Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Greta skrattade. ”Därför att de politiska kaféerna var avskyvärda.
Kockarna, maten, atmosfären – ja allt! En dålig kock får aldrig
sparken från ett politiskt kafé. Deras skrå är för starkt. Och riktigt
duktiga kockar blir sällan belönade eftersom de dåliga blir
avundsjuka. Moralen är låg, maten smaklös och
Matsmältningsstyrelsen utformar menyn.”
”Det är nästan det värsta,” utbrast morfar. ”De försöker
tillfredsställa sina vänner och ingen är någonsin nöjd. Du skulle ha
sett bråket om bröd och potatis. Bröd och potatis dag in och dag ut,
i årtionden. Sedan organiserade pastalobbyn en kampanj för nudlar
och ris. Kommer du ihåg det?” sade han och nickade till sin fru.
”Sedan nudelälskarna till slut lyckades få in sitt folk i styrelsen har
vi inte sett röken av bröd och potatis efter det.”
Pelle stannade till. Han tittade ut från bakom hennes mormors kjol
och rynkade på näsan i avsky. ”Jag hatar nudlar, mormor.”
”Bäst att äta dem, älskling, annars kommer Hälsopolisen och letar
efter dig.”
”Hälsopolisen?” frågade Jonatan.
”Shhh!” sade morfar och höll för hans mun. Han tittade över axeln
och därefter neråt gatan för att se om någon lyssnade. ”De som
undviker politiskt godkända måltider hamnar vanligen hos
Hälsopolisen. Ungarna kallar dem hälsister. Hälsisterna för
noggrann bok över närvaron vid måltider och letar upp dem som
uteblir. Hälsobrottslingar tas till ett speciellt kafé där de
tvångsmatas.”
Pelle skakade. ”Men skulle vi inte lika gärna kunna äta hemma?
Mormor lagar världens bästa mat.”
”Det är inte tillåtet, älskling.” sade mormor och klappade Pelle på
huvudet. ”Några få personer har särskilda tillstånd, men morfar
och jag har inte den rätta utbildningen. Och vi har inte råd med den
avancerade köksutrustningen som tillståndet kräver. Du förstår,