Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Tjugofjärde kapitlet
Applådometern
En ensam spotlight lyste upp den tomma plattformen och ur
publiken steg ett svagt mumlande. Någon började klappa i takt och
snart följde resten av publiken med. Hela stället genljöd av
upphetsning och ljud. Till slut hoppade en stadig figur med slickat,
korpsvart hår upp på plattformen. Mannen var klädd i en glittrande
rock och hade det löjligaste leende Jonatan någonsin sett. Likt en
katt hoppade han fram och tillbaka över scenen samtidigt som han
hälsade den jublande publiken välkommen.
”Välkomna, välkomna, välkomna! Jag är Filip, er konferencier,
och jag är sannerligen förtjust över att ha alla ni underbara
människor med mig i dagens föreställning av ’Du är där!’ Och
vilken föreställning vi bjuder på. Längre fram skall vi tala med – ni
gissade rätt – kandidaten!” På var sida om Filip stod två idel leende
och knappt påklädda flickor. När flickorna började vifta vilt med
armarna bröt publiken ut i extatiska applåder.
”Tack skall ni ha, tack – tack så väldigt mycket. Först har jag något
väldigt, väldigt, väldigt speciellt att underhålla er med. Vi har
ingen mindre än styrelseordföranden för Korrumpes valberedning
med oss i kväll för att förklara den nya revolutionerande
valordning som vi hört så mycket om.” Då han sagt detta vände sig
värden om, sträckte ut handen mot den bakre delen av scenen och
ropade, ”Vi hälsar doktor Julia Pavlov välkommen!”
Påhejad av flickorna på scenen började publiken åter klappa vilt,
vissla och skrika ut sin förtjusning. Konferencieren Filip skakade
hand med doktor Pavlov och tecknade åt publiken att tystna. ”Ja,
ja, doktor Pavlov ni verkar ha skaffat er en stor skara beundrare
genom åren.”
”Tack, Filip,” sade hon. Doktor Pavlov bar tjocka glasögon och var
klädd i en tråkig, grå dräkt. Hennes fyrkantiga ansikte gav ett lugnt