Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

”Nä, före hyresregleringarna fanns många lägenheter att välja
mellan och hyresvärdarna var tvungna att vara trevliga mot oss för
att vi skulle flytta in och sedan stanna. Vanligtvis var de vänliga
och försökte göra fastigheterna attraktiva. Var värden otrevlig
spred sig ryktet snabbt och folk undvek dem som de råttor de var.
De trevliga hyresvärdarna belönades med en stadig ström av
hyresgäster medan de otrevliga plågades av tomma lägenheter.”
”Vad var det som ändrades?”
”När hyresregleringarna infördes blev alla riktigt otrevliga,” sade
hon med en desperat blick. ”De som var värst var de som klarade
sig bäst.” Hon satte sig ner på trottoaren.
Medveten om att Jonatan stirrade på henne fortsatte hon med säker
röst, ”Kostnaderna fortsatte öka men inte hyrorna. Till och med de
bästa värdarna var tvungna att dra in på reparationerna. När
byggnaderna blev obekväma eller farliga blev hyresgästerna arga
och klagade hos inspektörerna. Inspektörerna gav hyresvärdarna
dryga böter – åtminstone de värdar som inte mutade inspektörerna.
Till slut gav ägaren till hus A, en hederlig hyresvärd, upp eftersom
han inte hade råd med förlusterna och mutorna längre.”
”Lämnade han sitt eget hus?” stammade Jonatan.
”Jepp. Det händer ofta,” suckade hon. ”Kan du tänka dig att bara
lämna något som det tagit ett helt liv att bygga? Ja, färre och färre
lägenheter fanns tillgängliga men antalet hyresgäster fortsatte öka.
Folk fick klämma in sig där de kunde. Till med otrevliga
hyresvärdar, som ägaren till hus B, behövde inte oroa sig över
lägenheter som stod tomma. Ryktet säger att han tar betalt under
bordet bara för att flytta folk längre upp på väntelistan. De med
tillräckligt med pengar klarar sig bra. Den otrevliga hyresvärden är
en riktig bandit.”
”Hur är det med hus B?” sade Jonatan och ville vara hjälpsam.
”Kan det inte finnas någon öppning där?”