Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

”Väntetiden är enorm. Du skulle ha sett bråket utanför då fru
Pettersson gick bort – alla slogs och skrek åt varandra för att
komma före i kön till hennes gamla lägenhet. Till slut var det lady
Tweeds son som fick lägenheten – även om ingen kan minnas att
han stod i kön den dagen. En gång försökte min familj dela en
lägenhet med en annan familj, men inspektörerna sade att det var
mot byggnadsförordningen.”
”Vad är byggnadsförordningen?” frågade Jonatan.
Den unga kvinnan suckade. ”Den började som ett antal
säkerhetsregler, men lorderna använder den numera för att styra
människors livsstil. Du vet, saker som rätt antal diskhoar och
toaletter, rätt antal och rätt sorts människor, rätt utrymme.” Med ett
spår av sarkasm tillade hon, ”Så vi slutade på gatan där ingenting
överensstämmer med byggnadsförordningen – ingen diskho, ingen
spis eller toalett, inget privatliv och alldeles för mycket utrymme.”
Jonatan blev deprimerad då han tänkte på hennes situation. Sedan
mindes han det tredje huset – det som verkade nybyggt och
dessutom obebott. Det var den uppenbara lösningen på hennes
problem. ”Varför flyttar du inte in i hus C, där på andra sidan
gatan?”
Hon skrattade bittert. ”Det skulle vara ett brott mod detaljplanen.”
”Detaljplanen?” upprepade han. Förstummad lutade sig Jonatan
tillbaka på trottoaren där han satt och skakade oförstående på
huvudet.
”Den reglerar fastigheternas placering. Detaljplanen fungerar
såhär,” sade hon och använde en pinne för att rita en karta i
smutsen. ”Rådet drar en linje på en av sina stadskartor. Människor
tillåts sova på ena sidan av linjen om natten, men de måste arbeta
på den andra sidan under dagen. Hus B är på sovsidan av linjen
och hus C är på arbetssidan? Arbetsfastigheter placeras vanligen i
andra ändan av staden från sovfastigheterna sett så att alla får långa