Jonatan Godtrogens underbara äventyr - Ludwig von Mises-Institutet ...

Tionde kapitlet
Drömmaskinen
Jonatan fortsatte runt kvarteret till nästa gata och funderade på hur
han någonsin skulle kunna ta sig hem. Kanske fanns det någon
hamn där han kunde mönstra på ett fartyg. Han var en sund, ärlig
grabb och fullt beredd att utföra vilket arbete som helst.
Medan han funderade på att söka arbete som besättningsman på
något fartyg lade Jonatan märke till en mager man med en
uppseendeväckande röd kostym och en moderiktig hatt med en stor
fjäder i bandet. Mannen kämpade med att lasta en otymplig maskin
på en stor hästdragen kärra. När mannen fick syn på Jonatan
ropade han: ”Hallå där, du får fem moints om du hjälper mig
lasta.”
”Moints?” upprepade Jonatan nyfiket.
”Pengar, grabben. Pappersstålar. Tar ru’t eller inte?”
”Visst”, sade Jonatan utan att veta vad han annars skulle göra. Det
var ju inget sjömansjobb, men kanske skulle han kunna börja tjäna
ihop till biljetten. För övrigt såg mannen intelligent ut och kunde
möjligen komma med några goda råd. Efter en hel del hasande och
slitande lyckades de få den tunga, oformliga maskinen upp på
kärran. Jonatan torkade sig i pannan och ställde sig andfådd för att
titta på föremålet han just lastat. Lådan var stor, fyrkantig och täckt
med vackra målningar i klara färger. Ovanpå den fanns ett stort
horn, som det Jonatan en gång sett på en vevdriven
grammofonspelare.
”Vilka vackra färger”, sade Jonatan, förtrollad av lådans
invecklade mönster, som, när han stirrade på det, verkade pulsera
en aning. ”Och vad är det för stort horn på ovansidan?”