Hotellens uppkomst och utveckling under 1800-talet - Visita

Hotellens uppkomst och utveckling under 1800-talet
Edward Blom
Övernattningsställen har funnits i Sverige sedan åtminstone medeltiden (se artikeln om
taverner och gästgiverier). Hotell i dagens bemärkelse med många rum, festvåning och
modern standard kom först på 1800-talet. Vilket som var vårt allra första hotell är svårt att
säga.
De första hotellen uppstod i hamnstäder
Det är en glidande skala mellan större värdshus med resanderum och hotell. Klart
hotelliknande var det 1809 öppnade Nya värdshuset i Malmö. Det hade 22 övernattningsrum
och eftersom det var sammanbyggt med en teater fanns även utrymmen i vilka man kunde
hålla baler och tillställningar. Samma år uppfördes Bloms Hôtel i Göteborg – Det blev
legendariskt för sin stora festsal och hyste ett populärt konditori i bottenvåningen och
förtjänar kanske att kallas Sveriges första hotell 1 .
Helt klart sågs i alla fall hotellet Göta Källare i Göteborg som något helt nytt när det invigdes
1812. Bakom etablissemanget stod traktören Laurentius Segerlind, som länge härbärgerat
resande i diverse inredda rum i ett stenhus på Drottninggatan. Det nya hotellet hade femtiosex
övernattningsrum, restaurang och biljardbord. Vid invigningen 1812 inbjöds hela Göteborgs
societet och stjälpte i sig punsch och vin som serverades ur fontäner. Det skålades, sjöngs och
hölls tal, och alla hyllade Segerlind som tagit hotellet, denna fantastiska inrättning till Sverige.
Göteborg skulle snart få fler hotell, men näst på tur stod Helsingborg. Där hade man sedan
1600-talet haft ett fint gästgiveri vid Stortorget. En Petter Mollberg lät modernisera och bygga
ut det kraftigt och 1814 öppna det under namnet Hotell Mollberg, som finns kvar än i dag.
Hotellbegreppet började nu bli populärt och flera inrättningar i svenska städer som inte skiljde
sig mycket från gamla tiders gästgiverier eller värdshus började ändå kalla sig hotell.
Femton år senare öppnades Hôtel Continental du Sud i Ystad. Ystad var vid denna tid
Sveriges viktigaste hamn för kontinenttrafik, och därmed vår port till Europa. Hotell hade
funnits länge i England och på kontinenten, och sedan 1700-talets slut även i Danmark så det
var naturligt att det just var ”brofästen” som Göteborg, Ystad, Malmö och Helsingborg som
blev de första svenska orter som tog efter företeelsen.
Men redan 1832 var det huvudstadens tur, då eleganta Hôtel Garni öppnades på
Drottningatan 3 i Stockholm. Bakom etablissemanget stod hovkonditor Abraham Christopher
Behrens som även drev schweizeriet på Strömparterren. Inrättningen riktade sig till de mest
välbeställda av svenska och utländska besökare och blev ett alternativ för övreståndspersoner
som tidigare ratat värdshusen och bott som gäster i privata familjer.
2
1 Mats Gellerfelt: ”Restaurangliv”
2 Till detta kapitel har jag använt flera källor, förutom Harman även artiklarna Ove Säverman”Rum för Resande”
i DN 14/8 2005 och Anders Stjernberg ”Rum för resande” I Populär Historia 2002;4, diverse stadshotells
hemsidor, Wikipedia, Hartmans: ”Hotellen kulturhistoria” och rörande Grand Jarnhammars ”Reserverat och
serverat”.

Nu inleds stadshotellens era. Det fanns tre faktorer som gjorde att dessa uppkom: behovet av
1. möteslokaler för näringsliv och societet, 2. kommunala samlingslokaler och 3. övernattning
vid järnvägsfärder.
Ordenskapitel, bolagsstämmor och kommunalfullmäktige
I två steg 1846 och 1864 avskaffades skråtvång och andra företagshämmande lagar och
Sverige fick näringsfrihet. Sverige kom nu in i en kraftig högkonjunktur, industrialiseringen
inleddes på allvar, många utlänningar investerade i den jungfruliga marknaden eller flyttade
hit för att göra lyckan. (Även inom restaurang- och hotellnäringen var de mest framgångsrika
personerna invandrare.) 3
I takt med näringslivets utveckling och borgarståndets starkare ställning uppstod behovet av
mötesplatser. I många städer hade tidigare funnits s.k. ”societetshus” där man kunde hålla
baler, föreningsmöten, konserter och dylikt. Nu byggdes de första stadshotellen vars funktion
lika mycket var att utgöra samlingsplats för den egna societeten som övernattningsplats för
besökande. Därav fanns inte bara övernattningsrum utan en elegant restaurang (ofta enligt
utländskt mönster), café eller schweizeri och stora festsalar och klubbrum, där man kunde
hålla ordenskapitel, årsstämmor, baler och konserter. Vissa hotell hade särskilda herrum och
damsalonger för de som bara ville umgås med sitt eget kön. Men de stora stadshotellen kunde
också inrymma regelrätta konsertsalonger, butiker, bank, läkar- och tandläkarmottagning samt
vanliga lägenheter.
Under 1800-talet fick såväl landsorts- som stadskommuner större självstyre och ansvar för
betydligt fler administrativa uppgifter. Det krävdes då lokaler för sammanträden och
administration. För att finansiera dessa kommunalhus byggde man ofta ihop dem med
stadshotell och restaurang. En stor del av stadshotellen byggdes således på kommunalt
initiativ och utgjorde stadskommunens administrativa byggnad. Flera svenska stadshotell
hette därför ursprungligen Stadshuset, även om det också inrymde hotell och restaurang. Det
kan ibland förklara att stadshotellet fick så pampig utformning och bästa placering vid stadens
torg.
År 1855 hade kommunerna även fått rätt att bestämma över alkoholförsäljningen inom sitt
geografiska område. Detta ledde till att de under de kommande årtiondena började starta
utskänkningsbolag och bevilja sig själva monopol på spritförsäljning i kommunen. I en
mindre tätort kunde det kommunalägda stadshotellet vara det enda stället där brännvin
försåldes och således bli extremt lönsamt. Målet var ursprungligen att öka nykterheten, men
nästan omedelbart blev det istället ett sätt för kommunerna att få stora inkomster. Ibland stod
spritförsäljningen för större intäkter än skatterna. 4
Järnvägarna
År 1856 sattes det första ångloket i drift i Sverige och samtidigt började den stora
utbyggnaden av järnvägsnätet. Staten hade bestämt att själv bygga stambanor genom landet,
medan privata eller kommunala järnvägsbolag fick dra smal- eller bredspåriga järnvägar kors
och tvärs genom landet. Redan efter sex år fanns förbindelse mellan Stockholm och Göteborg.
1866 var även Malmö, Norrköping och Uppsala hopknutna med nätet. Under de två–tre
kommande årtiondena förbands de flesta svenska städer och köpingar med järnväg.
3 Se mer om detta i Anders Johnsons ”Garpar, gipskatter och svartskallar”
4 Stig Boberg ”Folket, supen och staten”.

Järnvägarna förändrade allt där de drogs fram. Den lilla sträckan Stockholm–Uppsala hade
fyra gästgiverier och tre skjutsstationer innan järnvägen kom, nu gick resan på fyra timmar
och folk behövde vare sig övernattning, måltider eller förnödenheter – allra minst hästar.
Men så fort sträckan var lite längre så var det annorlunda, Stockholm–Göteborg tog t.ex. 14
timmar, så naturligtvis behövde passagerarna tillgång till någon sorts restauration vid
stationerna. Ångtågen stannade ofta, särskilt för att få påfyllning av vatten och kol. Pauserna
var inte långa nog för att sätta sig ner och beställa en trerätters måltid så istället dukades en
stor buffé upp, vilket byggde på det gamla brännvinsbordet. Passagarna kunde på nolltid
rycka åt sig en sill, en skiva kallt, stekt, fläsk, en bit aladåb och ett glas brännvin och ändå
hinna tillbaks innan tåget sattes i rullning. Det svenska smörgåsbordet av sitt modernare snitt
var fött.
Skulle man någon annanstans än ut efter stambanorna krävdes byten och det var troligt att
anslutande tåg först gick nästa dag. Då behövdes logi. I enstaka fall kunde en järnvägsstation
ligga nog nära ett gammalt gästgiveri, men det var sällan. Järnvägen följde sällan
landsvägarna och stationerna lades där markförhållandena var bäst och inte efter där det fanns
gästgiverier. I takt med järnvägens utbyggnad kom därför övernattningsställen att byggas upp
vid de viktigare städerna och knytpunkterna. Och dessa kom att utformas enligt den nya klass
som utvecklat sig på de tidigare nämnda hotellen.
I och med 1880-talet byggs plötsligt hotell i alla städer och de flesta köpingar. Boomen
kulminerar mot slutet av 1800-talet, men sträcker sig även ett par decennier in på 1900-talet.
Två märkespersoner
Skall bara två personer nämnas vid namn vad gäller den svenska hotellhistorien är det Regis
Cadier och Wilhelmina Skogh. I Stockholm hade Hotel Garni lagts ned 1855 och två år stod
man utan ett hotell av klass, men då var redan ett nytt och av helt annat slag under
uppbyggnad: hotell Rydberg. En förmögen grosshandlare, vid namn Abraham Rydberg, hade
testamenterat 100.000 kr för att uppföra ett ”Hôtel de Ville” i Stockholm eftersom stadens
näringsliv behövde möteslokaler. En fastighet inköptes vid Gustav Adolfs Torg och byggdes
om till ett stort hotell av ”internationell klass”. Snart kom Rydberg att drivas av den mycket
skicklige Regis Cadier, en invandrad fransman som bl.a. varit köksmästare hos kung Oscar I.
Inrättningen och dess cocktailbar blev oerhört populär bland stockholmarna.
Efter framgången med Hotel Rydberg gick Regis Cadier ett steg längre och lät bygga Grand
Hôtel Stockholm, Sveriges i särklass lyxigaste hotell – vilket inte stod efter de bästa på
kontinenten.
En som verkligen visste att utnyttja järnvägarnas knytpunkter till hotellverksamhet var
Wilhelmina Skogh. Hon var en self made woman, som ensam kommit till Stockholm som 12
åring och fått jobba sig upp. Med tiden blev hon piga på det kombinerade stadshuset och -
hotellet i Gävle där hon lärde sig branschen. Senare byggde hon upp det ena järnvägshotellet
efter det andra, införde många viktiga innovationer i branschen (bl.a. fick hon svenskarna att
börja äta färska grönsaker) och tog slutligen även över Grand Hôtel i Stockholm och byggde
till dess vinterträdgård. 5
5 Taget från Ingela Östlunds artikel i Företagsminnen, men uppgifterna är allmänt förekommande.

Guld och purpur
1800-talet präglades av en kultur med smak för det storslagna och hotellen kom allt som oftast
att bli både större och dyrare än vad stadens storlek förmådde försörja. Första generationens
ägare klarade oftast inte av den stora verksamheten och gick för det mesta i konkurs – och
även senare i tiden skulle hotellen vara för stora för att kunna vara lönsamma.
Men vid en period under det sena 1800-talet och fram till första världskriget var aktiviteterna
enorma. Ordenssällskapen upplevde en enorm tillströmning och hotellens festlokaler fylldes
av frackar med färgglada band och medaljer. Varje nationell högtid från prinsdop till kungliga
födelsedagar krävde storslagna galamiddagar med oändligt långa tal och unisont sjungna
kungssånger, det blomstrande näringslivet under denna vår ”grunderzeit” hade gigantiska
representationskonton och flitigt möten som inleddes med smörgåsbord och avslutades med
toddy, varje bolagsstämma krävde efterföljande middag och varje småstad hade sin
introduktionsbal.
Ända in på 1930-talet anlade många mindre orter stadshotell. Då var de emellertid mer
måttliga i omfång och funktion och byggda i modern funkisstil, men sedan tog perioden slut.
Avslutning
Många av de överdimensionerade hotellen från det sena 1800- och tidiga 1900-talet har rivits,
Enköpings stadshotell sorgligt nog så sent som 2010. De stränga alkoholransoneringarna
1917–1955, bilens intåg, försämrade representationsmöjligheter, ändrade fest- och resvanor
har skapat andra behov och helt andra sorts hotell. Åter är hotellens viktigaste uppgift, vid
sidan av det inte obetydliga konferensandet, att likt de gamla gästgiverierna erbjuda mat, öl
och husrum till resande, medan trycket på storslagna festsalar är mindre.
Men många av 1800-talets storstilade lyxhotell står ännu kvar: fasaderna har vanligtvis
förenklats vid otaliga renoveringar, palmerna i krukor och de röda täckmattorna är borta, en
del guld och stuck har försvunnit från festsalarna, men på det stora hela kan man ännu känna
airen av det sena 1800-talets rungande fester i dessa, i högsta grad levande, kulturminnen.
Edward Blom, Centrum för Näringslivshistoria
Blom, Edward: Diverse otryckta föredragsmanus och anteckningar
Boberg, Stig: Folket, supen och staten, 1981.
Diverse stadshotells hemsidor, Wikipedia och gängse uppslagsböcker.
Garsten, Bernhard: Sveriges hotell och restaurangförbund 1909–1959, 1959.
Gellerfelt, Mats, Restaurangliv, 1997.
Hartmann, Per: Hotellens kulturhistoria i Västerlandet, 1983.
Hartmann, Per: Svenskt gästgiveri genom tiderna, 1947.
Jarnhammar, Lennart: ”En näringsgren med stjärnglans” i Företagsminnen 2009:3.
Jarnhammar, Lennart: Reserverat & Serverat, 2009.
Jarnhammar, Lennart: Restaurangliv i Stockholm (Stockholms stadsmuseum), 2003.
Pettersson, Olle ”En orädd pionjär i hotellbranschen” i Företagsminnen 2007:1.
Schuldheis, Wilh.: Anteckingar omVinskänkssocieteten i Stockholm, 1898.
SHR:s historiska arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.
Stjernberg, Anders: ”Rum för resande” I Populär Historia 2002;4.
Svanfeldt, Henrik m.fl: Svenskt hotell- och restaurantväsen i ord och bild, 1944.
Säverman, Ove: ”Rum för Resande” i Dagens Nyheter 14/8 2005.

Östlund, Ingela: ”Wilhelmina Skogh – en entreprenör av det ’svagare könet’” i
Företagsminnen 2009:1.
Edward Blom är chef, särskilda projekt på Centrum för Näringslivshistoria samt redaktör för
dess tidskrift Företagsminnen. Hans huvudinriktning inom näringslivshistorien är handel, mat
och dryck och han har även gjort många tv- och radioprogram om mat, dryck och historia.