Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

kläder och skinnstövlar och hade ett lugnt sätt och ett rakt språk
som fick Jonatan att känna sig lugn.
”Vad är regeringsbasaren för något? Är det en plats där man säljer
boskap?” frågade Jonatan.
Den gamle mannen rynkade på näsan och såg på sina två fridfulla
djur. ”Det var vad jag kom hit för att ta reda på,” svarade herden.
”Faktiskt är det ett slags varieté. Byggnaden är finare än en bank
och större än någonting jag någonsin sett. Därinne finns folk som
säljer alla sorters regeringar utformade för att lösa medborgarnas
problem.”
”Jaha?” sade Jonatan. ”Vilka sorters regeringar försökte de sälja?”
Herden kliade sig i sin solbrända nacke och sade, ”Där fanns en
karl som kallade sig själv ’socialist’. Han sade att hans typ av
regering skulle ta den ena av mina kossor och ge den till min
granne. Jag hade inte mycket till övers för honom. Jag behöver
ingen hjälp med att ge min ena ko till min granne – om det skulle
bli nödvändigt.”
”Sedan var det ’kommunisten’. Han hade en klarröd skjorta på sig
och stod i båset intill den första försäljaren. Han log oavbrutet och
skakade hela tiden min hand, riktigt vänskapligt, och han sade hur
mycket han tyckte och brydde sig om mig. Han verkade helt okej
tills han sade att hans regering skulle ta båda mina kor. Det vore
rättvist, påstådd han, eftersom alla skulle äga korna gemensamt
och jag skulle få lite mjölk om han ansåg att jag behövde det.
Sedan insisterade han på att jag skulle sjunga partisången.”
”Det måste vara en sjusärdeles sång!” utbrast Jonatan.
”Hade inte så mycket nytta av honom efter det. Jag antar att han
skulle skumma av det mesta av grädden för egen del. Sedan gick
jag genom den stora hallen och träffade en ’fascist’, klädd i svart
från top till tå. Han såg ut som han var på väg till en begravning.”