Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Sjuttonde kapitlet
Kultomten
Väl tillbaka på karnevalen visade det sig att Jonatan hade tjänat
mer än femtio moints. Kvinnan var så nöjd över att ha funnit någon
som tog arbetet på allvar att hon bad honom återvända nästa kväll.
Efter att ha lovat att försöka begav sig Jonatan iväg för att finna
någonstans att sova. Eftersom han inte hade en aning om vart han
skulle bege sig vandrade Jonatan på måfå genom staden. När han
vilade sig i det dämpade ljuset från en gatlampa kom en kort,
gammal man i nattskjorta ut från ett hus och ställde sig på
verandan. Den gamla mannen kisade och spanade över hustaken
längs gatan.
Jonatan frågade nyfiket, ”Vad tittar du på?”
”Hustaket där borta,” viskade mannen och pekade ut i mörkret.
”Ser du den fete mannen klädd i rött, vitt och blått? Hans väska
med byte växer för varje hus han besöker.”
Jonatan tittade åt det håll mannen pekade. En otydlig, skugglik
figur klättrade över tegelplattorna på ett hustak längre bort.
”Javisst, jag ser honom! Varför larmar du inte och varnar folket
som bor där?”
”Åh, det skulle jag aldrig göra,” ryste mannen. ”Kultomten har ett
otäckt humör och går hårt åt alla som kommer i hans väg.”
”Känner du honom?” protesterade Jonatan. ”Men …”
”Shhh! Inte så högt,” sade den gamle mannen och höll ett finger
för munnen. ”Kultomten kommer på extrabesök hos dem som gör
för mycket väsen. De flesta låtsas sova genom denna fruktansvärda
natt – trots att det är omöjligt att inte beröras av en sådan
kränkning av privatlivet.”
Jonatan försökte tala tyst och lutade sig intill mannens öra. ”Jag
förstår inte. Varför låtsas ingen se när de blir rånade?”