Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Från de bakre regionerna ropade någon, ”Skulle ni vilja säga att det
här nya programmet kommer att hjälpa till att höja priset på alla
sorters fotbeklädnader – stövlar, skor, sandaler och så vidare?”
”Uh, ja, tja – skulle du kunna upprepa frågan?”
En annan röst ropade, ”Kommer skopriserna att gå upp?”
”Skomakarnas inkomster kommer att öka,” svarade den belevade
lorden och nickade tungt. ”Vi hoppas verkligen kunna stödja
skomakarnas kamp för en rimlig levnadsstandard.”
Jonatan kom att tänka på Pelle och hans mamma. ”Hur mycket
svårare skall det inte bli för henne att köpa skor nu!”
Intill kanten stod en reporter på knä. Han skymdes av folkmassan,
men han lyckades överrösta de andra, ”Kan ni berätta något om ert
program för nästa år?”
Ponzi mumlade, ”Uh, hmm, vad sade du?”
”Ert program. Vad har ni för planer för nästa år?” frågade reportern
otåligt.
”Självklart,” sade lorden och tog en paus för att dra ett djupt bloss
på sin cigarr. ”Uh-huh. Hum. Ja, jag tror att det är lämpligt att ta
tillfället i akt och använda denna speciella presskonferens för att
annonsera att vi nästa år planerar att betala alla på den underbara
ön Korrumpe för att inte producera någonting.”
Ett sus gick genom publiken. ”Alla?” ”Ni skojar inte?” ”Wow, det
kommer att kosta en förmögenhet.” ”Men kommer det fungera?”
”Fungera?” sade lord Ponzi och skakade av sig sin trötthet.
”Kommer människor sluta producera?”
”O ja, garanterat,” svarade Ponzi med en knappt dold gäspning.
”Vi har drivit ett försöksprojekt i flera år,” sade lorden med stolthet
i rösten. ”Och vi har aldrig producerat någonting.”