Välkommen till Sverige.pdf

Författare:
Maria P.
Lwam A.
Alida R.
Irina B.
Med handledning av
Carina Nilsson
Välkommen
till
Sverige?
En novell om två unga tjejers flykt från misär till
deras nya hemland, Sverige.
Om lycka och olycka,
om förväntningar
om fördomar…

En stad i ruiner.
Staden Boshna ligger i ruiner. I fjärran hörs skottlossning. De två flickorna
Marion och Sabrina har varit på flykt länge. Deras kläder är smutsiga och det
var länge sedan de senast fick mat i magen.
- Vi kan inte ha de så här längre Sabrina.
- Jag vet, jag är hungrig, svarar systern.
- Du ser vad menar. Vi har inte mat för dagen och ingenstans att ta vägen nu
när mamma och pappa är döda.
Marion och Sabrina är mycket uppgivna. Framtiden för dessa två unga flickor ser
allt annat än ljus ut. Förtvivlat söker de efter en utväg till en bättre tillvaro.
- Finns det ingen som kan hjälpa oss? frågar Sabrina.
- Alla som vi känner har flytt från vår stad. Och det förstår jag. En stad i
ruiner är ingenting att bo i, svarar Marion uppgivet.
- Men om vi åker till huvudstaden kanske vi kan få hjälp, fortsätter Sabrina
enträget.
- Det finns inga jobb ens för utbildat folk, varför skulle någon hjälpa oss?
Det finns inget mer för oss att hämta här, menar Marion.
Från ett buskage i närheten kommer plötsligt två soldater gående. Marion och
Sabrina blir mycket rädda. De båda vet att soldaterna tillhör fienden och
soldaterna kan mycket väl använda sina vapen mot dem.
- Vad gör ni snorungar? fräser den ena soldaten vresigt till tjejerna.
- Låt oss vara, vi har inte gjort något, säger Marion.
- Vi tar dem med oss, det kan alltid vara bra att ha två tjejer, skrattar
soldaterna rått.
Nu förstår Marion och Sabrina att det enda de kan göra är att fly, annars
kommer de att bli våldtagna och kanske också dödade. Så snabbt har
flickorna aldrig sprungit förut. Då plötsligt höjer den ena soldaten sitt gevär
för att skjuta dem, men den andre soldaten hejdar honom i sista stund.
- Det är ingen mening. Vi hittar dem senare. Låt dem springa.
Om det inte varit för den soldaten ingivelse av barmhärtighet hade flykten nog
varit förgäves de två flickorna. Men nu börjar istället en helt annan resa för
flickorna. Ännu ska de inte lämna detta livet.

Utan biljetter.
På bussen på väg till Sverige sitter mycket folk. Sabrina har ingen aning om
vart ska hon och Marion ska resa.
– Vart är vi på väg? viskar Sabrina.
– Det enda människorna som väntade på denna buss sa, var att detta var
bussen till friheten, säger Marion.
Avsaknaden av mat under en längre tid gör sig påmind.
– Marion, jag är jättehungrig.
– Sabrina, jag har ingen mat. Du får ge dig till tåls, säger Marion.
En kvinna som sitter några platser längre bak i bussen ropar ironiskt till
flickorna:
– Du ska inte tro att vi delar med oss. Vi har inte så att det räcker själv.
– Det skulle ni ha tänkt på innan ni klev på bussen, ansluter sig en annan tjej,
som sitter bredvid Sabrina och Marion.
En annan passagerare frågar flickorna vresigt:
– Har ni löst biljett förresten?
– Biljett?
En känsla av panik sprider sig hos flickorna. De har ju ingen biljett! Ska deras
resa till friheten ta slut nu? Marion finner sig dock snabbt i situationen och
svarar den vresige passageraren lugnt:
– Klart vi har löst biljett, annars skulle vi inte sitta här eller hur?
– Men Marion, vi har ju ingen… Sabrina var rädd nu.
– Vi säger att vi har det så länge, tröstar Marion.
– Nu tar vi en paus och samtidigt kommer jag runt och kollar biljetterna,
förklarar busschauffören.
Chauffören går runt och kontrollerar biljetterna.
När han kommer fram till Marion och Sabrinas plats börjar Marion leta febrilt
”på låtsas” efter biljetterna. En tredje passagerare märker vad som sker och
ropar högt till chauffören:
– Nu åker vi igen, hur länge ska vi vänta?
Tack vare denna snälla passagerare klarar sig flickorna undan knipan.
– Ni har inga biljetter va? Frågar den snälla mannen.
– Nej, svarar Marion.
– Här, låna våra biljetter vid nästa kontroll. Och här har ni en smörgås så
länge.
Marion och Sabrina tuggar glupskt i sig smörgåsarna. De har inte ätit på flera
dagar. Senast de åt hade de hittat några kex som låg bland några ruiner. En gång
hade det kexpaketet kanske inhandlats till en familj som tänkt avnjuta dessa kex
över en fikapaus. Ingen vet vart den familjen finns idag. Den snälle mannen lutar
sig fram mot flickornas säte.

– Försök att sova nu. Det är många, många timmar kvar innan vi når Sverige,
säger mannen.
– Marion, viskar Sabrina. Ska vi till Sverige?
– Det verkar så lillasyster.
Vi ljuger inte.
Deras första möte i Sverige blir på polisstationen. Efter de anlänt med bussen
till det nya landet beger de båda flickorna sig dit för att få hjälp. Marion och
Sabrina får följa efter en kvinna och hennes tolk till ett rum i polishuset.
- Varför ska vi följa med till nåt rum? Vad ska hon göra med oss där?
Sabrina är rädd och mycket frågande. Stackars Marion har inga svar på hennes
frågor men försöker lugna systern så gott det går.
- Jag vet inte. Vi får se. Men vi får hoppas att vi får någon hjälp.
Väl inne i rummet presenterar sig den kvinnliga polisen som Ulla. Hon tar fram
sina papper och börjar utfrågningen.
- Då ska vi se, vad heter ni?
- Marion och Sabrina, svarar Marion.
- Jaså. Men det var svårt att stava. Säg det igen lite långsammare.
Så svarar Marion en gång till. Marions blick är fäst vid tolken. Marion är mycket
nervös och vågar inte se på poliskonstapel Ulla när hon svarar på hennes frågor.
- Varför tittar du på tolken istället för mig? Det är jag som pratar med dig
nu, säger Ulla vresigt.
- Förlåt, men jag vågade inte annat.
Nu känner sig Marion mycket rädd. Hon tittar överallt men vågar inte titta på
Ulla.
- Ja, men vi fortsätter. Vilken land kommer ni ifrån?
- Boshna, svarar Sabrina denna gång.
- Okej. Varför har ni kommit till Sverige då?
- Vi kunde inte bo kvar i vårt hemland.
- Vad menar ni med det, bo kvar?
Polisens frågor är mycket komplicerade. Poliskonstapeln ställer nämligen frågor
som är mycket invecklade. Ulla tror att med så invecklade frågor ska tjejerna
inte kunna ljuga utan att hon lägger märke till deras lögn.
Sabrina tittar på Marion och känner starkt att hon vill ge den där polisen svar på
tal.
- Vi har inget hem kvar längre och våra föräldrar är döda. När hon säger
det, blir hon jätte ledsen och vill börja gråta.
- Nej men här ska du inte gråta. Ta en servett och torka tårarna. Så ni hade
ett riktigt hem i ert hemland, fortsätter poliskonstapeln frågande.
- Ja, självklart, svarar Marion. Vi bodde i ett hus med vår familj.
- Vad är det som gör att ni inte kan bo där längre?

- Det är krig där så vi kan inte vara i vårt land längre.
- Jaså är det krig, men nyss sa ni ju att ni inte kunde bo där för att era
föräldrar är döda. Nu får ni bestämma er.
- På grund av kriget har våra föräldrar dött. Förlåt, men det är svårt och
svara säger Marion ursäktande.
- Varför då? Ni kanske bara ljuger och ni vet inte hur ni ska säga för att jag
ska tro på er.
- Men varför kan du inte förstå att det känns jätte jobbigt att komma ihåg
och bli påmind om allt det hemska som varit.
- Okej. Hur kom ni till Sverige då?
- Vi åkte buss med massor med människor.
- Vem betalade er bussbiljett, era föräldrar?
- Vi hade ingen biljett.
- Jaså, har era föräldrar satt er på bussen utan biljett och pengar?
- Våra föräldrar vet inte om att vi åker för…
- Jag trodde era föräldrar var döda, avbryter polisen tvärt. Jag tror att ni
ljuger.
Marion känner sig ledsen för att polisen inte verkar tro på dem.
- Lyssna på oss! Vi vill bara ha mat och husrum. Vi ljuger inte, utbrister
Marion mycket uppgivet.
- Jag undrar det jag. Nåja ni får era biljetter till Ånge och lite fickpengar.
Se till att vara på tågstationen i rätt tid. Adjö.
Hon ger biljetterna till tjejerna och visar vart de ska. Lilla Sabrina är jätte
nervös och hon känner sig som en främling.
- Varför trodde hon inte på oss? Vi talar ju sanning, frågar Sabrina.
- Jag vet inte, svarar Marion sin syster. Vi har ingenting kvar i vårt
hemland. Får vi inte hjälp så kommer vi inte att överleva.
- Hon sade att vi skulle till Ånge. I vilket land ligger Ånge? undrar Sabrina.
- Jag vet inte riktigt. Vi får se vart vi hamnar. Huvudsaken är att vi har
varandra just nu. Jag tror att mamma och pappa skulle ha varit stolta över
oss som har kommit så här långt.
- Det tror jag med.
De båda systrarna kramar om varandra hårt och länge. Än är deras resa inte
över.
Två vilsna tjejer på vift.
- Marion, vakna! Vi är framme!
Sabrina tittar nyvaket på folket som går ut från tåget.
- Vart är vi? Ah… nu kommer jag ihåg! Är det Ånge?
- Ja! Du ser ut trött!
De går ut och tittar omkring sig. Sabrina knuffar på Marion.

- Titta, så fint det är här! Men vart ska vi gå?
- Jag vet inte, säger Marion och rycker på axlarna.
De ser en grupp människor längre bort som ser villrådiga ut. Tveksamt följer de
efter gruppen med människor. En man i vanliga kläder närmar sig gruppen och
börjar prata på engelska.
- Who of you come from other countries? Migration?
Några familjer med barn och ensamma personer lämnar gruppen.
- Ok! säger han, come with me and you will get help!
Han vänder sig om går fram till några trevåningshus i närheten! På en dörr läser
Marion och Sabrina ”Migrationsverket”, och efter ”Reception”. Nedanför
skyltarna sitter lappar med öppettider på. Mannen öppnar dörren och säger:
- Come in! Leave your luggage here. We will have a conversation after you
have got the keys to your apartment!
Flickorna följer med honom in och därefter går de uppför en trappa.
- Here you can have some bread with butter and cheese, drink coffee, tea
or juice, visar mannen.
Vid det här laget är Marion och Sabrina så utsvultna att de inte bryr sig om att
ställa sig i någon kö och vänta på sin tur. Flickorna går före alla andra och tar för
sig av fikat. Det är mycket gott.
- Vilket mjukt bröd, viskar Marion till Sabrina som i sin tur inte svarar utan
bara tuggar för fullt.
När fikapausen är över får flickorna en nyckel av mannen. Efter en lång stunds
förklarande förstår Marion och Sabrina att de ska bo i en trerumslägenhet, som
de måste dela med 4 andra kvinnor. De måste även dela sängkläder, livsmedel och
husgeråd med dessa kvinnor som de aldrig tidigare har träffat i sitt liv. Samma
kväll får de ett brev av deras assistent Ingrid. Hon vill träffa dem redan klockan
9:00 nästa morgon.
Det är ingen bra start på dagen när Sabrina öppnar kylskåpet och ser att det är
helt tomt. Sabrina springer till Marion med stora tårar i hennes ögon.
- Lugna dig, säger Marion. Vi har ju pengarna som vi fått av polisen förut. Vi
kan köpa vår egen mat nu, fast vi vet ju inte vart man kan köpa någon mat,
säger Marion eftertänksamt. Men så kommer hon på en idé.
- Kom, så frågar vi våra grannar!
- Men vi kom ju tillsammans, hur kan de veta, säger Sabrina oroat.
- Vi kan fråga assistenten, lugnar Marion.
Precis klockan 9:00 står Marion och Sabrina i receptionen. En kvinna kommer
fram till flickorna och ber dem stiga in på hennes kontor. Efter några vanliga
frågor som ”Vad heter du”? och ”Har ni sovit gott”? fortsätter hon sitt
frågande.
- Har ni varma kläder med er? Här i Ånge är jättekallt på vintern.

- Vi har bara kläderna vi kommit i, svarar Marion lågmält.
- Nåja, det får duga. Om ni fryser får ni höra av er. Det finns en Röda
Korset butik i Ånge. Vi kan inte dela ut kläder till alla heller. Får ni
problem så kom till oss! Försök att klara er själva och se till att komma
ut i samhället också. Snart kommer ni att få ett brev från
sjuksköterskan. Hon ska kolla efter om ni har tuberkulos. Ja! Det är
allt! Ni kan gå nu!
- Ursäkta, jag har en fråga, säger Marion.
- Ja? Vadå?
- Vi har ingen mat och vi vet inte var affären ligger!
- Jaså? Men det ju finns en karta. Den hänger på väggen i receptionen!
- Tack så mycket!
Marion och Sabrina styr stegen mot utgången. De stannar till vid kartan
och hittar Domus och Röda Korset. Först går de till Domus och tittar på
priserna. Marion räknar pengarna.
- Det räcker inte… Vad ska vi göra? Vi behöver underkläder, skor och
livsmedel!
- Jag tror att nu vi behöver maten mer än kläder, säger Sabrina och
tittar på frukten och brödet.
– Okej. Då köper vi det! – bestämmer sig Marion.
På vägen hem snubblar Sabrina på en sten och de tunga kassarna ramlar på
marken. Hon har vrickat benet och börjar stöna högt av smärtan.
- Oh, Gud! Det gör så ont, säger Sabrina med gråten i halsen.
- Vi måste gå till doktorn! Nu!
Efter 15 minuter sitter de i sjuksköterskans mottagningsrum.
- Jag kan inte göra något åt det här benet. Ta Alvedon så blir det bra!
- Men benet ser väldigt illa ut. Vi måste få träffa doktorn, insisterar
Marion.
- Ok. Jag kan skriva ert namn i listan, säger sköterskan.
- När kan vi träffa honom? – frågar Marion. Hon känner sig jätterädd för
sjuksystern.
- Kanske om en månad, eller två! Han är jätte upptagen, vet du! Ta
Alvedon, och allt kommer att bli normalt!
Marion och Sabrina lämnar rummet mycket nedslagna.
Vi vill leva vi vill dö i Norden.
Efter några veckor i Ånge är det hög tid för flickorna att börja skolan. En
vänlig lärare möter dem i skolkorridoren. Både Marion och Sabrina är mycket
förväntansfulla. På flyktingförläggningen har de inte kommit i kontakt med så
många ungdomar. Dessutom vill de gärna lära känna svenska ungdomar.

Läraren visar in dem till ett klassrum. Eftersom de inte kan så mycket
svenska än får de börja med att träna det svenska språket. Lektionen går
otroligt snabbt tycker båda flickorna. Längre bort i korridoren står några
tjejer som ser ut att vara svenska. Marion står avvaktande kvar, men Sabrina
går modigt fram till dem.
- Hej, säger Sabrina med lite brytning.
- Hej, svarar tjejerna. Vart kommer du ifrån?
Sabrina förstår frågan och letar febrilt i sitt huvud efter de svenska orden.
Men innan hon hunnit svara tjejerna har de vänt om gått därifrån. Hon känner
sig mycket ledsen och går tillbaka till sin syster.
- Marion, säger Sabrina. Kommer det alltid att vara så här? Vi har lyckats
ta oss från ett land i misär till ett underbart land som kan hjälpa oss. Men
i detta land är vi längst ner på samhällstegen. Jag är mycket tacksam över
all hjälp vi fått men jag vill ändå bli respekterad för den jag är.
- Sabrina, min syster, säger Marion vänligt. Dit är det lång väg att vandra.
Vi kan bara visa vårt nya land att vi är två tjejer som inte vill något ont
utan vi är värda respekt genom att själva ge andra respekt.
Sakta nynnande på en alldeles egen komponerad text till en känd melodi går
flickorna ut för att möta sin nya hemstad, Ånge.
Du nya du fria…
Vi står här helt vilsna i vårt nya land
Och vill bli en del i er gemenskap
Där hemma så stod vi på avgrundens rand
Nu vill vi knyta nya vänskapsband
Nu vill vi knyta nya vänskapsband
Vit eller svart spelar alls ingen roll
Ty alla får rum på denna jorden
Vår dröm är en plats under erat parasoll
Ja, vi vill leva vi vill dö i Norden
Ja, vi vill leva vi vill dö i Norden