Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

mot hans ansikte. ”Jag kan göra livet mycket obekvämt för dig.”
Hon böjde sig ned intill honom lirkade undan munkavlen.
Jonatan sträckte på käken och försökte återfå känseln. Han
protesterade, ”Men det är fel att stjäla!”
”Kanske. Men det viktiga är att stjäla så stort att ingen märker att
det är fel.”
”Om man stjäl mycket så märker ingen att det är fel?”
”Visst. Att ljuga litet är fel. Barn uppfostras med att det är fel att
ljuga, men de riktigt stora lögnarna får gator uppkallade efter sig.
Den som stjäl bara lite riskerar att hamna i djurparken för
människor, medan den som stjäl mycket – och då menar jag hela
landet – får äran att namnge fina byggnader. Detsamma gäller
mördare.”
”Även mördare?” Jonatan hoppade till.
”Var har du varit?” fräste tjuven. ”Om man dödar en eller två
hamnar man i djurparken eller så blir man avrättad. Den som dödar
några tusen däremot, han görs till en hjältemodig erövrare om
vilken skrivs sånger och som hedras med statyer och festligheter.
Barnen lär sig att hylla och efterlikna de stora mördarna. Agera i
det lilla och du blir föraktad och bortglömd. Agera i det stora och
du blir odödliggjord i skolböckerna.”
”Den äldsta berättelsen om en rövare jag minns,” sade Jonatan, ”är
den om Robin Hood. Han var en hjälte för att han stal från de rika
och gav åt de fattiga.”
”Vem var det han stal från, mer exakt?” frågade hon.
”Sheriffen av Nottingham och hans vänner,” berättade Jonatan.
”Du förstår, de skatter sheriffen och prins John tog ut var så höga
att människor drevs in i fattigdom. Myndigheterna tog från både
rika och fattiga. Robin försökte hjälpa folket genom att ta tillbaka
vad som stulits från dem.”