Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Tolfte kapitlet
Hals över huvud
Efter det omtumlande mötet vandrade Jonatan planlöst längs rader
av tråkiga hus alltmedan gatorna blev allt tystare. Han upptäckte en
grupp sjaskigt klädda människor som hade samlats framför tre
höga hus med beteckningarna A, B och C. Hus A var tomt och i
bedrövligt skick – murbruket höll på att släppa, fönstren var trasiga
och de få kvarvarande fönsterglasen var täckta av smuts. Intill stod
hus B, på vars trappa en grupp människor satt tätt tillsammans.
Inifrån huset kunde Jonatan höra höga röster och av ljudet att döma
pågick en faslig massa aktivitet på alla tre våningar. Tvätt hängde
oordnat på pinnar som stack ut från varje öppet fönster och alla
balkonger. Huset var så fullt av människor att det såg ut att spricka
i sömmarna.
På andra sidan gatan stod hus C. Huset var fläckfritt, perfekt
underhållet och, precis som hus A, tomt på folk. De nyputsade
fönsterna gnistrade i den sjunkande solens sista strålar; den
stuckaturbeklädda fasaden var slät och fin.
Medan Jonatan stod och tittade på husen kände han hur någon
knackade honom på axeln. Då han vände sig om såg han en ung
flicka med långt sandbrunt hår. Hennes ljusgrå kläder satt inget
vidare och hon tycktes inte vidare söt så här vi första påseende,
men Jonatan tyckte att hon såg pigg och snäll ut.
”Säg mig,” frågade hon med en vänlig, behaglig röst. ”Vet du var
jag kan hitta en bostad att hyra?”
”Jag är ledsen,” sade Jonatan. ”Jag är inte härifrån. Varför prövar
du inte med de här två tomma byggnaderna?”
”Det är lönlöst,” svarade hon mjukt.
”Varför då?” sade Jonatan. ”Jag tycker de ser tomma ut.”