Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

”Det stämmer Filip. Så länge jag släpade på mitt riktiga namn,
Elihu Rot, kunde jag aldrig riktigt bli folkets kandidat. Man måste
dölja sina rötter …” Det spontana skämtet fick alla att brista ut i
skratt, också Filip och Jocke. ”Men allvarligt talat, Filip,” fortsatte
Jocke, ”man måste nå ut brett för att vara trovärdig.”
”Vad gör du för att få ut ditt budskap, Jocke?”
”Allmänna partiet kommer snart ha sina enkla svart-vita flygblad,
knappar och affischer tillgängliga vid alla lokalkontor. Vi hoppas
kunna halvera den typiska kampanjbudgeten med hjälp av våra
idéer.”
Konferencieren avbröt, ”Men har du en åsikt i de tunga frågorna?”
”Visst, precis som alla andra partier,” sade Jocke. Ur sin kavajficka
tog han ut en bunt papper. ”Här är vårt förslag när det gäller
brottslighet och här är vårt förslag till åtgärder mot fattigdomen.”
”Men, Jocke, det står inget på dessa papper,” sade Filip, men en
förbluffad blick. Papperen var helt enkelt vanliga tomma
pappersark.
”Det är det sköna i kråksången, Filip. Förstår du inte? Varför slösa
tid på att lova allt till alla? Varför inte låta väljarna själva fylla
dessa papper? Löften och utförande förblir precis som tidigare,
men nu spar vi tryckkostnaden.”
”Verkligen genialt! Medan andra kandidater talar om att skära i
kampanjbudgeterna har du gjort något åt saken. Ja, vår tid rinner
mot sitt slut. Kan du sammanfatta vad ditt parti handlar om?”
”Givetvis, Filip. Det har redan börjat sprida sig över ön. Vår slogan
för Allmänna partiets är, ’Vi Tror Vad Ni Tror!’”
”Tack så väldigt mycket, Jocke. Mina damer och herrar, en riktigt
stor applåd, en hög 5,5, för kampanjgeniet, Jocke Kandidat!”