Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

esor varje morgon och kväll. De säger att långa avstånd är bra för
konditionen och försäljningen av vagnar.”
Jonatan stirrade med förundran på den överfulla bostadsfastigheten
framför honom, inklämd mellan två tomma byggnader och med
gatan full av hemlösa. ”Vad skall du göra?” frågade han
deltagande.
”Vi tar en dag i taget. Min pappa vill att jag skall följa med honom
i morgon på en gala anordnad av lady Tweed anordnar för de
hemlösa. Galan kallas ’Tummen Upp Partiet’. Tweed har lovat att
få oss på gott humör med lekar och gratis lunch.”
”Vad generöst” anmärkte Jonatan torrt. Han kom ihåg
konversationen han haft med lady Tweed. ”Kanske låter hon dig bo
i hennes hus tills du hittat något eget.”
”Pappa vågade faktiskt fråga henne det en gång, framför allt
eftersom det var Tweed som fick rådet att införa
hyresregleringarna. Lady Tweed svarade min pappa, ’Men det
skulle ju vara välgörenhet! Välgörenhet är kränkande!’ Hon
förklarade för honom hur mycket mer respektabelt det är att kräva
en lägenhet av skattebetalarna. Hon sade åt honom att vara
tålmodig och att hon skulle se till att rådet ordnade allt.”
Den unga kvinnan log åt Jonatan och frågade, ”Förresten, jag
kallas Annie. Vill du göra oss sällskap till Tweeds gratislunch i
morgon?”
Jonatan rodnade. Kanske skulle han kunna lära sig att tycka om
den här ön ändå. ”Visst, jag följer gärna med. Jo, jag heter
Jonatan.”
Annie hoppade upp leende. ”Då så, Jonatan, vi syns här imorgon –
samma tid.”