............................141 

Stöd till folkbildningen i Dalarna ................................................................. 142 

Enkätstudie om föreningar, lokal utveckling och folkbildning ....................146 

Föreningsverksamhet i Falun, Ludvika och Älvdalens kommuner ............... 147 

Samverkan mellan föreningar och studieförbund, och mellan 

föreningar och folkhögskolor ......................................................................... 149 

Projektet Etthundra framsynta möten – exempel på samverkan 

inom den sociala ekonomin ...........................................................................153 

Vem ska upprätthålla bygden? .......................................................................156 

Diskussion och analys av resultat i förhållande till den sociala 

ekonomins möjligheter och svårigheter .........................................................157 

6. Sammanfattande diskussion .......................................................................160 

Två överlappande fält i den sociala ekonomin ...............................................160 

Det lokala utvecklingsuppdraget ................................................................... 163 

Stolthet, självreflektion och samverkan – folkbildarnas självbild .................164 

Folkbildningens förutsättningar att bidra till lokal utveckling ..................... 167 

Litteratur ..........................................................................................................171 

Bilaga: Frågelista/frågeområden intervjuer ................................................179 

Rapporter från Folkbildningsrådet ...............................................................182 


1. Bakgrund om projektet och 

utgångspunkter för tolkning 

Folkbildningsrådet avsatte för åren 2006–2008 medel för att belysa folkhögskolornas 

och studieförbundens villkor och vardag samt deras roll i lokalt utvecklingsarbete. 

Eftersom folkbildning och lokalt utvecklingsarbete förekommer i 

både stads- och landsbygdsmiljöer bedömdes det som viktigt att ett forskningsprojekt 

skulle omfatta båda miljöerna. I samarbete med Dalarnas forskningsråd 

och Linköpings universitet igångsattes år 2006 ett gemensamt projekt med titeln 

”Folkbildningens roll för lokal utveckling”. I det treåriga forskningsprojektet har 

vi undersökt, beskrivit och försökt förstå mer om folkbildningsarbete och lokalt 

utvecklingsarbete i Dalarnas län (landsbygdsstudien) respektive Göteborg och 

Malmö (förortsstudien). 

Denna rapport är slutredovisningen av landsbygdsdelen i det treåriga projektet 

”Folkbildningens roll för lokal utveckling” (2006–2008), som finansierats av 

Folkbildningsrådet. Anette Forsberg och Fredrika Säfström, Dalarnas forskningsråd, 

har genomfört arbetet. Förortsstudien har genomförts av Lisbeth Eriksson, 

Linköpings universitet (Eriksson 2008). Då vi valt delvis olika tillvägagångssätt i 

landsbygds- och förortsstudierna redovisas slutresultaten i två åtskilda rapporter. 

En gemensam artikel har dock skrivits under projektets gång (2007). Ytterligare 

en kommer att skrivas för publikation 2009, med avsikt att belysa några gemensamma 

aspekter som vi finner särskilt intressanta utifrån både landsbygds- och 

förortsperspektiv. 

Projektet om folkbildning och lokal utveckling har sin uppkomst i tidigare 

kontakter mellan Dalarnas forskningsråd och Folkbildningsrådet. I en kunskapsöversikt 

från Dalarnas forskningsråd konstaterades att det saknades kunskap om 

vad folkbildning betyder för lokal och regional utveckling i Dalarna (Möller 2004). 

Det påtalades också behov av forskning på området. Kunskapsöversikten sammanföll 

i tiden med Folkbildningsrådets framtidsdokument Folkbildningens Framsyn. 

Framtidens folkbildning, roll och uppgifter (Folkbildningsrådet 2004). I framtidsdokumentet 

lyfts folkbildning och lokalsamhälle fram som ett viktigt område att 

få mer kunskap om. 


Vi som genomfört projektet har format ett projektteam där vi samarbetat och 

diskuterat inriktning, undersökande, analys och resultat. Till projektet har knutits 

en nationell referensgrupp som fungerat som bollplank, samtals- och diskussionspart 

för idéer, frågor och problem som uppstått under projektets gång. 

I referensgruppen har suttit personer med expertkunskap om folkbildning och lokal 

utveckling (landsbygdsutveckling). Referensgruppen och projektteamet har träffats 

regelbundet, ungefär en gång per halvår, för att utbyta erfarenheter och diskutera 

resultat. Folkbildningsrådet och referensgruppen har vid de tillfällena haft möjlighet 

att framföra önskemål och förslag. Till landsbygdsstudien har utöver den nationella 

referensgruppen även knutits en regional referensgrupp med motsvarande 

kompetenser som den nationella men med särskilda kunskaper om förhållandena 

i Dalarna. 

Projektets inriktning bestämdes inte på förhand utan tog form under arbetets 

gång, genom diskussioner i projektteam och med referensgrupper. Arbetet kom att 

indelas i två faser som motsvaras av projektår ett och två. Det första året studerades 

lokalt utvecklingsarbete, det andra året folkbildningsarbete och det tredje året har 

erfarenheter från år ett och två förts samman för diskussion och analys. Inriktning 

under de tre åren samt publicering av resultat kan åskådliggöras enligt nedan: 

År 1: Lokalt utvecklingsarbete, delstudier av lokal utveckling i förorts- respektive 

landsbygdsmiljöer samt gemensam artikel (2006–2007). 

År 2: Folkbildningsarbete, delstudier av folkbildning i förorts- respektive landsbygdsmiljöer 

(2007–2008). 

År 3: Enkätundersökning, sammanställning, analys, slutrapportering av förorts- 

respektive landsbygdsstudie samt inleda arbete med gemensam artikel 

(2008). 

Under projektets första år studerades lokalt utvecklingsarbete i sex geografiska 

områden i Sverige: Tre förortsområden i Göteborg och Malmö samt tre landsbygdssamhällen 

i Dalarna. Syftet under det första året var att beskriva olika exempel på 

lokalt utvecklingsarbete och att undersöka om och på vilka sätt folkbildningen var 

del i de lokala processer som studerades. Det övergripande resultatet från första 

året var att folkbildningen, i betydelsen studieförbund och folkhögskolor, var en 

relativt osynlig aktör både i landsbygdernas och i förorternas lokala utvecklingsarbete. 

Utifrån första årets resultat om folkbildningens osynlighet valde vi att år två 

vända oss direkt till folkbildarna för att undersöka deras uppfattning om och 

beskrivning av lokal utveckling, samt möjligheter och hinder för folkbildningen att 

vara en aktör i lokalt utvecklingsarbete. Delvis som en följd av första årets resultat 

om folkbildningens osynlighet uppstod även diskussioner (i referensgrupperna) 

8 


om folkbildningens självbild. Folkbildarnas självbild och möjligheten att verka 

för lokal utveckling har vi undersökt genom intervjuer, där folkbildarna beskriver 

folkbildningsarbetets vardag och villkor samt hur de ser på folkbildningens värden 

och visioner samt det lokala utvecklingsuppdraget. Det tredje året kompletterades 

den insamlade empirin med en enkät riktad till föreningslivet i Dalarna, där vi 

ställde frågor om både folkbildning och lokal utveckling. 

Geografisk avgränsning 

Landsbygdsstudien omfattar Dalarnas län, ett ”skogslän” i mellersta Sverige, 

bestående av femton kommuner. Med cirka 277 000 invånare fördelade på en yta 

av drygt 28 000 kvadratkilometer 1 har länet i genomsnitt cirka tio invånare per 

kvadratkilometer. I de sydöstra delarna av länet ligger de två större städerna Falun 

och Borlänge, med 20 kilometers avstånd mellan varandra, vilket innebär att en 

koncentration av länets befolkning finns där. Vi har begränsat delstudierna av lokal 

utveckling och folkbildning till några av länets kommuner. För att få geografisk 

spridning valdes Falun, Ludvika och Älvdalens kommuner (se karta sidan 42) i studierna 

av lokal utveckling och föreningsliv. Med syfte att nå samtliga studieförbund 

i länet och några folkhögskolor ingår Falun, Borlänge och Ludvika kommuner i 

studien av folkbildning. Rapporten bygger på dessa tre delstudier. 

Syfte, metod och analytiska utgångspunkter 

Landsbygdsstudien är inte någon ”goda exempel studie” av hur folkbildningen kan 

bidra till lokal utveckling, se till exempel Folkbildning som lokal utvecklingskraft 

(Folkbildningsförbundet 2003), Lokal utveckling! Exempel på studieförbundens 

insatser för lokal utveckling (Folkbildningsförbundet 2006) eller Studiecirkeln och 

lokal utveckling (ABF 2001). Inte heller är den en utvärderingsstudie som vill kontrollera 

om folkbildningen i Dalarna sysslar med lokal utveckling. Istället är syftet 

att undersöka, beskriva och förstå mer om relationerna mellan folkbildning och 

lokal utveckling som konkreta verksamheter och som fält med särskilda värden 

och mål. Vårt uppdrag i projektet har varit att skildra ett landsbygdsperspektiv. Då 

folkbildningsaktörerna i Dalarna verkar i både landsbygds- och stadsmiljöer har vi 

valt att även inkludera beskrivningar om stadsmiljöer. Fokus är dock på landsbyg- 

1 Källa: www.lst.se. 


derna. De tre delstudier som har genomförts i Dalarna presenteras i tre på varandra 

följande kapitel. Studien om lokalt utvecklingsarbete presenteras i kapitel tre, 

studien om folkbildningsarbete presenteras i kapitel fyra, medan studien riktad till 

föreningslivet presenteras i kapitel fem. Sistnämnda studie var en enkätundersökning, 

studierna av lokal utveckling och folkbildning genomfördes med kvalitativa 

metoder som fältstudier och intervjuer. 

Med landsbygdsstudien undersöker och beskriver vi folkbildningens roll i 

lokalsamhället, med fokus på folkbildningen som en aktör i utvecklings- och förändringsarbete 

i Dalarna. De motstridiga bilderna av folkbildningens osynlighet 

respektive synlighet i relation till lokal utveckling är ett spår som beskrivs och 

diskuteras i rapporten. Ett annat spår är en diskussion om folkbildningsarbetets 

och det lokala utvecklingsarbetets demokratiska innehåll. Analytiskt betraktar vi 

folkbildning och lokal utveckling som två fält inom den sociala ekonomin. Utifrån 

en sådan förståelse blir det möjligt att tala om likheter respektive olikheter inom 

fälten i relation till de demokratiska aspekter som anses känneteckna den sociala 

ekonomin. Den sociala ekonomin innefattar verksamheter i den ideella sektorn. 

Den beskrivs också omfatta verksamheter som befinner sig i rörelse mellan samhällssektorerna 

privat, offentligt och ideellt. Istället för att betrakta den sociala 

ekonomin som en kärna av särskilda värden eller former har forskningen också 

närmat sig mer rörliga tolkningar. Ekonomihistorikern Hans Westlund beskriver 

hur socialekonomiska verksamheter i juridisk (organiserad) form rör sig på en 

skala mellan sociala och kommersiella dimensioner, där det går att tala om olika 

grad av kommersialisering (Westlund red 2001:16–19). Spänningen mellan att 

värna sociala värden och samtidigt vara aktör på en marknad är en komplexitet 

som aktörerna har att förhålla sig till inom både folkbildningsarbetet och det lokala 

utvecklingsarbetet. Vi använder här social ekonomi främst som en tankemodell för 

att belysa och diskutera demokratiska, och gemensamma, aspekter inom fälten. 

Förståelse av begrepp och bestämning av fält 

Byarörelsen, och det lokala utvecklingsarbete som är förknippat med den, har 

bidragit till att vi i Sverige allt mer kommit att tala om fyra organisatoriska nivåer 

– den nationella, regionala, kommunala och lokala nivån (se till exempel Herlitz 

1998). Genom byarörelsearbetet har nyskapande lokaldemokratiska- och ekonomiska 

modeller vuxit fram på olika platser i Sverige (se till exempel Olsson & 

Forsberg 1997, Lokal ekonomi för hållbar tillväxt, NUTEK 2004). Modellerna går 

på tvärs över partipolitiska gränser och värnar den ”helhet” som är lokalsamhället. 

Genom sitt stöd till och direkta arbete i byarörelsen har folkbildningen bidra- 

10 


git till uppmärksammandet av en lokal fjärde planeringsnivå, som fått politiskt 

erkännande i demokrati- och regionalpolitiska utredningar. I byarörelsearbetet har 

folkbildningen varit delaktig framförallt genom förmedlandet av arbetsmetoder, 

verktyg för handling, till lokala grupper (se till exempel Folkesson 1997). Vi kan 

alltså redan inledningsvis, med ett tillbakablickande, konstatera att folkbildningen 

haft stor betydelse för byarörelsens utvecklingsarbete på lokal nivå med ”bygdens 

bästa” (Herlitz 1998) som utgångspunkt för kollektiv handling. 

Efter diskussioner med den nationella och regionala referensgruppen beslutades 

att folkbildning i det här projektet skulle omfatta studieförbunds och folkhögskolors 

verksamhet. Lokal utveckling har vi utifrån ett landsbygdsperspektiv valt att 

förstå som den typ av arbete och engagemang som representeras genom byarörelsen. 

Fördelen med bestämda definitioner är naturligtvis att de underlättar undersökandet 

genom att de talar om vad som ska studeras. På samma gång utestänger det 

precisa andra möjligheter att se, tolka och förstå. Vår ambition har varit att under 

projektets gång hålla öppet för andra förståelser av folkbildningsarbete och lokalt 

utvecklingsarbete än dem vi definierat. 

Som utgångspunkt för tolkning betraktar vi folkbildning och lokal utveckling 

som två separata men samtidigt interagerande fält. Inom och mellan fälten rör sig 

olika aktörer. Fältet lokal utveckling definierar vi utifrån den förståelse av lokal 

utveckling som växt fram genom Hela Sverige ska leva-kampanjen och byarörelsen. 

Med fältet folkbildning avser vi den statsbidragsstödda folkbildningen, mer precist 

studieförbund och folkhögskolor och dess organisering. Utgångspunkterna gör det 

möjligt för oss att tala om folkbildning och lokal utveckling som två angränsande 

och ibland överlappande fält där folkbildningsarbete och lokalt utvecklingsarbete 

görs av olika aktörer. De enskilda verksamheterna står alltså i fokus för undersökandet 

men vi intresserar oss också för hur arbetet kan förstås i de sammanhang 

som är fälten. Landsbygdsstudien är därför till sin karaktär sökande och problematiserande. 

Genom att ställa verksamheter och fält i relation till varandra blir det 

möjligt att på olika sätt belysa folkbildningens betydelse för lokal utveckling på 

landsbygder. 

Landsbygders lokala utvecklingsarbete benämns på många sätt. För att få 

variation i texten varierar vi begreppen. Med lokalt utvecklingsarbete, bygdeutvecklingsarbete 

eller (lokalt) förändringsarbete avser vi samma sorts verksamhet. 

Ideell förening, intresseförening, bygdeförening, lokal (utvecklings)grupp, 

bygde(utvecklings)grupp eller aktionsgrupp betecknar de lokala aktörerna/grupperna. 

Lokalt utvecklingsarbete görs alltså av en grupp eller förening, även om 

enskilda individer (eldsjälar) kan ha viktiga drivande roller i arbetet. Det är ett 

i huvudsak obetalt arbete. På folkbildningsfältet har vårt undersökande omfattat 

folkbildare i studieförbund och på folkhögskolor och deras vardag och villkor samt 

hur de uppfattar folkbildningens värden och lokala utvecklingsuppdrag. Folkbild 


ningsarbetet sker, till skillnad mot det lokala utvecklingsarbetet, genom enskilda 

personer/folkbildare. Det är ett i huvudsak betalt arbete. 

Den sociala ekonomin och gemensamma 

värden 

Social ekonomi är ursprungligen en fransk benämning. I Frankrike har begreppet 

betecknat företag och organisationer med ekonomisk verksamhet och en samhällelig 

funktion (Olsson 1994). Begreppet nådde Sverige genom inträdet i EU 

1995. I en europeisk tradition har social ekonomi använts som stöd till ”svaga 

grupper”, mot social utslagning (Social ekonomi – tradition och förnyelse i samma 

begrepp, Ds 1998:48). Bakom det politiska intresset för socialekonomiska verksamheter 

finns förhoppningar om deras bidrag till skapande av arbetstillfällen. 

Införandet av begreppet i EU och Sverige har inneburit att mer uppmärksamhet 

har riktats mot socialekonomiska verksamheter. Utöver synliggörande och ökad 

legitimitet har social ekonomi, som ett erkänt område i den europeiska arbetsmarknadspolitiken, 

erbjudit en möjlighet till finansiering av verksamheter i ideell sektor, 

som till exempel bygdeutveckling och nykooperativa verksamheter. Här använder 

vi social ekonomi främst som en begreppslig ram för att diskutera innehåll och 

värden i de två fälten folkbildning och lokal utveckling. 

Både folkbildningsarbetet och det lokala utvecklingsarbetet kan sägas vara del 

av den sociala ekonomin i Sverige, enligt hur den beskrivs av regeringens arbetsgrupp 

som tillsattes 1997. Arbetsgruppens uppgift var att kartlägga den sociala 

ekonomins villkor och betydelse i det svenska samhället och att definiera begreppet 

(ibid). Det visade sig svårt att definiera social ekonomi i relation till svenskt samhällsliv 

och någon definition gjordes aldrig. Arbetsgruppen presenterade dock tre 

rapporter med resonemang om hur social ekonomi kan förstås i en svensk kontext 

(Social ekonomi – tradition och förnyelse i samma begrepp Ds 1998:48, Social 

ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt? 1999, samt Bilagor 

till sistnämnda). Arbetet kan sägas ha resulterat i beskrivningar av den sociala ekonomins 

form, syfte och värden utifrån svenska förhållanden (Social ekonomi – en 

tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt? 1999:37): 

12 

Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har 

samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är 

organisatoriskt fristående från den offentliga sektorn. Dessa sociala 


och ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar, 

kooperativ, stiftelser och liknande sammanslutningar. Verksamheter 

inom den sociala ekonomin har allmännytta eller medlemsnytta, inte 

vinstintresse, som främsta drivkraft. 

Social ekonomi används i Sverige ungefär likvärdigt med ideell sektor, tredje 

sektorn eller frivilligsektorn. Som ett sektorsbegrepp för verksamheter i samhället 

kännetecknas den sociala ekonomin i Sverige av några saker. Verksamheterna 

ska vara organiserade, ha samhälleliga mål, bygga på demokratisk grund och vara 

(organisatoriskt) fristående från offentlig sektor. Det finns också en stark nyttobetonad 

aspekt i den sociala ekonomin som kan relateras till verksamheters utgångspunkt 

från lokala behov. Allmännytta eller medlemsnytta, inte vinstintresse, ska 

vara drivkraft. 

Demokratiska värderingar, samhälls- och medlemsnyttan utmärker både 

folkbildningsarbetet och det lokala utvecklingsarbetet. Att vara (organisatoriskt) 

fristående från offentlig sektor överensstämmer till viss del (se ovan om organisering 

och finansiering). Båda fälten har en självständighet i förhållande till staten 

men behöver samtidigt statens stöd för att kunna bedriva verksamhet. Även om 

organiseringen är fristående är det statliga stödet viktigt. Folkbildningen tilldelas 

via Folkbildningsrådet mer pengar från staten än motsvarande inom fältet lokal 

utveckling. Det innebär samtidigt att den lokala utvecklingen har en friare, mindre 

styrd och reglerad, verksamhet än folkbildningen. Folkbildningsrådet har, till 

skillnad mot Riksorganisationen Hela Sverige ska leva, en kontrollerande myndighetsbetonad 

roll. Rådet förmedlar och kontrollerar de statligt formulerade målen 

för folkbildningen. Samtidigt ska det stödja folkbildningens aktörer. Riksorganisationen 

Hela Sverige ska leva har inte någon sådan dubbel roll. Det finns inga statligt 

formulerade lokala utvecklingsmål att kontrollera. Organisationen är heller ingen 

myndighet utan stödjer, med en mindre summa pengar men också på många andra 

sätt, det lokala utvecklingsarbetet runt om i landet. 

Föreningsformen och betoningen av andra värden än ekonomisk vinst placerar 

folkbildningsarbetet och det lokala utvecklingsarbetet i den sociala ekonomin. 

Enligt den svenska tolkningen av begreppet har verksamheter inom den sociala 

ekonomin enskilda individer i fokus, med syfte att bidra till den enskildes livskvalitet 

men också i vidare mening till ett gott liv i vardagen (Social ekonomi – tradition 

och förnyelse i samma begrepp, Ds 1998:48). Den sociala ekonomins värdemässiga 

samstämmighet använder vi som tolkningsram och verktyg för att beskriva och 

diskutera de demokratiska aspekter eller dilemman som empirin berättar om. 


Berättelser om osynlighet och synlighet 

I intervjuerna med lokala grupper och folkbildare beskrivs folkbildning och lokal 

utveckling ibland abstrakt (som fält), ibland som konkret verksamhet. Vi har 

beskrivit och analyserat empirin som aktörers berättelser om folkbildning(sarbete) 

och lokal(t) utveckling(sarbete). Delstudien om lokalt utvecklingsarbete förmedlar 

vissa berättelser om folkbildning och lokal utveckling. Delstudien med folkbildare 

förmedlar andra. Som framgått urskiljer vi två ganska tydliga berättelser där den 

ena handlar om folkbildningens osynlighet och den andra om dess synlighet. En 

central fråga är hur vi kan förstå dem i relation till varandra? 

När lokalt utvecklingsarbete varit den ingång genom vilken vi undersökt folkbildningens 

roll för lokal utveckling så har folkbildningen varit relativt osynlig. 

Med folkbildningsarbete som ingång har folkbildningens roll blivit synligare. 

Osynligheten/synligheten beror följaktligen, i alla fall delvis, av de olika ingångarna. 

Den beror också av vår avgränsning av lokal utveckling som byarörelserelaterat 

arbete och folkbildningen som den statsbidragsstödda folkbildningen. 

Att vi här definierat lokal utveckling som byarörelsearbete (lokalt utvecklingsarbete 

på landsbygder); det vill säga en relativt självständig rörelse med en egen 

historia och organisation, har gjort att vi kunnat närma oss lokal utveckling och 

folkbildning som två angränsande men ibland överlappande fält. Det i sin tur gör 

att vi kan undersöka den fråga projektet faktiskt ställer, om folkbildningens roll 

för lokal utveckling. För att förstå mer om den ena verksamhetens betydelse för 

den andra behövs kunskap om folkbildningsarbete och lokalt utvecklingsarbete var 

för sig. Men också om hur de förhåller sig till varandra. Som fält för aktivitet och 

värdeskapande betraktar och diskuterar vi därför folkbildning och lokal utveckling 

som delar av den sociala ekonomin. 

Folkbildning och lokal utveckling – två fält med 

skillnader och gemensamma beröringspunkter 

Vår analytiska utgångspunkt är som beskrivits folkbildning och lokal utveckling 

som två fält, med social ekonomi som gemensam tolkningsram. Mot den bakgrunden 

diskuterar vi studiens resultat med fokus på de värden som skapas och 

upprätthålls av aktörerna inom fälten. Medan staten med riktat stöd finansierar och 

(därigenom) reglerar folkbildningen/folkbildarna har byarörelsen/de lokala grup- 

14 


perna inte någon sådan riktad finansiering och heller inte någon statlig reglering. 

Det innebär att aktörerna i byarörelsen är friare men också mer utlämnade till ideella 

arbetsinsatser. Vi har beskrivit hur folkbildningen haft en viktig roll för lokal 

utveckling genom att leverera modeller, metoder och verktyg för förändringsarbete 

till lokala grupper. Men också genom det arbete som har riktats mot beslutsfattande 

nivåer genom till exempel ”Byapolitikprojektet” (Olsson & Forsberg 1997, Bull 

1997). Erfarenheterna visar att för att skapa förutsättningar för lokalt utvecklingsarbete, 

inklusive folkbildningsarbete, behöver det finnas resurser för kontinuerliga 

informationsinsatser bland politiker och tjänstemän. 

Som delar av den sociala ekonomin har fälten folkbildning och lokal utveckling 

några särskilda kännetecken. De innehåller verksamheter som inte drivs av vinstintresse 

utan med utgångspunkt från demokratiska ideal och värden som har med 

människors livssituation, handlingsutrymme och påverkansmöjligheter att göra. 

Där folkbildningen värnar den enskilda individen men också kollektivet representerar 

byarörelsen i första hand ett kollektivt perspektiv. Själva arbetet skiljer sig 

åt mellan fälten på så sätt att folkbildningsarbetet i betydligt högre utsträckning 

är finansierat, medan det lokala utvecklingsarbetet bygger på ideellt arbete. Även 

i folkbildningsarbetet finns ideella inslag som kamratcirklar och liknande, men 

aktörerna är finansierade i högre grad inom folkbildningen jämfört med den lokala 

utvecklingen. Folkbildaren har genom anställning betalt för folkbildningsarbetet, 

medan de lokala grupperna i huvudsak agerar utan betalning (ibland projektlön) i 

det lokala utvecklingsarbetet. 

Folkbildningen når ungdomar på andra sätt än vad det lokala utvecklingsarbetet 

hittills förmått göra. Här är en öppning för fälten att närma sig varandra, 

och för studieförbund och folkhögskolor att vara en tydligare resurs. Frågor om 

genus, etnicitet samt inkludering och exkludering är prioriterade områden i folkbildningens 

framsynsarbete. Dessa framtidsfrågor är också öppningar där fälten 

skulle kunna samverka och folkbildningen bidra med sina resurser. Hur deltagande 

och inflytande är fördelat mellan generationer och kön, inklusive innanför- och 

utanförskapsproblematiken, är viktiga och avgörande frågor för framtidens landsbygder. 

Byarörelsens uppfinningsrikedom och helhetssyn på lokalsamhället kan 

kanske också ge inspiration till folkbildningens mer reglerade arbete. Det behöver 

finnas utrymme inom folkbildningens ramar för att svara upp mot lokala behov 

och idéer. Inte minst behöver det finnas kontaktvägar mellan aktörerna, lokala 

grupper och folkbildare, och fälten. 

Vi ser vissa likheter respektive skillnader mellan fälten folkbildning och lokal 

utveckling. Med ett byarörelseperspektiv är fälten ibland så nära varandra att 

de kan uppfattas som ett och detsamma. Föreningsliv, metoder och modeller är 

gemensamma plattformar. Likheterna gäller främst värden, drivkrafter och fältens 


mål och målgrupper. Skillnader finns naturligtvis också, särskilt när det gäller 

finansiering, organisation och graden av statlig reglering. I tabell 1 på nästa sida 

sammanfattas de båda fälten och deras verksamheter mycket kort och översiktligt. 

Tabell 1. Sammanställning av olika fakta om och kännetecken för de båda fälten – 

Folkbildning och Byarörelsen. 

16 

Folkbildning Byarörelsen 

Historia Växer fram ur de folkrörelser 

som uppstod vid förra sekelskiftet. 

Nära knutet till föreningslivet 

sedan dess. 

Organisering Idag formellt studieförbund 

(9 stycken med olika ideologier 

och medlemsorganisationer 

(totalt cirka 300 stycken), 

folkhögskolor (148 stycken med 

olika huvudmän) samt länsmuseer 

och stadsbibliotek. 

Nationellt: Folkbildningsrådet 

Regionalt: Bildningsförbund 

Kommunalt: Studieförbund och 

folkhögskolor 

Lokalt: Cirklar och aktiviteter 

Finansiering Lokalt stöd från kommuner och 

landsting. Statligt anslag (3,1 

miljarder år 2008) – fördelas av 

Folkbildningsrådet (enligt system 

som följer verksamhet och mål). 

Omfattning Folkhögskolornas långa kurser: 

26 500 deltagare, korta kurser 

160 600 deltagare. Studieförbunden 

erbjöd år 2007 283 500 

cirklar för totalt 2 miljoner 

deltagare samt 250 000 kulturprogram 

för cirka 15 miljoner 

deltagare. 


Växer fram efter 1970 som reaktion 

på kommunsammanslagningar 

och som protest mot statlig 

centraliseringspolitik. Får sitt 

genombrott genom Hela Sverige 

ska leva-kampanjen 1987–1989. 

Nationellt samverkansorgan 

formaliserat 1989 genom bildandet 

av Folkrörelserådet Hela 

Sverige ska leva. Är sedan 2007 

en medlemsorganisation med 

cirka 50 medlemsorganisationer, 

däribland studieförbund och de 

lokala grupperna. 

Nationellt: Hela Sverige ska leva 

Regionalt: Länsbygderåd 

Kommunalt: Kommunbygderåd 

Lokalt: Lokala grupper 

Medlemsavgifter, sponsring och 

samhällsstöd. Statligt anslag till 

den nationella nivån (12 miljoner 

2008) samt EU-stöd genom 

strukturfonder (till exempel 

Leader+) tillgängligt för lokala 

grupper. Regleras indirekt genom 

EU:s villkor för finansiellt stöd. 

Starkast fäste på landsbygderna 

men finns också i städer. Folkrörelserådet 

har registrerat 4 400 

grupper, som omfattar cirka 

80 000 aktiva.

”Typisk 

deltagare” 

Folkbildning Byarörelsen 

Lägsta ålder för folkhögskola 18 

år. Åldersgruppen 18–24 störst 

(51 procent). Medelåldern har 

sjunkit på senare år (ofta unga 

utanför det formella utbildningssystemet). 

Lägsta ålder för 

studieförbund 13 år. Flesta 

deltagarna är över 24 och jämnt 

fördelade mellan könen. 

Mål Individen tar makt över sitt eget 

liv. Aktivt (individuellt) medborgarskap. 

Innehåll och 

värden 

Politisk 

styrning och 

kontroll 

Disposition 

Fri och frivillig bildning tillgänglig 

för alla. Mötesplats och arena för 

diskussion om samhällsfrågor. 

Demokrati. Livslångt lärande. 

Råder under direkta politiska 

direktiv, som skrivs om med 

jämna mellanrum. Stöds, 

kontrolleras och utvärderas av 

Folkbildningsrådet. 

Få unga bland de aktiva på lokal 

nivå. Jämn könsfördelning men 

fler män än kvinnor i ledande 

ställning. 

Ta makt över situationen i 

lokalsamhället. Aktivt (kollektivt) 

medborgarskap. 

Föreningsbaserat ideellt engagemang 

för bygdens ”överlevnad” 

i bred bemärkelse. Bevarar, 

förändrar och omskapar bygd 

(lokalsamhälle). Kultur/trivselaktiviteter 

centrala för gemenskapsskapande, 

mobilisering och 

lokaldemokratiskt inflytande. 

Är ej politiskt styrd, men lokala 

grupper och byarörelsen 

omnämns inom regional- och 

landsbygdspolitik samt i demokratisammanhang 

som aktörer 

med betydelse för landsbygderna. 

I denna studie undersöker vi relationen folkbildning och lokal utveckling med olika 

ingångar. Vi förflyttar oss mellan lokal utveckling och folkbildning som konkreta 

verksamheter och (analytiskt) som fält. Vi rör oss även mellan olika samhällsnivåer, 

där vi börjar på nationell nivå. Därefter söker vi oss vidare in mot det regionala, 

kommunala och lokala, för att avslutningsvis knyta samman förståelserna 

från fälten och samhällsnivåerna. 

I kapitel ett har vi beskrivit och diskuterat folkbildning och lokal utveckling 

som två (nationella) fält för handling och värdeskapande. Det är också vår utgångs- 


punkt för tolkning. I kapitel två utvecklar vi beskrivningen av fälten som två 

verksamhetsområden med olika organisering och uppbyggnad, men med gemensamma 

intressen. I kapitel tre undersöker vi om och på vilka sätt folkbildningen 

är närvarande i lokala gruppers utvecklingsarbete på tre orter i Dalarna. I kapitel 

fyra studerar vi folkbildarnas vardag och villkor i Dalarna samt hur folkbildarna 

uppfattar folkbildningens värden och det lokala utvecklingsuppdraget. I kapitel 

fem beskriver och diskuterar vi folkbildning och lokal utveckling i ett regionalt 

perspektiv med utgångspunkt från föreningslivet. Kapitel sex är en sammanfattning 

och diskussion där vi relaterar resultaten från de olika kapitlen till varandra. 

En erfarenhet är att ju närmare vi tittar desto mer komplicerad framstår projektets 

ursprungsfråga om folkbildningens roll för lokal utveckling. 

På samma gång som vi undersökt vad som utmärker det lokala utvecklingsarbetet 

och folkbildningsarbetet har vi lyssnat efter variationer och andra (reflexiva, 

kritiska) röster. Röster som nyanserar eller bryter av mot det enhetliga och/eller ger 

inblickar i vad folkbildning är, kan (bör) och tillåts vara. Folkbildarnas berättelser 

kännetecknas av ett reflexivt förhållningssätt till det egna arbetet och folkbildningens 

många uppdrag, däribland det lokala utvecklingsuppdraget. 

18 


2. Folkbildningsarbete och lokalt 

utvecklingsarbete 

Både folkbildningsarbetet och det lokala utvecklingsarbetet har som syfte att förbättra 

människors livsvillkor. Med de definitioner vi gör av aktörer och fält framträder 

olika drag i verksamheterna. Folkbildningsarbetet blir en förmedlare som på 

olika sätt inspirerar, bildar och mobiliserar. Det lokala utvecklingsarbetet är inte 

avhängigt folkbildningen men kan få stöd därifrån. Medan folkbildningsarbetet, 

som vi tolkar det, tar fasta på individ och bildning kännetecknas det lokala utvecklingsarbetet 

av kollektiv och handling. Som rörelser vilar både folkbildningsarbetet 

och det lokala utvecklingsarbetet på människors ideella arbete, engagemang och 

visioner. Ideologiskt värnas demokratiska värden så som människors rätt till medbestämmande 

och inflytande över sin/bygdens livssituation och framtid. 

Verksamheterna organiseras var för sig men har beröringspunkter. I förhållande 

till folkbildningen har den lokala utvecklingen en betydligt mindre organisation. 

Den är inte heller lika regelstyrd. Folkbildningen hade, som tidigare nämnts, 

en aktiv roll i 1980-talets mobiliseringskampanj Hela Sverige ska leva (1987–89) 

som blev byarörelsens genombrott. En formalisering av byarörelsearbetet inleddes 

1989 genom bildandet av den ideella föreningen och samordningsorganet Folkrörelserådet 

Hela Sverige ska leva, där studieförbund ingick. ABF och Studieförbundet 

Vuxenskolan har sedan bildandet varit aktiva och stödjande medlemmar 

som verkat för lokal utveckling på landsbygderna. Folkrörelserådet övergick våren 

2007 till att bli en medlemsorganisation, med både medlemsorganisationer och 

lokala grupper som medlemmar. Samtidigt förändrades namnet till Riksorganisationen 

Hela Sverige ska leva. 

Byarörelsen, som organiserar mycket av det lokala utvecklingsarbetet, finns 

representerad på fyra samhällsnivåer: Nationellt, regionalt, kommunalt och lokalt. 

Nationellt genom den ideella föreningen och riksorganisationen Hela Sverige ska 

leva som är situerad i Stockholm (huvudkontor med fem fast anställda), regionalt 

genom länsbygderåd som finns i varje län, kommunalt genom kommunbygderåd 

som finns i vissa län och på lokal nivå genom de lokala grupperna. Medlemmar i 

Hela Sverige ska leva är de över 4 000 lokala utvecklingsgrupperna samt ett fyrtiotal 

organisationer och folkrörelser, bland annat fackföreningar och studieförbund. 


Utöver registreringen av grupper fungerar organisationen som samordnare av och 

språkrör för landsbygdsfrågor. Den verkar bland annat via lobbyverksamhet, landsbygdsriksdagar, 

läns- och kommunbygderåd, projektverksamhet och utbildningsinsatser. 

Det har alltså inom byarörelsen organiserats ett brett stöd för lokalt utvecklingsarbete, 

där folkbildningen varit delaktig. På nationell nivå samordnar och 

stöder Hela Sverige ska leva insatser för lokalt utvecklingsarbete genom statliga 

medel. Regeringen har för det arbetet anslagit 12 miljoner kronor år 2008, 14 miljoner 

kronor år 2009 och 15 miljoner kronor år 2010. Efter Sveriges medlemskap i 

Europeiska Unionen (EU) 1995 har finansieringsmöjligheter för lokalt utvecklingsarbete 

även gjorts tillgängliga genom EU:s strukturfonder och program, däribland 

Leader-programmet. 

Leader har varit särskilt inriktat på landsbygders utvecklingsarbete och 

Leader+ är den modell som Sverige valt att använda sig av i sitt fortsatta stöd till 

landsbygders utvecklingsarbete 2007–2013. 2 Leaderprocessen i Sverige har studerats 

och problematiserats bland annat utifrån ett demokratiperspektiv (Larsson 

2000). Leadermodellens och leaderprocessens inkluderande eller exkluderande av 

de lokala aktörerna/grupperna är, med ett demokratiperspektiv, en viktig fortsatt 

fråga att studera. Byarörelsearbetet bygger på ideellt engagemang men lokala grupper 

arbetar med verksamheter som spänner från ideella arbetsinsatser till mångmiljonprojekt. 

Finansiering från Leader eller andra EU-medel, i kombination med ideellt 

arbete, kan möjliggöra genomförande av verksamhet och projekt som bidrar till 

att upprätthålla bygdeutvecklingsarbetet (Forsberg 2001). Utöver de statligt riktade 

medlen till Hela Sverige ska leva finns alltså möjlighet för lokala grupper att söka 

medfinansiering för utvecklingsarbete via EU-program och fonder. Den svenska 

hanteringen av EU-medlen innebär dock ett ganska byråkratiskt och administrativt 

krångligt system vilket avskräcker många grupper (ibid). 

När det gäller folkbildningen har Folkbildningsrådet det nationella samordnande 

ansvaret. Dess uppgift är bland annat att fördela statsanslaget till folkbildningen i 

Sverige. Folkbildningsrådet följer årligen också upp, utvärderar och rapporterar 

till regeringen om folkbildningsarbetet. I den senaste folkbildningspropositionen 

(Lära, växa, förändra 2005/06:192) kvarstår folkbildningens, som det sägs, fria 

roll i förhållande till staten. Helt fri står folkbildningen självklart inte, då den till 

2 Leader står för ”samverkande åtgärder för att stärka landsbygdens ekonomi”. Modellen bygger 

på bildandet av LAG-grupper (från engelskans Local Action Groups), med representation från 

ideell, offentlig och privat sektor. Denna tvärsektoriella representation brukar också benämns 

partnerskap. Leader + syftar till att stödja nyskapande metoder för utveckling och förnyelse på 

landsbygder. Leadermetoden används inom landsbygdsprogrammet 2007–2013. Som arbetsmetod 

har Leader funnits inom EU sedan 1991, i Sverige har programmet använts sedan 1995 inom vissa 

landsbygdsområden. Källor: www.sjv.se samt www.leaderplus.se. 

20 


stora delar finansieras och även styrs (genom finansieringen) av staten. Friheten 

består av överenskommelser och principer om rollfördelning mellan staten och 

folkbildningen. Principerna är inte fasta utan omprövas och omförhandlas, precis 

som civilsamhällets roll i förhållande till staten; en dagsaktuell diskussion som 

exempelvis förs i Samhället är större än staten (Forum för frivilligt socialt arbete 

2006). När det gäller folkbildningen tillämpar staten sedan 1990-talets början 

målstyrning och lämnar därmed öppet för folkbildarna själva att välja väg för att 

nå målen. Den senaste folkbildningspropositionen angivande av verksamhetsområden 

3 istället för målgrupper, som motiv för statligt stöd, lämnar även öppet för 

folkbildningen att identifiera målgrupper. Det är en förändring mot 1998 års beslut 

där målgrupper var styrande. 

En stor del av det folkbildande arbetet finansieras genom stöd från stat, landsting 

och kommuner. Under 1920-talet delades sådant stöd ut för första gången. 

Sedan dess har det funnits statligt stöd till folkbildningsarbetet. Stödet har utökats 

och omarbetats många gånger (Nationalencyklopedin 1991). Det samhällsstödda 

folkbildningsarbetet sker främst i studieförbund och folkhögskolor. Statens riktade 

bidrag till folkbildningen är alltså betydligt mer omfattande än det som ges till den 

lokala utvecklingen/byarörelsen (jämför ovan). År 2006 tillfördes folkbildningsarbetet 

mer pengar vilket innebar att summan ökade från en nivå på 2,6 miljarder 

kronor år 2005 till en nivå på 3,1 miljarder för år 2008 (Fakta om folkbildning, 

Folkbildningsrådet 2008). Parallellt med att folkbildningen tillförs mer pengar 

ställs större krav på ökat systematiskt kvalitetsarbete, uppföljning, utvärdering och 

forskning. Detta är ett arbete som Folkbildningsrådet tillsammans med folkbildningsaktörerna 

ska ansvara för. Liksom Riksorganisationen Hela Sverige ska leva 

har även Folkbildningsrådet sitt huvudkontor i Stockholm. Men till skillnad mot 

byarörelsens fem anställda har Folkbildningsrådet 23 anställda på huvudkontoret 

(www.folkbildning.se). Ekonomiskt stöd till folkbildningen utgår också från kommun 

och landsting. 

Folkbildningens motsvarighet till byarörelsens läns- och kommunbygderåd är 

de regionalt och kommunalt förankrade folkhögskolorna och studieförbunden samt 

museer och bibliotek. Folkhögskolor och studieförbund är inte enhetligt organiserade 

utan präglade av hur och var de bildats, med särskilda ideal, intresseinriktningar, 

förutsättningar och mål. Medan vissa studieförbund har starka medlemsorganisationer 

som stöttar arbetet och bidrar till lokal förankring står andra utan. 

Bland folkhögskolorna är cirka två tredjedelar (106) knutna till folkrörelser eller 

andra organisationer, medan cirka en tredjedel (42) har landsting och regioner som 

3 Se längre fram, under rubriken Folkbildning i politik och forskning, för mer information om 

verksamhetsområdena. 


huvudmän. 4 Folkhögskolornas och studieförbundens intressen, ekonomiska situation 

och geografiska/rumsliga förankring varierar således. 

År 2006 fördelades det totala statsanslaget till studieförbund och folkhögskolor 

enligt följande (avrundat): 1,37 miljarder kronor till studieförbunden respektive 

1,30 miljarder kronor till folkhögskolorna. Tillsammans med ytterligare andra 

anslag fördelade staten totalt 2,69 miljarder kronor till folkbildningen 2006, varav 

Folkbildningsrådet fick 15,2 miljoner kronor. År 2009 föreslås folkbildningsanslaget 

uppgå till 3 166 290 000 kronor (www.folkbildning.se). De summor som inom 

folkbildningen fördelas regionalt, kommunalt och lokalt saknar motsvarighet i byarörelsen. 

Länsbygderåd, kommunbygderåd eller för den delen de lokala grupperna 

har ingen direkt statlig finansiering utan söker, som beskrivits, projektmedel eller 

andra bidrag för finansiering av sin verksamhet. Vissa kommuner har delat ut en 

mindre summa på ett antal tusen kronor till grupper mot en enklare redovisning 

av hur pengarna använts, en så kallad bygdepeng. Bygdeutvecklingsarbetet kännetecknas 

av att det görs ideellt. Ideella inslag finns även i folkbildningsarbetet, 

som vissa cirkelledare i studieförbunden eller studieförbundens kontaktpersoner 

ute i bygderna. Men organisatoriskt är den ideella verksamheten i folkbildningen 

mer ett inslag än själva förutsättningen för arbetet, som det är i det lokala utvecklingsarbetet. 

Medan lokalt utvecklingsarbete görs ideellt av lokala grupper med visst statligt 

stöd från olika EU-program och andra finansieringskällor, görs folkbildningsarbetet 

av anställda på studieförbund och folkhögskolor. Utifrån de beskrivna förutsättningarna 

formas olika roller i agerandet för lokal utveckling, bland de lokala grupperna 

respektive folkbildarna. Där de lokala grupperna tar till handling och agerar 

för förändring (genom att ta initiativ, driva och genomföra) stöder folkbildarna på 

olika sätt de lokala initiativen. Folkbildningens roll för lokal utveckling framträder 

i vår studie som en både osynlig och synlig resurs. Den är delvis tillgänglig, och 

tillgänglig på nya sätt (som projekt), men inte längre lika synlig eller närvarande i 

det lokala. En slutsats är att den skulle kunna göra sig själv och sina resurser mer 

synliga och tillgängliga för invånarna i lokalsamhällen och de behov som finns där. 

Mer samordning mellan folkbildningen och byarörelsen skulle också främja och 

stärka stödet till lokalt utvecklingsarbete på landsbygderna, även om det i Dalarna 

redan finns sådana kontaktytor och samverkansplattformar. 

Ovan har vi beskrivit vad som skiljer fälten åt, som finansiering, organisering 

och roller. Nedan beskriver vi fälten utifrån verksamheternas omfattning och hur 

de beskrivs i politiska policydokument. Vi tar också fasta på gemensamma teman 

som demokratiideal, ideellt engagemang/arbete, framtidsperspektiv och samarbete. 

4 De förra har Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO) som intresseorganisation, de 

senare har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som intresseorganisation (Fakta om folkbildning 

2008). 

22 


Folkbildningens verksamhet och omfattning 

I Nationalencyklopedin (NE 1991) beskrivs folkbildning som ett: 

Samlingsbegrepp för människors insikter och orientering på områden 

utanför deras egna specialiteter och yrkeskunskaper. /…/ Aktiviteter med 

syfte att bygga ut och utveckla folkbildningen bedrivs utanför det etablerade 

skolväsendet och bygger i väsentlig grad på självverksamhet. 

Folkbildande aktiviteter kan utifrån Nationalencyklopedins definition ske på 

många olika sätt och med många olika metoder. En hög grad av självorganisering 

utmärker den ideella sektorn i Sverige i förhållande till andra länder. Ordet ”självverksamhet” 

antyder att också folkbildningen har en ideell grund. Historiskt och 

organisatoriskt sker folkbildningsarbetet i Sverige på fyra sätt; genom folkbiblioteken, 

museerna, folkhögskolorna och studieförbunden. 

Folkhögskolorna erbjuder årligen långa och korta kurser. Långa kurser är 

antingen allmänna kurser som ger behörighet till högskolestudier eller särskilda 

kurser med viss inriktning. År 2007 deltog i snitt 26 500 deltagare i långa kurser 

och totalt 160 600 i korta kurser (Fakta om folkbildning 2008, Folkbildningsrådet 

2008). Deltagandet på både de långa och korta kurserna visar en liten minskning 

jämfört med 2005. Folkhögskolan är en studieform för vuxna vars nedre åldersgräns 

är 18 år för allmänna kurser. Temastudier och projektarbeten karaktäriserar 

undervisningen liksom att deltagarnas egna erfarenheter tas tillvara. Undervisningen 

är avgiftsfri och statligt studiestöd kan sökas (Fakta om folkbildning 2005, 

Folkbildningsrådet 2005). 

I Nationell kvalitetsredovisning för folkbildningen 2007 (Folkbildningsrådet 

2008) beskrivs folkbildningens omfattning. År 2007 hade åtta studieförbund statligt 

stöd. Studiecirklar och kulturprogram var och är de två största statligt stödda 

folkbildningsverksamheterna. Tillsammans arrangerade studieförbunden 283 500 

studiecirklar med drygt två miljoner deltagare. Omkring 250 000 kulturprogram 

arrangerades med 15 miljoner deltagare. På central nivå hade studieförbunden 

cirka 300 medlems- eller samverkande organisationer. Studieförbunden har tillsammans 

376 avdelningar och studiecirkelverksamhet bedrivs i alla Sveriges kommuner. 

Studieförbundens intresseorganisation är Folkbildningsförbundet. För att 

gå en studiecirkel måste du ha fyllt 13 år. 

Yngre tonåringar nås via studieförbundsverksamhet. Äldre tonåringar, unga 

vuxna och vuxna nås via folkhögskoleverksamhet, och förstås även studieförbundens 

verksamhet. Det tycks som att folkhögskolan de senaste åren fått en särskild 

roll vad gäller att fånga upp yngre människor. Folkhögskoledeltagarens medel- 


ålder har sjunkit. Att unga väljer att studera på folkhögskola kan självfallet vara 

ett förstahandsval. Men allt fler unga hamnar också utanför den formella utbildningsvägen, 

och då erbjuder folkhögskolan en möjlighet. Yngre deltagare med 

psykosociala problem i behov av särskilt stöd har ökat på folkhögskolorna. Absolut 

flest deltagare i folkhögskolans utbildningar har gruppen 18–24 år (13 663 av totalt 

26 837 deltagare). Därefter följer 30–45-åringar (5 485), 25–29-åringar (3 393), 

46–60-åringar (2 331), 60+ (1 756) och slutligen 18-åringar (209). 

När det gäller studieförbund och deltagarnas åldersfördelning är den största 

gruppen mellan 25–65 år (1 286 000), sedan följer de över 65 år (441 000) och 

sist de mellan 13–24 år (293 000). Den nationella kvalitetsredovisningens siffror 

visar intressanta skillnader i ålder och kön. I den yngsta åldersgruppen deltar fler 

män än kvinnor i studiecirkelverksamhet. I de äldre åldersgrupperna är förhållandet 

det motsatta. Studiecirkeln når alltså i högre grad unga killar (än tjejer) samt 

medelålders/äldre kvinnor (än män). Av redovisningen framgår att folkhögskolan 

övervägande når de unga (18–24) medan studieförbunden når de äldre (över 24 år). 

Folkhögskolornas huvudmän styr folkhögskolornas arbete och inriktning. Studieförbunden 

har alla en uttalad ideologisk anknytning vilket i viss mån påverkar 

den verksamhet de bedriver. De flesta, men inte alla, har en mängd medlemsorganisationer 

knutna till sig vilket också präglar arbetets inriktning. Folkbildningens 

demokratiideal framgår av studieförbunds, och även folkhögskolors, presentationer 

av sin verksamhet. Tillsammans beskrivs medlemsorganisationerna vara en stor 

del av ”Föreningssverige” (www.studieforbunden.se). När vi tittar på vilka folkbildningen 

verkar för, det vill säga sina medlemsorganisationer, finner vi självverksamhet 

och/eller ideellt arbete. 

Folkbildning i politik och forskning 

Den nära kopplingen till ”Föreningssverige” och förmågan att engagera ideellt 

särskiljer folkbildningen från annan utbildningsverksamhet. Politiskt beskrivs den 

svenska folkbildningstraditionen som vilande på folkrörelsen och föreningslivet 

(Lära, växa, förändra, sammanfattning av regeringens folkbildningsproposition 

2005/06:192, faktablad U06.009, mars 2006, sid. 1): 

24 

Ett starkt föreningsliv som ger människor möjligheter till inflytande och 

delaktighet utgör en viktig förutsättning i ett demokratiskt samhälle. Det 

bildningsarbete som folkbildningen svarar för inom ramen för folkrörelseengagemanget 

är unikt. Folkbildningen är så nära knuten till folkrörelserna 

att den själv får karaktär av folkrörelse. De människor som 


är upp folkrörelserna bär också upp folkbildningen. Dess existensberättigande 

bygger på förmågan att samla människor kring syften som 

varken ryms inom den offentliga eller privata sektorn och som hämtar 

sin kraft ur deltagarnas egna erfarenheter. Det är när folkbildningen 

tappar sin förmåga att engagera på ideell basis som den riskerar att 

bli en utbildningsproducent som vilken annan aktör som helst. Det är 

genom ”Föreningssverige” som folkbildningen hämtar sin näring. 

Det ideella tillmäts en särskild betydelse och sammankopplas med människors 

föreningsengagemang. Regeringens utgångspunkter för stöd till folkbildningen 

sägs i propositionen vara demokrati, livslångt lärande och personlig utveckling. 

Makt i form av egenmakt är ytterligare något folkbildningen kan bidra till (ibid): 

”Egenmakt är att ta makten över sitt eget liv, i bostadsområdet, på arbetsplatsen 

och i vardagen. För samhällsmedborgare som upplever maktlöshet i sin egen 

vardag kan folkbildningen bidra till att öka egenmakten.” Att bidra till att öka 

människors makt över sina egna liv framstår som en röd tråd i hur folkbildning 

beskrivs och förstås, i både politik och forskning. Ytterligare andra begrepp som 

kännetecknar folkbildningen framskymtar i propositionens titel Lära, växa, förändra 

(2005/06:192). Ett livslångt lärande och personlig växt ingår i förståelsen av 

vad folkbildning är, medan förändring aktualiseras på olika sätt. 

Vidare beskrivs hur folkbildningen bidrar till samhällsutvecklingen. Att 

erbjuda mötesplatser och skapa arenor för diskussion om samhälls- och framtidsfrågor 

sägs vara en central uppgift. Ett kulturliv som når alla nämns som en annan 

viktig uppgift för folkbildningen. Studieförbund och folkhögskolor ska agera som 

”lokala och regionala arenor” där deltagare konsumerar men också skapar kultur. I 

beskrivningar av folkbildningens roll för kulturlivet nämns begreppet lokal utveckling 

(vår kursivering): ”Folkbildningen är också en central part i arbetet med lokal 

utveckling över hela landet.” Vad som menas med lokal utveckling preciseras dock 

inte närmare i propositionens sammanfattning. 

Övergången från prioriterade målgrupper (1998) till sju verksamhetsområden 

där folkbildningen själv identifierar målgrupper (2005/06) är en förändring. De sju 

verksamhetsområden som särskilt motiverar statligt stöd är: 

1. Den gemensamma värdegrunden 

2. Det mångkulturella samhällets utmaningar 

3. Den demografiska utmaningen 

4. Det livslånga lärandet 

5. Kulturverksamhet 

6. Personer med funktionshinder 

7. Folkhälsa, hållbar utveckling och global rättvisa 


Områdena blir genom att de ges statligt stöd också tongivande (styrande) för folkbildningsverksamheterna. 

Lokal utveckling nämns under det sjunde verksamhetsområdet, 

som en underrubrik till hållbar utveckling. Men inte heller här sägs något 

mer bestämt om vad lokal utveckling är eller innebär i förhållande till folkbildning. 

I Fakta om folkbildning 2006 (Folkbildningsrådet 2006) nämns att utvärderingen 

av folkbildningens roll och dess uppgift som lokal utvecklingskraft ska fortsätta. 

Folkbildningsrådet har initierat ett arbete med förändrings- och framtidsfrågor, 

bland annat genom det så kallade framsynsarbetet. Folkbildningens Framsyn finns 

att läsa i sin helhet på www.folkbildning.se. Visionen togs fram under 117 rådslag 

med sammanlagt 7 000–8 000 deltagare och ger en samlad bild av hur folkbildningen 

ser på sin roll och sina uppgifter inför 2010-talet. Den ska stimulera till ökat 

demokratiskt engagemang, vara aktiv i arbetet för ökad jämställdhet och tydligare 

än idag vara inspiratör för ett nyskapande folkrörelse- och föreningsliv. Vidare ska 

den skärpa insatserna för att nå utsatta människor och grupper och göra det möjligt 

för deltagare att växa och påverka samhället. Den ska också motverka diskriminering 

och klyftor inom områden som utbildning, genus, sexuell läggning, religion, 

etnicitet och mellan generationer (Fakta om folkbildning 2006, Folkbildningsrådet 

2006). 

Det är inga små uppgifter folkbildningen har att ta sig an. Vi menar att uppgifterna 

behöver ställas i relation till de (politiska) förväntningar som samtidigt 

ställs på det lokala utvecklingsarbetet (se längre fram). Men framförallt behöver 

de relateras till aktörernas (folkbildarnas och de lokala gruppernas) förutsättningar 

att utföra de uppgifter de tilldelas och/eller förväntas uppfylla. Tillsammans med 

nämnda uppgifter ska folkbildningen även vara ”en stark kraft i lokalsamhället” 

(ibid, sid. 6): 

26 

Folkhögskolor och studieförbund ska vara drivkrafter för lokal och 

regional mobilisering, utveckling och vara en arena där nya rörelser 

kan växa och ta form. 

Samarbetet med olika aktörer i det civila samhället, näringslivet och 

den offentliga sektorn måste utvecklas, i sökandet efter lösningar på 

samhällsproblem och för att skapa en hållbar samhällsutveckling. 

Orden antyder att folkbildningen behöver bli mer aktiv lokalt och regionalt, och 

kanske också mer öppen för samarbete med aktörer inom alla tre samhällssektorerna; 

civilsamhälle, näringsliv och offentlig sektor. Folkbildningens roll för lokal 

utveckling beskrivs i framsynsarbetet som en stark kraft i lokalsamhället, drivkraft 

för mobilisering, arena för nya rörelser och utvecklande av samarbete. 

Som begrepp är ”lokal utveckling” frånvarande i det folkhögskole- och studieförbundsmaterial 

som vi samlat in i arbetet med den här studien. Det genomgångna 


materialet är informationsmaterial av allehanda slag (broschyrer, verksamhetsberättelser, 

utbildningskataloger). Detsamma gäller när vi studerat studieförbunds 

och folkhögskolors hemsidor. Även på hemsidorna är det svårt att någonstans 

hitta begreppet lokal utveckling. Folkbildningens insatser för lokal utveckling får 

man leta efter på andra sätt. Vad gäller policydokument kan sägas att begreppet 

omnämns men inte närmare beskrivs. I folkbildningens eget framsynsarbete refereras 

till lokalsamhälle, mobilisering och samarbete. 

Det tydligaste samband mellan folkbildning och lokal utveckling vi funnit är 

den exempelsamling av studieförbundens arbete med lokal utveckling som Folkbildningsförbundet 

(2006) gett ut: Lokal utveckling! Exempel på studieförbunds 

insatser för lokal utveckling. Där synliggörs lokal utveckling som något som kan 

se ut på olika sätt och försiggå både på landsbygder och i städer. Två av exemplen 

kommer från Dalarna. Det är ABF:s arbete i Tjärna Ängar i Borlänge, ett område 

med många invandrare och arbetslösa, samt Dalarnas bildningsförbunds projekt 

”hundra framsynta möten”. Folkbildningens insatser för hållbar utveckling (Mustel 

2003) är en översikt av studieförbunds och folkhögskolors verksamhet i riktning 

mot hållbar utveckling, där ingår också beskrivningar av lokal utveckling. Bland 

folkhögskoleverksamhet nämns Mora folkhögskolas arbete i Skattungsbyn och 

Sörsjön. Dalarna framträder således som ett län där folkbildningen (både studieförbund 

och folkhögskola) på olika sätt verkar för lokal utveckling. 

Frivillighet är ett ord som genomsyrar folkbildningsarbetet; folkbildning ska 

vara fritt och frivilligt. Med det menas att den ska vara tillgänglig för alla och 

bygga på ett eget intresse. För att verksamhet ska definieras som (statsfinansierad) 

folkbildning ska den också vara ”folkbildningsmässig”. Enligt folkbildningspropositionen 

betyder det att den utgår från individen men tar hjälp av gruppen utifrån 

en insikt om att alla kan bidra. I den folkbildande utbildningstanken ingår alltså 

både ett individuellt och kollektivt perspektiv. Vi menar ändå att ett individuellt 

perspektiv, tanken om att stärka den enskilda människan, är det utmärkande draget 

i folkbildningen vilket skiljer den från den lokala utvecklingen som bygger på kollektiv 

handling. 

Under projektets referensgruppsmöten diskuterades folkbildningens anda och 

särart bland annat utifrån ett förändringsperspektiv. Vad är det i folkbildningen i 

dag som särskiljer den från annan verksamhet? Vilka är folkbildningens värden? 

Folkbildningens särart eller anda har beskrivits och diskuterats i forskningen (se 

till exempel Paldanius & Alm 2008:87–119). I en ny avhandling, Folkbildningsforskning 

som fält (Lundin 2008), beskrivs och diskuteras forskningen om folkbildning 

som ett särskilt fält där forskningsaktörer formulerar och omformulerar 

(strider om) folkbildningens värden. Det finns inget enkelt svar på vilka värden 

som utmärker folkbildningen, eller om och hur värdena har förändrats. Ändå finns 

i rapporter, samtal och diskussioner en underförstådd förståelse om vad som är 


folkbildningens särskildhet. Folkbildningen präglas, möjligen som forskningsfält 

men också i praktiken, av försvaret av de särskilda värden folkbildningen förutsätts 

representera. Lundins avhandling, där hon delvis granskat det underförstådda, 

visar att när särarten granskas eller ifrågasätts slår fältets bevarandemekanismer 

till. Vi intresserar oss här för att, genom folkbildares berättelser, försöka förstå mer 

om vad det är folkbildningen slår vakt om. Vad är folkbildningens bidrag till och 

dess roll i lokalsamhället? 

Byarörelsens verksamhet och omfattning 

Ett sätt att förstå lokal utveckling i relation till landsbygd är genom byarörelsen och 

det lokala utvecklingsarbete som förknippas med den. 5 Folkbildningen har varit 

och är fortfarande en del av denna landsbygdsrörelse. Med ett ”byarörelseperspektiv” 

kan vi direkt konstatera att folkbildningen haft betydelse för lokal utveckling 

på landsbygderna. 

Begreppet lokalt utvecklingsarbete har under 1990-talet kommit att sammankopplas 

med byarörelsens framväxt. I ett delbetänkande i 2000-talets regionalpolitiska 

utredning beskriver Bull arbetet på följande sätt (Bull 2000:21): 

28 

Lokalt utvecklingsarbete handlar om att på ideell basis skapa en positiv 

livsmiljö och realistiska möjligheter för kvarboende. Ett rörelsefenomen 

som under de senaste decennierna blivit vanligare förekommande 

på lands och glesbygd men som även uppträder i kvartersgrupper i 

storstädernas bostadsområden. Lokala utvecklingsgrupper driver en 

mängd olika frågor. Några grupper är klart enfrågeorienterade och 

andra arbetar utifrån ett medvetet och ganska brett formulerat utvecklingskoncept. 

Valet av inriktning innebär också variation i arbetsmetoder. 

En majoritet av landsbygdsgrupper arbetar med att bevara 

och utveckla nödvändig basservice såsom skola, omsorg, post, butik, 

belysning och vägar. Andra sysslar med sysselsättningsskapande åtgärder 

och stöd till småföretagarnätverk medan flertalet är engagerade i 

bygdekultur, idrottsanläggningar, teater och allmänna trivselfrågor. 

5 Vi går här inte närmare in på det problematiska att beskriva landsbygdsrörelsen eller rörelserna, 

för byarörelsen består av flera utvecklingsspår. Att en lokal grupp registreras av ”Hela Sverige ska 

leva” som en lokal utvecklingsgrupp betyder inte nödvändigtvis att det arbete gruppen gör leder 

till lokal utveckling. För att kunna säga något säkert om detta krävs undersökningar från fall till 

fall. För utförliga diskussioner kring detta se Forsberg 2001:183-202. 


Av citatet framgår att det lokala utvecklingsarbetet, eller bygdeutvecklingsarbetet 

som det också kallas, kan vara många saker och se olika ut. Kännetecknande 

är dock att det bygger på människors ideella engagemang och arbetsinsatser. Det 

organiseras i relativt formaliserade lokala grupper som utifrån sina förutsättningar 

agerar för ”bygdens bästa” (Herlitz 1998). De flesta grupper är i juridisk form 

ideella föreningar. Både sociala och ekonomiska behov i lokalsamhället tar sig 

uttryck i utvecklingsarbetets verksamheter. Att skapa känslor av gemenskap och 

stolthet, att ha roligt tillsammans och samtidigt skapa en tro på framtiden anses av 

de lokala grupperna själva som kärnan och drivkraften i utvecklingsarbetet. Medan 

majoriteten av grupperna betonar de sociala aspekterna finns det även grupper som 

framhåller jobbskapande, i betydelsen att bevara eller skapa arbetstillfällen, som 

ett viktigt inslag. Generellt är dock skapandet av jobb inget primärt mål för bygderörelsens 

grupper. Kultur och trivselaktiviteter är däremot centralt (Herlitz 1998, 

Forsberg 2001). 

Bygderörelsen i Sverige är en åtminstone tjugoårig rörelse, med starkast fäste 

på landsbygder men också med verksamhet i städer. Ungefär lika länge har det forskats 

om rörelsen och de lokala utvecklingsgrupperna. De större kvantitativa studier 

som gjorts utgår från data hämtade hos Riksorganisationen Hela Sverige ska leva 

(tidigare Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva). 6 Hela Sverige ska leva-kampanjen, 

eller kampanjerna för de var egentligen flera, blev bygderörelsens genombrott 

och ledde till att många nya lokala grupper började arbeta för sin bygd eller sitt 

närsamhälle. Samtidigt fick redan existerande grupper inspiration, kunskap och 

ny fart i sitt arbete (Bull 1997; Herlitz, 1998, 2002; Berglund 1998; Forsberg 2001; 

Gunnarsdotter 2005). Bygderörelsen har beskrivits, och problematiserats, i en rad 

studier (se till exempel Bull 2000:21 ff, Forsberg 2001:198 ff, Herlitz 1998, 1999, 

2000 och 2002). 

Vid en tillbakablick framträder åren 1945, 1970 och 1987 som ”brytpunkter” 

då många grupper bildades (Herlitz 1998:29). Vid andra världskrigets slut 1945 

fördubblades antalet grupper. 1970 i samband med den andra kommunreformen, 

6 Tre kartläggande studier har baserats på registrering av lokala grupper i ”bygdenet”, Hela Sverige 

ska levas register, samt enkätundersökningar riktade till dessa grupper (Bull 1997, Herlitz 1998, 

Forsberg 2001). Bull och Herlitz har använt sig av samma material, med något olika urval. Bull 

studerade de grupper som ingick i projektet Byapolitiken (ibid:23, 563 inkomna svar från grupper 

fördelade över de 58 kommuner som lämnade rapport om sitt Byapolitikarbete, se vidare nedan 

om detta projekt). Herlitz studerade samtliga grupper som besvarade samma enkät, 1995–1996 

(ibid:9, uppgifterna avsåg tidsperioden 1990–1995, svar från 1 660 grupper innebar en svarsfrekvens 

på 74 procent). 2001 gjorde Forsberg en uppföljning av de 346 grupper som i Herlitz studie 

svarat att jobbskapande ingick i deras aktiviteter (ibid:154–155, svar från 155 grupper, uppgifterna 

avsåg tidsperioden 1995–1998). 


vilken genomfördes 1962–1974, tredubblades antalet grupper. 7 Reformen innebar 

en sammanslagning av kommuner till större enheter. När kommunkontor och 

därmed politiska beslut centraliserades bildades lokala föreningar i bygderna, 

med syfte att värna den egna bygdens intressen. 8 Under 1980-talet försämrades 

situationen på många landsbygder och 1987 gick startskottet för Hela Sverige ska 

leva-kampanjen och byarörelsen tog fart. Landsbygdskampanjen vid 1980-talets 

slut resulterade i den mest markanta ökningen av antalet grupper, 79 procent av 

grupperna startade 1970 eller senare, varav 50 procent efter 1987. 

Riksorganisationen Hela Sverige ska leva registrerar lokala utvecklingsgrupper, 

som är den officiella termen på bygdegrupperna. Begreppet lokal utvecklingsgrupp 

började inte användes förrän under slutet av 1980-talet. Herlitz (1998) beskriver hur 

användandet blev formellt accepterat från 1989, samma år som Glesbygdsverket 

publicerade en katalog över 871 lokala utvecklingsgrupper i Sverige. Registreringen 

är inte heltäckande men säger ändå något om antalet existerande grupper (se 

Bull 2000, sid. 23 ff, eller Forsberg 2001, sid. 195 ff. för mer utförliga diskussioner 

kring detta). För närvarande pågår en översyn och uppdatering av de registrerade 

grupperna i den så kallade bygdenetbanken. 

Registreringen är värdefull eftersom ideella föreningar 9 i Sverige inte behöver 

registrera sig och grupperna annars skulle vara svåra att få vetskap om. Vid 

årsskiftet 2007–2008 fanns cirka 4 400 lokala grupper registrerade (www.bygde. 

net). 10 I början av 2000-talet beräknades de över 4 000 grupperna omfatta cirka 

80 000 aktiva i Folkrörelserådets nätverk (Herlitz 2002). Det är dessa föreningar, 

bygdegrupper eller lokala utvecklingsgrupper som sammantaget brukar benämnas 

bygderörelsen eller byarörelsen. Självklart finns det grupper/föreningar som inte 

7 I Bulls utvärdering av Byapolitikgrupperna är inte alla registrerade grupper medräknade 

(1997:24). Men enligt hennes studie bildades ungefär samma antal under perioden fram till 1949 

(38 grupper), mellan 1950–69 (43 grupper) och mellan 1970–79 (49 grupper). Därefter sker en 

tydlig ökning av bildade av grupper; 1980–89 (166 stycken), 1990–1996 (196 stycken). Grupper 

som bildades före och under 1960-talet tycks i högre grad ha bildats utifrån särskilda intressen 

som ”bygdens historia eller kring väg och belysning”. De flesta, 53 procent av grupperna, bildades 

1987–1994 vilket visar på kampanjens betydelse. 

8 I den första kommunreformen 1952 reducerades antalet kommuner från cirka 2 400 till lite över 

1 000 (SOU 1999:84). I den andra kommunreformen 1962–1974 reducerades antalet kommuner 

ytterligare till 278, vilket senare utökats till 289 (Glesbygdsverkets årsbok 2003:21). Källa: 

Gunnarsdotter (2005:114). 

9 I Social ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt (Kulturdepartementet 

1999:51–52) bedöms med hänsyn tagen till några olika beräkningar att det finns cirka 150 000 

ideella föreningar, cirka 20 000 ekonomiska föreningar, 30 000–50 000 stiftelser och cirka 2 000 

organisationer i övriga former, i Sverige. Det blir sammantaget cirka 200 000 organisationer i 

den tredje sektorn. Organisationerna omsätter minst 120 miljarder kronor om året och har cirka 

200 000 anställda, enligt Statskontorets uträkningar 1998, gjorda utifrån SCB:s företagsregister. 

10 Under 2008–2009 pågår en nationell uppdatering av registret varför aktuella siffror inte varit 

tillgängliga. 

30 


är registrerade hos riksorganisationen men som utifrån Bulls beskrivning ovan 

skulle kunna definieras som en lokal utvecklingsgrupp. På samma sätt finns det 

registrerade grupper som kanske inte verkar på de sätt som beskrivs. Det finns 

ingen entydig definition av vad som är en lokal utvecklingsgrupp. 

Enligt Herlitz har den moderna byarörelsen inte tänkts fram utan ”bildats spontant 

ur ett lokalt behov” (Herlitz 2002). Vi menar att den formats i en kombination 

av uppifrånstrategier och kollektiv handling i bygder, och att det är kombinationen 

som har varit framgångsrik. Den kollektiva mobiliseringen och handlandet har även 

tänkts fram av lokala grupper och aktörer. Samarbete har skett med andra rörelser 

och organisationer som understött landsbygders mobiliseringsarbete, så som den 

kooperativa rörelsen och kvinnorörelsen på landsbygden (se Forsberg 2001). 

En förklaring till byarörelsens genomslag på landsbygder kan vara att landsbygderna 

ställts inför direkta hot som inverkat på människors levnadsvillkor, så 

som nedläggning av skola, affär, bensinmack eller barnomsorg. På landsbygderna 

finns också en historisk tradition av lokala byordningar med inflytande över närsamhället 

samt starka föreningstraditioner som haft betydelse för det kollektiva 

handlandets styrka (Herlitz 2002). De lokala utvecklingsgruppernas arbete, särskilt 

kvinnors lokala utvecklingsarbete, kännetecknas av multilokala lösningar med helhetsperspektiv 

på lokalsamhället (se till exempel Bull 2000). Bygdens ”överlevnad” 

och att ”hålla levande” är andra begrepp lokala grupper använder för att beskriva 

drivkrafterna bakom och betydelserna av sitt arbete och engagemang. Det betyder 

att ett hot, en fråga eller ett projekt inte betraktas isolerat utan som en del av en 

både vidare och djupare bygdekontext som är rotad i plats, tid, rum och gemenskaper 

(Forsberg 2001 och kommande 2009). 

Den uppdatering av lokala grupper som för närvarande pågår tycks i stort 

bekräfta tidigare forskningsresultat om deltagandet i utvecklingsarbetet. Enligt 

genomsnittssiffror karaktäriseras en bygdeutvecklingsgrupp av följande (Herlitz 

1998): 

En lokal utvecklingsgrupp har ett ”befolkningsomland” på 875 invånare, 

en aktiv kärna på 19 personer varav 9 är kvinnor och 10 är män. 

Två aktiva i gruppen är under 25 år. I två fall av tre har gruppen en 

manlig kontaktperson. Tillsammans arbetar de 156 ideella arbetsdagar 

om året med gruppens verksamheter. Om de har ekonomisk verksamhet 

satsar de själva 98 000 kr och får 85 000 kr i bidrag från samhället 

under ett år. 

Grupper med ekonomisk verksamhet satsar själva mer än vad de får i bidrag, vilket 

visar att också den ekonomiska verksamheten bygger på ideellt arbete. Bidragen är, 

som vi tidigare beskrivit, inte något som automatiskt tilldelas de lokala grupperna 


utan något som varje grupp måste (lära sig att) ansöka om. För många grupper är 

det ett ganska tidskrävande arbete. Det är ungefär lika många kvinnor som män 

som är aktiva, men män intar oftare en ledande ställning. Få unga deltar i arbetet. 

Bygderörelsen är med andra ord ingen ungdomsrörelse. Att vara över 25 år är 

att vara ung i bygderörelsen (Gröning 1994). Ungdomssatsningar har gjorts men 

inte fått något brett genomslag (Månsson 1993). Särskilda projekt i bygderörelsen 

har heller inte lyckats engagera ungdomar i någon högre utsträckning (Bull 

1997). Lokala undantag finns säkert och under 2000-talet har ungdomar själva, 

bland annat genom nätverksarbete, börjat göra sina röster hörda (Sveriges gles och 

landsbygder 2008, Glesbygdsverkets årsbok 2008:109–117). Barn och ungdomar 

berörs också indirekt genom det som åstadkoms i utvecklingsarbetet. Inte sällan 

har lokala projekt riktat sig mot att förbättra villkoren för barn och ungdomar i 

bygderna (Lindberg 1994). Av ovanstående kan vi konstatera att ungas deltagande 

i folkbildning respektive lokal utveckling dock skiljer sig åt. Folkbildningen når 

ungdomar i högre utsträckning än vad det lokala utvecklingsarbetet hittills förmått 

att göra. Här ser vi en öppning för fälten att närma sig varandra, och för studieförbund 

och folkhögskolor att vara en resurs. 

Herlitz studie från 1998 visar att könsfördelningen bland aktiva är jämn medan 

män till övervägande del fungerar som kontaktpersoner i grupperna. En uppföljande 

studie från 2001 visar i stort sett samma resultat (Forsberg 2001). Efterföljande 

studier visar detsamma, kvinnor är aktiva men intar mer sällan ledande 

positioner (Skoglund 1997, Westlund 2007). Forskning om frivilligarbete och lokalt 

utvecklingsarbete visar att föreningslivets könsordning i stort tycks återspegla 

könsstrukturerna i samhället i övrigt. Också civilsamhället har en uppdelning i 

manligt–kvinnligt, där män och kvinnor deltar med olika arbetsinsatser och återfinns 

på olika nivåer inom organisationerna. När det gäller landsbygdsutveckling är 

kvinnorna oftare mer aktiva än män, ändå dominerar männen på de styrande posterna 

i föreningarna (Berglund et al 2005). Bull skriver i en utvärdering (1997:4): 

”Kvinnors lokala utvecklingsarbete är omvittnat i ett antal studier ändå saknas 

kvinnor ofta i ledande positioner såväl lokalt som kommunalt. Byapolitikprojektet 

har hittills inte ändrat detta mönster.” 

Frågor om genus, etnicitet samt inkludering och exkludering är prioriterade 

områden i folkbildningens så kallade framsynsarbete. Även här ser vi alltså hur 

det finns områden där det lokala utvecklingsarbetet och folkbildningen, med sina 

resurser, skulle kunna samverka. Frågor om inkludering och exkludering är idag 

högaktuella i europeisk landsbygdsforskning. Hur deltagande och inflytande är fördelat 

mellan generationer och kön menar vi är viktiga och avgörande frågor även 

för Sveriges landsbygder. 

32 


Byarörelse i politik och forskning 

Genom sin tillblivelse var byarörelsen en protest mot en fortgående statlig centraliseringspolitik 

där lands- och glesbygder lämnades därhän, till förmån för centralisering 

och storstadssatsningar. Av inledande protester och kamp märks idag 

mycket lite. Hela Sverige ska leva-kampanjen mobiliserade lokala initiativ. Den 

riktade strategier mot lokala grupper respektive tjänstemän och politiker, främst på 

kommunnivå. Lokala grupper började fritt arbeta med en mängd frågor. Samtidigt 

styrdes arbetet genom projekt, metoder och modeller, ofta framtagna av dåvarande 

Folkrörelserådet numera Riksorganisationen Hela Sverige ska leva. Byarörelsen 

växte på det sättet fram i en komplicerad dynamik av initiativ uppifrån och nerifrån. 

I beskrivningarna av och forskningen om byarörelsen är det intressant hur de 

begrepp som används handlar om utveckling snarare än om motstånd, konflikt 

eller kamp, den genusinriktade forskningen undantagen, där tolkas arbetet som ett 

förändringsarbete (se till exempel Frånberg 1994 och 1996). Men i det utvecklingstänkande 

som kom att gälla tonades kamp och konflikt ned för sådant som passade 

bättre in i en samsyn av utveckling och tillväxt. Undvikandet av konfliktperspektiv 

kan tolkas som att byarörelsen är en rörelse i svensk politisk- och föreningstradition, 

mer i enlighet med konsensus än konflikt (Olsson & Forsberg 1997). Kamp, 

vill vi påstå, är ganska osynligt i rörelsens egna beskrivningar, snarare betonas 

även där ett politiskt korrekt konsensusperspektiv. Med användandet av begrepp 

som mångfald, tillväxt och hållbarhet (Landsbygdspolitiskt program 2000) ansluter 

byarörelsen retoriskt till de folkbildningsuppgifter som tidigare beskrivits. 

År 2000 antog byarörelsen ett Landsbygdspolitiskt program, en programförklaring 

med tio viktiga områden, så kallade landsbygdslyft 11 , som skulle ”bana vägen 

för framtidens landsbygd”. Arbetet påminner om folkbildningens framsynsarbete. 

Landsbygdslyften kan tolkas som ett led i bevisföringen av landsbygders viktighet, 

något vi återkommer till. I det politiska programmet talas om ”uthållig utveckling” 

och det lokala utvecklingsarbetet på landsbygden beskrivs som förebild för ett 

arbete i den riktningen. Ett annat begrepp som används för att beskriva utvecklingsarbetet 

är ”lokal kraft”. Lokal kraft och lika villkor skapar utveckling sägs det 

i landsbygdsprogrammet. Medan ”kraften” ofta lyfts fram talas det mer sällan om 

villkoren för den lokala kraften. I politisk retorik kopplas den till människors förändringsvilja 

och utvecklingskraft, men sällan till diskussioner om resurser (prop. 

2001/02:4, sid. 185 ff eller SOU 2006:101). De politiska förväntningarna på vad det 

lokala utvecklingsarbetet, liksom folkbildningsarbetet, ska åstadkomma är stora. 

11 De tio ”landsbygdslyften” som nämns i det Landsbygdspolitiska programmet (2000) är: Bo på 

landet, infrastruktur, landsbygdsföretagande, uthållig grön utveckling, grundservicepaket, social 

ekonomi, kultur på landet, kunskap, lokalt utvecklingskapital samt lokalt inflytande. 


Vad som läggs in i begrepp är viktigt eftersom begreppen beskriver och definierar 

innehåll och betydelser. De sätter också gränser eller öppnar för möjligheter för 

aktörerna på fälten. 

Byarörelsens kollektiva handlande berättar om en kamp för synliggörande av 

landsbygders viktighet och värde (Forsberg kommande 2009). Lokalt utvecklingsarbete 

som upprepade berättelser om landsbygders värden motsäger politikens 

underprioritering av lands- och glesbygders möjligheter till utveckling. Landsbygder 

har länge varit ett bortglömt och inte särskilt högt prioriterat område för politiskt 

handlande, vare sig inom kommunalpolitik, regionalpolitik eller på en bredare 

nationell politisk nivå. I utredningen Mot en ny landsbygdspolitik (SOU 2003:29) 

framhålls bristen på och behovet av en sammanhållen svensk landsbygdspolitik. 

Det finns inom landsbygdsområdet inte någon motsvarighet till de mångmiljonsatsningar 

som gjorts i svenska storstäder (storstadssatsningarna beskrivs närmare 

i rapporten Lokal utveckling i förorten, Eriksson 2008). 

Landsbygdsarbetet har främst stöttats, som tidigare beskrivits, genom EU- 

program och särskilda satsningar som Leaderarbetet. Strukturfondernas målprogram 

har gett lokala grupper möjlighet till delfinansiering av projekt och verksamheter. 

På samma gång har de till EU kopplade bidragsformerna inneburit ett 

administrativt arbete som grupper uppfattat som svårt och ibland avskräckande 

(Forsberg i Westlund red 2001). Stödformerna har också styrt och reglerat arbetet på 

sätt som osynliggjort bygden som en komplex helhet (Forsberg kommande 2009). I 

En strategi för landsbygdsforskning (SOU 2006:104) samt i landsbygdskommitténs 

slutbetänkande Se landsbygden! Myter sanningar och framtidsstrategier (SOU 

2006:101) motiveras behovet av landsbygdsforskning utifrån landsbygders särskildhet. 

Men också utifrån att samhällsdebatt och politik fortfarande och kanske allt 

mer präglas av ett urbant tankesätt medan landsbygden blir en ”restprodukt” som 

inte tas tillvara. Utredarna menar att på samma självklara sätt som vi pratar om 

urbana miljöer bör vi kunna prata om, undersöka och analysera rurala miljöer. 

Det finns ett genomgående drag i byarörelsearbetet, forskningen och även politiken 

som handlar om landsbygders bevisbörda. I landsbygdsforskningsstrategin 

(ibid) framskymtar ett behov av att motivera och underbygga, försvara och bevisa 

just landsbygdsfrågors och landsbygders betydelse. Att tala om landsbygdsfrågor 

är fortfarande, märkligt nog eftersom en stor del av Sverige består av lands- och 

glesbygder, att avvika från en norm som tar sin utgångspunkt i (stor)staden. Själva 

titeln på landsbygdskommitténs slutbetänkande (SOU 2006:101) uppmanar läsaren 

att Se landsbygden!. På samma gång blir det en bekräftelse av osynligheten. 

Glesbygdsverket, forskningen och skönlitteraturen har på senare år poängterat 

att vi bör tala om landsbygder istället för landsbygden (se till exempel Persson 

& Westholm 1994, Forsberg G 1996 och Greider 2003 för beskrivning och diskussion 

om landsbygders nykolonisation och brokiga bilder). En medvetenhet om 

34 


landsbygders olikheter börjar överrösta förståelsen av landsbygden som homogen. 

Hur landsbygder porträtteras och hur de tänks om påverkar dem som bor där, hur 

invånarna ser på sig själva, sina möjligheter och begränsningar. Att engagera sig i 

lokalt utvecklingsarbete kan vara ett sätt att kollektivt säga sin mening, att skapa 

motbilder till osynligheten och bortglömdheten och formulera egna betydelser av 

landsbygders värde. 

Bull (1997:24) definierar en lokal utvecklingsgrupp som (våra kursiveringar): 

”… en ideell sammanslutning vars verksamhet inte är inriktad mot enskilda särintressen 

utan avser att främja den allmänna nyttan, en grupp som agerar motor 

i byns/bygdens framtida utveckling. Utifrån en helhetssyn formuleras konkreta 

verksamhetsmål som är förankrade i bygden”. Bulls kriterier om ideell grund, 

allmännytta, motor, framtidsfrågor och helhetssyn tycker vi fungerar som en bra 

karaktäristik över vad en lokal utvecklingsgrupp och lokalt utvecklingsarbete kan 

vara och syfta till. 

Kriterierna allmännytta, motor, helhetssyn, närsamhälle och framtid har rötter i 

1960-talets internationella rörelser med inslag av protest och kamp. Här finns alltså 

en koppling mellan stad och landsbygd som handlar om lokalt utvecklingsarbete 

som kollektiv protest och kamp. I forskningen har byarörelsearbetet relaterats till 

1960-talets aktionsgrupper och byalag som bildades i protest mot statlig styrning 

och samhällsplanering (Ronnby 1994, Skoglund 1997 och Svensson 1998). På 

1960-talet protesterades det framförallt i storstadsmiljöer mot en samhällsplanering 

som kännetecknades av miljonprogramområden och citysaneringar (Skoglund 

1997). Ronnby (1994) relaterar byarörelsens syn- och arbetssätt med den praktik 

som utvecklats inom lokalt samhällsarbete (community work) i 1960-talets USA, 

England och Holland. Det placerar det lokala utvecklingsarbetet i en tradition av 

samhällsarbete, aktivism och egenmakt (empowerment). Med ordet egenmakt är 

vi tillbaka i folkbildningen. Ambitionen att ge människor verktyg för förändring, 

vare sig det handlar om att förändra sin livssituation eller bygdens situation, menar 

vi förenar de två fält vi studerat. 

Många vetenskapliga discipliner har intresserat sig för lokalt utvecklingsarbete; 

kulturgeografi, sociologi, statsvetenskap, kulturantropologi, företagsekonomi och 

ekonomisk historia. Kulturantropologisk forskning har belyst hur föreningslivet 

genom sitt gemenskapsskapande över tid och rum bidrar till att vidmakthålla känslor 

av bygd (Gunnarsdotter 2005). Berglund talar i en kulturgeografisk studie av 

lokala utvecklingsgruppers agerande i olika kommuner om ”platsrelaterad gemenskap” 

och ”platsrelaterad social rörelse” (Berglund 1998). Samtidigt som plats har 

getts stor vikt i förklaringar av lokalt utvecklingsarbete i Sverige så är demokrati, 

förändring och genus andra dimensioner som arbetet tolkats utifrån. Framförallt 

den feministiskt inriktade forskningen har lyft fram ett maktperspektiv på lokalt 

utvecklingsarbete. Studier med genusperspektiv har bidragit till tolkningar av 


utvecklingsarbete som ett uttryck för (kvinnors) motstånd och/eller alternativa sätt 

att organisera och förändra närsamhället (se till exempel Friberg 1993, Frånberg 

1994 och 1996, Bull 1991 och 1993, Rönnblom 1996 och 2002). Den feministiskt 

inriktade forskningen tolkar kvinnors engagemang i bygdeutveckling som ett förändringsarbete 

av både lokala och strukturella värden. 

Lokalt utvecklingsarbete handlar således om allt från att ta hand om infrastruktur 

till att upprätthålla lokal identitet och utveckla nya demokratimodeller. Det är 

heller inga små uppgifter bygdeaktörerna tar sig an (jämför folkbildarna ovan). 

Melucci (1991), som studerat sociala rörelser, hävdar att rörelsernas protester finns 

inbyggda i själva formen. Det kan översättas till att byarörelsens aktörer protesterar 

genom att kollektivt försvara, bevara men också skapa och omskapa sina bygder. 

De ersätter och kompenserar för nedrustning av service och omsorg, dåliga vägar, 

förlust av arbetstillfällen och så vidare. Men grupperna håller inte bara ställningarna. 

De utvecklar också nya idéer, projekt och företag. Och de kräver inflytande 

över den egna bygdens utveckling och sitt lokala ansvarstagande. Utvecklandet av 

nya modeller för demokrati och inflytande över närsamhället kan, enligt Meluccis 

tankar om form som inbyggd protest, betraktas som kollektiva handlingar som 

hävdar andra (landsbygders) ordningar och värden. 

Det kollektiva handlandet i byarörelsen, däribland lokala demokratiformer, kan 

läsas som protest mot en bristfällig politik för landsbygder. Det innehåller också 

förslag på lösningar för ökat lokalt inflytande över vardagsliv och närsamhälle. Det 

lokala utvecklingsarbetet kommer då att handla om hur livet på landsbygderna kan 

göras möjligt och värdefullt utifrån invånarnas behov och förståelser (Forsberg 

kommande 2009). Med lokalt utvecklingsarbete menar vi i den här studien, förenklat 

och i korthet, lokala gruppers kollektiva handlande för bygden. 

Folkbildningens roll i byarörelsen 

Forskning har visat att skapande och vidmakthållande av mötesplatser värderas 

som centralt i lokalt utvecklingsarbete. Det behöver finnas rum för nätverks-, förenings-, 

projekt- och utbildningsträffar med mera. Bygdelokaler står följaktligen högt 

upp på listan över vad lokala grupper engagerar sig i (se till exempel Herlitz 1998). I 

mötesrum och gemenskaper blir bygdens angelägenheter gruppens och individens, 

och tvärtom. Där diskuteras allt från vardagliga ting till större gemensamma frågor 

som handlar om skola, service, barn- och äldreomsorg, arbete, boende, miljö, hälsa, 

vägar och kommunikationer. Det som startar med iordningställandet av ett vindskydd, 

byggandet av en båtbrygga eller genomförandet av en kulturaktivitet leder 

ofta vidare till samtal om och engagemang i fler frågor. 

36 


I de lokala processer som byarörelsearbetet består av har folkbildningen haft en 

viktig roll. Arbetarnas bildningsförbund (ABF) och Studieförbundet Vuxenskolan 

(SV), båda medlemmar i Hela Sverige ska leva, har initierat egna projekt men också 

stöttat lokala satsningar och varit samarbetspart i gemensamma satsningar (se till 

exempel Lindberg 1994 eller Forsberg et al 2001 och 2002). Med ett byarörelseperspektiv 

är folkbildningen och det lokala utvecklingsarbetet på landsbygderna nära 

sammanbundna med varandra. I det lokala utvecklingsarbetet har folkbildningen, 

främst genom studieförbunden, spelat en viktig och många gånger central roll. 

”Hela Sverige ska leva” har till exempel tagit fram ett särskilt studiematerial om 

byarörelsen; Bygderörelsen. Historia & Framtid (Folkrörelserådet Hela Sverige 

ska leva 1998), att spridas via studieförbunden. Byarörelsen och folkbildningen har 

var för sig men också tillsammans tillhandahållit metoder och modeller som lokala 

grupper använt i sitt förändringsarbete. Forskning visar att den mest utbredda 

och använda metoden i det lokala utvecklingsarbetet är studiecirkeln (Johannisson 

1985, Johansson 1994, Lindberg 1994, Bull 1997 och 1998, Herlitz 1998 med 

flera). Cirkeln har använts både som en gemenskapssamlande modell i byar, för att 

utarbeta bygdeplaner och i olika utbildningssammanhang. Vi kan konstatera att 

folkbildningen, främst genom studieförbund men också genom folkhögskolor, haft 

en viktig roll i byarörelsearbetet, både i ett övergripande nationellt samt ett kommunalt 

och lokalt perspektiv (Folkesson 1997, Det nya navet, Ålsta folkhögskola 

2000, Studiecirkeln och lokal utveckling, ABF 2001). 

Folkbildningen har också varit drivande på många platser när det gällt att förbättra 

relationerna mellan lokal nivå (lokala grupper och lokalsamhälle) och kommunal 

styrande nivå (politiker och tjänstemän). Som uppföljning av 1980-talets 

landsbygdskampanj drev dåvarande Folkrörelserådet under 1990-talet ”Byapolitikprojektet”. 

Syftet var att informera och utbilda den kommunala nivån om lokalt 

utvecklingsarbete. I 30 av projektets 55 rapporterande kommuner medverkade 

olika studieförbund med kurser i utbildningssyfte. Studiecirkelformen användes 

alltså även för att utbilda tjänstemän och politiker (Bull 1997). Kunskap om och 

förståelse för lokalt utvecklingsarbete har dock haft svårt att få något riktigt fotfäste 

på kommunnivå (se till exempel Westlund 2007). Vår studie understryker 

behovet av kontinuerliga utbildningsinsatser, på beslutsfattande nivå, om både 

lokalt utvecklingsarbete och folkbildningsarbete. Folkbildarnas erfarenhet är 

att kunskap om vad folkbildning är generellt har försämrats i samhället, så även 

bland tjänstemän och politiker, vilket försvårar folkbildningsarbetet. När kunskap 

om folkbildningsarbete saknas blir det också svårt för kommunanställda att se 

folkbildningen som en samverkanspart. Kunskap på beslutsfattande nivåer bland 

politiker och tjänstemän är viktig eftersom där förbättras alternativt försämras förutsättningarna 

för lokalt utvecklingsarbete och folkbildningsarbete. I forskningen 

om lokal utveckling har tjänstemäns och politikers kunskaper och attityder till 


lokalt utvecklingsarbete visat sig vara en central fråga med direkt betydelse för 

praktikens, inte minst kvinnors, möjligheter att handla för bygden (se till exempel 

Bulls, Forsbergs, Frånbergs, Herlitz och Rönnbloms forskning). 

Underifrånperspektiv, mobilisering och 

ansvarsfrågan 

Landsbygdsforskare pekade tidigt på outtalade statliga syften och mål med mobiliseringen 

av bygder och bygdeaktörer (se till exempel Gidlund 1988 eller Ekman 

1991). Kritik riktades mot hur ett samhälleligt ansvar via (statlig) mobilisering 

gjordes till enskilda individers, gruppers och bygders enskilda ansvar. Ansvarsfrågan 

i relation till lokalt utvecklingsarbete (och folkbildningsarbete) får inte 

glömmas bort. Den behöver kopplas till en fråga om resurser för och möjlighet 

till handling, om vilka förväntningar som är rimliga att ställa på aktörerna men 

också vilka resurser och handlingsutrymme som ges till dem. Det lokala utvecklingsarbetet 

och den lokala kraften, det vill säga människors ideella engagemang 

och arbete, skrivs i politiska direktiv gärna fram som något uteslutande positivt. I 

denna positiva anda byggs det in förväntningar om vad de lokala grupperna, den 

lokala kraften, ska göra i (när)samhället. Däremot sägs inte särskilt mycket om 

förutsättningarna för människors ideella kollektiva handlande. Liknande tankegångar 

framförs i folkbildningsforskningen där mobilisering analyseras som ett 

statligt medel som syftar till att disciplinera människor på de sätt som staten önskar 

(Dahlstedt 2006). Mobiliseringsarbete kan med ett kritiskt perspektiv tolkas som 

att redan utsatta miljöer och invånare, på landsbygder eller i förorter, förväntas lösa 

sina egna problem genom ideellt arbete. 

Mobilisering kan också vara en möjlighet att stärka individers och gruppers 

handlingsutrymme. Mobiliseringen har många innebörder och det är viktigt att 

undersöka vilka betydelser som förväntas och/eller skapas bland olika aktörer 

och samhällsnivåer. Underifrånperspektiv, menar Dahlstedt (2006), har blivit en 

politisk slogan i svensk politisk debatt och en patentlösning på olika samhällsfrågor. 

Fälten folkbildning och byarörelse, vilka båda definieras av mobilisering och 

underifrånperspektiv samt ges stöd av staten, kan med Dahlstedts tolkning förstås 

som statens fostran av tjänstvilliga, medvetna och ansvarstagande medborgare. 

Mobilisering underifrån och medborgerligt ansvarstagande blir då sätt för staten 

att skapa den medborgare staten vill ha, en aktiv medborgare kapabel och villig 

att (gärna ideellt) lösa samhällsproblem. Det är en viktig analys som till viss del 

också sammanfaller med de tolkningar vi gör i denna studie. Men i Dahlstedts 

38 


maktanalys lämnas ingen eller liten möjlighet för den enskilda människan eller 

gruppen att tänka eller göra på andra sätt. Analysen är en tolkning av statens stöd 

till folkbildning och lokal utveckling som ett slags fostrande verksamhet som görs 

i smyg. Analysen innehåller viktiga aspekter men underskattar, menar vi, samtidigt 

människors handlingskraft och förmåga till kritiskt tänkande. 

När begreppet underifrånperspektiv används i bygdeutvecklingssammanhang 

avses i regel en förståelse om att förändring eller utveckling inte kan administreras 

fram, den måste börja hos människor och mellan människor. Det lokala engagemanget 

(Ronnby 1994) och den sociala och kulturella kontexten ses då som avgörande 

för förändring (se till exempel Gustafsson 1997). Inom bygdeutvecklingsarbetet 

finns exempel på processer som uppstått både ovanifrån och nerifrån, med 

olika resultat (se till exempel Ekman 1986 eller Berglund 1998). Men den samlade 

erfarenheten från forskning, politik och praktik är att förändringsprocesser, om 

de ska ha genomslag och få mening, måste utgå från lokala behov eller intressen, 

inte proklameras uppifrån (se också SOU 2006:105). Däremot är det viktigt att den 

lokala mobiliseringen ges stöd på olika sätt. Forskning har beskrivit den lokala 

mobiliseringens samspel med omgivningen genom olika modeller och faktorer. 

Bland annat beskrivs betydelsen av samspelet mellan lokal mobilisering, politikens 

och myndigheters uppbackning samt olika former av externt stöd (Ronnby 

1994:150). 

Underifrånperspektivet är dock inte oproblematiskt, varken som idé eller praktik. 

Ofta är det en vision mer än något annat. Betoningen av ”under” är kontroversiell 

och gillas inte heller alltid av lokala aktörer. Likaväl som begreppet kan 

uppfattas som ett viktiggörande av det lokala kan det uppfattas som att aktörerna 

tillskrivs en underordnad position. Det är dessutom aldrig självklart vem som 

befinner sig över eller under, det varierar beroende av utsiktspunkt (se till exempel 

Forsberg och Westlund 1999). 

Med en genomgång av fälten folkbildning och lokal utveckling, som analytisk 

utgångspunkt, övergår vi till beskrivningar av empirin från Dalarna med fokus på 

landsbygderna. 


3. Folkbildningens osynlighet – en 

studie av lokalt utvecklingsarbete 

I det här kapitlet presenterar vi resultat från projektets första år då vi studerade 

lokalt utvecklingsarbete på tre orter i Dalarna: Enviken, Gördalen och Grangärdebygden. 

Urvalet gjordes med kännedom om att det pågick utvecklingsarbete med 

lite olika karaktär i bygderna. Utgångspunkten var att så förutsättningslöst som 

möjligt försöka förstå och kartlägga utvecklingsarbetet med tanken att ”undvika” 

att söka efter folkbildningen, trots att det delvis varit projektets uppdrag. Vi ville 

vända på det hela och undersöka utvecklingsprocesserna i ett antal orter för att 

därigenom se om folkbildningen fanns med som en aktör. 

I mötena med människor i bygderna och utvecklingsgrupper har vi försökt 

förstå: 

• vilka aktiviteter och utvecklingsprocesser som pågick på orterna; 

• hur utvecklingsarbetet bedrevs; 

• behov och problem, samt förenande drag mellan de olika grupperna. 

I studien gör vi också en första sondering av om, och i så fall hur, folkhögskolor 

och studieförbund finns närvarande i bygderna samt om de bidragit till de identifierade 

utvecklingsprocesserna. 

Metod 

Kapitlets empiri har främst inhämtats genom intervjuer och fältstudier. Berättelser 

från människor i de tre bygderna, såväl i som utanför de aktiva utvecklingsgrupperna, 

har gett en bild av den verklighet och den vardag de lever i. För att få kunskap 

om de utvecklingsgrupper och aktiviteter som pågick gjordes mer djupgående 

intervjuer med centrala aktörer. Fältarbete och intervjuer på plats i bygderna valdes 

som metod. Vi studerade också de dokument och protokoll som fanns från 

gruppernas aktiviteter. I de tre kommunerna har vi även mött representanter för 

näringslivsenheterna och kommunbygderåden. Avsikten har varit att skaffa en bild 

40 


av relationen mellan de studerade bygderna och de lokala myndigheterna för att 

förstå hur samarbetet dem emellan ser ut. Även befintlig statistik och dokument 

över bygdernas historiska och nutida vardagsliv har analyserats. 

Att i mötet med människor samtala om det arbete de bedriver och på vilka 

grunder bedömde vi som lämpligast för att förstå mer om förutsättningar, drivkrafter 

och problem i det lokala utvecklingsarbetet. Tretton intervjuer har genomförts 

varav en gruppintervju (intervju nr 9). Alla berättelser vi hört ligger till grund för 

hur vi förstår bygderna även om inte alla finns återgivna i vår text. 

Fallstudier av lokalt utvecklingsarbete 

Nedan presenteras de tre bygderna, Enviken, Gördalen och Grangärde. Texten ger 

en inledande beskrivning av bygderna, deras olika karaktärer och livet där. Därefter 

beskriver vi de utvecklingsgrupper och aktiviteter som pågår samt hur och 

varför aktiviteterna uppfattas av aktörerna som utvecklande för det lokala. I viss 

mån kommenteras också på vilket sätt folkbildningen finns närvarande i processerna 

och på respektive ort. 

I de tre bygderna och i de olika utvecklingsgrupperna har vi många gånger 

stött på liknande berättelser. För att inte göra texten upprepande har vi valt att bara 

återge varje sådan berättelse en gång, i anknytning till berättelsen om en gruppering. 

De frågor, berättelser och problem som har varit återkommande diskuterar 

vi närmare i slutet av kapitlet. 

Det finns flera förklaringar till varför valet föll på Enviken, Gördalen och Grangärde 

som fallstudieorter. På samtliga orter finns ett stort lokalt engagemang för 

utveckling. Här finns också en eller flera aktiva utvecklingsgrupper. Vi såg även en 

fördel med en geografisk spridning. Då de lokala kulturerna är starka i Dalarna var 

vi intresserade av att undersöka om och hur det återspeglades i det lokala utvecklingsarbetet. 

Enviken, i Falu kommun, är en församling 12 och Grangärdebygden, i Ludvika 

kommun, omfattar två angränsande församlingar. I dessa båda bygder sker mycket 

av utvecklingsarbetet i varje enskild by, men också inom församlingen. I Enviken 

har vi valt att titta på de olika utvecklingsgrupper som finns i bygden och det 

12 Församling = den grundläggande förvaltningsenhet som används inom svenska kyrkan. Används 

också som territoriell enhet av till exempel SCB. Tidigare kallades en församling för socken. 

Sockenindelningen (med rötter i medeltiden) låg till grund för kommunindelningen 1952. 

Församlingsgränserna sammanfaller alltså ofta med kommunindelningen i Sverige före kommunsammanslagningarna 

under 1960–70 talet. (källa: NE band 7, s 228 församling, band 17 s, 37 

socken). 


arbete de bedriver. I Grangärdebygden däremot har vi valt att endast fokusera på 

den ”paraplyorganisation” som bygdens intresseförening utgör. Under den finns en 

mängd olika byalag och mindre grupper. Dessa kommer att omnämnas men fokus 

ligger på den stora bygdegemensamma intresseföreningen. Gördalen är en liten by 

som ligger avskilt i norra delarna av Älvdalens kommun. De utvecklingsaktiviteter 

som försiggår där studeras för sig, men också i relation till och med kommentarer 

om hur de förhåller sig till aktiviteter som pågår i deras närhet. 

De tre bygder och delar av Dalarna som presenteras här har olika historia, förutsättningar 

och karaktär. Envikens församling ligger cirka tre mil nordöst om tätorten 

Falun och tillhör gruppen tätortsnära landsbygd. Enligt Glesbygdsverket ökar 

inflyttandet till vissa specifika bygder i sådana miljöer. 13 I Enviken märks också en 

ökad inflyttning av unga familjer med barn. Inga hus i trakten står tomma under 

längre perioder. Forskning om landsbygder och flyttmönster har visat att en rad 

orsaker avgör vart vi flyttar och hur vi väljer vårt boende. Anledningen till att fler 

och fler väljer att bosätta sig på en viss typ av landsbygd är främst de förbättrade 

resmöjligheterna samt det förändrade yrkeslivet (Kåks och Westholm 1994). Med 

sin närhet till den större orten erbjuder Enviken en kombination av den ”lantliga 

livsmiljön” och närheten till stadens utbud av arbete och service. 

Gördalen är en ensligt belägen ort i fjällmiljö. I förhållande till Glesbygdsverkets 

definition av landsbygd representerar Gördalen en av många små orter med 

långa avstånd till tätortens utbud. De här orterna finns ofta långt från kommuncen- 

13 Tätortsnära landsbygder kallas enligt Glesbygdsverket de orter som finns inom fem till 45 minuters 

bilresa från tätorter med fler än 3 000 invånare. Källa: Glesbygdsfakta 2005. 

42 


trum och långt från de myndigheter som fattar beslut som påverkar deras liv och 

livsmiljö. 

Grangärde som också tillhör gruppen tätortsnära landsbygd är en ort i Ludvika 

kommun, i hjärtat av Bergslagen. Bergslagens geografiska avgränsning varierar 

beroende på vilka egenskaper som knyts till begreppet. I dess vanligaste användning 

beskrivs Bergslagen som det område som sträcker sig från Värmland i väster 

och tvärs över Mellansverige till Gästrikekusten i öster. Gemensamt för området är 

att det under många århundraden präglats av järn- och skogsbruk samt en speciell 

ägostruktur där bergsmän och brukspatroner format bygden. Näringsstrukturen 

i Bergslagens bruksorter har varit likartad och ganska ensidig vilket gjort att 

området drabbats hårt när ekonomiska kriser gått ut över just dessa industrigrenar. 

Området har därmed också varit i fokus för en mängd regionalpolitiska satsningar 

under de senaste decennierna (Ekman 1996). 

De tre beskrivna områdena har också olika närhet och relation till folkbildningens 

institutioner. I Enviken finns inga studieförbundskontor eller folkhögskolor. 

Men med närheten till länets residensstad Falun, innebär också närhet till de flesta 

studieförbund. I Gördalens närmaste större ort Särna, har det under en tioårsperiod 

kring det senaste sekelskiftet (1995–2005), funnits en folkhögskolefilial. Mora 

folkhögskola startade filialen för att erbjuda boende i norra Dalarna möjlighet att 

läsa in grundskole- och gymnasiekompetens. Med tiden, och i samtal med boende 

i området, utvecklades skolans utbud till att även omfatta turismutbildning, hantverksutbildning 

och andra efterfrågade kurser. I Älvdalens kommuncentrum, cirka 

13 mil från Gördalen, finns ett studieförbundskontor (ABF). Sydöst om Grangärde 

ligger Brunnsviks folkhögskola. En skola som i år fyller 100 år och som länge 

fungerat som arbetarrörelsens stora utbildningscentrum. Fyra studieförbund har 

lokalkontor i Ludvikas kommuncentrum och NBV har en kursgård i Grangärde. 

Enviken 

Från Bergslagen, genom Falun och vidare norrut mot Hälsingland går riksväg 50, 

även kallad Bergslagsdiagonalen. Vägen går rakt igenom Envikens församling och 

binder samman Rönndalen med byarna Yttertänger, Övertänger och Lamborn i 

norr. I öst–västlig riktning går en mindre väg. Denna väg kommer från Svärdsjö 

och går via Enviksbyn till Hedgårdarna, Björkboda och Marnäs vidare in i Rättviks 

kommun. Mitt i byn där väg 50 korsar den mindre vägen ligger Korsvägen – eller 

Kôrsvägen som den kallas på Enviksmål. 

Den öst–västliga vägen går uppe på en åsrygg där flera byar ligger på rad och 

där det är svårt för den oinvigde att säga var den ena byn börjar och den andra 


slutar. Störst av dem är Rönndalen – som av ”utsocknes” kort och gott kallas för 

Enviken – och som är ”centralorten” i församlingen. Här finns livsmedelsbutiken, 

caféet, bensinmacken, pizzerian och det mesta av områdets övriga serviceutbud. 

Det är också här som ”Kôrsvägen” ligger. Kôrsvägen är och har länge varit centrum 

i Enviken. Där möts man av tecken på att livet i Enviken för inte så länge sedan såg 

annorlunda ut. Vid denna trafikknutpunkt och mötesplats har det en gång funnits 

post, bank, kiosk och vårdcentral. Idag gapar flera lokaler tomma. 

Det har hittats fynd från stenåldern i Enviksbygden och namnet Enviken dyker 

upp i skrift redan under 1300-talet. Under 1600-talet var folkmängden så stor att 

boende i den västra delen av det som då var Svärdsjö socken, Tänger fjärdingen, 

tyckte att de borde ha en egen kyrka och socken. De boende i området tog slutligen 

saken i egna händer och färdigställde 1671 sitt efterlängtade kapell, något som 

gick emot vad ”sockenstyret” i Svärdsjö ville. Enligt berättelsen i byn ledde denna 

tvist till många års bittra diskussioner och när kapellet byggdes, byggdes det utan 

luckor på tornets östra sida. Svärdsjöborna skulle därmed inte kunna nås av det 

vackra ljudet från kyrkklockan i Enviken. Efter många års diskussioner godkändes 

kapellet slutligen och man fick tillstånd att hålla gudstjänst där. Och slutligen blev 

Enviken efter många och långa diskussioner egen socken och eget pastorat år 1864 

(Bergqvist 1964). Därmed gavs orten vissa borgerliga funktioner och blev en primärkommun 

– sen socken (Nationalencyklopedin). 

Konflikten med och lillebrorskänslan gentemot Svärdsjö sägs vara djupt rotad i 

många Enviksbor. Den lokala identiteten är stark vilket sägs ha sina förklaringar i 

historien kring kapellbygget och skilsmässan från Svärdsjö församling. Före detta 

ordförande i intresseföreningen, säger (intervju 3): Vi har en stark bykänsla. Vi 

klarar oss själva tycker nog de flesta här. Vi slet som djur för att bli egen socken, 

självständiga från Svärdsjö 1864, det sitter nog kvar i många. 

Mellan 1864 och 1971 var Enviken en egen församling och en egen förvaltningsenhet 

med allt vad det innebär. Bland annat var Enviken under denna period 

ett självständigt skoldistrikt och hade ett eget sockenbibliotek. 1971 uppgick 

Envikens socken tillsammans med ett antal andra mindre socknar i det som blev 

storkommunen Falun. Att den lokala identiteten ännu bottnar i församlingen som 

yttre gräns märks av i Enviken där den administrativa förändringen fortfarande 

betraktas med skepsis och som en ny ordning. Många av de (äldre) byborna tycker 

att Enviken klarar sig allra bäst själv. I en kallelse till ett utvecklingsmöte i Enviken 

från år 2000 står att: Enviken byggdes inte av någon kommunledning i Falun. Det 

var våra förfäder som hade visionerna och som lade grunden till… Men allt ändras 

med ungdomarna tror den före detta ordföranden. De går högstadiet i Svärdsjö 

och gymnasiet i Falun och är betydligt rörligare än den äldre generationen (intervju 

3): De ser dagens tillstånd som det självklara och hyser inget agg gentemot någon 

plats på grund av historiska tjabbel. 

44 


Dagsläget 

De senaste årtiondena har inneburit ekonomiska och strukturella svårigheter för 

många av Sveriges landsbygder. Enviken är inget undantag. Undan för undan har 

flera olika servicefunktioner lagts ner. Många orter i landet som upplevt denna 

utveckling har också minskat sin befolkning dramatiskt. Detta har dock inte skett 

i Enviken i någon större utsträckning. Befolkningen i socknen har endast minskat 

något under den senaste 25-årsperioden, se tabell 2. 

Tabell 2. Befolkning i Envikens socken 1980–2005 fördelat på kön. Källa: Falu kommun. 

1980 1985 1990 1995 2000 2005 

Män 872 898 908 880 871 831 

Kvinnor 870 897 874 863 858 845 

Summa 1 742 1 795 1 782 1 743 1 729 1 676 

En stolt Enviksbo kallar sin hembygd för Dalarnas Gnosjö och syftar med det 

på den företagar- och ”vi klarar oss själva”-mentalitet som han ser i bygden. Han 

berättar om bygdens historia och hur tider av småskaligt skogs- och jordbruk gett 

sockenborna en livsstil där man klarar sig själv i samarbete med sina grannar på 

bygden (intervju 2): Lite utav detta jävlaranamma finns kvar i bygden och syns 

bland annat i företagsamheten och föreningsaktiviteten, berättar han vidare. 

Och näringslivet i Envikens socken är förhållandevis stort. Hos det Internetbaserade 

företagsregistret Företagsfakta finns information om 172 företag om 

man söker på Enviken (www.foretagsfakta.se). Av dessa är många enskilda firmor. 

Intresseföreningen har också en egen katalog över bygdens företag, där finns 105 

företag noterade. 

Sedan hundra år tillbaka utgör skogs- och träindustrin basnäringen i trakten 

kring Enviken. Skogsområdena är stora och trots strukturomvandlingar och minskade 

arbetstillfällen är skogsbruket en stor del av näringsverksamheten. Även andra 

industrier knutna till skogsbruket finns i området. Här finns företag för förädling 

av trä men också andra sidoverksamheter så som transport- och verkstadsindustri. 

Förutom industrin finns ett antal butiker och företag inom servicesektorn. I bygden 

finns också några konsultföretag som sysslar med allt från ekonomi till teknik och 

kommunikation. 

I bygden finns olika former av samhällsservice även om den, som tidigare 

nämnts, minskat under senare tid. Barnomsorg samt två skolor upp till årskurs 

sex, brandstation, bibliotek, fritidsgård, samt ett servicehus finns i församlingen. 

Bensinstationen i Rönndalen är också ombud för Apoteket, Systembolaget samt för 


post- och bankservice. Kompletterande service finns i Svärdsjö som ligger 14 km 

öster om Enviken. För övrig service är Falun närmaste ort. 

I Falu kommun finns sedan 2003 ett Kommunbygderåd som är paraplyorganisation 

för de 14 intresseföreningar och byaråd som finns i kommunen. Bygderådet 

arbetar mot kommunens landsbygdsgrupp, en politisk grupp som ska fungera som 

landbygdens språkrör gentemot den kommunala organisationen i övrigt. Tanken är 

att bygderådet blir byarnas kanal in i kommunorganisationen. Omvänt blir bygderåden 

också kommunens kommunikationsväg utåt och en partner i diskussioner om 

landsbygdens utveckling (www.falun.se). 

I Enviken finns en stark musik- och motorkultur. På femtiotalet spred sig den 

sydstatsinfluerade raggarkulturen från Amerika till övriga västvärlden. Även 

Envikens ungdomar anammade livsstilen med amerikanska bilar, vax i håret och 

rock’n’roll-musik. Den självklara platsen för att hänga med bilarna var Kôrsvägen. 

Denna centrala punkt växte naturligt till raggarnas tillhåll. Till en början var det 

främst raggarna från Enviken som samlades här, men allt eftersom trenden började 

dö ut på sextiotalet sökte sig även utomsocknes till Kôrsvägen, där raggarkulturen 

av någon anledning inte ville släppa taget. 

En av killarna berättar att femtio- och sextiotalets trend med rockabilly-musik, 

amerikanska bilar och ”tidstypiska” modekläder på sjuttiotalet utvecklades mot en 

tuffare stil där betoningen framförallt låg på bilarna. Den karaktäristiska rock’n’rollmusiken 

byttes efterhand mot hårdare rockmusik och de välansade frisyrerna växte 

sig långa. Enviksraggarna gjorde sig kända som bråkmakare och attributen från 

femtiotalet var helt borta. Den enda likheten med den ursprungliga raggarstilen var 

bilens betydelse, men nu kunde ”amerikanarn” lika väl vara utbytt mot en Volvo. 

Under denna period, i slutet av sjuttiotalet, bestämde sig några Enviksbor för att 

söka sig djupare i raggarkulturens rötter. Med nyfikenheten kom ökad kunskap och 

ett nytt intresse. Det bildades flera rock’n’roll-band och de ursprungliga kläderna 

och prylarna började komma fram igen. Enviken blev känt för sina rockabilly-band 

inte bara i Sverige utan även utomlands. Under åttio- och nittiotalet åkte banden på 

internationella turnéer och om somrarna ordnades festivaler i Enviken. Dessa drog 

folk från när och fjärran. Långsamt spreds ordet och lilla Enviken blev centrum för 

en smal men internationell livsstil – ett Europas Memphis. 

Sedan 1997 driver en av rockabillykulturens pionjärer skivbolaget Enviken 

Records, som spelar in band ”med rätt stuk” och distribuerar och säljer egna och 

andras skivor via nätet. Skivbolaget ger också ut ”annan musik” – om den är från 

Enviken. Bolagsdirektören säger att han har en känsla av ansvar mot Enviken och 

att han gärna vill uppmuntra allt musicerande och ge något tillbaka till sitt kära 

Enviken. 

Grupper inom rockabillykulturen driver också Tornado Club, som startade som 

svartklubb, men nu är en etablerad kulturförening. Klubben äger en fastighet där de 

46 


ordnar konserter, repeterar med banden eller ”bara” använder lokalen som mötesplats. 

Enligt en av de engagerade har Tornado Club och Enviken Records ett finger 

med i den mesta kulturverksamheten som sker i bygden. De aktiva är ju också 

bybor, har barn på skolan, handlar på affären och är grannar till övriga Enviksbor. 

De upplever sig som en del av bygden och känner stolthet över gruppens arbete, 

som sätter Enviken på kartan. 

Lokalt utvecklingsarbete 

Sedan 1990 finns Envikens intresseförening. Några engagerade Enviksbor gick då 

samman med flera företagare för att göra något för bygden, eftersom de upplevde 

att de inte fick tillräckligt politiskt stöd. Föreningens syfte är att skapa framtidstro 

och livskraft i Enviken samt att fungera som ett forum för samverkan mellan 

näringsliv, handel, föreningsliv och olika lokala intressegrupper. Såväl privatpersoner 

som föreningar och företag välkomnas. Föreningen har under de 17 år den 

funnits drivit många viktiga frågor om bland annat bevarandet av postservicen i 

byn, bevarandet av viktiga kulturminnen i bygden samt förbättring av före detta 

länsväg 294 mellan Enviken och Falun – den senare med framgång. Vägen är idag 

restaurerad och har riksvägsstatus. En viktig del i föreningens arbete är också att 

genom marknader, fester och informationsmöten skapa en god atmosfär och en 

känsla av gemenskap i bygden (www.enviken.com). Genom dessa evenemang hålls 

intresseföreningen levande även mellan de aktioner de genomför. På frågan om vilken 

betydelse intresseföreningen har för Enviken säger en intervjuad att (Intervju 

3): Den sociala biten är livsviktig. När ansvaret för byn delas på fler blir engagemanget 

större. 

Det är också genom intresseföreningen som kontakterna med kommunbygderådet 

sker. Det gör att föreningen även har en roll som förmedlare av Envikens 

intressen gentemot kommunen. Intresseföreningens före detta ordförande förklarar 

(Intervju 3): Vill man komma någonstans fungerar det inte att stå på torget och 

vara arg och skrika, utan man måste förhandla med rätt personer. De frågor som 

föreningen engagerar sig i är ofta aktuella och gäller alltid något som ligger nära 

Enviksborna vilket gör att uppslutningen och engagemanget är stort. Ordföranden 

berättar om de protestlistor med många hundra namn som lämnades till Vägverket 

1995 om krav på ombyggnad av väg 294 (Intervju 3): Dom lyssnar ju fler vi är som 

säger ifrån, och se, nu har vi ju den nya vägen klar… 

Trots att intresseföreningens kontakter med kommunens näringslivskontor 

fungerar bra verkar det allmänna förhållningssättet till myndigheterna i kommuncentrum 

ändå vara lite frostigt. En Enviksbo med näringsverksamhet i bygden 

säger att han ofta inte tror på kommunens fina ord. Han tror att politikerna och 


övrigt Falufolk i första hand alltid ser till att gynna Falun och det bästa för staden, 

exempelvis när det gäller företagslokalisering. 

För några år sedan slutade eldsjälen och föreningsveteranen som ordförande för 

den intresseförening som han varit med att starta. Sedan dess har de haft problem 

att få andra intresserade att verka som ordförande i föreningen. Intresseföreningen 

finns dock kvar och söker nya styrelsemedlemmar. 

I Enviksbygden finns också byautvecklingsgruppen Samverkan i Tängerdalen. 

Samverkan i Tängerdalen startade år 2003 ur ett missnöje mot Envikens 

intresseförening. Boende i församlingens norra delar (Tängerdalen) upplevde att 

intresseföreningens fokus i allt för hög grad gällde de boende och näringslivet i 

Rönndalen. Men starten av Samverkan i Tängerdalen kan också sägas ha inspirerats 

av intresseföreningen och dess arbete. De viktigaste frågorna för Samverkan i 

Tängerdalen är enligt dem själva att bevara den nedläggningshotade skolan och att 

bevara bygdens affär. De arbetar också för att stödja bygdens näringsliv samt för 

att på olika sätt locka turister och genomresande att stanna till. SIT har under de år 

de existerat också agerat mycket i lokala trivselfrågor så som att anordna gå-bingo, 

grillkvällar, restaurera badplatsen och så vidare. 

Aktivitet och engagemang finns också i andra former i Enviksbygden. Flera 

lokala grupper och individer aktiverar sig på olika sätt med olika metoder för att 

skapa en god levnadsmiljö för sig och sina grannar. Idrottsföreningen, Hembygdsföreningen, 

PRO, kyrkan, Tornado club med flera är alla föreningar som i första 

hand arbetar med ”sakfrågor” och ett eget intresse. Aktiviteter som dock ger effekter 

i Enviken som i sin tur inspirerar och verkar för utvecklingen av bygden. Mannen 

som äger det lokala skivbolaget och är aktiv i Tornado club säger exempelvis 

att föreningen har sitt hjärta i Enviken och att de i allt de gör strävar efter att göra 

gott för bygden (Intervju 1): Vi mår ju alla bra om det går bra för Enviken. Att 

befolkningen i Enviken engagerar sig i sin bygds utveckling och välmående måste 

ses som en betydande orsak till att orten fortfarande i hög grad är välfungerande. 

Folkbildning 

Enviken ligger långt från närmaste folkhögskola. I bygden finns inte heller något 

studieförbund. Däremot finns fler av studieförbundens medlemsorganisationer och 

representanter för det svenska föreningslivet på plats i Enviken. I Falun finns åtta 

studieförbund representerade. Flera studieförbund har drivit aktiviteter i Enviken 

vid flera tidpunkter och i olika sammanhang. Tornado club, LRF med flera har 

eller har haft kontakter med studieförbund som på olika sätt stöttat och utvecklat 

deras ordinarie verksamhet. Tornado club får stöd i sin musikverksamhet, LRF har 

anordnat datacirklar och så vidare. 

48 


I Tängerdalen har Studieförbundet vuxenskolan (SV) varit med för att stödja 

och vägleda samverkansgruppen i dess utvecklingsarbete. Det är näringslivskontoret 

i Falu kommun som tar hjälp av en processledarutbildad person från SV för att 

inleda och inspirera till utvecklingsarbete på de platser i kommunen som har bett 

om att medverka. Syftet är att samla bybornas tankar, planer och önskningar för 

utformandet av ett lokalt tillväxtprogram. Varje föreningsdokument kommer sen 

att vara till hjälp i utformandet av kommunens utvecklingsplan. Näringslivskontoret 

har alltså här tagit hjälp av studieförbundets kunskap för att starta lokala processer 

och utveckla arbetet med lokal demokrati. Falu kommuns landsbygdsutvecklare 

berättar att kommunen ville prova att arbeta med dessa frågor i cirkelform. Sedan 

tidigare hade de kontakter med SV och hade också uppfattat SV som det studieförbund 

i Falun med störst intresse för de lokala utvecklingsfrågorna. Därför föll valet 

på just dem som samarbetsorganisation. 

Gördalen 

I norra Dalarna, men söderut i den svenska fjällkedjan, ligger Gördalen. Från Särna 

by går en väg västerut genom skogen, över fjället och slutligen över den norska 

gränsen. Längs denna väg, på den svenska sidan, ligger byn Mörkret… och bortom 

Mörkret i dalgången mellan Drevfjället och Fulufjället ligger Gördalen. 

Området kring Gördalen karaktäriseras av fjällnatur. Här finns tallskog, stora 

myrmarker, älvar, bäckar och åar. I skogarna finns också rikligt med vilda djur. I 

området mellan Särna och Gördalen ligger den punkt på den skandinaviska halvön 

som har det allra längsta avståndet till havet. Avståndet till havet påverkar klimatet 

och ger kalla, långa vintrar och korta somrar (Gränslandet mellan skog och fjäll, 

Särna skogsmuseum 1997). År 1891 kom lärarinnan Kerstin Sand till Gördalen för 

att arbeta. Så här beskriver hon sin första vinter i fjällen (Dalabygden 1984): 

Och tänk vad det snöade. Det kom så mycket snö så varken gärdesgårdar 

eller stugor syntes till slut. Och inte var det värt att ploga några 

vägar. Skulle man ut och vända måste man åka skidor. Och folket där 

uppe var duktiga att åka, och jag fick lära mig jag med. […] Månaderna 

gick och fram i maj slutade skolan och jag skulle fara hem. Men 

det var mycket snö kvar och jag fick stanna ända till början av juni 

innan det blev skare så jag kunde ta mig över fjället. 

Till Gördalen kom de första nybyggarna på midsommarafton år 1800 då två unga 

familjer beslutat sig för att lämna hembygden i Särna och söka försörjning längre 


västerut. Historien berättar att jordbrist och fattigdom drev iväg de båda familjerna. 

De kände till området kring Gördalen från tidigare jakt- och fisketurer. Där 

fanns bete, och i Görälven som rinner genom dalgången fanns fisk, och på båda 

fjällsidorna strövade många vilda djur. Den första sommaren sov de under en stor, 

tät gran samtidigt som de båda familjerna byggde ett första gemensamt hus. Året 

därpå beslutar sig familjerna för att dela marken mellan sig för att bygga varsitt 

bostadshus. Då uppstod oenighet om hur marken skulle delas på rättvist sätt och 

denna markstrid satte djupa spår. Den fiendskap som uppstod då är än idag känd 

och omtalad i bygden (Dalabygden 1984). 

Under andra världskriget stod Gördalen plötsligt i centrum för världspolitiken. 

Den svenska militären fanns i området och bara några kilometer därifrån, 

på norska sidan, fanns den tyska armén. Över fjällen kom också många norska 

flyktingar som nådde Gördalen som första utpost efter gränsen. Genom Gördalen 

gick också den norska motståndsrörelsens kurirleder. Det finns än i dag många 

minnen och lämningar kvar från denna tid. 

Landsgränser är ofta tydliga och även vid en så öppen gräns som den svensknorska 

utgör gränsen en osynlig linje som grupperar människor och mark. För den 

som korsar gränsen mellan Norge och Sverige märks och syns också skillnader i 

bebyggelse, tradition, kultur, näringslivsstruktur och politik. I trakten kring Gördalen 

är gränsen ”alltid nära”. Barn som bor endast kilometer från varandra sänds 

till olika skolor med olika läroplaner, valutan både försvårar och uppmuntrar till 

handel över gränsen och vägen ändrar karaktär och blir smalare och gropigare på 

den norska sidan. 

Gördalsborna ser relationerna till Norge som mycket goda och inte sedan andra 

världskriget har gränsen utgjort ett problem. De sociala relationerna över gränsen 

är många och närmaste ”grannbyn” finns i den norska namnen Ljørdalen. För att 

nå serviceutbudet i en större ort är resan till norska Trysil betydligt kortare än till 

Mora (som är närmaste svenska dito). Dessvärre är valutakursen i dagsläget ett 

hinder för Gördalsborna att utnyttja service och handel i Norge. 

Redan när nybyggarna etablerade sig i Gördalen fanns många stigar genom 

området eftersom vägen över fjället och till Norge ända sedan medeltiden gått 

igenom trakten. Men att vägen idag har den sträckning den har hänger troligtvis 

samman med att Gördalen bebyggdes av människor från Särnaheden (mindre by 

norr om Särna). Vägen kallades länge för ”hemvägen”. Under 1880-talet började 

turister uppmuntrade av den nystartade Svenska turistföreningen (STF) att besöka 

de svenska fjällen, bland annat Njupeskär. Runt 1890 märkte STF upp vägen från 

Särna till Mörkret. I samband med detta byggdes också broar över alla vattendrag 

på sträckan. År 1924 färdigställdes en körbar väg mellan Särna och Gördalen. 

Vägstandarden på denna verkar dock inte varit den bästa. Den man som skötte 

postgången till Gördalen fick tillgång till bil 1925. Trots detta bytte han ofta bilen 

50 


mot häst för att lättare kunna ta sig fram genom skogen. Under vintern fick ”postiljonen” 

själv skotta vägen och det berättas att man ibland under vintertid tog loss 

hjulen på bilen, satte på medar och drog bilen med häst. År 1945 blev det allmänt 

underhåll på vägen och i samband med nationalparksbildningen av Fulufjället, 

2002, asfalterades hela vägsträckan från Särna till norska gränsen. 14 

Den berömda vandringsleden Kungsleden, som startar i Sälen och går genom 

den svenska fjällkedjan ända till Abisko, passerar genom Gördalen. 

Dagsläget 

I Gördalen bor idag 32 personer. Av dessa är nästan hälften pensionärer och tre är 

barn under 15 år. Byns hus ligger i dalgången omkring Görälven och den väg som 

genomkorsar byn. I området finns också en mängd fritidshus. De fritidsboende är 

betydligt fler än den fasta befolkningen. Enligt uppgifter från Gördalsborna har 

mellan 250–300 personer sitt fritidsboende i bygden. Befolkningen i Gördalen har 

minskat konstant sedan 1950-talet då de var som flest. De senaste tjugo åren har 

befolkningen minskat med två tredjedelar enligt tabellen nedan. 

Tabell 3. Antal boende i Gördalen 1800–2006. Källa: Artikel om Gördalen i Dalabygden. 

1800 1850 1900 1950 1984 2006 

Antal boende 6 19 84 115 84 32 

Sedan 1960-talet då skolan stängde åker alla barn till Särna för att gå grundskolan. 

För att gå gymnasiet måste Gördalens ungdomar flytta. Avstånden är för långa för 

att pendla vilket gör att de bor på internat under terminerna och därmed lämnar 

orten i unga år. I Mora finns närmaste gymnasium, men bygdens ungdomar finns 

spridda på många olika platser. Från det att de är små är Gördalens unga medvetna 

om att de vid femtonårsålder lämnar byn. Självklart är det bra att de kommer iväg 

och får gå gymnasiet, säger de boende. Men det innebär också att de flyttar från 

bygden och tidigt etablerar sig på annan ort. 

I Gördalen är uppfattningen att byn ligger mycket centralt i skidvärlden – det 

är cirka fem mil vardera till tre av Skandinaviens största alpina anläggningar: 

Trysil, Idre fjäll och Sälenfjällen. Ett faktum man hoppas kunna marknadsföra 

och använda för att locka övernattande skidturister till området. Turismen är oer- 

14 Källor: www.dalarna.se och www.stenvallen.se för artiklar om postvägen mellan Särna och 

Gördalen. 


hört viktig för Gördalen. Det finns som sagt många fritidshusägare och i dagsläget 

planeras och byggs ytterligare fritidshus i dalgången. De besökare som kommer 

till och/eller passerar Gördalen är huvudsakligen där för närheten till Fulufjällets 

nationalpark eller för att åka skoter. 

Skoter – I Norge finns en betydligt hårdare lagstiftning kring skoteråkning i fjällmiljö 

än i Sverige. Suget efter att åka skoter verkar trots det finnas även i Norge. 

Alltså kommer många norrmän till Sverige för att utnyttja de möjligheter som finns 

här. Vad kan då vara bättre än en ort i fjällen som ligger tre km från gränsen och 

relativt långt söderut? Från Osloregionen är det bara 23 mil till Gördalen. Detta 

område i norra Dalarna är också mycket snösäkert och snön ligger kvar långt in 

på våren. I Gördalen har man utnyttjat dessa fördelar och i dag finns flera olika 

möjligheter att hyra boende och skoter i området. Ett danskt par som flyttat till 

Gördalen håller på att bygga det som ska bli Fulufjällscampingen – ett skotermotell 

där det är möjligt att köra skoter direkt till hotelldörren, bada i badtunna, äta, vila 

och så vidare. Skoteråkningen är en stor aktivitet och turistmagnet i området, särskilt 

under de ljusa senvinterveckorna. Enligt obekräftade uppgifter registrerades 

14 000 passerande skotrar på Kungsleden mellan Gördalen och Drevdagen under 

påsken år 2005. Under påskhelgen samma år serverade caféet i bygdegården 80 

”dagens” under en och samma dag, vilket var rekord! 

Fulufjällets nationalpark – Fulufjället och Njupeskärs vattenfall har länge varit 

kända turistmål och 2002 fick området nationalparksstatus för att ”i väsentligen 

orört skick bevara ett sydligt fjällområde” (www.naturvardsverket.se). Det är möjligt 

att komma till parken via flera ”infarter” men den vid Njupeskär är utan tvekan 

den mest använda. Sedan kungen invigde och nationalparken bildades har turismen 

till området ökat avsevärt. Sommaren 2003 noterades 57 000 besök i parken vilket 

visar på en 40 procentig ökning av besöken vid Njupeskär jämfört med året innan. 

Fulufjällsområdet har också en högre andel utländska besökare jämfört med andra 

fjällområden i landet (Friedman et al 2005). Fulufjället ligger långt söderut i den 

svenska fjällkedjan så för turisterna söderifrån är det ett relativt närbeläget fjäll att 

besöka. 

Bildandet av Fulufjällets nationalpark gick långt ifrån konfliktfritt. Många av de 

boende i norra Dalarnas fjällmiljö är kritiska till de hårda skydd som stora ytor 

av fjällen belagts med. Vid bildandet av nationalparken såg de att deras möjligheter 

till att leva och verka i fjällmiljön ytterligare skulle begränsas. De boende 

i Gördalen säger (Intervju 9): Vi vill kunna leva ett fritt och modernt liv här men 

de [myndigheter med makt över markfrågor i fjällen, vår anmärkning] vill att vi 

ska leva som man gjorde på stenåldern. Fjällturismen, skoteråkning och brukan- 

52 


det av fjället är invånarnas levebröd och många tycker att skydden inkräktar på 

deras möjligheter. I fallet med nationalparksbildandet gjordes många satsningar 

där aktörer både lokalt, regionalt och nationellt ansträngde sig för att få till stånd en 

god kommunikation och ett gott samarbete för att hitta bästa möjliga gemensamma 

lösning. Satsningarna tycks i stor utsträckning ha varit lycksamma. Gördalsborna 

är nöjda med nationalparken och särskilt med vad den gjort för turistströmmarna 

till området. Nu har dock länsstyrelsen uttryckt planer på att lägga ytterligare skydd 

över Drevfjället, något som Gördalsborna motsätter sig. Relationen och kommunikationen 

med länsstyrelsen är minst sagt spänd. Boende i Gördalen upplever att 

länsstyrelsen inte lyssnar på deras ståndpunkter och att de inte är betrodda att 

handskas med fjällen (Intervju 8): Varför skulle vi vilja skada det fjäll som vi bor 

vid och älskar? frågar någon. Det finns också en oro för att ett hårdare skydd av 

Drevfjället skulle omöjliggöra den lönsamma skoterturismen och därmed också en 

stor del av byns näringsverksamhet. 

I företagsregistret Företagsfakta finns sex registrerade företag i Gördalen. Av 

dessa har fyra direkt koppling till turismen. Skoteruthyrning, vandrarhem, café 

(som finns i bygdegårdens lokaler) och camping är alla verksamheter som finns och 

som uppstått under senare år tack vare turismen i området. Caféet fungerar som en 

kiosk där byborna kan köpa vissa basvaror. Där serveras också dagens lunch vissa 

perioder under året. I Gördalen finns även en bensinpump med möjlighet att tanka, 

främst avsedd för skotrarna. 

Gördalens bygdegård vann år 2006 Bygdegårdarnas riksförbunds pris som 

”årets bygdegård i Dalarna”. Priset utdelas för den ”uppryckning” som gjorts under 

senare år och för att de lyckas hålla gården levande och fungerande under de förutsättningar 

byn har. I bygdegården driver en kvinna sedan några år tillbaka café 

och restaurang. Det började i liten skala år 2002. I dag är caféet ett aktiebolag som 

dock fortfarande hyr lokalen av bygdegårdsföreningen. Under vinter- och skotersäsongen 

kommer mycket folk till caféet. Under sommaren är besökarna färre och 

lönsamheten består då i att sälja tobak till de norrmän som kommer över gränsen 

för att handla till svenska priser. 

Runt Fulufjällets nationalpark har det bildats en förening som med gemensamma 

krafter syftar till att främja besöksnäringen i området. Föreningen heter 

Fulufjällsringen och omfattar områden i Malungs, Älvdalens och Trysils kommuner. 

Organisationer och företag är medlemmar i föreningen som har goda kontakter 

med de tre kommunerna. Föreningen samarbetar kring idéutveckling, marknadsföring, 

utbildning, nätverksbyggande och så vidare. ”Ringen” har fått en projektansökan 

beviljad med tre miljoner kronor för att ”utveckla Fulufjällets nationalpark 

med omland” (www.fulufjallsringen.se). 

I Älvdalens kommun finns ett kommunbyaråd vars syfte är att arbeta för bygdens 

utveckling. Kommunbyarådet är de enskilda byarnas och byarådens plattform 


i kommunen. Och enligt kommunens handlingsplan för kommunbyaråden ska de 

vara en mötesplats för byautvecklingsgrupperna och kommunen och för utbyte av 

erfarenheter och idéer dem emellan. I dagsläget finns tio stycken byaråd med i 

Älvdalens kommunbyaråd, varav Gördalen är ett. 

I Gördalen finns ett litet men aktivt föreningsliv. Mark förvaltas i ett flertal 

olika samfällighetsföreningar, det finns också en skoterklubb, en jaktvårdsförening 

samt en bystugeförening och en byautvecklingsgrupp. De båda senare beskrivs 

utförligare nedan. 


Den bygdegårdsförening som finns och som driver bygdegården har länge varit en 

av bygdens samlande föreningar. Där träffas såväl bybor som fritidshusägare för 

att diskutera och planera gemensamma angelägenheter. Föreningen förvaltar också 

den lokal som kallas bygdegården. I bygdegården finns möjlighet att arrangera privata 

fester men där hålls också föreningsmöten, konferenser, och kursverksamhet 

(föreningarna i byn kan disponera delar av lokalerna gratis). Bygdegården är också 

vallokal och fungerar som lokal för gudstjänster. 

Kring bystugeföreningen har det på senare år uppstått osämja. Några i byn 

tycker att det är fel att ett privat företag huserar i bygdens gård. Enligt hyresavtalet 

har alla bybor fortsatt tillgång till stugan men för den som vill anordna egen fest 

gäller vissa regler för användandet av köket samt att det inte längre finns möjligheter 

att servera medhavd alkohol. 

Diskussionen kring bystugeföreningen har gjort att en grupp beslutat sig för 

att bilda en egen byförening – byautvecklingsgruppen. Byautvecklingsgruppen 

startade sitt arbete i början av år 2006 då en grupp bybor beslutade att agera i egen 

grupp hellre än att stångas i bygdegårdsföreningen där de anser att fritidsboende 

har den största makten. De upplever att det är svårt för bofasta att få gehör för sina 

frågor i det forum där de fritidsboende är i majoritet (Intervju 9): Kontakter med 

kommunbyarådet och diskussion om andra vardagsnära frågor är inte intressant 

för den som bor i Gävle och kommer hit nån gång ibland, säger en i gruppen. 

Byautvecklingsgruppen har tagit kontakt med Älvdalens Kommunbyaråd och 

finns nu med där. En sådan kontakt fanns inte tidigare i Gördalen. Kontakterna 

med kommunen är mycket goda tycker både gruppen och kommunens företrädare. 

I Gördalen upplever de också att kommunen är ”på deras sida” i de viktiga stridsfrågorna 

om skoteråkning och jakt. 

I byautvecklingsgruppens framtidsplaner ingår att utveckla det vandrarhem 

(Skräddarns fjällgård) som en inflyttad investerare börjat bygga samt att föra diskussioner 

med länsstyrelsen om det planerade skärpta skyddet av Drevfjället. I 

54 


Gördalen är motståndet mot ett sådant skydd stort (intervju 9): Byns utveckling 

och överlevnad bygger på skoterturismen. Med ett ökat skydd hindras alla sådana 

möjligheter. Även om kontakterna med kommunen bitvis är goda är relationen med 

och tilltron till myndigheter liten. Gördalsborna upplever att de inte blir lyssnade 

till (intervju 9): Vi blir kallade till möten där ingen lyssnar på vad vi har att säga. 

Vår generationslånga kunskap om fjället och bygden spelar ingen roll. De tror att 

vi vill skada det fjäll vi vuxit upp på och älskar. 

Utöver intressefrågor gentemot myndigheter anordnar byautvecklingsgruppen 

lokala aktiviteter så som veckopromenader, ”smyckar” byn med planteringar och 

flaggor, ordnar bagarstuga, loppis, håller på att skapa en hemsida med mera. Gruppen 

ägnar sig också åt kulturminnesvård och sköter byns gamla byggnader samt 

planerar att märka upp gamla fäbodstigar. 

Såväl representanter för bygdegårdsföreningen som byautvecklingsgruppen 

säger att den oenighet som råder i byn sätter käppar i hjulen för deras arbete. I de 

små lokala frågorna liksom i kontakten utåt är det svårt när inte byn kan tala med 

en enad röst. Båda grupperna berättar att mycket kraft läggs på att strida internt 

snarare än att rikta energin mot gemensamma utvecklingsfrågor. Båda grupperna 

konstaterar dock att konflikten i dagsläget känns alltför låst och att de därför väljer 

att arbeta vidare ”på egen hand” hellre än att söka enighet med ”de andra”. 


Gördalens närmsta svenska större ort är Särna. Där har det under den senaste 

tioårsperioden (1995–2005) funnits en folkhögskolefilial som startades av Mora 

folkhögskola. Filialen startades år 1995 för att erbjuda boende i norra Dalarna möjlighet 

att läsa in grundskole- och gymnasiekompetens. Med tiden och i samtal med 

boende i området utvecklades skolans utbud till att även omfatta turismutbildning, 

slöjdutbildning och andra efterfrågade kurser. En lärare vid folkhögskolefilialen i 

Särna berättar att det under perioden gick cirka 200 elever på skolans långa kurser. 

Lika många gick sommarkurser eller kortkurser på folkhögskolan. Utöver den 

praktiska och kompetenshöjande uppgift som skolan hade i området vittnar många 

också om den viktiga symboliska funktion som skolan fyllde. Att en skola förlades 

till Särnaområdet upplevdes av många som ett tecken på livskraft, satsning och 

framåtanda (se också kapitel tre, om folkhögskolor). 

Enligt uppgifter från skolledningen har ingen från Gördalen deltagit i någon av 

de kurser som skolan erbjudit. Däremot kan de ha deltagit i öppna föreläsningar, 

kulturaktiviteter och/eller informationsmöten om nationalparksbildandet som skolan 

höll i under sin tid i Särna. 


Under årens lopp har det genomförts många studiecirklar i bygdegården. Tyska-, 

korgflätning-, jakt-, styckning- och andra cirklar har anordnats i samarbete med 

olika studieförbund. Ofta har det varit någon kunnig person i byn som tillsammans 

med studieförbunden ordnat cirklar. Vilka studieförbund som varit närvarande kan 

ingen dra sig till minnes. 

Den nybildade byautvecklingsgruppen har på sistone funderat över möjligheterna 

att driva nya cirklar i bygden. Bland annat har många efterfrågat bakcirklar. 

De har också funderingar på att driva någon form av dagverksamhet för de många 

ensamma pensionärer som finns i byn. Ett av de diskuterade alternativen är att göra 

detta i cirkelform. 

Grangärde 

Den landsdel där Grangärdebygden finns kallas ofta för Bergslagen. Namnet syftar 

på den del av Mellansverige som traditionellt präglats av gruvindustri, bergsbruk 

och skogsbruk. De äldsta fynden av bosättare i Grangärdebygden är mellan 6 000 

och 8 000 år gamla. Redan tidigt etablerades en kultur av järnframställning i bygden. 

Fynd visar att järn framställts i området sedan 600 talet e. kr. Kunskapen 

om och kulturen kring järnframställning kom med tiden att bli mycket viktig för 

bygden. Från 1600-talet och i mer än 300 år framåt var gruvdrift och järnframställning 

avgörande för Grangärdebygdens ekonomiska och strukturella utveckling, 

och påverkade befolkningsutvecklingen och sysselsättningen. Till gruvdriften, men 

också de många omkringverksamheterna som exempelvis transporter och skogsbruk 

(det gick åt stora mängder timmer för att elda i hyttorna), behövdes mycket 

arbetskraft och befolkningstillväxten var hög. Handel med järn skedde såväl inom 

landet som internationellt, bergsmännen hade ofta många kontakter med omvärlden 

och det internationella inflytandet i Bergslagen var stort (Holmström 2001). 

Det har naturligtvis funnits både stora och små hyttor med varierande arbetsorganisation 

i bygden. De mindre drevs av bergsmän som anställde hjälp per timme. 

De större hyttorna hade ofta en mer dominerande ägare (som också ägde andra 

verksamheter knutna till järnhanteringen) och många fast anställda. De stora bruken 

var också mer uttalat hierarkiska med tydliga roller och funktioner inom det 

lilla samhället. Hur områdets olika byar ser ut och till viss mån också fungerar idag 

kan delvis härröras ur den organisation och bruksform som det lokala bruket hade 

(Holmström 2001). 

I bruksmiljöerna i Bergslagen finns en mängd kulturhistoriska minnen för 

den intresserade. Gruvor, hyttor och smedjor finns bevarade på många platser. Så 

också i Grangärdebygden. Dessutom finns flera bergsmansgårdar och herrgårdar 

56 


som uppförts av brukspatroner och bergsmän. Den gamla bergsbrukarhistorien 

finns närvarade överallt i trakten (Holmström 2001). Det vore dock fel att hävda 

att uppfattningen om områdets historia är densamma över hela området. Vissa 

konstruktioner av historien används på vissa platser och av vissa grupper. På andra 

håll ser det annorlunda ut (Ekman 1996). I dagsläget är det dock vanligt att aktörer 

i området använder händelser, platser och symboler ur historien för att marknadsföra 

sig och sätta sin lilla bit av jorden ”på kartan”. Aktiviteter eller andra sätt att 

återuppleva och förmedla en bygds storhetstid viktiggör den för invånarna själva 

och för omgivningen. 

Kring sekelskiftet 1300–1400 byggdes kyrkan i Grangärde på en central plats 

i bygden; på näset i det sjösystem kring vilket många av byarna ligger. Byn Grangärde 

kom att kallas kyrkbyn och blev därmed något utav bygdens ”centrum” 

(Holmström 2001). Grangärde ger än idag namn åt hela bygden fastän det numera 

är den minsta av de tätorter som finns inom Grangärde och Säfsnäs församlingar. 

Tabell 4. Boende i tätorterna i Grangärde och Säfsnäs församlingar år 2005. 

Källa. Ludvika kommun. 

Byarna kring sjösystemet och Grangärde kyrkby – Nyhammar, Sunnansjö och 

Saxdalen – utgör i dag Grangärde församling. Väster om Grangärde ligger Säfsens 

församling som omfattar trakten kring Fredriksberg och Säfsen. Grangärdebygdens 

intresseförenings verksamhet och intresseområde omfattar båda dessa församlingar. 

De byar som utgör Grangärdebygden har alla, trots de många gemensamma 

dragen, olika historia, näringar och befolkningssammansättning. Det kan vara en 

svårighet i det praktiska arbetet för byautvecklingsgruppen, berättar före detta ordföranden, 

men ger också området en större mångfald och variation vilket är mycket 

bra, särskilt för turismen. Sammantaget finns idag en god sammanhållning och 

gemensamma värderingar som underlättar för intresseföreningens arbete. 

Dagsläget 

Fredriksberg Grangärde Nyhammar Saxdalen Sunnansjö 

Antal 

invånare 717 376 687 753 746 

De traditionellt brukspräglade näringarna i Grangärdebygden är sedan många år 

på tillbakagång. Omstruktureringar och nedläggningar inom bygdens traditionella 

näringsgrenar har medfört att många människor flyttat och/eller blivit arbetslösa. 


Bygden befinner sig i en omställningsfas till andra näringsgrenar. Omställningen 

innebär att nya människor, värderingar och levnadssätt kommer till området, något 

som påverkar bygden och det arbete som bedrivs där (Ekman 1996). 

Tabell 5. Befolkning i Grangärde församling 1985–2005 fördelat på kön. Källa. Ludvika 

kommun. 

I Säfsnäs församling är Fredriksberg enda tätort och där bor cirka 65 procent av 

befolkningen. 1985 var förhållandet sådant att mer än 90 procent av befolkningen 

fanns i Fredriksberg. Mellan åren 1985 och 2005 har församlingens befolkning 

utanför Fredriksberg ökat med 128 procent. Den stora ökningen av befolkningen 

utanför tätorten sammanfaller med expansionen av Säfsnäs skidanläggning. Sammantaget 

har dock befolkningen i Säfsnäs församling minskat under perioden 

1985–2005. 

Tabell 6. Befolkning i Säfsnäs församling 1985–2005 fördelat på kön. 

Källa. Ludvika kommun. 

58 

1985 1990 1995 2000 2005 

Män 2 118 2 155 2 088 2 024 1 979 

Kvinnor 2 074 2 071 2 009 1 931 1 876 

Summa 4 192 4 226 4 097 3 955 3 855 

1985 1990 1995 2000 2005 

Män 671 629 615 579 514 

Kvinnor 639 621 588 536 461 

Summa 1 310 1 250 1 203 1 115 975 

Summeras befolkningsstatistiken för hela det område som är Grangärdebygden 

framgår att intresseföreningens aktiviteter år 2005 riktades till 4 830 personer. 

Befolkningen i området som helhet minskar samtidigt som några av bygdens tätorter 

ökat något. De senaste 20 åren har den totala befolkningen minskat med 672 

personer. 

I dag domineras näringslivet i Grangärdebygden av små och medelstora företag 

inom verkstadsindustri, men också inom hotell och konferensnäring samt turism. I 

Säfsen/Fredriksberg finns en alpin anläggning, med såväl sommar- som vinteraktiviteter. 

Anläggningen tillsammans med all den omkringverksamhet den genererar 

är av stor betydelse för arbetslivet och näringslivet i Grangärdebygdens västra del. 


Intresseföreningen i Grangärdebygden har själv kartlagt och inventerat företagandet 

i bygden. Enligt inventeringen finns totalt 302 företag som fördelar sig mellan 

de olika byarna enligt tabell 7 nedan. 

Tabell 7. Antal företag år 2006 i respektive tätort i Grangärdebygden. 

Källa: www.grangardebygden.com 

Fredriksberg Grangärde Nyhammar Saxdalen Sunnansjö 

Antal företag 63 54 87 30 63 

Enligt Grangärdebygdens intresseförenings inventering finns också 63 olika föreningar 

i bygden. Allra flest är antalet hembygdsföreningar och byalag. Den offentliga 

och allmänna service som finns är huvudsakligen lokaliserad till Nyhammar, 

Grangärde, Sunnansjö samt Fredriksberg. På flera platser i bygden finns skolor, 

filialbibliotek, äldreboenden med mera. 

Grangärdebygden har utvecklats mycket på senare år och stora strukturomvandlingar 

har ”tvingat fram” nya lösningar och näringar. Precis som på många 

andra platser satsar man på att marknadsföra området för turism. I bygdens västra 

del är det främst skidanläggningen i Säfsen som är det stora dragplåstret. I områdets 

östra del ligger det stora sjösystem som utnyttjas som en stor tillgång. Sommartid 

är båttrafiken livlig, men det är vinterhalvårets snö och is som lockar flest 

besökare. Det är främst skridskoåkare som kommer till området för möjligheten 

till långa turer på plogade banor eller fria turer. Bland annat marknadsförs området 

i det ”skridskotokiga” Nederländerna, vilket har lockat många turister men också 

ett antal permanenta bosättare som idag utvecklar arbetet med skridskoturism från 

det tidigare hemlandet. 

Även i Ludvika kommun finns ett Kommunbygderåd. Där möts representanter 

för kommunens byaföreningar för att diskutera gemensamma frågor och för att 

vara remissinstans till länsstyrelsen. I Ludvika kommun finns 48 bygdeföreningar 

som representeras i ett antal olika större sammanslutningar, varav Grangärdebygdens 

intresseförening är en. 


I Grangärdebygden finns som sagt många byagrupper och hembygdsföreningar 

som på olika sätt arbetar med lokala utvecklingsfrågor. Föreningarna samlas under 

paraplyorganisationen Grangärdebygdens intresseförening. I intresseföreningen 

finns möjlighet att diskutera frågor som gäller hela bygden, men också stöd att 


få för de enskilda föreningarna om hur de kan närma sig kommunen och agera 

i större frågor. Intresseföreningens uttalade syfte är att verka för framtidstro och 

sammanhållning i bygden samt för en positiv utveckling av bygdens företag så att 

fler arbetstillfällen skapas. De önskar också lyfta fram bygdens natur- och kulturarv 

samt att utveckla och saluföra området som en attraktiv boendemiljö. Det 

senare utgör idag en stor del av intresseföreningens verksamhet, då man bland 

annat arbetar med att frigöra tomter för nybyggnation. 

Enligt Ludvika kommuns ansvarige för kommunbygderådet är Grangärdebygdens 

intresseförening den mest aktiva intresseföreningen i kommunen. Grangärdebygdens 

intresseförening och kommunen driver sedan länge fler stora projekt 

tillsammans. Föreningen i sig är i dagsläget så stark att den egentligen inte behöver 

kommunbygderådet. De har redan egna goda kontakter med kommunen. 

På frågan om varför Grangärdebygdens intresseförening är en så aktiv och 

engagerad förening och varför engagemanget är så stort just här, ger flera personer 

samma svar. Alla som arbetar i intresseföreningen eller på annat sätt engagerar sig 

i frågorna är uppriktigt och innerligt engagerade. De älskar sin bygd och vill att 

det även fortsättningsvis skall finnas goda livsmöjligheter där. Engagemanget kombineras 

med en insikt om och förståelse av att (intervju 12): Gör vi det inte själva 

så kommer det aldrig att bli gjort. Intresseföreningens förre ordföranden berättar 

att gemenskapen i bygden är god och att den välfungerande gemenskapen är en 

fördel, ja kanske till och med en förutsättning, för arbetet. De goda kontakterna 

gör att umgänget sker smidigt och att idéskapade och kommunikation fungerar väl. 

Atmosfären är tillåtande vilket frambringar många goda idéer. 

En av styrelseledamöterna i Grangärdebygdens intresseförening berättar att 

det också finns vissa spänningar mellan intresseföreningens olika medlemmar 

och mellan de enskilda medlemmarna och den övergripande intresseföreningen. 

Hon säger att många av de byalag/bygdegrupper som är medlemmar sällan visar 

intresse för att ”lyfta blicken” och arbeta för de gemensamma och lite större frågorna. 

Deras första och främsta engagemang finns i de ”små frågorna” som är av 

vikt för just deras by. Grangärdebygdens intresseförening har haft en viktig roll för 

att hitta gemensamma mål och skapa samverkan i bygden, något som hon också 

tycker att man lyckats väl med. Ledamoten berättar också att medelåldern, i såväl 

byalagen som i intresseföreningen, är hög och att det är svårt att nyrekrytera till 

gruppen. En generationsväxling behövs men ingen vet riktigt hur de kan agera för 

att få de unga att engagera sig. Gruppen som arbetar aktivt i Grangärdebygdens 

intresseförening är relativt liten, men det finns en stor grupp aktiva runt omkring 

som bidrar till enskilda sakfrågor. De som är mest aktiva i intresseföreningen har 

ett stort nätverk i bygden och vet vem som kan och bör tillfrågas i varje särskild 

fråga. Lokalkännedomen i kombination med ett gott ”kunskapskapital” i bygden 

gör att det alltid finns hjälp till det mesta. De här kunskaperna är oerhört viktiga för 

60 


att föreningen och alla dess aktiviteter skall fungera och vara genomförbara. Före 

detta ordföranden i Grangärdebygdens intresseförening berättar om EU:s stora 

betydelse för det arbete som bedrivits i bygden. Han säger att EU:s tillkomst och 

finansiella stöd har betytt mycket för intresseföreningens verksamhet (intervju 11): 

De har pytsat in många miljoner till vår verksamhet under årens lopp. Säga vad 

man vill om EU men de har betytt mycket för den svenska landbygden. 


Precis på gränsen till det som kallas Grangärdebygden ligger Brunnsviks folkhögskola, 

där arbetarrörelsen sedan 100 år tillbaka bedrivit utbildning. Grangärdebygdens 

intresseförening har tidigare haft goda relationer med Brunnsviks 

folkhögskola. Den förre ordföranden, samt två andra i föreningen, var under sin tid 

i föreningens styrelse också anställda på folkhögskolan. Personkontakterna mellan 

skolan och Grangärdebygdens intresseförening skapade och upprätthöll den goda 

relationen. En man som varit såväl ordförande i intresseföreningen som rektor på 

Brunnsviks folkhögskola berättar om en tid då kontakterna var goda. På skolan 

fanns hjälp att få både praktiskt och i form av personella resurser. De resurserna 

skulle Grangärdebygdens intresseförening kunna dra nytta av även nu, menar han. 

Men i dagsläget finns inga självklara kontakter mellan närområdet och skolan. Alla 

sådana kontakter är personliga och därmed snabbt utbytbara. Samverkan borde 

vara bättre, säger den före detta rektorn. Skolan skulle kunna ha inbyggt i strukturen 

att också ägna särskild kraft åt det lokala (intervju 11): Brunnsvik har ju all 

den kompetens vi i Grangärdebygdens intresseförening behöver (men) det som var 

informellt på min tid måste formaliseras för att det skall fungera över en längre 

tid. 

Bland bygdens folk i allmänhet spelar folkhögskolan en mindre roll hävdar 

flera som vi pratat med. Brunnsvik är en av arbetarrörelsens skolor med riksrekrytering 

av deltagare och är därför, i mindre grad, en skola för lokalbefolkningen. 

Möjligtvis har den betydelse för turismen i det att den lockar människor från hela 

landet till bygden, besökare som förhoppningsvis får upp ögonen för området och 

vill se mer och stanna längre. I övrigt är kontaktena få. Folk i gemen går inte på 

skolan eller besöker den. Möjligtvis besöker de konst- och kulturintresserade de 

evenemang som Brunnsvik erbjuder. 

Också studieförbunden är aktiva i Grangärdebygden. NBV, som bland annat 

har en stor kursgård i Grangärde, driver många studiecirklar i området. På några 

platser har NBV också arrangerat föreläsningar om det lokala kulturarvet samt 

guidekurser tillsammans med Grangärdebygdens intresseföreningar. I Nyhammar, 

Grangärde, och Sunnansjö pågår bydokumentation, sång-, läse-, data-, målarciklar 


med mera. ABF arrangerar också cirklar i området. De allmänna cirklarna annonseras 

i lokaltidningen. Men det stora flertalet tillkommer genom att de riktar sig 

direkt till medlemsorganisationerna. Av dessa är PRO den största och mest cirkelaktiva. 

Genom dem arrangeras flera dokumentationscirklar med fokus på bygdehistoria 

men också annat, som stickning, flugbindning, matlagning och så vidare. 

Gemensamma drag 

Lokalt utvecklingsarbete bedrivs i varierande omfattning i de tre orter vi beskrivit, 

men i samtliga bygder finns aktiva utvecklingsgrupper som arbetar för att förbättra 

livet i bygden (intervju 2): Ja, jag tror i alla fall att Enviken är jordens medelpunkt. 

Denna kärleksfulla beskrivning av bygden förklarar nog delvis bakgrunden till 

den kraft och utveckling som verkar finnas i Enviken. Liknande uttryck återfinns 

i Grangärdebygden och Gördalen. Arbetet som utförs i intresseföreningarna kommer 

ur medlemmarnas engagemang och att de vill bygden väl. 

Motiven till engagemanget kan vara flera. För några handlar det om att vara 

med och skapa en miljö som gör det möjligt att bo och leva på platsen (intervju 

8): Det finns inom en som är född i en liten by – man vill vara där, det är liksom 

min lilla plätt på jorden och trots att det är jobbigt vill jag bo kvar. För andra har 

engagemanget ekonomiska förtecken. Det kan vara näringsidkare som ser nödvändigheten 

i att arbeta för orten för att stärka underlaget och/eller möjligheterna för 

att deras egen verksamhet ska gå runt. Oftast hänger de båda samman. 

Kunskapen om och intresset för bygdens historia är viktig för det lokala engagemanget. 

Intressegruppernas förankring i historien och i traditioner är invävt som 

en stor och viktig del av deras arbete. Invånarna hänvisar till händelser långt bakåt 

i tiden för att rättfärdiga och förklara det som sker idag. Det förflutna legitimerar i 

den bemärkelsen nuet (Ekman 1991). I den historiska förankringen finns också en 

kunskap om bygden som underlättar samarbetet lokalt. I Grangärdebygden berättar 

intresseföreningens före detta ordförande om hur byarnas särart och karaktärer 

är välkända för invånarna, vilket gör att samverkan dem emellan flyter smidigt. 

Dalabyarnas långa historia blir således både en potential och ett hinder. Historien 

möjliggör men kan också låsa aktörerna i gamla traditioner, nätverk och konflikter 

som inte alltid är gynnsamma. Historik, kultur och tradition framstår som viktiga 

faktorer att beakta i utvecklingsarbetet. 

62 


Återväxt i ideell sektor 

Samtliga intressegrupper vi talat med vittnar om en svårighet att få det stora 

flertalet i bygden att engagera sig i utvecklingsfrågor. Ofta finns en liten grupp 

engagerade som är aktiva i flera olika sammanhang, bland dem är medelåldern 

hög och många är pensionärer. De engagerade uttrycker behov av nyrekrytering 

och föryngring. Men vi hör också om unga som känt sig motarbetade och missförstådda 

i de grupper de deltagit. De har stigit in i föreningen och engagerat sig men 

dragit sig ur efter en kort tid. Det tycks också vara så att arbete, fritid och familjeliv 

tar mycket kraft och få orkar med det lokala engagemanget utöver ”vardagslivet”. 

Yvonne Gunnarsdotter skriver i sin avhandling om hur urbaniseringen gjort 

avtryck på landsbygder så att stadslivets normer också blir en del av livet på landsbygderna 

(Gunnarsdotter 2005). Många av landsbygdens unga har i dag ”en större 

värld” än tidigare generationer. De är av fri vilja och på grund av samhällets geografi, 

exempelvis måste de ofta resa till skola och arbete, rörligare än de äldre 

generationerna. Detta påverkar också deras världsbild. Ett resultat av det kan vara 

att känslan av närhet till bygden och dess historia bleknar, något som i sin tur kan 

minska engagemanget för den egna bygden. 

I Dalarna har det under åren 2005–2006 genomförts en omfattande satsning för 

att inspirera dalfolk att engagera sig i lokala utvecklingsfrågor. Projektet, som kalllats 

för 100 framsynta möten, är en serie om 100 diskussionsmöten som genomförts 

runt om i länet. Dalarnas forskningsråd har gjort en enkätstudie bland deltagarna. 

Av samtliga svarande är de allra flesta över 50 år (71 procent). De svarande uppger 

också att de uppfattat övriga mötesdeltagare som ”mest äldre personer” samt ”de 

personer som ofta och redan finns med i liknande sammanhang”. Mot bakgrund 

av detta och de berättelser vi hör från intressegrupperna om rekryteringsproblem 

och åldrande medlemmar, blir det aktuellt att ställa frågan om ”profilen” på de 

engagerade i Dalarnas lokala utvecklingsgrupper. Var är de unga/yngre? Vilka har 

makten i de lokala utvecklingsaktiviteterna? Vilka får komma till tals? Vems talan 

för dessa grupper? Vad händer i framtiden – kommer aktiviteterna och grupperna 

att försvinna i takt med att de äldre inte orkar vara drivande? Och hur kan man 

locka andra, utöver de redan ”frälsta”, till engagemang i utvecklingsfrågor? 

Delaktighet – utanförskap 

Vi hör också berättelser om hur bygdens belägenhet utanför kommuncentrum gör 

att invånarna upplever ett utanförskap som inte bara gäller storlek utan också möjlighet 

att påverka politik och beslut. Några personer har berättat om det som kan 


kallas en ”storstadsnorm” där det urbana och det som sker i städerna ges högre 

prioritet och fokus. 

Frågor om delaktighet och utanförskap kan gälla på olika ”nivåer”. I såväl 

Grangärdebygden som Enviken har man fört diskussioner kring den ”bygdeövergripande” 

föreningen och ifrågasatt om den verkligen representerar allas intressen. 

I Enviken har diskussionen bland annat inneburit att Tängerbyarna valt att själva 

organisera sig i föreningen Samverkan i Tängerdalen för att få bättre representation 

i de lokala frågorna. Envikens intresseförening uppfattar inte det problem 

Tängerbyarna upplever, utan tycker att det är viktigt att hela bygden håller samman 

och agerar gemensamt. Det är dock intressant att notera hur Enviksborna däremot 

upplever samma utanförskap i förhållande till centralorten Falun. Känslan av 

utanförskap och jämförelsen med ”storebror” verkar finnas på alla nivåer. I Grangärdebygden 

berättar representanter för Grangärdebygdens intresseförening liknande 

historier om hur de många små byarna, som intresseföreningen och bygden 

omfattar, tycker att Grangärdebygdens intresseförening borde föra just deras frågor 

tydligare. Och att paraplyföreningen Grangärdebygdens intresseförening omvänt 

tycker att de små byaföreningarna har svårt att ”lyfta näsan” och se helheten och 

det sammanhang i vilket de agerar. I Gördalen finns konflikter mellan bybor, mellan 

bybor och fritidshusägare och mellan olika företagare, föreningar och familjer 

samt mellan bybor och länsstyrelsen. Osämjan i byn har funnits länge (intervju 9): 

Mark, jakt och fiske är känsliga frågor här uppe. Att oenigheten kan sätta käppar 

i hjulet för bygden är de själva medvetna om (intervju 9): Vi är nog kända som 

kategoriska nejsägare här i byn och det kanske har gett oss en dålig image. Det 

gör att det är svårt för oss att ’få hem satsningar’ och så vidare. 

Arbetet i de lokala utvecklingsgrupperna sker på privat och frivillig basis. I 

detta finns en risk för att privata angelägenheter och intressen blandas med strävan 

efter bygdens bästa. Det finns således också risk för att den lokala utvecklingsgruppen 

i vissa fall kan blir en arena för att agera i eget intresse. Konflikter och ”vi 

och dem-diskussioner” samt känslor av utanförskap kan försvåra samarbete och 

gemenskap. 

Konflikter av vilket slag de än må vara kan tyckas kontraproduktiva för det 

arbete grupperna önskar åstadkomma. De är dock svåra att undvika särskilt när 

arbetet sker på frivillig basis. Den som arbetar ideellt gör det både för sitt egenintresse 

och för bygden vilket gör att riskerna för och grunderna till konflikter blir 

många. 

64 


Arbetssätt 

Samtliga grupper arbetar med verksamhet i såväl det lilla som i det stora. Aktörerna 

berättar om vikten av att arbeta med tydliga lokala aktiviteter för att få folkets stöd 

och lokal legitimitet (intervju 11): Men enbart goda sociala strukturer räddar inte 

någon, som ordföranden i en förening sa. För att verkligen göra nytta för bygden 

och dess framtid arbetar alla intressegrupperna också med större strukturella frågor. 

Det kan handla om att utveckla och etablera offentlig och privat verksamhet på 

orten eller om att stödja den lokala handeln och näringslivet. De insatser grupperna 

gör inom sådana områden har ofta mer långsiktiga och abstrakta mål och är därmed 

inte synliga för bygdens invånare på samma sätt. De stora frågorna kan vara 

problematiska och svåra att påverka eller lösa på egen hand, ändå är de en viktig 

del i utvecklingsarbetet. 

De intresseföreningar vi talat med arbetar i många olika sammanhang i projektform 

och med projektfinansiering. Det är främst EU som ger bidrag, men pengarna 

kommer också från länsstyrelsen, kommunerna, andra myndigheter och deras olika 

satsningar för att stimulera lokala aktiviteter. I många fall anger projekten också 

riktning och mål vilket i viss mån kan styra de initiativ som skapas. 

Att söka pengar och att administrera och hantera dessa pengar är ett omfattande, 

tidskrävande arbete, berättar flera aktörer i intressegrupperna. Men tillgången 

till finansiering utgör också en enorm möjlighet. Satsningarna möjliggör 

utveckling av det lokala arbetet på samma gång som det även kan begränsa, genom 

att skapa administrativt merarbete och genom att arbetet styrs in mot vissa typer 

av aktiviteter. 

Vikten av nätverk 

De lokala utvecklingsgrupper vi mött har alla på olika sätt nätverk utanför den 

egna bygden och gruppen. Kontakter utifrån ger inspiration, erfarenhetsutbyte och 

kunskap. Det är i mötena med andra tankesätt, arbetssätt, synsätt och levnadssätt 

som de egna tankarna och idéerna får fart. Särskilt viktigt är det i arbetet med 

det som ovan beskrivs som stora satsningar. I Grangärdebygdens intresseförening 

berättar de att de har goda personliga relationer med utvecklingsgrupper i Jämtlands 

län där de hämtar mycket inspiration. 

Det är också avgörande för såväl små som stora utvecklingsprojekt att ha goda 

relationer till tjänstemän och politiker i kommunen. De tre bygder och intressegrupper 

vi besökt har väl upparbetade kontakter med kommunernas bygderåd. 

Kommunernas arbete med att i organiserad form skapa och underlätta kontakterna 

med landsbygdernas byar verkar i de undersökta fallen välfungerande. Grupperna 


känner att kommunen står på deras sida i många frågor och att de lyssnar och tillvaratar 

de frågor som lyfts i bygderådet och lokalt. Trots detta berättar människor 

i både Enviken och Gördalen att de känner att de finns i kommunens periferi. I det 

stora hela, när kommunen diskuterar sina allmänna angelägenheter, är plötsligt 

landsbygdsfrågorna väldigt långt borta. 

En svårighet i allt ideellt arbete, så också i dessa intresseföreningar, är hur 

nätverk och kontakter varierar med de personer som finns i organisationerna. Vilka 

kontakter och kompetenser som gruppen har tillgång till varierar beroende av vilka 

som engagerar sig för stunden. Projekt och satsningar kan ta snabba vändningar 

eller få hastiga slut om någon slutar eller flyttar. 

Folkbildningen och de lokala utvecklingsprocesserna 

Folkbildningen, det vill säga folkhögskolorna och studieförbunden men också dess 

medlemsorganisationer, hade 2006 en liten roll i utvecklingsprocesserna på de 

orter vi studerat. På vissa platser finns folkbildningen med i särskilda satsningar 

för att stärka den lokala utvecklingen. På andra finns folkbildningen, och/eller det 

föreningsliv som folkbildningen stödjer, med som en indirekt skapare av de processer 

som kan fungera utvecklande i respektive bygd. Framför allt det senare pågår i 

Enviken och Grangärdebygden och till viss del även i Gördalen. I samtliga bygder 

vi besökt pågår eller har det pågått studiecirklar av olika karaktär. Cirklar som 

utgjort mötesplatser för bygdens folk. 

I vissa fall finns folkbildningen som en resurs i det lokala utvecklingsarbetet vi 

studerat. Folkbildningens aktörer, studieförbund eller folkhögskolor, har kontaktats 

av utvecklingsgrupperna eller andra aktörer i bygden och ”tagits i bruk” som en 

resurs i arbetet. Så var fallet i Tängerdalen där Falu kommun ”anlitade” ett studieförbund 

för att leda arbetet med framtagandet av kommunens tillväxtplan. Också 

i Grangärdebygdens intresseförening var det personer i organisationen som hade 

mycket goda och nära kontakter med folkhögskolan som knöt de båda närmare 

varandra. I samtliga fall bygger samarbetet på redan befintliga, goda personliga 

kontakter mellan folkbildningens aktörer och aktörer i utvecklingsarbetet. 

I inga fall finns formaliserade kontaktvägar mellan folkbildningen och de lokala 

aktörerna. I etableringen av den nu nedlagda folkhögskolefilialen i Särna fanns en 

tanke och ett uttalat mål om att stödja lokala aktiviteter. Dock inte med avsikt att 

direkt bidra till de lokala utvecklingsaktiviteter som initierats och bedrivits lokalt. 

Däremot erbjöds guidekurser, språkutbildningar och dylikt som kom att vara till 

hjälp i flera lokala satsningar på turism. 

Såväl bland studieförbund som bland folkhögskolor sker i dagsläget en förflyttning 

och koncentration av verksamheter till stadsområdena. I relation till den ovan 

66 


eskrivna känslan av utanförskap som lokala aktörer utrycker är det intressant att 

fråga sig vilka signaler folkbildningens centralisering av sin verksamhet sänder ut 

till invånarna i lokalsamhällen. Vi har i studien också kunnat konstatera att i de fall 

folkbildningen är delaktig i det lokala utvecklingsarbetet på våra studieorter har 

den ”tagits i anspråk”. Den har kallats in som resurs i ett redan pågående arbete. 

Studieförbundens minskade närvaro i det lokala gör att de kommer längre och 

längre bort från att vara en känd aktör i lokalsamhället. Vilket i sin tur försvårar för 

dem att finnas som en känd och möjlig resurs som kan bli ”tillvaratagen” i lokalt 

utvecklingsarbete. En viktig fråga att ställa för framtiden blir; på vilka sätt kan 

folkbildningen vara en aktör i lokalt utvecklingsarbete på svenska landsbygder om 

den inte finns närvarande i det lokala? 


4. Folkbildningens synlighet – 

en studie av folkbildningsarbete 

Folkbildningen är involverad i en mängd lokala utvecklingsaktiviteter runt om 

i Dalarna. Samtidigt är det problematiskt att urskilja hur och när folkbildningsinsatser 

handlar om lokalt utvecklingsarbete. Att leta efter folkbildning i lokalt 

utvecklingsarbete respektive lokal utveckling i folkbildningsarbete har gett olika 

resultat. Det har varit enklare att finna exempel på lokal utveckling i folkbildarnas 

berättelser, än att finna exempel på folkbildning i de lokala aktörernas berättelser. 

I studien av lokalt utvecklingsarbete är folkbildningen relativt osynlig. Det är svårt 

att klargöra om, hur, när och var den spelat eller spelar en roll i de bygder och lokala 

utvecklingsprocesser vi studerat. I folkbildarnas berättelser däremot utvidgas det 

lokala utvecklingsbegreppet gärna till att omfatta folkbildningsarbete generellt. 

Folkbildarna blir därmed synliga som aktörer och resurser. Men då folkbildningens 

lokala utvecklingsuppdrag beskrivs som folkbildningsarbete i generell mening 

tenderar det samtidigt att förlora sin innebörd som ett särskilt uppdrag. 

Intervjustudie av folkbildningsarbete 

Följande kapitel är baserat på en intervjustudie med folkbildare i Dalarna. Huvudsyftet 

är att belysa relationen folkbildningsarbete och lokalt utvecklingsarbete med 

utgångspunkt i folkbildarnas egna beskrivningar av sitt arbete. Med samtal som 

fokuserar på vardag och villkor, värden och visioner samt det lokala utvecklingsuppdraget 

beskriver och analyserar vi folkbildningsaktörernas förståelser av lokal 

utveckling. Till detta läggs en beskrivning och diskussion om folkbildningens 

självbild. 15 Självbilden presenteras som en sammantagen tolkning av folkbildarnas 

berättelser om vardagsvillkor, folkbildningens värden, folkbildningsarbetet och det 

15 Folkbildningens självbild var en central diskussion i det nationella referensgruppsmötet (070116) 

liksom i det efterföljande regionala mötet i Dalarna (070213) och införlivades därför som ett 

aktuellt tema under projektets andra år. 

68 


lokala utvecklingsuppdraget. Resultaten från intervjustudien presenteras i tre delar: 

– vardag och villkor; 

– värden och visioner; 

– det lokala utvecklingsuppdraget. 

Metod 

För att få veta mer om folkbildarnas vardag och villkor samt om och på vilka sätt 

de arbetar med lokalt utvecklingsarbete valdes besök och intervju som metod. Med 

studien ville vi nå samtliga aktiva studieförbund i länet samt några av folkhögskolorna. 

Sammanlagt har tio intervjuer gjorts med representanter för studieförbund 

(sex i Falun, tre i Ludvika och en i Borlänge). Vid två tillfällen intervjuades mer 

än en person vid samma besök. Intervjuer har också gjorts med två rektorer och 

en lärare vid olika folkhögskolor. Vi försökte nå dem som låg i eller i närheten av 

de kommuner som studerades under projektets första år. Mora folkhögskola, som 

från 1995 till 2005 haft en filial i Särna i Älvdalens kommun, inkluderades tillsammans 

med Fornby folkhögskola i Borlänge kommun och Brunnsviks folkhögskola 

i Ludvika kommun. 

Utöver dessa har ordföranden för Dalarnas bildningsförbund intervjuats. Totalt 

14 intervjuer ligger alltså till grund för kapitlets beskrivningar och analys. Åtta av 

de nio statsfinansierade studieförbunden är representerade i materialet. Nybildade 

Ibn Rushd fanns vid tiden för studien inte representerat i länet och ingår därför 

inte. 16 

Då empirin övervägande består av intervjuer med representanter för studieförbund 

har störst redovisningsutrymme getts till dem. Erfarenheter från folkhögskolorna 

Brunnsvik, Mora och Fornby har vävts in i texten, men kommenteras även 

under en särskild rubrik mot kapitlets slut. I samband med vissa exempel har vi valt 

att namnge den organisation som åsyftas. 

Intervjuerna har gjorts på plats i ”folkbildningsmiljö”. Vem som intervjuats 

inom respektive studieförbund eller folkhögskola har varierat. Ibland har det varit 

verksamhetschefen (i studieförbund) eller rektor (på folkhögskola), ibland en stu- 

16 De studieförbund som ingår är: Folkuniversitetet (FU), Studieförbundet Vuxenskolan (SV), Studiefrämjandet, 

Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Sensus studieförbund, Nykterhetsrörelsens 

bildningsverksamhet (NBV), Medborgarskolan och Studieförbundet Bilda. Under projektets gång 

erhöll uppräknade studieförbund statsbidrag via folkbildningsanslaget. Idrottens studieförbund 

(SISU) har inte längre statligt bidrag från Folkbildningsrådet och ingår därför inte i studien. 

Under 2007 inkluderades ett nytt studieförbund bland dem med statligt folkbildningsstöd: Ibn 

Rushd (se Årsbok om folkbilding. Forskning och utveckling 2007 för artiklar om det nya studieförbundet). 

De statsbidragsberättigade studieförbunden var 2008 således nio stycken. 


diekonsulent (i studieförbund) eller lärare (på folkhögskola). Vid ett par tillfällen 

har det varit både och. Vid ett tillfälle intervjuades regionchefen. Syftet med det 

varierade urvalet var att samla erfarenheter från olika positioner (roller) bland folkbildarna. 

Några tydliga skillnader i beskrivningarna utifrån position har vi dock 

inte kunnat se, vilket kan bero på det begränsade antalet intervjuer. Det var aldrig 

några problem att få tag på informanter, det vill säga representanter för studieförbund 

eller folkhögskolor, och det var inte svårt att boka in träffar. Tvärtom verkade 

de tillfrågade intresserade och glada över att kunna bidra med sina erfarenheter. 

En frågelista med frågeområden som utformats gemensamt mellan förorts- och 

landsbygdsstudien har legat till grund för intervjusamtalen (se bilaga). De områden 

vi samtalat kring har varit: 

– den intervjuades bakgrund, ingång till och erfarenheter av folkbildningsarbete; 

– folkbildningens särskildhet; 

– organisation och verksamhet; 

– folkbildning och lokalt utvecklingsarbete; 

– förändring och framtid. 

Intervjuerna har haft formen av öppna samtal där frågorna har avhandlats allt eftersom 

de blivit relevanta i samtalet. Intervjusamtalen har tagit cirka en timmes tid, 

ibland kortare, ibland längre. Samtliga har bandats och transkriberats för att utgöra 

bästa möjliga analysmaterial. Hälften av transkriberingarna har vi själva gjort, den 

andra hälften har gjorts av en kollega på Dalarnas forskningsråd. I samband med 

besöken hos studieförbund och folkhögskolor har vi även samlat in dokumentation 

som beskriver verksamheterna. Parallellt har vi gjort virtuella besök på organisationernas 

hemsidor. Samtliga tillvägagångssätt har bidragit med underlag för 

analys. 

Innan vi går närmare in på folkbildarnas beskrivningar presenteras de folkhögskolor 

och studieförbund som finns representerade i Dalarna, var de är lokaliserade 

och hur de är organiserade. 

Folkhögskolor och studieförbund i Dalarna 

I Dalarna finns sju folkhögskolor (www.folkbildning.se samt respektive skolas 

hemsida): 

Brunnsviks folkhögskola i Ludvika kommun. Huvudman är Föreningen Brunnsviks 

folkhögskola för vilken LO har det ekonomiska ansvaret. Övriga medlemmar 

70 


är ABF, Hyresgäströrelsen, Metall, Ludvika och Smedjebackens kommuner och ett 

mindre antal enskilda medlemmar. 

Fornby folkhögskola i Borlänge kommun (med filial i Falun). Landstinget i 

Dalarna är huvudman. 

Leksands folkhögskola i Leksands kommun. Stiftelsen Hantverk & utbildning är 

skolans huvudman. 

Malungs folkhögskola i Malungs kommun. Landstinget i Dalarna är huvudman. 

Mora folkhögskola i Mora kommun. Landstinget i Dalarna är huvudman. 

Sjöviks folkhögskola i Avesta kommun. Drivs av en stiftelse med tre huvudmän; 

Svenska Baptistsamfundet, Svenska Baptisternas Ungdomsförbund och Sjöviks 

Kamratförbund. 

Västanviks folkhögskola i Leksands kommun. En folkhögskola med en teckenspråklig 

studiemiljö som har Sveriges Dövas Riksförbund som huvudman. 

Åtta av de idag befintliga nio studieförbunden, samtliga utom Ibn Rushd, har 

kontor på ett eller flera ställen inom Dalarnas län. SISU, idrottens studieförbund, 

räknas inte längre som ett studieförbund under Folkbildningsrådet. De olika förbunden 

har en mer eller mindre uttalad ideologisk anknytning. Vissa studieförbund 

har också medlemsorganisationer knutna till sig. ABF är det enda studieförbund i 

Dalarnas län med lokalkontor i samtliga kommuner. Övriga studieförbund har alla 

dragit in eller slagit samman lokalkontor till större enheter. De korta förklarande 

texterna nedan är hämtade från förbundens egna presentationer av sin verksamhet: 

Arbetarnas bildningsförbund, ABF, är Sveriges största studieförbund och ägs av 

dess 59 olika medlemsorganisationer. Bland dessa märks LO, Konsumentkooperationen 

och Socialdemokraterna. ABF är partipolitiskt obundet, men förbundets 

värderingar sammanfaller med arbetarrörelsens. 

Folkuniversitetet tillkom på initiativ av forskare, lärare och studenter vid universiteten 

i Stockholm, Uppsala, Göteborg, Lund och Umeå. Folkuniversitetet är 

fristående från politiska, religiösa och fackliga intressen. Folkuniversitetet har sitt 

dalakontor i Falun, men bedriver även verksamhet på andra platser i länet. 


Ibn Rushd studieförbund är ett nyskapat förbund som antogs som studieförbund 

år 2007. Förbundets verksamhet vänder sig till muslimer i Sverige och syftar dessutom 

till att ge ickemuslimer mer kunskap om islam. Arbetet sker tillsammans med 

de nio muslimska medlemsorganisationerna. Dalarna tillhör Ibn Rushds distrikt 

för norra Sverige. Distriktet har två studiekonsulenter som utgår ifrån Umeå och 

Gävle. Studieförbundet har inte ingått i vår studie då det vid tiden för vår undersökning 

inte var lokaliserat i Dalarna. I rapporten Ibn Rushd – ett nytt studieförbund 

(Eriksson & Lundberg 2008) beskrivs och diskuteras Ibn Rushds väg mot etablering 

som ett statsbidragsberättigat studieförbund. 

Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, NBV, är det gemensamma studieförbundet 

för 16 organisationer som arbetar med nykterhets-, drog-, och livsfrågor 

samt miljö- och hälsofrågor. Verksamheten inom NBV Dalarna är utlagd på sex 

lokalkontor (Borlänge, Falun, Leksand, Ludvika, Malung och Mora) som vardera 

omfattar en eller flera kommuner. 

Sensus studieförbunds verksamhet är inriktad på livsfrågor, humanitära frågor 

och musik. Här finns samarbete med och mellan kristna, muslimska, humanitära 

och fackliga organisationer. Dalarna hör tillsammans med flera omkringliggande 

län till Sensus region Mellansverige med huvudkontor i Örebro. I Dalarna har de 

sitt kontor i Falun, men bedriver enligt hemsidan verksamhet i regionens alla kommuner. 

Studiefrämjandet är Sveriges tredje största studieförbund och vill bidra med 

belysning av samhällsfrågor och verka för ökad kunskap om natur och miljö. Studiefrämjandet 

är partipolitiskt, fackligt och religiöst obundet och har 19 medlemsorganisationer, 

bland annat Friluftsfrämjandet, Svenska Naturskyddsföreningen, 

Svenska Turistföreningen. Studiefrämjandet Mitt är ett distrikt med verksamhet 

i alla kommuner inom Dalarnas, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands Län. 

Studieförbundet Bilda hette fram till april 2003 Frikyrkliga studieförbundet. 

Bilda har 44 medlemsorganisationer som är kristna samfund, ortodoxa och österländska 

kyrkor samt ekumeniska organisationer. Bilda arbetar utifrån en kristen 

värdegrund. Bilda organiserar sig i åtta regionkontor varav GävleDala är ett. 

Region kontoret finns i Söderhamn och Dalarnas länskontor i Borlänge. 

Studieförbundet Medborgarskolans centralt anslutna medlemsorganisationer är 

Moderata Samlingspartiet, Aktiv Ungdom, Rojalistiska förbundet och Förbundet 

Aktiva Seniorer. Humanism och humanistisk pedagogik är ledorden för verksam- 

72 


heten inom Medborgarskolan. Medborgarskolan har nio regioner där Dalarna hör 

till region Mitt med kontor i Gävle. I länet finns lokala kontor i Falun och Ludvika. 

SV, Studieförbundet Vuxenskolans grundorganisationer är Centerrörelsen, Folkpartiet 

liberalerna och Lantbrukarnas riksförbund. Dessutom har de ett fyrtiotal 

medlemsorganisationer. Förbundet arbetar främst med kultur, folkhälsa, miljö och 

social ekonomi. Dalarnas län och Gävleborg bildar tillsammans en region inom SV. 

I Dalarnas län finns nio SV-kontor i lika många kommuner. 

I tabellen nedan visas i vilka av länets kommuner de olika förbunden har sina 

lokalkontor. I samtliga fall är lokalkontoren placerade i kommunens centralort. Av 

tabellen framgår att ABF är det enda studieförbund med kontor i samtliga kommuner. 

ABF är, tillsammans med SV och NBV, i högre grad än övriga studieförbund 

Tabell 8. Dalakommuner där respektive studieförbund har lokalkontor 2008. Tabellen 

är baserad på en kombination av uppgifter från respektive förbunds hemsida, Dalarnas 

bildningsförbund samt telefonkontakter. 

Avesta • • 

Borlänge • • • • 

Falun • • • • • • • 

Gagnef • 

Hedemora • • 

Leksand • • • • 

Ludvika • • • • 

Malung • • • 

Mora • • • 

Orsa • • 

Rättvik • • 

Smedjebacken • 

Säter • 

Vansbro • • 

Älvdalen • 

Arbetarnas 

bildningsförbund 

Bilda 

Folkuniversitetet 

Medborgarskolan 

Nykterhetsrörelsens 

bildningsverksamhet 

Sensus 

Studiefrämjandet 

Folkbildning och lokal utveckling på landsbygden 73 

Studieförbundet 

Vuxenskolan

lokaliserade i flera av länets kommuner. De övriga har i olika grad ”centraliserats” 

och finns numera endast på ett fåtal platser i länet. Centraliseringen har att göra med 

minskat stöd till studieförbunden under och efter 1990-talet, vilket krävt effektivisering 

av verksamhet och däribland uppsägningar. Trenden att dra in lokalkontor 

har också att göra med förändrade arbetssätt i den interna organisationen inom 

olika studieförbund samt med nya kommunikationsmöjligheter. 

Vardag och villkor 

Hur vardagen och villkoren upplevs av folkbildarna har betydelse för vad som är 

möjligt att göra, däribland att vara aktör i lokalt utvecklingsarbete. I folkbildarnas 

beskrivningar framträder en på samma gång tydlig som otydlig referensram för 

handling. Den är formad av stat, kommun och landsting men också av den egna 

folkbildningsorganisationen. Vad som är möjligt eller omöjligt att göra tolkas på 

olika sätt av folkbildarna. De behov de uppmärksammar runt omkring sig stämmer 

inte alltid överens med vad som definieras (finansieras) som folkbildning. Det finns 

dessutom på regional och kommunal nivå en gränsproblematik och konkurrenssituation 

att ta hänsyn till. Allt detta är omständigheter som påverkar folkbildarnas 

möjlighet att verka för både folkbildning och lokal utveckling. 

Folkbildningsarbetet beskrivs nedan utifrån hur folkbildarna talar om sin vardag 

och sina villkor. Avsnittet syftar till att ge en bild av arbetssituation, verksamhet 

och metoder. Av berättelserna framgår att vardagen och villkoren är tätt 

sammanflätade med varandra. Förändringar i vardagen påverkar villkoren och villkoren 

påverkar det dagliga arbetet. Effektivisering och centralisering har haft en 

tydlig inverkan på folkbildningens organisationer och därmed folkbildningsarbetet 

och förutsättningarna för det. Genom berättelserna löper en stolthet över att vara 

folkbildare, en stolthet som balanserar den stressiga vardagen. Det finns många 

aspekter som påverkar vardagen och definierar villkoren. Dem vi uppfattat som 

viktigast beskriver vi här. 

Effektivisering och centralisering – färre folkbildare 

och nedlagda kontor 

Folkbildningen har under 1990-talet genomgått en effektivisering som fått konsekvenser 

för verksamhet och anställda i både studieförbund och på folkhögskolor, 

men även för rumslig utbredning och tillgänglighet (se även Folkbildning i 

brytningstid, sammanfattning SOU 2004:30, Folkbildningsrådet 2004). Folkbild- 

74 


ningens lokala närvaro har minskat. Runt om i länet har studieförbundens avdelningar 

och lokalkontor stängts eller slagits samman och många anställda har fått 

gå. Bemanningen har dragits ned i första hand lokalt. Situationen är något bättre 

på större orter som Falun och Borlänge, men även där har personalstyrkan minskat. 

Beroende av hur studieförbunden är organiserade ser situationen lite olika ut, 

men hopslagningar och effektivisering har inneburit att folkbildningen minskat 

personal och antalet kontor i länet. Bland folkhögskolorna har det också skett en 

åtstramning (se längre fram). Att ha halverat arbetsstyrkan eller mer än så är en 

vanlig beskrivning av arbetssituationen hos studieförbunden. 

1995 hade vi ungefär 50 anställda i det här länet. För något år sen var 

vi nere i 23. Nu är vi väl 26–27 kanske. Och så ser det ut i alla studieförbund. 

Skälet till att vi har kunnat göra det, det är ju att vi har slimmat 

administrationen med elektroniska hjälpmedel och så vidare. 

(Intervju 7, sid. 4) 

En konsekvens av förändringarna är att arbetet kommit att bestå av allt mer administrativa 

sysslor. För att få verksamheten att fungera kompletterar studieförbunden 

med ideella arbetsinsatser och med arbetskraft som via arbetsförmedlingens olika 

stödåtgärder kan göras tillgängliga i perioder. Utan sådana lösningar hade det varit 

svårt för vissa studieförbund att hinna med samtliga arbetsuppgifter och klara 

verksamheten. 

Flera tar upp stress som en del av arbetssituationen. Här spelar, som vi förstår 

det, det statliga redovisnings- och bidragssystemet in. Studieförbundens hela verksamhet 

är upplagd efter ett särskilt system som flera uppfattar som hindrande och 

tvingande. Arbetssituationen beskrivs som en jakt på timmar i ett ekorrhjul. 

De har ju inte skurit ned på statsbidraget, det är vi tacksamma för. Men 

däremot har de lagt om statsbidraget. Vi hade ju en förhoppning om 

att det här som vi kallar jagatimmar… Man blir så beroende i det här 

systemet. Sjunker antalet timmar så sjunker pengarna och så är man 

inne i ett ekorrhjul och då blir det lätt det här jagandet och man ligger 

sömnlös om nätterna. Vi har ju faktiskt gått, i de här två kommunerna, 

från 8–9 personer till 2,75 på 4–5 år och visst känns det. 


Stressen relateras till både bidragssystem och nedskärningar. Engagemanget, de 

allt tajtare organisationerna med färre tjänster och fortsatt höga krav, har placerat 

folkbildarna i ett utsatt läge. Verksamhetsledaren har exempelvis inte en utan ofta 

flerdubbla roller. 


76 

Mitt jobb är allt från att vara vaktmästare till att vara ekonom och personalchef 

och så där. Det är jättemånga roller. Man har inga vaktmästare 

som man kanske hade förr. Om vi har behövt flytta har styrelsen 

fått hjälpa till. Det finns inga pengar för att anlita en flyttfirma. /…/ Det 

är den verkligheten. 

(Intervju 9, sid. 4–5) 

Organisationerna har utvecklat olika strategier för att hantera arbetsstressen. Bland 

studieförbunden fungerar arbetsgrupper och medarbetare som stöd och bollplank 

för varandra. Att vara uppmärksam på hur kollegorna har det kan fungera förebyggande. 

Styrelser med engagerade medlemmar kan också vara stödjande, kanske 

i första hand för chefen, men förstås också för verksamhet och personal i stort. 

Stressbilden gäller framförallt studieförbunden och särskilt verksamhetscheferna. 

Vad gäller personal på studieförbund och kanske speciellt verksamhetschefer 

så lever de lite farligt. Det är faktiskt många som går in i väggen. 

Många har en väldigt stressig situation. Jag och en kollega på en annan 

avdelning kom fram till att det inom studieförbundet… under den tid vi 

jobbat, som är 13 år, så hade 30 personer försvunnit. Av dem var det 

flera som gått in i väggen och inte orkade. /…/ Man känner att det blir 

mer och mer, men man kan inte stoppa det. Man vill och man måste 

vara engagerad inom många områden och man måste kunna påvisa 

positiva resultat. Det är många måsten. Man måste ha bra verksamhet 

och hög kvalitet. /…/ Jag kände att det var ganska viktigt att säga det 

här att det är en påfrestande roll. Det är viktigt att se. Man har ju den 

här pressen hela tiden att man måste ha mycket verksamhet för att få in 

bidragspengar. Men man måste samtidigt tänka på att det ska vara bra 

kvalitet. Och det där kan bli som ett ekorrhjul. För man tänker att det 

här är kul, det måste vi starta! Men sen drar det med sig mer och mer 

arbete och då måste det finnas utrymme för det. 


Citatet ovan sammanfattar en situation som flera beskriver. Situationen beskrivs 

också som ett moment 22 där man måste jobba in timmar för att få in pengar och 

samtidigt få in pengar för att kunna jobba in timmarna. Till stressen bidrar det 

utökade administrativa arbetet som effektiviseringen fört med sig. Några resonerar 

självkritiskt om hur studieförbunden själva varit medskapare av den administrativa 

modellen. En kompromiss från studieförbundens sida kom att leda till mer administration, 

vilket aktörerna egentligen önskade komma bort ifrån. 


Att verksamheten är så beroende av redovisningssystemet leder till att fokus 

och energi riktas mot räknandet av antalet timmar, eftersom timmarna behövs 

för att trygga verksamhetens fortsättning. Fokus på upprätthållandet av timantal 

skapar en arbetssituation som är stressande (kortsiktig) och som inte främjar samarbete 

mellan folkbildningens aktörer. Vi återkommer till detta när vi beskriver 

hinder för arbetet. För aktörerna, som befinner sig mitt emellan redovisningskrav 

och planering och genomförande av folkbildningsaktiviteter, är timproblematiken 

ständigt aktuell. Det gäller att hitta en balans. 

Vi kan inte bara jaga cirkeltimmar utan vi måste ju också kunna 

leverera någonting tillbaks. De ska ändå kunna ha förväntningar och 

veta att de är medlemmar i vårt förbund och måste kunna få någonting 

tillbaka. Inte bara att vi ska skriva på listor och skriva in, utan de ska 

kunna se att vi finns och verkar för deras skull. 


Kontakterna med medlemsorganisationer eller andra aktörer ute i kommunerna ska 

upprätthållas trots neddragningar. 

Vi ska kunna vara utåtriktade och vara ute med medlemsorganisationerna 

och samtidigt kunna hålla en expedition öppen. Den (arbetssituationen, 

vår anmärkning) är tuff nu, den är väldigt tuff. Vår styrelse 

har beslutat att vi tar av eget kapital och går med förlust nästa år och 

anställer en person till, för att orka och för att kunna växla upp. För 

timmarna sjunker och vi är i det där ekorrhjulet. 


Av beskrivningarna framgår att: 

• organisationerna har effektiviserats och centraliserats, anställda har 

fått gå och kontor har stängts; 

• systemet med timredovisning uppfattas skapa en stressad arbetssituation 

som upplevs som ett ekorrhjul eller ett moment 22, där det är svårt 

att planera och att få en långsiktighet i arbetet. 


Lokal närvaro och frånvaro 

Regionalt har det alltså skett en centralisering av studieförbunden till länets större 

orter. I den bemärkelsen har studieförbunden blivit mindre närvarande lokalt. Men 

intervjuerna visar att det finns andra sätt att vara lokalt närvarande än genom lokalkontor 

och anställdas fysiska närvaro i områden. Alla ser heller inte den lokala 

frånvaron som ett problem. Att inte fysiskt finnas på plats kan kompenseras av 

ett mobilt arbetssätt och då blir centralisering inte något stort problem. Studieförbunden 

Bilda och Sensus arbetar medvetet med att utveckla exempelvis tematiska 

arbetssätt för att överbrygga den lokala frånvaron och nå ut över större geografiska 

områden. 

Några studieförbund menar att deras verksamhet inte blir mindre tillgänglig 

genom centralisering, eftersom de når ut på andra sätt. De åker exempelvis fortfarande 

ut och besöker kommunerna runt om i länet och driver fortsatt verksamhet 

på många platser. I Dalarna har Sensus, Bilda och Folkuniversitetet sina kontor 

koncentrerade till stadsmiljö (Falun och Borlänge). Sensus regionchef beskriver 

kontakter med medlemmar, konsulenter och ett utökat resande som sätt att upprätthålla 

en närhet till det lokala. Nya arbetssätt behövs när ekonomin försämras. 

Att undvika ”ensamkontor” har under en längre tid varit en medveten strategi. Vi 

tolkar den strategin mer utifrån att det uppfattas som en dålig arbetssituation för 

personalen. Studieförbundets mål är att fortsätta ha verksamhet i alla kommuner. I 

regionchefens resonemang märks en osäkerhet om framtiden, utifrån hur de ekonomiska 

förutsättningarna kommer att vara. Våra frågor är i fet stil. 

78 

Om du tänker på lokal förankring och att finnas ute i det lokala. Har 

ni tappat det genom hopslagningar och sämre ekonomi? Eller känns 

det fortfarande som att ni finns nära? 

I det här skedet så har inte det förändrats. Möjligtvis för att man måste 

dra ned personal. Men redan på Sveriges kyrkliga studieförbunds tid 

var utvecklingen att gå ifrån att ha lokalkontor. Vi har jobbat mycket 

mer med att man finns på en plats och så reser man och finns ute. 

Och då handlar det mycket om att konsulenter… när man jobbar med 

svenska kyrkans församlingar ja då åker man ju till pastorsexpeditionen. 

Och ibland kan man till och med sitta och jobba ett par dagar 

sådär. Det blir lite mer resor. Men det var snarare i ett tidigare skede 

som man började med att inte ha en konsulent sittande på ensamkontor 

ute. 

Tycker du att det fungerar bra, att man reser ut och så? 

Ja till en viss gräns fungerar det. Det beror på. Jag ser nu på Dalarna, 


vi har precis tittat på det, det är enorma avstånd här. Men vi har ju ett 

uppdrag. Sen så har vi ett mål att man ska finnas i alla kommuner. Och 

det gör vi idag med någon form av verksamhet i hela Sverige i varje 

kommun. Men jag tror ju, med ekonomin som blir och som förändras så 

kommer det att bli svårt. Det blir svårare och svårare. Men ambitionen 

är att vi ska finnas och ha kontakter åtminstone… verksamhet i alla. 

Och då får man ju jobba på ett annat sätt. Man kan inte bara sitta på 

sitt kontor utan man får göra en resa uppåt liksom, norrut. Så får man 

beta av några möten på vägen. Och samla ihop folk och sådär. Så att 

det är klart att det blir en förändring lokalt, det blir det till viss del. 

Men vi försöker ha ett arbetssätt som tillåter oss att man rör sig och 

planerar sin tid mycket och sådär. 


Andra sätt att försöka bevara eller återknyta kontakt med det lokala har varit att 

inte helt stänga lokalkontor eller att utveckla samarbetet med medlemsorganisationer. 

ABF Ludvika arbetar mycket med att försöka nå ut till nya målgrupper, 

bland annat barn och ungdomar. Folkets Hus-föreningar och bygdeföreningar på 

landsbygderna erbjuder rum och mötesplatser för folkbildningsverksamhet. Sensus 

nämner, i citatet ovan, pastorsexpeditionerna som sina rum/platser. Studieförbunden 

har genom sina medlemsorganisationer fortfarande anknytning och tillgång 

till många rum och mötesplatser på landsbygderna. Rummen erbjuder möjlighet 

för möten, kulturarrangemang, studiecirklar och mycket annat. Folkbildningen har 

i den här bemärkelsen tillgång till de rum för de möten, samvaro och aktivitet som 

är kärnan i det lokala utvecklingsarbetet. 

De flesta av de intervjuade menar att det ändå har betydelse att folkbildningen 

finns lokalt placerad. Det ger många möjligheter som annars försvinner. Där det 

tidigare fanns lokalkontor där förbipasserande kunde titta in och prata en stund 

är det nu stängt och tomt. Att finnas på plats lokalt underlättar kontakterna med 

lokalsamhället, menar den här folkbildaren. 

Alla sitter på samma ställe. Jag menar det är helt klart mycket svårare 

(med lokala kontakter, vår anmärkning). För att har man lokaler, då kan 

människor bara droppa in. När man finns på orten är det ju enklare än 

att man ska ta tag i saker nere i Avesta och kontakter och allt sånt där, 

det är ju lite knöligare. 

(Intervju 5, nr 2, sid. 13) 

Studieförbundet Vuxenskolan beskriver hur de prioriterat lokal närvaro in i det 

längsta därför att de av tradition och genom sina medlemsorganisationer har många 


av sina målgrupper på landsbygderna. Deras arbete bygger mycket på lokal närvaro. 

Men också de har minskat sina kontor från tidigare cirka 300 till idag cirka 

200–240 (nationellt). 

Stängningen av lokalkontor har försvårat folkbildningsarbetet på flera sätt. 

Försämrade lokala kontakter gör det svårare att vara uppdaterad om lokala behov 

och vad som efterfrågas i lokalsamhället. Informationsmöjligheter försämras. 

Direktkontakten med människor, möten och dagligt prat försvinner eller tillfälliggörs. 

Beskrivningarna kan summeras till att folkbildningsaktörernas kännedom 

om lokalsamhället och invånarna försämras. Och omvänt, längre avstånd till 

lokalsamhällen minskar tillgänglighet till och kännedom om folkbildningen hos 

lokalsamhällets invånare. Då de personliga, nära och dagliga kontakterna mellan 

folkbildaren och invånaren försvinner händer kanske också något med ömsesidigheten 

och förtroende dem mellan. 

Lokal närvaro handlar utöver nåbarhet mycket om att skapa goda relationer. 

Sådana tar tid att etablera eller att skapa på nytt. Särskilt de som arbetat kortare 

tid i folkbildningen poängterar hur viktig lokalkännedomen är, liksom att lokala 

aktörer får kännedom om vem de är. 

80 

Att jobba som verksamhetsutvecklare innebär att man måste ha en 

lokalkännedom. Och ju längre bort från där du sitter och arbetar desto 

svårare är det att hålla den kontakten och få igång verksamhet. 


Att dra in lokalkontor och koncentrera verksamhet till några få större orter innebär 

en koncentration av de olika studieförbunden till samma geografiska områden; 

Falun och Borlänge. Det betyder i sin tur, beskriver en av de intervjuade, att det 

uppstår en tydligare konkurrenssituation studieförbunden emellan på de orter där 

kontoren finns. En aspekt av centraliseringen kan alltså vara att den leder till ökad 

konkurrens mellan studieförbunden. Det kan vara värt att uppmärksamma då samverkan 

är en central del av, och ofta en förutsättning för, folkbildningsarbete och 

lokalt utvecklingsarbete. 

Studieförbunden har försökt att lösa frågan om minskad lokal närvaro på olika 

sätt. Ett alternativ som några valt är att hålla nedlagda/indragna kontor öppna en 

eller någon dag i veckan, eller under vissa tider. Det innebär att personal alternerar 

mellan kontor och platser. Folkbildningens tilltagande ”fysiska” frånvaro i lokalsamhället 

kompenseras även på andra sätt, till exempel genom bra samverkan med 

personer som fungerar som studieförbundens kontaktpersoner. Kontaktpersonerna 

benämns olika av olika studieförbund. Hos exempelvis Studiefrämjandet talar 

man om lokalombud. Mot en mindre ersättning fungerar de som studieförbundets 

kontaktyta mot föreningslivet. De får en särskilt viktig förmedlande roll som länk 


mellan studieförbunden och den lokala nivån på de platser där studieförbunden 

dragit sig tillbaka. 

Hur den lokala närvaron eller de lokala kontakterna ser ut har att göra med 

flera saker. Dels med samhällsstödet (ekonomiska resurser) men också med studieförbundens 

organisationer och medlemsorganisationer samt hur aktörerna personligen 

väljer att agera i sina kontakter med lokalsamhällen/lokala aktörer. Det 

tar, som nämnts, tid att upparbeta lokalkännedom och kontaktnät. Mycket av studieförbundens 

arbete bygger på goda kontaktnät, inte minst lokalt. Organisationer 

med medlemsorganisationer förankrade på landsbygderna, så som ABF/Folkets 

Hus-föreningar och SV/Hembygdsföreningar, har också större tillgång till lokaler 

och mötesplatser. 

Ludvika kommun i Dalarna är en kommun med stark föreningstradition och 

livaktigt föreningsliv. ABF i Ludvika uttrycker det som att det finns ett Folkets Hus 

i varje by. Det gör att det finns rum att bedriva studieförbundsverksamhet i. För 

PRO, en av ABF:s stora medlemsorganisationer, är Folkets Hus-lokalerna också en 

stor tillgång. ABF betonar betydelsen av att bevara eller skapa nya mötesplatser. I 

en by har studieförbundet startat upp en Unga Örnar-grupp med barnverksamhet 

för barn mellan 5–10 år. Tillsammans med Folkets Hus-föreningarna är studieförbundets 

mål att 2008 starta upp en Unga Örnar-grupp i varje by. Studieförbundet 

har även startat upp en Unga Örnar-grupp för ungdomar i hyresgästföreningens 

lokaler i ett bostadsområde inne i Ludvika. På ABF jämförs ”byatänket” med 

”kvarterstänket”: Det blir som byar där ute också, lika viktigt med den lokala 

utvecklingen där (Intervju 9, sid. 7). Exemplet från ABF i Ludvika visar hur ett 

studieförbund arbetar med sina medlemsorganisationer och tillgången till deras 

”rum”, för att få igång ny verksamhet i lokalsamhällen både på landsbygder och i 

större orter. Folkbildningen framträder här inte bara som någon som kommer när 

den kallas på utan som initiativtagare och igångsättare av verksamhet. 


• det skett en koncentration av studieförbundens kontor till större orter, 

vilket underbygger en konkurrenssituation mellan förbunden; 

• den lokala närvaron har minskat, i betydelsen bemannade lokalkontor 

på landsbygderna, men att nya arbetssätt växer fram i försök att kompensera 

för den lokala frånvaron; 

• studieförbunden genom sina medlemsorganisationer (de som har 

sådana) har tillgång till lokala mötesrum på landsbygder och större 

orter, vilket skapar förutsättningar för folkbildningsarbete och lokalt 

utvecklingsarbete. 


Mer pengar, kvalitetskrav och ökad kontroll – 

den statliga strategin 

År 2007 fick folkbildningen ökade anslag av regeringen. Samtidigt ställdes också 

större krav på folkbildningsverksamheten. Folkbildningens redovisningssystem 

samt de allt tydligare uppmaningarna om kvalitetskrav beskrivs av folkbildarna 

både som något som stärker verksamheten och något som tar för mycket tid och 

kraft i anspråk. Kvalitets- och kontrollfrågorna är viktiga förtroendefrågor mellan 

folkbildarna och dem som beslutar om och fördelar ersättning till folkbildningen. 

Kraven uppfattas av folkbildarna som ett steg i rätt riktning för att kvalitetssäkra 

och stärka folkbildningsverksamheten, men också som en misstroendeförklaring 

gentemot deras arbete. Ett grundproblem handlar om den mätbarhet som kopplas 

till kraven om kvalitet och kontroll. Då folkbildning som verksamhet är något som 

framförallt upplevs och känns snarare än mäts blir det problematiskt med ett mätbarhetsraster 

för folkbildningen, ett arbete som drivs av Folkbildningsrådet. 

Folkbildningen har arbetat med att förbättra sin kvalitet på olika sätt och strävar 

numera efter en ökad systematisering. Till grund för det ligger bland annat 

ett behov att bättre tydliggöra och synliggöra folkbildningens resultat och effekter 

(Nationell kvalitetsredovisning för folkbildningen 2007, Folkbildningsrådet 

2008:4–5). En annan, mindre uttalad men ändå skönjbar, anledning är viljan att 

komma tillrätta med fusket av redovisningstimmar. Studieförbund har ertappats 

med redovisningar av antal cirkeltimmar som inte överensstämt med deras verksamhet. 

Nya rutiner för redovisning ska ses som en del i kvalitetsarbetet. Folkbildningspropositionen 

Lära, växa, förändra (2005/06:192) betonar folkbildningens 

uppdrag att utveckla kvalitetsarbetet. Arbetet ska utföras av studieförbunden och 

folkhögskolorna själva, med stöd från Folkbildningsrådet. Det blir alltså ytterligare 

en uppgift för folkbildarna att lägga till övriga uppgifter. 

Kvalitetsredovisningen gäller den statsbidragsberättigade verksamheten. 

Kraven syftar till att stärka och införliva kvalitetsarbete som en del av ordinarie 

folkbildningsverksamhet. I Nationell kvalitetsredovisning för folkbildningen 2007 

(Folkbildningsrådet 2008:4–8) preciseras insatserna närmare. År 2007 betraktas 

som startår för folkbildningens systematiska kvalitetsarbete. ”Kvalitet” definieras 

som önskvärda egenskaper i en verksamhet och ”systematiskt kvalitetsarbete” som 

regelbunden och noggrann dokumentation och analys av de önskvärda egenskaperna. 

Kvalitetsarbetet ska sedan leda till åtgärder som förbättrar verksamheten. 

Under 2006–2007 har Folkbildningsrådet avsatt totalt 40 miljoner kronor till 

folkhögskolornas kvalitetsarbete, medan studieförbunden själva beslutar över hur 

mycket resurser de vill använda. Folkbildningsrådet avsätter dock två miljoner kronor 

till studieförbundens gemensamma kvalitetsarbete under 2007–2008. Genom 

82 


land annat metodutvecklingsprojekt, ”Evidens och effekter i folkbildningen”, 

söker Folkbildningsrådet efter ”möjliga indikatorer och/eller kännetecken för 

folkbildningen” (ibid). Arbetet med att ta fram indikatorer kommer att fortsätta 

under 2009. Vid en undersökning där aktörerna själva värderade sitt arbete visade 

studieförbundens självvärderingar på ett mer utvecklat kvalitetsarbete än folkhögskolornas 

(ibid:12). 

Bland de studieförbund vi studerat finns de som sedan en längre tid tillbaka 

arbetat med kvalitetsutveckling. För dem är de nya krav som ställs i linje med det 

arbete som redan pågår inom organisationen. För andra innebär de nya kraven en 

större omställning. I en arbetssituation som redan upplevs som stressande kan kraven 

uppfattas som ännu en belastning. Detta även om aktörerna förstår och håller 

med om betydelserna av ett kvalitetsarbete. 

Nu är det risk att administrationen ökar. Inte så mycket som det var 

tidigare men ändå. Och det gör att det stjäl tid och kraft från verksamhetsarbetet. 

Och det är nackdelen med den här nya kontrollapparaten. 

Samtidigt som jag har full respekt för att skattebetalarna ska veta vart 

pengarna går. Men det kanske går att göra på ett enklare annorlunda 

sätt. 


Synpunkterna går isär när det gäller ökad kontroll av folkbildningsverksamheten. 

Flera berättar om den egna organisationens kvalitetsarbete, som de menar stärkt 

och utvecklat verksamheten. Kontrollen omnämns som bra och nödvändig. Andra 

menar att den är överdriven. Att staten ska veta hur pengarna används framhåller 

samtliga som självklart och viktigt. Att det statliga stödet är generöst är aktörerna 

också ense om. Men det finns en oro över vad folkbildningspropositionens satsning 

på mer kontroll kommer att få för effekter i det egna arbetet, liksom en oro 

för vilka konsekvenser det kommer att få för de målgrupper som det varit folkbildningens 

uppgift att nå. 

Några kritiska röster menar att redovisningssystemet och en stegrad kontroll 

slår mot både upprätthållandet av folkbildningens värden och mot de utsatta målgrupper 

som folkbildningen traditionellt och ideologiskt har prioriterat och värnat 

om. I verksamheten finns redan oroande tendenser som aktörerna tolkar som 

varningstecken. En förändring som kritiseras av flera, men som inte upplevs som 

ett problem av alla, är den registrering av deltagarnas personnummer som införts 

2008. 


84 

Vi har ett rapporteringssystem att hålla oss till och det underlättar inte 

alltid. 

Nej, hur ser du på det? 

Jag tycker att mycket av de nya reglerna som kommer hela tiden försvårar 

mer och mer och mer för oss som studieförbund. 

På vilket sätt? 

Ja, det smalnar av vad vi får göra och inte göra, vad som är rapporteringsbart. 

Mycket av den verksamhet vi gör är faktiskt inte rapporteringsbar 

fast det är godkänd folkbildning. 

Ni får inte pengar för den? 

Vi får inte pengar för den och det är ganska sorgligt faktiskt. Då kan vi 

välja att jobba väldigt snävt, men då tappar vi ju otroligt mycket människor 

som inte kommer få ta del av det folkbildning är. Så vi väljer att 

försöka att inte göra så. Men till syvende och sist så handlar det ju om 

pengar. 

Folkbildningen har fått mer pengar, men det ska också bli mer 

kontroll? 

Ja, jättemycket kontroll tycker jag att det har blivit. Till exempel att det 

blir krav på personnummer från och med nästa år (2008, vår anmärkning) 

på alla deltagare. Vi jobbar jättemycket med RIA till exempel 

och barnstödsgrupper, barn till missbrukare. RIA, det är… många av 

våra nyktra och icke-nyktra alkoholister befinner sig där. Det är inte 

säkert att man alltid vill visa upp att jag är fem eller tio år och jag går 

i en barn till missbrukaregrupp för att min mamma och pappa dricker. 

Och så ska jag skriva upp mitt personnummer på det. Det får man ont 

i magen av att tänka på. Det är en sådan där regel som man bara ”Åh, 

sluta, förstår ni inte vad ni gör!”. /…/ Det handlar mycket om att vi inte 

ska fuska. 


Citatet belyser att det finns situationer där rapporteringssystem och vad som är 

godkänd folkbildning inte överensstämmer, vilket kan leda till att viktig verksamhet 

inte kan göras (finansieras). Ofta finner folkbildarna ändå sätt att möta de lokala 

behov de ser. Men förutsättningarna kan försvåras eller underlättas. Den ökade 

kontrollen och, som de upplevs, de allt snävare reglerna tolkas av flera som en 

misstroendeförklaring mot det arbete folkbildarna gör. Om den nya folkbildnings- 


propositionens ökade krav på kvalitet, kontroll eller utvärdering, beroende av hur 

man väljer att tolka det, säger en folkbildare följande: 

Det tycker jag inte är bra nej. Man borde kunna se med öppna ögon 

vad vi gör för samhället och visa att vi som organisation klarar det här 

själva. Jag tycker det är synd att det är på väg till en kontrollstation för 

jag tror inte att det är bra. 

Läser du det på det sättet? 

Ja, ja, ja. Det känns liksom som… nu har det varit som att, äntligen 

blev vi av med den här kontrollstationen. /…/ 

Du tycker inte att det kan vara något bra med det? 

Jo, naturligtvis någonting. Att vi måste ha någon typ av kontroll eller 

kalla det för vad du vill. Om man ger ut medel i form av bidrag, statliga 

och kommunala bidrag, så måste man ju kunna få en redovisning 

tillbaka. Det skulle jag också vilja ha. Det är inte fråga om det. Men 

att börja peta… det finns en fara i det här, det är min absolut starka 

övertygelse. Man ser ju liksom tendenserna lite grand. 


Folkbildarna beskriver hur möjligheter som tidigare funnits att nå ut till människor 

riskerar, och redan håller på, att försvinna. Inom ABF har en rad förändringar 

återverkat på studieförbundets möjlighet att nå ut lokalt och att nå de av tradition 

viktiga målgrupperna. Uppsökeriverksamheten, vars syfte är att nå nya deltagare, 

har studieförbundet efter regeringsbeslut tvingats dra ned till minimala insatser. 

Med borttagandet av korttidsstudiestödpengarna vid årsskiftet 2007/2008 försvann 

stödet för ABF-skolan, en skola med grundläggande kompetens på gymnasienivå i 

svenska, matte, samhällskunskap och engelska. Skolan erbjöd inläsning av gymnasieämnen 

till lågutbildade, med studiestöd. Den möjligheten är nu borta. Läsverksamhet 

har prioriterats av ABF, särskilt att främja läsning för barn. Statsbidraget 

för en bok-för-alla har nu också tagits bort. Vid vårt besök berättade studieförbundet 

om riksprojektet ”Läs för mig pappa”, i samarbete med facket. 

Projekt är en arbetsform som används för att göra det möjligt att genomföra 

verksamhet som inte beviljas bidrag eller bedöms som godkänd folkbildning. 

Vi återkommer till det. Regleringen av folkbildningsverksamheten avspeglar sig 

i intervjuerna som något som drabbar dem som tidigare definierades som folkbildningens 

målgrupper. Några menar att det skett en förändring som hindrar att 

folkbildningen når ut till människor på bred front och lokalt. Oroväckande är att de 

förändrade förutsättningarna som når studieförbunden slår mot de mest utsatta, de 


som enligt tidigare direktiv definierades som folkbildningens målgrupper. Följden 

blir att homogenitet, istället för mångfald, gynnas. 

86 

Det är jättebra att det finns förhållningsregler men de får inte bli så 

smala att vi inte kan göra verksamhet. För lite nu känns det som att det 

i slutändan, om man ska hårddra allting, blir vita, heterosexuella män 

och kvinnor i 40årsåldern som har ganska bra med pengar som kan 

gå en studiecirkel. /…/ Det går emot att folkbildningen ska vara öppen 

för alla. Som det är nu så är det tyvärr inte så. Det är lite tråkigt att det 

blir mer regelstyrt än målstyrt. När jag började var det väldigt mycket 

målstyrd verksamhet. Det blir mer och mer regler, det gäller att hålla 

reda på alla. 



• kvalitets- och kontrollarbetet uppfattas som viktigt och nödvändigt 

men samtidigt som ett misstroende gentemot folkbildarna och det 

arbete de gör; 

• rapporteringssystemet ibland hindrar folkbildarna att göra folkbildning, 

då viktig verksamhet inte kan rapporteras/finansieras; 

• statliga direktiv uppfattas gå från målstyrning till allt mer regelstyrning, 

vilket i sin tur minskar utrymmet för (den finansierade) folkbildningen 

att möta lokala behov. 

Studiecirkelmetoden och andra sätt att göra folkbildning 

Den metod som framförallt kännetecknar studieförbunden är förstås studiecirkeln. 

I NBV:s medlemstidning beskrivs den som ”en modern 102-åring” (Vägbrytaren, 

nr 1, 2004, årgång 116). Studiecirkeln har således fungerat i över hundra år. Den 

beskrivs av de flesta intervjuade, men inte alla, som en metod som följer med sin 

tid. Tidlösheten kopplas till de demokratiska aspekter som finns inbyggda i modellen, 

att samla individer i gemenskaper för kollektiv röst och handling. Studiecirkeln 

har inspirerat till andra själv- och gruppstärkande metoder så som självhjälpsgrupper. 

I citatet nedan beskrivs studiecirkeln som ett slags urmodell sprungen ur människors 

behov av gemenskap. 


Vad jobbar ni med för metoder, är det studiecirkeln… 

Ja, studiecirkeln är det primära. Och självhjälpsgrupper som bygger på 

studiecirkeln som princip. 

Kan den (studiecirkeln, vår anmärkning) bli passé, gammeldags? 

Nej (bestämt, vår anmärkning). 

Vad är det som är styrkan, tycker du, med studiecirkelmetoden eller 

modellen? 

Alltså det finns en anledning till varför diktaturer runt om i länder och 

genom historien förbjudit folk att träffas i grupper fler än tre. Därför att 

det händer någonting. Det skapas någonting. Det byts kunskaper, idéer 

gror och människor utvecklar en känsla för vad som ja… i de fallen 

för vad som är rätt eller inte. Det är lite grand som ett hjul. Börjar det 

spinna så händer det saker. Det värsta som kan hände egentligen för ett 

samhälle det är att folk sätter sig ute i sina stugor ensamma och knyter 

näven och muttrar för sig själv. Då blir det stagnation, då händer det 

ingenting. Det är egentligen den principen. Ända från det antika Grekland 

har man utvecklat och gått ihop och diskuterat och pratat. Kanske 

har man blivit förbannade på varandra, men det har ändå hänt någonting! 

Sen har man satt det på pränt eller gjort en struktur, skett över ett 

sekel, och kallat det för studiecirkel. Studiecirkeln har egentligen alltid 

funnits. Tidigare har man kallat det för skrån eller vad som helst. Men 

någonting har fått människor att söka en gemenskap kring någonting, 

kring ett ämne, kring en profession. 


Studiecirkeln beskrivs också av de andra intervjuade som en kollektiv modell, en 

plattform för diskussion och handling. Det är också som metod för kollektiv handling 

som folkbildningens studiecirkelmodell använts i byarörelsearbetet (se kapitel 

två). När vi frågat om projekt, som en möjlig strategi för att fylla de behov som 

den statsbidragsstödda studiecirkelmodellen inte kan fylla, har försvaret av studiecirkelmodellen 

varit i det närmaste kompakt. Den är grunden. Vi tolkar det som 

att studiecirkeln på många sätt definierar folkbildningen (studieförbundens arbete). 

Som metod uttrycker den folkbildningens ideologi och värden. Projekt kan se ut 

och vara lite hursomhelst, de har ingen inbyggd ideologi. Alla studieförbund, och 

även folkhögskolorna (utlandsverksamheten till exempel), jobbar dock med projektverksamhet. 

Några studieförbund har arbetat mycket med EU-projekt, delvis 

som ett sätt att finansiera verksamhet och få arbetet att gå runt. Det har också varit 

ett sätt att bedriva sådan verksamhet som inte ges statligt stöd enligt folkbildning- 


ens regelsystem. Arbetet med EU-projekt har även inneburit att folkbildningens 

aktörer samverkar mer med varandra och andra. 

Inte bara ideologin definierar studiecirkeln som viktig för folkbildningen. Den 

är central för studieförbunden eftersom timmarna är bidragsgrundande. Studieförbunden 

försöker anpassa studiecirkeln till förändrade livsmönster för att bättre 

kunna möta de behov och förutsättningar som finns idag. Tendensen tycks vara 

att genomförande av kulturaktiviteter fortsätter ligga på ungefär samma redovisningsnivå 

medan cirkeltimmarna sjunker. Förändrade levnadsvanor kan vara en 

anledning till att människor idag inte gärna binder upp sig i en studiecirkel på cirka 

tio gånger. De intervjuade beskriver hur deltagare gärna kommer en gång, men att 

det är svårare att locka dem tillbaka. Nya former behöver utvecklas. 

88 

Cirkeltimmarna sjunker. Däremot ökar kulturen, det är jättepositivt. 

Jag tycker det verkar som att människor har lättare att gå på en träff 

istället för att binda upp sig på åtta–tio gånger. Så vi funderar på att 

göra lite kortare cirklar. Det kan bli så att man har prova påverksamhet 

tre gånger med nio studietimmar. Och så får de som vill fortsätta, 

och man kan göra en längre studiecirkel utifrån det. Vi ska testa om det 

kan vara något. Jag tror inte att man vill binda upp sig fler gånger om 

man inte vet att det är kul. Vi funderar på att man får prova på en sak 

en gång och nästa gång en annan och så tar man in olika ledare. Vi 

funderar på om vi skulle ha något slags klippkort, det vet vi inte hur det 

ska gå. Men vi måste prova något nytt helt klart. 


Inom SV tycker man sig märka att de som idag har tid att gå en studiecirkel 

istället inte har råd. Verksamhet med kamratgrupper, självständiga grupper utan 

arvoderade lärare och deltagaravgift, har ökat. Liknande ideella grupper och ideell 

verksamhet finns även hos andra studieförbund. Folkbildarna beskriver det ideella 

engagemanget som en viktig del av folkbildningsverksamheten. Genom det kan de 

nå målgrupper som kanske inte har möjlighet att betala vad en studiecirkel kostar. 

Mycket av vår verksamhet riktar sig kanske inte till utsatta grupper 

men till dem som i vanliga fall inte går till en studiecirkel som kostar 

800 kronor. Mycket av vår verksamhet är med ideella ledare, så det är 

gratis. 


Ideellt engagemang och arbete är framträdande i folkbildarnas beskrivning av vad 

folkbildning är. Omfattningen av ideella arbetsinsatser varierar mellan studieför- 


unden men i de flesta beskrivningar sägs det ideella arbetet och de värden som 

följer av det vara själva kärnan i folkbildningsarbetet. I de ideella insatserna lyser 

kanske folkbildningsideologin/andan och dess värden som starkast. Beskrivningarna 

i intervjuerna överensstämmer i den bemärkelsen väldigt väl med statens syn 

på folkbildningens roll i samhället. 

Värdet av det ideella arbetet framgår även i statliga reglerande skrivningar 

som regeringens folkbildningsproposition där följande sägs (Lära, växa, förändra 

2005/06:192): ”Det är när folkbildningen tappar sin förmåga att engagera på 

ideell basis som den riskerar att bli en utbildningsproducent som vilken annan 

aktör som helst. Det är genom Föreningssverige som folkbildningen hämtar sin 

näring.” Det är alltså det ideella engagemanget som särskiljer folkbildningen från 

annan (ut)bildning. Den nära kopplingen mellan föreningslivet och folkbildningen 

beskrivs som att folkbildningen hämtar sin näring från föreningslivet. Utifrån våra 

utgångspunkter om folkbildning och lokal utveckling som två åtskilda men ändå 

samexisterande fält, kan vi konstatera att ideellt arbete är en gemensam nämnare 

för båda fälten. Men vad betyder det att ideella arbetsinsatser blir allt vanligare i 

folkbildningsarbetet? Och hur kan det förstås i relation till det lokala utvecklingsuppdraget? 

Nedan och i slutdiskussionen återkommer vi till hur folkbildningens 

allt större ideella arbetsinsatser, som vår empiri berättar om, skulle kunna tolkas. 

Projekt har, som nämnts ovan, blivit en allt vanligare arbetsmodell i folkbildningsarbetet. 

Projektverksamheten beskrivs som komplement till den grundläggande 

cirkeln, kulturarrangemang och övrig verksamhet. Projekten bidrar till att få 

verksamheten att gå runt. Av intervjuerna framgår att projekt kan vara en känslig 

fråga. Känsligheten tycks bottna i folkbildningens syfte att inte vara vinstdrivande. 

Folkbildningsarbetet handlar inte om att tjäna pengar, utan mer om att upprätthålla 

och förmedla särskilda värden. Ett av studieförbunden byggde tidigare mycket 

av sin verksamhet på projekt, bland annat EU-projekt, men har i dag en motsatt 

strategi där cirklarna utgör ekonomisk grund och basverksamhet. Cirkeln beskrivs 

som det viktigaste arbetet och det är med och kring den som folkbildarna vill 

verka. Men i intervjuerna beskrivs också hur cirkeln, och de andra bidragsstödda 

formerna, inte är tillräckliga för att tillgodose lokala behov. Projekt blir då en 

alternativ lösning för att finansiera sådant som bedöms som viktigt att göra. Ett 

studieförbund beskriver utvecklingen och behoven av att hitta nya finansiärer för 

folkbildningen på följande sätt. 

Jag tänker på det ni berättat om, som inte ryms inom studiecirkelformen 

eller kulturevenemang, då blir projekten ett annat sätt att kunna 

göra saker? 

Jo, men projekten syftar ändå inte… det är ju inte för att vi ska tjäna 

pengar utan det är för att bekosta folkbildningen. Vi kallar det projekt. 


90 

Jag vet inte egentligen om vissa grejer, om vi skulle kalla det projekt 

ens. Det är… vi försöker hitta finansiärer för att betala folkbildningsarbetet. 

Andra? 

Ja just det. En stor del är väl att utveckla folkbildningsarbetet också 

givetvis. Jag lyssnade på riksdiskussionen om att man expanderar olika 

verksamhetsområden för att inte vara bunden till den här redovisningsformen 

utan hitta alternativa sätt. Men det är ju inte så långt gånget än 

utan det är dessutom rätt geografiskt olika i Sverige, hur det är. 

Du får gärna berätta lite mer om det… om du har deltagit i diskussioner 

som handlar om att utveckla folkbildningsarbetet? 

Såna diskussioner förs ju hela tiden och det tycker jag bara är sunt. 

Många provar att försöka gå andra vägar. Man går in och utvecklar, 

tar över viss del av den kommunala verksamheten som egentligen borde 

bedrivas inom folkbildningens ramar, som kommunerna försöker hålla 

igång fast det egentligen inte är kommunens arbete. Det finns… i Linköping 

driver de ett stort hus. Allt från musikhus till projektverkstäder där 

ungdomar får komma in med en idé och sen får personalen hjälpa dem 

strukturera upp det för att få alla pusselbitar på plats och att få dem 

att arbeta vidare med det. Då driver de det inte med statsanslag utan 

med kommunala och landstingsmedel, det är en variant. Men det finns 

en uppsjö vad jag förstår beroende på var i Sverige man tittar. I Umeå 

hade de någonting annat på gång men inom samma tänk om man säger 

så. Det kan ju vara lite olika vad man har för förutsättningar geografiskt 

också. 


Citatet illustrerar folkbildning som ett pågående samtal där nya tänke- och arbetssätt 

prövas. Folkbildarna kommer in på vad som är folkbildningens roll respektive 

det offentligas ansvar. Diskussionen om olika samhällssektorers ansvar kan relateras 

till våra inledande kapitel där vi beskriver och diskuterar folkbildningens 

och den lokala utvecklingens ansvarsfråga i relation till statens förväntningar och 

resurser. Vår empiri stöder bilden av att folkbildningsarbete förväntas, och kanske 

också erbjuder sig, ta över allt mer av det offentligas ansvar. I folkbildningsarbetet 

tenderar allt mer ideellt arbete att krävas för att möta lokala behov. Vi ser alltså 

ett utvecklingsspår där allt mer ideellt arbete förväntas, krävs eller initieras för 

att möta lokala behov. Lokalt utvecklingsarbete kännetecknas, som beskrivits, av 

att det bygger på ideellt arbete. Folkbildningens lokala utvecklingsuppdrag sam- 


manfaller med de ökade kraven på, förväntningarna om och behoven av ideella 

arbetsinsatser, alternativt samverkanslösningar mellan olika samhällssektorer, för 

att klara av att möta samhällets behov. Mot den bakgrunden kan folkbildningens, 

av staten formulerade, lokala utvecklingsuppdrag tolkas som en förväntan om mer 

ideella arbetsinsatser. 


• studiecirkeln är styrande och fortfarande inspirerande som ideologisk 

modell i folkbildningsarbetet, den upplevs som modern och anpassningsbar 

av de flesta; 

• studiecirkeln är grundläggande i studieförbundens verksamhet, dels 

utifrån ideologi men också finansiering (rapporteringsbar verksamhet); 

• föreningsliv och ideellt arbete är kärnan i folkbildningsarbetet (och det 

lokala utvecklingsarbetet); 

• det finns lokala behov som inte omfattas av/kan rapporteras som 

folkbildning där andra arbetssätt, som projektarbete eller mer ideellt 

arbete, blir nödvändigt för att möta framtida lokala behov. 

Profilering och marknadsföring – vikten av att synas 

Det är tydligt att det växer fram nya sätt att finansiera folkbildningsverksamhet. 

Något annat som de intervjuade tar upp som en viktig framtids- och överlevnadsfråga 

för folkbildningen är vikten av att nå ut. I dagens mediabrus är det inte någon 

enkel sak, men desto viktigare. Samtliga kommer in på frågor som handlar om 

betydelsen av profilering och marknadsföring. 

I ett samhälle där människor dagligen möts av mängder med information ska 

folkbildningen, som en aktör bland andra, nå ut med vad den har att erbjuda. Konkurrensen 

är stor och det finns många sätt för folkbildningen att marknadsföra sig 

på. Inte minst har flera studieförbund satsat på moderna hemsidor. De flesta lokal- 

eller distriktsavdelningar nås via en gemensam nationell förstasida, från vilken det 

går att klicka sig vidare. Enhetligheten, menar de intervjuade, är positiv. Det ska gå 

att känna igen studieförbundet vart än i landet man befinner sig. Och visst presenterar 

hemsidorna en samstämmig bild av respektive studieförbund. När vi studerat 

studieförbundens presentationer har vi även slagits av hur lika varandra de är. Om 

namnen tänks bort är studieförbundens respektive presentationer inte helt enkla 

att särskilja. Möjligen går de att identifiera genom vissa profilområden. Men även 

profilområdena liknar allt mer varandra, över studieförbundsgränser. När sedan 


folkbildningens annonser jämförs med andra utbildningsanordnare framträder inte 

heller några stora eller direkta skillnader. Folkbildningen blir en utbildningsorganisatör 

bland andra, möjligen med en något mer humanistisk framtoning. 

Studieförbunden som ”varumärken” på en konkurrerande marknad omnämns 

av flera. Bilda och flera av de andra studieförbunden har arbetat medvetet med 

profilerings- och varumärkesfrågor. De som påbörjat arbetet med profilering och 

beskriver det som positivt. Bilda, som är ett relativt litet studieförbund, menar att 

omvandlingen från cirka 17 avdelningar till åtta storregioner inneburit att de kunnat 

knyta till sig kompetens bättre inom de olika regionerna. Samarbetet inom och 

mellan regionerna har förbättrats genom ett tematiskt arbetssätt med fem profilområden. 

Profileringen har betytt att studieförbundet blivit lättare att känna igen från 

norr till söder. 

Igenkännandet är inte gratis. Det är uppenbart att aktörerna måste jobba hårdare 

idag, för att nå ut till presumtiva deltagare. Konkurrensen har hårdnat, mer 

arbete och pengar måste läggas ned på marknadsföring. Verksamheten går inte 

längre ”runt av sig själv”, och att nå ut och fram till deltagare har blivit en viktig 

del i folkbildningsarbetet. 

92 

Om vi tänker tillbaka på de åren när jag började så var det helt andra 

förutsättningar. Den marknadsföring som vi har nu är kostsammare. 

Och man måste ha mer riktad marknadsföring nu och sälja sig mer mot 

för vad man gjorde för tolv–tretton år sen. Då ringde telefonen hela 

tiden och folk anmälde sig till cirklar och det gick runt av sig själv. 


Behovet av synliggörande motiveras i relation till mediebrus, samhällsförändringar 

och samhällsklimat. Det är förstås också en överlevnadsfråga. Folkbildarna menar 

att kunskaper om folkbildning var större förr, bland samhällsinvånare generellt 

men även bland politiker och tjänstemän. En okunskap om vad folkbildningsarbete 

är och vad folkbildningen gör har de själva mött i sina kontakter med tjänstemän 

och politiker. Folkbildningen har blivit allt osynligare som en kommunal angelägenhet. 

Politiker och tjänstemän byts ut i en raskare takt och kunskapen om 

folkbildningen och dess möjligheter har minskat. Några menar också att det är 

en generationsfråga, där yngre har mindre kunskap än äldre. Någon poängterar 

att kommunerna skulle tjäna på att ha mer kontakter och samarbete med folkbildningen. 

Folkbildarnas kontaktnät gör att de exempelvis kan erbjuda samarbeten 

med föreläsare till bättre pris än vad kommunen själv kan få. De goda kunskaperna 

och kontaktnäten som folkbildarna har inom sina verksamhets- och profilområden, 

skulle på ett bättre sätt än vad som sker i dag kunna gynna kommunernas arbete. 


För att förbättra kunskaperna och informera om sitt arbete har folkbildarna i 

Dalarna gjort flera gemensamma insatser. Bland annat har de besökt kommunal- 

och landstingspolitiska träffar för att berätta om folkbildningsverksamheterna i 

länets kommuner. Med Dalarnas bildningsförbund som plattform och genom start 

av gemensamma projekt har den sociala ekonomins aktörer i länet, och däribland 

folkbildningen, börjat arbeta för gemensam sak. Dalarnas bildningsförbund har 

producerat rapporter som belyser folkbildningsarbetets betydelser. Särskilt stort 

genomslag fick studien Folkbildningen i Dalarna. Presentation och kartläggning 

(Dalarnas bildningsförbund 2004) som granskade folkbildningens ekonomiska in- 

och utflöden. Där beskrevs vad folkbildningen gavs i bidrag och vad respektive 

kommun fick tillbaka i form av till exempel skatteintäkter. Resultaten visade att 

kommunerna fick tillbaka betydligt mer än vad de gav. Med det budskapet gav sig 

folkbildarna ut på en regional turné för att presentera folkbildningens bidrag till 

länet. Insatserna gav respons menar flera av de intervjuade. 

Under tio veckors tid var vi ute i alla kommuner och träffade politiker 

och tjänstemän. Det blev en positiv respons. De tyckte att det var jättebra 

att få se det här och ingen kunde, så att säga, motbevisa det. Det 

var ju seriöst gjort. Det blev ett trendbrott i bidragsminskningen. Efter 

det har vi inte alls minskat lika mycket som tidigare. Jag tror till och 

med att det var någon kommun, jag tror att det var Rättvik, som ökade 

på bidraget. Ludvika har minskat lite grand men de låg ju så bra ändå. 

Men det blev ett trendbrott för tre år sen, eller om det var fyra, som 

håller i sig fortfarande. Det gäller ju att ligga på. Det kommer nya politiker, 

nya tjänstemän, och dem måste vi på igen. Under det senaste året, 

i våras, så hade vi utbildning för politiker och tjänstemän, de bidragsgivande 

nämnderna i kommunerna. Vi nådde elva av femton kommuner. 

Det var jättebra. Vi fick i lugn och ro sitta och snacka med dem om vad 

folkbildningen är, folkbildningens uppgift och roll. 


Folkbildarna menar att de många insatserna har bidragit till att stärka folkbildningens 

legitimitet i länet. De som arbetat många år med folkbildningsarbete uppfattar 

att det idag finns en tydligare legitimitet och uttalad uppskattning från beslutsfattande 

håll, för det arbete som görs. Men kunskaperna om folkbildningsarbete 

kunde vara bättre. Att synliggöra och marknadsföra folkbildningen framträder i 

berättelserna som ett arbete som måste göras om och om igen. Synliggörandet 

handlar om att nå ut till möjliga deltagare men också om att göra sig mer synlig 

för folkbildningens bidragsgivare, ytterligare en arbetsuppgift att lägga till övriga. 


94 


• marknadsföring och profilering, på en konkurrerande marknad, blivit 

en viktig del i varje studieförbunds arbete; 

• profileringen och enhetligheten uppfattas som positiv av folkbildarna 

medan vi uppfattar att den enhetliga bilden av respektive studieförbund 

samtidigt gör dem svåra att skilja från varandra; 

• det synliggörande arbetet riktas både till folkbildningens presumtiva 

deltagare och till bidragsgivarna; 

• folkbildarna i Dalarna har genomfört flera gemensamma satsningar för 

att i länet sprida information och kunskap om folkbildningsarbete. 

En flerdimensionell gränsproblematik – hinder för 

samverkan och lokalt utvecklingsarbete 

Parallellt med samarbeten och informella kontaktvägar blir en flerdimensionell 

”gränsproblematik” synlig i folkbildarnas beskrivningar av sitt arbete. Den gäller, 

som vi tolkar den, främst studieförbunden och hur de förhåller sig till varandra. 

Det är svårt att få klarhet i var problematiken börjar eller slutar, då den innehåller 

många aspekter som samverkar med varandra på komplicerade sätt. Den har dock 

att göra med vad man som folkbildare (studieförbund) kan eller inte kan göra i 

förhållande till andra folkbildare (studieförbund). Problematiken blir synbar i ett 

regionalt sammanhang där den kan utgöra ett hinder för folkbildningsarbete, särskilt 

för ett utökat samarbete folkbildningsaktörer emellan. 

Utifrån vad vi kunnat se i den här studien beror gränsproblematiken av hur 

folkbildningen är organiserad och finansierad. Den kan också tolkas som en 

organisatorisk strategi för att lösa de relationella problem bidragssystemen skapar. 

Aspekter som historik, tradition, profilområden, geografi, medlemskap och 

enskilda folkbildares moral spelar in i de avvägningar och tysta överenskommelser 

som görs studieförbunden emellan. Problematiken kan också benämnas som ett 

slags folkbildningens hederskodex eller tysta upprättande av kunskap om gränssättningar 

för vad som anses vara tillåtet för respektive studieförbund att göra eller 

inte. Den tysta kunskapen fungerar om inte styrande så vägledande för när, var, hur 

och med vad studieförbunden arbetar. Problematiken har på så vis betydelse även 

för folkbildarnas engagemang i och för lokalt utvecklingsarbete. 

Till grund för det som framträder som en regional gränsproblematik ligger till 

viss del konkurrensförhållandet mellan studieförbunden. Det finns en kommunal 

pott att fördela i länet och det gäller att få så mycket som möjligt av resurserna. 


Att öka produktionen av studiecirklar eller timmar innebär inte nödvändigtvis mer 

kommunalt bidrag. Fördelningen är beroende av hur det går för samtliga studieförbund. 

En aktör beskriver det som att: ”Vi får en kaka som är så här stor och sen 

får vi kämpa med näbbar och klor för att behålla vår procentuella andel. De enda 

som tjänar på det är kommunerna. De slänger åt oss två miljoner och säger gör!” 

(intervju 2, sid. 13). 

Det kommunala fördelningssystemet tillsammans med kravet om särredovisning 

av verksamhet (det statliga rapporteringssystemet) uppmuntrar inte till samverkan 

utan snarare konkurrens. Kommunerna ger dessutom olika mycket i bidrag 

till folkbildningen vilket blir ytterligare en fråga för folkbildningsaktörerna att 

förhålla sig till och hantera i förhållande till den egna verksamheten. 

Vi jobbar väldigt självständigt gentemot varandra. Mycket på grund av 

att man kräver från annat håll att man särredovisar allting. Vi har ju 

kommunbidrag som vi får också. Då vill kommunerna veta att pengar 

inte rinner över stadsgränsen så att säga, eller kommungränsen. Så då 

blir det att vi jobbar väldigt självständigt. 


I intervjuerna framförs kritik både mot staten och mot kommunerna för att de vill 

styra folkbildningsarbetet. Kritiken mot staten handlar om alltför detaljerade regler 

som hindrar folkbildarna att arbeta utifrån närsamhällets behov. När det gäller 

kommunerna kritiseras deras direktiv till folkbildningen. Det finns kommuner som 

samlar in studieförbund och fördelar ut vad som ska göras och till vilka, vilket 

frångår den grundläggande idén om fritt och frivilligt. Folkbildningens innehåll 

ska formas av folkbildarna och folkbildningen och inte genom kommunala direktiv, 

menar de intervjuade. Någon berättar att hennes studieförbund vägrar att delta 

vid sådana kommunala samlingar. Kommunerna har en viktig roll i hur de värderar 

och stödjer vad folkbildarna och folkbildningen gör. Kommunalt görs politiska 

ställningstaganden som återverkar på folkbildningsorganisationernas arbete och 

samarbete. Folkbildarna berättar hur vissa kommuner bjuder in folkbildningen 

utifrån dess eventuella partifärg. I de kommuner som är öppna för alla studieförbund 

samarbetar studieförbunden (bättre) men där kommunen favoriserar ett eller 

två studieförbund blir det bråkigt, konkurrens och irritation (ord som folkbildarna 

använder). Kommunerna borde prata ihop sig, menar flera, om vad de vill med 

folkbildningen. Är den viktig eller inte och på vilka sätt? En samlad syn saknas och 

skulle underlätta för folkbildningsaktörerna. Dalarnas bildningsförbund arbetar på 

olika sätt för mer samlade grepp av folkbildningsarbetet, vilket uppskattas av dem 

vi intervjuat. Bildningsförbundet utbildar till exempel politiker. Men det behövs 

också stöd från kommunerna, landstinget och länet/regionen. 


Varken redovisningssystem eller politiska system underlättar alltså för samarbete 

mellan folkbildningens organisationer. Men trots konkurrenssituationen menar 

de flesta att det inte finns någon fientlighet eller ”uppenbar konkurrens” mellan 

folkbildningsaktörerna i regionen. Samarbete blir i många av de intervjuades berättelser 

en fråga om verksamheters rapporteringsbarhet. Av svaren framgår att folkbildarna 

men också de organisationer som de representerar gör olika tolkningar. 

Medan några upplever rapporteringssystemen som ett hinder för samarbete menar 

andra att det går att hitta sätt att samverka och dela upp rapporteringsbar verksamhet 

mellan varandra. Oavsett inställning menar de flesta att samverkan skulle öka 

om villkor och regler var enklare. 

Den regionala gränsproblematik vi uppmärksammat är inte enbart geografisk 

eller rumslig, den handlar också om mentala bilder, traditioner och organisationskulturer. 

Folkbildarna känner varandra väl och har placerat in sig själva i förhållande 

till andra på ett slags (regional) handlingskarta. Det betyder att de vet vad 

personer och organisationer kan, var de finns, vad de gör, vad de vill och så vidare. 

De flesta känner till eller lär sig att respektera gränserna för andras och varandras 

verksamhet och inriktning. Den här tysta indelningen uppfattar vi som folkbildarnas 

strategi för att hålla sams. Folkbildarna är ju också varandras konkurrenter, 

en omständighet de har att hantera. Till trots mot motsättningar som fördelningen 

av bidrag eller konkurrens på en marknad kan skapa finns också något förenande 

i att vara folkbildare. Det finns ett slags folkbildningsgemenskap i vilken folkbildarna 

verkar för gemensamma värden och mål. I hederskodexen studieförbunden 

emellan ingår att de i regel inte ger sig in på varandras profilområden, geografiska 

områden eller medlemsgrupper. Den tysta kunskap som styr handlandet uttrycks 

av de allra flesta som någonting de tar hänsyn till i val av intressefält eller engagemang 

på olika orter. Det betyder till exempel att på landsbygderna, där SV har 

medlemsorganisationer och skriver samverkansavtal med lokala föreningar, går 

inte andra studieförbund in. På det här sättet mutas särskilda områden in av olika 

studieförbund. Lokalt utvecklingsarbete blir ett område bland andra att konkurrera 

om och att skapa regler och gränssättningar för. 

96 

Man konkurrerar inte om samma grupper om jag säger så, nej. Sen 

beror det väl lite på vilken medlemsorganisation som finns på den 

orten. Det är det jag menar, man går inte in på andras medlemsorganisationer. 

Jag tror att hembygdsföreningarna är ganska starka ute i 

byarna. Och då går man inte in som ett annat studieförbund och jobbar 

i den organisationen. Så gör man bara inte. 



Lokalt utvecklingsarbete som ett nytt område för folkbildarna att verka inom är, 

i förhållande till det ovan beskrivna, inte oproblematiskt. Den beskrivna gränsproblematiken 

blir synlig i vår empiri på regional, kommunal och lokal nivå. Det 

område som skulle kunna vara öppet för alla att engagera sig i, blir ännu ett område 

inom vilket somliga studieförbund mer än andra har större möjlighet att engagera 

sig. De som har medlemmar och av tradition är starka på landsbygderna ges indirekt 

förtur att verka för lokal utveckling. Det finns en föreställning om att individer 

och grupper ”tillhör” eller ”ägs” av särskilda studieförbund. En aktör resonerar 

på följande sätt om byalagen (vår kursivering): ”/…/ många av de här byalagen 

tillhör Vuxenskolan” (intervju 9, sid. 6). Då blir det också svårt för andra att veta 

hur de kan närma sig arbetsområdet och regeringsuppdraget att vara en aktör för 

lokal utveckling. På en direkt fråga om inmutande av områden svarar ett annat 

studieförbund. 

Jo, så är det. Men jag tycker att det är ett feltänk. Ta Vuxenskolan och 

ABF. De har till exempel handikapporganisationer knutna till sig eller 

invandrarföreningar. Och vi tycker att vi i samverkan med dem skulle 

kunna göra saker. Till exempel med vår nisch. Vi har ju pratat med dem 

om att vi kan göra det tillsammans! Det går inte. Men jag vet att det 

skulle blir bra om vi gjorde saker tillsammans. Och det tycker jag att 

vi borde göra. /…/ Jag tror att vi kan göra bra verksamhet inom våra 

nischområden, till de personer andra studieförbund kanske äger. Där 

tror jag att vi skulle kunna få mycket bättre samarbetsklimat. Men vi 

känner ingen osämja eller någonting. 


Trots beskrivna hinder finns en tydlig samarbetsvilja hos de flesta av de intervjuade. 

En del av gränsproblematikens hinder går att överkomma, om viljan finns. 

De flesta menar att det går att hitta sätt att samarbeta över gränserna. Det finns 

dock aktörer som inte lyfter fram samarbete, och som också valt en mer skeptisk 

linje till den beskrivna hederskodexen. Denna inställning gör att de inte behöver 

ta samma hänsyn. 

Det är lite kontroversiellt, för det (samverkan, vår anmärkning) är jag 

inte intresserad av. Nej, för vi arbetar mot allmänheten allihop. Och 

vi ska slåss, precis som skoaffärerna och pizzeriorna så ska vi ha så 

mycket kunder och så mycket intäkter som helst. Jag tycker definitivt 

inte om att sitta och resonera om att det här hör till dig och det här hör 

till mig, det tycker jag inte. Utan jag tycker att det är öppet att erbjuda. 


98 

Har jag någonting att erbjuda så kan jag göra det. Och är det någon 

som blir trampad på tårna så får de bli det. 


Hur enskilda folkbildare väljer att förhålla sig spelar roll för hur deras studieförbund 

agerar, och för hur studieförbundet uppfattas av andra när det gäller samarbete. 

Utgångspunkten för samtliga är att folkbildningsaktörerna är både kollegor 

och konkurrenter. Sedan väljer organisationerna och folkbildarna att förhålla sig 

på olika sätt. I citatet ovan resonerar en folkbildare kring sitt individuella ställningstagande 

på ett sätt som blir ett icke hänsynstagande till gränssättningen. 

Resonemanget belyser svårigheten i folkbildarrollen, att vara både konkurrent och 

kollega. Det ställningstagande som görs återspeglas i hur folkbildaren men också 

studieförbundet uppfattas av andra på den regionala arenan, som någon som inte 

gärna samverkar. Samma person som ovan berättar samtidigt om hur studieförbundet 

självklart är med i samarbeten som gäller (folkbildningens) gemensamma 

saker eller aktioner. 

För att dra gränsproblematiken till sin spets skulle den betyda att alla inte har 

samma möjlighet att arbeta med lokal utveckling. Eller att det är lättare för somliga 

men svårare för andra, eftersom förutsättningar varierar och en hederskodex eller 

tyst kunskap gäller. Intervjuerna visar ändå på många exempel av samarbeten. Att 

folkbildarna ändå kommer överens kan ha flera anledningar. En viktig sådan kan 

vara att de flesta känner och respekterar varandra. De flesta är ”gamla i branschen” 

och ”vi har väldigt trevligt när vi träffas”, som någon beskriver det. Styrsystemet, 

som kräver särredovisning av timmar, har studieförbunden löst genom att dela upp 

timmar och andra delar av arrangemang mellan sig. 

Trots hinder hittar alltså folkbildarna ofta lösningar, men undanröjanden av 

hinder skulle skapa större handlingsutrymme och förbättra möjligheter till att möta 

lokala behov och att samverka. Den gränsproblematik vi beskriver menar vi är 

en viktig fråga att diskutera i ett sådant sammanhang. Studieförbunden har, trots 

en allt mer likartad profilering, sina särskilda kompetensområden att bidra med 

till både folkbildningsarbetet och det lokala utvecklingsarbetet. Från ett regionalt 

perspektiv handlar det om, som vi ser det, att skapa bästa möjliga förutsättningar 

för alla att bidra. 


• det mellan studieförbunden på regional nivå finns en komplex gränsproblematik 

för handling, som kan förstås utifrån olika faktorer som 

historik, tradition, geografi, regelsystem, ekonomi och etik; 


• studieförbunden som ett försök att hantera gränsproblematiken skapar 

outtalade överenskommelser, en tyst kunskap om gränssättningar; 

• den tysta kunskapen avgör vem/vilka som kan agera inom vilka områden 

(geografiska och ämnesmässiga); 

• regel- och finansieringssystem, organisationerna samt folkbildarna 

själva (beroende av inställning) påverkar förutsättningar för samarbete. 

Sammanfattning av vardag och villkor: Stolthet och stress 

Den arbetssituation som beskrivs i intervjuerna handlar mycket om stress men 

också om stoltheten över att vara folkbildare, att uträtta något meningsfullt. För 

många är det en livsuppgift. Den vardag och de villkor intervjuerna berättar om är 

reglerad utifrån de bidragssystem runt vilka studieförbundens verksamhet är uppbyggd. 

Folkbildningsarbetet framträder som ett reglerat arbete men också som ett 

arbete som görs på andra sätt, däribland ideellt eller genom projekt. Studiecirkeln, 

och metoder som bygger på en liknande ideologi, är centrala för studieförbundens 

arbete. 

Folkbildarna har många arbetsuppgifter och uppdrag att hantera och många 

befinner sig redan idag i en pressad arbetssituation. Till detta ska det lokala utvecklingsuppdraget 

läggas. För att ett nytt uppdrag ska kunna genomföras måste det 

också finnas förutsättningar för det. Vi har beskrivit en rad försvårande omständigheter, 

som studieförbundens inbördes konkurrens, vilka utgör en del av en större 

regional ”gränsproblematik” med faktorer som riskerar att hindra folkbildningens 

bidrag till lokala utvecklingsprocesser. Trots hindren, eller kanske just därför, 

karaktäriseras folkbildarnas synsätt av att inget är omöjligt. Där det finns lokala 

behov försöker de hitta lösningar. Men det finns också lokala behov som folkbildarna 

på grund av ökad regelstyrning upplever sig ha allt sämre möjligheter att 

möta. Det är behov hos utsatta individer och grupper, vilka från ett folkbildningsperspektiv 

måste vara särskilt viktigt att uppmärksamma. 

Parallellt med de många frågor och svårigheter som aktörerna resonerar om i 

intervjusamtalen finns en stolthet i berättelserna. Den är svårare att exemplifiera. 

Snarare finns den där som en underliggande ton i det som sägs och i hur det sägs. 

För alla är folkbildningsarbetet ett medvetet val och för många är det mer än ett 

vanligt arbete. Aktörerna drivs av stark tilltro till det de gör. 

Det är ett väldigt kreativt arbete så det är ganska kul. Förvisso kan det 

vara väldigt stressande också för att man ska skapa saker som kanske 


100 

egentligen inte går, som det inte finns resurser till. Men är man en 

kreativ person brukar det lösa sig. Man jobbar kanske mycket. Väldigt 

många jobbar mycket med det de brinner för och kommer in i jobbet på 

grund av att de brinner för saker. 


De flesta beskriver sin vardag och sina villkor med optimism men många berättar 

också om en pressad arbetssituation och trötthet. Att det starka engagemanget 

kan vara förbrännande är en fråga att ta på allvar. Folkbildarna ger mycket utav 

sig själva i arbetet. Flexibiliteten, kreativiteten och uppfinningsrikedomen har sina 

gränser. Att vara expert på att lösa svårigheter och problem, att ständigt se möjligheterna, 

är en fin kompetens som möjligen reser ännu större förväntningar på 

vad folkbildningen kan (ska) åstadkomma. Jämvikt mellan glädje och entusiasm 

respektive stress och press framstår som en känslig balansgång i folkbildningsarbetets 

vardag. 

Vardagen och villkoren regleras av en yttre politisk struktur. Men också av en 

organisatorisk inre struktur med arbetsplatsstrukturer och kulturer samt individuella 

syn- och arbetssätt. Yttre förutsättningar liksom organisationers, arbetsplatsers 

och enskilda personers förutsättningar och synsätt inverkar på hur studieförbund 

eller folkhögskolor tänker om och gör folkbildningsarbete, och lokalt utvecklingsarbete. 

Folkbildningsverksamheten kan sägas vara styrd av administration, regler 

och finansiering men också av värden och mål som aktörerna på olika sätt skapar, 

omskapar och upprätthåller. I sitt varjedagliga arbete navigerar folkbildarna mellan 

politiska regleringar och de (ideologiska) värden folkbildningen står för. De två 

positionerna kan ibland vara svåra att förena. Spänningen ställs på sin spets vid 

särskilda tillfällen som när folkbildaren upplever direktiv och regleringar som ett 

hinder för att möta lokala behov i närsamhället. Eller när de i sitt arbete tvingas 

inkräkta på människors integritet. 

Värden och visioner 

Folkbildningens värden framträder i samtalen som både fasta och föränderliga, 

konkreta och mer svårgreppbara. Begrepp och metoder förklarar och definierar 

folkbildningens värden. Fritt och frivilligt liksom studiecirkeln är sådana förklarande 

begrepp som också säger något om folkbildningens innehåll, värden och 

visioner. Idén om ”fritt och frivilligt” liksom studiecirkelmetoden ges överlag ett 

likartat innehåll. Det finns en enighet kring grundläggande värden och idéer. Men 

samtalen innehåller också reflektioner, granskningar och ifrågasättande av dem. 


Folkbildarna reflekterar kring frågor som: Vad är folkbildning? Och på vilka sätt 

kan folkbildningen bli bättre på att uppfylla sina värden och visioner? I det här 

avsnittet intresserar vi oss för det svårgreppbara som är folkbildningens värden. 

Det görs utifrån beskrivningar av folkbildningsarbete som livsstilsval, folkbildningsanda 

och framtidsbilder. Beskrivningarna handlar här mer om hur folkbildning 

tänks än om hur den görs. 

På ett liknande sätt som de intervjuade resonerar kring vad lokal utveckling 

är eller kan vara, resonerar de om folkbildning. Det finns synsätt och röster som 

menar att folkbildning finns överallt i samhället, den är inte nödvändigtvis knuten 

till folkbildare. Men när folkbildning förstås som de statsbidragsstödda organisationerna 

och aktörerna blir det viktigt med frågor kring vad som faller innanför 

respektive hamnar utanför folkbildningens ramar. Avsnittet sammanfattas under en 

rubrik om självreflektion kring folkbildningens värden och framtid. 

Folkbildningsarbete ett livsstils- och livstidsval 

Folkbildare är inte ett yrke vilket som helst. I beskrivningarna tar det gestalt som 

ett kall eller en livsstil. Några beskriver yrket som att det går att lära sig, andra att 

det är medfött och handlar om ett intresse för människor. Ett starkt engagemang 

och en ofta egenupplevd övertygelse om folkbildningens värden och betydelser 

karaktäriserar berättelserna. En av de intervjuade berättar om sin egen väg in i 

folkbildningen och hur den präglat hennes syn på folkbildningens uppgift som att 

ta hand om människors inneboende kraft. Synsättet sammanfattar hur de flesta 

intervjuade ser på sitt och folkbildningens uppdrag. Det egna synsättet är ofta så 

nära sammanlänkat med folkbildningsuppdraget att det framstår som ett och detsamma. 

Mötet med folkbildningen beskrivs av flera av de intervjuade nästan som 

en religiös inre upplevelse och övertygelse, en känsla av att ha hittat hem. 

Jag har jobbat 20 år i folkbildningen och innan dess har jag haft 

många vanliga jobb. Det hände väldigt ofta att jag vaknade på morgonen 

och kände men åh, låt mig slippa gå! Men som sagt då jag kom till 

folkbildningen så var det bara roligt. Bara, bara roligt. Jobbigt, man 

kan vara trött, för det går mycket energi i det här jobbet. Men det är 

roligt. 

Och jag har en liten annorlunda ingång i folkbildningen som jag 

själv tycker är lite kul att berätta om. Därför jag var en sån där unge 

som vantrivdes i skolan hela tiden, från första till nionde klass. Jag gick 

bara nio år från början. Jag accepterade väl att vara där och hade inte 

dåliga betyg eller så utan jag var en medelmåtta. Jag klarade mig gan 


102 

ska bra, men jag tyckte inte om det! Jag tyckte att skolan var värdelös, 

tråkig, man fick aldrig ifrågasätta. På den tiden ville man ju räcka upp 

handen och säga varför då? Och kan vi inte göra så här? Men då sa 

alltid läraren att det har skolöverstyrelsen bestämt. Så var det ju på den 

tiden. Jag kunde inte begripa att det skulle vara på det sättet, att det 

inte kunde vara på ett annat sätt. Redan när jag var barn tänkte jag så. 

Då bestämde jag mig, jag går inte en dag till i skolan. 

På den tiden när man gick ut nian fick man jobb. Jag jobbade direkt 

efter nian. Men så småningom växte ändå tanken att jag måste utbilda 

mig. Man får lust när man blir äldre. Så jag gick på folkhögskola när 

jag var nära 30 år och läste in gymnasiekompetens. Och det var på 

folkhögskola som det här hände kan jag säga (skratt)! Första dan på 

folkhögskolan. Jag gick en tvåårig linje som hette långa fackliga politiska 

linjen och de som gick andra året var på uppropet med dem som 

gick första året. Vi gick igenom schemat efter uppropet. Andra årskullen 

sa: Vi kan inte ha… vad det nu var, jag kommer inte ens ihåg. Men vi 

kan inte ha matte där för det passar inte, det är liksom helt fel. Nehej, 

säger rektorn, men då ändrar vi det! Va? Kan man ändra, tänkte jag? 

Jag var jättechockad! Har jag hamnat rätt tänkte jag? Och sen började 

jag väl lite trevande att ta plats så att säga, i min klass. Prata. Och då 

var de intresserade. Lärarna var intresserade av vad jag hade att säga. 

De var intresserade av de erfarenheter jag hade och ville höra, men 

berätta mer! Och tyckte att de tankarna var värdefulla för gruppen. 

Och det är ju folkbildningens signum kan man säga. Och då bestämde 

jag mig efter första året att jag ska viga mitt liv åt folkbildningen. Det 

ska bli min grej hädanefter. På ett eller annat sätt ska jag jobba med 

folkbildning bestämde jag. Och det har jag gjort sen dess. 

Din mission? 

Yes, det blev det! Det kändes jätteroligt. Och jag har sett många människor 

växa under de här tjugo åren, på liknande sätt som jag har gjort, 

och få möjligheter som man annars skulle ha missat. Man missar människor 

genom att inte se dem eller inte ta hand om den inneboende kraft 

som finns hos alla människor. 


Flera beskriver hur de bär med sig ett engagemang från sina föräldrar. Mötet med 

folkbildningen beskrivs inte som något helt nytt utan snarare som en bekräftelse av 

ett engagemang – en känsla, erfarenhet eller längtan – som de burit på. De flesta kan 

beskriva det ögonblick eller den fas i livet då de så att säga mötte folkbildningen och 


den kom att få betydelse för dem. En annan vanlig beskrivning är folkbildningen 

som läroskola, där man genom åren lär sig om folkbildningens värld och värden, 

om vad folkbildning är och betyder. Beskrivningarna om folkbildningen som en 

speciell värld med särskilda värden är tydligast i folkhögskolornas berättelser. 

Om man talar om, jag skulle vilja säga folkhögskolans själ, så är vi bra 

på att lyssna av behov. Vi är bra på att vara med i de processer som 

finns. Det är vi också bra på. Och sen är vi bra på att ha med folk att 

göra. De vi når, det finns naturligtvis några som kräks av det, men de är 

väldigt få, de vi når brukar vi... många får vi bära härifrån. Och det är 

väl både på gott och ont. För att ansluta till det jag sa i början, det var 

väl därför jag började här. Jag bärs ju snart ut! 


De flesta av de intervjuade har arbetat i genomsnitt 16 år som folkbildare. När 

de väl hittat till folkbildningen har de stannat där. Några har växlat mellan andra 

jobb för att sedan vända tillbaka till folkbildningen. Möjligen har kontinuiteten 

betydelse för den ganska samlade och enhetliga bild av folkbildningens värden och 

visioner som ges i intervjusamtalen med en införståddhet om och klarhet över vilka 

folkbildningens värden är. De med kortare erfarenhet av folkbildningsarbete har ett 

mer reflekterande perspektiv när de resonerar kring vad folkbildning och folkbildningsanda 

”egentligen” är och betyder. De är också mer kritiska och ifrågasättande 

till begrepp och innehåll, ramar och regler. En av de intervjuade reflekterar över 

hur ifrågasättande man kan, får eller bör vara inom folkbildningen som fält, och 

inom den egna organisationen. 


• folkbildningsarbetet är mer än ett vanligt yrke, det är ett livsstilsval 

och för flera ett livstidsval i betydelsen att de som börjat arbeta med 

folkbildning inte gärna lämnar folkbildningsarbetet. 

Folkbildningsanda – demokratilärande och 

ideella arbetsinsatser 

Folkbildningsanda beskrivs med olika begrepp men ges en liknande innebörd. 

Idén om att möta människor där de befinner sig, som individer och/eller i grupp, 

är central. Trygghet, gemenskap och utveckling är andra beskrivningar av folk- 


ildningsandans innehåll. Andan beskrivs även som en demokratisk process som 

handlar om lärande på demokratiska villkor. Det kan sammanfattas som att man 

inte talar om lärare och elev utan om ledare och deltagare, och att allas kunskaper 

och erfarenheter är lika värdefulla. Underifrånperspektiv nämns i betydelsen att 

kraften (att lära och förändra, vår tolkning) måste komma från individer själva. 

Närhet, lyhördhet, långsamhet och ömsesidighet är andra ord som används för att 

beskriva folkbildningsandan eller det speciella med folkbildningen. Ömsesidigheten 

är viktig och den kräver personlig kontakt mellan människor. Det de intervjuade 

själva upplevt/fått genom folkbildningen vill de dela med sig av till andra. 

Flera menar att de värden och idéer folkbildningen representerar kan vara särskilt 

värdefulla att uppmärksamma i dagens jäktade samhälle där folkbildningen har en 

fortsatt roll att spela. 

104 

Jag vill mena att det är större behov idag. Därför att vi blir skärmade 

från varandra på ett vis. Nu finns det ju en umgängesplattform på 

internet där man umgås, och det är bra, det ska finnas. Jag tycker att 

det är helt okej, det är en bra umgängesform. Men jag tror att det ändå 

finns ett behov av att se varandra. Att mötas. Att liksom känna doften 

av varandra, kanske kunna ta i varandra och kunna höra röster och så. 

Nu utvecklas ju internet så snart kanske vi kan det med, men jag tror 

att det är speciellt viktigt. Och sen det här på internet. Det är stressigt 

när man chattar eller resonerar, blub, blub, blub, det är så stressigt 

allting. Man ska skynda sig annars hinner någon annan in före och så 

där. I studiecirkeln eller i vår verksamhet så är det lugnare. Man hinner 

tänka. Och just att det är över en längre tid, så att man har tid för eftertanke 

mellan träffarna. Det är väldigt viktigt. Cirkelledaren tar alltid 

upp saker som man har pratat om innan och frågar vad deltagarna 

funderat över under veckan. Det blir en kontinuitet och en grundlighet. 

Det sätter sig här, djupt här (pekar mot hjärtat, vår anmärkning) istället 

för bara här uppe (huvudet, vår anmärkning). Det tycker jag, det är 

en skillnad. 


Folkbildning beskrivs i citatet ovan som något som berör människor. Ett annat 

grundläggande värde som nämns av de flesta är uttrycket fritt och frivilligt. Tolkningarna 

om vad friheten och frivilligheten innebär skiljer sig åt mellan de intervjuade. 

Några hänvisar till deltagarna, för vilka det ska vara fritt och frivilligt att 

folkbilda sig. När det blir dyrare att gå en studiecirkel och folkbildningen missar 

att nå utsatta grupper, som vi funnit tecken på i den här studien, hotas en grundidé. 

Frivilligbegreppet används även om utövandet, det vill säga folkbildarnas möjlig- 


heter att styra arbetet utifrån omvärldsbehov och egna önskemål. Friheten kopplas 

då till den egna verksamheten och organisationen. Mindre studieförbund beskriver 

hur de har sämre ekonomiska förutsättningar men upplever sig friare i sitt arbete. 

Med ABF:s partipolitiska och fackliga finansiering följer också krav om inriktning 

och arbetsinsatser. De mindre studieförbunden står i den meningen friare. 

Något annat som sammankopplas med begreppet fritt och frivilligt är det ideella 

arbetet: ”När föreningar där ute själva har verksamhet, det är på något sätt 

det jag betraktar som folkbildning. Alltså folket själv jobbar med utbildning eller 

utveckling, beroende på hur man vill benämna det” (intervju 1, sid. 2). Det ideella 

arbetet beskrivs som kärnan i arbetet och som utmärkande för folkbildningen. I 

citatet likställs folkbildning med ideellt arbete. Det betyder att det som pågår utanför 

likaväl som inom folkbildningsorganisationerna kan vara folkbildning. Bland 

de intervjuade är det främst de yngre som resonerar om folkbildning som något 

som kan pågå var som helst, inte nödvändigtvis inom eller genom de av staten 

finansierade organisationerna. De ideella inslagen benämns på olika sätt av studieförbunden. 

Hos Folkuniversitetet talas om studieservice, hos Studieförbundet Vuxenskolan 

om kamratcirklar eller självhjälpsgrupper. Beteckningen av den ideellt 

grundade verksamheten skiftar men värderingen av dess betydelse är samstämmig. 

Det ideella arbetet beskrivs som själva kärnan i folkbildningsandan. 

När man går i studiecirkel ska det vara fritt och frivilligt. Det ska inte 

vara påtvingat. Det ska inte ske som ett krav för att du ska behålla 

jobbet eller för att du måste. Vi har inga betyg och så vidare. Men folkbildningsanda 

för mig det är … att det inte handlar om… Jag menar 

nu tar vi ju betalt för en del studiecirklar. Men den betalningen avser 

den administration vi har och i vissa fall cirkelledare och så vidare. 

Men det är precis som universitet och högskola, kunskaperna ska vara 

gratis. Det är en väldigt liten del av vår verksamhet som vi betalar för. 

Det är otroligt många cirkelledare vi har som jobbar ideellt. Det är den 

ideella biten som, som när man frågar vad folkbildningsanda är, så 

tycker jag att det är den delen. Spontant. 



• folkbildningsanda handlar om folkbildningens särskilda värden; 

• andan (värdena) beskrivs som en process av demokratilärande; 

• kärnan i folkbildningsandan beskrivs som ideella arbetsinsatser, via 

eller utanför folkbildningsorganisationerna. 


Skiftande framtidsbilder 

De intervjuades syn på folkbildningens roll i framtiden varierar. Ideella värden och 

ideellt arbete kommer att få en allt större betydelse i framtiden, tror flera. Några 

är pessimistiska och oroliga inför vad som väntar. Kanske kommer folkbildningen 

inte att få något bidrag alls? Folkbildning blir en politisk strid, menar någon. Andra, 

vana vid ständiga förändringar i statliga direktiv, är mindre oroliga och menar att 

det är mycket upp till folkbildningen och folkbildarna själva. Det är där som de 

viktigaste och kanske mest kritiska frågorna ställs. Vilka behov folkbildningen ska 

fylla är en ständigt aktuell fråga som diskuteras av folkbildarna. 

106 

Jag tror att vi som civiliserat och demokratiskt samhälle måste ha möjligheter 

för människor som inte precis passar in i det gängse mönstret. 

Eller, vilket varit en stor del, för såna som behöver få en andra chans. 

Hur det sen ser ut… det är väldigt svårt att svara på. Hotade har vi 

varit så länge jag har funnits i den här verksamheten, i 40 år till och 

från, fram och tillbaka. Det hör till, det ingår lite i bilden. Vi är ju 

väldigt utredda, folkbildningen är väldigt utredd. Eftersom det är en 

fri utbildning blir alla så nervösa: ”Vad håller de egentligen på med?” 

Men tills vidare så har vi ju gått stärkta från de här utredningarna. Sen 

att det finns frågetecken… De som är allra bäst på att ha frågetecken 

tror jag är vi själva, över vad vi ska kunna göra, vilka behov vi ska 

fylla. Det är ju det vi hela tiden håller på med. 


Flera menar att det blir allt viktigare att göra folkbildningen begriplig för dem som 

inte känner till vad den innebär, och mer tillgänglig. Att bevisa nyttigheten lyfts 

också fram som viktigt. Men den ekonomiska nyttigheten ligger inte i folkbildningens 

natur, som någon uttrycker det. Kraven om kvalitet och kontroll läggs, som 

vi tidigare beskrivit, fram i den senaste folkbildningspropositionen. Folkbildarna 

har om inte förståelse för så överseende med de kontroll- och kvalitetskrav som 

regeringen riktar mot dem som folkbildningsaktörer. Skepticismen grundar sig i 

statens införande av ett mätbarhetstänkande i folkbildningsarbetet, något som går 

emot folkbildningens grundidé och värden. 

Ja, kraven är ganska påtagliga, inte minst från våra statsmakter. 

Riksrevisionsverket sätter blåslampan på oss i och med den här kvalitetssäkringen. 

Och den jämförelsemodellen är inte helt lättsmält tycker 

jag, för folkbildningens grundidé. Men är det en sak vi är riktigt duktiga 

på så är det att balansera mellan de mest disparata kraven och för 


väntningarna. Det är vi faktiskt riktigt jättebra på! Och jag tycker att 

vi ändå lyckats hålla någon form av särart, kanske just i det att kunna 

balansera och anpassa sig till förväntningar och förhållanden. Och 

vi gör det genom att diskutera och arbeta tillsammans. Jag kan förstå 

frågan (om utökad kontroll och krav om mätbarhet, vår anmärkning), 

men jag förstår inte riktigt hur vi ska kunna bevisa den här typen av 

värden som vi säger att vi värnar om. Det är klart att när vi sitter med 

de här kvalitetsarbetena så är ju målet att vi ska få fram siffror som ska 

kunna jämföras med varandra. Och vad är det om inte att mäta, med ett 

instrument som är väldigt främmande. 


Det finns en oro att kvalitetssäkringen ska ta för mycket tid av den ordinarie verksamheten. 

Några aktörer tror att folkbildningen och de ideella insatserna kommer 

att behövas allt mer i framtiden. Folkbildningen kan bli ett sätt för staten att 

spara. Resonemangen handlar om omfördelning av ansvar och uppgifter mellan 

samhällssektorer. Folkbildarna tolkar i kraven på kvalitet in en osäkerhet om vad 

staten vill med eller förväntar sig av folkbildningen. 

Det är lite så här tycker jag att när organisationer börjar prata i 

termer om uppföljningar, regler, koll och kontroll, då är man osäker. 

Jag tolkar det som en osäkerhet. Man är inte längre säker på det man 

gör och att man vill göra det man gör. Och det är väl det man kan tolka 

från statsmakterna, även om vi idag har väldigt starkt stöd. Det finns en 

enighet i riksdagen om att vi ska ha folkbildningen kvar. Till och med 

mer pengar fick vi. /…/ Men jag tror så här, jag har grunnat ganska 

mycket på de här frågorna, och jag tror att det är så här, vi kan inte 

längre tänka som förut att hur mycket verksamhet ska vi dra in till oss? 

Utan vi måste börja tänka i banorna, hur mycket pengar ska vi kunna 

spara till staten? För jag tror att det är lite det de är ute efter. De är ute 

efter, tror jag, att vi ska kunna ta över viktiga sysslor som de förut har 

gett pengar till, kommunala verksamheter. 


I folkbildningsarbetet ingår att se möjligheter och försöka överbrygga hinder. Folkbildningens 

värden om demokrati och delaktighet existerar bortom strukturella 

system och statliga (eller andra) regler och blir något aktörerna bär med sig och 

värnar om, ibland till och med utanför eller i strid med systemen, om systemen 

upplevs motsäga eller hindra folkbildningens mål och värden. 


108 


• folkbildarnas framtidsbilder skiftar från övertygelser om att folkbildningen 

även i framtiden kommer att ha en viktig (kanske ännu viktigare) 

roll i samhället, till en oro över hur förutsättningarna kommer att 

förändras (mindre ekonomiska bidrag och mer ideellt arbete); 

• kontroll- och kvalitetskraven tolkas som en statlig osäkerhet om folkbildningens 

betydelser (värde) och som en strategi för staten att i framtiden 

kunna spara pengar genom folkbildningsarbetet; 

• det finns en skepticism bland folkbildarna angående mätbarheten av 

folkbildningsverksamhet, som bygger på helt andra grunder (värden). 

Vad är folkbildning? 

Det är ju en lite speciell värld alltså. Jag har jobbat mycket med utbildning 

men det här är lite annorlunda. Det gäller, tror jag, att hitta själen 

i folkbildningen. Vad är det för någonting? Vad är folkbildning egentligen? 


I en betydelse är (blir) folkbildning den rapporteringsbara (och bidragsberättigade) 

verksamheten. Men folkbildning är förstås ett mycket vidare begrepp som inte 

definieras av statlig (eller någon annans) finansiering utan snarare av verksamheters 

innehåll, människors tillvägagångssätt och mål. Folkbildande insatser pågår 

på många platser utanför studieförbund och folkhögskolor, vilket de intervjuade 

också beskriver. 

Folkbildning sker hela tiden faktiskt. Det är det som är så fascinerande 

att vi människor har det drivet hela tiden att utveckla oss och försöka 

komma på nya tankar och samtala. Mycket handlar om livsåskådningsfrågor 

på ett eller annat sätt. Så nog finns det folkbildning överallt. Men 

jag tycker att det är viktigt att vi på studieförbunden visar vad det är vi 

faktiskt har att erbjuda. Så vi blir synliga och folk vet att vi finns. För 

det är kanske inte alltid som det är så lätt. Man kanske har en idé men 

vet inte alltid hur man ska förverkliga den. Och det är ju där vi studieförbund 

kommer in. 



Utöver reglerna för statsfinansierad folkbildning gör studieförbund och folkhögskolor 

också egna bedömningar av vad som är folkbildning och inte och sätter 

på det viset sina egna mål. Kunskap om vad som är godkänd verksamhet byggs 

in i respektive organisation och lärs ut i det dagliga arbetet. Vid osäkerhet vänder 

sig personalen till högre instans inom organisationen. Vad som är folkbildning 

avgörs i en kombination av organisationers traditionella synsätt och uppkomna 

diskussioner. Några av de intervjuade problematiserar den egna organisationens 

bestämning av godkänd verksamhet. Särskilt ungdomsverksamhet riskerar drabbas 

av stelbenthet i bedömningen av vad som klassas som folkbildning eller inte. 

Ungdomar är en målgrupp som de flesta säger sig värna om och vill hitta sätt att i 

större utsträckning nå ut till. Att kunna rapportera verksamhet i skolans värld (även 

på dagtid) menar någon är en viktig fråga för framtiden. För att nå ungdomar kan 

folkbildningen behöva tänka, göra och benämna på nya sätt, menar någon. 

Folkbildning, det är väl okej för en äldre generation. Men går man ut till 

ungdomar och säger folkbildning, alltså använder begreppet folkbildning, 

då är jag inte säker på att man tycker att det är så häftigt och ballt utan 

det känns lite halvmossigt. Det har jag ifrågasatt också. Man kanske ska 

byta begrepp, sätta nya namn på samma sak? För när man pratar med 

ungdomar och låter bli att använda begrepp som folkbildning och studiecirklar 

och den typen av ord, då tycker de att det är helt okej. 


I intervjuerna ges exempel på studieförbundsverksamhet, inte minst i projektform, 

för ungdomar. Ungdomar och musik är ett prioriterat område av flera studieförbund. 

Samtidigt kan det vara svårt för folkbildarna, och därmed folkbildningen, 

att förhålla sig till nya ungdomsaktiviteter som dyker upp i samhället. En av de 

intervjuade berättar om sin upplevelse av den egna organisationens och folkbildningens 

svårighet att närma sig (ny) ungdomsverksamhet. I vår fråga undrar vi över 

om folkbildningens ramar hindrar ungdomsverksamhet? 

I vissa fall får jag en känsla av att folkbildningen inte hänger med. Den 

förnyar sig inte i samma fart som det tillkommer nya intressanta verksamheter. 

/…/ Om vi tar rollspel så innehåller det en massa varianter 

varav en heter live. /…/ Live är egentligen ett levande skådespel. Det är 

personerna själva som framställer skådespelet, där är man både publik 

och deltagare samtidigt. Alltså det finns ingen publik som tittar på 

utan deltagarna är själva med i skådespelet. Det gör väl att det kan bli 

lite rörigt med ramarna. Folkbildning har ju inte varit upplagt på det 

sättet. Vi har en variant som heter kulturarrangemang. Där förväntas 


110 

man ha en definierad grupp som framträder, alltså gör någon form av 

framträdande för publiken som sitter där. Men live passar ju inte in 

där eftersom det är både publik och framförande samtidigt. Det är väl 

ett exempel på att folkbildningen inte riktigt hänger med i det nya som 

kommer, men förhoppningsvis ska väl det också ändras. 


Graffiti är ett annat ungdomsexempel där det kan vara oklart vad som gäller. Formerna 

för bidragsstödd verksamhet, som studiecirkel, kulturarrangemang eller 

annan folkbildningsverksamhet, motsvarar inte alltid behoven bland ungdomar. 

Barnverksamhet (under 13 års ålder) kan inte redovisas i timmar vilket gör att 

studieförbunden måste finna annan finansiering alternativt driva ideell barnverksamhet. 

Barn som målgrupp riskerar därmed att hamna i kläm. 

Vi försöker ju få in verksamheten i de riktningarna (efter redovisningssystemet, 

vår anmärkning) och det kan ju låsa utvecklingen tycker jag. 

Till exempel så får man bäst bidrag om man jobbar med handikappade, 

invandrare och arbetslösa. Men man kan inte bara tänka på det för då 

blir det lätt att man försöker få mer jobb där. Vi tycker ju till exempel 

att barn och ungdomsverksamhet är jätteviktigt. Och då är det tråkigt 

att barnverksamhet inte kan redovisas som cirklar utan det blir övrig 

folkbildning, och då får man halva bidraget för den verksamheten. 

Vilket egentligen betyder att man skulle ta dubbelt så mycket betalt av 

barn mot för vuxna. Och det tycker jag är väldigt tråkigt. Genom att 

man får mindre bidrag måste man ta mer betalt och det tycker man inte 

är riktigt klokt. 


Att nå nya och yngre deltagare, och att i den bemärkelsen hänga med sin samtid, 

får nog ses som en framtidsfråga för folkbildningen. För att kunna följa med förändringar 

krävs också att det är någorlunda högt i tak. Att det finns utrymme för att 

diskutera vad folkbildning är och inte är, eller vad den skulle kunna vara. Här kommer 

frågan om lokalt utveckling in i bilden. Hur kan det lokala utvecklingsuppdraget 

förstås i relation till folkbildningen? Vem eller vilka är med i eller bjuds in i 

diskussionen? Från ett förändringsperspektiv kan det vara ett problem att, som det 

sägs i citatet nedan, ”den äldre generationen fortfarande styr över folkbildningen”. 

Eftersom samhället förnyar sig så måste man också vara med och 

förändra folkbildningen så att den följer med. Så att den på något sätt 

speglar det samhälle vi har. Annars tror jag att folkbildningen kommer 


att dö ut. Jag säger inte att det är så, men man får känslan av att om 

man inte är med tillräckligt och förnyar sig så är risken stor i alla fall. 

/…/ Ett problem är att den äldre generationen fortfarande styr över 

folkbildningen. Frågan är hur benägna de är att förnya sig i form av 

både innehåll och begrepp. /…/ Om man konserverar något och inte 

följer med utvecklingen då hamnar man på efterkälken. Det tycker jag 

vore synd för folkbildningen har stora möjligheter. 



• vad som är folkbildning eller inte definieras politiskt men också inom 

respektive folkbildningsorganisation; 

• ungdomsverksamhet kan ha svårt att få acceptens som folkbildande 

verksamhet, då den inte alltid passar in i de rådande ramarna; 

• folkbildningens begrepp kan uppfattas som gammaldags av ungdomar, 

nya sätt att tala om folkbildning på kanske skulle attrahera ungdomar 

lättare; 

• vem eller vilka som har makt att definiera vad folkbildning är delvis är 

en generationsfråga där de äldre har tolkningsföreträdet. 

Sammanfattning av värden och visioner: Självreflektion 

Intervjusamtalen är genomgående sökande och reflexiva, det gäller särskilt när de 

handlar om folkbildningens värden och visioner. De intervjuade resonerar om vad 

både folkbildning och lokal utveckling kan vara och på vilka sätt de som folkbildare 

bidrar eller skulle kunna bidra. Många av berättelserna präglas av ett reflexivt 

förhållningssätt till det egna folkbildningsarbetet och till folkbildningens roll och 

betydelser i djupare mening och i ett samhällsperspektiv, och då är vi inne på 

folkbildningens värden. 

I detta samt i föregående avsnitt har vi beskrivit hur folkbildarna talar med 

stolthet om folkbildningsarbetet trots de hinder som finns att överkomma. Hindren 

finns i normer och regler om vad folkbildningsverksamhet är eller bör vara. 

Utöver föreskrifter, målstyrning och bidragssystem har det också betydelse hur 

folkbildning bedöms eller betraktas inom den egna ”folkbildande” organisationen. 

Några av de intervjuade reflekterar ganska kritiskt över hur de själva, i sin yrkesroll, 

utgör hinder eller möjligheter. Vad kan, vågar eller vill de göra? Hur viktigt 

är det att hålla sig inom folkbildningens ramar? Och är ramarna tillräckligt vida 


för att möta de lokala behov som finns? Intervjusamtalen präglas av stark tilltro 

till folkbildningsarbetet. Men också av synpunkter på var folkbildarna själva och 

folkbildningen, som verksamhet och värdesystem, brister. 

Folkbildarnas självreflexiva betraktelser kännetecknas av problemlösning och 

ett möjliggörande perspektiv. Med beskrivandet av problem följer ofta resonemang 

om och förslag på lösningar. Folkbildarna träder fram som anpassningsbara, 

med en verksamhet som är flexibel men som på samma gång värnar sin särart. 

De värden folkbildningen står för och det folkbildningen är bra på, är inte lätt att 

vare sig mäta eller synliggöra. Nu ställer staten sådana krav på folkbildningen. 

Folkbildningsarbetets innehåll, vad den har att erbjuda, ska helst också förpackas 

på ett modernt och säljande sätt för att kunna konkurrera med annan verksamhet. 

Marknadsföring och profilering är frågor som tillsammans med mätbarheten 

uppfattas som viktiga framtidsfrågor. Men vad händer med folkbildningen när den 

mäts, kontrolleras, profileras och marknadsförs? Hur tar folkbildningen sig an detta 

att bevara de personliga mötenas betydelse och varje individs rätt att växa? (Hur) 

är det möjligt att i ett marknadsmässigt samhällsklimat vidmakthålla det ”folkbildningsmässiga” 

med allt vad det innebär? 

112 

För mig är folkbildningsmässighet att människor som kommer hit ska 

känna att de har betydelse, inte bara som elever utan som medmänniskor, 

och att vi möts i ögonhöjd. Ungdomar ska möta människor som 

respekterar och bejakar dem. Vi som jobbar här måste bejaka det här, 

det är folkbildningsmässigt för mig. Och det är vi ganska bra på. Men 

det är svårt att marknadsföra. 

(Intervju 13. sid. 4) 

Det lokala utvecklingsuppdraget 

I följande avsnitt presenterar och diskuterar vi folkbildarnas beskrivningar och 

reflektioner kring det lokala utvecklingsuppdraget. Syftet är att få kunskap om 

hur uppdraget tolkas och hanteras i folkbildarnas vardagsverklighet. Intervjuerna 

innehåller beskrivningar av olika slags lokala aktiviteter där folkbildningen är 

(med)aktör. Vissa av aktiviteterna kan sägas handla om lokalt utvecklingsarbete, 

utifrån vår förståelse av lokal utveckling som kollektiv handling för bygd eller 

närsamhälle. Andra aktiviteter har mer karaktär av enstaka insatser som riktas mot 

individen snarare än grupp och närsamhälle. 

Exempel från stadsmiljöer har inkluderats, fastän studiens huvudfokus är 

landsbygderna. Under intervjuerna gjorde folkbildarna inte någon större åtskillnad 


mellan land och stad utan talade snarare om vikten av att finnas i båda miljöerna. 

De exempel som ges kommer framförallt från de kommuner där intervjuerna 

genomförts, det vill säga Falun, Ludvika och Borlänge. 

Vi har intresserat oss för folkbildarnas berättelser om det lokala utvecklingsuppdraget 

utifrån hur det beskrivs och förstås av folkbildarna själva (en vid förståelse). 

Den röda tråd som håller ihop de mångskiftande berättelserna om lokal 

utveckling handlar om samarbete och samverkan. Vi använder de två begreppen 

med likvärdig betydelse. Samarbete med andra folkbildningsaktörer men också 

med aktörer från offentlig och privat sektor kännetecknar de verksamheter som 

beskrivs som lokal utveckling. I huvudsak är det, som tidigare, studieförbundens 

verksamhet som beskrivs och analyseras. Folkhögskolornas verksamhet, arbetssituation 

och roll när det gäller lokal utveckling beskrivs under en egen rubrik i 

slutet av kapitlet. 

Relationen folkbildning och lokal utveckling i 

studieförbundens beskrivningar 

De intervjuade representerar olika studieförbund men de har också egna förhållningssätt 

till och förståelser av lokal utveckling, vilket färgar berättelserna. Det 

intressanta är kanske att det i den brokighet som beskrivs ändå finns urskiljbara linjer 

i hur aktörerna exemplifierar hur de som folkbildare bidrar till lokal utveckling 

och vad begreppet innebär för dem. Lokal utveckling beskrivs dels som konkreta 

aktiviteter inom olika områden, men också som något som aktiviteter i förlängningen 

kan komma att leda till. Lokal utveckling ges en tudelad betydelse; som 

konkret verksamhet respektive som en förväntad effekt. Med den senare förståelsen 

avser folkbildarna ibland ett förlängt resultat av folkbildningsinsatser generellt. 

Begreppet ges då en utvidgad betydelse som gör att det mesta kan komma att 

handla om (leda till) lokal utveckling. När resonemanget dras till sin spets innebär 

det att folkbildningsarbete likställs med lokal utveckling, vilket i sin tur skulle 

innebära att folkbildningen redan har löst sin uppgift att verka för lokal utveckling. 

Frågan om folkbildningens roll för lokal utveckling förlorar då sin betydelse. 

Vi har valt att belysa hur folkbildarna resonerar genom att presentera exempel 

från studieförbunden. Folkhögskolorna har andra förutsättningar, vilka beskrivs 

längre fram i kapitlet, men dess representanter resonerar på ett liknande sätt kring 

vad lokal utveckling är och hur folkbildningen kan bidra. Exemplen syftar inte 

till att vara heltäckande utan till att ge en övergripande idé om hur folkbildarna 

beskriver och förstår relationen folkbildning–lokal utveckling. Exemplen visar att 

folkbildningen är aktiv både på landsbygder och i stadsmiljöer med aktiviteter som 

kan förstås som lokalt utvecklingsarbete, eller som kan komma att leda vidare till 


det. Vi har kategoriserat de beskrivna verksamheterna till några ”huvudområden” 

för lokal utveckling, som vi sammanfattat som: 

– bygdeutveckling; 

– starta eget/företagande; 

– musik; 

– aktivitetshus/samlingslokal; 

– ungdomar; 

– fritid; 

– hälsa; 

– kvinnor. 

Inom de här områdena är studieförbunden på olika sätt aktiva. I några fall är de 

självständiga initiativtagare och drivande, i andra är de en aktör tillsammans med 

andra. Även i de fall där studieförbundet är initiativtagare är det vanligt att arbetet 

sker i samarbete med andra. Samarbete karaktäriserar studieförbundens engagemang 

i lokal utveckling. 

Områdesindelningen går självfallet att omgruppera och tolka på andra sätt. 

Ungdomar, kvinnor och landsbygdsinvånare är ”målgrupper” för flera av aktiviteterna. 

Musik-, fritids- och hälsofrågor är ”ämnen” som dominerar i exemplen. 

”Mötesplatser”, i form av bygdeprojekt, aktivitetshus och samlingslokaler, nämns 

som viktigt i både stads- och landsbygdsmiljöer. 

Bygdeutveckling 

• Gemensamt arbete av byinvånare för att genomföra en föreställning liknande 

”Wallmans salonger”. En av flera aktiviteter i bygden (Linghed). 

• Timringskurs för att bygga övernattningsställe invid en ridled som invånarna 

ställer i ordning, som en del i bygdens utvecklingsarbete (Enviken). 

• Projekt mellan ett studieförbund och kommunens näringslivskontor. Avslutades 

12 mars 2007. Flera byar arbetade med sin egen utveckling bland annat 

genom SWOT-analys och studiecirkelmodell (Aspeboda, Vika, Bjursås, 

Svärdsjö, Lumsheden, Linghed, Enviken, Tängerdalen med flera). 

• EU-projekt: ”Lets’s read together”, ett samarbets- och landsbygdsprojekt 

med åtta deltagande länder under två år. Läsande med lokal förankring 

kopplat till utveckling: Hur kan vi få den här byn att leva vidare? Träffas i 

små grupper i byar, läsa, prata och må bättre (flera byar). 

• Grävcirklar med byalag: ”Gräv där du står” och i nästa steg ”Gräv på nytt”. 

Ett omfattande arbete där invånare i olika bygder har dokumenterat sitt 

lokalsamhälle. Arbetet har lett till olika saker i olika bygder. En bygd har 

bland annat gjort en utställning och bok (Södervik). En annan bygd är på 

gång med barnverksamhet, genom Unga Örnar (Blötberget). Barnverksam- 

114 


heten har inspirerat studieförbundet till en idé om att tillsammans med Folkets 

Hus-föreningar starta upp en Unga Örnar-grupp i varje by (flera byar). 

• Stöd till engagerade (äldre) invånare som bildat förening och köpt in bygdens 

skola för att få en samlingsplats och förbättra möjligheterna att hålla liv i 

bygden. Studiecirklar och utbildningar (Hedemora). 

Starta eget/företagande 

• ”Samverkan i Söderbärke”. Ett projekt med medel från näringslivsenheten i 

kommunen. Studiecirkel som riktades till dem med tankar om att starta eget 

företag samt nystartade företag. I förlängningen en tanke om nätverk mellan 

småföretag som dock tycks ha runnit ut i sanden (Söderbärke). 

Musik 

• Musik, rock’n’roll, och ungdomar (Svärdsjö). 

• Peace and love-festivalen, musikfestival. Studieförbund i samarbete med 

festivalarrangörerna (Borlänge). 

• Garage, musiktävling med olika deltävlingar. Samarbete mellan två studieförbund, 

Bilda och Studiefrämjandet, och Arenan 17 (Falun). 

Aktivitetshus/Samlingslokal 

• Utveckling av Liljans gård, en gård mellan Falun och Borlänge vid sjön Liljan. 

Handikapprörelsens gård med låg beläggning. Medel har sökts för att 

skapa en trädgård anpassad till funktionshindrade, och för fortlevnad och 

utbyggnad så att cirklar, kursverksamhet och alla möjliga aktiviteter ska 

kunna hållas där (Liljans gård vid sjön Liljan). 

• Globen. Ett kultur- och aktivitetshus i centrala Falun, som drivs av ett studieförbund. 

Öppet varje kväll och alla är välkomna (Falun). 

• En nybildad lokalförenings iordningställande av samlingslokal i lokalsamhället, 

i Försäkringskassans före detta lokaler (Rättvik). 

Ungdomar 

• Ungdomsprojektet ”Seaside”, en ”happening” i maj 2007, besöktes av cirka 

3 500 ungdomar. Samarbete mellan två studieförbund, Bilda och Studiefrämjandet 

(Falun). 

• ”Unga leder unga”, arbete med att få igång ungdomar mer ute i naturen. 

• Sökt pengar hos ungdomsstyrelsen för ungdomsprojekt ”Ungdomar utan 

17 Arenan, ett kulturhus och en mötesplats i centrala Falun, invigdes 2005. Det har framförallt blivit 

en mötesplats för ungdomar 16–25 år med café, internet, replokaler, design och konserter med 

mera. Tanken var att skapa ett kulturhus med både vuxenutbildning och ungdomsverksamhet. 

Studieförbunden har tillsammans med kommunen varit delaktiga i skapandet av Arenan. 


116 

gränser” som är tänkt att stötta nätverk för ungdomar lokalt och i andra 

länder (Ludvika-Smedjebacken). 

• Stöttat skolelever i 9:an som bildat en miljöaktionsgrupp ”Fight for the 

future”. Gruppen har bland annat hållit en miljödemonstration och tilldelats 

ABF:s miljöstipendium (Ludvika). 

• Stötta lärare, arbeta med skolan och ungdomar, tillsammans med föreningslivet 

(Insjön). 

• Internationellt ungdomsarbete och utbyte. Studieförbund driver ett studiecenter 

i Jerusalem med skol- och ungdomsutbyte. Elever från Hagaskolan 

i Borlänge besöker Jerusalem och deltar i festival, workshops, samtal och 

avslutningskonsert och elever från Israel och Palestina kommer till Sverige 

och föreläser och uppträder (Borlänge). 

• Ungdomsarbete i Älvdalen tillsammans med en eldsjäl som på halvtid är 

hälsosamordnare i Älvdalens kommun och på halvtid pastor och engagerad 

i Betel (baptistförsamlingen). Mycket ungdomsarbete och utbildningar för 

vuxna som arbetar med ungdomar. 

• Ungdomar och fritidsgårdar. Samverkan med flera fritidsgårdar. Jobbar särskilt 

med tjejgrupper för att stärka tjejers självkänsla (bland annat Borlänge). 

Fritid 

• Kompetensutveckling för fiskevårdsföreningar, turism och folkhälsa. 

• Teatergrupper (Enviken). 

Hälsa 

• Strokeprojekt omfattande hela Dalarna. Över 80 studiecirklar. Cirka 300 

personer deltog vid föreläsning i Avesta. Tio cirklar i Leksand inklusive politiker 

och tjänstemän, paneldebatt med kommuner och landsting (Dalarna). 

Kvinnor 

• Internationella kvinnodagen i Rättvik. En tradition som har upprätthållits i 

fjorton år. Samverkan mellan fyra studieförbund. Samarbetet och rapporteringen 

har lösts genom att studieförbunden har rullande rapportering vart 

fjärde år (Rättvik). 

• Tjejmässa. Ett studieförbund ordnade i samarbete med andra aktörer en 

tjejmässa hösten 2007 med workshops, seminarier och prova på-aktiviteter. 

Cirka 600 tjejer från Borlänge kommun deltog (Borlänge). 

• Tjejjourer. Nationellt samarbete med Roks för att få igång tjejjourer lokalt. 

Samarbete med flera tjejjourer (bland annat Ludvika, Smedjebacken och 

Borlänge). 


Innehållsligt omfattar exemplen många slags verksamheter riktade till olika målgrupper. 

Verksamheterna består av enstaka aktiviteter som work-shops, seminarium 

och mässor, men också av längre projekt och utbildningar. Ett av studieförbunden 

berättade om lokala utvecklingsprojekt i länet som de kände till, men 

sade sig inte driva något själva. De två studieförbund som inte sade sig ha någon 

verksamhet som kunde definieras som lokal utveckling berättade dock om hur de 

samarbetade med föreningar och församlingar i olika aktiviteter. Ett samarbete 

som lika gärna skulle kunna tolkas som lokal utveckling. Empirin innehåller 

många sådana exempel på tolkningsproblematiken kring begreppet och uppdraget 

lokal utveckling. 

Den bild av folkbildarnas förståelse av lokal utveckling som växer fram utifrån 

intervjuexemplen är brokig. Det finns ingen tydlig skiljelinje när det handlar om 

folkbildningsarbete eller lokalt utvecklingsarbete. Vi intresserar oss fortsättningsvis 

mindre för var en sådan eventuell skärningspunkt går och mer för att försöka 

förstå mönstren i beskrivningarna. 

Analys av mönster i studieförbundens beskrivningar 

av lokal utveckling 

Enligt folkbildarnas beskrivningar och vår sammanställning (ovan) varierar 

omfattningen av studieförbundens arbete med lokal utveckling ganska mycket. De 

studieförbund som angett flest exempel på lokala utvecklingsinsatser är Studiefrämjandet, 

ABF och Bilda. SV och NBV utgör en mellankategori medan Folkuniversitetet 

tillsammans med Sensus och Medborgarskolan beskrivit ett eller inget 

exempel. Huruvida de exempel som ges verkligen är representativa för studieförbundens 

engagemang (i regionen) har vi inte undersökt och kan därför inte säga 

något om. Det intressanta menar vi är de exempel som ges. Samtliga studieförbund 

utom två har faktiskt gett exempel på lokal utveckling där de själva haft en roll. 

De aktiviteter som beskrivs är många och varierade men har ändå en del saker 

gemensamt. Framförallt utmärks de av att de många gånger handlar om samarbete. 

Påfallande mycket ungdomsverksamhet beskrivs som lokal utveckling. Studiefrämjandet, 

ABF, NBV och Bilda ger sådana exempel. Flera anger just bygdeutveckling 

som exempel. Folkuniversitetet, SV, Studiefrämjandet, ABF och NBV 

ger exempel på olika typer av bygdeutveckling. Det kan nog delvis tolkas enligt 

devisen ”som man frågar får man svar”. Vi har vid intervjutillfällena beskrivit 

forskningsprojektet samt vad ett landsbygdsperspektiv på lokal utveckling skulle 

kunna vara genom begreppet bygdeutveckling. Flera av aktörerna har dock själva 

och utan vägledning från vår sida dragit slutsatsen att lokal utveckling kan handla 

om bygdeutveckling. Å andra sidan har aktörerna inte helt ”godtagit” våra beskriv- 


ningar eller självklart associerat till bygdeutveckling. De har haft invändningar, 

ifrågasatt och reflekterat kring andra sätt att förstå lokal utveckling på, inte minst i 

stadsmiljöer som Falun och Borlänge. 

En tendens är att de som ger få eller inga exempel på lokal utveckling är de 

mindre studieförbunden: Folkuniversitetet, Sensus och Medborgarskolan. Bilda, 

som satsar mycket på ungdomsverksamhet, undantaget. Utmärkande för de mindre 

studieförbunden är även att de mer än andra nämner samarbete, både med andra 

folkbildningsaktörer men också med aktörer från andra samhällssektorer. Ideella 

insatser är också en förutsättning för många av Bildas aktiviteter. Som ett litet studieförbund 

behöver Bilda, kanske i större utsträckning än de stora studieförbunden, 

samverka med andra för att genomföra aktiviteter. Studieförbunden agerar alltså 

utifrån olika förutsättningar men engagerar sig i ganska likartade aktiviteter/ 

verksamheter. 

Vi har konstaterat att samarbete karaktäriserar folkbildarnas beskrivningar av 

hur folkbildning bidrar till lokal utveckling. Samarbete kännetecknar överhuvudtaget 

studieförbundens arbetssätt, så kanske betyder det inte något speciellt för just 

arbetet med lokal utveckling. Men då sambandet samarbete och lokal utveckling 

är ett genomgående drag i empirin vill vi ändå peka på det. Där inte någon samarbetsvilja 

finns blir det också svårare med samverkansaktiviteter eller projekt, däribland 

lokalt utvecklingsarbete. Någon menar att utvecklingsarbetet inte är lokalavdelningens 

uppgift utan något som bör ske på regional och högre nivå. Lokal 

utveckling likställs med regional utveckling och att jobba med regional utveckling 

är något som distriktet sysslar med. Det lokala utvecklingsuppdraget läggs därmed 

över på någon annan. Ett sådant uttalande stärker det vi tidigare beskrivit, nämligen 

att folkbildningens arbete med (eller för) lokal utveckling beror av flera saker. 

Inte minst beror det av organisationen inom vilken folkbildaren verkar, men också 

av den enskilde folkbildarens intressen, kunskap och synsätt. 

I exemplen synliggörs (andra) studieförbund som samarbetspartners. Kommunernas 

näringslivskontor, och förenings- och näringslivet generellt, omnämns som 

samverkanspart i lokala utvecklingsaktiviteter. Ett ytterligare exempel beskrivs i 

SV:s tidning Impuls (nr 4, maj 2008): 

118 

Kulla och Mas, vilket kalas! Spelas vid Rättviks Gammelgård under 

vecka 26, som är en del av Rättviksveckan. Rättviksveckan arrangeras i 

samarbete med SV, Rättviks Turistförening, Närvik och byarna runt om 

i Rättvik. 

Tillkomsten av bygdespelet ”Kulla och Mas, vilket kalas!” i Rättvik exemplifierar 

samverkan mellan föreningslivet, folkbildningen, kommunen och näringslivet. 

Spelet kom till genom en ung kvinnas vision om ett eget bygdespel för Rättvik. 


Idén presenterades för Närvik, ett samarbetsforum mellan kommunen och näringslivet. 

Därifrån lotsades eldsjälen och idén vidare till SV där en studiekonsulent 

stöttade processen med att sätta upp spelet. Bygdespelet arbetades sedan fram i 

studiecirklar. 

Exemplet visar hur studieförbunden kan ha en aktiv och stödjande roll i kulturaktiviteter 

på landsbygderna. Aktiviteter som bidrar till att upprätthålla (och 

förnya) bygders kultur- och gemenskapstraditioner. Det visar också hur lokala idéers 

genomförande engagerar aktörer på tvärs över olika samhällssektorer. I intervjuerna 

beskrivs flera exempel på samarbete mellan samhällssektorerna ideell, 

offentlig och privat sektor. I forskningsprojektets rapport om lokal utveckling i 

stadsmiljö, diskuteras och definieras lokal utveckling som just partnerskapsarbete 

med aktörer från olika samhällssektorer (Eriksson 2008). Privat sektor är dock 

till stor del frånvarande i förortens lokala utvecklingsprocesser, till skillnad från 

landsbygdsstudien. Kanske har det att göra med närheten till och kännedomen om 

varandra i mindre samhällen och bygder, där föreningsrepresentanter inte sällan 

också är företagare. Avstånden mellan samhällssektorerna blir i landsbygdsmiljöerna, 

i den bemärkelsen, inte särskilt stora eller svåröverkomliga. Snarare finns 

det i Dalarna en gynnsam miljö för samarbete genom nätverk, projekt och andra 

plattformar där sektorerna och deras aktörer har möjlighet att mötas (se också kapitel 

fem). 

Folkbildarna gör likartade men också olika tolkningar av vad lokal utveckling 

är och hur den egna organisationen bidrar. De olika tolkningsgrunderna förklarar 

nog också delvis variationerna i vår exempelöversikt. Medan någon tolkar lokal 

utveckling som något som täcker in det mesta av den ordinarie verksamheten, tolkar 

andra det som särskild verksamhet. Medborgarskolan berättar till exempel att 

de arbetar med hembygdsföreningar men inte direkt med lokal utveckling i en bygd 

eller på en ort. Sensus talar om underifrånperspektiv, något som även karaktäriserar 

den lokala utvecklingen i byarörelsearbetet. Folkuniversitetet nämner ett konkret 

exempel på bygdeutveckling där de själva varit inblandade. I sin beskrivning betonar 

de processperspektivet. Lokal utveckling beskrivs som en process som skapar 

mervärden så som livskvalitet. Samtliga resonerar kring vad lokal utveckling kan 

betyda i relation till den egna organisationen, men också i relation till folkbildningen 

som ett särskilt område med särskilda uppgifter och mål. Att reflektera 

kring lokal utveckling leder vidare till reflektioner om folkbildningsarbetet. 

På vilka sätt arbetar då studieförbunden med lokalt utvecklingsarbete, enligt 

folkbildarnas egna beskrivningar? Det kan ske på olika sätt. Metodmässigt görs 

det huvudsakligen genom studiecirkeln, projektarbete och genom att tillhandahålla 

lokaler. Att finnas med i nätverk eller samverkanskonstellationer, i processer, kan 

också sägas vara en metod för arbete med lokal utveckling. Studieförbundens 

roll varierar mellan att de initierar själva, stödjer andra eller är medaktörer i 


samarbeten för lokal utveckling. Medan några satsar mest på ungdomsverksamhet 

satsar andra på bygdeutveckling och samlingslokaler eller kulturaktiviteter. Forskning 

har visat att just kultur- och fritidsaktiviteter toppar de aktiviteter som lokala 

utvecklingsgrupper arbetar med (se till exempel Herliz 1998). Utifrån det verkar 

studieförbundens exempel på områden och insatser för lokal utveckling som rimliga. 

Om initiativen är eller i förlängningen blir del av ett förändrings- och utvecklingsarbete 

behöver undersökas från fall till fall. Tidigare forskning, våra erfarenheter 

och landsbygdsstudiens resultat visar att folkbildningens insatser bidrar till 

att igångsätta eller upprätthålla sociala och kulturella gemenskaper, vilket kan vara 

nog så viktigt och ofta grunden till utvecklings- och förändringsarbete. 

Studiecirkeln är, som vi beskrivit tidigare, en vanlig metod i bygdeutveckling. 

Den är folkbildningens hittills riktigt stora bidrag till lokalt utvecklingsarbete, i 

betydelsen byarörelsearbete. Ett annat arbetssätt som beskrivs i samband med lokal 

utveckling är projekt. Projekt tillsammans med studiecirklar och samlingslokaler 

ringar ganska väl in hur folkbildningen konkret bidrar till och verkar för lokal 

utveckling. Bygdegrupper bygger inte sällan sitt utvecklingsarbete på en kombination 

av ideellt arbete och (delvis finansierad) projektverksamhet. Att det finns 

någon typ av mötesplats är nödvändigt för att lokala grupper ska kunna samlas 

kring arbete och gemenskap i sina bygder. En vanlig aktivitet är därför att bygga 

eller restaurera mötes- och samlingslokaler. I intervjuerna beskriver folkbildarna 

hur studieförbunden direkt eller indirekt har tillgång till lokaler, exempelvis IOGT- 

NTO:s ordenshus eller Folkets Hus-föreningar, på landsbygderna. Möjligen skulle 

folkbildningens lokaler, i större utsträckning än vad som är fallet idag, kunna vara 

plattformar för och del i lokala utvecklingssammanhang. 

I exempelsamlingen finns projekt som kombinerar lokal verksamhet med ett 

internationellt utbyte och samverkan. Vi har inte frågat efter internationellt (lokalt) 

utvecklingsarbete, något som exempelvis folkhögskolorna har erfarenhet av. De 

intervjuade har ibland spontant ändå nämnt internationella projekt, så som EU-och 

Sidaprojekt. Vår reflektion är att studieförbundens och folkhögskolornas erfarenheter 

och kunskaper om lokalt utvecklingsarbete i andra länder kan vara överförbara 

till svenska förhållanden och omvänt. 

Folkbildningen bidrar i lokalt utvecklingsarbete genom deltagande i aktiviteter, 

projekt och processer. Beroende av kontext har folkbildarna olika roller. De engagerar 

sig också inom flera områden. Om exemplen från intervjuerna grupperas ännu 

snävare än vi inledningsvis gjort återstår två huvudområden; bygdeutveckling och 

ungdomsverksamhet. Med stöd i intervjuerna inbegriper bygdeutvecklingsbegreppet 

även aktiviteter i stadsmiljö. Kanske finns möjlighet till mer kontakt och utbyte 

mellan folkbildningen och det lokala utvecklingsarbetet vad gäller ungdomsverksamhet 

och ungdomars intressen? Som vi beskriver i fallstudierna av lokalt 

utvecklingsarbete (se kapitel tre) finns det i bygderna en önskan om att bättre nå 

120 


ungdomar, och folkbildningen har redskap för att nå och arbeta med just ungdomar. 

Att nå ungdomar kan sägas vara en gemensam målsättning för folkbildningen och 

det lokala utvecklingsarbetet (bygdeutvecklingen). 

Av ovanstående framgår att lokal utveckling inte är ett helt främmande område 

för folkbildarna utan något som de flesta kan förhålla sig till och ge exempel på. 

Beskrivningarna flyter ibland ut till att omfatta folkbildningsarbete generellt, men 

mer precisa exempel ges också. Fem av de åtta studieförbunden beskriver hur de 

på olika sätt varit engagerade i lokala utvecklingsprocesser på landsbygder (och 

i stadsmiljö). Studiecirklar, kurser, utbildningar, kulturarrangemang, projekt eller 

processledning är de tillvägagångssätt genom vilka studieförbunden konkret säger 

sig bidra till lokal utveckling. 

Intervjuernas beskrivningar av lokal utveckling utmärks av några 

saker: 

• de flesta exemplen på lokal utveckling handlar om bygdeutveckling 

och ungdomsverksamhet; 

• studieförbunden agerar utifrån olika förutsättningar men gör ganska 

likartade aktiviteter; 

• flera exempel finns på samarbete mellan samhällssektorerna; ideell, 

offentlig och privat sektor; 

• folkbildarna gör både likartade och mångskiftande tolkningar av vad 

lokal utveckling är; 

• studieförbundens roll beskrivs som att initiera, stödja eller vara medaktör 

i samarbeten för lokal utveckling; 

• projekt, studiecirklar, kulturarrangemang och tillhandahållande av 

lokaler (tillsammans med processtöd) ringar in ”metoder” för hur folkbildningen 

bidrar till lokal utveckling; 

• folkbildarna ger exempel på folkbildning och lokal utveckling både på 

landsbygder och i stadsmiljöer; 

• sambandet ”samarbete – lokal utveckling” är ett starkt genomgående 

drag. 

Lokal utveckling – ett mångtydigt begrepp 

Lokal utveckling tolkas av folkbildarna både som något konkret respektive abstrakt, 

som något specifikt respektive som ett förväntat resultat av folkbildning i det stora 

hela. I intervjuerna tar det form av ett svårgripbart flerdimensionellt begrepp. Med 


utgångspunkt från intervjuerna innefattar det konkreta aktiviteter, särskilda arbetssätt 

och olika roller, vilka beskrivits ovan. Men det ges också betydelse som mer 

diffusa effekter av folkbildningsinsatser. Som en i förlängningen förväntad effekt 

av folkbildningsarbete kommer det lokala utvecklingsbegreppet att innefatta det 

mesta. En sådan vid tolkning, som görs av några, blir i det närmaste ett annat ord 

för folkbildningsarbete. 

Osäkerheten om vad som egentligen menas med att folkbildningen ska vara 

drivkraft för lokal och regional mobilisering och utveckling är påfallande i folkbildarnas 

berättelser. En strategi för att bättre förstå uppdraget kan vara att (som i 

exemplen ovan) tolka det i relation till den egna verksamheten. Osäkerheten om hur 

folkbildningens uppdrag att verka för lokal utveckling ska tolkas har en förklaring 

i avsaknaden av direktiv kring uppdraget. I propositionen Lära, växa, förändra 

(2005/06:192) ges folkbildningen friheten eller uppgiften, beroende på hur man 

ser det, att själv identifiera målgrupper relevanta för verksamheterna. Området 

beskrivs mer utförligt i folkbildningens framsynsarbete (se www.folkbildning.se 

eller Folkbildningens Framsyn, Folkbildningsrådet 2004 och 2005), där folkhögskolor 

och studieförbund nämns som drivkrafter för lokal utveckling. 

Folkbildningsarbetet, liksom det lokala utvecklingsarbetet, tillskrivs av regeringen 

viktiga uppgifter och roller, medan förutsättningarna för aktörerna att påta 

sig uppgifter och ansvar sällan nämns. Bristen på förutsättningar och resurser 

nämns däremot ofta av folkbildarna själva. I våra intervjuer beskriver folkbildarna 

hur de på olika sätt försöker ta sig an de mångskiftande samhällsviktiga uppdragen, 

däribland den lokala utvecklingen. En strategi för att klara uppgiften om lokal 

utveckling är att bredda innebörden i begreppet och låta det innefatta många saker. 

Men vi finner också exempel på att folkbildarna står frågande inför uppgiften att 

verka för lokal utveckling. Å andra sidan upplevs rollen av andra som självklar, 

som en uppgift som folkbildningen alltid har haft. Tolkningarna är många. Följande 

illustrerar hur begreppet görs mer begripligt i diskussioner med andra eller i 

relation till den egna verksamheten: 

122 

När vi pratade med honom (en person som nyligen varit på besök, vår 

anmärkning) kom vi fram till att en stor del av verksamheten hör till 

lokal utveckling. Vi har till exempel det här med hälsa, det är ju en 

form av lokal utveckling. Att vi samarbetar med tjejjouren och… ja det 

var mycket, men nu kommer jag inte ihåg precis. Vi har mycket verksamhet 

ute i Smedjebacken. Där har vi mycket line dance och körer, 

föreläsningar. Vi har erbjudit ganska mycket inom miljö, men fått ställa 

in. Det är nästan hopplöst att nå folk, men vi ger oss inte utan har nytt 

på gång. Och så har vi verksamhet i Disponentparken i Grängesberg 

och i Söderbärke i kapellet. Det kan vara allt möjligt. I Grängesberg 


så har vi till exempel om trädgård, ogräs, örter och såna saker. Och så 

har vi språkcirklar och ekonomi, data, släktforskning och sånt. Ja, jag 

tycker att vi har väldigt mycket djur och natur, hönsskötsel, det är ju 

också en form av lokal utveckling. 


Citatet belyser också hur folkbildarens osäkerhet om begreppets innebörd leder till 

en tolkning av det lokala utvecklingsuppdraget som folkbildningsarbete i generell 

betydelse. I folkbildarens försök att resonera sig fram till en bestämning kommer 

det mesta som studieförbundet gör att beskrivas som ”en form av lokal utveckling”. 

Samarbeten och projekt omnämns men exemplen handlar i huvudsak om en rad 

utbildningar som studieförbundet erbjuder. 

Liknande resonemang förs i flera av intervjuerna. Den övergripande strategin 

och lösningen på tolkningsproblemet blir att hellre räkna in än bort verksamhet. En 

annan tendens är att aktiviteter i lokalsamhällen per automatik gärna förstås som 


Men lokal utveckling beskrivs också i intervjuerna med utgångspunkt i lokala 

sammanhang, på landsbygder och i stadsmiljöer. Begreppet ges då betydelse som 

något kollektivt snarare än individuellt. En kollektiv och rumslig koppling av 

begreppet belyses i citatet nedan, där ett studieförbunds insatser beskrivs som en 

del i ett lokalt, och långsiktigt, sammanhang. 

Våran lilla by då. Nu är det så att jag bor där och då har det blivit just 

NBV. Men det kunde lika gärna ha varit något annat studieförbund. I 

vår lilla by, vi är bara trettio hushåll så det är inte en stor by. I vår lilla 

bystuga… som vi bara kan använda på sommaren för vi har inte råd att 

värma upp den på vintern… har vi haft olika föreläsningar. Trädgårdsföreläsningar, 

personlig utveckling, svampexkursioner, botaniska vandringar, 

vi har haft bygdehistorisk cirkel, vi har haft vandringar i byn. 

Vi har nämligen en person i byn som har forskat på byn och kan väldigt 

mycket om den. Och nu hade vi möte i helgen och då var det tal om 

hemvändardagar, folk som har bott i vår lilla by, som vi ska bjuda hem. 

Och då ska vi göra aktiviteter för dem. Och det är ju ett engagemang. 

Ur de här aktiviteterna har det sedan växt en idé om att söka EUpengar 

för att utveckla Älvområdet. Att vi ska göra lite fint nere vid vår 

älv. Vi har redan en ångbåtsbrygga som redan är byggd för kommunens 

pengar. Det är ju ångbåtstrafik på älven. Men nu har vi fått EU-pengar 

så nu ska vi riva gammalt och bygga nytt. Vi ska bygga en grillkåta och 

sen ska vi göra en gästbrygga så folk kan komma och lägga till. Och ett 

litet utedass! 


124 

Vad härligt. 

Vi har redan fått kommunen att… svårplacerade människor har varit 

där och rensat och huggit ned och öppnat upp ned mot älven så att det 

ska komma ljus och så där. Och det tror jag är mycket på grund av att 

det funnits möjligheter, och en liten aktiv förening. Sen har jag funnits 

där och har kunnat, ja då har NBV kunnat dra sitt strå till stacken och 

göra det trevligt. Vi gör det här och lite kulturprogram och drar folk till 

byn, och det är så roligt, tillsammans. Det blir sammanhållning i byn 

och man har någonting att samlas kring. Det är Luciatåg och luciamusik, 

där NBV också ingår. 

Det är exempel på hur lokal utveckling och folkbildningsarbete… 

… går hand i hand. 


Här beskrivs, liksom i det tidigare citatet, utbildningar och kurser, men med lokala 

behov och intressen som utgångspunkt. Det handlar inte enbart om en ”isolerad” 

eller enstaka utbildning utan om utbildningsinsatser som är del av något större 

kollektivt eller lokalt. Berättelserna handlar om mötesplatser, gemenskap och om 

att göra saker tillsammans och ha roligt. Med beskrivningar från sin hemby berättar 

en av folkbildarna hur hennes studieförbund konkret bidrar, hur det startade 

med en aktivitet som sedan har fortsatt med andra, för att så småningom komma 

att handla om EU-projekt. Exemplet visar på vikten av att känna till att studieförbund 

finns och på vilka sätt de kan bidra. Med folkbildare boendes i bygden blir 

folkbildningen mer närvarande lokalt, vilket ger möjligheter. Bland de intervjuade 

finns flera exempel på folkbildare som är aktiva i sina lokalsamhällen. De har kunskap, 

kännedom och kontakter som de kan använda för lokala arrangemang och 

utvecklingsarbete. Det betyder samtidigt att där sådana kunskaper och kontakter 

inte finns på samma sätt är förutsättningarna för folkbildning och lokal utveckling 

förmodligen inte lika goda. Det blir svårare att veta vart man ska vända sig och 

hur man kan få stöd för idéer. Då studieförbunden dessutom minskat sin lokala 

närvaro är det tänkbart att kännedomen hos invånare om vad studieförbunden har 

att erbjuda har försämrats. 

Utifrån vår analys av empirin och mot bakgrund av våra analytiska utgångspunkter, 

gör vi här en sammanfattande tolkning av hur lokal utveckling kan förstås 

i ett folkbildningssammanhang. För att (folkbildnings)verksamheter ska handla om 

lokal utveckling bör de ingå (eller komma att ingå) i ett gemenskapssammanhang 

och komma närsamhället till något slags nytta. 


Folkbildningens arbete med att verka för lokal utveckling blir med vår 

tolkning av lokalt utvecklingsarbete (utifrån en byarörelsekontext), något 

som går både djupare och bredare än enstaka utbildningsinsatser. Det går 

dessutom bortom individuella betydelser för att omfatta kollektiva sammanhang 

och närsamhälle. 

Folkbildarna har i intervjuerna beskrivit lokal utveckling som både konkreta aktiviteter 

och mer abstrakta förväntade effekter där folkbildning i förlängningen kan 

leda till lokal utveckling. Med den senare tolkningen kan det mesta förstås som 

(eller förväntas bli) lokal utveckling. Att alla människor har någonstans att ta vägen 

beskriver till exempel en informant som sin förståelse av lokal utveckling. 

Sammanfattning av det lokala utvecklingsuppdraget: 

Samverkan 

Samverkan är en röd tråd i Dalaberättelserna om folkbildningsarbete. Men till 

folkbildarnas många exempel på och fortsatta strävan efter samverkan hör också 

en rad hinder. Samverkansambitionerna skiljer sig även mellan organisationer och 

personer. Mindre organisationer tycks mer benägna till samarbete. De är också i en 

mening tvingade till det, då de inte har samma resurser som de stora studieförbunden. 

I intervjuerna talar de flesta engagerat om samarbete med andra, men det finns 

också röster som uttryckligen säger att de inte är så intresserade av det. Utifrån 

intervjuerna uppfattar vi samverkan och lokal utveckling begreppsligt som väldigt 

nära varandra. Där beskrivningarna innehåller samverkan går det oftast att tala om 

lokalt utvecklingsarbete, och tvärtom. 

Samverkan kännetecknar inte enbart det lokala utvecklingsarbetet. Det utmärker 

också folkbildningsarbetet i stort. Att folkbildningsarbete och lokalt utvecklingsarbete 

på många sätt liknar varandra och har gemensamma beröringspunkter i 

form av metoder och aktiviteter, gör det särskilt svårt att tolka (särskilja) det lokala 

utvecklingsuppdraget. Det gör det också svårt att säga något generellt om folkbildningens 

roll för lokal utveckling. Frågeställningen är mer komplex än så och svaret 

beror av varifrån vi tittar, från långt håll eller nära, från politisk policynivå eller 

lokal praktik. 

Att samverka framstår i intervjuerna som något på samma gång oproblematiskt 

som problematiskt. Projekt och kulturarrangemang är aktiviteter att samarbeta 

kring. Redovisnings- och bidragssystem kanske inte helt hindrar, men underbygger 

inte heller, samverkan. Vi tolkar beskrivningarna som att systemet faktiskt delvis 


är hindrande, men att aktörerna har ett visst handlingsutrymme för att överbrygga 

hinder. Med ett system som underlättar för folkbildningens aktörer att samarbeta 

skulle det förmodligen förekomma mer gemensamma aktiviteter. Intervjuutsagorna 

refererar till situationen innan införandet av det nya systemet (2007). 

Folkbildningen i Dalarna har utformat många sätt att samtala och samverka 

på, inte minst finns mycket samarbete på ungdomssidan. Faktorer som spelat in 

kan vara att det funnits något slags organisering för att träffas. Det har funnits 

mötesplatser och tillfällen att ses. Aktörerna är heller inte fler än att de lär känna 

varandra. Har man en gång blivit folkbildare är sannolikheten för att man fortsätter, 

att döma av dem vi intervjuat, stor. Kontinuiteten skapar förutsättningar för att 

man ska lära känna varandra och hitta områden att samverka kring. Att kontakta, 

planera, koordinera, finansiera och slutligen genomföra aktiviteter är folkbildarna 

experter på. Allt detta tycks spela roll för det samarbete som förekommer i regionen, 

trots påtalade hinder. 

Vi vill uppmärksamma att möjligheten till samarbete ibland inte hindras av 

vare sig system eller organisation, utan kanske främst av den enskilde folkbildarens 

vilja eller ovilja. Av intervjuerna framgår dock att vissa organisationer är mer för 

samverkan än andra. Folkbildarna lär sig vilka organisationer och personer som 

är intresserade av samarbete och vilka som är mindre intresserade. Det gör det 

möjligt att välja ”rätt” organisation samt person på respektive studieförbund (eller 

folkhögskola) att samarbeta med. Så här beskiver en folkbildare förutsättningarna 

för samverkan. 

126 

Det beror på. Alltså jag menar, om jag säger att det studieförbundet 

inte vill samarbeta då handlar det inte om det. Utan det är den personen 

(betonas, vår anmärkning) på studieförbundet som inte vill samarbeta. 

Men den vill samarbeta! Sen kan det väl vara lite mer öppet. Man 

märker ju att det finns ett visst klimat inom olika studieförbund. Det vet 

jag inte om du har märkt? 

Jo, man märker det lite tycker jag. 

Här tutar vi och kör (skratt)! 



Den regionala organisation som förkroppsligar och symboliserar samarbetssträvandena, 

med dess svårigheter och möjligheter, är Dalarnas bildningsförbund. 

Förbundet bildades 1930, med avsikt att samordna folkbildningsarbetet i Dalarna. 18 

18 En artikel i IOGT-NTO:s medlemstidning Vägbrytaren (författad av bibliotekarien Harald Nordström, 

okänt årtal och nummer) berättar om bildningsförbundets ”tillkomst och ändamål”.

Samordning är fortfarande en i hög grad aktuell fråga. Nuvarande ordföranden i 

Dalarnas bildningsförbund resonerar i en av våra intervjuer kring organisationens 

betydelse och roll idag. Men också om dess tillkortakommanden. I styrelsen finns 

både studieförbund och folkhögskolor representerade. Att finna bättre gemensamma 

fungerande samtals- och samverkansformer mellan studieförbund och folkhögskolor 

lyfts fram som en viktig fråga för att stärka folkbildningsarbetet regionalt. 

Det blir lätt studieförbundsfrågor i bildningsförbundets styrelse, trots 

att vi har med en representant från folkhögskolorna. Men det blir lätt så 

ändå. Sen finns det ett litet dilemma, och det vet jag inte riktigt vad det 

beror på, och det är att… ja vi borde ha bättre kontakt mellan studieförbundsorganisationerna 

och folkhögskolorna. Den kontakten är för 

bristfällig för att det ska vara bra. Jag har jobbat ett antal år för att 

försöka etablera den kontakten, för att visa att folkbildning har en 

viktig uppgift för Dalarnas utveckling. Det handlar inte om att skolorna 

ska ha sin del. Utan vi ska jobba gemensamt för att visa de regionala 

myndigheterna och kommunerna att folkbildningen gemensamt, skolorna 

och studieförbunden, har en viktig uppgift att fylla. Det har vi 

inte riktigt lyckats så bra med. 

Vad tror du att det beror på? 

Det kan vara att det är lite olika kulturer, det är det ena. Det andra 

det är att studieförbunden under de senaste fyra–fem–sex åren har 

krympt sin personal otroligt mycket och fått det otroligt tufft ute i länet. 

Skolorna å sin sida har också haft det tufft ekonomiskt bland annat. 

Men i det här länet har man också bytt rektorer rätt så ofta på vissa av 

skolorna, inte på alla men på vissa. Och det gör också att det inte blir 

en kontinuitet i samtalen utan man får börja om från början lite grand. 

Möjligtvis att det är de två faktorerna. 

Är det från något håll som det är svårare, eller är det bara svårt att 

mötas? 

Nej, jag tror inte att man kan lägga ansvaret på att någon drar sig 

undan. Nej, jag tror inte det, utan det är mer praktiska svårigheter 

som gör det. Att inte få tid att sätta oss ned och lära känna varandra 

ordentligt. Det är det det handlar om framförallt. Att man kan säga hej 

(förnamnet, vår anmärkning) till rektorn på Sjövik istället för att varje 

gång presentera sig som ny. Att hitta en samtalsform som är både lättsam 

och gemytlig men konstruktiv. 


128 

Hur träffas ni, folkbildningen i Dalarna? Vad finns det för plattformar 

eller mötesformer? 

Ja regionalt, om man tittar på distriktsnivå eller bildningsförbundsnivå, 

så träffas ju studieförbunden i styrelsen. Sen har folkhögskolorna 

rektorsträffar. Vi har försökt att göra det här gemensamt under några 

år och… ja det var det som svajade lite grand. Det finns liksom ingen 

riktigt naturlig arena. Nu ska jag träffa rektorerna vid deras rektorsträff 

och ta upp tråden igen, för att… ja det handlar om att markera att 

folkbildningen är viktig. Och det klarar vi inte om vi inte gör det gemensamt. 

Här ska ju också biblioteken vara med tycker jag som en naturlig 

part. Som också har en viktig folkbildningsuppgift. Det är ju egentligen 

studieförbunden, framförallt ABF, som hade bibliotek i början. Det var 

ju folkbibliotek som man kallade det, sen blev det kommunala bibliotek. 

Så de tre aktörerna tycker jag är viktiga. Sen har vi museet och film i 

Dalarna som jag tycker också bedriver folkbildningsverksamhet fast på 

ett lite annat sätt än vad studieförbunden och folkhögskolorna gör. 

Hur, när och varför bildades Dalarnas bildningsförbund? 

Det var någon gång på trettiotalet. Bildandet var egentligen för att hitta 

samverkansformer. För att hitta den här plattformen, som du säger, 

för att kunna diskutera vad ska folkbildningen jobba med? Hur ska vi 

hantera de behov som finns? 


Folkhögskolornas respektive studieförbundens olika kulturer nämns som en förklaring 

till folkbildningens svårighet att agera gemensamt som en samlad kraft i 

länet. En annan förklaring som nämns är den ekonomiskt pressade situation som 

både studieförbund och folkhögskolor under de senaste åren befunnit sig i. Studieförbunden 

har tvingats till nedskärningar och på folkhögskolorna har omsättningen 

av rektorer varit relativt stor. Folkbildningen har tappat i kontinuitet. I 

kontinuiteten ligger sådant som kännedom om och förtroende för varandra. Det är 

grundförutsättningar, eller i alla fall underlättande förutsättningar, för samverkan. 

Folkbildning beskrivs i citatet som något som inbegriper fler aktörer än enbart studieförbund 

och folkhögskolor, som är den definition vi har i forskningsprojektet. I 

beskrivningen ovan inkluderas museet och biblioteken (även de statsbidragsstödda 

verksamheter) som viktiga folkbildningsaktörer i regionen. 

Att gå samman för att markera folkbildningens betydelse förefaller lika viktigt 

idag som på 1930-talet då bildningsförbundet bildades. Bildandet av Dalarnas bildningsförbund 

var inte någon organisering för organiseringens egen skull, utan ett 

medvetet val och en stark plädering för samarbetets betydelse. 


Man må veta, att det icke var lust att organisera, en lust som bejakar 

oss svenskar i alltför stor grad ofta, som drev fram bildandet av 

Dalarnas Bildningsförbund. Utan en på erfarenhet grundad visshet om 

att en sådan sammanslutning vore en nödvändighet för folkbildningsarbetets 

växt inom vårt län. Organisationen, en rent yttre, betyder föga, 

huvudsaken är att man något förmår uträtta för målet. Och detta är: 

skapande av vilja till samarbete och former för samarbete. Ingen lätt 

gärning, det vet jag. Men en gärning som förvisso behövs och en gärning 

som bör vara allas! 

Källa: Vägbrytaren, 1930talet. 

I artikeln från 1930-talet nämns ordet ”sam” i olika konstellationer sammanlagt 

24 gånger. Uttryck som används är samarbete, samverkan, samgående, samman, 

samsträvan, sammankomster, samarbetsfrågor och sammanslutningar. Att hitta en 

vilja till och former för samarbete talar bildningsförbundets ordförande även om 

i vår intervju från 2007. Det finns således en samarbetssträvan med aktualitet än 

i dag, som handlar om att stärka och stödja samverkanstanken i länets folkbildningsarbete. 

Ambitionen om samarbete gäller också i relation till andra aktörer som kommun 

och landsting. Samlande konferenser med folkbildningens länsorganisationer 

hölls på Fornby folkhögskola redan 1922 och på Mora folkhögskola 1924. Snart 

hundra år senare är folkhögskolorna, särskilt Fornby, fortfarande regionala knutpunkter 

där folkbildarna – och många andra aktörer – möts i olika grupperingar, 

för träffar, seminarier och större konferenser. Även om bildningsförbundet och 

Fornby folkhögskola utgör plattformar i Dalarna menar ordföranden för bildningsförbundet 

att det saknas en naturlig arena för folkbildningsaktörerna, där de alla 

kan verka gemensamt. I flera av intervjuerna beskrivs ändå Dalarnas bildningsförbund 

som en viktig samordnande part för folkbildningen (dock med betoning 

på studieförbunden), som snabbt förmår lösa problem som uppstår. Som problemlösande 

plattform har bildningsförbundet konkret betydelse i vardagsarbetet. 

Istället för att man lokalt slår varandra på käften inom folkbildningen 

så kan man ta upp det här (i Dalarnas bildningsförbund, vår anmärkning). 

Om det är något krångel på en plats så reder man ut det. Man 

ser även möjligheter till samverkansprojekt som idécentrat på Fornby 

folkhögskola till exempel. Det har kommit ut en hel del därifrån. De 

har jobbat med att skapa ett nätverk för neuropsykiatriska problem, 

funktionshindrade som egentligen inte har någonstans att ta vägen. Det 

har skapats ett nätverk genom Fornby folkhögskolas idécentrum, som 


130 

ju är Dalarnas bildningsförbunds projekt, det vill säga folkbildningens 

gemensamma projekt i länet. Det har skapats jättemånga bra saker där. 

Vi, får jag säga (skratt), fast det i mångt och mycket är två personer 

som drivit projekten. 

(Intervju 3, 13–14) 

Betydelsen av drivande personer ska inte underskattas. Av vår empiri framgår att 

några personer varit särskilt viktiga, ett slags nyckelpersoner, inte minst för synliggörandet 

av folkbildningen som en betydande aktör i länet. Men det finns också 

andra aspekter på nyckelpersoners betydelse. Hos dem som länge varit drivande 

märks en trötthet, vilken kan komma att få betydelse för hur frågor fortsättningsvis 

drivs. Vid intervjutillfällena var det inte helt klart vad som skulle hända med projektet 

”Idécentrum för social ekonomi” på Fornby folkhögskola, som folkbildningsaktörer 

och ideella aktörer samlades kring. Enligt uppgift var landstinget tveksamt 

till att fortsätta att finansiera verksamheten. Folkbildarna gav dock inte upp hoppet 

utan sökte alternativa vägar för att skapa en fortsatt gemensam plattform. 

Den sociala ekonomin har börjat växa fram som en regional plattform, ett nätverk, 

för samverkan i Dalarna. Nätverket samlar aktörerna på folkbildningsfältet 

och det lokala utvecklingsfältet. I rapportens början beskriver vi den sociala ekonomins 

värden som gemensamma för de två fält vi studerar. Det är ett analytiskt 

resonemang som kan sägas ta empirisk gestalt i den gemensamma plattform för 

social ekonomi som är under skapande av regionens aktörer. Folkbildningen i 

Dalarna har drivit projektet ”Etthundra framsynta möten” (Etthundra framsynta 

möten, 2006 Dalarnas bildningsförbund), producerat dvd:n ”Ideellt entreprenörskap 

visar vägen” (Idécentrum 2006) samt publicerat studier om lokal utveckling 

och social ekonomi – Den ideella kraften (2002 Dalarnas bildningsförbund) och 

Folkbildning i Dalarna (2004 Dalarnas bildningsförbund). Genom gemensamma 

satsningar i form av projekt, rapporter och dvd-film har folkbildningen visat på den 

sociala ekonomins värden och betydelser utifrån olika aspekter och på olika nivåer; 

ekonomiskt, socialt och kulturellt. 

Hittills har studieförbundens folkbildningsverksamhet stått i blickpunkt i kapitlet. 

Nedan kompletterar vi med beskrivningar från folkhögskolorna. 


Folkhögskolornas roll 

Folkhögskolornas 19 roll i förhållande till lokal utveckling har likheter med studieförbundens 

men skiljer sig också åt. Den annorlunda organiseringen, finansieringen 

och lokaliseringen ger andra förutsättningar och möjligheter. Vi har också varit 

inne på försöken till fördjupad samverkan mellan folkhögskolor och studieförbund, 

en fråga som drivs av bland andra Dalarnas bildningsförbund. Aktörerna är medvetna 

om en problematik som handlar om olika kulturer i studieförbund respektive 

folkhögskolor. Andra försvårande omständigheter är bristen på kontinuitet bland 

folkhögskolors personal och rektorer och avsaknad av tid för att sitta ned och prata 

med varandra. En tidigare ordförande för Dalarnas bildningsförbund beskriver 

olikheterna: 

Är det mer så att folkhögskolorna gör sina saker och studieförbunden 

sina? 

Ja, det uppfattar jag nog att så är det. Under min tid som ordförande 

så uppfattade vi att vi hade i huvudsak olika uppdrag men att det fanns 

beröringspunkter där folkhögskolorna var mer skola så att säga, och vi 

levde i lite olika världar. 

Kan du beskriva lite mer om vad som finns bakom de orden? 

Egentligen kan jag bara uttala mig om folkhögskolorna för de är de 

enda jag egentligen vet något om. Min uppfattning är att folkhögskolorna 

är mer fasta institutioner med en betydligt stabilare ekonomi, med 

ett mer tydligt uppdrag i samhället i och med att vi har de här uppdragen 

från regeringen och att vi kan ge behörigheter för fortsatta studier, 

mer skolinriktad verksamhet. /…/ När jag satt som ordförande var de 

frågor som var viktiga och aktuella för studieförbunden inte särskilt 

aktuella för folkhögskolan och tvärt om. Vi levde på det sättet under 

olika förutsättningar. 


Dalarnas bildningsförbund, som en sammanhållande länk för folkbildningen i 

länet, har alltså hittills haft större betydelse för studieförbunden än folkhögsko- 

19 Vi har besökt Mora (Mora kommun), Fornby (Borlänge kommun) och Brunnsviks (Ludvika 

kommun) folkhögskolor. Mora och Fornby har landstinget som huvudman medan LO har det ekonomiska 

ansvaret för Brunnsviks folkhögskola, via huvudmannen som är Föreningen Brunnsviks 

folkhögskola. 


lorna. Folkhögskolorna har däremot ett gemensamt regionalt nätverk där de diskuterar 

just samverkansfrågor. Att det finns både regionala och lokala nätverk nämns 

som viktigt. 

Vardag och villkor 

Vad gäller vardag och villkor påminner folkhögskolornas situation om studieförbundens, 

även om den förstnämnda framträder i intervjuerna som något stabilare. 

Folkhögskolornas bidrag grundar sig inte på timmar som studieförbunden, men 

deltagarveckor utifrån kurser. I intervjuerna beskrivs hur folkhögskolorna försöker 

anpassa sig och förändra sitt kursutbud efter nya behov. Hittills har de inte drabbats 

av nedskärningar på samma genomgripande strukturella sätt som studieförbunden. 

Men försämringar har skett. 

Det har pågått och pågår nedskärningar och skolorna verkar idag under en 

stramare budget. Brunnsvik folkhögskola har sedan en tid tillbaka befunnit sig i 

en ekonomiskt osäker situation av nedskärningar och omstrukturering. Efter LO:s 

beslut att inte längre förlägga sina nationella utbildningar på Brunnsvik har de ekonomiska 

förutsättningarna för skolan beskurits och ledningen har tvingats söka nya 

vägar. En ny inriktning behöver vara starkare kopplad till regionen och den lokala 

nivån, menar skolans rektor. Studiebesök har gjorts till andra skolor för att få idéer 

och inspiration. Attityder och tillvägagångssätt måste också förändras. Därutöver, 

menar Brunnsviks rektor, finns det en gammaldags fostransattityd som fortfarande 

lever kvar på Brunnsvik och i folkbildningen generellt, som behöver bemötas på 

nya sätt. Folkhögskolan och folkbildningen måste bli bättre på att söka sig till nya 

arenor och platser, menar rektorn. Det gäller att vara där andra är och inte nöja sig 

med folkhögskolans egna världar och rum. Starka kulturer och traditioner genomsyrar 

folkhögskolorna, nu är det dags för förändringar. 

132 

Det finns enligt min uppfattning en doft av 50-tal över en del av folkbildningen 

där det också lever kvar en tradition, en fostransattityd, 

en smakfostrande attityd. På den här skolan har Dan Andersson gått, 

1907 eller nåt sånt. Och det har alltid följt oss genom åren. Vi deltar 

i Dan Anderssonveckan och vi har haft allsång i matsalen. Man har 

burit det kulturarvet i många år och idag möter man 20åringar som 

tänker att Dan Andersson, honom skiter väl jag i. Vi har Sveriges 

största folkhögskolebibliotek. Du ser konsten som finns här. Vi avskyr 

ju smakfostran, det tillhör ju det här 50talstänket, att ”vem är ni som 

ska komma och tala om för oss att vi ska lyssna på Bach”. Men det är 


ju precis samma sak nu när vi pratar om Dan Andersson. Så vi kommer 

att göra en del radikala förändringar framöver. En del är så hemliga 

att jag inte vågar säga. Dan Andersson ska finnas naturligtvis, men 

han ska få den plats han ska ha. Tiderna förändras. Det är en sak. Sen 

är det också så att det inte räcker med att skicka ut en katalog med 

kurser och studieprogram. Vi är på nätet och vi måste mer dit. Och vi 

måste vara med på de arenor där andra utbildare är. Det är då vi blir 

tydliga. 


Folkhögskolorna har starka och långvariga traditioner att hantera i sina förändringsarbeten. 

I jämförelse med studieförbundens beskrivningar framstår folkhögskolornas 

som mer traditionstyngda. Förändringsvindarna tycks ha blåst kraftfullare 

bland studieförbunden, som i den bemärkelsen står bättre förberedda och 

redan är i full gång med inomorganisatoriska förändringsarbeten. 

På Mora folkhögskola har det skett en stark nedskärning av ekonomin som 

inneburit mindre personal och verksamhet. Sedan 2000-talets början har budgeten 

minskat med 2,5 miljoner kronor, cirka tio av de anställda har fått gå utan 

att nya kommit till. Folkhögskolornas försämrade ekonomi har också inneburit 

förändringar i den lokala närvaron. Skolorna ligger så att säga där de ligger. Men 

utlokaliserad verksamhet, filialer och/eller verksamhet i lokalsamhällen utanför 

folkhögskolornas egna placeringsorter, har minskat. Det har fått konsekvenser, inte 

minst för skolornas arbete med lokal utveckling, vilket beskrivs närmare nedan 

under rubriken om lokal utveckling. 

Värden och visioner 

De värden och visioner som beskrivs är i stort samma som studieförbundens 

beskrivningar, varför vi inte upprepar dem. Intressant är dock att vi fått två ganska 

olika beskrivningar av folkhögskolans värden. Den ena handlar om förändring, att 

följa med tiden, blicka utåt och ta plats på nya arenor och mötesplatser. Den andra 

beskrivningen målar fram folkhögskolan som en mer sluten och egen värld, en 

oas av samtal och samvaro, en fristad. Båda beskrivningarna existerar parallellt i 

våra intervjuer. Ibland överväger den ena, ibland den andra. Någonstans däremellan 

tycks folkhögskolorna balansera i sitt sökande efter en riktning för framtiden. 



Det finns en tydlig koppling mellan försämrad ekonomi och folkhögskolornas allt 

färre lokala utvecklingsverksamheter. Blickar vi bakåt har folkhögskolorna haft 

mer och fler lokala utvecklingsaktiviteter och därmed större lokal betydelse jämfört 

med hur situationen ser ut idag. Mora och Brunnsviks skolor har båda haft 

utlokaliserad verksamhet som idag inte längre finns, filialer som fick stor betydelse 

i de bygder där de lokaliserades, på gott och ont. Mora folkhögskola har till exempel 

stängt sin filial i Särna, som var av stor betydelse för just den bygden. 

134 

Det är en stor skillnad (folkhögskolors placering i lokalsamhällen, vår 

anmärkning). Betydelsen av att ha en skolinstitution på plats tycker jag 

framgick mycket i Särna. Man saknade skolan väldigt mycket. Inte för 

att man hade gått den eller så utan man bara saknade den. Skolor är 

känsliga institutioner att peta i och det märker man när det blir tal om 

skolnedläggningar. Det handlar om väldigt mycket mer basalt än bara 

själva skolan som nyttighetsinrättning. 

Det märkte ni i Särna? 

Ja, det var en sorg när skolan försvann. Så var det. Det fanns en sorg 

över att utarma bygden. 


Filialen spelade en viktig roll som motor och hoppingivande kraft i Särnabygden. 

Verksamheten i Särna pågick under tio år, under den tid kunskapslyftet fanns 

som möjlighet. Arbetsmarknads- och utbildningspolitiken har direkta effekter för 

folkhögskolorna. De studerandes finansieringsmöjligheter är avgörande för folkhögskoleverksamheterna 

som är beroende av utbildningsvägar och andra samverkansmöjligheter, 

genom kommunen eller på andra sätt. Utöver Särnafilialen har 

Mora folkhögskola under trettio år drivit en uppskattad och nationellt känd kurs i 

Skattungbyn, som haft betydelse för den ortens lokala utveckling. 

Vi har en kurs som pågått i 30 år i Skattungbyn, och den kursen har ju 

haft en stor betydelse för Skattungbyn. När den började där uppe var 

det ju en riktig avfolkningsort. Men väldigt många av kursens deltagare 

har blivit kvar där uppe. Nu finns ju både skola och affär och sånt som 

har dragits igång och hållits vid liv utav gamla kursare. Det här är väl 

det exempel som ofta dras när man talar i Sverige, för det här är ett 

känt exempel med Skattungbyn. Och den pågår fortfarande den kursen. 


Vad är det för kurs? 

Resursbevarande försörjning hette den förr i världen. Nu har vi döpt 

om den. Det har varit en väldigt omtalad kurs länge, just när det gäller 



Olika kultur och traditioner på orter och i kommuner skapar också olika grundförutsättningar 

för folkbildningen att verka i. Kulturmiljöerna inverkar även på vilka 

folkbildningsaktörerna samverkar med. Fornby har länge haft ett aktivt samarbete 

med föreningslivet. Borlänge som industri- och brukskommun har utvecklat ett 

starkt föreningsliv där Fornby fungerat och fungerar som knutpunkt. I Mora finns 

inte den arenan, menar skolans rektor. Mora är ett småföretagarsamhälle där föreningslivet 

inte har samma roll eller betydelse. Folkhögskolan har däremot samarbetat 

mycket med kommunen. Kommunala kontakter har varit svårare att knyta 

i Borlänge, enligt rektorn för Mora folkhögskola. Ett lokalt utvecklingsperspektiv 

i Mora kan vara att försöka ge ungdomarna en grundutbildning på hemmaplan, 

menar han. Hans personliga uppfattning är att studieförbunden börjat bli väldigt 

osynliga. Mora folkhögskola har främst samarbetat med ABF-skolan, en representant 

för Medborgarskolan har också deltagit vid ett möte om vuxenutbildning. 

I övrigt har studieförbunden inte varit särskilt synliga. Även inom folkbildningen, 

här folkhögskolan, uppmärksammas således folkbildningens (studieförbundens) 

osynlighet. Om det finns liknande uppfattningar bland studieförbunden om folkhögskolorna 

vet vi inte. 

Folkbildarnas beskrivning av folkhögskolornas roll för lokal utveckling är 

mångsidig och vittomfattande, precis som studieförbundens beskrivning av sin 

roll. Skolorna har förstås en viktig betydelse för närsamhället, inte minst genom 

de arbetstillfällen de erbjuder. De är relativt stora arbetsplatser, med cirka 30–40 

anställda/skola. Men skolorna har betydelse på flera sätt. Även om Mora folkhögskola 

beskrivs ha lite kontakt med studieförbunden har skolan, som ligger i 

Mora samhälle, en viktig roll som mötesplats för ortens invånare, föreningsliv, 

föreläsningar, konserter och så vidare. Fornby, som ligger strax utanför Borlänge, 

har en liknande roll som mötesplats för föreningsliv, konferenser, möten och en 

mängd olika aktiviteter. Brunnsvik, utanför Ludvika, har inte lika stark koppling 

till lokalsamhället och är inte mötesplats för närsamhällets invånare på samma sätt 

(se också kapitel tre om Grangärdebygden). Brunnsvik är dessutom en rörelsefolkhögskola 

medan de två andra är friare (utan rörelsekoppling), vilket kan inverka på 

relationen skola–närsamhälle. 

Vi är neutrala, vilket ger väldigt många fördelar. De andra folkhögskolorna 

som har en folkrörelsehuvudman har väl ibland kanske svårt att 


136 

komma ifrån den anknytningen. Då väljer folk bort det, för att man tror 

att det bara är sossar på Brunnsvik eller bara frikyrkofolk på Sjövik. 

Där krävs det kanske lite mer jobb för att man ska våga använda det. 

Men även där är det ganska brett, för alla har så mycket kontakter åt 

olika håll. 


Fornby folkhögskola har, som tidigare beskrivits, en speciell roll som samlingsplats 

för folkbildningens möten och sammankomster i närområdet, men också för 

Dalarna som helhet. Till Fornby är också Dalarnas bildningsförbund, som beskrivits 

ovan, lokaliserat. Även det numera nedlagda projektet ”Idécentrum för social 

ekonomi” var förlagt till Fornby. Fornby folkhögskolans mångsidiga roll för lokal 

utveckling beskrivs av en lärare. 

Vi är ju privilegierade på det sättet att vi ligger så centralt i bygden. 

Det innebär att hit kommer folkrörelsen i stort sett varje vecka och hyr 

in sig, har sammankomster och årsmöten och cirklar och allt vad det 

är. Så det är en väldig sammansmältning av folkbildningens olika delar 

så att säga. Studiecirkeltimmarna på kvällstid, då är det flera hundra 

människor som kommer utifrån för att gå på cirkel här på kvällen. Så 

det är ett väldigt samspel mellan studieförbund och folkhögskolor här. 

/…/ 

Det finns så många olika nivåer man kan titta på. Bara att det finns en 

skola, som funnits på Tunaslätten i 130 år, är ju i sig en lokal utvecklingshistoria 

med otroliga förgreningar. De kurser som varit här, de 

möten som hållits, har i sin tur förgrenat sig ut till lokalsamhället på 

en förfärlig massa sätt. Från att man blir en bättre demokrat kanske 

till att man driver verksamhet idag. Det där är otroligt inlemmat i de 

lokala processerna egentligen (gestikulerar ett finmaskigt flergrenat nät, 

vår anmärkning). Jag har varit ansvarig för ledarutbildning här under 

många år, så jag träffar mina före detta elever då och då. Det är en 

massa frifräsare som idag har egna företag och är konsulter och så där. 

Höjdare inom förvaltning och så, som har satt verkliga (betonas, vår 

anmärkning) spår på olika sätt i lokalsamhället. 


Av citatet framgår att folkhögskolan fungerar som mötesplats även för studieförbunden. 

Folkrörelsernas aktörer har på Fornby en samlingsplats. Den intervjuade 

beskriver det som ”en väldig sammansmältning av folkbildningens olika delar”. 

Det centrala läget framhålls som viktigt. I citatet beskrivs lokal utveckling som ett 


svårgripbart begrepp som kan förstås på olika nivåer. Vad folkhögskolans deltagare 

(individerna) lär sig under sin tid på skolan sprids ut i lokalsamhället och samhället 

i stort, på flera sätt. Folkhögskolan är på så vis alltid en del i de lokala processerna. 

Att skolan finns innebär långsiktiga samhälleliga effekter och lokal utveckling. Det 

kan tolkas som att det inte behövs några särskilda satsningar utan det räcker med 

de utbildningar som ges, som förväntas få effekter för både individ och samhälle. 

I folkhögskoleaktörernas beskrivningar av lokal utveckling görs en koppling 

mellan individ och lokalsamhälle. Eleverna går utbildning på skolan och hittar 

sedan sin plats i samhället där de på olika sätt, som beskrivs i citatet ovan, bidrar till 

samhällsbyggande och lokal utveckling. Den vida tolkningen av lokal utveckling 

som folkhögskoleaktörerna, liksom folkbildarna i studieförbunden, gör beskriver 

lokal utveckling som något som hela tiden pågår eller som en automatisk koppling 

mellan folkbildningsinsatser för individer och effekter för samhället. Lokal utveckling 

presenteras även som något som handlar om samverkan mellan aktörer och 

samhällssektorer, organisering och informellt nätverksarbete. 

Med gemensamma ansträngningar genomför studieförbund (NBV, vår 

anmärkning), IOGTNTO och kommunens kulturförvaltning en veckolång 

filmfestival på sommaren, med 2 500–3 000 besökare och kvalitetsfilm, 

där de både servar Leksandsfolket och dem som tycker om bra 

film och folk utifrån. Och så sätter man fart och får lite ruljans. Folk 

ska käka och bo. Och så plötsligt så blir det massa lokal utveckling utav 

det. Och så där ser det ut överallt. Så att det beror på vilken bild man 

har av vad lokal utveckling är. Eller om det är att man ska vara aktivist 

eller att ett kommunbygderåd så att säga ska ut och göra lokal utveckling, 

som är mer styrt, då blir det på ett annat sätt. Men det här är sånt 

som ganska organiskt finns i Folkrörelsesverige, i Folkbildningssverige. 

Man organiserar det på de sätt som man är van att göra och använder 

de resurser som finns i ens kontaktnät. 


Beskrivningen belyser att det finns olika bilder av vad lokal utveckling är, som 

beror av vem aktören är. Den lätthet med vilken lokal utveckling enligt folkbildaren 

kan göras har sin grund i de väletablerade informella (organiska) kontaktnäten 

i Dalarna, en tillgång som även kan användas för att verka för lokal utveckling. Det 

är genom sina vittförgrenade kontakter som folkbildaren knyter samman verksamheter 

och aktiviteter, informerar, kommunicerar och samverkar med andra och med 

varandra. Så skapas hela tiden ny verksamhet och nya aktiviteter. Vad som är lokal 

utveckling råder det i beskrivningarna från studieförbund och folkhögskolor delade 

meningar om. Folkbildarnas mångtydiga uppfattning av det lokala utvecklings- 


uppdraget, som regeringen tilldelat folkbildningen, har i det här kapitlet beskrivits, 

analyserats och problematiserats som en i huvudsak vid förståelse. 

Det synliga folkbildningsarbetet – 

en sammanfattning 

Det lokala utvecklingsuppdraget framstår i folkbildarnas berättelser som viktigt 

men svårtolkat. Exemplen på hur folkbildningen bidrar till lokal utveckling är 

många och varierande. Ibland blir förklaringarna så vida att lokal utveckling kommer 

att innefatta det mesta. Det förlorar då sin betydelse som ett särskilt uppdrag 

och blir i det närmaste ett synonymt ord för folkbildningsarbete. 

Utifrån en förståelse av lokal utveckling som bottnar i byarörelsen är studieförbund 

och folkhögskolor i Dalarna delaktiga i lokalt utvecklingsarbete på flera 

sätt. Bland annat genom aktiviteter, projekt och processer. De verkar inom flera 

områden, men framförallt inom bygdeutveckling och ungdomsverksamhet. För att 

det ska handla om lokalt utvecklingsarbete menar vi att deltagandet behöver vara 

något mer än enstaka utbildningsinsatser eller ”ordinarie” folkbildningsverksamhet 

som så småningom kan leda till lokal utveckling. För att det ska gå att tala om 

lokalt utvecklingsarbete behöver värdet av det som görs ha betydelse för fler än 

individen; för lokala gemenskaper och/eller närsamhället. 

Folkbildarnas olika förståelser av lokal utveckling, och hur de själva genom 

sina organisationer kan bidra i lokalt utvecklingsarbete, antyder att mer diskussion 

kring frågorna behövs. Sådana diskussioner behöver kanske börja på folkbildningsfältet 

för att så småningom innefatta även det lokala utvecklingsfältet och andra 

aktörer. Vår studie bekräftar således Folkbildningsrådets bild av lokal utveckling, 

så som den beskrivs i framsynsarbetet, som ett viktigt men svårtolkat uppdrag. För 

folkbildaren innebär uppdraget ännu en uppgift som läggs till den redan gedigna 

listan av andra uppdrag. 

Resultaten om folkbildarnas vardag och villkor visar hur vardagen präglas av 

stress men också stolthet. För att kunna diskutera det lokala utvecklingsuppdraget 

är det viktigt med en förståelse för hur folkbildarens vardag ser ut och uppfattas, 

liksom förutsättningarna för det varjedagliga arbetet. Den statliga målstyrningen, 

till exempel, börjar allt mer uppfattas som detaljstyrning. Vi har också uppmärksammat 

en regional problematik bland studieförbunden. Den handlar om studieförbundens, 

genom bidragssystemen inbyggda, konkurrenssituation. Men också om ett 

slags tyst etisk överenskommelse om vad olika studieförbund tillåts göra. Vi har 

benämnt situationen som en gränsproblematik med flera dimensioner, med bety- 

138 


delse för folkbildarnas möjlighet att engagera sig på nya områden både geografiskt 

och ämnesmässigt; däribland lokal utveckling. 

Regel- och bidragssystem beskrivs av många som ett problem som försvårar 

samverkan mellan studieförbunden i länet. Folkbildarnas strävan efter att utveckla 

mer samarbete med varandra är det tema som lyser starkast i intervjustudien. Dalarnas 

bildningsförbund symboliserar en samarbetssträvan inom folkbildningen som 

funnits sedan 1930-talet och fortfarande är aktuell. I dagsläget tar den sig konkret 

uttryck i den samarbetsplattform för social ekonomi som bildats i länet, där aktörer 

från både folkbildningsfältet och det lokala utvecklingsfältet (byarörelsen) deltar. 

Folkbildningen har varit initiativtagande i hopsamlandet av det civila samhällets 

aktörer. De har också varit drivande i en rad projekt som går utöver folkbildningsfältet 

in på det lokala utvecklingsfältet och som omfattar den sociala ekonomin. 

Men om folkbildningen ska kunna svara upp mot lokala behov behöver den bli 

synlig med alla sina samlade möjligheter, för människor lokalt. Den behöver via 

regelsystem, organisering och finansiering kunna ge det stöd som efterfrågas lokalt 

– i dag är det inte alltid fallet. Om det ska bli någon riktig tyngd i folkbildningens 

arbete med lokal utveckling behöver kanske särskilda pengar avsättas för det? 

Forskning och tidigare erfarenheter (Nationell kvalitetsredovisning för folkbildningen 

2007, Folkbildningsrådet 2008:34) visar att folkbildningen, av förklarliga 

skäl, verkar där det finns finansiering att hämta. 

I folkbildarnas berättelser framstår folkbildningen som en ganska synlig aktör i 

lokalt utvecklingsarbete. När undersökningen riktades mot lokala utvecklingsgrupper 

på landsbygderna var folkbildningen osynligare (kapitel tre). Hur ska vi förstå 

de olika bilderna? Delvis kan de tyckas självklara för att vi studerat aktörer som 

befinner sig i olika verkligheter, eller med våra utgångspunkter på olika fält. De 

har också olika roller. Lokala grupper gör utvecklings- och förändringsarbete i 

sina bygder, medan folkbildningen tillhandahåller resurser. De lokala grupperna 

är görare medan folkbildningens roll handlar om att vara förmedlare av metoder, 

expertkunskap, finansiering och så vidare. För att folkbildningen ska kunna fånga 

upp och möta behov behöver det finnas förutsättningar resursmässigt och genom 

regelsystem. Folkbildarna behöver också finnas i lokalsamhällena eller ha goda 

kontakter med lokalsamhällen och dess invånare, för att läsa av och få kännedom 

om behoven. Flera av folkbildarna som vi intervjuat resonerar självkritiskt om att 

de behöver blir mer synliga och beträda nya arenor. Som representanter för folkbildningen 

behöver de finnas på nya platser och i nya rum, för att möta och svara 

upp mot lokala behov – däribland lokalt utvecklingsarbete. 

Undersökandet av folkbildningen föranleddes av diskussioner i projektets referensgrupp, 

om folkbildningens osynlighet och dess självbild. Den självbild som 

framträder i intervjuerna med folkbildare berättar om en folkbildningens stolthet, 

men också om en självrannsakan som handlar om vad folkbildningen kan göra 


ättre. Folkbildarnas stolthet är intressant att jämföra med den känsla av stolthet 

som de lokala aktörerna beskriver i förhållande till sitt arbete för bygden. Kanske 

bottnar känslan av stolthet i det engagemang som både folkbildare och lokala aktörer 

känner för ”sitt kall” respektive för ”sin bygd”. Folkbildare och lokala utvecklingsgrupper 

både upprätthåller, skapar och omskapar värden som upplevs som 

meningsfulla och viktiga. 

Däremot beskriver folkbildarna en stress i arbetssituationen och en känsla av 

ökad detaljstyrning av verksamheten. Folkbildarna intar i intervjuerna en reflekterande 

hållning i sitt granskande av den egna verksamheten och arbetet. Vi hoppas 

att vi i det här kapitlet lyckats förmedla den självgranskande blicken och folkbildarnas 

egna reflektioner kring det lokala utvecklingsuppdragets möjligheter och 

begränsningar. Som en påminnelse om folkbildarnas självreflexiva förhållningssätt 

avslutar vi med ett citat som uppmanar till fortsatt lyhördhet. 

140 

Om man bortser från en massa snäva regler så har vi ju verkligen en 

möjlighet att göra en skillnad som folkbildare. Men vi måste också inse 

att vi inte alltid vet bäst, bara för att vi har titeln folkbildare. Utan vi 

måste vara väldigt öppna och lyhörda för vad som händer ute i samhället, 

vilka vindar som blåser. Och att man har en omvärldsanalys hela 

tiden. Vi får ju inte bli en betonghäck som sitter och säger att det här är 

folkbildning och inte öppnar för nya influenser. /…/ Vi har en viktig roll 

men vi måste vara mycket lyhörda för det vi jobbar med. 



5. Beskrivning och analys av 

social ekonomi i Dalarna 

Rapportens empiri har samlats in genom tre delstudier där vi i turordning undersökt 

lokalt utvecklingsarbete (lokala grupper), folkbildningsarbete (folkbildare) 

och föreningar. Lokalt utvecklingsarbete beskrevs i kapitel tre och folkbildningsarbete 

i kapitel fyra. I det här kapitlet presenterar vi resultat från en enkätstudie riktad 

till föreningslivet, där vi ställt frågor om hur föreningarna ser på folkbildning 

respektive lokal utveckling. Vi fyller också på beskrivningen av fälten folkbildning 

och lokal utveckling, där vi tydliggör hur fält och aktörer förhåller sig till varandra 

regionalt. Kapitlet har regionalt fokus, med syfte att fördjupa bilden av Dalarna. 

Kapitlet syftar också till att belysa resultaten i relation till social ekonomi. 

Social ekonomi kan förstås ”som en tredje sektor vid sidan av den offentliga och 

den privata” (Social ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt? 

1999:189). Som en särskild sektor, men som del av samhällsekonomin, beskrivs 

den sociala ekonomin innefatta särskilda värden, som inte på samma sätt skapas i 

offentlig eller privat sektor. Mycket kortfattat kan värdena beskrivas som strävan 

efter ”ett gott liv” 20 för enskilda individer (jämför folkbildningsarbete) och lokalsamhället 

(jämför lokalt utvecklingsarbete). De motiv som driver aktörerna, det 

vill säga folkbildarna och de lokala grupperna, formuleras i politiska målsättningar 

om ”ett gott samhälle med engagerade medborgare” (ibid:17). 

Trots överensstämmelser mellan aktörernas motiv och politiska målsättningar 

visar vår studie på avstånd mellan aktörernas vardagsverklighet och den politik 

som reglerar och stödjer folkbildningsarbetet samt det lokala utvecklingsarbetet, 

vilket blir särskilt tydligt i studien av folkbildningsarbetet. Där framträder en 

folkbildarnas ideologi som förhåller sig till politik och reglering (systemet) både 

reflekterande och kritiskt. För folkbildarna handlar arbetet om att hitta lösningar 

och överkomma en rad hinder för att värna om och verka för lokala behov. Till 

20 Ett gott liv är ett av sju grundläggande värden som regeringens arbetsgrupp menar belyser motiv 

och drivkrafter i den svenska sociala ekonomin (Social ekonomi – tradition och förnyelse i 

samma begrepp, Ds 1998:48, s 49). Andra värden som identifieras är: Icke-exploatering, trygghet, 

solidaritet, värna verksamheten, varaktighet och alternativrollen. Sistnämnda beskrivs som att 

skapa och stå för ett eget alternativ vilket har ett viktigt egenvärde. 


detta kommer sådant som brist på tid, pengar och resurser. Särskilt folkbildarna, 

men också bygdeaktörerna, har att navigera mellan (fältens) demokratiska värden 

och anpassning till ett alltmer marknadsanpassat ekonomiskt samhälle. I bygdeutvecklingen 

visar det sig till exempel i utvecklande av enskilda turistverksamheter 

som ska samsas med lokala värdegemenskaper. I folkbildningen kommer det till 

uttryck i folkbildarnas tal om ökad synlighet, marknadsföring och modernisering 

samtidigt som andan och särskildheten behöver bevaras. Att värna sociala värden 

och samtidigt vara aktör på en marknad är en komplexitet som aktörerna har att 

förhålla sig till inom både folkbildningsarbetet och det lokala utvecklingsarbetet 

(jämför Westlunds bild av den sociala ekonomins rörlighet och dimensioner, 2001). 

Vi har beskrivit folkbildning och lokal utveckling som två fält som i vissa 

avseenden skiljer sig åt (se kapitel ett). Nedan använder vi social ekonomi som 

begreppslig ram för att belysa och diskutera folkbildningens och den lokala utvecklingens 

gemensamma värden. Vår undersökning kommer då att handla mindre 

om folkbildningens roll för lokal utveckling, och mer om den sociala ekonomins 

gemensamma möjligheter och svårigheter att vara en kraft i samhällsutvecklingen. 

Stöd till folkbildningen i Dalarna 

En stor del av det folkbildande arbetet finansieras genom stöd från staten, landstingen 

och kommunerna. Landstingen och kommunerna har de senaste åren minskat 

sitt stöd. År 1991 motsvarade kommunbidragen cirka 55 procent av statens 

stöd till folkbildningen, 2005 hade andelen minskat till 30 procent. 2005 minskade 

landstingen sitt stöd till studieförbunden med sammanlagt 1,5 miljoner kronor. 

Under en tioårsperiod har landstingsanslaget minskat med tolv procent, omräknat 

till konsumentprisindex. Vilket stöd som ges till studieförbunden är också avhängigt 

vilket politiskt parti som styr i kommunerna/landstingen. Kommuner med 

socialdemokratiskt styre gav i genomsnitt cirka 49 kronor per invånare i stöd 2005 

jämfört med cirka 30 kronor per invånare i borgerligt styrda kommuner (Broderskapsdistriktet 

i Jönköpings län, blogg.s-info.se/broderskapsdistriktet). 

I Dalarna finns för närvarande åtta av Sveriges nio studieförbund representerade, 

Ibn Rushd saknar representation. I länet finns också sju folkhögskolor med 

olika inriktning och huvudmän. Folkbildningens institutioner i Dalarna har vi 

beskrivit närmare i kapitel fyra. Med utgångspunkt i en studie gjord av Dalarnas 

bildningsförbund, samt genom samtal med ansvariga för fördelning av kommunens 

resurser till studieförbunden, framgår att det är stora skillnader mellan dalakommunernas 

ekonomiska bidrag till folkbildningen. 

142 


När det gäller kommunbidrag är Ludvika den kommun i Dalarna som satsar 

mest per invånare till studieförbunden (82 kronor). Smedjebacken satsar minst (15 

kronor). I Smedjebacken är studieförbunden inte heller särskilt närvarande. Det 

enda studieförbund som finns representerat är ABF (Västerbergslagen). Älvdalens 

kommun har en liknande situation med endast ett studieförbund representerat. 

Även där är det ABF (Norra och Västra Dalarna) som upprätthåller sin lokala närvaro. 

I Älvdalen liksom Smedjebacken satsar kommunen inte heller särskilt mycket 

i bidrag, 26 kronor. Länsgenomsnittet var år 2008 48 kronor och riksgenomsnittet 

41 kronor. I tabell 9 nedan visas hur kommunerna i länet gav bidrag till studieförbunden 

år 2003 och år 2008. 21 

Tabell 9. Kommunbidrag till studieförbunden per invånare (kr) år 2003 och 2008. 

Rangordnade efter bidrag givet år 2008. 

Kommun 

Kommunbidrag/ 

invånare till 

studieförbunden 

år 2008 (kr) 

Kommunbidrag/ 

invånare till 

studieförbunden 

år 2003 (kr) 

Förändring från 

år 2003 till 2008 

Ludvika 82 97 -15 

Avesta 74 78 -4 

Borlänge 67 67 0 

Malung 53 63 -10 

Länsgenomsnitt 48 53 -5 

Gagnef 47 36 9 

Orsa 47 48 -1 

Leksand 46 51 -5 

Rättvik 46 40 6 

Riksgenomsnitt 41 62 -21 

Hedemora 40 50 -10 

Vansbro 40 53 -13 

Säter 36 45 -9 

Mora 30 35 -5 

Falun 29 34 -5 

Älvdalen 26 26 0 

Smedjebacken 15 14 1 

21 Uppgifterna är hämtade från studien Folkbildningen i Dalarna. Presentation och kartläggning 

(Dalarnas bildningsförbund 2004) samt från www.folkbildning.se. 


Mest pengar till studieförbunden ger Ludvika kommun, som samtidigt är den kommun 

som haft den största neddragningen av stöd till folkbildningen, under perioden 

2003–2008. Under samma period har ytterligare tio av Dalarnas femton kommuner 

minskat sitt stöd. Gagnef, Smedjebacken och Rättvik är de enda kommuner som 

ökat stödet, medan Borlänge och Älvdalen ligger kvar på samma nivå. Fyra av 

kommunerna ligger över länsgenomsnittet för kommunbidrag, och åtta kommuner 

ligger över riksgenomsnittet. 

I Ludvika kommun, som ingår i vår empiriinsamling, finns fem studieförbund 

representerade med lokalkontor. Strax utanför Ludvika centralort finns också 

Brunnsviks folkhögskola. Kultursamordnaren i kommunen säger att det finns en 

stark folkbildningstradition och en tradition av att organisera sig i föreningar. Närheten 

till Brunnsvik och en lång och stark arbetartradition i bygden tros spela en 

viktig roll. Dessutom finns, och har alltid funnits, en stark politisk vilja för att 

stödja och bevara den starka föreningstraditionen. Ludvika kommun är också en av 

de kommuner i landet som ger allra mest bidrag per invånare till studieförbunden. 

Under 2000-talet har en tuffare ekonomisk verklighet tvingat Ludvika kommun 

till ekonomiska nedskärningar. Enligt uppgifter från kommunen har bidragen till 

studieförbunden minskat från 2 780 000 kronor till 2 076 000 kronor mellan åren 

2000 och 2008, det vill säga en minskning med 25 procent. Den åtdragna ekonomin 

är att beklaga, menar vår informant, men den kärva situationen har också gett 

flera positiva effekter. För att ha råd och möjlighet att genomföra arrangemang av 

god kvalitet ”tvingas” de olika aktörerna till aktivt samarbete. De behöver varandra, 

vilket skapar kreativitet, nya idéer och möjligheter. I Älvdalens kommun 

berättar kultursamordnaren att studieförbunden besitter god kunskap om hur man 

genomför evenemang, en kunskap som är värdefull för en liten kommunorganisation 

att ta till vara. Förbundens breda kontaktnät och vana att arrangera olika 

evenemang framhålls också av folkbildarna i intervjustudien som kunskaper som 

bättre skulle kunna tas tillvara av kommunerna. Inte minst skulle mer och bättre 

samarbete innebära ekonomiska vinster för kommunerna. 

Studieförbundens spridning av lokalkontor i länet varierar. De större kommunerna, 

med större kommuncentrum, har fler lokalkontor än de mindre. Flest 

kontor finns i Falun, Borlänge och Ludvika. Falun har störst representation av 

studieförbund trots att kommunen i jämförelse med Borlänge och Ludvika kommun 

ger ungefär hälften så mycket i stöd till studieförbunden, räknat i bidrag/ 

invånare. Ingen kommun är dock helt utan representation av något studieförbunds 

lokalkontor. Älvdalen, Säter, Smedjebacken och Gagnef har ett lokalkontor (ABF) 

i kommunen. ABF förefaller, i den meningen, vara det studieförbund som i det 

längsta prioriterar den lokala närvaron. De kanske också har större ekonomiska 

möjligheter till det i jämförelse med andra studieförbund. Kultursamordnaren i en 

av kommunerna berättar att det är betydligt lättare att upprätthålla kontakten med 

144 


de studieförbund som finns på orten. Informella kontakter och ”oplanerade” möten 

styr en stor del av den verksamhet som man gör tillsammans. Då studieförbunden 

på orten minskat i antal blir också kommunens samröre med dem allt mindre. De 

kommuner med endast ett lokalkontor inom kommungränsen återfinns samtliga 

bland de kommuner som ger minst bidrag till studieförbunden. Det finns alltså ett 

samband mellan vad kommunen ger i bidrag till studieförbunden och studieförbundens 

lokala närvaro/representation. 

I en intervju med en representant för en av kommunernas kulturförvaltningar 

får vi veta att de arbetar för att öka kontakterna med studieförbunden. Tjänstemannen 

tycker det är viktigt med goda relationer till studieförbunden. Numera 

bjuder kulturförvaltningen regelbundet in alla studieförbunden till träffar där de 

diskuterar aktuella frågor så som nya beslut, gemensamma projekt och annat som 

är på gång. På samma sätt som de informella kontakterna mellan de närvarande 

studieförbunden är viktiga för att få till stånd en god relation med kommunerna 

verkar också de enskilda individerna och deras förhållningssätt vara betydelsefullt. 

Tycker personer i samordnande positioner att goda kontakter mellan studieförbunden 

och mellan studieförbunden och kommunen är viktigt så skapas också ofta 

dessa kontakter. Folkbildningens möjligheter är på det sättet avhängigt personliga 

ställningstaganden och relationsskapande. 

I Ludvika kommun beskriver kultursamordnaren kontakten mellan studieförbunden 

och kommunen som välfungerande. Studieförbunden är fria att kontakta 

kommunen för stöd och hjälp vid olika arrangemang, men kommunen kontaktar 

också studieförbunden för att föreslå samverkan i olika projekt. På frågan om hur 

kommunen väljer vem, det vill säga vilket förbund, de samarrangerar med ges 

flera svar. Det bästa är att kontakta alla, att skicka ett mejl till alla på kontaktlistan, 

men så fungerar det inte alltid. I andra fall görs valet mer utifrån vilken typ av 

arrangemang det gäller. Valet utgår då främst från förbundens olika profilområden. 

Men, säger kultursamordnaren, naturligtvis blir det också oftare och lättare så att 

de samarbetar med de förbund som finns nära. I det här fallet med lokalkontor i 

Ludvika, som de träffar oftare och under informella former. Ludvika kommun har 

endast lite samarbete med Brunnsvik men önskar att det vore mer. Kontakterna 

med folkhögskolan sker mest i form av informationsutbyte kring pågående och 

kommande kulturarrangemang. Kontakterna med studieförbunden är desto fler. 

Resultaten från våra delstudier styrker bilden av studieförbunden som mer 

aktiva än folkhögskolorna i lokalt utvecklingsarbete. Vi har dock inte studerat 

samtliga folkhögskolor, och av dem som studerats framgår att de verkar med olika 

inriktning och utifrån skilda förutsättningar. Faktorer som lokalisering, ägande 

samt renommé kan ha betydelse för den roll skolan har, eller tar sig, i relation till 

elever och lokalsamhälle. Det är tydligt att Dalarnas olika kommuner stödjer (och 

därmed kanske värderar) folkbildningsarbetet olika. I vår empiri har framkom- 


mit behov och önskemål från folkbildarna om en större kommunal samsyn kring 

folkbildningsarbetet. En sådan skulle underlätta för folkbildarna att bedriva både 

folkbildningsarbete och att vara en aktör i lokalt utvecklingsarbete i länet som 

helhet, oavsett kommun(bidrags)gränser. 

Enkätstudie om föreningar, lokal utveckling 

och folkbildning 

Enkätstudien genomfördes i samma kommuner som valdes för delstudien om 

lokalt utvecklingsarbete: Falun, Ludvika och Älvdalen. Ett urval var nödvändigt då 

en enkät riktad till alla kommuner i Dalarna hade blivit för omfattande. Avsikten 

med enkäten var dels att få mer kunskap om föreningarnas aktiviteter i de utvalda 

kommunerna, dels att få mer kunskap om hur föreningar resonerar kring frågor om 

lokal utveckling och folkbildning. Totalt sändes 738 enkäter ut, fördelat på Falu 

kommun 235 stycken, Ludvika kommun 379 stycken och Älvdalens kommun 124 

stycken. Vi ställde frågor om hur aktörerna själva såg på föreningen och dess roll 

som lokal utvecklingskraft samt på folkbildningens betydelse för föreningsarbetet. 

Mottagaradresserna har samlats från flera håll. Från kommunernas föreningsregister, 

Coompanions förteckning över alla ekonomiska föreningar i länet samt 

länsbygderåden och Riksorganisationen Hela Sverige ska levas så kallade bygdebank, 

där de registrerar och samlar information om landets lokala utvecklingsgrupper. 

Kommunernas föreningsregister är uppbyggda kring de föreningar som 

självmant kontaktar kommunen och låter sig registreras. Alla föreningar som vill 

är välkomna att registrera sig. Enligt de kommunala tjänstemän vi talat med innebär 

det i praktiken att det främst är föreningar som beviljats kommunala bidrag 

som finns i registren. Andra kan dock välja att finnas med av andra skäl. Det finns 

alltså fler föreningar i respektive kommun än de vi lyckats nå via befintliga register. 

När samtliga inkomna enkäter sammanställts och de ”obrukbara”, det vill 

säga returnerade och icke-ifyllda enkäter, räknats bort återstod 280 stycken för 

oss att sammanställa och bearbeta. Det ger en svarsfrekvens på 38 procent. 22 Den 

lilla gruppen svarande lämpar sig inte för att dra några generella slutsatser om 

enkätmottagarna, det vill säga föreningarna. Det var heller inte syftet med enkäten. 

Förhoppningen var att via enkätsvaren komplettera redan insamlad empiri för att 

22 Dessvärre har inte alla 280 svaranden svarat på alla enkätens frågor. Totalsumman över antal 

svar varierar därför från fråga till fråga. I de fall som procenttal räknats fram för att förtydliga 

svaren, anges procent av totala antalet svar för just den frågan. 

146 


få mer kunskap om hur aktörerna (grupperna) i föreningsvärlden resonerar kring 

frågor om lokal utveckling och folkbildning. 

Föreningsverksamhet i Falun, Ludvika 

och Älvdalens kommuner 

En stor del av landets befolkning är medlemmar i en eller flera föreningar. En 

studie av Dalarna visar att den totala ideella insatsen i Dalarnas län motsvarar cirka 

5 500–6 000 heltidsarbeten under ett år (Englund och Ericson 2002). Forskning om 

den ideella sektorns andel av sysselsättningen visar att ideella och idéburna organisationer 

1992 sysselsatte över 100 000 personer i avlönat hel- eller deltidsarbete. 

Det motsvarar knappt 2,5 procent av den samlade svenska arbetskraften. Enligt 

uppgifter från organisationerna själva representerar de 100 000 tjänsterna 83 000 

heltidstjänster. Uppgifter från 1997 visar ungefär samma resultat (Lundström & 

Wijkström 2002). Forskning visar också, som vi tidigare nämnt, att frivilligarbetet 

upprätthåller en jämn nivå och att det i huvudsak upprätthålls av de redan aktiva 

och engagerade (Jeppsson Grassman et al 2005). 

Föreningarna, som de presenterar sig i vår enkät, bekräftar bilden av ett varierat 

och aktivt föreningsliv. I tabellen på nästa sida presenteras vilka typer av verksamheter 

föreningarna ägnar sig åt samt vilka som är de ”vanligaste” ideella aktiviteterna. 

Många föreningar har gett svar som sorterar under fler än en rubrik. Det är 

till exempel vanligt att en kulturförening också säger sig driva sociala aktiviteter, 

att en annan ägnar sig åt såväl friluftsliv som turistisk verksamhet och så vidare. 

Flera föreningar är alltså flerfrågeföreningar och ägnar sig åt mer än en typ 

av verksamhet. Vår studie skiljer sig inte nämnvärt från studier av byarörelsens 

grupper och deras aktiviteter, vilka också domineras av kultur, fritid och sociala 

aktiviteter. På en punkt skiljer sig dock resultaten åt, och det gäller de aktiviteter 

som toppar vår verksamhetslista, nämligen idrott och friskvård. Det är aktiviteter 

som inte placerar sig särskilt högt bland byarörelsens grupper (jämför Herlitz 1998 

och pågående uppdatering av bygdenetbanken). 

Föreningarna som besvarat enkäten anser att de är viktiga för bygden och att 

deras verksamhet gör gott i lokalsamhället. 67 procent av de tillfrågade föreningarna 

säger att de sysslar med lokal utveckling. Likaså säger 48 procent att de är 

engagerade i lokalsamhällets framtid och ytterligare 31 procent säger att de delvis 

är det. Många känner alltså ett engagemang för närsamhället. Att aktivera bygdens 

unga, främja hälsa, erbjuda sociala aktiviteter och ett kulturellt utbud – oavsett om 

de riktar sig utåt eller mot föreningens medlemmar – ses av de flesta föreningar 


Tabell 10. Verksamhetsområden föreningarna angett som sina främsta uppgifter/verksamheter 

(flera föreningar har angett flera områden och kan alltså ha räknats fler gånger). 

Verksamhet 

som utvecklingsaktiviteter. Det är också aktiviteter som de själva tror på och upplever 

som meningsfulla. 

Föreningslivet bygger i hög grad på ideellt arbete och är ofta beroende av en 

liten men hårt arbetande grupp. I enkäten frågade vi om det fanns något i föreningens 

verksamhet som de önskade utveckla. Flera av de jakande svaren är korta, 

självklara och omedelbara, så som. ”Ja, massor”, ”Ja, det är det alltid, annars blir 

det stiltje i föreningen” eller ”Ja, allt”. Andra anger exakt inom vilka specifika 

områden de önskar utveckling. Svaren varierar men alla har en inriktning mot respektive 

förenings verksamhetsområde. Dansföreningen önskar ny dansrepertoar. 

En kör skriver att ”överst på vår önskelista står fler herrar, främst tenorer” och 

flera byagrupper vill utveckla bystugan och till exempel kunna ha bättre öppettider 

för museiverksamheten. Men de flesta svaren är trots allt mer generella. De 

rör sig främst inom tre områden; ökad barn och ungdomsverksamhet, bättre 

148 


Antal 

föreningar 

Idrott/friskvård 70 

Sociala aktiviteter/hjälpverksamhet (fritidsgård, studiebesök etc) 41 

Kultur (musik, hantverk, konst, teater, dans etc) 27 

Förvalta gemensam egendom (till exempel badplats, bygdegård) 23 

Den egna bygdens utveckling och gemenskap 21 

Övrigt 17 

Intresseorg/politik/lobbying 16 

Friluftsliv (jakt, fiske, sjöliv, ”ut i naturen-aktiviteter”) 16 

Turism/museiverksamhet 15 

Hembygdshistoria/att bära lokala traditioner 11 

Övrig hobbyverksamhet (till exempel motorsport, frimärken, 

amatörastrologi, schack etc) 

7 

Trosfrågor 5 

Djur 4 

Skola/undervisning 2 

Integration 1 

Summa 275

presskontakter och ett större engagemang från såväl medlemmar som ledare. Det 

sistnämnda blir än mer tydligt när vi tittar på den följande frågan; ”Vad behövs 

för att kunna genomföra dessa förändringar?”. Det överlägset vanligaste svaret på 

denna fråga är tid, följt av andra resurser. Som komplement till eller ersättning för 

den egeninvesterade tiden anges bättre ekonomiska möjligheter, fler ideella och 

drivande personer, egen ork och kraft, nya lokaler/utrustning, kontakter, marknadsföring 

och fler engagerade ungdomar. Oavsett typ av förening eller verksamhet är 

svaren mycket lika. Det verkar vara dessa frågor och problem som mest upptar de 

tillfrågade föreningarna. 

I de intervjuer vi gjort återkommer gång på gång frågan om återväxt i föreningslivet. 

Det är svårt att engagera människor till ideellt arbete. Särskilt svårt är 

det att intressera ungdomar, säger dem vi pratat med. Medelåldern i föreningarna 

generellt men särskilt i styrelserna är hög och består ofta av fler män än kvinnor. 

Något som också bekräftas i enkätsvaren. Människors engagemang tillsammans 

med genus- och generationsfrågorna framstår, även i relation till annan forskning, 

som centrala frågor för landsbygders framtida lokala utveckling. Det är frågor som 

folkbildningen skulle kunna vara behjälpliga med att hantera, i dialog med landsbygdsbor. 

Samverkan mellan föreningar och 

studieförbund, och mellan föreningar 

och folkhögskolor 

Många av föreningarna som besvarat vår enkät samverkar med andra aktörer. 

Samverkansaktörerna kan vara så väl nationella förbund som små lokala aktörer. 

Antingen sker samverkan med andra aktörer inom samma verksamhet som 

den egna; som exempelvis när idrottsföreningar går samman för att genomföra 

gemensamma aktiviteter eller kulturföreningar som gör detsamma. Syftet med de 

gemensamma satsningarna är oftast förbättrad och breddad verksamhet eller att 

lära av varandra genom erfarenhetsutbyten. ”Ett plus ett blir nästan alltid mer än 

två”, som det uttrycks i ett enkätsvar. En annan typ av samverkan är när aktörer 

av olika storlek och inriktning samverkar. På många mindre orter samverkar olika 

typer av föreningar för att göra lokala evenemang så som marknader, konserter 

med mera. Många har också kommunen, riksorganisationer och studieförbund som 

samverkansparter. Men då är det en annan typ av samverkan där de huvudsakligen 

tar emot stöd och resurser från den andra parten. Motiven för sådan samverkan är 

någon slags samordningsvinst, om det så är ekonomiska eller personella. För några 


är samverkan en förutsättning för att aktiviteter ska kunna bli av, för andra till och 

med en överlevnadsstrategi. 

I enkäten har vi frågat om föreningarnas samverkan med studieförbunden och 

folkhögskolorna i länet. 

Tabell 11. Har samverkat med studieförbund under den senaste treårsperioden (2005– 

2008). 

Enligt tabellen ovan är det alltså ungefär lika vanligt att en förening någon gång 

har samverkat med studieförbund som att de inte har det. Allra vanligast verkar 

det vara att de samverkat flera gånger. Kanske är det så att erfarenheterna av samarbetet 

varit positivt (vilket enkätsvaren tyder på) och att man därför fortsatt sitt 

gemensamma arbete. När väl det första steget är taget ”rullar det på”, så att säga. 

Gamla och/eller väletablerade föreningar har ofta redan upparbetade kontakter 

med studieförbunden genom att de tillhör något av förbundens medlemsorganisationer. 

I nyare, mindre föreningar verkar kontakterna vara mer personberoende. 

Enkätresultaten visar att kontakterna i större utsträckning sker med de geografiskt 

närvarande förbunden. Det betyder i sin tur att folkbildningens lokala närvaro spelar 

roll för dess möjlighet att vara en samverkansaktör till det lokala föreningslivet. 

De 137 föreningar som svarat att de en eller flera gånger har samverkat med 

något studieförbund, har även uppgett vilka/vilket förbund detta gäller. I tabellen 

på nästa sida visas resultaten. Frågan gäller för den senaste treårsperioden, det vill 

säga åren 2005–2008. 23 ABF och SISU tätt följt av SV är de förbund som har mest 

samverkan med föreningarna. ABF och SV är också de förbund som har allra flest 

kontor i Dalarna och som tydligast uttalat att de arbetar med lokala utvecklingsfrågor. 

Frågan om samverkan har också ställts om folkhögskolan. Det vill säga, har 

föreningen under den senaste treårsperioden (2005–2008) samverkat med någon 

folkhögskola. Svaren som redovisas i tabell 13 visar att samverkan mellan folk- 

23 Från och med år 2007 räknas SISU inte längre som studieförbund. Ibn Rushd tillkom som studieförbund 

först år 2007. 

150 


Antal Procent 

Ja, en gång 23 9 

Ja, flera gånger 114 42 

Nej 131 49 

Vet ej 2 1 

Totalt 270 100

Tabell 12. Med angivna studieförbund har de svarande föreningarna samverkat. 

Andelstalen skall utläsas så att exempelvis 15 procent av de svarande har samverkat 

med ABF. Men då vissa föreningar inte ingår i samverkan medan andra gjort så med 

flera förbund blir inte totalsumman 100 procent. 

Antal Procent 

Arbetarnas bildningsförbund, ABF 41 15 

Bilda 7 3 

Folkuniversitetet 1 0 

Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, NBV 17 6 

Sensus 12 4 

SISU 40 14 

Studiefrämjandet 18 6 

Medborgarskolan 15 5 

Studieförbundet Vuxenskolan 32 11 

Ibn Rushd studieförbund 0 0 

Total 183 65 

högskolorna och föreningarna är betydligt ovanligare. 87 procent av de svarande 

föreningarna har aldrig samarbetat med någon folkhögskola. 

Kontakterna mellan föreningslivet och folkhögskolan är alltså betydligt mindre 

än dem mellan föreningarna och studieförbund. Det finns omständigheter som 

förklarar åtminstone en del av skillnaden. Studieförbunden har ett uppdrag som 

tydligare riktar sig mot föreningslivet och det finns mångåriga upparbetade kontaktvägar 

dem emellan – särskilt genom de medlemsorganisationer som är knutna 

till studieförbunden. Det är också viktigt att poängtera att det i dagsläget endast 

Tabell 13. Har samverkat med folkhögskola under den senaste treårsperioden. 

Antal Procent 

Ja, en gång 10 4 

Ja, flera gånger 21 8 

Nej 234 87 

Vet ej 3 1 

Total 268 100 


finns folkhögskola i en av de tre kommuner som ingår i enkätstudien. Något som 

kanske också kan utläsas i tabell 14 nedan, där Brunnsvik är den av skolorna som 

de flesta av de svarande föreningarna haft samarbete med. Föreningarnas närhet 

till folkhögskolan verkar viktig för samarbetet dem emellan. Enligt enkäten är 

många av de föreningar som uppger att de samarbetar med Brunnsvik sådana som 

hör hemma i skolans närområde. Föreningarna använder skolans lokaler och andra 

resurser i sin verksamhet, ungefär så som andra föreningar använder den lokala 

bygdegården, Folkets Hus eller annan gemensam resurs, som tillgång i sitt arbete. 

Det finns dock också en grupp föreningar (49 procent) som aldrig samverkat 

med studieförbunden och en stor grupp (87 procent) som aldrig haft någon samverkan 

med folkhögskolorna. Av dessa har nästan hälften (47 procent) svarat att de tror 

att studieförbund och/eller folkhögskola skulle kunna vara en hjälp i föreningsarbetet. 

En grupp om 28 procent av föreningarna säger sig inte veta om folkbildningens 

institutioner skulle kunna vara dem till hjälp. Kanske känner de inte till aktörerna 

över huvudet taget. Kanske vet de inte vad studieförbund och folkhögskolor gör, 

eller vart de ska vända sig för att etablera kontakt. Eller så ser de inte på vilket 

sätt folkbildningsaktörerna skulle kunna bidra till deras föreningsarbete. Det finns 

således en grupp föreningar som folkbildningens aktörer kan göra sig kända och 

nåbara inför. De folkbildare som vi intervjuat har berättat om lokala behov som 

folkbildningen hittills inte nått, vilket de uppfattar som ett problem. Några enkla 

svar på hur folkbildningen kan överbrygga glappet mellan lokala behov och de 

resurser och möjligheter som folkbildningen besitter har vi inte. Vi uppfattar att 

sådana svar måste sökas i en diskussion bland folkbildarna själva i dialog med 

Tabell 14. Med angivna folkhögskolor har de svarande föreningarna samverkat. 

Andelstalen skall utläsas så att exempelvis åtta procent av de svarande har samverkat 

med Brunnsvik. Men då vissa föreningar inte ingår i samverkan medan andra gjort så 

med flera folkhögskolor blir inte totalsumman 100 procent. 

152 


Antal Procent 

Brunnsviks folkhögskola 22 8 

Fornby folkhögskola 3 1 

Leksands folkhögskola 1 0 

Malungs folkhögskola 1 0 

Mora folkhögskola 4 1 

Sjöviks folkhögskola 3 1 

Västanviks folkhögskola 0 0 

Total 34 12

lokala grupper och andra kommunala och regionala aktörer. Sådana försök har 

gjorts i Dalarna. Ett försök att förbättra kontakterna mellan lokalsamhällen och 

studieförbundens verksamhet beskriver vi närmare nedan. 

Projektet Etthundra framsynta möten – 

exempel på samverkan inom den sociala 

ekonomin 

Genom ett regionalt utvecklingsarbete under åren 2005–2006 genomfördes ett 

ovanligt och omfattande samverkansprojekt mellan studieförbunden och den ideella 

sektorn i Dalarna. En liten och delvis ideellt arbetande projektgrupp initierade 

och genomförde med hjälp av folkbildningens aktörer en omfattande satsning 

kallad Etthundra framsynta möten (Etthundra framsynta möten, 2006 Dalarnas 

bildningsförbund respektive Säfström 2007). Projektets syfte var att göra människor 

i Dalarna delaktiga i en dialog om framtidsbilder och vägval för Dalarna 

som region och samtidigt erbjuda ett kulturarrangemang till alla som bor i Dalarna. 

Projektgruppen beslutade att bjuda in till möten/samtal kring detta. 

För att nå ut till många människor beslöts att genomföra möten på hundra olika 

platser. Projektet byggde på samtal och delaktighet, på att nå ut genom att finnas 

i det lokala och att inspirera till egen aktivitet. Förhoppningen var att mötena 

skulle kunna uppmuntra lokala grupper att gemensamt fortsätta arbetet med framtidsfrågor. 

Ett uppdrag fanns också från länets kommunalförbund 24 om att samla 

medborgares åsikter till nytta för dem i det då pågående arbetet med att ta fram ett 

regionalt utvecklingsprogram 25 . 

Många i den projektgrupp som drev de etthundra framsynta mötena var folkbildare 

och tidigt i arbetet togs beslut om att folkbildningens aktörer skulle stå 

för värdskap och arrangerandet av mötena. Dalarnas bildningsförbund blev också 

huvudman för projektet. Studieförbundens lokala kontor har alltså varit medarrangörer 

till de 107 möten som genomfördes på sammanlagt hundra olika platser 

runt om i länet – i de stora orterna såväl som i många små byar. 

24 Region Dalarna – bildat av länets 15 kommuner och landstinget (www.regiondalarna.se). 

25 Det åligger kommunala samverkansorgan, så som Region Dalarna, att ta fram ett Regionalt 

utvecklingsprogram (RUP), en strategi för regionens långsiktiga hållbara utveckling. Programmet 

ska visa vilka åtgärder som är viktiga för att öka tillväxten, sysselsättningen och den inomregionala 

balansen. RUP ska fungera som övergripande dokument för all andra program/planer 

på regional nivå. (www.nutek.se 20060529). 


Mötena inleddes med en teaterföreställning för att väcka tankar och inspirera till 

samtal. Därefter följde fika och diskussioner som hölls samman av en samtalsledare 

(en person utan nära relation till den bygd där mötet hölls, rekryterad av projektgruppen). 

Vid varje möte fanns också det arrangerande studieförbundet med som 

resurs. Förbundsrepresentanten erbjöd bland annat möjlighet för mötesdeltagarna 

att forma cirklar för fortsatt arbete med de utvecklings- och framtidsfrågor som 

förhoppningsvis uppstod vid mötena. För att ytterligare främja ett fortsatt arbete 

med utvecklingsfrågor hade också Dalarnas bildningsförbund och projektgruppen 

tagit fram ett studiematerial. Materialet innehöll en metod och idé för hur mötesdeltagarna 

i cirkelform skulle kunna fortsätta det lokala arbetet. Studiematerialet 

delades ut till intresserade vid varje möte. 

I den utvärdering av mötesserien som Dalarnas forskningsråd (Säfström 2007) 

genomfört har bland annat de arrangerande studieförbunden intervjuats. De flesta 

förbunden berättar att det var en självklarhet för dem att delta när förfrågan kom. 

Projektet handlade om att sprida samtal och kultur, något som är de flesta studieförbunds 

viktigaste verksamhet och därmed något de gärna ställer upp på. Många 

var särskilt glada över att kunna sprida ett kulturevenemang till några av de mindre 

byar och bygder som de sällan når. Mötesserien erbjöd också en möjlighet att nå 

många av dem som annars inte deltar i studieförbundens evenemang (Säfström 

2007): Ofta undviker många att komma av ideologiska anledningar. Andra vet inte 

ens vilka studieförbunden är. Denna gång har Dalarnas bildningsförbund stått 

som arrangör vilket gjort att vi utökat vårt kontaktnät. Delaktighet i arrangemanget 

har alltså gett studieförbunden draghjälp i den lokala ”marknadsföringen” av deras 

verksamhet och förbund. I detta fanns också en förhoppning om att deltagandet 

skulle bidra till att skapa cirklar och därmed utvidga folkbildningsverksamheten. 

I utvärderingen konstateras att mycket få cirklar startades efter mötesserien. På 

några få håll uppkom idéer runt vilka man beslutade sig för att arbeta i cirkelform. 

Några redan existerande bygdegrupper tog emot studiematerialet men sedan dess 

har studieförbunden inte hört något från dem. För studieförbunden har detta varit 

frustrerande och flera betraktade deltagandet som alltför kostsamt och arbetsamt. 

En studieförbundsrepresentant utryckte det så här (Säfström 2007): För studieförbundet 

har mötet betytt att de fått en chans att åka runt o träffa folk och har 

fått hjälp att ordna arrangemang på många mindre orter. Men ekonomiskt lever 

studieförbunden på att anordna cirklar, så på det sättet har det inte betytt något. 

De deltagare som besökte mötena kan kortfattat beskrivas som aktiva, engagerade 

och till stor del inflyttare. De flesta var över 50 år och aktiva i lokala frågor 

och det lokala föreningslivet. Många hade också god överblick över de aktörer 

som finns inom lokala utvecklingsfrågor, såväl lokalt som regionalt, allt enligt den 

enkät som sändes ut i samband med utvärderingen. De flesta deltagarna tyckte inte 

154 


att mötena som sådana betytt något särskilt för lokalsamhället. Men många blev 

stärkta och uppmuntrade av det möte de deltog i och av det faktum att frågorna 

uppmärksammades. De upplevde mötet som en klapp på axeln, som en bekräftelse 

på att de jobbar med viktiga frågor. Mötet i sig innebar också ett välkommet tillfälle 

att träffas och att knyta nya kontakter. Då mötet sammanfört människor med 

olika intressen och från olika samhällsområden (en trolig effekt av blandningen 

kulturevenemang och samhällsfrågor) har också oväntade möten skett. Man har 

fått upp ögonen för varandras såväl skilda som gemensamma problem. Embryon 

till nya grupperingar har också bildats på några platser. 

Några av deltagarna säger att mötet väckte intresse hos dem. Men då ingen 

hade några konkreta idéer att förverkliga eller egen kraft att dra igång något har 

aktivitetslusten runnit ut i sanden. Några har blivit kontaktade av studieförbunden 

efter mötena. Men då studieförbunden inte heller haft något konkret att erbjuda, 

utan enbart hört sig för om fortsatt intresse, har man inte kommit längre än så. 

Också bland studieförbunden hade aktiviteten och ivern lagt sig, då de kontaktades 

cirka ett halvt år efter genomförd mötesserie. Studieförbunden beskriver det som 

att ”verkligheten kommit emellan”. Deras engagemang i de etthundra framsynta 

mötena låg utanför ordinarie verksamhet och därför har uppföljningen fått mycket 

låg prioritet. Någon kommenterar att det var fel att ge uppföljningsuppdraget till 

studieförbunden då de inte har den lokala förankring som behövs för att följa och 

engagera sig i lokala frågor. 

Den engagerade projektgruppen har fortsatt sitt arbete även efter att den faktiska 

mötesserien avslutats. En uppföljning pågår (under år 2008) där gruppens 

medlemmar reser runt i länets kommuner och deltar i kommunfullmäktigemöten 

och träffar studieförbunden och andra ideella föreningar. Vid dessa tillfällen för 

projektgruppen fram de budskap och den information som alla de 2 200 mötesdeltagarna 

delade med sig av. En tanke är också att fortsätta uppmuntra till medborgardialog 

och till att ta vara på och stötta de många lokala initiativ och grupper 

som finns i länet. 

Brist på tid och resurser och avsaknad av engagemang, framförallt avsaknad av 

yngre engagerade, är en gemensam röd tråd i studien av lokalt utvecklingsarbete, 

enkätundersökningen och utvärderingen av de hundra mötena. Situationen idag 

är uppenbart problematisk för såväl de grupper som arbetar med bygdeutveckling 

men också i det övriga föreningslivet. Även studieförbunden märker av minskat 

deltagande och diskuterar livligt hur de kan locka fler deltagande och intresserade. 


Vem ska upprätthålla bygden? 

Utifrån ett landsbygdsperspektiv och lokal nivå är vårt viktigaste ”resultat” landsbygdsbors 

efterfrågan av (större) engagemang för landsbygderna. Våra undersökningar 

visar också på en okunskap om de folkbildnings- och byarörelseorganisationer 

som faktiskt finns och erbjuder olika former av råd och stöd till lokala initiativ. 

Det finns lokala behov och det finns tillgängliga resurser, men någonstans uppstår 

ett glapp dem emellan. Särskilt viktiga framstår de två aspekterna utifrån att ”den 

utglesning av servicen som pågått i landets gles- och landsbygder under många 

decennier fortsätter” (Sveriges gles och landsbygder 2008, Glesbygdsverkets 

årsbok 2008:80). Där engagemanget ändå finns och spirar behöver det ges stöd. 

Folkbildningen och byarörelsen kan i bästa fall fungera som ett sådant stöd. Vår 

studie visar dock att folkbildningen och byarörelsen, som stödjande organisationer 

och nätverk, är okända för många bygdeinvånare och lokala grupper i Dalarna. 

Forskning visar att föreningslivet (frivilligarbetet) till stor del upprätthålls av dem 

som tidigt skolades in i det. De som växt upp med föreningsarbete som en del av 

vardagslivet bär med sig engagemanget genom livet (Eva Jeppsson Grassmans och 

Lars Svedbergs befolkningsstudier). I den meningen kan vi förvänta oss ett sviktande 

engagemang i föreningslivet generellt, inte enbart på landsbygderna. Men 

det blir särskilt viktigt på landsbygderna där föreningarna och de lokala utvecklingsgrupperna 

har en så tydlig upprätthållande funktion för bygd och bygdegemenskaper. 

Vad händer när föreningarna inte längre fungerar som motorer och 

drivkrafter? 

Mot slutet av arbetet med det här projektet blir vi uppringda av en person från 

en mindre by i norra Dalarna. Hon har läst om vårt projekt och undrar om vi kan 

hjälpa henne. Den by hon bor i är liten med en åldrande befolkning som bär en oro 

för framtiden. Hur ska det gå för deras lilla ort? Kommer den att dö ut? Och vad 

kan de själva göra för att ”rädda den”? För något måste de göra. De känner en press 

på sig att göra någonting. ”Samhället är sådant i dag” att det krävs arbete av varje 

enskild bygd för att åstadkomma förändring, ingen annan kommer att göra det, 

det vet de. Men få är villiga att engagera sig och den fråga vi får i telefonen är om 

vi (projektteamet) kan bistå dem, ”för vi klarar det inte själva”. De behöver hjälp 

med att formulera idéer, att motivera de boende och att ta reda på vilka möjligheter 

som finns. De behöver helt enkelt stöd att få fart på den utvecklingsprocess som de 

upplever åligger dem att driva. 

Samtalet exemplifierar och bekräftar den bild vi fått av ideellt bygdeutvecklingsarbete 

och folkbildningsarbete. Enskilda aktörer vill eller känner press på sig 

att åstadkomma förändring och skapa möjligheter i bygden men har inte tillgång 

till resurser och saknar det lokala engagemang som behövs. Av samtalet framgår 

156 


att de boende i byn inte vet vart de kan vända sig för att få det stöd och den hjälp 

de önskar. Här finns en grupp människor med vilja och behov som upplever som 

sitt medborgaransvar att åstadkomma förändring. Men de saknar den kunskap, den 

makt och de medel som behövs för att starta ett sådant förändringsarbete. 

För folkbildningen finns möjlighet att närma sig den beskrivna problematiken 

på flera sätt. För att vara en resurs som tas tillvara av behövande aktörer krävs 

synliggörande och ökad tillgänglighet, så att de kan bli tillvaratagna. Vill de istället 

vara en aktiv aktör i utvecklingsarbete är kanske inte synligheten lika viktig. Då 

krävs i stället ett ”uppsökande”, drivande och proaktivt arbete. Då blir det frågan 

om kontakter och om hur uppsökande och kontaktskapande bör gå till. Hur söka 

upp ”behövande”? Och hur kan de undvika att enbart de aktörer som redan känner 

till folkbildningen får del av resurserna? 

Diskussion och analys av resultat i förhållande 

till den sociala ekonomins möjligheter och 

svårigheter 

Som fält innehåller folkbildning och lokal utveckling gemensamma värden och 

strävanden om medborgarskap, demokratiskapande och ett gott liv; värden som 

kan definieras som social ekonomi. De plattformar, projekt och andra samverkansformer 

för folkbildningsarbete och bygdeutvecklingsarbete som vi har beskrivit i 

en rad exempel kan förstås som exempel på social ekonomi i Dalarna. Dalarnas 

bildningsförbund har genom projektet ”Idécentrum för social ekonomi”, lokaliserat 

till Fornby folkhögskola, bedrivit ett kartläggningsarbete av folkbildningsarbete 

och ideellt arbete (föreningsarbete) i Dalarna. I avsaknad av fortsatt finansiering 

från landstinget valde den ideella sektorns och folkbildningens aktörer i länet att 

istället samlats kring en gemensam plattform för social ekonomi, ett nätverk, för 

att stärka samarbetet och driva fler projekt tillsammans. Plattformen för social 

ekonomi kan förstås som ett konkret uttryck för att aktörerna delar och vill verka 

för gemensamma värden. Den kan också tolkas som att det finns ett behov för den 

sociala ekonomins aktörer att samla sig för att stärka handlingsförmågan och den 

sociala ekonomins position i ett regionalt sammanhang. 

Behovet att beskriva och bevisa värdet av sin verksamhet har folkbildningen 

gemensamt med bygdeutvecklingen (Forsberg 2003, SOU 2006:101). För den 

sociala ekonomins aktörer i Dalarna har det varit viktigt att beskriva värdet av den 

ideella sektorns och folkbildningens bidrag till länet och dess utveckling. En regional 

studie visar att omfattningen av föreningars ideella arbetsinsatser är betydligt 


större än vad aktörerna själva är medvetna om (Englund & Ericson 2002). Resultatet 

understöds av forskning på nationell och internationell nivå som under 1990talet 

visat att det ideella arbetet i Sverige är betydligt större och bidrar med mer 

till samhällsekonomin än vad det funnits vetskap om (Lundström & Wijkström 

1997, Jeppsson Grassman & Svedberg 1999). Eva Jeppsson Grassmans och Lars 

Svedbergs forskning visar att frivilligarbetet upprätthöll och till och med ökade 

sin nivå under 1990-talet. Kvinnorna ökade sina insatser. En annan tendens var att 

de som hade tillgång till informella nätverk var mer engagerade i frivilligarbete än 

andra, vilket betyder att den som redan gör mycket gör mer. 

Forskningsresultaten och uppföljningar av dem visar även på något annat mycket 

viktigt, med bäring för våra resultat. Det kan vara svårt för nya individer och grupper 

att få tillgång till de till synes så viktiga informella nätverk som fungerar som 

inkörsport till ideellt arbete (Jeppsson Grassman et al 2005). Förgreningarna och 

kontakterna mellan fälten folkbildning och lokal utveckling är många i Dalarna. 

Vi tolkar de informella och starka kontaktnäten både som en styrka och ett problem. 

Aktörerna känner till varandra och samverkar på många olika sätt i projekt 

och aktiviteter. Det finns en förmåga att snabbt samla sig kring gemensamma 

och viktiga frågor. Några nyckelpersoner har centrala roller som hophållande och 

pådrivande krafter i kontakterna och nätverken. Samtidigt visar våra resultat att 

folkbildningen har svårt att nå fram till nya grupper och till landsbygdssamhällenas 

invånare. En viktig fråga blir hur stängda eller öppna de informella nätverken 

och kontaktvägarna är för dem som befinner sig utanför dem? Ett avtagande 

engagemang bland föreningar och lokala utvecklingsgrupper är ett annat av våra 

framträdande resultat. En viktig fråga att ställa är om det också i Dalarna finns ett 

samband mellan ett generationsbundet och avtagande föreningsengagemang och 

starka informella nätverk, som den nationella forskningen pekar på. 

De mervärden som den sociala ekonomin förutsätts producera är speciella, i 

synnerhet i relation till andra samhällssektorer. Den sociala ekonomin blir därför 

särskilt viktig att värna om. Både folkbildningen och det lokala utvecklingsarbetet 

rymmer idén om förändring underifrån, att genom kollektiv eller individuell kraft 

själv förändra (jämför Stark & Hamrén 2000). Det ideella arbetet och engagemanget 

är gemensam kärna för både folkbildningen och den lokala utvecklingen. 

Inom både folkbildningen och den lokala utvecklingen investerar aktörer i betalda 

och obetalda arbetsinsatser för ett gott liv. 

Värden och drivkrafter hos aktörerna i den sociala ekonomin behöver ställas i 

relation till förutsättningarna att verka regionalt och lokalt. Folkbildarna verkar i 

allt tajtare organisationer med utökade uppgifter och en upplevd ökad detaljreglering 

av handlingsutrymmet. Inom bygdeutvecklingen oroas aktörerna över ett sviktande 

engagemang. Det (ansvar) som förväntas av aktörerna på fälten folkbildning 

och lokal utveckling behöver ställas i relation till vad som är rimligt och möjligt 

158 


att göra. För att bli något mer än en billig lösning på sociala problem eller undvika 

att bli ett ”politiskt instrument” (Lundström & Wijkström 2002:164) behöver den 

sociala ekonomins verksamheter också förstås i förhållande till inflytande och 

handlingsutrymme. Våra resultat understryker att den eventuella legitimitet som 

ges till folkbildningen och det lokala utvecklingsarbetet i politiska dokument och 

utredningar behöver bli till något mer än ord i en rapport för att ha betydelse för 

aktörerna på fältet (fälten); i regionala, kommunala och lokala sammanhang. 


6. Sammanfattande diskussion 

Två överlappande fält i den sociala ekonomin 

Vi har i den här studien av folkbildning och lokal utveckling i Dalarna fokuserat 

på landsbygder. Folkbildning har vi definierat som studieförbunds och folkhögskolors 

verksamhet. Vår referensram för lokal utveckling har varit den rörelse och det 

lokala utvecklingsarbete som växt fram i Sverige sedan 1980-talet (byarörelsen). 

En sådan förståelse har gjort det möjligt att studera folkbildning och lokal utveckling 

som organiserade verksamheter med särskilda kännetecken. Vi har hållit oss 

inom vår definition, men också intresserat oss för vad som finns utanför den. 

Vi har beskrivit folkbildning och lokal utveckling som två överlappande verksamhetsfält 

med likheter och olikheter, som framförallt förenas av gemensamma 

värden som demokrati, inflytande, (egen)makt och allmännytta. Ideellt arbete och 

aktivt medborgarskap är andra gemensamma värden. Det arbete som görs på fälten 

kännetecknas av att vara icke-vinstdrivande. Värdena, med sociala förtecken, 

gör att verksamheterna kan förstås som en del av den sociala ekonomin i Sverige 

(Social ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt? 1999:37): 

160 

Med social ekonomi avses organiserade verksamheter som primärt har 

samhälleliga ändamål, bygger på demokratiska värderingar och är 

organisatoriskt fristående från den offentliga sektorn. Dessa sociala 

och ekonomiska verksamheter bedrivs huvudsakligen i föreningar, 

kooperativ, stiftelser och liknande sammanslutningar. Verksamheter 

inom den sociala ekonomin har allmännytta eller medlemsnytta, inte 

vinstintresse, som främsta drivkraft. 

Ett stort engagemang hos aktörerna genomsyrar både folkbildningsarbetet och 

det lokala utvecklingsarbetet. Båda fälten är organiserade på nationell, regional, 

kommunal och lokal nivå (lokalsamhället). Folkbildningen har en mer komplicerad 

och varierad organisatorisk struktur än det lokala utvecklingsarbetet. När fälten 

jämförs är bygdeutvecklingen mycket stark, i betydelsen aktiv, på lokal nivå medan 

folkbildningen drar sig undan från den lokala nivån för att istället centralisera sin 


verksamhet. Vår studie av Dalarna återspeglar en nationell ”utveckling” där studieförbund 

har lagt ned eller slagit samman kontor (Folkbildning i brytningstid 

– en utvärdering av studieförbund och folkhögskolor, en sammanfattning, Folkbildningsrådet 

2004). De kontor som blivit kvar har koncentrerats till centralorter. 

Genom nya arbetssätt och genom att på olika sätt återknyta kontakter med invånare 

i lokalsamhällen och medlemsorganisationer försöker dock folkbildningsaktörerna 

upprätthålla och återta kontakterna med den lokala nivån. Vi vill, utifrån våra resultat, 

ändå framhålla betydelsen av folkbildningens lokala och personliga närvaro på 

landsbygderna. Föreningarna har mer kontakt med de geografiskt närvarande studieförbunden. 

Att folkbildningen är lokaliserad lokalt har betydelse för kontakter 

och samtal mellan landsbygdsinvånare men också med den kommunala nivån. Vi 

har funnit tydliga samband mellan folkbildningens lokala närvaro och kommuners 

bidrag till folkbildningen. Våra resultat visar att folkbildningens närvaro spelar 

roll för dess möjlighet att vara samverkansaktör med det lokala föreningslivet, men 

också med kommunens politiker och tjänstemän. Studieförbunden tycks spela en 

större roll än folkhögskolorna som samverkanspart till föreningarna. 

Utöver organisatoriska skillnader finns det också finansiella skillnader mellan 

fälten. Folkbildningen värnar om det ideella som själva kärnan i verksamheten. 

Men i jämförelse med det lokala utvecklingsarbetet (bygdeutvecklingen) har folkbildningen 

en kontinuerlig och stark finansiering från stat, landsting och kommun. 

Det lokala utvecklingsarbetet är på ett helt annat sätt beroende av – ja, det bygger 

på – människors, ideella arbete och engagemang, något som i policy och politik 

benämns som ”lokal kraft”. Riksorganisationen Hela Sverige ska leva, som samordnar 

och stödjer det lokala utvecklingsarbetet har av regeringen tilldelats tolv 

miljoner kronor 2008, 14 miljoner kronor 2009 och 15 miljoner kronor 2010. Utöver 

de summorna finns inga riktade medel avsatta för det lokala utvecklingsarbetet. 

Medel för landsbygdsutveckling – däribland till lokala utvecklingsgrupper – har 

dock gjorts tillgängliga genom olika EU-program som landsbygdsprogram, leaderprogram, 

målprogram och interregprogram. För att kunna genomföra idéer och 

driva förändringsarbete har en vanlig strategi bland grupper på lokal nivå varit att 

förstärka de ideella arbetsinsatserna med projektmedel. De medel som staten via 

EU-program gjort tillgängliga för de lokala utvecklingsgrupperna är dock villkorade 

och därmed styrande för utvecklingsarbetet. Forskning har visat att den 

administration som byggts upp kring hanteringen av medlen hanteras utan större 

svårigheter av vissa grupper, medan hanteringen för andra fungerar försvårande 

och till och med avskräckande (Forsberg 2001). 

Folkbildningen tilldelades 2006 ett anslag på totalt 2,69 miljarder kronor. Av 

dem tilldelades den samordnande organisationen för folkbildningen, Folkbildningsrådet, 

15,2 miljoner kronor. Byarörelsens motsvarande organisation, Riksorganisationen 

Hela Sverige ska leva, tilldelades ett totalbidrag till bygdeutveckling 


som ungefärligen motsvarar den summa som gavs till Folkbildningsrådet. Finansieringen 

av fältens verksamheter skiljer sig följaktligen åt. Där folkbildningen 

kan fördela medel regionalt över landet till studieförbund och folkhögskolor finns 

ingen motsvarighet vad gäller lokal utveckling. De statliga medlen för folkbildning 

är dock villkorade på särskilda och ganska komplicerade sätt. Staten har 

formulerat verksamhetsområden inom vilka folkbildningen förväntas verka för att 

tilldelas medel. Någon motsvarande reglering har staten inte gjort för fältet lokal 

utveckling, det sker dock som en indirekt reglering genom hur EU-medel villkoras. 

Medan folkbildningen (för att erhålla bidrag) måste verka inom vissa områden 

karaktäriseras det lokala utvecklingsarbetet av en annan frihet. De lokala grupperna 

verkar på olika sätt och inom en mängd områden. Som fält betraktat kan 

den lokala utvecklingen beskrivas som relativt fritt (oreglerat av staten) med svag 

(statlig) finansiering, medan folkbildningen är målstyrd (reglerad av staten) med, 

jämförelsevis, god (statlig) finansiering. 

Vad som framförallt förenar fälten är det ideella arbetet och de särskilda värden 

som förknippas med detta. Vi har talat om och beskrivit fältens värdemässiga samstämmighet 

genom begreppet social ekonomi. Det ideella engagemanget beskrivs 

i politiska policydokument som det som åtskiljer folkbildningen från andra ”vanliga” 

utbildningsproducenter (Lära, växa, förändra, sammanfattning av regeringens 

folkbildningsproposition 2005/06:192, faktablad U06.009, mars 2006, sid. 1): 

162 

Dess (folkbildningens, vår anmärkning) existensberättigande bygger på 

förmågan att samla människor kring syften som varken ryms inom den 

offentliga eller privata sektorn och som hämtar sin kraft ur deltagarnas 

egna erfarenheter. Det är när folkbildningen tappar sin förmåga att 

engagera på ideell basis som den riskerar att bli en utbildningsproducent 

som vilken annan aktör som helst. Det är genom ”Föreningssverige” 

som folkbildningen hämtar sin näring. 

Folkbildningens förankring i det ideella föreningslivet särskildgör den i förhållande 

till annan utbildningsverksamhet. Ord som ”kraft” och ”näring” används 

gärna i policydokument om folkbildning och lokal utveckling (se rapportens inledande 

kapitel). På samma gång som det ideella arbetet lyfts fram på policynivå 

som speciellt för folkbildningen, är ett framträdande resultat i landsbygdsstudien 

ett avtagande ideellt arbete och engagemang, med efterfrågan om fortsatt stöd till 

lokala initiativ och behov. I landsbygdernas föreningsgemenskaper där det kollektiva 

handlandet har en viktig upprätthållande roll, inte minst socialt och kulturellt, 

finns en konkret och påtaglig oro inför framtiden. 



I folkbildningspropositionen (2005/06:192) omnämns lokal utveckling som ett av 

flera verksamhetsområden som motiverar statligt stöd till folkbildningen. Närmare 

beskrivningar av vad lokal utveckling kan innebära i en folkbildningskontext saknas 

dock. Ett så mångtydbart begrepp som lokal utveckling behöver diskuteras närmare. 

Folkbildningen gör själv en koppling till lokalsamhället. I folkbildningens 

framsynsarbete är en av elva utmaningar att folkbildningen ska vara ”en stark kraft 

i lokalsamhället” (Folkbildningens Framsyn, Folkbildningsrådet 2005, sid. 6): 

Folkhögskolor och studieförbund ska vara drivkrafter för lokal och 

regional mobilisering, utveckling och tillväxt. /…/ Samarbetet med olika 

aktörer i det civila samhället, näringslivet och den offentliga sektorn 

måste utvecklas, i sökandet efter lösningar på framtida samhällsproblem. 

Policybeskrivningarna kan tolkas som att folkbildningen tillerkänns legitimitet och 

status som en viktig samhällsaktör. Samtidigt är det enorma uppgifter och uppdrag 

som riktas mot folkbildningen. Mycket lite sägs om resurser. Det påminner om 

de förväntningar som ställs på det lokala utvecklingsarbetet (se till exempel SOU 

2006:101 och SOU 2006:105). Förväntningarna på vad den ideella sektorn eller 

sociala ekonomin ska kunna åstadkomma är inte nya, de har funnits en längre tid 

(se till exempel Westlund red 2001). I samhällsdebatten talas just nu om den ideella 

sektorns roll i relation till andra samhällssektorer (främst den offentliga), vilket 

också ger avtryck på fälten folkbildning och lokal utveckling. 

Folkbildningen i Dalarna har ambitionen att verka på de sätt som beskrivs i 

direktiven till folkhögskolor och studieförbund (se ovan). Den är särskilt framgångsrik 

i arbetet över sektorsgränser och med att samverka. Dalastudien innehåller 

flera exempel på samverkan mellan ideell, privat och offentlig sektor, vilket i 

framsynsarbetet nämns som en strategi för att hitta lösningar på samhällsproblem. 

Samverkan på tvärs över sektorsgränser, med folkbildningen som medaktör, är 

vanligt i Dalarna. Till samverkansambitionerna har bland annat idécentrum och 

nätverket för social ekonomi bidragit. Utöver att vara en plattform för folkbildningens 

aktörer fungerar nätverket också som en kontaktyta mellan folkbildningen och 

aktörer inom andra samhällssektorer. 

Men resultaten visar också att det är de lokala utvecklingsgrupperna själva som 

till stor del, utan folkbildningens inblandning, driver det lokala utvecklingsarbetet 

och upprätthåller sina bygder och lokala gemenskaper. Det är ungefär lika vanligt 

att en förening haft kontakt med folkbildningen som att den inte haft det. Folk- 


ildningen och byarörelsen besitter mycket av den kunskap och kompetens som 

efterfrågas ute i byarna, ändå finns det ett glapp mellan vad människorna ute i 

byarna efterfrågar respektive folkbildningen och byarörelsen som organisationer, 

med aktörer och resurser. Bristen på kontakt och kännedom om varandra upplevs 

av både bygdeinvånarna och folkbildarna. Folkbildningens centralisering av 

sin verksamhet har inte bidragit till en förbättring av kontakterna med den lokala 

nivån. Glappet mellan lokala behov och folkbildningen som en synlig och tillgänglig 

aktör behöver överskridas för att folkbildningen fullt ut ska kunna tillskrivas 

rollen som en resurs för lokal utveckling. 

Av ovanstående framgår att folkbildningen förväntas bidra till att lösa en rad 

samhällsproblem, däribland lokalsamhällens problem och svårigheter. Folkbildningen 

ges rollen som drivande kraft och förnyelsekraft (Folkbildningens Framsyn, 

Folkbildningsrådet 2005). Våra resultat ska förstås mot bakgrund av hur folkbildarna 

och de lokala grupperna beskriver sitt ”vardagsarbete”. Policydokumentens 

beskrivningar överensstämmer rätt så väl med folkbildningsaktörernas egna 

beskrivningar av folkbildningens värden och visioner, ett slags idealbild. Däremot 

krockar bilderna (föreställningarna och visionerna) mot folkbildningsaktörers vardag 

och villkor, det vill säga förutsättningarna för arbetet. 

Stolthet, självreflektion och samverkan – 

folkbildarnas självbild 

Med utgångspunkt från folkbildning och lokal utveckling som två angränsande fält 

har vi i den här rapporten intresserat oss för hur folkbildning och lokal utveckling 

relaterar till varandra i praktiken. Vi har studerat exempel på lokala utvecklingsprocesser 

på tre orter samt folkbildningsaktörers beskrivningar av sitt arbete och 

analyserat hur aktörernas beskrivningar bidrar till lokal utveckling i Dalarna. Projektets 

syfte har varit att undersöka folkbildningens roll för lokal utveckling. Med 

landsbygdsstudien har vi velat beskriva och problematisera folkbildning och lokal 

utveckling både som fält och konkreta verksamheter, med fokus på folkbildningen 

som en aktör i lokalt utvecklings- och förändringsarbete. Folkbildningens självbild 

har under projektets gång växt fram som en central frågeställning, som vi närmat 

oss genom att studera folkbildningsaktörernas egna beskrivningar av vardag och 

villkor, värden och visioner samt hur de betraktar det lokala utvecklingsuppdraget. 

I beskrivningar har vi växlat mellan olika nivåer; nationell, regional, kommunal 

och lokal nivå. Folkbildningens roll har undersökts i tre delstudier: En studie av 

lokalt utvecklingsarbete (kapitel tre), en studie av folkbildningsarbete (kapitel fyra) 

164 


och en enkätstudie riktad till föreningslivet (kapitel fem). Hur och varifrån vi tittat 

på folkbildning och lokal utveckling har avgränsat och påverkat tolkningsarbetet. 

De olika ingångarna har skapat delvis olika bilder. Medan studien av lokala utvecklingsprocesser 

berättar om folkbildningens osynlighet i lokala sammanhang, berättar 

studien av folkbildningen om dess synlighet. Enkätstudien hamnar, intressant 

nog, någonstans mittemellan. Det var lika många föreningar som svarade att de 

samverkat med folkbildningen som svarade att de inte gjort det. Studieförbunden 

var en i mycket högre grad använd och känd medaktör för föreningarna, än folkhögskolorna. 

Då vi förutsättningslöst studerade lokalt utvecklingsarbete i tre bygder var det 

inte helt enkelt att se var och hur folkbildningen spelade en roll. Den framstod 

som förhållandevis osynlig, men den var inte heller helt frånvarande. Den blev 

synlig främst då den efterfrågades av invånarna som en del i en redan pågående 

process, till exempel i form av en studiecirkel. Det visar kanske att folkbildningen 

tillkallas när det finns konkreta behov. Föreningarna på landsbygderna tycks ganska 

väl känna till vart de kan vända sig när behov uppstår. För alla föreningar eller 

enskilda individer är det dock inte alltid lika självklart. 

Då vi istället riktade undersökandet mot folkbildningen framträdde dess roll i 

förhållande till lokal utveckling tydligare. Folkbildningen blev plötsligt synlig och 

folkbildarna kunde ge många exempel på hur de bidrog till lokal utveckling. Vår 

studie visar att osynligheten alternativt synligheten beror på varifrån och hur vi 

tittar. Medan synligheten är självklar inom folkbildningens egen värld, bland aktörerna 

själva, är den diffusare för den som utifrån försöker få syn på folkbildningen. 

Det behöver inte betyda att folkbildningen inte är där, utan att den verkar på sätt 

som inte är så direkt uppenbara. I förlängningen kan det möjligen bli ett (legitimitets)problem 

om folkbildningen verkar utan att människor uppfattar att det är just 

”folkbildningen” som de får stöd, hjälp och vidareutbildning genom. Vår studie 

visar på ett glapp mellan lokala behov och folkbildningens resurser. Folkbildningen 

har kompetens, resurser och möjligheter att spela en roll för lokala aktörer, men når 

inte riktigt ut. I Dalarna är de informella kontaktnäten starka. Kontakterna och nätverken 

inbegriper även andra än folkbildningsaktörerna. Bildandet av nätverket för 

social ekonomi i länet, är ett exempel på det. Person- och lokalkännedom framstår 

som mycket viktigt. Utifrån de starka informella kontaktvägarna menar vi att det 

är viktigt att blicka utåt, utanför de etablerade kontaktnäten, för att folkbildningen 

(och den sociala ekonomin) ska vara inkluderande. 

Vi har valt att lyfta fram och diskutera folkbildningsaktörernas egna beskrivningar 

och reflektioner kring hur de bidrar till lokal utveckling i Dalarna. Ett 

självreflexivt förhållningssätt präglar de flesta aktörers berättelser, men det finns 

också de som intar ett mer färdigformulerat konservativt förhållningssätt. Det finns 

i berättelserna en öppenhet för och vilja att omformulera folkbildningsuppdraget, 


att som folkbildningsaktör vara lyhörd för hur samhället förändras. Men det finns 

också röster som håller starkare fast vid traditioner. Utifrån de undersökta områdena 

och folkbildarnas berättelser har vi sammanfattat folkbildningens självbild 

genom begreppen stolthet, självreflektion och samverkan. 

För att förstå folkbildningens förutsättningar att verka för lokal utveckling är 

det viktigt att förstå folkbildningsaktörernas vardag och villkor. Folkbildarnas 

personliga intressen, kompetens och kunskaper har betydelse för hur de ser på 

uppdraget att verka för lokal utveckling, men det finns också andra aspekter som 

spelar in. Folkbildarna har att förhålla sig till en samhällsutveckling där det gäller 

att följa med tiden, men samtidigt bevara det som uppfattas vara folkbildningens 

särart. De har att följa en politisk målstyrning (för statsbidrag), befäst av regeringen 

och kontrollerad av Folkbildningsrådet, som talar om vad som är respektive 

inte är statsbidragsberättigad folkbildning. De har ett kommunalt bidragssystem 

att förhålla sig till. Och de har att anpassa sig till den egna organisationen, studieförbundet 

eller folkhögskolan, och dess regelsystem och definitioner av vad som är 

accepterad folkbildning. 

Det statliga finansieringssystemet, som i praktiken fungerar som ett styrsystem, 

uppfattas begränsande av somliga medan andra inte ser att det hindrar utveckling 

av verksamhet. Åsikterna varierar. Det är dock tydligt att de statliga bidragen 

styr vad studieförbunden kan göra och på vilka sätt det ska göras, i betydelsen 

vad de kan få finansiering för. Vi har också beskrivit hur det kommunala bidragssystemet 

försvårar samverkan mellan folkbildningsaktörer och samarbeten över 

kommungränser. Folkbildarna efterfrågar en större frihet i arbetssätt. ”Jakten på 

timmar” bidrar till stress och en känsla av att befinna sig i ett ekorrhjul. Trötthet, 

utbrändhet och sjukskrivningar är ett problem som tas upp av flera studieförbund. 

Neddragningar och effektiviseringar har gjort organisationerna tajta och arbetsbördan 

har ökat. Det gäller även folkhögskolorna. Det starka engagemang som många 

känner för sitt arbete är en drivkraft som riskerar att slå tillbaka på folkbildarnas 

hälsa. Arbetssituationen menar vi är en ”vardags- och villkorsfråga” angelägen att 

studera närmare. Värd att uppmärksamma är även den tendens några folkbildare 

förmedlar, att folkbildningens kontroll- och styrsystem (däribland registreringen 

av personuppgifter) riskerar bli ett hinder i kontakten med utsatta individer och 

grupper. Med andra ord de som folkbildningen säger sig värna om. 

Folkbildarna har många reflektioner kring sin vardag, och kring folkbildningens 

värden och visioner. För det mesta finns en samstämmighet däremellan men 

det ges också exempel på behov av nytänk och av nya friare, men fortfarande 

bidragsberättigade, arbetssätt. Någon talar om vikten av att vara lyhörd och att 

ständigt vara öppen för att omformulera folkbildningsuppdraget. Det sammanfattar, 

som vi tolkar det, de flesta aktörers inställning. 

166 


Lokal utveckling beskrivs på många olika sätt, framförallt problematiseras det 

av folkbildarna själva. När de talar om lokal utveckling handlar det i stort sett 

om olika former av samverkan. Med en vid definition av lokal utveckling, grundad 

i folkbildningsaktörernas egna berättelser, pågår mycket samverkan och lokal 

utveckling i Dalarna, där folkbildningen på olika sätt är inblandad. Många gånger 

är den ”inblandad” på sätt som kanske inte gör den så synlig utåt. Det är oftast 

i någon form av insats i längre processer folkbildningen ingår i lokala utvecklingssammanhang. 

Vanligast är kanske studiecirklar och kulturarrangemang, båda 

lika viktiga i bygdeutveckling. Men också andra insatser som processtöd nämns i 

intervjuerna. 

Vi har funnit att det i Dalarnas regionala och kommunala kontexter finns 

omständigheter som kan underlätta men också försvåra folkbildningens deltagande 

i lokala utvecklingsprocesser. Parallellt med folkbildarnas förmåga och vana att 

samverka existerar bland studieförbunden en gränsproblematik ”regionalt” som 

bottnar i flera saker. Dels är den rumslig, dels ideologisk/intresseinriktad och dels 

ekonomisk. Till detta läggs moraliska aspekter. Folkbildningsaktörerna har utifrån 

rumslig spridning och intresseprofil mutat in särskilda områden i länet som sina. 

Moraliskt hanteras det olika av olika aktörer. Medan de flesta menar att det är 

viktigt att respektera andras områden, medlemsorganisationer och så vidare, finns 

också dem som ser till den egna organisationen och verksamheten i första hand. 

Det regionala inmutandet blir ett problem då det sätter gränser för aktörernas möjligheter 

att engagera sig för lokal utveckling. Gränssättandet är aktörerna delvis 

själva medkonstruktörer av. De studieförbund som genom sina medlemsorganisationer 

har många kontakter på landsbygderna eller skriver samverkansavtal med 

föreningar lägger så att säga beslag på den lokala utvecklingen, vilket kan göra det 

svårt för andra aktörer att våga sig fram. Det finns också en ekonomisk aspekt i 

gränsproblematiken, som aktörerna inte själva konstruerat. Flera tar upp det faktum 

att bidragssystemen, både det statliga och kommunala, är konstruerat så att 

det inte gynnar samverkan folkbildningsaktörer emellan. Om det skulle vara på ett 

annat sätt skulle det förekomma ännu mer samverkan i länet, menar folkbildarna. 

Folkbildningens förutsättningar att bidra till 

lokal utveckling 

Som ”nytt” verksamhetsområde tolkas lokal utveckling av folkbildarna som en del 

av studieförbundens och folkhögskolornas redan pågående arbete. Det återfinns 

sällan som ett eget uttalat begrepp eller verksamhetsområde inom organisationerna, 


istället appliceras det på redan existerande verksamheter. Folkbildningsaktörerna 

har i regel svårt att definiera vad lokal utveckling är och beskriver det gärna i en 

utvidgad betydelse som ett slags förlängning eller effekt av folkbildningsarbete 

generellt. När lokal utveckling förstås som en förväntad effekt av folkbildningsarbete, 

som på något sätt någon gång kommer samhället till nytta, har begreppet 

urholkats och förlorat sin koppling till närsamhället. 

Vi låter ett citat belysa folkbildarnas svårighet att ringa in området lokal 

utveckling. Berättelsen visar att det som kan tolkas som folkbildningens passivitet 

när det gäller lokal utveckling även kan tolkas som en medveten strategi från 

folkbildningens sida; initiativet måste komma ”från människorna själva”, vilket 

handlar om att ge stöd där behov finns och stöd efterfrågas. Samtidigt sägs att 

folkbildarna inte är särskilt bra, utan behöver bli bättre på, att se och förstå vad 

lokal utveckling kan vara. Det finns en okunskap bland folkbildarna vad gäller 

lokala utvecklingsprocesser. Folkbildarna behöver också bli bättre på att röra sig på 

nya mötesplatser. För att kunna bidra med det folkbildningen är bra på och till för 

behöver folkbildarna vara där människor samlas och saker händer. En uppmaning 

riktas till kollegorna i länet att se sin roll. 

Där någonstans hamnar våra intervjuberättelser om folkbildning och lokal 

utveckling, i en folkbildningens självgranskning av hur de redan bidrar, men också 

kan bli bättre på att bidra i lokala utvecklingsprocesser. Berättelsen är eftertänksam, 

självreflexiv och granskande och i den meningen typisk för de flesta intervjusamtal. 

Den inbegriper både stad och landsbygd, vilket även det är representativt 

för folkbildarnas beskrivning och förståelse av lokal utveckling. Kanske är det just 

folkbildarnas stolthet över vad de, trots en tuff arbetssituation, åstadkommer i sitt 

arbete som gör att de även förmår granska sig själva med kritisk blick. 

168 

Vi (folkbildningen, vår anmärkning) får inte komma ut i bygderna, varken 

i Tjärna Ängar (bostadsområde i Borlänge, vår anmärkning) eller 

ute i glesbygden, och säga att nu tycker vi att vi ska sätta oss ner och 

diskutera den här byns utveckling eller det här kvarterets utveckling. 

Initiativet och känslan måste precis som i vanlig folkbildning i övrigt 

komma från människorna själva. Och det är därför jag menar att det 

är lite svårt att definiera vad lokal utveckling är. Det finns ju cirklar 

som hållit på i många år och läst historia samtidigt som man diskuterar 

hur byn ska kunna utvecklas. Ja, då bygger man en bagarstuga och så 

sätter man in en cirkel i bakning. /…/ Inom studieförbundsvärlden tror 

jag inte att folk alltid tänker att det är lokal utveckling, de här cirklarna 

som de sitter och jobbar med. Det är därför jag klämmer lite grand på 

det… jag tycker inte att vi är speciellt duktiga på det. 


Ett exempel bara. Konsum i Tjärna Ängar lade ned. Då stod PRO 

utanför och demonstrerade. Där skulle ABF ha varit med, eftersom 

PRO är med i ABF, på en gång vara på hugget! Här ska vi göra någonting 

tillsammans! Studiecirkel! Sätt er ner och diskutera hur vi ska lösa 

det här med affären eller någon annan service som finns i området. 

Men det gjorde vi inte. Och det är likadant i många av de andra studieförbunden. 

Man ser inte en sådan situation som en naturlig del i 

ett utvecklingsarbete. En avveckling istället. Jaha, nu lägger Konsum 

ner, det var väl jävla skit va. Istället för att ta det som en utmaning. 

Och se att här har faktiskt folkbildningen en uppgift att fylla, att skapa 

förutsättningar för de här PRO:arna som stod utanför Konsum. Skapa 

förutsättningar för att få dem att sätta sig ned och diskutera; vad ska vi 

göra nu för Tjärna Ängars utveckling? 

Och det där är inte helt lätt att se. Det är därför jag menar att studieförbunden 

och folkhögskolor måste se sin roll som att vara en del av 

utvecklingspotentialerna. Man måste se sin roll, att här kan vi vara med 

och hjälpa till att utveckla Dalarna! Oavsett om det sker i Tjärna ängar 

eller Enviken eller Grangärde, det spelar liksom ingen roll. Och framförallt 

ska vi delta och känna att det här är viktigt! Viktigt för Enviken 

och för andra bygder, men det är också viktigt för Dalarna som helhet. 

Och det där är vi inte riktigt så duktiga på. /…/ Om man ser det från 

studieförbundshåll så tror jag att det är en kompetensutvecklingsfråga. 

Men jag tror att man har så mycket i vardagen, så att man tänker att vi 

måste se till att vi får cirkelverksamhet så att vi kan fortsätta att jobba 

nästa år. 

Att verka för lokal utveckling blir ytterligare en uppgift att lägga till folkbildarnas 

redan digra lista över arbetsuppgifter. Lokalt utvecklingsarbete på landsbygder, 

även i stadsmiljöer, karaktäriseras av bredd och mångfald. Det är ett arbete som 

inte låter sig styras av regler eller mallar. Även om studiecirkeln som metod hittills 

fungerat även i lokala utvecklingsprocesser finns det behov av andra arbetssätt och 

insatser som inte alltid passar in i nuvarande rapporterings- och bidragssystem. 

Det är inte helt enkelt att ge folkbildningen i uppdrag att arbeta med lokal utveckling 

och frågor som berör lokalsamhället. Det måste också skapas förutsättningar, 

resurser, incitament och inte minst kompetens för det. 

Som vi beskrivit ovan är de uppgifter och förväntningar som riktas mot folkbildningen 

och vad den ska åstadkomma överväldigande. Vår bild är att aktörerna 

redan idag befinner sig i organisationer som är hårt pressade och nedbantade. Om 

folkbildningen ska kunna vara den (synliga eller osynliga) förändringskraft som 

den förväntas vara behöver de uppgifter som folkbildningen åläggs relateras till 


en vardagsverklighet. Det är i vardagen och dess villkor som förutsättningar för 

aktörerna att verka för folkbildning och lokal utveckling skapas. 

Vår förhoppning är att denna rapport ska ge tankar, idéer och inspiration att 

fortsätta det samverkansarbete inom den sociala ekonomin som redan pågår i 

Dalarna och möjlighet att föra erfarenheterna vidare till andra. Kanske kan rapporten 

bidra till nya idéer för att stötta demokratiska processer och människors 

aktiva medborgarskap – genom studieförbunden, folkhögskolorna, byarörelsen, 

föreningslivet och även andra samhällsaktörer. 

170 


Litteratur 

Berglund, A-K. (1998). Lokala utvecklingsgrupper på landsbygden. Analys av 

några lokala utvecklingsgrupper i termer av platsrelaterad gemenskap, platsrelaterad 

rörelse och systemintegrerad lokal organisation. Uppsala: Department 

of Social and Economic Geography. 

Berglund, A-K et al. (red) (2005). Med periferien i sentrum – en studie av lokal 

velferd, arbeidsmarknad og kjönnsrelasjoner i den nordiske periferien. Rapport 

2005:14. Alta: Norut NIBR Finnmark. 

Bergquist, R. (1964). Envikens socken 100 år – en minnesbok. Falun. 

Bilagor till Social ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt? 

(1999). Rapport från en arbetsgrupp. Regeringskansliet. Stockholm: Kulturdepartementet. 

Bull, M. (1991). Kvinnor utvecklar glesbygden – en sociologisk studie av kvinnors 

utvecklingsprojekt i byarna Los, Vrångö och Aapua. Skriftserie 1991:1. Östersund: 

Glesbygdsmyndigheten. 

Bull, M. (1993). Att leda förändringsarbete i glesbygd – en sociologisk studie av 

kvinnliga eldsjälar i Norrbotten och på Gotland. Skriftserie 1993:2. Östersund: 

Glesbygdsmyndigheten. 

Bull, M. (1998). Byapolitiska profiler och demokratisk förnyelse – på kommunal 

och lokal nivå. Östersund: Glesbygdsverket. 

Bull, M. (2000). Utgångspunkter för 2000-talets regionalpolitik: delbetänkande. 

Rapport 4. Lokalt utvecklingsarbete och småskaliga entreprenörer: en strategisk 

allians i framtidsorienterade förändringsprocesser? Stockholm: Fritzes 

offentliga publikationer. 

Bygderörelsen. Historia & Framtid. Studiematerial. (1998). Folkrörelserådet 

Hela Sverige ska leva. Stockholm: Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva och 

Hushållningssällskapens Multimedia. 

Dahlstedt, M. (2006). ”Viljan att aktivera. Mobilisering av förorten som politisk 

teknologi.” sid. 83–106 i Utbildning och Demokrati, 2006, vol 15, nr 3. Örebro: 

Pedagogiska institutionen, Örebro universitet. 


Dalabygden. (1984). ”Två familjer flyttade till Gördalen år 1800” och ”När Kerstin 

Sand flyttade till Gördalen 1881”. 

Det nya navet. (2000). Projekttidning nr 4, Ålsta Utvecklingscentrum. Fränsta: 

Ålsta Folkhögskola. 

Ekman, A-K. (1986). Kulturbestämda framtidsbilder – om livsformer i sju kommuner. 

Stockholm: FRN-Framtidsstudier. 

Ekman, A-K. (1991). Community, Carnival and Campaign. Expressions of 

Belonging in a Swedish Region. Stockholm: Department of Social Anthropology. 

Ekman, A-K. (red) (1996). Bortom bruksandan. Föreställningar om kultur, historia 

och utveckling i Bergslagen. Stockholm: Fritzes. 

Ekstedt, E. & Wolvén, L-E. (red) (2003). Relationsbyggande för ekonomisk 

utveckling. Från idéer om ekonomisk utveckling till lokalt utvecklingsarbete i 

Norrlands inland. Arbetsliv i omvandling. 2003:15. Stockholm: Arbetslivsinstitutet. 

Englund, K. & Ericson , B. (2002). Den ideella kraften. Den ideella sektorns 

samspel med privat och offentlig sektor i Dalarna – en kartläggning. Borlänge: 

Dalarnas Bildningsförbund. 

Ericson, B. (2008). En resa i det ideella landskapet. Porträtt av 16 föreningsledare. 

Borlänge: Dalarnas bildningsförbund och Förlags AB Björnen. 

Eriksson, L. (2008). Folkbildning och lokal utveckling i förorten. En studie om 

folkbildningens villkor och vardag. Stockholm: Folkbildningsrådet. 

Eriksson, L & Lundberg, M. (2008). Ibn Rushd – ett nytt studieförbund. En 

utvärdering av Ibn Rushds väg till statsbidragsberättigat studieförbund. 

Stockholm: Folkbildningsrådet. 

Eriksson, L & Lundberg, M. (red) (2007). ”Ibn Rushd – från utanförskap till delaktighet” 

sid. 35–55 i Årsbok om folkbildning. Forskning & utveckling 2007. 

Stockholm: Föreningen för folkbildningsforskning. 

Etthundra Framsynta möten. Annorlunda samtal om Dalarnas framtid. (2006). 

Borlänge: Dalarnas bildningsförbund. 

Fakta om folkbildning 2005. Stockholm: Folkbildningsrådet. 



Folkbildningen i Dalarna. Presentation och kartläggning. (2004). Borlänge: 

Dalarnas Bildningsförbund. 

172 


Folkbildningens framsyn. Framtidens folkbildning, roll och uppgifter. (2004) 


Folkbildningens Framsyn. Framtidens folkbildning, roll och uppgifter. Elva 

utmaningar och en fråga. (2005). Sammanfattning av Folkbildningens Framsyn. 


Folkbildning i brytningstid – en utvärdering av studieförbund och folkhögskolor. 

(2004). En sammanfattning av SOU 2004:30, gjord av Folkbildningsrådet 

2004-03-18. Stockholm: Folkbildningsrådet. 

Folkbildning som lokal utvecklingskraft. (2003). Slutrapport från ett utvecklingsprojekt 

i Sörmland 2001–2002. Stockholm: Folkbildningsförbundet. 

Folkesson, B. (1997). Vänd planeringsperspektivet. Gör ett utvecklingsprogram 

där du bor. Stockholm: Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, Studieförbundet 

Vuxenskolan, SISU och ABF. 

Forsberg, A & Westlund, H. (1999). Insatser för landsbygdsutveckling i Jämtlands 

län, 1996–98. En utvärderingsrapport. Working paper No.1999:15. 

Institutet för Regionalforskning (SIR). Östersund: SIR. 

Forsberg, A, Höckertin, C & Westlund, H. (2001). Socialt kapital och lokal 

utveckling – en fallstudie av två landsbygdskommuner. Arbetslivsrapport nr 

2001:15. Stockholm: Arbetslivsinstitutet. 

Forsberg, A. (2001). ”Lokala utvecklingsgrupper och jobbskapande”. I Westlund, 

H. (Red.) Social ekonomi i Sverige. Stockholm: Fritzes. 

Forsberg, A, Höckertin, C & Westlund, H. (2002). Socialt kapital i lokalt utvecklingsarbete. 

Arbetsliv i omvandling 2002:8. Stockholm: Arbetslivsinstitutet. 

Forsberg, A. (2003). ”Att brinna för lokalt utvecklingsarbete – om eldsjälars engagemang 

för landsbygden”. I: Ekstedt, Eskil & Wolvén, Lars-Erik (red). Relationsbyggande 

för ekonomisk utveckling. Från idéer om ekonomisk utveckling 

till lokalt utvecklingsarbete i Norrlands inland. Arbetsliv i omvandling 

2003:15. Stockholm: Arbetslivsinstitutet. 

Forsberg, G. (1996). ”Landsbygdens nykolonisation – en brokig bild växer fram”. 

I: Månsson, H (red). Med periferin i centrum. Om landsbygden som motor i en 

långsiktigt hållbar utveckling. Östersund: Glesbygdsverket. 

Friberg, T. (1993). Den andra sidan av myntet – om regionalpolitikens enögdhet. 

Östersund: Glesbygdsmyndigheten. 

Friedman P, Hörsten-Friberg L, Emmelin L. (2005). Friluftsliv och turism i 

Fulufjället, före–efter nationalparksbildandet. Stockholm: Naturvårdsverket. 


Frånberg, G-M. (1994). Kvinnliga eldsjälar i glesbygd. Glesbygdsmyndighetens 

Skriftserie 1994:2. Östersund: Glesbygdsmyndigheten. 

Frånberg, G-M. (1996). East of Arcadia. Three Studies of Rural Women in Northern 

Sweden and Wisconsin, USA. Department of Education. Umeå University. 

Umeå: Umeå University and Femina Borealis Publications 2, 1996. 

Gidlund J. et al (1988). Periferins renässans. Lokala framtidsbilder och Sveriges 

omvandling. Slutrapport från projektet: Kommunerna och framtiden. Stockholm: 

Allmänna Förlaget. 

Glesbygdsverket. Årsbok 2003. Östersund: Glesbygdsverket. 

Glesbygdsverket. Årsbok 2005. Östersund: Glesbygdsverket. 

Greider, G. (2003). Fucking Sverige. En modern Dalaresa. Stockholm: Ordfront. 

Gränslandet mellan skog och fjäll. (1997). Lomkällan. Särna: Särna skogsmuseum. 

Gröning, L. (1994). Anden i flaskan! En debattbok om en regional inneboende 

kraft. Östersund och Stockholm: Glesbygdsmyndigheten och Folkrörelserådet 

Hela Sverige ska leva. 

Gunnarsdotter, Y. (2005). Från arbetsgemenskap till fritidsgemenskap. Den 

svenska landsbygdens omvandling ur Locknevis perspektiv. SLU Doctoral 

thesis 2005:3. 

Gustafsson, M. (1997). Förnyelsens landskap – bygdepolitik för 2000talet. 

Förslag till en utvecklingsinriktad gles och landsbygdspolitik. Östersund: 

Glesbygdsverket. 

Herlitz, U. (1998). Bygderörelsen i Sverige. Working paper No 11. Östersund: 

Institutet för regionalforskning (SIR). 

Herlitz, U. (1999). ”Bygdens organisering”. I: Demokratiutredningen. Civilsamhället. 

Stockholm: SOU 1999:84. 

Herlitz, U. (2000). Platsideologi. Bygderörelsen och demokratiska perspektiv i 

det postindustriella samhället. Rapport 119. Östersund: Institutet för regionalforskning 

(SIR). 

Herlitz, U. (2002). Bygdens röst – mellan medborgare och kommun. Stockholm: 

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. 

Holmström, S. (red.), (2001). Kulturvårdsprogram Grangärdebygden. Ludvika 

kommun. 

Impuls. (2008). Studieförbundet Vuxenskolans tidning, nr 4, maj 2008. Årgång 41. 

Stockholm: Studieförbundet Vuxenskolan. 

174 


Jeppsson Grassman, E. & Svedberg, L. (1999). ”Medborgarskapets gestaltningar. 

Insatser i och utanför föreningslivet.” I: Demokratiutredningen. Civilsamhället. 

Stockholm: SOU 1999:84. 

Jeppsson Grassman, E; Olsson, L-E. & Svedberg, L. (2005). Medborgarnas insatser 

och engagemang i civilsamhället – några grundläggande uppgifter från 

en ny befolkningsstudie. Regeringsuppdrag avlämnat till Justitiedepartementet 

den 15 november 2005. Stockholm: Sköndalsinstitutet, Ersta Sköndal högskola. 

Johannisson, B. (1985). Den lokala självtillitsstrategin. En väg till ökad sysselsättning. 

Idéutveckling, högskolan i Östersund 1985:5. Östersund: Högskolan. 

Johansson, N. (1994). En resa i bygdeutveckling. Östersund och Stockholm: Glesbygdsmyndigheten 

och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. 

Kåks, H. & Westholm, E. (1994). En plats i tillvaron – studier av flyttning till 

landsbygden, DFR-rapport 1994:8, Falun. 

Landsbygdspolitiskt program. (2000). Stockholm: Folkrörelserådet Hela Sverige 

ska leva. 

Larsson, L. (2000). Landsbygdens möte med EU. Geografi och demokrati i den 

svenska leaderprocessen. Falun: DFR-Rapport 2000:4. 

Lindberg, E. (1994). Ett folkrörelseinitiativ i Västerbotten – presentation av byautvecklingsarbete. 

Stockholm: Folkrörelserådet & ABF. 

Lokal ekonomi för hållbar tillväxt. (2004). NUTEK rapport. Stockholm: 

NUTEK. 

Lokal utveckling! Exempel på studieförbundens insatser för lokal utveckling. 

(2006). Stockholm: Folkbildningsförbundet. 

Lundin, A. (2008). Folkbildningsforskning som fält. Linköping: Linköpings universitet, 

Institutionen för beteendevetenskap och lärande. 

Lundström, T. & Wijkström, F. (1997). The non profit sector in Sweden. Manchester: 

Manchester University Press. 

Lära, växa, förändra. (2006). Sammanfattning av regeringens folkbildningsproposition 

2005/06:192, faktablad U06.009, mars 2006. Stockholm: Utbildningsoch 

kulturdepartementet. 

Melucci, A. (1991). Nomader i nuet. Sociala rörelser och individuella behov i 

dagens samhälle. Göteborg: Daidalos. 

Mustel, K. (2003). Folkbildningens insatser för hållbar utveckling. En redovisning 

av hur studieförbund och folkhögskolor breddat verksamheten i riktning 

mot hållbar utveckling. Stockholm: Folkbildningsrådet. 


Månsson, H. (1993). Framtidens vägvisare. Östersund: Glesbygdsmyndigheten. 

Möller,P. (2004). Folkbildningen och lokalsamhället. Dalarnas forskningsråd. 

National Encyklopedin. (1991). Göteborg: Bokförlaget Bra Böcker AB. 

Nationell kvalitetsredovisning för folkbildningen 2007. (2008). Stockholm: Folkbildningsrådet. 

Nilsson, A. (1995). Att ta liv och arbete i egna händer – om projektet Kvinnum i 

Jämtlands län. Östersund: Resurscentrum Kvinnum. 

Olsson, J. (1994). Den sociala ekonomin. Medborgarna. Sverige. Europa. Stockholm: 

Carlssons Bokförlag. 

Olsson, J. och Forsberg, A. (1997). Byapolitiken. En utvärdering av ett antal 

samarbetsmodeller och dialogformer mellan kommuner och lokala utvecklingsgrupper 

inom ramen för projektet Byapolitiken. Örebro: Novemus. 

Paldanius, S. & Alm, C. (2008). ”Folkhögskoleanda och mässighet – en fråga om 

särart?” sid. 87–119 i Årsbok om folkbildning. Forskning & utveckling 2007. 

Stockholm: Föreningen för folkbildningsforskning. 

Persson, L-O. & Westholm, E. (1994). Europas landsbygd i förändring. Rapport 

83, Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU). Östersund: 

ERU. 

Prop. 2001/02:4. En politik för tillväxt och livskraft i hela landet. Regeringskansliet. 

Stockholm: Näringsdepartementet. 

Prop. 2005/06:192. Lära, växa, förändra. Regeringens folkbildningsproposition. 

Regeringskansliet. Stockholm: Utbildningsdepartementet. 

Ronnby, A. (1994). Mobilizing local communities. Report 1994:17. Östersund: 

Mitthögskolan. 

Rönnblom, M. (1996). ”Kvinnors organisering i glesbygd – resurs eller utmaning?”. 

I: Månsson, Hans (red). Med periferin i centrum. Om landsbygden som 

motor i en långsiktigt hållbar utveckling. Östersund: Glesbygdsverket. 

Rönnblom, M. (2002). Ett eget rum? Kvinnors organisering möter etablerad 

politik. Statsvetenskapliga institutionens skriftserie 2002:3 Umeå: Statsvetenskapliga 

institutionen, Umeå universitet. 

Samhället är större än staten. En skrift om det ideella engagemangets roll i 

välfärden och demokratin. (2006). Stockholm: Forum för Frivilligt Socialt 

Arbete. 

Skoglund, K. (1997). Planering ur ett lokalt perspektiv. En studie av ett pilotprojekt 

i Stockholms mellanskärgård. Östersund: Glesbygdsverket. 

176 


Social ekonomi – tradition och förnyelse i samma begrepp. (1998). Rapport från 

en arbetsgrupp. Ds 1998:48. Regeringskansliet. Stockholm: Inrikesdepartementet. 

Social ekonomi – en tredje sektor för välfärd, demokrati och tillväxt? (1999). 

Rapport från en arbetsgrupp. Regeringskansliet. Stockholm: Kulturdepartementet. 

SOU 1996:47 Cirkelsamhället. Studiecirklars betydelse för individ och lokalsamhälle. 

Delbetänkande av Utredningen för statlig utvärdering av folkbildningen. 

Regeringskansliet. Stockholm: Utbildningsdepartementet/Fritzes. 

SOU 2003:29 Mot en ny landsbygdspolitik. Regeringskansliet. Stockholm: 

Näringsdepartementet. 

SOU 2004:30 Folkbildning i brytningstid – en utvärdering av studieförbund och 

folkhögskolor. Slutbetänkande av Utredningen för statens utvärdering av folkbildningen 

2004. Regeringskansliet. Stockholm: Utbildningsdepartementet. 

SOU 2006:101 Se landsbygden! Myter, sanningar och framtidsstrategier. Slutbetänkande 

av landsbygdskommittén. Regeringskansliet. Stockholm: Jordbruksdepartementet. 

SOU 2006:104 En strategi för landsbygdsforskning, Underlag till landsbygdskommittén. 

Regeringskansliet. Stockholm: Jordbruksdepartementet. 

SOU 2006:105 Verkligheten som kraftkälla. Lokala exempel från utvecklingsarbetet 

på landsbygden samt exempel från våra grannländers landsbygd. 

Regeringskansliet. Stockholm: Jordbruksdepartementet. 

Stark, A. & Hamrén, R. (2000) Frivilligarbetets kön. En översikt. ÀJOUR. En 

serie kunskapsöversikter från svenska kommunförbundet, nr 5. Stockholm: 

Svenska kommunförbundet. 

Studiecirkeln och lokal utveckling. (2001). Nr 19 i serien ”En bra idé”, Arbetarnas 

bildningsförbund. Stockholm: ABF. 

Svensson, R. (1998). Det nya Sverige byggs underifrån. Östersund: Glesbygdsverket. 

Sveriges gles och landsbygder 2008. (2008). Glesbygdsverkets årsbok. Östersund: 

Glesbygdsverket. 

Säfström, F. & Bysröm, J. (2005). Studiecirkeldeltagare 2004. Två rapporter om 

deltagare i studieförbundens cirkelverksamhet. Folkbildningsrådet utvärderar 

No 1 2005. Stockholm: Folkbildningsrådet. 


Säfström, F. (2007). Etthundrasju möten, med syfte att skapa samtal och delaktighet 

i Dalarnas utveckling. Utvärdering av en mötesserie. Arbetsrapport. 

Falun: Dalarnas forskningsråd. 

Vägbrytaren. (2004). Medlemstidning för IOGT-NTO-rörelsen i Dalarna, nr 1, 

2004. Årgång 116. Dalarna, Borlänge: IOGT-NTO. 

Westlund, H. (red) (2001). Social ekonomi i Sverige. Stockholm: Fritzes. 

Westlund, H. (2007). Social ekonomi, socialt kapital och lokal utveckling. 

Rapport på uppdrag av regeringen (Ju 2006/10356/D) och NUTEK. Dnr: 

IJ2007/1928/D. Stockholm: NUTEK. 

178 


Bilaga: 

Frågelista/frågeområden intervjuer 

(Intervjufrågorna nedan gäller studieförbunden, samma frågor ställdes till representanterna 

för folkhögskolorna.) 

Person, bakgrund 

– Plats och datum för intervju, namn och födelseår på den intervjuade. 

– Bakgrund, utbildning och yrkeserfarenheter. 

– Hur/när/varför ”folkbildning”? 

Folkbildning, allmänt 

– Folkbildningsanda… finns det en sådan och vad står den för? Går den att 

beskriva i ord? Hur syns den i er verksamhet/ eller ditt arbete? 

– (På vilka sätt) har folkbildningsarbetet förändrats över tid (inriktning, innehåll, 

form/metoder, deltagare, behov, resurser, frihet, styrning och så vidare)? 

– Hur ser du på folkbildningens status/legitimitet i samhället? Hur vill du 

beskriva folkbildningens idéer, värden och metoder? Fyller de en särskild 

roll och i sådana fall vilken/vilka? 

– Vilken är folkbildningens viktigaste uppgift? Vad har folkbildningen för 

betydelse för den enskilde medborgaren och samhället? 

– Kan du nämna och beskriva några särskilda år, tillfällen/nedslag som haft 

särskild betydelse i/för folkbildningsarbetet? 

Den egna organisationen och arbetet 

– Vad kännetecknar ert studieförbund? Beskriv med utgångspunkt från lokalkontoret 

och vidare utåt till kommun, region och nationell nivå (eller tvärtom 

om det är lättare)! Hur ser organisationen ut, hur arbetar ni, med vilka metoder 

(kurser, kulturevenemang, annat…) och inom vilka områden, mot vilka 

målgrupper? 

– Samverkar ni med andra studieförbund (vilka)? Andra samverkansaktörer? 

– Vilka nås av er verksamhet respektive vilka nås inte? Finns det behov (målgrupper) 

som du/ni ser men som ni inte kan tillgodose? Vad beror det på? 


180 

– Genus och ålder i den egna organisationen respektive bland deltagare, hur ser 

det ut? 

– Hur fritt eller styrt upplever du att ditt arbete/er verksamhet är? Kan du/ni 

arbeta så som ni vill/önskar? Finns det något som hindrar dig i arbetet? 

– Vilka är era huvudfinansiärer? Har det finansiella stödet minskat eller ökat 

under de senaste åren? Styr finansieringsformer innehåll eller förutsättningar 

för ert arbete? Om så, på vilka sätt? 

– Hur upplever du din arbetssituation? Fördelar/nackdelar? Hur många är ni 

som arbetar här? Försök att beskriva en arbetsdag eller arbetsvecka. 

– Vad ger respektive tar kraft i folkbildningsarbetet? Var, när eller hur får 

du/ni stöd i ditt/ert arbete? Upplever du att du arbetar i med- eller motvind 

(beskriv varför)? 

Folkbildning och lokal utveckling 

– På vilka sätt har ditt studieförbund arbetat med lokal utveckling? Projekt, 

studiecirklar, kurser, kulturevenemang, annat? Vilka har ni samarbetat med? 

Vilken roll har ni haft (medaktör, initiativtagare, annan)? 

– Har ni arbetat med något särskilt projekt som handlat om lokal utveckling/ 

lokalt utvecklingsarbete? Exempel? Berätta! Lärdomar från arbetet? 

– Vad känner du till om lokalt utvecklingsarbete på den ort/i den kommun/i 

det län du verkar i? Känner du till andra ”lokala utvecklingsaktörer” än studieförbund? 

– Vilka svårigheter respektive möjligheter ser du för folkbildningen/ditt studieförbund 

att arbeta med lokal utveckling; lokala utvecklingsfrågor, lokala 

initiativ, lokala utvecklingsgrupper, lokalt utvecklingsarbete? 

– Hur ser du på folkbildningens roll (idéer, värden, metoder) i relation till lokalt 

utvecklingsarbete (i detta projekt definierat som lokala utvecklingsgruppers/ 

föreningars och eventuellt lokala företags idéer, värden och arbetssätt)? 


Förändring och framtid 

– Hur ser du på statens höjning av finansiellt stöd (folkbildningsanslaget) till 

folkbildningen från år 2007 (regeringens folkbildningsprop 2005/6:192 

Lära, växa, förändra)? Vad tänker du om de nya krav som ställs på folkbildningen 

(systematiskt kvalitetsarbete, uppföljning, utvärdering och forskning) 

samt de sju verksamhetsområden som fastställs för folkbildningen (där lokal 

utveckling ingår i område sju)? 26 

– Kan du konkretisera hur du tror att det kommer att påverka ditt arbete? Möjligheter 

respektive begränsningar? 

– Självreflektion/kritik… Brister folkbildningen någonstans eller är allt 

fullgott? Hur ser det ut med jämställdheten inom den egna organisationen 

respektive de målgrupper som nås av er verksamhet? Uppfattar du att era 

metoder är ändamålsenliga? Är studiecirkelmodellen fortfarande gångbar? 

Förslag på hur förändra eller göra annorlunda?! Eller är det viktigare att 

hålla fast vid idéer, värden, metoder…? 

– Reflektioner om framtiden… förhoppningar och/eller farhågor när det gäller 

relationen folkbildning–samhälle–individ? Varför är folkbildning viktigt i 

samhället och för individen? 

– Hur ser du på utveckling i relation till folkbildning? Kan folkbildningen hitta 

nya sätt att göra samma sak på? Känner folkbildningsaktörer till de lokala 

behoven idag? 

– Övrig fråga, reflektion eller kommentar från den intervjuade? 

26 1. Den gemensamma värdegrunden (stärka demokratin, lika värden och jämställdhet mellan 

könen…) 2. Det mångkulturella samhällets utmaningar (mångkulturella arenor…) 3. Den 

demografiska utmaningen (få med ungdomar… men inte glömma pensionärerna) 4. Det livslånga 

lärandet (civilsamhället, fri och obunden verksamhet, nå personer från studieovana miljöer, 

yrkesinriktad utbildning…) 5. Kulturverksamhet (lokala och regionala drivkrafter för amatörkultur, 

samverkan med kommunala och statliga kulturinstitutioner, deltagare inte bara upplever 

utan skapar själva kultur) 6. Personer med funktionshinder (vara ”vägröjare”, ”från maktlöshet 

till delaktighet i och möjlighet att påverka samhället”, uppnås lättare om funktionshindrade 

finns representerade bland personal, i ledning och styrelse…) 7. Folkhälsa, hållbar utveckling 

och global rättvisa (folkbildningen kan ha en framträdande roll i det lokala folkhälsoarbetet, 

utbildningar för hållbar utveckling; ”bl a miljö/ekologi, ekonomi och lokal utveckling, folkhälsa, 

demokrati och global solidaritet”. 


Folkbildningsrådet 

Folkbildningsrådet är en ideell förening med vissa myndighetsuppdrag givna av 

regeringen och riksdagen. Rådet fördelar statsbidrag till studieförbund och folkhögskolor, 

lämnar budgetunderlag och årsredovisningar till regeringen samt följer 

upp och utvärderar folkbildningsverksamheten. Folkbildningsrådet har tre organisationer 

som medlemmar: 

Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO) 

och Sveriges Kommuner och Landsting. Rådet arbetar även med vissa uppdrag 

från medlemmarna. 

Mer information finns på www.folkbildning.se 

Rapporter från Folkbildningsrådet 

Folkbildningsrådets sammanfattade utvärderingsrapport (1997) 

Rapporten innehåller beskrivningar och tematiska analyser av de utvärderingsprojekt 

som pågick 1993–1997 i Folkbildningsrådets regi. 

Folkbildningsforskning – en kunskapsöversikt (1998) 

av Gunnar Sundgren, Lärarhögskolan i Stockholm 

I denna rapport diskuteras folkbildningsforskningens historiska bakgrund, nuläge 

och framtid. Inventeringen avser främst den forskning som ägt rum efter 1980. 

Lärande i studiecirkel – en studie av en pedagogisk miljö (1998) 

av Lena Borgström, Petros Gougoulakis och Robert Höghjelm, 

Lärarhög skolan i Stockholm 

Omkring två miljoner svenskar deltar varje år i en studiecirkel. I rapporten diskuteras 

hur, vad och varför man lär i cirkeln. 

182 


Folkhögskolan som mångkulturell mötesplats (1998) Ref.ex 

av Lisbeth Eriksson, Linköpings universitet 

Problemområdet i denna studie rör invandrarna i den svenska folkhögskolan och 

syftet är att studera hur invandrarelever relaterar till folkhögskolans värld och dess 

värderingar. 

Folkbildning i ett mångfaldigt samhälle – segregerad verksamhet i 

integrerande syfte (1999) 


Denna studie ger bilder från några verksamheter där invandrarkvinnor deltar. 

Genom intervjuer speglas deras upplevelse av att delta i folkbildande verksamhet. 

Funktionshindrade och folkhögskolan – perspektiv på 

empowerment genom folkbildning (2000) 

av Ola Holmström, Lunds universitet 

I studien intervjuas funktionshindrade elever på folkhögskola. 

Kunskapslyftet på folkhögskola – Deltagarnas motiv för studier och 

för valet av folkhögskola samt deras syn på undervisningen (2000) 

av Eva Andersson, Monica Larson och GunBritt Wärvik, Göteborgs universitet 

Studien gäller kunskapslyftsdeltagare i folkhögskolan. Av särskilt intresse är deras 

motiv för att studera, vilka aspekter de tagit fasta på vid valet av anordnare, hur de 

ser på undervisningen och vad de vill ha ut av den. 

Cirkelledarskapet. En intervju- och enkätstudie med cirkelledare 

(2001) 

av Eva Andersson, Göteborgs universitet 

Studien bygger på enkäter till ett stort antal cirkelledare. Kompletterat med intervjuer 

ger studien en inträngande bild av cirkelledarnas tankar om sitt ledarskap. 

Röster om folkbildning och demokrati. En rapport från projektet 

Folkbildningen och de demokratiska utmaningarna (2001) Ref.ex 

Här får vi ta del av ett antal demokratiprojekt som pågår på folkhögskolor och i 

studieförbund. Vi möter även företrädare för folkbildningen som ger sin syn på de 

utmaningar som folkbildningen står inför när det gäller att utveckla demokratin. 


Medborgarbildning i lokalsamhället. En rapport från projektet 

Folkbildningen och de demokratiska utmaningarna (2002) 

av Laila Niklasson, Mälardalens högskola. 

Att folkbildning utvecklar demokratin tas ofta för givet. Genom intervjuer och deltagande 

observationer på folkhögskola och studieförbund i Eskilstuna ger rapporten 

en bild av människors tankar om demokrati, medborgarskap och offentlighet. 

IT-stött lärande i folkbildningen. En utvärdering av 

utbildningssatsningar 1999–2001 (2002) 

av Per Andersson, Linköpings universitet 

Mellan åren 1999 och 2001 pågick inom folkbildningen en stor satsning på IT-stött 

lärande, med bland annat ett stort antal lokala projekt i folkhögskolor och studieförbund. 

I den här rapporten utvärderas denna satsning. 

Nya folkhögskolor. En uppföljningsstudie av de folkhögskolor som 

blivit självständiga mellan åren 1991 och 2000 (2003) 

av Rolf Berndtsson 

Mellan 1991 och 2000 startade 20 nya folkhögskolor. I rapporten beskrivs dessa 

skolors uppkomst och utveckling. Rapporten innehåller även en tillbakablick på 

den svenska folkhögskolans mer än hundraåriga historia. 

Folkbildningens IT-mönster. En kartläggning och analys av nuläge 

och förutsättningar att använda modern informationsteknik (2004) 

av Inger Landström, Linköpings universitet 

I rapporten presenteras resultatet av en undersökning om IT-användningen i folkhögskolor 

och studieförbund. Studien ger en bred belysning av IT-användningen 

i svensk folkbildning, men reser även viktiga frågor inför framtiden – frågor som 

har med den nya informationsteknikens relation till makt och demokrati att göra. 

Folkhögskolans anpassningskurser. En utvärdering från 

Folkbildningsrådet, Sisus och Sveriges kommuner och landsting 

(2005) 

av Rolf Berndtsson 

Folkhögskolans anpassningskurser är korta kurer med deltagare som ofta har drabbats 

av en funktionsnedsättning mitt i livet. Denna utvärdering bygger främst på 

intervjuer med deltagare och personal på anpassningskurser. 

184 


Studiecirkeldeltagare 2004. Två rapporter om deltagare i 

studieförbundens cirkelverksamhet (2006) 

av Jan Byström och Fredrika Säfström, Dalarnas forskningsråd 

Folkbildningsrådet har vid tre tidigare tillfällen genomfört deltagarundersökningar 

bland studiecirkeldeltagare. Den ena av bokens studier bygger på enkäter 

till 10 800 deltagare, den andra på djupintervjuer med 87 deltagare. Rapporten 

ger en inträngande bild av studiecirkeldeltagarna, deras motiv för att delta samt 

upplevelser av studiecirkeln. 

Deltagarröster om folkbildning på distans – motiv, betydelser och 

datoranvändning (2006) 

av Eva Andersson, Göteborgs universitet och AnnMarie Laginder, 

Linköpings universitet 

Studien bygger på intervjuer med ett tjugotal deltagare i folkbildning på distans – 

och den betydelse som denna studieform har i deras vardagsliv. Rapporten ingår i 

forskningsprojektet Distans, IKT, folkbildning och vardag. 

Lärande, IKT och samhällsomvandling (2006) 

av Eva Andersson, AnnMarie Laginder och Inger Landström, 

Linköpings universitet 

Rapporten ingår i forskningsprojektet Distans, IKT, folkbildning och vardag och 

består av två delstudier; Lärande och vardag samt Datorkunskaper på köpet. I 

den första studien är syftet att skärskåda gränserna mellan deltagarnas studier och 

vardag när studierna sker på distans och med IKT-stöd. Den andra studien speglar 

betydelser på individuell nivå av att introduceras i den sociotekniska praxis som 

uppstår när IKT används i distansstudier inom folkbildning. 

Folkbildningens IT-mönster. En uppföljning av en tidigare 

kartläggning (2003) om nuläge och förutsättningar att använda 

modern informationsteknik (2007) 

av Tore Mellberg 

I rapporten presenteras resultatet av den uppföljning som gjorts av en tidigare kartläggning 

om IT-användningen i folkhögskolor och studieförbund. 


Ibn Rushd – ett nytt studieförbund. En utvärdering av Ibn Rushds 

väg till statsbidragsberättigat studieförbund (2008) 

av Lisbeth Eriksson och Martin Lundberg, Linköpings universitet 

I rapporten skildras vad som händer när ett nytt studieförbund ska inlemmas i den 

svenska folkbildningsfamiljen. Utvärderingen skildrar inte bara Ibn Rushds arbete 

under kvalificeringsperioden till statsbidragsberättigat studieförbund utan också 

de redan etablerade studieförbundens tankar kring en tänkbar nyetablering. Den 

visar också på folkbildningens roll när nya grupper strävar efter att få ta aktiv del 

av samhällslivet och samhällsutvecklingen. 

Folkbildning och lokal utveckling i förorten. En studie av 

folkbildningens villkor och vardag (2008) 


I rapporten studeras folkbildningens arbete i tre olika förorter, Malmö (Holma 

och Kroksbäck) och Göteborg (Bergsjön). Syftet med studien har varit att belysa 

de villkor och den vardag som folkhögskolor och studieförbund möter i det lokala 

samhället och hur man kan vara en aktör i det lokala utvecklingsarbetet. 

Folkbildningsrådets rapporter kan i flera fall laddas ner på www.folkbildning.se alternativt 

beställas via telefon 08-412 48 00 eller e-post fbr-bestallningar@folkbildning.se. 

Ange rapportens titel, författare, ditt namn och dina adressuppgifter. 

En expeditionsavgift om 50–100 kr/ex för distributionskostnader kan tillkomma.


Denna studie tar upp och behandlar villkoren för folkbildningsarbete och lokalt 

utvecklingsarbete i Dalarna. 

Rapporten är ett resultat av ett treårigt forskningsprojekt som bedrivits vid 

Dalarnas forskningsråd. Forskarnas analytiska utgångspunkt är beskrivningen 

av folkbildning och lokal utveckling som två fält, med social ekonomi som 

gemensam tolkningsram. Mot den bakgrunden diskuteras studiens resultat med 

fokus på de värden som skapas och upprätthålls av aktörerna inom fälten. 

Anette Forsberg och Fredrika Säfström är forskare och verksamma vid 

Dalarnas forskningsråd.

Folkbildning och lokal utveckling på landsbygden - Folkbildningsrådet

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?