Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

I andra änden av salen fanns en enorm dörr av brons, flankerad av
stora marmorstatyer och ornamerade pelare. Jonatan började gå
genom salen i hopp om att undvika regeringsförsäljarna. Innan han
hade tagit två steg tog en gammal kvinna med guldarmband runt
handlederna och stora örhängen tag i honom.
”Skulle ni vilja lära känna er framtid, min unge herre?” frågade
hon och gled intill honom.
Jonatan kollade snabbt sina fickor, trots att han inte hade något att
bli av med, och tittade med olust på den fjäskande kvinnan klädd i
färggranna sjalar och tunga smycken.
Hon fortsatte i aggressiv ton, ”Jag besitter gåvan att sia om
framtiden. Kanske skulle ni vilja få en glimt av morgondagen för
att stilla er fruktan inför framtiden?”
”Kan du verkligen se in i framtiden?” frågade Jonatan samtidigt
som han backade undan så långt han kunde utan att förolämpa
henne. Han betraktade den skamlösa kvinnan misstänksamt.
”Tja,” svarade hon med ögon, som utstrålade självsäkerhet. ”Jag
studerar tecknen och meddelar, bekräftar och uttalar sedan vad sant
jag än ser. O ja, mitt yrke är säkerligen världens äldsta.”
”Är du en spågumma?” hennes påstående gjorde Jonatan alldeles
paff. ”Använder du en kristallkula eller teblad eller …”
”För böveln, nej!” avbröt kvinnan föraktfullt. ”Jag har blivit
mycket mer sofistikerad, nuförtiden använder jag kartor och
uträkningar.” Hon bugade djupt och tillade, ”Ekonom till ert
förfogande.”
”Imponerande. E-ko-nom,” repeterade han sakta och lät ordet rulla
på tungan. ”Tyvärr har jag precis blivit rånad och har inga pengar
att betala med.”
Irriterat vände sig hon om för att söka efter andra potentiella
kunder.