Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

har svurit på att försvara liv, frihet och egendom för varje invånare
på den här ön. Man skulle också kunna säga att vi tar väl hand om
varandra.”
”När använde du den?” frågade Jonatan.
”Lustigt att du frågar”, sade han. ”Ett helt år i tjänst och jag har
inte haft ett enda tillfälle att använda den förrän nu i morse. Det var
någon kvinna som blev tokig och började hota ett lag med
rivningsarbetare. Babblade något om att ta tillbaka sitt ’eget’ hus.
Ha! Vilken själviskhet.”
Jonatans hjärta hoppade över ett slag. Var det kvinnan han hade
mött tidigare? Polismannen lade inte märke till hans bekymrade
ansiktsuttryck utan fortsatte: ”Jag kallades till platsen för att
försöka förmå kvinnan att ge upp. Alla papper var i ordning – huset
skulle rivas för att ge plats åt lady Tweeds folkpark.”
Nästan oförmögen att tala frågade Jonatan: ”Och vad hände
sedan?”
”Jag försökte resonera med henne. Sade att hon förmodligen skulle
komma undan med ett lätt straff om hon bara fredligt följde med
mig. Men när hon hotade mig och sade att jag skulle lämna hennes
egendom, ja, då var det ju uppenbart att hon motsatte sig gripandet.
Föreställ dig den kvinnans fräckhet!”
”Ja”, suckade Jonatan. ”Vilken fräckhet.”
En stunds tystnad följde. Polisen läste tigande medan Jonatan
eftertänksamt stod och sparkade på en liten sten med foten. Sedan
frågade han: ”Kan man köpa en sådan pistol som den du har här i
staden?”
Samtidigt som han vände blad svarade polisen: ”Aldrig i livet.
Någon skulle ju kunna bli skadad.”