Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Nittonde kapitlet
Matsmältningsstyrelsen
Innan han gick frågade Jonatan efter vägen till stadshuset. Greta
såg oroligt på honom och lade en hand på hans arm, ”Snälla
Jonatan, berätta inte för någon om maten du fick. Vi har inget
tillstånd.”
”Va!” sade Jonatan. ”Behöver man tillstånd för att ge någon mat?”
”I staden, ja,” svarade hon. ”Och vi kan få massa problem om
myndigheterna får reda på att vi serverat mat utan tillstånd.”
”Vad är meningen med tillståndet?”
”Det är för att alla skall garanteras en viss standard på maten. För
länge sedan brukade stadsfolket köpa sin mat från gatuförsäljare,
små kaféer eller gourmérestauranger. Eller så köpte de mat i affärer
och tillagade den själva i hemmet. Men Lordernas Råd menade att
det var orättvist att vissa åt bättre mat än andra och att människor
behövde skyddas från sitt eget dåliga omdöme. Därför öppnades
politiska kaféer där alla i staden kunde få ett standardiserat mål
mat gratis.”
”Inte helt gratis, förstås,” sade morfar, som drog ut sin plånbok och
viftade den sakta framför Jonatans näsa. ”Varje mål mat kostar
mycket mer än förut, men ingen betalar direkt i kaféet, Kultomten
betalar med våra skattepengar. Eftersom maten i de politiska
kaféerna redan var betald, slutade många människor att gå till de
privata alternativen där de behövde betala en gång till. På grund av
ett färre antal gäster tvingades många privata restauranger att höja
priserna. Några överlevde tack vare en handfull rika kunder eller
gäster med speciella religiösa matvanor, men de flesta gick i
konkurs.”
”Varför skulle någon betala extra för maten om de kunde gå till de
politiska kaféerna där den var gratis?” undrade Jonatan.